Idag blir det åka av! Jag ska på turné i Övik och träffa människor. Mitt huvuduppdrag är att hjälpa några av mina vänner som det går lite tungt för. Styra upp saker och ting och få saker i rullning. Det känns skönt att hjälpa folk omkring en och för ovanlighetens skull inte vara den som behöver hjälp.
Så när Mimmi har skrivit klart sin tenta så ska vi åka ner till Övik, det kommer att bli rock n'roll!
tisdag 28 oktober 2008
söndag 26 oktober 2008
Rensning
Jag är så vansinnigt äcklig idag. Jag behöver ta en dusch, big time. Det enda som är bra med att känna sig såhär sunkig, är att man inte kan bli äckligare, utan bara en dusch gör underverk.
Klockan tre så börjar min tvättid och jag längtar lite i smyg. Nu ska jag städa! Allting är skitigt här, det känns som att det ligger ett lager av dynga på allt i hela lägenheten. Det kan vara mitt tema för dagen: skrapa bort dyngan.
För första gången på länge har jag riktigt stark hårångest. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag får panik. Igårkväll blev ångesten ytterst påtaglig, så jag började direkt snoka runt på bluefox.nu, där dom har toningar i alla färger. Jag har helt tappat min kreativitet och inspiration. Jag har alltid varit väldigt intresserad av hår och har haft det i alla färger och former (känns det som), och nu så är det helt slut på idéer. Alldeles tomt.
Om jag har råd och ork så kommer jag att följa med Johan ner till Stockholm då han ska tävla den 1:a November. Då ska jag nog kila in på bluefox affären. Men då måste jag ha bestämt mig innan hur jag ska ha det. Buhu. Hej I-landsproblem! Haha
Igår pysslade jag och Johan ihop vårat första fotoalbum. Vi var ett riktigt Svensson-par och blev lite bittra båda två. När vi var klar så hade vi missat ett helt uppslag mitt bland alla bilder. Det känns riktigt surt. Men nu är det gjort, sommaren 2008 är över och nu börjar hösten och vintern. Det känns som att vi har sammanfattat hela sommaren och nu kan vi lämna den bakom oss, för nu har hösten börjat! Jag gillar hösten, det är min bästa årstid. Men sen börjar vintern, vilket också är otroligt mysigt, men med vintern kommer födelsedag och julafton. Folk som känner mig vet hur jobbigt det är.
Jag har en fobi mot paket. På riktigt. En riktig fobi. Jag minns när jag var liten, hur obekväm jag kände mig med att öppna alla paketen vid jul. Jag minns speciellt en jul, då jag gömde mig bakom soffan och pillrade på tapeten istället för att öppna paketen. Och nu när jag är en vuxen människa, så känner jag fortfarande den här vansinnigt jobbiga känslan med att öppna paketen. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Det är lite svårt att förklara vad som är jobbigt med det, för jag vet inte själv vad som riktigt triggar igång alla känslorna.
När jag bodde i Övik så fick jag på min terapi öva på att öppna paket. Vi pratade om det, öppnade paket och försökte lista ut vad det egentligen är som gör det så jobbigt. Jag bara grät och grät, men det var en bra övning. Jag berättade för folk omkring mig om hur jobbigt det är, och eftersom jag har världens bästa familj så försökte alla att anpassa sig efter hur mycket jag orkade. Att pillra upp tejpen är en sak som är jobbig, så då fick jag mina paket i påsar som jag bara kunde titta ner i. Att känna känslan av att vara iakttagen är jobbigt, så då öppnade vi alla paket samtidigt. And so on..
Folk skrattar gärna till litegrann när jag berättar om min fobi, men jag klandrar dom inte. Det låter faktiskt ganska roligt när man pratar om det. Men just därför så känns det ännu jobbigare, jag känner mig löjlig. Men efter jag hade fobiträning så förstod jag verkligen hur jobbigt det verkligen är. Det är jättemysigt med jul, det tycker jag nog egentligen. Det spelar ingen roll att mina föräldrar är skilda (det blir ju mer struligt, men ändå) och det spelar ingen roll att vi måste fara runt som på en turné för att hinna med att åka på alla ställen. Det som gör att jag får en klump i magen bara jag tänker på det, är just den här fobin. (och kanske allt med pappa..) Jag har alltid tänkt att det var den där turnén som gjorde det jobbigt, men så är det inte. Det är att jag måste öppna paketen och när det kommer fram julpynt och granar och allt det nu är, så relaterar jag min ångest för paketen med allt som har med jul att göra. Även fast jag egentligen tycker att det är ganska mysigt.
Men födelsedagen är nog värst. Då är det bara jag som firas och det är bara jag som får paket. Ibland blir ångesten helt outhärdlig. Men eftersom jag har väldigt bra och snälla vänner, så respekterar dom min fobi och mig, så brukar det lösa sig till det bästa. Men om vi tar Johans föräldrar som exempel, så tar dom inte min ångest på allvar. Dom känner mig nog inte tillräckligt väl, utan dom kommer med paket som är inslagna med mycket tejp, dom sitter och tittar på mig, och jag får ren, skär panik. Jag gråter alltid kvällen innan jag fyller år. Jag kan gråta i flera dagar innan min födelsedag.
Nu när Ellen döptes så var det många paket. Jag får ångest av att se andra människor öppna paket, men den är självklart inte lika stark som när jag själv gör det. Men då fick jag helt plötsligt uppgiften att skriva ner vad alla hade gett dom, och efter en stund kändes det ganska bra och överkomligt. Från början var det som om någon hade lagt ett skärp runt bröstet på mig och dragit åt det riktigt hårt, men där på slutet gick det bättre.
Det är nog dags att börja träna igen, bara så att jag är förberedd på vad som komma skall.
Nu svävade jag iväg helt i mitt pratande om min fobi.
Idag påbörjas mitt nya projekt: äta mindre. Det är dags nu, jag måste ta tag i det här. Jag äter mer än vad jag gör av med, så enkelt är det. Då måste man äta mindre, så idag händer det mycket. Det är nog lika bra att påbörja allt på samma gång, det är ju nästan samma sak som att städa. Bara rensa lite och få ordning på saker och ting här. Det är alldeles stökigt och äckligt. Rensa lägenheten, rensa kroppen. Woah!
Klockan tre så börjar min tvättid och jag längtar lite i smyg. Nu ska jag städa! Allting är skitigt här, det känns som att det ligger ett lager av dynga på allt i hela lägenheten. Det kan vara mitt tema för dagen: skrapa bort dyngan.
För första gången på länge har jag riktigt stark hårångest. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag får panik. Igårkväll blev ångesten ytterst påtaglig, så jag började direkt snoka runt på bluefox.nu, där dom har toningar i alla färger. Jag har helt tappat min kreativitet och inspiration. Jag har alltid varit väldigt intresserad av hår och har haft det i alla färger och former (känns det som), och nu så är det helt slut på idéer. Alldeles tomt.
Om jag har råd och ork så kommer jag att följa med Johan ner till Stockholm då han ska tävla den 1:a November. Då ska jag nog kila in på bluefox affären. Men då måste jag ha bestämt mig innan hur jag ska ha det. Buhu. Hej I-landsproblem! Haha
Igår pysslade jag och Johan ihop vårat första fotoalbum. Vi var ett riktigt Svensson-par och blev lite bittra båda två. När vi var klar så hade vi missat ett helt uppslag mitt bland alla bilder. Det känns riktigt surt. Men nu är det gjort, sommaren 2008 är över och nu börjar hösten och vintern. Det känns som att vi har sammanfattat hela sommaren och nu kan vi lämna den bakom oss, för nu har hösten börjat! Jag gillar hösten, det är min bästa årstid. Men sen börjar vintern, vilket också är otroligt mysigt, men med vintern kommer födelsedag och julafton. Folk som känner mig vet hur jobbigt det är.
Jag har en fobi mot paket. På riktigt. En riktig fobi. Jag minns när jag var liten, hur obekväm jag kände mig med att öppna alla paketen vid jul. Jag minns speciellt en jul, då jag gömde mig bakom soffan och pillrade på tapeten istället för att öppna paketen. Och nu när jag är en vuxen människa, så känner jag fortfarande den här vansinnigt jobbiga känslan med att öppna paketen. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Det är lite svårt att förklara vad som är jobbigt med det, för jag vet inte själv vad som riktigt triggar igång alla känslorna.
När jag bodde i Övik så fick jag på min terapi öva på att öppna paket. Vi pratade om det, öppnade paket och försökte lista ut vad det egentligen är som gör det så jobbigt. Jag bara grät och grät, men det var en bra övning. Jag berättade för folk omkring mig om hur jobbigt det är, och eftersom jag har världens bästa familj så försökte alla att anpassa sig efter hur mycket jag orkade. Att pillra upp tejpen är en sak som är jobbig, så då fick jag mina paket i påsar som jag bara kunde titta ner i. Att känna känslan av att vara iakttagen är jobbigt, så då öppnade vi alla paket samtidigt. And so on..
Folk skrattar gärna till litegrann när jag berättar om min fobi, men jag klandrar dom inte. Det låter faktiskt ganska roligt när man pratar om det. Men just därför så känns det ännu jobbigare, jag känner mig löjlig. Men efter jag hade fobiträning så förstod jag verkligen hur jobbigt det verkligen är. Det är jättemysigt med jul, det tycker jag nog egentligen. Det spelar ingen roll att mina föräldrar är skilda (det blir ju mer struligt, men ändå) och det spelar ingen roll att vi måste fara runt som på en turné för att hinna med att åka på alla ställen. Det som gör att jag får en klump i magen bara jag tänker på det, är just den här fobin. (och kanske allt med pappa..) Jag har alltid tänkt att det var den där turnén som gjorde det jobbigt, men så är det inte. Det är att jag måste öppna paketen och när det kommer fram julpynt och granar och allt det nu är, så relaterar jag min ångest för paketen med allt som har med jul att göra. Även fast jag egentligen tycker att det är ganska mysigt.
Men födelsedagen är nog värst. Då är det bara jag som firas och det är bara jag som får paket. Ibland blir ångesten helt outhärdlig. Men eftersom jag har väldigt bra och snälla vänner, så respekterar dom min fobi och mig, så brukar det lösa sig till det bästa. Men om vi tar Johans föräldrar som exempel, så tar dom inte min ångest på allvar. Dom känner mig nog inte tillräckligt väl, utan dom kommer med paket som är inslagna med mycket tejp, dom sitter och tittar på mig, och jag får ren, skär panik. Jag gråter alltid kvällen innan jag fyller år. Jag kan gråta i flera dagar innan min födelsedag.
Nu när Ellen döptes så var det många paket. Jag får ångest av att se andra människor öppna paket, men den är självklart inte lika stark som när jag själv gör det. Men då fick jag helt plötsligt uppgiften att skriva ner vad alla hade gett dom, och efter en stund kändes det ganska bra och överkomligt. Från början var det som om någon hade lagt ett skärp runt bröstet på mig och dragit åt det riktigt hårt, men där på slutet gick det bättre.
Det är nog dags att börja träna igen, bara så att jag är förberedd på vad som komma skall.
Nu svävade jag iväg helt i mitt pratande om min fobi.
Idag påbörjas mitt nya projekt: äta mindre. Det är dags nu, jag måste ta tag i det här. Jag äter mer än vad jag gör av med, så enkelt är det. Då måste man äta mindre, så idag händer det mycket. Det är nog lika bra att påbörja allt på samma gång, det är ju nästan samma sak som att städa. Bara rensa lite och få ordning på saker och ting här. Det är alldeles stökigt och äckligt. Rensa lägenheten, rensa kroppen. Woah!
