Ellen Hagelberg

Jag har blivit moster!

Ellen Hagelberg, 2845 gram 47,5 centimeter

Världen blev helt plötsligt mycket ljusare.

Emo

Jag är så jävla emo. Jag tror jag uppfyller nästan alla krav för att vara emo. Det känns roligt att jag fortfarande lyssnar på Kent och vältrar mig i självömkan med jämna mellanrum. Att jag gör det i samband med Kent är däremot väldigt sällan. Men ändå. Jag älskar det! Jag känner mig så tonårs-obstinat (delar man upp ordet sådär?) att det är läskigt. Ingen kan bestämma över mig och jag måste tjata och gnälla om allt hela tiden. Med betoning på att bestämma över mig. Jag fattar inte varför jag så gärna vill poängtera att jag är självständig, vilket jag egentligen inte är eftersom Försäkringskassan och Psykiatriska avd. bestämmer över mitt liv.

Alldeles nyss satt jag ute på balkongen och kände mig mest ensam i hela världen, för Johan åkte nyss. Jag blir alltid lika nervös och orolig när han åker iväg för att tävla. Varför måste han prompt tävla i att sparkas och slåss?

Jag var på möte med Birgitta från Försäkringskassan idag. Det var helt värdelöst, som väntat. Jag är så vansinnigt trött på det här eviga daltandet med mig. Jag fixar inte för mycket press och stress, det vet vi ju allihopa. Jag får panik och trissar upp mig så mycket att jag i slutändan hör saker som inte finns. Men jag är inte en utvecklingsstörd femåring! Jag är så vansinnigt trött på hur dom pratar med mig. Tonläget, huvudet på sned, det inställsamma leendet och blicken med snälla, förstående ögon. Det är så svårt att förklara. Jag borde spela in det någon gång, det är helt vidrigt.

Nåväl. Som vanligt så fick jag som jag ville och behöver fylla i lite papper. "Känns det bra såhär, Martina? Jag kan fylla i papperet åt dig så behöver du bara ringa och kolla hur mycket gymkortet kostar.."

Fan. Jag är nog allt lite på lyset. Varför dricker jag nu? Antagligen för att jag är så jävla emo. Mhm.

Magen

Det blir ingen igångsättning för systeryster idag utan vi får allt vänta några dagar till. Det känns otroligt spännande och jag är så otroligt glad, mest för deras skull och självklart för oss andra som står bredvid och hejar på. Dom är makalösa människor och dom visar verkligen hur mycket man kan klara om man älskar varandra. Att förlora sitt barn måste vara det värsta som kan hända och att dom fixade det och har lärt sig hantera den sorgen på ett förnuftigt sett, är så imponerande att det inte finns ord.

Annars så har jag fastnat idag. Igen. Det är så frustrerande med dagar då jag bara stannar upp och inte orkar saker. Det är så jobbigt att inte kunna göra det man planerat. Är jag bara lat? -Nej, det är jag inte. Det är nog lätt att folk tänker så men tro mig, om jag skulle orka med att stå ut med den ångest det innebär att komma utanför dörren så skulle jag redan ha sprungit flera mil. Det är svårt för folk att förstå hur ångest kan påverka en rent fysiskt, så jag låter det bara vara.

Jag köpte ett paket cigaretter igår. Jag har nog börjat bli smårökare igen. Jag har rökt alldeles för mycket för att jag ska kunna kalla mig själv för 'feströkare' eller liknande. Jag röker sporadiskt, men jag röker.

Pelle har kräkts och bajsat på golvet. Lösbajs på våran nya matta. Det kändes väldigt tråkigt. Väldigt, väldigt tråkigt. Eller så är det Bruno, men jag har väldigt svårt för att föreställa mig det. Pelle har alltid haft problem med magen, ända sen han kom till oss. Han hade ju varit på rymmen nån månad eller tre, så det är inte så konstigt att magen blir lite fucked up.

Jag måste även få uppdatera Brunkans storlek på magen.

Jämför den här bilden:

Med den här:

De här bilderna är ändå lite ouppdaterade, mest bara för att jag inte orkar leta reda på henne för att knäppa en ny. Vi har möbler, flyttkartonger och böcker överallt eftersom vi äntligen har lyckats orka flytta alla mina möbler hit.

Äh. Jag vet inte ens vad jag vill med det här inlägget. Jag har bara tråkigt.

