Dröm

"Ska du flytta till Afrika? Men då behöver du ju inte ta med dig tallrikar."

Borgarmiddag

Ursäkta mitt extremt dåliga bloggande, jag har helt tappat stinget.

Jag har läst några böcker nu. Orkar inte rabbla upp vad dom heter men om man ska sammanfatta så handlade alla om hur hemsk barndomen har varit och hur lyckligt och bra det blev nu. Boken "Mig äger ingen" (har glömt författarens namn) var riktigt bra större delen av boken. Handlade om hur en pappa uppfostrade och tog hand om sin dotter helt på egen hand. På slutet så kom mamman in i bilden och det hela slutade med att det var sååå himla sorgligt när hon dog och slutfrasen var något i stil med: "Nu kan jag älska dig, Mamma". Sen det faktum att pappan också dog hade inte riktigt någonting med saken att göra. Det kändes så iaf. Kanske var jag som tolkade boken fel.

Jag är helt vansinnigt trött på sånahär böcker nu. Där det hela börjar med föräldrar som missbrukar eller något annat hemskt och där det slutar med att barnen blir vuxna och accepterar sitt förflutna. Det är jättefint och bra att människor som har haft det tufft skriver om sina erfarenheter, men det finns verkligen hur många böcker som helst som handlar om samma sak. Det som är det irriterande i det hela är att det alltid slutar så lyckligt. Att dom accepterar sin tragiska barndom och förlåter sina föräldrar.

I mitt fall så har jag haft, i mina ögon sett, en väldigt bra barndom. Det var mest i tonåren det började skita ner sig. Och det hade till stor inte med mina föräldrar att göra. Klart att skilsmässan gjorde sitt, men det hela fanns ju redan där. Den bara släppte lös monstret. Men det skulle ändå ha kommit ut i slutändan ändå. Så jag har inget att klaga på. Det är ju inte förrän nu på slutet Pappa har fått ganska rejäla problem med alkohol och det är inte förrän nu min Mamma har sjunkit ner i allt det där dåliga och gråa.

Det luriga i kråksången är att det inte riktigt finns något lyckligt slut för min del. Om jag skulle skriva en bok så skulle jag verkligen poängtera att det inte finns något stadie för mig där jag accepterar min sjukdom. Jag tänker ofta att jag kanske håller på att göra det, men efter att jag läst alla dessa böcker så börjar jag inse att jag inte kommer att kunna komma skriva om hur bra allting har blivit och hur bra allting kommer att vara framöver.

Missförstå mig inte här nu. Det är klart att saker och ting kommer att vara bättre i framtiden, men det kommer fortfarande att vara skit med jämna mellanrum. Det finns ingen punkt där jag kan lägga ner en ros i vattnet och säga: "Det är över nu." Det kommer aldrig att hända.

Jag har säkert skrivit att jag håller på att acceptera min sjukdom och blabla, men efter dom här böckerna så förstår jag att man inte borde acceptera sin sjukdom. Man borde inte acceptera att man är sjuk och bara låta det vara för vad det är. Man kan lära sig leva med den, men man borde aldrig acceptera det. Man kan acceptera och förlåta om det är någon annan som står i skuld till ens ångest, men jag tycker inte att man ska acceptera sin sjukdom. Man ska förlåta sig själv för allt som gått fel, men aldrig acceptera det.

Jag ser nu att det jag har skrivit inte riktigt hänger ihop, men ändå.

Insåg bara för några timmar sen att det är cirka två veckor kvar till jag börjar skolan igen. Jag undrar hur det kommer att gå den här gången? Förra gången jag skulle skriva in mig så var jag helt skakig och grinfärdig när jag gick därifrån för att det var så jobbigt och jag klev upp ohyggligt tidigt varje morgon för att vara säkert på att inte komma försent. Att komma försent är en av dom värsta sakerna som kan hända. På gymnasiet var det verkligen inte så, men nu är det något av det absolut värsta. Det som är roligt är att jag får köpa skolsaker. Jag ska köpa ett block, en penna och gärna en ryggsäck också, bara för att det ska bli komplett. Och jag borde köpa ett par täckbyxor också, för nu är det slut på tiderna då man kunde frysa ihjäl sig, bara för att få ha en snygg kjol i skolan. Täckbyxor rules!

Igår var jag och gymmade med Malin. Hon fick ta min oskuld som gymkompis, eftersom vi tränade seriöst. Jag har varit på gym med Mimmi någon gång också, men det var inte ens i närheten på seriöshet. Har aldrig riktigt förstått hur man gör när man tränar tillsammans på ett gym. Jag brukar alltid träna själv. Men det gick alldeles utmärkt och jag har lite träningsvärk. Mest i ryggen, för jag har nog aldrig tränat ryggen egentligen, vilket är jävligt dumt med tanke på ex antal timmar vid pianot där jag sitter som Quasimodo. Och vi hade roligt också. Skrattade och allt. Hon är ett av det bästa just nu. Helt klart.