Diffus
Jag och Johan har sett på film hela kvällen. Tre filmer lyckades vi hinna titta på och The kite runner var en riktig höjdare. Den första vi såg var en dokumentär-liknande film om kriget i Irak. Nu lyckades jag tyvärr deleta den (jag fattar inte hur jag lyckas ibland..), men den var ruskigt bra. Jag gillade den skarpt. Eftersom jag inte har filmen kvar på datorn, så minns jag inte vad den hette. Jag får återkomma om det.
Jag skulle träffa Malin idag också, men hon började må jättedåligt och jag blir orolig. Det är läskigt när folk tappar greppet om verkligheten och blir alldeles diffusa, som hon blev. Hon är fortfarande så, men hon lyckades ringa till mig och prata lite, så det känns lite bättre. Jag vet ju hur det är, att tappa greppet helt. Det är inte sådär vansinnigt kul kan jag lova.
Nu har jag inget mer att säga.
Jag skulle träffa Malin idag också, men hon började må jättedåligt och jag blir orolig. Det är läskigt när folk tappar greppet om verkligheten och blir alldeles diffusa, som hon blev. Hon är fortfarande så, men hon lyckades ringa till mig och prata lite, så det känns lite bättre. Jag vet ju hur det är, att tappa greppet helt. Det är inte sådär vansinnigt kul kan jag lova.
Nu har jag inget mer att säga.
fredag 24 oktober 2008
Diskussion
Jag gjorde provet imorse, och det visade sig att jag har pluggat alldeles för mycket. Tyvärr inte på riktigt rätt saker, men det gick nog ganska bra ändå. Hoppas jag.
Men nu när jag fått den där skiten ur vägen så känns det fantastiskt skönt. Jag köpte godis på vägen hem (vilket jag egentligen inte skulle ha gjort) och nu har jag tittat på Family Guy och sovit en stund. Johan slutar vid fyra och då ska jag gå in till stan, eftersom jag tvingar honom att bjuda mig på middag.
Nu är jag ledig hela nästa vecka, utan arbetsuppgifter från skolan. Det känns konstigt. Vad gör man på sin lediga tid? Jag har redan glömt bort hur man är ledig/hemma. Oftast har jag ju inte varit ledig, en konstant kamp mot ångest och allt det innebär är inte ledighet. Precis som att mamma"ledighet" är bullshit. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag kommer förmodligen och förhoppningsvis att inte ha sån monsterångest, så det här blir spännande.
Jag mailade min kontaktperson på psyket igår. När jag hämtade ut mina Xanor igår, så ser jag att vi tydligen har börjat med en nertrappning av medicinen. What? Sen kom jag på att hon har nämnt det i förbifarten, att vi borde minska på just Xanor. Men samtidigt så har hon på alla våra möten, minst två gånger, predikat om hur bra det kommer att vara nu eftersom vi inte kommer att göra några ändringar.
Så jag skickade iväg ett fint litet mail då jag snällt frågade varför vi börjar med nertrappningen nu när jag går i skolan och håller på att vänja mig. "Är det inte bättre om vi börjar med nertrappningen senare, när jag fått det här som en rutin? Eller vad tycker du?"
Jag brukar inte vara så trevlig mot psykiatriska, dom kan ibland bete sig som svin och jag låter mer än gärna låta dom få höra det. Jag tror att dom behöver en käftsmäll från oss som befinner oss utanför statistik och inte orkar kliva upp ur sängen. Dom behöver helt enkelt lite verklighetsförankring, för dom svävar gärna iväg i fina planer som inte tar hänsyn till den individuella individen.
Men nu var jag snäll, för annars kan man inte föra någon diskussion med människor, det har jag fått lära mig. När jag som nu, kommer med konkreta förslag som känns helt logiska, så måste jag visa att jag är öppen för diskussion. Om hon sen väljer att inte ta mina åsikter på allvar (vilket lätt händer när man är inne i det här systemet), så kommer tjur-martina fram, och hon kan hålla på hur länge som helst bara för att få sin vilja igenom och poängtera sina åsikter. Även om jag inte får som jag vill, spelar det ingen roll i slutändan. Jag har med största sannolikhet dunkat in i deras huvudet min poäng, och det är väl vad som räknas. Även fast det svider lite i själen, så har jag börjat kunna släppa efter och erkänna att dom har rätt. Men det måste jag ju göra ibland också. Ge dom lite credits sådär.
Dom trycker gärna ner en i skiten eftersom dom har utbildning och vet därför vad som är bäst. Jag har fått min utbildning genom att vara nere i skiten och träffat andra människor som sitter i samma situation. Jag är inte dum.
Men jag förstår varför dom tycker illa om mig, jag klandrar dom verkligen inte. Jag är en riktig pain in the ass, eftersom jag inte ger med mig och hela tiden hävdar att jag faktiskt förstår saker jag med, även fast jag inte gått fem år på universitetet. Jag har något som dom inte har och som dom behöver, erfarenheter.
Men det gäller att spela sina kort rätt. Och jag klagar inte bara. Jag berömmer och hyllar när saker och ting funkar, och jag låter dom veta det. Men oftast så behöver dom en jävla pungspark för att få hjärnan på rätt ställe, tyvärr.
Nåväl. Jag hoppas att det inte blir en massa strul med det här. Om hon har bra anledningar till varför vi ska dra ner medicinen nu, som låter förnuftiga, så blir det här nog bra. Som hon gärna kan presentera på ett bra och trevligt sätt. Om hon snarare hugger tillbaka och blir förbannad bara jag nämner det, så vet jag att hon är osäker på hur hon ska bete sig. Det är då kriget börjar. Då har hon bara gjort som läkarna vill utan att riktigt presentera mig som patient, utan bara kläckt ur sig "vi borde dra ner på benso", och sånt gillar alltid läkarna. Dom skriver garanterat på papper utan att ens kolla på dom först om man säger att man ska dra ner på benso. Det är lätt att dom glömmer bort konsekvenserna vid en nedtrappning.
Jag hatar att bråka med dom. En del människor som jobbar där är så himla bra och duktiga. Dom lyssnar, visar förståelse och tar hand om. Men det finns alldeles för många stolpskott som gör att man börjar fundera på vad det är för fel med mänskligheten. Hur en del människor kan jobba inom vården är ju helt tragiskt och ofattbart. Jag blir lika chockad varje gång.
Men den här tanten är en gammal sjuksköterska, så jag vet inte riktigt hur hon kommer att reagera. Det är annorlunda med äldre. En del äldre som jobbar inom vården hävdar jämt sin rätt för så gjorde vi förr i tiden. En del blir osäkra när det kommer yngre människor som ifrågasätter och bara ger med sig. Jag hoppas att hon inte är nån av dom. Dom är helt dumma i huvudet båda två. Man ska inte ge ungdomar möjligheter till att få ut piller och få göra som dom vill, då går det bara åt helvete. Och att vara trångsynt och nerkörd i gamla vanor, behöver jag inte ens kommentera. Dom som är nyutbildade kan oftast tänka lite utanför ramarna, men där finns det ju också stjärnskott, såklart.
Imorgon ska jag träffa Malin! Jag längtar!
Men nu när jag fått den där skiten ur vägen så känns det fantastiskt skönt. Jag köpte godis på vägen hem (vilket jag egentligen inte skulle ha gjort) och nu har jag tittat på Family Guy och sovit en stund. Johan slutar vid fyra och då ska jag gå in till stan, eftersom jag tvingar honom att bjuda mig på middag.
Nu är jag ledig hela nästa vecka, utan arbetsuppgifter från skolan. Det känns konstigt. Vad gör man på sin lediga tid? Jag har redan glömt bort hur man är ledig/hemma. Oftast har jag ju inte varit ledig, en konstant kamp mot ångest och allt det innebär är inte ledighet. Precis som att mamma"ledighet" är bullshit. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag kommer förmodligen och förhoppningsvis att inte ha sån monsterångest, så det här blir spännande.
Jag mailade min kontaktperson på psyket igår. När jag hämtade ut mina Xanor igår, så ser jag att vi tydligen har börjat med en nertrappning av medicinen. What? Sen kom jag på att hon har nämnt det i förbifarten, att vi borde minska på just Xanor. Men samtidigt så har hon på alla våra möten, minst två gånger, predikat om hur bra det kommer att vara nu eftersom vi inte kommer att göra några ändringar.
Så jag skickade iväg ett fint litet mail då jag snällt frågade varför vi börjar med nertrappningen nu när jag går i skolan och håller på att vänja mig. "Är det inte bättre om vi börjar med nertrappningen senare, när jag fått det här som en rutin? Eller vad tycker du?"
Jag brukar inte vara så trevlig mot psykiatriska, dom kan ibland bete sig som svin och jag låter mer än gärna låta dom få höra det. Jag tror att dom behöver en käftsmäll från oss som befinner oss utanför statistik och inte orkar kliva upp ur sängen. Dom behöver helt enkelt lite verklighetsförankring, för dom svävar gärna iväg i fina planer som inte tar hänsyn till den individuella individen.
Men nu var jag snäll, för annars kan man inte föra någon diskussion med människor, det har jag fått lära mig. När jag som nu, kommer med konkreta förslag som känns helt logiska, så måste jag visa att jag är öppen för diskussion. Om hon sen väljer att inte ta mina åsikter på allvar (vilket lätt händer när man är inne i det här systemet), så kommer tjur-martina fram, och hon kan hålla på hur länge som helst bara för att få sin vilja igenom och poängtera sina åsikter. Även om jag inte får som jag vill, spelar det ingen roll i slutändan. Jag har med största sannolikhet dunkat in i deras huvudet min poäng, och det är väl vad som räknas. Även fast det svider lite i själen, så har jag börjat kunna släppa efter och erkänna att dom har rätt. Men det måste jag ju göra ibland också. Ge dom lite credits sådär.
Dom trycker gärna ner en i skiten eftersom dom har utbildning och vet därför vad som är bäst. Jag har fått min utbildning genom att vara nere i skiten och träffat andra människor som sitter i samma situation. Jag är inte dum.
Men jag förstår varför dom tycker illa om mig, jag klandrar dom verkligen inte. Jag är en riktig pain in the ass, eftersom jag inte ger med mig och hela tiden hävdar att jag faktiskt förstår saker jag med, även fast jag inte gått fem år på universitetet. Jag har något som dom inte har och som dom behöver, erfarenheter.
Men det gäller att spela sina kort rätt. Och jag klagar inte bara. Jag berömmer och hyllar när saker och ting funkar, och jag låter dom veta det. Men oftast så behöver dom en jävla pungspark för att få hjärnan på rätt ställe, tyvärr.
Nåväl. Jag hoppas att det inte blir en massa strul med det här. Om hon har bra anledningar till varför vi ska dra ner medicinen nu, som låter förnuftiga, så blir det här nog bra. Som hon gärna kan presentera på ett bra och trevligt sätt. Om hon snarare hugger tillbaka och blir förbannad bara jag nämner det, så vet jag att hon är osäker på hur hon ska bete sig. Det är då kriget börjar. Då har hon bara gjort som läkarna vill utan att riktigt presentera mig som patient, utan bara kläckt ur sig "vi borde dra ner på benso", och sånt gillar alltid läkarna. Dom skriver garanterat på papper utan att ens kolla på dom först om man säger att man ska dra ner på benso. Det är lätt att dom glömmer bort konsekvenserna vid en nedtrappning.
Jag hatar att bråka med dom. En del människor som jobbar där är så himla bra och duktiga. Dom lyssnar, visar förståelse och tar hand om. Men det finns alldeles för många stolpskott som gör att man börjar fundera på vad det är för fel med mänskligheten. Hur en del människor kan jobba inom vården är ju helt tragiskt och ofattbart. Jag blir lika chockad varje gång.