Död och förbannelse

I flera dagar har jag nu läst historier om hur folk 'ryckt upp sig' och fått ordning på sina liv. Den dummaste kommentaren: "Det är ens egna val som bestämmer hur man mår" Och jag blir helt trött. Hur kan människor säga att man borde 'rycka upp sig' när man har det svårt och jobbigt? Vilken syn på saker får ungdomar som mår dåligt när människor säger såhär? Börjar man då inte skämmas över sig själv för att det tydligen ska vara så himla lätt att bli piggare?

Jag blir helt deprimerad. En del människor är fan helt jävla dumma i huvudet.

Det finns säkert några få som behöver höra sånt. Men jag skulle gissa på att majoriteten av ungdomar skulle behöva få en kram och någon som säger att man inte ska skämmas över sig själv och att man kan hjälpas åt för att må lite bättre. Inte någon som klappar på axeln och säger: Om du väljer att må bra ska du se att det fixar sig. Jag blir alltid lika upprörd. Varje gång. Kan man ingenting om ångestproblematik så ska man fan inte kläcka ur sig en massa dumheter.

Ibland blir jag elak och tänker elaka saker. Som att alla idioter skulle få prova på monsterångest en vecka. Bara för att dom skulle få känna och sen kunna visa förståelse.

Men i slutändan så önskar jag ingen människa monsterångest.




(Bara en rak jävla höger och en spark eller hundra. I huvudet. Jävla motherfuckers.)

Suck it!

Okej, här är mitt första försök till att lägga upp en bild från min kamera på min mobil med hela 1,3 megapixel, om jag minns rätt.

Och om jag inte minns helt fel så vet jag en karl som inte tyckte om detta beteende. En viss karl från Carlshem-kollektivet. This one is for you.

(Pelle Gnillot är den svarta killen, Brunöga är den vita tjejen.)



Annars så tänker jag ändra färgerna i den här bloggen. Det var kul från början att ha rosa och lila, bara för att. Men nu är jag trött och blir cool igen. Som jag alltid är.

Och jag måste bara få påpeka en annan sak som gör mig helt galet frustrerad är mänsklighetens synsätt på schizofreni. Denna diagnos innebär Inte att man lider av multipla personligheter. Man kan ha inslag av ett splittrat psyke, men det är inte den huvudsakliga anledning till att bli diagnostiserad som schizofreni. Såhär skriver dom på wikipedia om det felaktiga synsättet om detta:

"Trots dess etymologi är schizofreni inte synonymt med dissociativ identitetsstörning, även känt som multipla personligheter, något som ofta blandas ihop i populärkultur. En mer passande benämning på sjukdomen vore "splittrat psyke", eftersom det bättre beskriver den sjukes situation. "



Jag har börjat läsa mycket om schizofreni, eftersom jag behandlas mot det. Jag vet inte om jag har fått en diagnos som det och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte vad jag har för diagnos at the moment. Dom har nog ändrat den, men jag vill inte veta vad dom har kommit fram till. Jag behandlas mot schizofreni och bipolaritet vilket känns helt logiskt eftersom jag har tydliga drag av båda. På wikipedia kan man också läsa att det finns en form av schizofreni som heter paranoid schizofreni som "utmärks av vanföreställningar och frekventa, ofta hemska, hörselhallucinationer"



Alla som känner mig kan lätt känna igen mig i en sånhär förklaring:

Cyklothymi (från cykel = svängning, och thymos = stämning) innebär pendlingar i stämningsläget, dock inte så uttalade att man egentligen kan tala om vare sig depression eller hypomani/mani. Pendlingarna i sig kan dock bli mycket påfrestande, och kommer ibland mycket tätt.


Nåväl, jag ville bara påpeka det här med schizofrenigrejen.

Bekännelse

Jag gick nyss på affären, som ligger kanske tvåhundra meter bort. Det ligger ett dagis kanske femtio meter från våran ytterdörr, vilket resulterade i att jag blev stannad tre (!!) gånger av 4-5 åringar som frågade vad jag skulle göra, vad jag heter, om min ålder.. allt. Och jag blev så jävla irriterad.

Det är fantastiskt med barn och jag längtar så otroligt mycket efter att få ett eget barn. Jag ska bli moster igen och det känns alldeles underbart. Men när det kommer främmande snoriga barn som börjar ställa en massa dryga frågor blir jag så less. Förut brukade jag svara på frågorna, lungt och tålmodigt. Men efter ex antal dryga utfrågningar så tappar jag tålamodet. Det blir alldeles för många när man bor brevid ett dagis, för varje gång man går ut under dagtid blir man attackerad av dessa små irriterande varelser.

