Herregud.

Klockan är bara kvart över ett och jag har gjort mer än vad jag har gjort sammanlagt under hela veckan. Känns det som.

Imorse så såg jag över mitt kontrakt efter attacken från översminkade bruden som stod mellan mig och min yoghurt. Det visade sig att samma telefon med samma abonnemang är ett halvår billigare ( 259 kr/månaden)om man beställer över internet. Jag skrev till Halebops kundtjänst där dom förklarade att det är billigare över internet då man slipper mellanhänder. Så jag ringde till Phone House, stod i telefonkö en halvtimme och sen var det klart. Undra hur många som har blivit blåsta på det här? Nu har hon tagit bort mitt abonnemang så jag kan göra ett nytt, likadant, och billigare.

Så, en varning till svenska folket: om du är lika dum som jag och lyckas med konsttricket att bli övertalad av en försäljare, kolla över det hela sen. Men från första början, prata inte med dom.

Jag önskar att jag bara hade gått därifrån. Bara säga: jag vill inte ha. Hejdå. Men jag är för väluppfostrad, så jag kan inte vara otrevlig eller oartig. Mina lama försök till flykt krossades totalt.

Herregud. Vilken slyna! Skitskalle! Förbannelse över henne.

Annars så har jag varit på stan och handlat det sista till min halloween-utstyrsel, skosnören och en subwaymacka till min karl. Jag lär ju äga på halloween. Johan hade tänkt att klä ut sig till Mario, men han är nog lite försent ute. Jag är i tid. Framförhållning deluxe.

Och jag har varit hos Emma. Det var lika trevligt, välbehövligt och bra som vanligt. Jag läser så mycket om terapi och behandlingar, jag kan alla trick för att klara mig i vardagen och jag klarar mig i allmänhet väldigt bra. Men lik förbannat så är det lika utvecklande att prata med henne i 45 minuter. Hon är bra. Jag gillar henne. Senare i månaden så ska jag få träffa en läkare för medicinutvärdering och ny ansökan till FK. Det blir nog bra i slutändan.

Well then. Over and out.

PANG!

Idag har varit en såndär konstig dag då jag bara har suttit och gjort absolut ingenting. Jag har inte fyllt någon funktion alls. Men jag bestämde mig för att gå på ica och handla lite yoghurt och frukt och sånt. Jag kom ut därifrån utan själ, för den har jag sålt till Halebop som äger den i 24 månader. Hur hände det här?

Dom luriga försäljare hade ställt upp sitt torn som alla desperat försöker att gå förbi utan att man ska fastna i deras klor. Jag kom inte undan.

"Har du Telia eller Halebop?"
- Ehm, jaa. Jag har nyss bytt till Halebop.
"Men då är det precis Dig vi vill prata med!
- Alltså, jag kom bara hit för att köpa yoghurt, jag har lite bråttom.
"Det här tar bara några minuter, kom så ska jag visa."

Sen var det kört. Det gick så snabbt och jag försökte gång på gång slippa undan med kommentarer som: "Jag kan inte ta sånahär beslut här och nu, jag måste få fundera på det. Jag måste prata med min sambo först. Min mamma sitter ute i bilen och väntar. Jag är sjuk, jag måste gå." You name it.

Men hon som kvävde mig var stenhård och blev nästan lite arg med jämna mellanrum då jag drog mina vita lögner, hon visste att jag ljög. Dum som jag är så sa jag att jag faktiskt håller på att leta efter en telefon och abonnemang på deras sida men inte bestämt mig än, utan måste fundera och räkna lite till på det. Hon slet upp en fräsig telefon och började prata om den. Jag förstod ingenting. När jag köpte min dator så fick lillebror hjälpa mig att välja ut, storebror följa med på affären.. jag klarar inte sånthär. Jag vet inte vad dom pratar om.

Till slut så sa jag att hon inte skulle vara så arg, jag ville bara inte. Jag orkar inte nu. "Men om jag inte skulle hjälpa dig med det här erbjudandet nu vore jag inte alls snäll, för det här gör att du sparar en massa pengar."

Så jag gav upp. Jag skrev på ett papper och ska få hem en telefon om två till tre veckor. 200:- i månaden första halvåret, sen börjar man betala för själva abonnemanget på 59:- med. Jag orkade inte och när hon sa att om jag inte var nöjd så kunde jag ångra mig och ringa till kundtjänst. Det blir min plan.