Men den här tanten är en gammal sjuksköterska, så jag vet inte riktigt hur hon kommer att reagera. Det är annorlunda med äldre. En del äldre som jobbar inom vården hävdar jämt sin rätt för så gjorde vi förr i tiden. En del blir osäkra när det kommer yngre människor som ifrågasätter och bara ger med sig. Jag hoppas att hon inte är nån av dom. Dom är helt dumma i huvudet båda två. Man ska inte ge ungdomar möjligheter till att få ut piller och få göra som dom vill, då går det bara åt helvete. Och att vara trångsynt och nerkörd i gamla vanor, behöver jag inte ens kommentera. Dom som är nyutbildade kan oftast tänka lite utanför ramarna, men där finns det ju också stjärnskott, såklart.
Imorgon ska jag träffa Malin! Jag längtar!
onsdag 22 oktober 2008
Att explodera
Jag klarade av hela dagen igår och idag har jag suttit på biblioteket och pluggat i tre (!!) timmar. Jag är helt slut i huvudet och det betalade sig i att jag fick ett psykbryt på Johan innan han for på träningen.
Att jag blir så trött i huvudet som jag är nu, får ganska förödande konsekvenser. Jag blir arg, ledsen, ångestfylld, speedad... allt. Jag blir hysterisk, helt enkelt. Jag får anfall av olika känslor som fyller upp mig helt och totalt och jag bara exploderar. Det är inte bara jobbigt för min omgivning, det är jobbigt för mig med. Otroligt jobbigt är det. Föreställ dig att du känner dig helt vansinnigt förbannad, utan någon egentlig anledning, och sen inte kunna kontrollera dig själv utan hoppar på första sak/person du stöter på. Även fast du hela tiden vet att det är orättvist och fruktansvärt beteende, så kan du inte sluta. Det är vidrigt jobbigt.
Så nu har jag tagit ett bad och försökt rensa hjärnan lite. Från allt plugg, alla känslor.. allt. Pratade med Mimmi också, hon fattar saker och ting för hon är likadan. Vi är som Helan och Halvan. Fast nu lät det som att vi hade världens seriösa snacket om känslor, det hade vi inte. Det brukar vi inte ha. Vi brukar mest bara konstatera att det är skit. Sen pratar vi om annat. Som att hon ska söka in på teaterhögskolan den 25:e November, att jag borde följa med och att hon körde pick-upen igen. Nostalgi gott folk, nostalgi.
Om jag ska försöka se det positiva i den här kvällen är det att jag inte har slagit någon eller förstört saker. Jag kan åtminstone kontrollera mig själv lite mer än förut. Jag satt snarare mest bara tyst och sa ingenting. Bara var arg.
Nu är jag om möjligt ännu tröttare och saknar tiderna då jag hade möjlighet till att stoppa i mig piller som gjorde mig hög och glad. Nu är det bara tungt, då kunde jag sväva på moln.
Att jag blir så trött i huvudet som jag är nu, får ganska förödande konsekvenser. Jag blir arg, ledsen, ångestfylld, speedad... allt. Jag blir hysterisk, helt enkelt. Jag får anfall av olika känslor som fyller upp mig helt och totalt och jag bara exploderar. Det är inte bara jobbigt för min omgivning, det är jobbigt för mig med. Otroligt jobbigt är det. Föreställ dig att du känner dig helt vansinnigt förbannad, utan någon egentlig anledning, och sen inte kunna kontrollera dig själv utan hoppar på första sak/person du stöter på. Även fast du hela tiden vet att det är orättvist och fruktansvärt beteende, så kan du inte sluta. Det är vidrigt jobbigt.
Så nu har jag tagit ett bad och försökt rensa hjärnan lite. Från allt plugg, alla känslor.. allt. Pratade med Mimmi också, hon fattar saker och ting för hon är likadan. Vi är som Helan och Halvan. Fast nu lät det som att vi hade världens seriösa snacket om känslor, det hade vi inte. Det brukar vi inte ha. Vi brukar mest bara konstatera att det är skit. Sen pratar vi om annat. Som att hon ska söka in på teaterhögskolan den 25:e November, att jag borde följa med och att hon körde pick-upen igen. Nostalgi gott folk, nostalgi.
Om jag ska försöka se det positiva i den här kvällen är det att jag inte har slagit någon eller förstört saker. Jag kan åtminstone kontrollera mig själv lite mer än förut. Jag satt snarare mest bara tyst och sa ingenting. Bara var arg.
Nu är jag om möjligt ännu tröttare och saknar tiderna då jag hade möjlighet till att stoppa i mig piller som gjorde mig hög och glad. Nu är det bara tungt, då kunde jag sväva på moln.
måndag 20 oktober 2008
Tungt
Jag vet inte riktigt hur, men jag blev helt plötsligt jävligt nostalgisk. Det sköljde över mig som en våg, men jag vet inte riktigt vad det är jag är nostalgisk över. Jag är bara nostalgisk.
Det var ett under att jag tog mig upp ur sängen imorse. Eller, det var mest det faktum att jag skulle gå till skolan som var tung som en sten. Jag var så nära att inte gå. Det börjar alltså gå riktigt tungt, hur länge kommer jag att orka egentligen? Jag menar, idag var jag så trött att jag grät lite påvägen till skolan, helt seriöst. Det är långa dagar där det känns som att det aldrig någonsin kommer att ta slut. Huvudet snurrar av alla intryck, jag är tvungen att göra saker jag känner mig fruktansvärt obekväm i. Allt blir en enda stor röra och jag sover nog nästan med ögonen öppna när jag sitter och lyssnar på hur pill skapas.
Nåväl, jag klarade av dagen. Imorgon blir en ny dag som känns overkligt dryg redan nu, men sen är det Onsdag och Torsdag. Då får jag vila lite hemma, men måste plugga som en galning ändå, vi har vårat första prov på Fredag. Jag längtar inte.
Fast varje dag är ett prov nu.
Hur många minuter orkar jag imorgon?
Det var ett under att jag tog mig upp ur sängen imorse. Eller, det var mest det faktum att jag skulle gå till skolan som var tung som en sten. Jag var så nära att inte gå. Det börjar alltså gå riktigt tungt, hur länge kommer jag att orka egentligen? Jag menar, idag var jag så trött att jag grät lite påvägen till skolan, helt seriöst. Det är långa dagar där det känns som att det aldrig någonsin kommer att ta slut. Huvudet snurrar av alla intryck, jag är tvungen att göra saker jag känner mig fruktansvärt obekväm i. Allt blir en enda stor röra och jag sover nog nästan med ögonen öppna när jag sitter och lyssnar på hur pill skapas.
Nåväl, jag klarade av dagen. Imorgon blir en ny dag som känns overkligt dryg redan nu, men sen är det Onsdag och Torsdag. Då får jag vila lite hemma, men måste plugga som en galning ändå, vi har vårat första prov på Fredag. Jag längtar inte.
Fast varje dag är ett prov nu.
Hur många minuter orkar jag imorgon?
fredag 17 oktober 2008
Skolkare
Jag kände sån prestationsångest att jag var tvungen att ta bort min besöksräknare. Men 400 läsare på några dagar är ju inte helt dåligt.
Idag har jag skolkat hela dagen. Mest för att jag lyckades glömma ta medicinen när jag var hos Jenny, för jag däckade i hennes soffa, och nu när jag tog den igår kväll så gick det inte riktigt att vakna. Så jag la ner hela projektet, stängde av mina eviga försök att kliva upp och stängde av väckaren. Så idag har jag missat en lektion i hur man hanterar stopp i luftstrupen, vilket med största sannolikhet var obligatoriskt. Men dom har den igen nästa vecka, för en annan grupp. Skrev ett mail till läraren och förklarade läget och frågade om det gick att lösa. Det borde gå.
Jag älskar när jag får skriva mail om varför jag missat något möte eller liknande.
..."om det är något ni undrar kan ni få kontaktinformation till min kontaktperson på psykiatriska eller till någon läkare som kan förklara hur mina mediciner påverkar min kropp."
Lite lagomt bittert sådär. Jag utgår automatiskt ifrån att det blir strul och slår till hårt med detsamma. Take that!
Jag satsade stenhårt på min skolkardag och gick på affären och köpte godis, laddade ner en bra film och gosade ner mig i fåtöljen. Nu är jag piggare och ska ta en dusch innan jag går in till stan för att träffa Johan och leta efter en fin dop-present till Ellen. Jag borde fixa iordning det sista med noterna för "Det gåtfulla folket". Känns hur drygt som helst. Jag har varken ork, koncentration eller lust att göra det, men jag vet att jag måste göra det. I vanliga fall så kan jag det bara sådär, men nu känns det lite extra viktigt, så då lägger jag ner lite extra tid.
Imorgon så ska jag hjälpa till när Johans TaeKwonDo-klubb ska börja arrangera för tävlingen som är nu i helgen här i Umeå. Då får jag äntligen ha på mig min fina tröja som jag beställde och verkligen visa vilken bra TaeKwonDo-fru jag är.
Ni kan inte förstå hur mycket jag behöver en dusch just nu.. Dags för att skrapa av dyngan!
Idag har jag skolkat hela dagen. Mest för att jag lyckades glömma ta medicinen när jag var hos Jenny, för jag däckade i hennes soffa, och nu när jag tog den igår kväll så gick det inte riktigt att vakna. Så jag la ner hela projektet, stängde av mina eviga försök att kliva upp och stängde av väckaren. Så idag har jag missat en lektion i hur man hanterar stopp i luftstrupen, vilket med största sannolikhet var obligatoriskt. Men dom har den igen nästa vecka, för en annan grupp. Skrev ett mail till läraren och förklarade läget och frågade om det gick att lösa. Det borde gå.
Jag älskar när jag får skriva mail om varför jag missat något möte eller liknande.
..."om det är något ni undrar kan ni få kontaktinformation till min kontaktperson på psykiatriska eller till någon läkare som kan förklara hur mina mediciner påverkar min kropp."
Lite lagomt bittert sådär. Jag utgår automatiskt ifrån att det blir strul och slår till hårt med detsamma. Take that!
Jag satsade stenhårt på min skolkardag och gick på affären och köpte godis, laddade ner en bra film och gosade ner mig i fåtöljen. Nu är jag piggare och ska ta en dusch innan jag går in till stan för att träffa Johan och leta efter en fin dop-present till Ellen. Jag borde fixa iordning det sista med noterna för "Det gåtfulla folket". Känns hur drygt som helst. Jag har varken ork, koncentration eller lust att göra det, men jag vet att jag måste göra det. I vanliga fall så kan jag det bara sådär, men nu känns det lite extra viktigt, så då lägger jag ner lite extra tid.
Imorgon så ska jag hjälpa till när Johans TaeKwonDo-klubb ska börja arrangera för tävlingen som är nu i helgen här i Umeå. Då får jag äntligen ha på mig min fina tröja som jag beställde och verkligen visa vilken bra TaeKwonDo-fru jag är.
Ni kan inte förstå hur mycket jag behöver en dusch just nu.. Dags för att skrapa av dyngan!
torsdag 16 oktober 2008
Ingenting
Igår så skulle jag plugga. Det gick väldigt dåligt och i slutändan hade jag inte gjort någonting alls. Dagen avslutades hos Jenny när jag däckade på deras soffa. Lite sliten tjej. Jag glömde telefonen hos henne också. Jävla dynga.
Idag har jag bokat tid för att tvätta. vilket känns grymt skönt. Det ligger skitiga kläder överallt. Jag tycker verkligen om att tvätta, på riktigt. Jag gillar när allting blir rent, luktar gott och viks in på rätt ställe. Det jobbiga är att kånka ner på allting ner till källaren och sen upp igen. Det är många trappor, vi bor ju högst upp. Måste dock handla tvättmedel och sköljmedel först, för det är helt slut. Men eftersom jag är fattig som få, så måste jag snällt vänta på att Herr Fahlander ska vakna. Han är ledig idag, så jag har inte hjärta att väcka honom.
