Avsky

Jag vet att jag inte ska känna mig otillräcklig. Jag ska inte skämmas över mig själv och mina brister. Men ibland behövs det inte mycket för att det bara ska gå helt åt skogen. Jag var på trevlig middag och pratade med flera trevliga människor. Och en enda liten knuff fick det att vända. Helt plötsligt var det inte trevligt längre, jag ville gå hem.

En enda liten, liten knuff fick mig att tappa balansen totalt och jag skämdes över mig själv. Det gick snabbt, på bara några sekunder kände jag den där fruktansvärda känslan av skam utan några gränser. Tänk vad folk omkring mig har presterat! Människor i samma ålder som mig har körkort, universitetsutbildning, stort socialt nät och berättar om allt spännande dom gjort. Och när folk frågar mig vad jag läser, vad jag är, så har jag inget att svara. Jag har inte gjort något. Jag har inte presterat något.

Alla människor verkar så stora, för jag känner mig så liten. Liten och ynklig, skör som tunn is. Jag har så mycket jag vill ha gjort, som jag vill klara av att göra. Men jag kan inte göra en massa saker för jag funkar inte som jag vill.

Som exempel så älskar jag att läsa. Jag älskar att lära mig saker och jag vill så gärna gå i skolan. Men sen, när det väl gäller, faller jag på mållinjen tack vare mina hjärnspöken och det blir så motsägelsefullt. Jag älskar att plugga, men samtidigt hatar jag det. För jag klarar inte av det. Hur gärna jag än vill och hur mycket jag än älskar att läsa, så klarar jag i slutändan inte av det och jag blir lika deprimerad varenda gång.

Och när jag pratar med människor runt ett bord och jag förstår att alla, precis alla, kring det bordet har någon form av högre utbildning så skäms jag. För jag har inte det. Att lyckas komma ut på en praktik och klara av det känns stort för mig, men när jag ska berätta om vad jag gör så är det så patetiskt. Att prata med en tjej som ska doktorera i historia, eller någon som är utbildad socionom och arbetar med unga brottslingar, eller någon som är utbildad arkeolog.. då skäms jag.

Och jag kan allt det fina med mig. Jag är en bra människa som egentligen ska vara stolt över vad jag gjort, vad jag har klarat av och vem jag är. Men långt därinne så hatar jag mig själv för allt jag aldrig klarat av. Och för allt jag aldrig kommer att klara av.

Så efter jag har varit på en trevlig middag och träffat trevliga människor, så kommer jag hem och ställer mig framför spegeln. Och då, gott folk, finns det ingen människa jag avskyr så mycket som jag avskyr mig själv. Så mycket att jag vill kräkas.