Fast samtidigt så har jag ju faktiskt letat efter en telefon, men att skriva upp sig på 24 månader är inget jag direkt gillar. Och jag vill ju ha Halebop.

Men PANG! Nu har jag sålt min själ till en läskig brud med för mycket smink på ica. Jag som bara ville ha laktosfri yoghurt och päron.

UtomhusMartina

Jag struntade i den här dagen. Jag skenade iväg i känslor och sen tänkte jag inte ens försöka komma igång igen. Men jag ringde min praktikplats och fick ett problem: kläder. Man arbetar mycket utomhus och måste därför ha bra kläder att använda. När man kollar i min garderob finner man: huvtröjor, koftor och tygskor. Jag har kanske fem par tygskor i olika färger och använder huvtröjor eller en tjock kofta som jacka. Kläder jag behöver är:
- Inomhusskor, tofflor
- Skor att ha utomhus. Regnstövlar, fodrade kängor.
- Regnkläder
- Vinterjacka

Så jag tog bussen in till stan för att shoppa kläder att ha utomhus och det gick helt värdelöst dåligt.

Jag har aldrig varit en utomhusmänniska. Jag förstår inte idén med att vandra, klättra upp för berg och dricka varmchoklad. Istället sitter jag inne med elementet på högsta värme och under ett täcke. Enda gången jag är utomhus på riktigt och leker i snön är när jag är i Sunnersta och kör skoter. Aldrig annars.

Men jag antar att det är lika bra att börja uppskatta att vara utomhus. Jag har ju nästan börjat tycka om att ta en promenad ibland. Han jag pratade med (som var hur trevlig som helst) förklarade arbetet som "typ en hemtjänst, fast för folk med psykiska problem. Det är mycket utomhus med promenader och sånt. Så du måste ta med dig slitstarka, oömma, varma och sköna kläder. Tänk på att du ska vandra omkring i dom där kläderna i sju veckor, lugnt värt att spendera pengar på."

Så jag åkte som sagt in till stan och började leta efter kläder på helt nya avdelningar, sport och utomhus. Det är ju snuskigt dyrt! Jag irrade omkring i minst två timmar och det hela slutade med en skitsnygg huvtröja. Enbart.

Mitt äventyr får fortsätta imorgon. Då ska jag köpa den där svindyra, men faktiskt ganska snygga, jackan som är en såndär överdragsjacka eller vad man nu kallar det. Den tål vind, vatten och om man köper en fleecejacka att ha under så är den varm också. Smart. Synd att den kostar runt tusenlappen minus fleecejackan.

Jag måste nästan köpa byxorna till också. Och hitta ett par tofflor som INTE är crocs och sitter skönt.

Fasen. Jag håller på att bli vuxen.

Lång uppdatering.

Jag vet inte riktigt. Det är tyst och tung stämning här i lägenheten. Det kanske bara är jag, men det känns så himla övergivet här, som om vi båda har gett upp kampen och bara väntar på att något ska trycka det hela över linjen. Den magiska gränsen. Men som sagt så är det kanske bara jag, antagligen bara jag. Det brukar vara jag. Snart känns det nog bättre.

I helgen var det tävling! Jag satsade stenhårt med att köpa luftmadrass och tandborstar med plastfodral som man kan packa med sig. Lakan, täcken och kuddar, jag vägrar att sova obekvämt. Det är dessutom mycket bättre för Johan att få sova ordentligt natten innan tävlingen.

Jag åkte upp med Ingrid och Lasse som bodde på hotell hela helgen. Lasse fick min present: en bränd skiva med Melody Gardot och den var väldigt uppskattad. Sen åkte vi bil i det gråa regnet med långsam musik som får det att pirra i själen med jämna mellanrum. Det hela kändes väldigt lugnt och avslappnat. Trevligt. Vi mötte upp dom andra på kinarestaurang och innan det så drack jag och Ingrid lite cider och blev lite småfulla. Det kändes inte riktigt passande, men det var väldigt kul.

Vi fick sova i en egen liten gympasal och eftersom det bara var avancerade vuxna med så var det väldigt tyst och lugnt. Det var dock riktigt jobbigt att lamporna tändes automatiskt i hela hallen när man rörde på sig och slocknade inte förrän efter fem minuter. Jag låg vaken och var kissnödig i minst en timme på morgonen, för jag ville inte väcka dom andra.