..jag ska till läskiga tanten idag..
Idag har jag bokat tid för att tvätta. vilket känns grymt skönt. Det ligger skitiga kläder överallt. Jag tycker verkligen om att tvätta, på riktigt. Jag gillar när allting blir rent, luktar gott och viks in på rätt ställe. Det jobbiga är att kånka ner på allting ner till källaren och sen upp igen. Det är många trappor, vi bor ju högst upp. Måste dock handla tvättmedel och sköljmedel först, för det är helt slut. Men eftersom jag är fattig som få, så måste jag snällt vänta på att Herr Fahlander ska vakna. Han är ledig idag, så jag har inte hjärta att väcka honom.
..jag ska till läskiga tanten idag..
tisdag 14 oktober 2008
Skvaller-vm
Måste bara snabbt nämna att Johan fick ett brons! Han är så duktig. Jag har tydligen missförstått hela den här tävlingen. Saken är såhär: Det här är svenska cupen, som består av fyra deltävlingar. Man får olika mycket poäng beroende på vilken plats man hamnar på, sen räknas dom poängen och den som har mest poäng när cupen är slut blir etta i Sverige. Så är det. Mhm.
Snart ska jag gå till skolan och det känns vansinnigt drygt. Trodde aldrig att jag skulle orka gårdagen, helt seriöst. Jag kände mest bara att jag ville gå hem och sova, men det gjorde jag inte och nu är jag grym på att ta blodtryck och har fått ett intyg på att jag gått HLR-kursen. Duktig tjej!
Annars så ljöd den ökända Juntunen-trumman igår, och jag och min systeryster har som vanligt stenkoll på allt som händer. Vi samarbetar för att få tag på så mycket information som möjligt och vi skvallrar som galningar. Haha, vi äger!
Usch vad trött jag är. Och jag borde gå nu. Buhubuhu. Nu hinner jag inte köpa min varmchoklad heller, bara för att jag är så seg idag.
Snart ska jag gå till skolan och det känns vansinnigt drygt. Trodde aldrig att jag skulle orka gårdagen, helt seriöst. Jag kände mest bara att jag ville gå hem och sova, men det gjorde jag inte och nu är jag grym på att ta blodtryck och har fått ett intyg på att jag gått HLR-kursen. Duktig tjej!
Annars så ljöd den ökända Juntunen-trumman igår, och jag och min systeryster har som vanligt stenkoll på allt som händer. Vi samarbetar för att få tag på så mycket information som möjligt och vi skvallrar som galningar. Haha, vi äger!
Usch vad trött jag är. Och jag borde gå nu. Buhubuhu. Nu hinner jag inte köpa min varmchoklad heller, bara för att jag är så seg idag.
lördag 11 oktober 2008
Hönsmamma
Ikväll är det fest! Jag är hur laddad som helst och bara för en stund sen ringde Mimmi och berättade att hon skulle åka upp idag, för att festa. Gudars så trevligt! Jag har varit på systemet och handlat, ögonbrynen är färgade och noppade. Jag har valt ut kläder i tema white trash och är allmänt nöjd med livet.
Johan ringde för ett tag sen också. Dom kom fram till Malmö på förmiddagen, men invägningen börjar inte förrän vid klockan fem, så dom gick omkring på stan. Stackarna, dom måste ju vara hur hungriga som helst och sen behöva gå på stan.. usch. Hoppas att det går bra, fast det borde det göra för när Johan vägde sig senast här hemma så hade han sitt på det torra. Men ändå, man blir ju lite nervös ändå.
Jag sa åt Johan att han måste lämna telefonen hos Sofie, så att hon kan ringa mig om han skulle göra sig illa. Buhubuhu.
Johan ringde för ett tag sen också. Dom kom fram till Malmö på förmiddagen, men invägningen börjar inte förrän vid klockan fem, så dom gick omkring på stan. Stackarna, dom måste ju vara hur hungriga som helst och sen behöva gå på stan.. usch. Hoppas att det går bra, fast det borde det göra för när Johan vägde sig senast här hemma så hade han sitt på det torra. Men ändå, man blir ju lite nervös ändå.
Jag sa åt Johan att han måste lämna telefonen hos Sofie, så att hon kan ringa mig om han skulle göra sig illa. Buhubuhu.
fredag 10 oktober 2008
Månsan
Åh. Jag sitter och tittar på klipp med Måns Zelmerlöw på YouTube och jag är så kär! Han är helt magnifik, och när jag åker ner till Stockholm för att hitta honom då jävlar blir det åka av. Jag och Mimmi måste köpa den rosa bussen, pimpa upp den, köpa getterna och dra iväg ner till Stockholm för att hämta upp Månsan.
http://www.youtube.com/watch?v=OZWMpKm9MDw&feature=related
Jag saknar Måns. Jag kan inte leva utan honom, och sanna mina ord; jag ska hitta honom.
http://www.youtube.com/watch?v=OZWMpKm9MDw&feature=related
Jag saknar Måns. Jag kan inte leva utan honom, och sanna mina ord; jag ska hitta honom.
Ful i munnen
Nu har han åkt och det svider i själen. Det är ju bara för några dagar, men jag blir kärlekskrank och måste ha en tröja med hans parfym på i sängen för att kunna sova.
Det slog mig alldeles nyss att jag är ganska grov i munnen, grundat på tidigare inlägg. Jag häver gärna ur mig förbannelser mörka som natten och som inkluderar mycket kön etc etc. Johan brukar säga åt mig att vara tyst, för jag har en tendens att skena iväg lite när det kommer till mina förbannelser. Jag kan stå hur länge som helst och bara svära över något som har gått fel, även fast jag är ensam.
Men usch vilken ångest jag har. Den slog mig i huvudet så fort han gick utanför dörren. Jävla skit.
Nu ska jag sitta och svära över min ensamhet och försöka få i mig lite lugnande. Det här blir en fin kväll.
Det slog mig alldeles nyss att jag är ganska grov i munnen, grundat på tidigare inlägg. Jag häver gärna ur mig förbannelser mörka som natten och som inkluderar mycket kön etc etc. Johan brukar säga åt mig att vara tyst, för jag har en tendens att skena iväg lite när det kommer till mina förbannelser. Jag kan stå hur länge som helst och bara svära över något som har gått fel, även fast jag är ensam.
Men usch vilken ångest jag har. Den slog mig i huvudet så fort han gick utanför dörren. Jävla skit.
Nu ska jag sitta och svära över min ensamhet och försöka få i mig lite lugnande. Det här blir en fin kväll.
Fredagskonversation
Jag: Ååh, jag luktar så illa! Jag luktar fitta och svett.
Johan: Mmm, attraktivt..
..det är som kattmynta för mig.
Ikväll åker han iväg ner till Malmö för att tävla. Jag känner mig redan orolig, nervös och ensamen. Buhubuhu
Johan: Mmm, attraktivt..
..det är som kattmynta för mig.
Ikväll åker han iväg ner till Malmö för att tävla. Jag känner mig redan orolig, nervös och ensamen. Buhubuhu
Helg
Sista dagen i skolan innan det är helg! Iof så har jag varit hemma i två dagar nu, men ändå. Då kan jag vara hemma utan att ha ångest över att jag inte gör det jag borde göra=plugga. Gjorde bara hälften av arbetet igår, sen tog det stopp. Men jag har förlåtit mig själv, bättre det än inget.
Idag åker Johan ner till Malmö och tävlar. Det gör ont i själen.
Idag åker Johan ner till Malmö och tävlar. Det gör ont i själen.
torsdag 9 oktober 2008
Skitdag
Idag är en dag som ska spenderas till pluggande. Det känns tungt och tråkigt. Det regnar ute och jag är ganska yrvaken, för jag tog min medicin alldeles för sent.
Jag har en massa saker att göra, och som vanligt så kan jag inte göra någonting alls. Hela hjärnverksamheten lägger ner och jag kan sitta och titta in i väggen hur länge som helst. Det här suger. Den här dagens suger.
Johan är världens snällaste, som han alltid är, och jag är världens bitch som blir flyförbannad när han inte hör mig när jag ropar på honom. Det är fruktansvärt irriterande när han inte gör det. Han hör fan sämre än vad jag gör. Och jag ropar, ropar och ropar. Sen skriker jag rätt ut, och då hör han. Då blir han arg för att jag skriker åt honom och jag blir så irriterad att det nästan spritter i kroppen på mig.
Han har inte tränat dom senaste dagarna, så jag antar att det är därför vi går varandra på nerverna.
Det här är en riktig skitdag. Fy fan.
Jag har en massa saker att göra, och som vanligt så kan jag inte göra någonting alls. Hela hjärnverksamheten lägger ner och jag kan sitta och titta in i väggen hur länge som helst. Det här suger. Den här dagens suger.
Johan är världens snällaste, som han alltid är, och jag är världens bitch som blir flyförbannad när han inte hör mig när jag ropar på honom. Det är fruktansvärt irriterande när han inte gör det. Han hör fan sämre än vad jag gör. Och jag ropar, ropar och ropar. Sen skriker jag rätt ut, och då hör han. Då blir han arg för att jag skriker åt honom och jag blir så irriterad att det nästan spritter i kroppen på mig.
Han har inte tränat dom senaste dagarna, så jag antar att det är därför vi går varandra på nerverna.
Det här är en riktig skitdag. Fy fan.
tisdag 7 oktober 2008
Verkligheten
Jag klarade av den här dagen också, med nöd och näppe.
Vissa dagar så känns det som att det inte riktigt är tänkt att jag ska orka saker, som idag. När varje steg man tar känns som att springa en mil och när varje andetag man tar känns som det sista. När allting blir så jobbigt att det nästan känns overkligt och när jag tappar greppet om verkligheten.
Varje dag det blir såhär jobbigt så har jag på senare tid börjat lägga märke till alla dom där småsaker jag har för mig, som jag inte tänker på annars. Det slog mig hur beroende jag är av mina rutiner som bara måste vara på ett visst sätt.
Det blir ganska många sånadär små "tvångstankar" som kan driva mig till vansinne. Om jag är försenad, som jag var efter lunchen (tog fel på tiden), så får jag totalpanik och allt blir bara fel. Även fast jag som idag, hade någon minut kvar innan vi skulle börja. (Jag är alltid där tidigare så att jag hinner med att göra iordning mina saker ordentligt innan vi börjar).
Någon annan hade satt sig på "min" plats i klassrummet, jag hann inte röra om min varmchoklad som jag ville och tjejen jag satt bredvid hade råkat lägga över sitt kollegieblock på en liten bit av min bänk. Min penna kunde inte ligga där den skulle och mina böcker låg helt fel. Då var det som att hjärnan slutade funka, och jag kunde inte tänka på något annat. Jag kunde inte sitta still och ville så gärna bara ställa mig upp och skaka av mig lite ångest och rastlöshet. Och att folk sitter och mumlar där längst bak i klassrummet gjorde mig helt galen och jag ville bara gå dit, ruska om dom och skrika rätt i örat att man ska vara tyst när andra pratar,
Min lärare, som jag redan förklarat för att jag har mina jobbiga dagar, märkte nog det och skällde ut dom som pratade totalt och förklarade att det faktiskt finns människor som inte kan koncentrera sig när det mumlas där bak i klassrummet och att man skulle hålla käften när någon annan pratade. (Hon har en tendens att vara ganska grov i munnen när hon blir upprörd).
Jag är nästan övertygad om att hon blev sådär galen för att hon såg hur jag nästan studsade av frustration över att jag inte kunde koncentrera mig. Det var snällt och efter det kändes det lite bättre. Dom blev tysta, jag smög försiktigt över tjejens kollegieblock på hennes sida, jag kunde lägga upp mina saker som jag ville och jag kunde blanda min varmchoklad som den skulle bli blandad. (Jag köper alltid varmchoklad från McDonalds på morgonen innan jag går till skolan, fast idag så köpte Johan en åt mig vid lunchen eftersom jag hade en så dålig dag.)