Men jag vet inte hur man ska göra för att slippa undan, vad svarar man på frågorna när man vill ha bort dom? Det känns alldeles för konstigt att bara gå förbi, men ge man dom lillfingret så rycker dom till sig hela handen och man är fast.

Och hela den här Engla historien gör mig alldeles matt. Jag hänger inte riktigt med, vad är det för speciellt med den här lilla tjejen i jämförelse med andra barn som försvinner och dödas? Varför får jag massa sms om att jag borde tända ett ljus för stackars Engla och hennes familj? Det är klart att det är helt fruktansvärt att det händer sånahär saker. Såklart. Men varför ska folk som inte ens känner tjejen tända ljus och gråta framför tv:n när dom sänder hennes begravning? (Jag undrar hur mycket pengar massmedia har tjänat på det här..?)

Och sen när jag pratar om vad jag tycker om hela den här situationen, så är det nästan som att jag är en barnamördare, för jag tänder inte tillräckligt många ljus. Jag tänder inte ett enda ljus och det leder ju ganska snabbt till att jag är känslokall bitch.

Jag är även en bitch eftersom jag inte tycker att det är roligt och känner mig bekväm med alla dessa skitiga ungar kommer och förhör mig när jag ska gå till affären.

Och ja just det ja! Jag hatar även när folk med barnvagnar/rullstolar tycker sig ha rätten att kunna köra överallt när dom vill. Klart att det måste vara svårt att ta sig fram med en vagn eller rullstol, det säger ju sig självt. Men när blev det artigt att inte ens be om ursäkt när dom kör in i folk? Jag har träffat hur många som helst som bara kör vidare efter dom har kört rakt in i en.

Och gamlingar.. det är inte ens lönt att börja. You get the point.



"När SVT har slutat sända, blommorna är lämnade och kyrkan börjar tömmas promenerar jag ned till fotbollsplanen, där Engla sprang runt timmarna innan hon försvann. Linjerna är målade, gräset är klippt, men ingen spelar där. I morgon, kanske. I morgon är en annan dag."

- Lars Lindström (Krönikör på Expressen)


Jag hoppas att dom i nästa krönika skriver såhär tårdrypande om dom svältande barnen i Afrika. Eller varför inte om dom krigsdrabbade barnen som sitter gömda i hopp om att inte sprängas i luften som deras föräldrar gjorde?



Klockan är 17:14 och jag ska börja arbeta på en Romans i F-moll av P. Tschaikowsky

Power Point

Har idag äntligen fått göra bort Power Point-presentationen. Jag hatar Power Point. Det är ett fult program som förstör det man pratar om med alla "flashiga" blinkningar och sprakande färger. Jag hatar det. Så jag gjorde det bästa jag kunde av situationen och lyckades göra en relativt stilren och icke-flashig presentation. Det var ingen annan där förutom läraren och hon tyckte att det var riktigt bra. Känns skönt att ha gjort bort skiten. Nästa steg är en stilanalys, vilket känns överkomligt.

Jag har fått lite nya krafter nu. Mest för att jag har gjort bort presentationen och lyckades komma ut ur lägenheten. Jag lagade mat när jag kom hem och ska till Ersboda imorgon. Jag måste börja städa, det känns helt fruktansvärt drygt. Men förhoppningsvis så komma vi flytta möblerna på Söndag, så inte förrän då kommer städningen att sätta igång på riktigt.

Annars så har jag inte gjort så mycket idag. Så jag har ingenting att berätta om. Det här var ett värdelöst inlägg.


Klockan är 20:17 och jag ska gå på affären, för jag är så hungrig att jag är grinig. Stackars Johan, jag är en bitch.

Sorg

Jag sörjer. Jag har inte ångest mer än vanligt och är inte deprimerad. Jag sörjer, vilket är en väldigt stor skillnad.

Nu är det pappa som har triggat igång en massa känslor som jag gömt undan från mig själv och världen. Jag trodde inte att jag hade såna, jag trodde jag sett dom alla. Men det har jag inte. Jag känner mig som Pandoras ask, det bara exploderar starka känslor som det inte finns någon ordning på. Det blir för många på en gång och jag kan inte riktigt hantera dom.

Men jag vet att jag klarar mig. Och jag vet att jag inte kommer att stanna upp lika länge som förut. Jag behöver bara några dagar att hitta marken under fötterna och sen kan jag sikta framåt igen.