Själva tävlingen var som den alltid varit: högljudd, påfrestande och tröttsam. Men Ingrid och Lasse for iväg en sväng på stan någon timme eller två och jag följde med. Det är inte så himla roligt att sitta ensam och vänta, Johan var kantdomare hela förmiddagen.

När det väl var Johans tur så gick det inte så himla bra. Han förlorade och fick 'bara' en bronsmedalj. Väldigt trist. Jag vänjer mig aldrig vid att Johan inte vill prata efter han har tävlat, speciellt inte efter en förlust, så när jag kom och strök honom försiktigt över ryggen drog han sig undan och morrade något. Johan blir aldrig arg. Enda gången jag kan komma ihåg att han har varit arg, är efter en förlust. Så när han väl blir arg så blir jag lika förtvivlat rädd och ledsen.

Och efter ett påfrestande dygn (och dom senaste veckorna för den delen..)med ny miljö och nya människor så är jag inte direkt den stabilaste människan, så jag bröt ihop på toaletten och grät minst en halvtimme. Jag ringde till Jenny, som alltid, och bara grät och grät. Jag känner mig som en alien när jag är bland dessa människor. Dom är hur snälla som helst, nästan dom snällaste människor jag känner, men jag är inte 'en av dom'. Jag kan inget om taekwondo, är inte intresserad av träning och har inte varit med på alla andra tävlingar.

Men i överlag så tycker jag att det hela gick väldigt bra. Förutom att Johan förlorade, förstås.

Den här veckan har jag lov och nästa Måndag så börjar jag min praktik på sju veckor. Herregud så nervös, rädd och hysterisk rädd jag är för det hela. Jag har aldrig varit ute i arbetslivet förut, jag har aldrig klarat av att orka med saker hela vägen och jag är ruskigt rädd för att inte kunna sköta 'jobbet' och göra fel. Men det måste gå bra, den här gången måste det bli bra. Imorgon ska jag ringa dit och fråga när jag kommer första dagen och om jag kanske t.om. ska komma dit på studiebesök och kolla in stället. Heja Martina!

Jag lever

Jag vet inte. Jag borde nog uppdatera mig lite oftare. Att skriva deprimerade inlägg och sen försvinna är ingen höjdare. Folk gillar inte det. Men nu händer det!

Idag har jag varit på ö&b med Jenny. Jag for dit för att köpa en luftmadrass, våran gamla gick sönder, och jag kom ut med saker för inte mindre än 530:-. Den där affären är hur farlig som helst ju! Men det var kul och eftersom jag nästan enbart köpte saker vi har användning för så jag är förlåten.

Något jag hade huvudfokus på var just övernattningssaker. Imorgon åker vi till Skellefteå för tävling och ska sova i en gympasal (eller liknande) och jag laddar batterierna. Pappa förde över 1000:- till mitt konto idag som är till Johans tävling. Han är en väldigt snäll man. Det är lätt att man glömmer bort det, men han vill faktiskt folk väl. Tyvärr misslyckas han katastrofalt med jämna mellanrum, det gäller att hitta dom där stunderna för att orka hoppas.

Jag är helt klar med psykiatrikursen nu. Det teoretiska alltså. Alla arbeten, prov och lektioner är avklarade och härnäst kommer praktiken. Det blev en annan plats istället för den jag fick först, jag vet inte riktigt varför. Antagligen så ändrades det för att jag måste ha min praktikperiod förlängd. Men det verkar vara ett bra stället, har inte kollat upp det så noga. Det blir nog bra. Ska ringa dom på måndag nästa vecka. Sen är jag ledig en hel vecka till och börjar måndagen efter det.

Så. Nu ska jag äta en klubba.

När jag gick hem från apoteket så började jag gråta i höstregnet. Jag är trött, men jag vet inte varför eller på vad. Jag känner mig helt slutkörd. Inatt snördes det åt över bröstet ännu en gång och jag grät. Det har kommit alldeles för många små stunder av total bedrövelse med hårt tryck över bröstet då jag helt enkelt bryter ihop.