När jag kom hem så däckade jag i sängen och sov i nästan tre timmar.
Sånahär dagar får mig verkligen att tvivla på mig själv och jag vill bara skita i allt och sova i flera dagar.
Men nu har vi två dagar då vi ska plugga hemma, så nu slipper jag allt strul som det innebär att sitta i skolbänken. Nu ska jag vila och plugga ordentligt så jag inte behöver vara orolig för att inte kunna saker så bra som jag vill kunna dom. Det är inte bara för att få bra betyg, det är nog mycket för att jag vill vara förberedd och veta vad som komma skall. Vi har ett schema där det står vad vi ska göra varenda dag, så nu kan jag förbereda mig inför Fredag, som absolut inte får bli som den här dagen.
..Att komma tillbaka till verkligheten är svårt.
Vissa dagar så känns det som att det inte riktigt är tänkt att jag ska orka saker, som idag. När varje steg man tar känns som att springa en mil och när varje andetag man tar känns som det sista. När allting blir så jobbigt att det nästan känns overkligt och när jag tappar greppet om verkligheten.
Varje dag det blir såhär jobbigt så har jag på senare tid börjat lägga märke till alla dom där småsaker jag har för mig, som jag inte tänker på annars. Det slog mig hur beroende jag är av mina rutiner som bara måste vara på ett visst sätt.
Det blir ganska många sånadär små "tvångstankar" som kan driva mig till vansinne. Om jag är försenad, som jag var efter lunchen (tog fel på tiden), så får jag totalpanik och allt blir bara fel. Även fast jag som idag, hade någon minut kvar innan vi skulle börja. (Jag är alltid där tidigare så att jag hinner med att göra iordning mina saker ordentligt innan vi börjar).
Någon annan hade satt sig på "min" plats i klassrummet, jag hann inte röra om min varmchoklad som jag ville och tjejen jag satt bredvid hade råkat lägga över sitt kollegieblock på en liten bit av min bänk. Min penna kunde inte ligga där den skulle och mina böcker låg helt fel. Då var det som att hjärnan slutade funka, och jag kunde inte tänka på något annat. Jag kunde inte sitta still och ville så gärna bara ställa mig upp och skaka av mig lite ångest och rastlöshet. Och att folk sitter och mumlar där längst bak i klassrummet gjorde mig helt galen och jag ville bara gå dit, ruska om dom och skrika rätt i örat att man ska vara tyst när andra pratar,
Min lärare, som jag redan förklarat för att jag har mina jobbiga dagar, märkte nog det och skällde ut dom som pratade totalt och förklarade att det faktiskt finns människor som inte kan koncentrera sig när det mumlas där bak i klassrummet och att man skulle hålla käften när någon annan pratade. (Hon har en tendens att vara ganska grov i munnen när hon blir upprörd).
Jag är nästan övertygad om att hon blev sådär galen för att hon såg hur jag nästan studsade av frustration över att jag inte kunde koncentrera mig. Det var snällt och efter det kändes det lite bättre. Dom blev tysta, jag smög försiktigt över tjejens kollegieblock på hennes sida, jag kunde lägga upp mina saker som jag ville och jag kunde blanda min varmchoklad som den skulle bli blandad. (Jag köper alltid varmchoklad från McDonalds på morgonen innan jag går till skolan, fast idag så köpte Johan en åt mig vid lunchen eftersom jag hade en så dålig dag.)
När jag kom hem så däckade jag i sängen och sov i nästan tre timmar.
Sånahär dagar får mig verkligen att tvivla på mig själv och jag vill bara skita i allt och sova i flera dagar.
Men nu har vi två dagar då vi ska plugga hemma, så nu slipper jag allt strul som det innebär att sitta i skolbänken. Nu ska jag vila och plugga ordentligt så jag inte behöver vara orolig för att inte kunna saker så bra som jag vill kunna dom. Det är inte bara för att få bra betyg, det är nog mycket för att jag vill vara förberedd och veta vad som komma skall. Vi har ett schema där det står vad vi ska göra varenda dag, så nu kan jag förbereda mig inför Fredag, som absolut inte får bli som den här dagen.
..Att komma tillbaka till verkligheten är svårt.
måndag 6 oktober 2008
Trosor
Skolan gick över förväntan, fast vi övade inte på att ta blodtryck. Vi hade två föreläsningar om nervsystemet. Det var snortråkigt, men jag måste verkligen få bra betyg i den här kursen. Eller, det måste ju alla eftersom det är en av dom viktigaste kurserna, men ändå. Jag behöver verkligen det. Inte bara för en egoboost, utan också för att jag känner mig otroligt osäker och det är en bra grund. Jag kommer nog aldrig våga arbeta bland sjuka männisikor.
En sak som gör mig väldigt nervös är när lärarna under föreläsningarna gärna slinker in en kommentar som "men det här får ni öva på när ni kommer ut på praktiken". Idag pratades det om epiduralbedövningar, och när hon klämkäckt kläcker ur sig "..men det här får ni öva på sen.", så blir jag helt panikslagen. Va? Ska vi göra sånt?
Eftersom vi blir undersköterskor så får vi med största sannorlikhet inte göra såna ingrepp, eller några ingrepp alls, men dom förbereder oss verkligen stenhårt för yrkeslivet och framtida studier. Men det gör mig ändå nervös. Varför säger dom så? Varför säger dom att vi ska lära oss att ta prover på ryggmärgsvätskan (=lumbalpunktion) för att fastställa diagnosen Multipel Skleros när vi kommer ut på praktiken? Varför?
Dom kanske bara skräms, bara för att få in i våra huvuden hur viktig kursen är. Det känns bättre när vi har Vård- och omsorgsarbete. Då kan dom inte skrämma mig med en massa läskiga ord, utan då förstår jag det dom pratar om utan att behöva sitt och slita mig i håret.
Fast idag for vi iväg och kollade på en utställning där dom visade det nyaste inom hjälpmedel, som rullstolar, vändsaker och lyftsaker. Det var faktiskt ganska roligt, och jag lyckades socialisera mig lite bland människorna. Vi har redan delat upp oss i två gäng. Dom coola som jämt kommer försent och vi som är engagerade och inte tycker att det är roligt att driva med hjälpmedel gjorda för utvecklingsstörda. Att stå och skratta åt dom små bilderna man sätter upp i rum där det står i vilken ordning man ska ta på sig sina kläder är ingenting jag riktigt uppskattar. Att en del människor inte förstår att man måste ta på sig trosor/kalsonger först när man klär på sig, är inte något jag tycker är underhållande.
Men jag lyckades iaf prata med några människor som var roliga och trevliga. När jag lyckades kläcka ur mig en liten bitter kommentar när en av våra stjärnskott avbryter kvinnan som berättar om hur man kan använda sig av en viss lyftmaskin för att berätta att hon ville prova dom elektriska rullstolarna istället ("Det är ju myyycket roligare än det här!") , så fick jag direkt gensvar från en av killarna som ser ut som hårdrockare. (Dom är två.)
"Hon är som en snöboll i skrevet."
Imorgon är det en heldag till och jag måste nog gå och lägga mig snart. Annars kommer jag nog aldrig att orka kliva upp.
En sak som gör mig väldigt nervös är när lärarna under föreläsningarna gärna slinker in en kommentar som "men det här får ni öva på när ni kommer ut på praktiken". Idag pratades det om epiduralbedövningar, och när hon klämkäckt kläcker ur sig "..men det här får ni öva på sen.", så blir jag helt panikslagen. Va? Ska vi göra sånt?
Eftersom vi blir undersköterskor så får vi med största sannorlikhet inte göra såna ingrepp, eller några ingrepp alls, men dom förbereder oss verkligen stenhårt för yrkeslivet och framtida studier. Men det gör mig ändå nervös. Varför säger dom så? Varför säger dom att vi ska lära oss att ta prover på ryggmärgsvätskan (=lumbalpunktion) för att fastställa diagnosen Multipel Skleros när vi kommer ut på praktiken? Varför?
Dom kanske bara skräms, bara för att få in i våra huvuden hur viktig kursen är. Det känns bättre när vi har Vård- och omsorgsarbete. Då kan dom inte skrämma mig med en massa läskiga ord, utan då förstår jag det dom pratar om utan att behöva sitt och slita mig i håret.
Fast idag for vi iväg och kollade på en utställning där dom visade det nyaste inom hjälpmedel, som rullstolar, vändsaker och lyftsaker. Det var faktiskt ganska roligt, och jag lyckades socialisera mig lite bland människorna. Vi har redan delat upp oss i två gäng. Dom coola som jämt kommer försent och vi som är engagerade och inte tycker att det är roligt att driva med hjälpmedel gjorda för utvecklingsstörda. Att stå och skratta åt dom små bilderna man sätter upp i rum där det står i vilken ordning man ska ta på sig sina kläder är ingenting jag riktigt uppskattar. Att en del människor inte förstår att man måste ta på sig trosor/kalsonger först när man klär på sig, är inte något jag tycker är underhållande.
Men jag lyckades iaf prata med några människor som var roliga och trevliga. När jag lyckades kläcka ur mig en liten bitter kommentar när en av våra stjärnskott avbryter kvinnan som berättar om hur man kan använda sig av en viss lyftmaskin för att berätta att hon ville prova dom elektriska rullstolarna istället ("Det är ju myyycket roligare än det här!") , så fick jag direkt gensvar från en av killarna som ser ut som hårdrockare. (Dom är två.)
"Hon är som en snöboll i skrevet."
Imorgon är det en heldag till och jag måste nog gå och lägga mig snart. Annars kommer jag nog aldrig att orka kliva upp.
söndag 5 oktober 2008
Ärr
Imorgon börjar skolan igen. Jag har varit helt slut hela helgen och inte orkat göra någonting alls. Sen jag kom hem i Fredags har jag nästan inte varit utanför dörren. Jag hoppas att jag har vilat så mycket att jag känner mig pigg imorgon.
Borde plugga lite på hur man tar blodtryck innan jag går och lägger mig, jag tror vi ska göra det imorgon. Ta blodtryck och hitta pulsen.
Jag är lite nervös över hela det där projektet med att ta blodtryck. Inte att jag ska göra det på någon annan, det fixar jag nog galant. Men att folk ska göra det på mig. Folk som känner mig väl, vet att jag har ganska rejält med ärr och jag känner mig väldigt obekväm bara jag tänker på att människor jag inte känner ska titta och fördöma.
Jag tycker verkligen att man inte ska skämmas över sina ärr, om man varit självdestruktiv. Det är så mycket skam inblandat att det nästan är läskigt. Dom flesta människor ser ner på en, på riktigt. Det finns människor som är så totalt nonchalanta och arroganta att dom tycker sig ha rätten att se ner på en när man går utan långärmat. Sånt gör mig flyförbannad och just därför brukar jag gå med kortärmat så ofta jag kan. När jag är på middagar eller andra mindre "tillställningar" så brukar jag säga åt folk att jag kommer att ta av mig min långärmade tröja och att jag har ärr. Om någon känner sig obekväm med det så får man säga till, då tar jag på mig tröjan igen, det är absolut inga besvär. Och man får titta hur mycket man vill. Bara vänligt förklara hur läget ligger till och verkligen påpekar att jag förstår om man känner sig obekväm. Men nu, när det är en större grupp och jag inte riktigt kan ställa mig upp och basunera ut att jag har ärr på kroppen, så vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag vet inte riktigt om jag är rädd för att andra ska känna sig obekväma, eller om det är jag som kommer att göra det.