Jag skulle egentligen till Jamilla imorse för ett s.k "krismöte". Jag avbokade det, för jag vet att det inte fyller någon funktion att prata med henne nu. Hon kan mycket och hon är en fruktansvärt duktig psykolog, men det är svårt att hinna med att förklara hela ens barndom på 45 minuter. (Den delen jag inte pratat om då, förstås.) Igår kände jag att det skulle vara bra, men senare på kvällen så förstod jag att det enda jag kan göra är att acceptera sorgen och hantera den på samma sätt som alla andra människor. Genom att gråta och inte dölja den med starka mediciner. Bara gråta.

Jag pratade med Johan igår om all denna sorg, släppte ut tankar, känslor och minnen. Spydde ur mig allting som fanns därinne och bara grät. Han la armarna om mig som alltid skyddar mig mot allt ont och lät mig häva ur mig en massa osammanhängande minnen som jag nästan inte kunde uttala eftersom jag grät så mycket att jag nästan inte fick luft.

Det är nog sant det där ändå som folk säger att om man får en helt annan relation till varandra om man har gått igenom mycket mörker tillsammans och hittat ut tillsammans ur det. Vi har ett speciellt band, som aldrig kommer att kunna brytas, vad som än händer. Det känns bra att ha en människa som honom i mitt liv.

Vi är helt klart bästizar!

...

Jag fixar inte det här.

Stillhet

Jag har tappat greppet igen. Jag sitter bara här och väntar. Jag vet inte ens vad jag väntar på, jag bara sitter här och hoppas på att det kommer snart. Något stort som vänder hela mitt liv och skjuter iväg mig mot rätt riktning kanske? Jag hoppas på något stort och magiskt, som aldrig kommer. Fast jag låter ingenting hända heller. Jag har stängt av mig själv, ställt allting på paus och stängt av telefonen.

Däremot så har jag fixat allting inför Vårruset och bäddat ordning åt Bruno för alla kisseungar. Ungefär två veckor kvar nu.

Och snart blir jag moster igen! Det är så spännande och pirrigt lyckligt.

Men i slutändan sitter jag bara här. Tappar alla planer och drömmar om framtiden. Tänker att det kanske är tänkt att det ska vara såhär förevigt. Att jag inte ska kunna lyckas med något som jag vill kunna lyckas med. Och jag skäms över mig själv som fortfarande inte lärt mig vad livet erbjuder mig och vad det är jag får. Jag får inte det jag vill, jag får ta det som finns över. Jag får överlevnad, inte liv.

Fast jag har mycket kvar inombords. Jag är så ambivalent och vet inte vad jag känner egentligen. Det finns så mycket bra, jag kan bara inte nå det.

Allt har stannat igen.

..precis som vanligt.

Min pappa har gått över gränsen, precis som vanligt. Och precis som vanligt blir vi helt vansinniga och tänker ta upp det hela. Och precis som vanligt så smiter han undan som en hund med svansen mellan benen. Och precis som vanligt kan jag inte riktigt hantera alla känslor.

Fast den här gången har jag börjat tänka efter lite i all ilska. Det kanske inte är rätt av oss att bli arga? Han är ju faktiskt sjuk, precis som jag varit/är och vem kan klandra honom för det? Han har inte erkänt det än för sig själv, men det märks att pusselbitarna börjar falla på plats för honom. Det märks att han är rädd och inte vet riktigt hur han ska hantera situationen. Så han jobbar, dricker sprit och pratar om alla hans planer. Fyrhjulingar, utbyggnader, mer jobb, pengar och framförallt: alla paranoida tankar om att samhället är ute efter honom.

Jag är helt övertygad om att han har någon slags form av psykisk åkomma gällande hans paranoida tankar om att alla är ute efter honom. Det måste plåga honom fruktansvärt mycket, att inte veta vilket håll 'attacken' kommer nästa gång. Att ha hela samhället efter sig är ett stort område att vara rädd för. Det finns ju överallt och han kan inte gömma sig från det. Man vet ju själv hur det känns, att känna sig jagad eller förföljd. Man inbillar sig att det går en mördare bakom en när man går ute på nätterna och man måste skynda sig hem. Det måste plåga honom väldigt mycket och jag tycker synd om honom.

Problemet i situationen är all alkohol och att det hela slutar med att mina småbröder får ta smällen.

Jag längtar fortfarande efter hans bekräftelse. Jag kämpar och kämpar för att få den, men den är väldigt långt borta. Det får mig bara att vilja ha den ännu mer. Jag har alltid varit 'pappas flicka' för han har varit min idol. Han har alltid varit den starka och jag kommer fortfarande ihåg när jag sov i deras säng och gosade in mig i hans armhåla bara för att jag älskade doften av hans svett. Eller så sov jag vid hans fötter.