Helt plötsligt kan jag inte andas ordentligt och jag får panik, försöker lugna mig med alla andingsövningar jag kan och känner mig så tung i kroppen att jag ibland blir helt övertygad om att jag inte orkar resa mig upp igen. På dagar och nätter väller det över mig.

Det börjar inte med att jag är ledsen eller får ångest över någonting, jag kan bara inte andas.

Idag fick jag reda på att jag fick 38 poäng av 40 och skrev ruskigt bra på min fallbeskrivning. Skolan går bra och imorgon har jag min redovisning. Jag sover på nätterna, minus något uppvaknande av totalpanik, och jag har det i allmänhet bra.

Men lik förbannat så kan jag inte andas och jag bara gråter och gråter.

Och just precis nu, just ikväll, så ger jag upp.

Gammal 2

Vad är det för grej med att spela musik jättehögt? Jag förstår inte riktigt.

Visst, det är schysst att pumpa igång någon låt ibland för att sjunga och dansa, men vad fyller hög musik för funktion på en fest? Jag blir jättestressad om folk spelar hög musik medan man pratar, jag fixar det inte. Nuförtiden är det första jag gör när jag ska åka bil är att sänka volymen om den är för hög. Jag förstår inte vitsen med att halvt skrika när man pratar med varandra.

Dom lyssnade på hög musik i vårat hus igår kväll då jag skulle sova. Klockan var runt tio, så jag har ingen rätt att klaga. Så först blev jag sådär irriterad man blir när folk pumpar igång hög musik precis när man ska sova men sen så släppte jag det, för klockan var ju ändå bara tio. Som tur var så spelade dom inte så länge. Men det fick mig bara att fundera lite.

Hör ni hur gammal jag har blivit? Jag blir irriterad på för hög musik och går och lägger mig klockan tio på en lördagskväll för att ha vänt ordning på dom tre timmar jag har vridit framåt innan måndag. Herregud!

Tips

Dagens roligaste (Riktigt dålig kvalité, men ändå):
http://www.youtube.com/watch?v=gIGb-_ld-3w&feature=related

Gammal

Jag håller verkligen på att bli gammal. Jag gick och la mig vid elva igårkväll, så nu är jag trött och väldigt kinkig över att jag måste till Emma.

Det är inte så konstigt att jag inte har orkat göra något dom senaste åren, jag har ju inte sovit ordentligt. I vanliga fall så går jag och lägger mig innan tio och om jag inte gör det, så går allting så vansinnigt tungt dagen efter.

Jag håller på att bli gammal.

Jag äger

Jodå. Jag skrev provet, sov i sexton timmar, skrev arbetet och skickade in det för någon timme sen. Hur mycket äger inte jag? Herregud.

Ja just det ja! Jag fick min praktikplats igår! Det blev ett stödboende, inte demensboende. Yes! Jag fick ett såntdär fint kort också, med min bild på. Ni vet, en såndär namnbricka som man har när man tar hand om andra. Coolt.

Nu ska jag spendera resten av min dag med att köpa godis, sitta still och njuta av att faktiskt vara ledig.

Jag klarar inte av det här. Det går inte ihop i huvudet. Jag har vansinnig huvudvärk som vägrar släppa, trots en armé av huvudvärkstabletter som jag har varit tvungen att ta varje dag i minst två veckor nu. Antagligen för att jag har så jävla ont i nacken/ryggen. Det pulserar i huvudet.

Det är för mycket. Provet är imorgon, arbetet ska vara klart på onsdag och det går bara inte. Jag har kört fast och inget jag gör hjälper. Jag är helt slutkörd och Johan behandlar mig som ett sjukt barn. Han bäddar ner mig innan han far på träningen, för jag sitter bara och stirrar rätt ut i tomma intet. Påminner mig om att jag måste göra något. Sätta igång en film. Bryta mönstret.

Men jag orkar inte. Det går inte. Hela mitt inre rasar i bitar och jag orkar inte hela vägen fram.

Hur är det egentligen?

Hur är det med vaccinet mot influensan? Alla säger olika och vi har fått det här brevet i lådan från landstinget som säger att alla ska vaccinera sig. Inte bara för sin egen skull, utan mest för dom som riskerar att bli allvarligt sjuka.

När jag berättade det här för Johan, att vi måste gå och vaccinera oss, så fick jag svaret: Ja, jag tänker då inte vaccinera mig. Det är bara folk som har lätt att bli sjuka som ska göra det.