Jag ser inte sånahär ärr som något skamfyllt över att man har varit "svag", jag ser det som att man lyckats dra sig ur något tungt och otroligt svårt, och lyckats låta såren få läka och kunnat gå vidare med livet. Det är snarare ett bevis på styrka och framförallt mod, just för att man kan gå kortärmat.
Men nu känner jag mig nervös över hur jag ska tackla situationen. Ska jag inte bry mig om någonting och låta dom andra känna sig obekväma, eller ska jag förklara för människorna och utsätta mig själv för en obekväm situation genom att behöva ställa mig upp och försöka prata om känsliga och personliga saker för människor jag absolut inte känner?
När jag var hos Carina förra gången så började vi faktiskt prata om mina ärr. Först förstod jag inte riktigt varför ämnet togs upp, men tydligen så har jag rätt till plastik-kirurgi när det kommer till mina ärr. Det känns inte riktigt som att det stämmer, men hon sa det iaf, och man får oftast inte ha långärmat när man jobbar inom vården. Och det var ungefär ett års väntetid, så jag antar att hon ville ta upp det så att jag har nån chans att hinna få det gjort innan jag är klar med utbildningen.
Jag tackade ganska snabbt nej. Om jag inte får arbeta på en arbetsplats grundat på mitt utseende efter en sjukdom så får det vara. Jag förstår att det är provocerande och ibland kanske onödig princip-kamp från min sida, men det förändrar inte det faktum att jag tycker att det är totalt förbjudet att vara tvungen att begränsa sig själv efter man varit sjuk.
Självdestruktivitet (och hela historien om uppmärksamhet) är en evighetsdiskussion som jag kan hålla på att prata/skriva om i flera år, men inte idag. Inte ikväll. För just nu är jag trött, ångestfylld och nervös. Och lite ensam också, för Johan är inte hemma.
Borde plugga lite på hur man tar blodtryck innan jag går och lägger mig, jag tror vi ska göra det imorgon. Ta blodtryck och hitta pulsen.
Jag är lite nervös över hela det där projektet med att ta blodtryck. Inte att jag ska göra det på någon annan, det fixar jag nog galant. Men att folk ska göra det på mig. Folk som känner mig väl, vet att jag har ganska rejält med ärr och jag känner mig väldigt obekväm bara jag tänker på att människor jag inte känner ska titta och fördöma.
Jag tycker verkligen att man inte ska skämmas över sina ärr, om man varit självdestruktiv. Det är så mycket skam inblandat att det nästan är läskigt. Dom flesta människor ser ner på en, på riktigt. Det finns människor som är så totalt nonchalanta och arroganta att dom tycker sig ha rätten att se ner på en när man går utan långärmat. Sånt gör mig flyförbannad och just därför brukar jag gå med kortärmat så ofta jag kan. När jag är på middagar eller andra mindre "tillställningar" så brukar jag säga åt folk att jag kommer att ta av mig min långärmade tröja och att jag har ärr. Om någon känner sig obekväm med det så får man säga till, då tar jag på mig tröjan igen, det är absolut inga besvär. Och man får titta hur mycket man vill. Bara vänligt förklara hur läget ligger till och verkligen påpekar att jag förstår om man känner sig obekväm. Men nu, när det är en större grupp och jag inte riktigt kan ställa mig upp och basunera ut att jag har ärr på kroppen, så vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag vet inte riktigt om jag är rädd för att andra ska känna sig obekväma, eller om det är jag som kommer att göra det.
Jag ser inte sånahär ärr som något skamfyllt över att man har varit "svag", jag ser det som att man lyckats dra sig ur något tungt och otroligt svårt, och lyckats låta såren få läka och kunnat gå vidare med livet. Det är snarare ett bevis på styrka och framförallt mod, just för att man kan gå kortärmat.
Men nu känner jag mig nervös över hur jag ska tackla situationen. Ska jag inte bry mig om någonting och låta dom andra känna sig obekväma, eller ska jag förklara för människorna och utsätta mig själv för en obekväm situation genom att behöva ställa mig upp och försöka prata om känsliga och personliga saker för människor jag absolut inte känner?
När jag var hos Carina förra gången så började vi faktiskt prata om mina ärr. Först förstod jag inte riktigt varför ämnet togs upp, men tydligen så har jag rätt till plastik-kirurgi när det kommer till mina ärr. Det känns inte riktigt som att det stämmer, men hon sa det iaf, och man får oftast inte ha långärmat när man jobbar inom vården. Och det var ungefär ett års väntetid, så jag antar att hon ville ta upp det så att jag har nån chans att hinna få det gjort innan jag är klar med utbildningen.
Jag tackade ganska snabbt nej. Om jag inte får arbeta på en arbetsplats grundat på mitt utseende efter en sjukdom så får det vara. Jag förstår att det är provocerande och ibland kanske onödig princip-kamp från min sida, men det förändrar inte det faktum att jag tycker att det är totalt förbjudet att vara tvungen att begränsa sig själv efter man varit sjuk.
Självdestruktivitet (och hela historien om uppmärksamhet) är en evighetsdiskussion som jag kan hålla på att prata/skriva om i flera år, men inte idag. Inte ikväll. För just nu är jag trött, ångestfylld och nervös. Och lite ensam också, för Johan är inte hemma.
fredag 3 oktober 2008
Terapi?
Jag klarade av hela veckan! En hel vecka av skolarbete och ett rent helvete vissa stunder, och jag gjorde det! Jag har fortfarande rester kvar att göra, eftersom jag var helt knäckt dom två dagarna vi skulle plugga hemma, men det räknas inte nu. Jag klarade det! YAY!
Var hos min nya kontaktperson på psyket idag också. Att hon var lurig och att hon kanske hade någon baktanke med det hela, vilket jag trodde efter jag varit där förra gången, var helt fel. Hon är helt enkelt bara dålig. Det är lite svårt att förklara hur hon egentligen är dålig. Men dålig är hon.
När jag träffade Jamilla, som är utbildad psykolog, så var våran möten intressanta, inspirerande och utmanande. Hon pressade mig till gränser för att kolla vars dom gick och sen kunde vi hålla en bra och utvecklande samtal där jag kom till insikter och kunde reflektera över saker. Den här tanten bara svamlar om en massa skitsaker. "Du kan inte ju direkt arbeta heltid just nu och det kommer du inte att kunna göra på flera år. Du kanske borde dra ner tempot till 50%?"
Whatthefuck? Hur kan hon, som ska vara min inspirationskälla till att orka fortsätta, kläcka ur sig något sånt? Vi kom överrens att vårat primära mål var att jag skulle klara av skolan, och det hjälper inte att hon påpekar vad jag inte kan göra, hon ska väl snarare göra motsatsen? Påpeka allt bra, stötta mig och ge bra, konkreta tips om hur jag kan försöka göra nästa vecka för att jag inte ska få sån monsterångest på kvällarna.
Och på flera år?! Jag blev så irriterad så jag höll på att spricka. Försökte förklara för henne att jag försöker att inte se det negativa i saker och ting och försöker se mig själv som en självständig människa som kan kontrollera min ångest och hålla den i schack så att jag kan leva ett "normalt" liv. Jag vet att jag inte kan prestera lika bra som andra människor, för jag är sjuk. Men jag håller på att bli bättre och det här är verkligen ett test på hur mycket jag egentligen klarar och hur mycket jag kan tänja på mina gränser. Jag ger allt, satsar 100% och tänker inte ge mig med tanken: "Jag kommer inte att kunna arbeta på heltid på flera år." Det ligger säkert någonting i det, jag kanske inte kommer att kunna det. Men om jag utgår ifrån att jag inte kommer att klara av saker och ting i framtiden gör mig ju helt förtvivlad. Jag gör nog med sånt när jag är själv. Ger upp hoppet och lägger mig ner i sängen och väntar på att livet ska ta slut. Men hon, som jag anser ska vara den som ger mig stöd och motivation, hon ska väl ändå inte säga vad jag klarar och inte. Och jag vet att hon inte sa det i något provocerande syfte, för att få mig tjurig och kämpa ännu hårdare, så smart är hon inte.
Fan, jag har gått i terapi för länge och kan alldeles för mycket om både medicinering och mina egna förmågor.
Och dra ner till 50%? No way in fucking hell att jag ska börja tänka i såna banor nu när jag klarat av min första vecka. Och om jag nu måste göra det nån gång här i den närmsta framtiden, så ger det inte henne behörighet att säga någonting sånt dumt. Och min favorit är: "Du måste acceptera att du är sjuk och alltid kommer att vara det." Om jag bara ska lägga mig ner och acceptera det faktum att jag är sjuk och alltid kommer att vara det, och därmed vara handikappad av min ångest för resten av mitt liv, så kommer jag ju aldrig någonsin att komma någonstans. Visst förstår jag det faktum att jag inte kan leva i nån fantasivärld där allting kommer att bli bra och allt kommer att lukta rosor, men det gör jag inte. Jag ser snarare det hela som att jag är sjuk, men ju mer jag arbetar med det, desto mer kommer jag att klara av. Om jag lägger mig ner och bara accepterar saker som jag kan ändra på är det lika bra att jag tar livet av mig på en gång.
Det verkar snarare som att det är jag som lär henne när det kommer till hur man ska behandla sina patienter. Och hur man ska/kan tänka om saker och ting för att uppnå så bra resultat som möjligt. Så till slut blev jag irriterad och sa helt enkelt att jag ville gå hem. Jag tog på mig min jacka, "Nu vill jag gå hem, vi får höras någon annan gång." Jag antar att hon skickar nån tid till mig. Jag får se om jag ens orkar träffa henne mer. Hon verkar dessutom vilja ha regelbunden "terapi" med mig.
Äh. Hon är en jävla fucker.
Annars så pratade jag med honom idag och som alltid spritter det till i mitt hjärta och jag saknar ihjäl mig. Det blir alltid så, varje gång. Och jag lär mig aldrig. Eller, jag kan inte lära mig det. Det är som ett handikapp.
Var hos min nya kontaktperson på psyket idag också. Att hon var lurig och att hon kanske hade någon baktanke med det hela, vilket jag trodde efter jag varit där förra gången, var helt fel. Hon är helt enkelt bara dålig. Det är lite svårt att förklara hur hon egentligen är dålig. Men dålig är hon.
När jag träffade Jamilla, som är utbildad psykolog, så var våran möten intressanta, inspirerande och utmanande. Hon pressade mig till gränser för att kolla vars dom gick och sen kunde vi hålla en bra och utvecklande samtal där jag kom till insikter och kunde reflektera över saker. Den här tanten bara svamlar om en massa skitsaker. "Du kan inte ju direkt arbeta heltid just nu och det kommer du inte att kunna göra på flera år. Du kanske borde dra ner tempot till 50%?"
Whatthefuck? Hur kan hon, som ska vara min inspirationskälla till att orka fortsätta, kläcka ur sig något sånt? Vi kom överrens att vårat primära mål var att jag skulle klara av skolan, och det hjälper inte att hon påpekar vad jag inte kan göra, hon ska väl snarare göra motsatsen? Påpeka allt bra, stötta mig och ge bra, konkreta tips om hur jag kan försöka göra nästa vecka för att jag inte ska få sån monsterångest på kvällarna.
Och på flera år?! Jag blev så irriterad så jag höll på att spricka. Försökte förklara för henne att jag försöker att inte se det negativa i saker och ting och försöker se mig själv som en självständig människa som kan kontrollera min ångest och hålla den i schack så att jag kan leva ett "normalt" liv. Jag vet att jag inte kan prestera lika bra som andra människor, för jag är sjuk. Men jag håller på att bli bättre och det här är verkligen ett test på hur mycket jag egentligen klarar och hur mycket jag kan tänja på mina gränser. Jag ger allt, satsar 100% och tänker inte ge mig med tanken: "Jag kommer inte att kunna arbeta på heltid på flera år." Det ligger säkert någonting i det, jag kanske inte kommer att kunna det. Men om jag utgår ifrån att jag inte kommer att klara av saker och ting i framtiden gör mig ju helt förtvivlad. Jag gör nog med sånt när jag är själv. Ger upp hoppet och lägger mig ner i sängen och väntar på att livet ska ta slut. Men hon, som jag anser ska vara den som ger mig stöd och motivation, hon ska väl ändå inte säga vad jag klarar och inte. Och jag vet att hon inte sa det i något provocerande syfte, för att få mig tjurig och kämpa ännu hårdare, så smart är hon inte.