När jag spelade fotboll så fick jag lite av hans uppmärksamhet. Jag var duktig, ambitiös och vältränad. Men han var nästan aldrig och kollade på matcher, och dom få gånger han var det så var jag så lycklig över att han kommit för att kolla på mig. Ibland gick han mitt i matcherna och jag blev alltid lika besviken när jag inte kunde hitta honom. Men ibland pratade han om hur duktig jag var, det gör han ibland nu om mitt pianospelande. Han säger att jag är 'en jävel på att spela' och jämför mig med Robert Wells, som är den enda pianist han kan relatera till. Han gillar Robert Wells och han jämför mig med honom.

Jag är inte en vuxen människa när jag tänker på honom. Jag blir liten och vill att han ska lyfta upp mig och krama mig. Det har han nog aldrig gjort.

Det gör så ont att tänka på det att jag inte tänker göra det mer just nu, för just nu är jag trött och känner mig alldeles för liten och ynklig. Jag vill inte just nu. Jag vill istället lägga mig i sängen och krypa in under täcket och gråta en stund. Så trött är jag.

Jag fick en present idag av Herr Fahlander! Det var ett gitarrställ, vilket var mycket välbehövligt. Det är en bra karl det där. Min gitarr har alltid legat lite överallt i lägenheten, och både han och jag är trött på det. En bra investering alltså. En annan investering är att jag hittade hela serien av "Grottbjörnens folk" på second hand för 40:-. Det var väldigt trevligt, eftersom jag har varit sugen på att läsa den ett tag nu. Var ju så himla längesen jag läste dom böckerna! Fast nu när jag tänker efter så vet jag inte om jag ens har läst igenom hela serien.

Jag har tatuerat mig också. Snyggt som tusan blev det. Mycket snyggare än vad jag hade tänkt mig.

Jag har egentligen inget att säga. Dåligt inlägg.



Jason Mraz-I'm yours är dagens bubblare!

Rollen

Vet ni vad jag saknar mest av allt just nu? Att få åka hem till min familj, för jag känner mig väldigt trött och ledsen. Lite melankolisk kanske. Jag vet inte riktigt vad som har triggat igång det. Kanske insikten om att jag tappat mina sociala skills, jag kan inte umgås med människor. Jag har glömt hur man gör och hur man ska bete sig. Vilken roll har jag nu i sociala sammanhang? Innan jag blev sjuk så var jag hur social som helst. Hade en klar och tydlig roll, som människor verkligen tyckte om. Men nu vet jag inte längre. Fast jag känner mest just nu att jag borde gnälla över hur orättvist allting är och buhubuhu. Jag klagar alldeles för mycket och borde sluta vältra mig i självömkan, och istället försöka tänka framåt. Buhubuhu.

Jag har köpt en sommarklänning, vilket har varit ett projekt ganska länge nu. Har tänkt att göra en totalrenovering av mig själv nu innan sommaren. Så nu har jag kommit ett steg närmare. På Tisdag ska jag och Johan åka och tatuera oss tillsammans och då ska jag försöka få tag på Sanna och kolla om hon har en tid att klippa mig.

Jag har äntligen fått iordning tatueringen nu iaf. Det är svårt att tatuera ett ordspråk på ett annat språk som makes no sence för mig. Arabiska är ett jävligt invecklat språk om man jämför med svenskan. Deras språk är väldigt personligt och alla har ett unikt sätt att uttrycka sig. Så vem man än frågar, säger olika. Hur ska jag då kunna välja? Fast en av versionerna är dataskriven, annars skulle jag ha behövt haft en handskriven. Det känns inte riktigt lika bra.

Jag har haft en fruktansvärd panik över det faktum att jag ska tatuera mig. Tänk om det skulle bli fel? Tänk om han tatuerar fel och det ser helt konstigt ut? Jag har faktiskt drömt mardrömmar om det. Att han ska tatuera fel tatuering och att jag inte alls skulle vara nöjd.

Nåväl, idag är dagens projekt att kopiera tatueringen i en lagom storlek och handla på Apoteket.



Klockan är prick 12.00 och jag är yr i huvudet för jag tog min medicin innan jag ätit frukost. Det är jobbigt att äta såhär starka mediciner, för så fort jag råkar ta den försent eller innan det var tänkt att jag skulle ta den så blir kroppen ledsen och jag måste vila jättelänge och kommer inte igång förrän sent på eftermiddagen. Så nu kan jag inte riktigt gå någonstans och måste därför planera om min dag.

"Kom ihåg att den här medicinen tar hårt på kroppen och att du kan få fruktansvärda biverkningar. Så kom ihåg att vara försiktig med den."