Men hur ska det här gå ihop när folk är tjurskalliga som åsnor som vägrar gå och vaccinera sig? Hela projektet går ju i stöpet om inte alla människor går och gör det.

Tydligen så är det såhär: Folk som riskerar att bli allvarligt sjuka av influensan och vårdpersonal kommer först i kön. Sen ska resten av alla människor göra det. Men som jag har förstått det så har inte alla fått den här informationen.

Ja. Jag tänker iaf gå och vaccinera mig. Även fast jag inte tycker om människor vidare mycket för tillfället så vill jag ju inte ta ihjäl dom.







Annars så har jag inte kommit igång med mitt pluggande än. Ångest deluxe.

Att leva

Igår var jag full. Jag och Jenny var fulla och Matti var nykter och chaufför.

Det var väldigt, väldigt längesen jag drack alkohol och jag är inte så himla bra på att göra det. Men det var riktigt kul! Det är alltid kul med Jenny och Matti.

Vi for ut till lite dunkadunka och skakade rumpa. Jag och Matti satt mest still och Jenny dansade. Det var hur många människor som helst där som var riktigt läskiga. Bl.a. en kille som såg ungefär som en dålig version av Marilyn Manson och när han gick förbi så tittade han på mig och slickade sig om läpparna. En kille med hatt kom och pratade med mig också. Han luktade illa och Matti kunde inte regeln: om man är med någon på en pub som blir raggad på av någon läskig, den räddar man. Exempel: om någon skulle börja ragga på Matti så skulle jag luta mig över, lägga handen runt axlarna och fråga "Hur går det älskling?"

Matti kunde inte den regeln så jag fick sitta och prata med den där konstiga killen ett tag. Till slut blev han trött på mig men han gick runt och smygtittade på mig resten av kvällen. Huvva.

Men det var en rolig kväll, trots alla läskiga människor. Vi såg en död igelkott också. Tydligen så springer det omkring en massa igelkottar i hela umeå men jag har bara sett två. Den där döda och en som Dan jagade på Carlshem.

Jag har prov på Tisdag och har försökt plugga hela dagen. Det går inte så bra. Jag känner mig stressad över att vi har prov och att arbetet ska vara klart nu i veckan. Inspirationen är på minus sen beskedet om praktiken. Är det här rätt sak att plugga? Ska jag ens få släppas lös inom vården? Jag känner mig som världens elakaste människa som bara vill människor ont.

Nåväl. Jag ska läsa klart den här kursen iaf. Livskriser får jag ta efter jag är klar med den här dyngan.

Johan var ute igår också och träffade en brud. Dom var nyktra båda två och umgicks därför hela kvällen. Självklart så snedtänder jag som en femåring som inte får något lördagsgodis och får ont i magen. Han ska aldrig träffa brudar, någonsin. Då kommer han säkert på hur dålig flickvän jag är. Jag tycker inte ens om gamla människor, jag är bara elak och hemsk.

När jag har gjort mitt prov och gjort arbetet klart den här veckan ska jag försöka mig på att fara iväg till gymmet. Jag kanske blir snällare och gladare om jag får träna lite. Då ska jag lyssna på arg musik och träna tills jag kräks. Sen blir jag säkert snäll.




Jag har tappat stinget helt. Jag känner mig avtrubbad, har totalångest och är trött. När jag träffar Emma till veckan så får hon hjälpa mig, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Mitt inre spelar mig spratt och jag spelar konstant upp olika scenarion som bara innehåller sorg och bedrövelse. Jag har en tendens att göra sånt när jag inte mår så himla bra och jag kan inte sluta. Det är som att leva i en konstant mardröm där sina värsta farhågor ställs framför en och man kan inte hindra sig själv att kliva in i mörkret och plåga sig själv.

Och jag kan inte slita mig ur det heller. Jag kan ligga i sängen och bara stirra upp i taket och få ont i magen, sitta i soffan och bara sitta i tystnaden och känna hur själen vrids ur på all styrka som man vrider ur en disktrasa på vatten.

Bara jag gör det här klart nu. Skriver provet, avslutar arbetet. Inte mycket kvar. Ladda.

Jag måste vara den hemskaste människan på jorden just nu. Jag får inte ihop det. Mina problem ligger över mig som ett mörkt moln, jag är nästan helt slutkörd. Men lik förbannat.. jag vet inte.