Fan, jag har gått i terapi för länge och kan alldeles för mycket om både medicinering och mina egna förmågor.
Och dra ner till 50%? No way in fucking hell att jag ska börja tänka i såna banor nu när jag klarat av min första vecka. Och om jag nu måste göra det nån gång här i den närmsta framtiden, så ger det inte henne behörighet att säga någonting sånt dumt. Och min favorit är: "Du måste acceptera att du är sjuk och alltid kommer att vara det." Om jag bara ska lägga mig ner och acceptera det faktum att jag är sjuk och alltid kommer att vara det, och därmed vara handikappad av min ångest för resten av mitt liv, så kommer jag ju aldrig någonsin att komma någonstans. Visst förstår jag det faktum att jag inte kan leva i nån fantasivärld där allting kommer att bli bra och allt kommer att lukta rosor, men det gör jag inte. Jag ser snarare det hela som att jag är sjuk, men ju mer jag arbetar med det, desto mer kommer jag att klara av. Om jag lägger mig ner och bara accepterar saker som jag kan ändra på är det lika bra att jag tar livet av mig på en gång.
Det verkar snarare som att det är jag som lär henne när det kommer till hur man ska behandla sina patienter. Och hur man ska/kan tänka om saker och ting för att uppnå så bra resultat som möjligt. Så till slut blev jag irriterad och sa helt enkelt att jag ville gå hem. Jag tog på mig min jacka, "Nu vill jag gå hem, vi får höras någon annan gång." Jag antar att hon skickar nån tid till mig. Jag får se om jag ens orkar träffa henne mer. Hon verkar dessutom vilja ha regelbunden "terapi" med mig.
Äh. Hon är en jävla fucker.
Annars så pratade jag med honom idag och som alltid spritter det till i mitt hjärta och jag saknar ihjäl mig. Det blir alltid så, varje gång. Och jag lär mig aldrig. Eller, jag kan inte lära mig det. Det är som ett handikapp.
torsdag 2 oktober 2008
Tack!
Jag var nyss och hämtade ut mina mediciner. Vet ni hur mycket dom kostar egentligen? Ca. 3500 svenska riksdaler. Tack skattebetalare som gör att det finns högkostnadsskydd! Då behöver jag "bara" betala 1700:- per år. Och eftersom jag tar så många tabletter, så måste jag hämta ut dom här medicinerna ungefär 6 gånger per år. Plus några hundralappar för mediciner jag äter under vissa perioder. Som nu Xanor, fast dom kostar inte så mycket i jämförelse. Det är mycket pengar..
Det svåra
Nu när jag sitter här och försöker få liv i mig själv och lyckas ta mig i kragen och börja plugga så börjar jag tänka på när jag pluggade på gymnasiet.
Varje gång jag tänker på det så får jag så ont i själen. Det var där allting slutade. Allt slutade funka och i slutändan så la jag mig ner och klev inte upp igen förrän några år efter. Mattan rycktes bort under mina fötter.
På våran slutproduktion så började jag äta mina mediciner, och att samtidigt repa hela kvällarna och försöka hinna med alla andra ämnen på samma gång, var nog inte den bästa kombinationen. Inte bara för det psykiska, utan också det fysiska. Minimalt med sömn och mat tillsammans med mediciner leder snabbt till att biverkningarna blir otroligt jobbiga. Jag fick kramper i fingrarna när vi skulle spela under en längre stund, så en av lärarna fick hoppa in och spela någon låt eller två så att jag skulle kunna vila på konserterna. Jag orkade inte hela vägen.
Efter våran slutproduktion så orkade jag inte mer och jag minns inte riktigt vad som hände efter det. Jag minns att jag åt massor med mediciner. Dom byttes alltid ut mot någon annan och sen en ny för biverkningarna. Sen en till för dom nya biverkningarna.. and so on. En period tog jag sju olika mediciner på morgonen och sen två stycken regelbundet under dagarna. Jag gick upp i vikt. Mycket. (30 kilo) Jag var självdestruktiv som få och det hela drogs till helt bisarra höjder att när jag tänker tillbaka på det blir jag helt förskräckt. Att sitta och rycka upp stygn på morgonen bara för att slippa få ett nytt ärr var helt normalt i vardagen. Allt för att överleva. Infektioner, stygn, ilskeutbrott. Det var helt omöjligt för mig att gå på affären, det fanns inte. Att gå utanför dörren fanns inte som ett alternativ i en period. Jag började höra saker som inte fanns och började missbruka tabletter.
Man allt når en gräns. Jag tänkte hela tiden att det går inte att få det värre än såhär. Men det blev alltid värre, varje gång. Men till slut gick det inte, utan det enda som var värre var att dö. Jag orkade inte mer, jag var helt slutkörd. Det fanns inget mer att ta av. Så under en period där så hände något, jag vet inte riktigt vad eller hur det gick till, men till slut så hade jag siktat in mig på livet igen. Jag ville inte dö, men jag ville och kunde inte leva på det här sättet mer. Det gick inte. Så istället för att bara göra det enkla hoppet ner i ingenting så började jag sikta in mig på det enorma berget av problem. Det var ingenting jag bestämde bara sådär, utan det smög sig på utan att jag eller någon annan riktigt märkte det. Men till slut så kunde jag skriva något annat än hur många stygn jag hade fått i dagboken, utan skriva om dom små vinsterna. Jag var helt överlycklig över att kunna gå utomhus och rycka upp ogräs. Jag satt på samma ställe och ryckte upp ogräs, jag flyttade mig inte, jag satt bara på samma ställe. "Imorgon ska jag försöka orka äta en glass på altanen".
Sen så började det, bara sådär. En vinst i taget. Efter att ha varit utomhus i en halvtimme var jag tvungen att vila tills nästa dag. Då kunde jag vara ute 35 minuter. En annan dag kunde jag bädda sängen. Allt jag gjorde var en vinst, för innan fanns det bara förluster. Allting räknades, förlusterna minskades. Ibland tog jag ett steg och hoppade tillbaka två. Allt var en kamp.
Nästan inga av mina gamla vänner fanns kvar, vilket jag nu i efterhand kan förstå. Jag var en annan människa, jag var inte Martina. Jag var Ångest och jag förstår om man drar sig undan då. Det gjorde dom nog rätt i. Man gör allt för att inte dras med ner i fallet. Men just då kunde jag inte förstå det. Jag hatade dom, men mest av allt så hatade jag mig själv för att vara otillräcklig.
Nu, flera år efter det började, så funderar jag ofta på hur det var innan jag blev sjuk. Vem var jag då?
Igår blev jag så arg när jag försökte plugga att jag knövlade ihop papperet, skrek och kastade iväg det. Då sa Johan argt att jag var tvungen att lugna ner mig. Då kom vi in i en diskussion som jag hatar. Vi började prata om vad jag ådstakommit dom senaste åren.
Oftast kan jag se det positiva i det hela. Jag slogs för mitt liv, och jag vann. Jag gav mig inte utan jag överlevde och klarade mig med livet i behåll i något som dom flesta människor inte skulle ha orkat. Det är vad jag har gjort.
Men ibland är det bara så jävla orättvist. Varför skulle det hända mig? Varför har jag inte körkort och utbildning för? Varför har det försvunnit så många år av mitt liv till en sjukdom?
För ganska precis ett år sen så slutade jag missbruka tabletter. Jag hade rökt marijuana och dagen efter förstod jag att det hade gått för långt. Jag blev medveten om att jag fastnat i något svårt och var tvungen att dra mig ur det för att någonsin kunna komma ett steg längre i min kamp för livet. Jag spolade ner mina sista tabletter i toaletten den kvällen, samtidigt som jag storgrät. Jag hade ingen livlina längre. Jag var inte självdestruktiv att gömma mig bakom och nu hade jag inga piller heller. Jag ringde till psykiatriska och brände mina broar för att få flera tabletter, vilket jag fortfarande förbannar mig för. Dom första två månaderna var ett rent helvete. Jag klättrade på väggarna, skrek, hörde saker som inte fanns och poliserna kom och hämtade mig två gånger, för grannarna blivit så oroliga då jag skrikit av ångest, ilska och panik.
Många bloggar jag läser skrivs av unga föräldrar som nyligen fått barn, och jag måste erkänna att det svider i hjärtat. Jag kommer inte att kunna skaffa barn förrän om flera år. Jag måste sluta med mina mediciner och samtidigt lyckas hålla mig på en stadig nivå och inte bli helt galen av att jag måste ringa ett jobbigt samtal. Alla är så himla duktiga! Alla är så engagerade i sina barn och ger dom allt dom har att ge.
Men jag då? Vad har jag att ge?
Vem var jag innan jag blev sjuk?
Varje gång jag tänker på det så får jag så ont i själen. Det var där allting slutade. Allt slutade funka och i slutändan så la jag mig ner och klev inte upp igen förrän några år efter. Mattan rycktes bort under mina fötter.
På våran slutproduktion så började jag äta mina mediciner, och att samtidigt repa hela kvällarna och försöka hinna med alla andra ämnen på samma gång, var nog inte den bästa kombinationen. Inte bara för det psykiska, utan också det fysiska. Minimalt med sömn och mat tillsammans med mediciner leder snabbt till att biverkningarna blir otroligt jobbiga. Jag fick kramper i fingrarna när vi skulle spela under en längre stund, så en av lärarna fick hoppa in och spela någon låt eller två så att jag skulle kunna vila på konserterna. Jag orkade inte hela vägen.
Efter våran slutproduktion så orkade jag inte mer och jag minns inte riktigt vad som hände efter det. Jag minns att jag åt massor med mediciner. Dom byttes alltid ut mot någon annan och sen en ny för biverkningarna. Sen en till för dom nya biverkningarna.. and so on. En period tog jag sju olika mediciner på morgonen och sen två stycken regelbundet under dagarna. Jag gick upp i vikt. Mycket. (30 kilo) Jag var självdestruktiv som få och det hela drogs till helt bisarra höjder att när jag tänker tillbaka på det blir jag helt förskräckt. Att sitta och rycka upp stygn på morgonen bara för att slippa få ett nytt ärr var helt normalt i vardagen. Allt för att överleva. Infektioner, stygn, ilskeutbrott. Det var helt omöjligt för mig att gå på affären, det fanns inte. Att gå utanför dörren fanns inte som ett alternativ i en period. Jag började höra saker som inte fanns och började missbruka tabletter.
Man allt når en gräns. Jag tänkte hela tiden att det går inte att få det värre än såhär. Men det blev alltid värre, varje gång. Men till slut gick det inte, utan det enda som var värre var att dö. Jag orkade inte mer, jag var helt slutkörd. Det fanns inget mer att ta av. Så under en period där så hände något, jag vet inte riktigt vad eller hur det gick till, men till slut så hade jag siktat in mig på livet igen. Jag ville inte dö, men jag ville och kunde inte leva på det här sättet mer. Det gick inte. Så istället för att bara göra det enkla hoppet ner i ingenting så började jag sikta in mig på det enorma berget av problem. Det var ingenting jag bestämde bara sådär, utan det smög sig på utan att jag eller någon annan riktigt märkte det. Men till slut så kunde jag skriva något annat än hur många stygn jag hade fått i dagboken, utan skriva om dom små vinsterna. Jag var helt överlycklig över att kunna gå utomhus och rycka upp ogräs. Jag satt på samma ställe och ryckte upp ogräs, jag flyttade mig inte, jag satt bara på samma ställe. "Imorgon ska jag försöka orka äta en glass på altanen".