Jag är trött på det här. Trött på att vara ett andrahandsval. Jag fixar det inte och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Nuförtiden kan jag lägga sånt åt sidan, bita ihop och fortsätta köra på. Men ibland blir det för mycket och ensamheten kväver mig.

Min ork har tagit slut och jag sitter i soffan mitt i natten istället för att ligga i sängen. Jag får inte ihop det. Hur blev det såhär? Hur blev det att jag, istället för att bli en aggressiv markatta, istället sätter mig i soffan istället för att fightas?

Det finns inget kvar att hämta här.

Värdighet?

Vet ni vad jag fick idag? Röktornet, cigg och tjeesbörgare på donken. Väldigt välbehövligt. Mimmi är bra på att rädda dagar. Jag är bra på att rädda hennes och hon är bra på att rädda mina.

Imorse fick jag veta att chansen är väldigt stor att jag hamnar på ett demensboende på min praktik. Demens. Med gamla människor.

Det här får mig verkligen att tvivla på om jag egentligen ska jobba inom vården. För just nu tycker jag inte om människor och kan högt säga saker som: "Dom ska ju fan bara dö ändå." Eller: "Bortskämda ungdomar som får bostöd och som det fjompas med. Dom behöver ju bara en käftsmäll!"

Egentligen så tycker jag inte såhär illa om människor. Jag är en snäll, god människa och jag är väldigt omtänksam. Jag tar hand om människor, tröstar och stöttar när det går tungt. Men ibland så blir jag bara så trött på människor, för alldeles för ofta så får jag höra/stöter på människor som enbart existerar för att mjölka på systemet.

På en praktikplats så har man dagverksamhet för ungdomar med inriktning textil (??) och lego! LEGO! Ungdomarna får alltså komma till ett ställe där dom får sy gardiner och bygga ihop legofigurer. Precis som småbarn. Var är värdigheten i det? Jag tyckte att det var nog jobbigt att vara med i BASPEN, som det hette. I övik för att få ut sjukdomar som varit sjukskrivna en lång tid i samhället där dom kan göra någon nytta. Det var helt fruktansvärt. Jag var där två eller tre gånger innan jag gav upp helt, för jag tyckte att det var så pinsamt. Fara ut på picknick och klappa på getter.

Här bygger dom lego.

Hur ska jag kunna jobba med människor?

Cigg

Vet ni vad jag saknar just nu? Röktornet och en cigg.

Skola

Idag hade jag bokat in ett mentorsamtal med PG och jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken.

Jag har ungefär en miljon påbörjade kurser som jag inte har avslutat och därför fått ett betyg med IG och det svider. Även fast jag vet vad det beror på att jag har problem och blablabla. Jävla skit!

Vi gjorde upp en ny planering (igen) och som vanligt känns det lite överväldigande.

Vi har ett prov på Tisdag och arbetet ska vara klart nästa vecka det med. Arbetet går tungt som jag vet inte vad och jag har inte börjar plugga till provet än. Det ligger alltså en liten hög framför mig med saker jag måste göra och då går det bara ännu sämre med allt. Och med det aningens deprimerade mötet så är jag inte alls på topp. Jag däckade igår av utmattning och sov i 14 timmar rakt av. Inte alls slutkörd.

Men laddaladda. Det här måste gå. Det SKA gå. Den här gången ska jag avsluta.

Eftersom jag ska dra ut min praktik lite tidsmässigt så jag slipper gå heldagar så måste jag välja praktikplats till imorgon. Vi har en lista på ställen man kan välja mellan och det här gör mig lite.. jag vet inte. Det känns lite skumt.

Jag vill inte arbeta med gamla människor. Jag tycker inte om gamla och min praktik på ett ålderdomshem är inget jag ser framemot. Men dom flesta platserna man kan välja på inom psykiatrin är just demensboenden. Eftersom jag inte vill arbeta med gamla så finns det inte så himla mycket att välja på. Jag vill gärna jobba med dagverksamhet för att slippa helger och kvällar, vilket PG tyckte att jag skulle sikta på.

Men det är så konstigt att välja mellan dessa platser. Stödverksamhet för unga. En del människor jag har omkring mig har hjälp av sånahär dagverksamheter och helt plötsligt så är jag inte en av dom som söker hjälp, utan är där som stödperson. Det känns skumt. Jag är inte den i behov, jag är den som ger.