Sen så började det, bara sådär. En vinst i taget. Efter att ha varit utomhus i en halvtimme var jag tvungen att vila tills nästa dag. Då kunde jag vara ute 35 minuter. En annan dag kunde jag bädda sängen. Allt jag gjorde var en vinst, för innan fanns det bara förluster. Allting räknades, förlusterna minskades. Ibland tog jag ett steg och hoppade tillbaka två. Allt var en kamp.
Nästan inga av mina gamla vänner fanns kvar, vilket jag nu i efterhand kan förstå. Jag var en annan människa, jag var inte Martina. Jag var Ångest och jag förstår om man drar sig undan då. Det gjorde dom nog rätt i. Man gör allt för att inte dras med ner i fallet. Men just då kunde jag inte förstå det. Jag hatade dom, men mest av allt så hatade jag mig själv för att vara otillräcklig.
Nu, flera år efter det började, så funderar jag ofta på hur det var innan jag blev sjuk. Vem var jag då?
Igår blev jag så arg när jag försökte plugga att jag knövlade ihop papperet, skrek och kastade iväg det. Då sa Johan argt att jag var tvungen att lugna ner mig. Då kom vi in i en diskussion som jag hatar. Vi började prata om vad jag ådstakommit dom senaste åren.
Oftast kan jag se det positiva i det hela. Jag slogs för mitt liv, och jag vann. Jag gav mig inte utan jag överlevde och klarade mig med livet i behåll i något som dom flesta människor inte skulle ha orkat. Det är vad jag har gjort.
Men ibland är det bara så jävla orättvist. Varför skulle det hända mig? Varför har jag inte körkort och utbildning för? Varför har det försvunnit så många år av mitt liv till en sjukdom?
För ganska precis ett år sen så slutade jag missbruka tabletter. Jag hade rökt marijuana och dagen efter förstod jag att det hade gått för långt. Jag blev medveten om att jag fastnat i något svårt och var tvungen att dra mig ur det för att någonsin kunna komma ett steg längre i min kamp för livet. Jag spolade ner mina sista tabletter i toaletten den kvällen, samtidigt som jag storgrät. Jag hade ingen livlina längre. Jag var inte självdestruktiv att gömma mig bakom och nu hade jag inga piller heller. Jag ringde till psykiatriska och brände mina broar för att få flera tabletter, vilket jag fortfarande förbannar mig för. Dom första två månaderna var ett rent helvete. Jag klättrade på väggarna, skrek, hörde saker som inte fanns och poliserna kom och hämtade mig två gånger, för grannarna blivit så oroliga då jag skrikit av ångest, ilska och panik.
Många bloggar jag läser skrivs av unga föräldrar som nyligen fått barn, och jag måste erkänna att det svider i hjärtat. Jag kommer inte att kunna skaffa barn förrän om flera år. Jag måste sluta med mina mediciner och samtidigt lyckas hålla mig på en stadig nivå och inte bli helt galen av att jag måste ringa ett jobbigt samtal. Alla är så himla duktiga! Alla är så engagerade i sina barn och ger dom allt dom har att ge.
Men jag då? Vad har jag att ge?
Vem var jag innan jag blev sjuk?
Vilken morgon!
Familjen Juntunens djungeltrumma ljuder och jag väcks av ett samtal från Pappa, som faktiskt var nykter. Jag pratade med honom igår också, då han hjälpte mig med ett skolarbete. Han var snäll, trevlig och nykter. Och jag blir lika glad varenda gång, även fast jag verkligen försöker att inte bli glad, eftersom jag bara blir besviken varje gång. Men hur kan jag inte bli glad? Det är precis som min nya, konstiga kontaktperson sa: "Alla barn är otroligt lojala mot sina föräldrar, speciellt föräldrar som missbrukar alkohol eller droger."
Det som är så bra med min familj är att alla ser efter varandra, speciellt vi syskon. Om det händer något, så vill vi försäkra att vi finns där, vilket beslut man än tar. När Vilmer dog så blev vi som en enda stor boll som försökte så gott som möjligt hjälpa och försöka trösta varandra. Det plågar mig mycket att bo i Umeå och inte finnas i närheten. Även fast det inte händer något, så vill jag vara där. Jag vill ha möjligheten att kunna gå och krama på min familj när jag vill och inte som nu, då det snarare känns som att man måste göra det på kommando. Då det finns tid och möjlighet att åka ner.
Johan åker till Malmö den 10:e Oktober för att tävla, och jag kan inte följa med. Dom åker med en annan klubb och Johan måste ta flyget tillbaka för att hinna till jobbet, eftersom han börjar jobba klockan sex på morgonen dagen efter tävlingen och hinner inte hem med bil innan dess. Så han måste ta ett flyg som kostar minst 2500:- (!!!) Jag tycker att det är idioti, men om han vill spendera en mindre förmögenhet på en tävling, så är det upp till honom.
Fy fan vilken ångest som ligger och lurar runt hörnen nuförtiden. Jag hoppas att det släpper, att jag inte blir lika knäckt av skolan som jag blir nu. Den här veckan har tills nu varit ett helvete, men det kanske går lättare när jag blivit van vid tempot och rutinerna.
Nu måste jag gå igenom mina papper från FK som jag fick igår ang. mitt bostadstillägg. Orkade inte ens titta på det igår. Jag fick pengar på kontot, vilket var mycket mindre än vad jag trodde, och jag måste kolla ifall dom har räknat rätt.
Jag var helt vild bara för ett tag sen då jag pratade med systeryster och sa: "Vilken morgon, vilken morgon!" Det får vara dagens ord.
Det som är så bra med min familj är att alla ser efter varandra, speciellt vi syskon. Om det händer något, så vill vi försäkra att vi finns där, vilket beslut man än tar. När Vilmer dog så blev vi som en enda stor boll som försökte så gott som möjligt hjälpa och försöka trösta varandra. Det plågar mig mycket att bo i Umeå och inte finnas i närheten. Även fast det inte händer något, så vill jag vara där. Jag vill ha möjligheten att kunna gå och krama på min familj när jag vill och inte som nu, då det snarare känns som att man måste göra det på kommando. Då det finns tid och möjlighet att åka ner.
Johan åker till Malmö den 10:e Oktober för att tävla, och jag kan inte följa med. Dom åker med en annan klubb och Johan måste ta flyget tillbaka för att hinna till jobbet, eftersom han börjar jobba klockan sex på morgonen dagen efter tävlingen och hinner inte hem med bil innan dess. Så han måste ta ett flyg som kostar minst 2500:- (!!!) Jag tycker att det är idioti, men om han vill spendera en mindre förmögenhet på en tävling, så är det upp till honom.
Fy fan vilken ångest som ligger och lurar runt hörnen nuförtiden. Jag hoppas att det släpper, att jag inte blir lika knäckt av skolan som jag blir nu. Den här veckan har tills nu varit ett helvete, men det kanske går lättare när jag blivit van vid tempot och rutinerna.
Nu måste jag gå igenom mina papper från FK som jag fick igår ang. mitt bostadstillägg. Orkade inte ens titta på det igår. Jag fick pengar på kontot, vilket var mycket mindre än vad jag trodde, och jag måste kolla ifall dom har räknat rätt.
Jag var helt vild bara för ett tag sen då jag pratade med systeryster och sa: "Vilken morgon, vilken morgon!" Det får vara dagens ord.
onsdag 1 oktober 2008
En till såndär dag
Jag var helt knäckt igår, helt väck i huvudet. Efter en fruktansvärt påfrestande dag så satt jag bara här i fåtöljen och gjorde absolut ingenting. Johan kom helt plötsligt hem från sin träning (jag hade inte ens märkt att han åkt) och vi bestämde oss för att börja fundera lite på vad vi ska skriva i våran annons nu när vi vill att nån ska ta hand om honom.
När vi satt där och funderade så började jag att gråta, såklart, men den här gången slutade det inte. Jag var helt slutkörd och jag bara grät och grät. Johan som alltid vet vad jag behöver tvingade i mig Xanor och sen mina mediciner som jag somnar av. Vi skulle fortsätta någon annan dag, inte nu. Jag behövde vila.
Sen minns jag att Xanor-tabletterna började göra sitt, så jag låg och läste i en av mina skolböcker. Vi har fått mycket läxor, så jag har fullt upp dom här två "lediga" dagarna. Sen så minns jag inte så mycket mer, utan vaknade upp vid klockan nio imorse. Relativt utvilad, men bestämde mig för att sova lite till. Så nu, för en halvtimme sen, vaknade jag upp och kände mig som en helt ny människa. Jag var alldeles lugn och avslappnad, och det är väldigt sällan jag känner sånt lugn.
Men nu när jag har ätit min frukost klart och kollat över vad jag borde göra idag så fick jag tillbaka klumpen i magen och nu är jag helt förvirrad igen.
Jag har betalat räkningar, check.
Ringde till företaget som lyckades pracka på mig "hudprodukter", vilket jag trodde var hudkrämer och tänkte att jag ändå behövde dom. Jag fick en massa tabletter istället, som var bra för huden. Man måste äta dom i ett halvår (!!!) för att få den bästa effekten. , check.
Nu har jag arbetsmiljön kvar, vilket jag måste göra innan dom nya kurserna blir alldeles för intensiva, för det kommer dom att bli. Efter jag gjort arbetsmiljön så måste jag börja med uppgifterna vi fått som vi ska ha gjort dom här två dagarna.
Och Johan har bokat en tvätt-tid, som han egentligen behöver bara för att tvätta sina dräkter. Men jag behöver också tvätta, så jag får helt enkelt tvätta alltihopa medan han är på jobbet. (Han skulle träffa efter att han slutat.)
Herregud vad jag behöver motivation.
När vi satt där och funderade så började jag att gråta, såklart, men den här gången slutade det inte. Jag var helt slutkörd och jag bara grät och grät. Johan som alltid vet vad jag behöver tvingade i mig Xanor och sen mina mediciner som jag somnar av. Vi skulle fortsätta någon annan dag, inte nu. Jag behövde vila.
Sen minns jag att Xanor-tabletterna började göra sitt, så jag låg och läste i en av mina skolböcker. Vi har fått mycket läxor, så jag har fullt upp dom här två "lediga" dagarna. Sen så minns jag inte så mycket mer, utan vaknade upp vid klockan nio imorse. Relativt utvilad, men bestämde mig för att sova lite till. Så nu, för en halvtimme sen, vaknade jag upp och kände mig som en helt ny människa. Jag var alldeles lugn och avslappnad, och det är väldigt sällan jag känner sånt lugn.
Men nu när jag har ätit min frukost klart och kollat över vad jag borde göra idag så fick jag tillbaka klumpen i magen och nu är jag helt förvirrad igen.
Jag har betalat räkningar, check.
Ringde till företaget som lyckades pracka på mig "hudprodukter", vilket jag trodde var hudkrämer och tänkte att jag ändå behövde dom. Jag fick en massa tabletter istället, som var bra för huden. Man måste äta dom i ett halvår (!!!) för att få den bästa effekten. , check.
Nu har jag arbetsmiljön kvar, vilket jag måste göra innan dom nya kurserna blir alldeles för intensiva, för det kommer dom att bli. Efter jag gjort arbetsmiljön så måste jag börja med uppgifterna vi fått som vi ska ha gjort dom här två dagarna.
Och Johan har bokat en tvätt-tid, som han egentligen behöver bara för att tvätta sina dräkter. Men jag behöver också tvätta, så jag får helt enkelt tvätta alltihopa medan han är på jobbet. (Han skulle träffa efter att han slutat.)
Herregud vad jag behöver motivation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