Såhär står det på ett av valen: "Stöd till patienter med svår personlighetsstörning, ofta självskadebeteende, suicudala mm. Ibland ADHD, Asperger mm."

För två år sen var jag en av dom som skulle ha behövt en sånhär hjälp. Om jag går in genom dom där dörrarna nu så klassas jag som en stödperson, även fast jag är en ADHD-patient. Hur ska jag kunna ta hand om människor, när jag inte ens vet hur jag ska ta hand om mig själv? När jag själv går i terapi och får hjälp för att ibland klara av mina tunga dagar där rastlösheten tar ihjäl mig och jag inte orkar kliva upp på morgonen? Eller är det kanske just det som kan göra mig till en bra sköterska?

..det känns bara skumt.

Skola

Hela förmiddagen har gått till att prata om schizofreni. Igen. Jag vet inte hur många timmar han har pratat på om schizofreni. Jag satt större delen av tiden och bara iakttog honom, varför är han så engagerad i just den här sjukdomen? Lider någon i hans närhet av den? Han pratar och pratar, skriver snabbt på tavlan och ställer sig ofta i funderande ställning med handen under hakan och kollar på vad han har skrivit, om han har glömt något.

Intressant sjukdom, såklart. Men nån måtta får det väl ändå vara. Herregud!

Nåväl. Det mest intressanta som hände idag är att vi fick reda på vad som ska vara med på nästa prov och hur vi ska redovisa arbetet vi ska ha skrivit till nästa vecka. Jag börjar känna mig riktigt stressad, även fast jag är långt före än dom flesta i min klass. En del har inte ens valt vad dom ska skriva om. När han sen berättar att våran muntliga redovisning av arbetet ska vara på runt en timme så blir hela klassen förfärade. "Jag kan inte redovisa det muntligt, jag får sån ångest!"
"Jag har ju alltid haft ångestproblem, panikångest och sånt, så jag kan inte redovisa det muntligt."

Bah! Lyd reglerna, fuckers! Om man inte är tillräckligt förberedd får man bita det sura äpplet och ställa sig inför människor och inte ha något att säga. Det är bara bra med att ha en redovisning också, man kan inte smita undan.

Jag tror att jag har blivit en liten regelnörd. När vi skulle få veta vad vi hade fått för resultat på provet så blev det sådär flummigt och nån gick dit, kom tillbaka och då fick någon annan gå dit. Inget kösystem alltså. Det är helt värdelöst! Regel, kö och instruktioner är det hetaste just nu. Flummiga svar på viktiga frågor är helt vansinnigt dumt.

Regnig söndag

En grå söndag, precis vad jag behöver. Det är synd att jag måste iväg på affären för att köpa snus, men det funkar. Jag gillar grå söndagar. Man behöver det ibland. Bara sitta inne under filten.

Johan kommer hem senare ikväll så jag har en till dag på mig att vältra mig i sunkighetens tecken. Jag bakade en rulltårta imorse, så efter att ha tvingat i mig några hårdbrödsmackor så hetsåt jag rulltårta. Det var trevligt.

Imorgon ska jag till skolan och känslan av ångest kryper sig sakta inpå. Det blir nog bättre ifall jag läser lite. Vi har prov nästa vecka. Alltså inte den veckan som kommer nu, utan nästa. Den här gången SKA jag förbereda mig bättre och slippa bli sjuk av mat- och sömnbrist.

Äh. Jag känner ingen inspiration. Jag saknar min familj.

Taekwondo-fru

Johan är borta den här helgen. Igen. Jag vet inte riktigt varför det gör mig lite kinkig, vi gör ju ändå ingenting när han är hemma. Typ tittar på tv och sitter still, det är sällan vi har någon seriös aktivitet för oss.

Men ändå. Det är skillnad på att sitta ensam och titta på tv i jämförelse med att ha någon att göra det med.

Den här gången är han i Skellefteå för att vara coach på fighter eftersom det är någon cup för mindre barn eller lägre bältesrang, jag kommer inte ihåg. Sen ska han träna med landslaget.

Eftersom jag är en hemmafru som inte har något vidare spännande liv så ska jag städa idag. Det är allt jag har att göra.

"Ja, då är det kört."

Jag kom nyss hem från domedagsmötet på FK och jag är om möjligt med förvirrad än vad jag var innan. Jag förstår ingenting! Och jag är helt chockad.

Hon sa att jag med 99% säkerhet sitter på det torra. Det här bidragssystemet jag är inne på har stigit upp ända till 30 års ålder, men det är ruskigt svårt att få det från första början för 2008 började det ta slut på pengar och det delas ju inte ut lätt om man säger så. Men eftersom jag redan har bidraget, har en ADHD-diagnos och har 'bra betyg' eller vad man ska kalla det, så verkar det som att det inte skulle vara något problem att få dra ut på det 18 månader till.

Men hela systemet är ju rubbat. Jag får mina pengar MEN dealen med det här systemet är att jag ska komma ut i arbetslivet så fort som möjligt. Jag har skrivit om det här tidigare, men det är mycket värre än vad jag trodde.

Att jag ska ut i arbetslivet så fort som möjligt förstår jag, det säger ju sig självt. Men om jag inte går med på att börja arbetsträna och börja gå på arbetsförmedlingen som samarbetar med FK i den här frågan, så får jag inget bidrag. Om jag inte får förlängning av bidraget från första början så får jag inte vara med och leka heller.

När hon sen frågar mig vad jag siktar på att arbeta med i framtiden så är det ju självklart inom vården och psykiatrin. Men för att få arbeta inom vården måste jag minst vara utbildad undersköterska, vilket jag inte ens är i närheten av. Jag måste läsa alla kurser och göra alla praktiker först. Det är här skon klämmer.

Mina studier ses nu som en aktivitet, inte ett steg mot att kunna göra en praktik, så därför räknas inte studier som något för att komma ut i arbetslivet. Det är en aktivitet som dom gärna inte vill betala för men som dom gör, för dom betalar alla mina aktiviteter. Jag frågar såklart hur det ska gå ihop att jag ska göra en praktik inom vården och sen när bidraget dras in efter 18 månader så kommer jag ju inte kunna fortsätta jobba inom vården eftersom jag inte har pluggat klart, vad gör jag då?

Självklart kan dom inte göra undantag. Jag förstår varför dom har dom här reglerna, det är alldeles för många som mjölkar pengar från dom och det finns inga pengar att spendera. Men deras sätt att resonera är helt sjukt i huvudet. Dom är stenhårda och hon lät nästan iskall när hon förklarade att när man har påbörjat sin praktik (eller vad man nu ska kalla det) så gör dom inget mer. Det spelar ingen roll om man är frisk eller sjuk, man åker ut. Att plugga är inte den snabbaste vägen ut därifrån, så man skickas ut på praktik istället. Man kan få förlängning, som jag antagligen kommer att få, bara en gång och efter det är det över. Då ska man vara klar att arbeta och om man inte är det så finns det inget mer att göra. Hur ska man göra då?

Det finns inget att göra. Då ska man vara redo och klar för att kunna arbeta. Spelar ingen roll om man är deprimerad och inte orkar kliva upp ur sängen, då får man vända sig till soc som inte är vidare sugna på att ge bidrag till någon som inte ens kan försöka skaffa ett arbete.

Nu är det lyckligtvis så att jag har 'rätt' diagnos. Att lida av ADHD innebär inte att man inte klarar av att arbeta som andra människor kanske kan, men man kan ändå arbeta om saker och ting kanske behövs anpassas lite.

Herregud. Det är verkligen invecklat och jag har inte riktigt förstått det här än. Men i stora drag är det: Efter det här bidraget så ska man kunna arbeta. Om man kan det eller inte spelar ingen roll. Där tar deras ansvar slut.

Nåväl. Hon var väldigt snäll och hon var nog lite förvirrad när det kom till dom här nya lagarna. Hon svamlade på ett tag och det slutade med att vi satt båda två och försökte fatta vad det handlade om.

Men när vi fyllde i några papper tillsammans och gick igenom dom som hon fyllt i innan så hade hon skrivit i rutan med positiva egenskaper med stora bokstäver "DRIVKRAFT". Det är populärt att vilja saker och kämpa efter att kunna arbeta och inte vara beroende av myndigheter. Att kämpa hårt varje dag efter känslan av självständighet gör att dom vill hjälpa en mer. Väldigt smart, faktiskt.