Imorgon kommer Ingrid och Lasse upp hit över dagen och vi ska leka lyckliga familjen. Det är alltid lika roligt. Jag och Lasse kommer att hänga på Musikanten och Johan och Ingrid kommer att hänga på något tråkigt ställe. Antagligen på någon klädaffär, för Johan behöver en ny vit skjorta. Sen träffas vi allihopa och äter borgarmiddag innan dom far hem igen.

Det är väldigt synd att Mamma inte orkar följa med, men jag klandrar henne inte. Självklart så skulle jag inte ha gått på stan om hon skulle ha följt med, men resan i självt är lika jobbig som ett maratonlopp. Jag vet precis hur det känns, och det är synd. För då förstår jag ju såklart vilken ångest det innebär, och den ångesten förtjänar inte hon. Hon förtjänar ingen ångest alls, i hela världen. Om jag fick bestämma så skulle hon få all min energi och alla mina pengar och jag skulle döda en massa andra människor så att hon fick ännu mer. Oändligt med energi och pengar.

Äh. Jag har känt mig mig helt otillräcklig hela dagen. Jag ska nog gå och lägga mig igen.

"Pilla ur prutten"

Jag åkte till akuten dagen efter jag skrev förra inlägget och fick sluta med medicinen helt. Högt blodtryck och "svårutlösta reflexer" (=Dom fick inte ut några reflexer alls. På hela kroppen).

Har inte mått så vidare värst ändå, mest p.g.a. alla dessa medicinjusteringar och skit som dom håller på med. Jag vet inte ens riktigt vad jag ska äta för mediciner nu. Vilka doser. Idag har jag verkligen mått skit. På riktigt. Mådde riktigt dåligt redan när jag vaknade och det hela eskalerade till slut såpass mycket att jag satt på badrumsgolvet halvnaken i mina egna spyor. Jag tänker inte gå in på detaljer, det är väldigt äckligt. Vi lämnar det sådär.

Annars händer det inte så mycket. Mest eftersom jag är sjuk. Skulle egentligen ha träffat spelningsanna idag, (eller var det igår?) men eftersom min kropp har levt ett eget liv så har jag inte orkat. Jag kommer inte ens ihåg om jag svarade på hennes sms.

Lyckades äntligen få iväg mig till gymmet igår och träna lite. Hej kroppskomplex! Inte helt omotiverat, eftersom jag fortfarande förväntar mig att se den vältränade Martina som kunde springa hur långt som helst och som tränade väldigt mycket fotboll. Blir lika besviken varje gång. Men jag hoppas att jag får se en snarlik version, åtminstone lite.

Äh. Nu ska jag fortsätta att spendera fler timmar åt att göra ingenting. Kanske klappa och busa lite med kattungarna. Det går inte att med ord förklara hur roliga dom ser ut när dom springer. Dom har inte riktigt kontroll på benen än, så det far ben åt alla håll och dom hoppar gärna till helt spasmiskt. Jag vet inte riktigt varför dom hoppar till. Ibland är det helt omotiverat.

Utvecklingsstörd

Jag har sett på Family Guy hela kvällen. Absolut hela. Jag har sett alla säsonger TVÅ gånger och alldeles nyss såg jag på filmen. Självklart såg jag inte alla avsnitt ikväll, utan jag har haft Family Guy-marathon tidigare också.

Annars så har jag varit på stan tidigare idag och köpt ett litet block och en liten penna som jag satt på nyckelknippan där jag har en liten "mobilväska" där jag har min mobil och mina viktigaste kort. Jag har tappat minnet. Helt seriöst. Jag kan säga att jag ska ta ett bad, för att fem minuter senare informera om att jag ska ta en dusch och har helt glömt bort mitt bad. Eller så frågar jag Johan flera gånger om dagen om när han börjar jobba. Så nu har jag ett litet block där jag skriver ner dom viktigaste sakerna. Vars jag kan ha lagt viktiga papper, speciella tider jag borde komma ihåg och liknande. Jag känner mig lite utvecklingsstörd, och jag ser nog ut som att jag är det när jag går runt med min lilla samling på bröstet. Penna, papper, nycklar och min lilla "väska". Annars tappar jag bort allting. Alltihopa. Annars så måste jag lägga dom viktigaste sakerna Precis på samma ställe varje gång, men ändå så kan jag glömma vars jag lagt dom några minuter senare. Och jag skojar inte med er. Det är faktiskt skitläskigt. Att säga samma sak flera gånger och glömma bort det varje gång.. jag hänger inte riktigt med.

Idag har varit en extra dålig dag med minnet, därför kände jag mig tvungen att köpa mitt block och min penna. Det är svårt att veta vilka saker jag ska skriva upp, så jag försöker mest bara få med det mest väsentliga. När Johan ska jobba, vars jag har lagt mina papper, vilka samtal jag måste ringa.. Men det är egentligen dom små sakerna som gör det lite jobbigt. Att säga att man ska göra någonting för att en stund senare göra en helt annan sak.

"-Jag ska ta ett bad senare!"

..några minuter senare..

"Jag tar min dusch nu!"

Eller en klassiker:


"-När börjar du jobba imorgon?
Johan: Jag är ledig imorgon, det har jag sagt flera gånger idag! Sluta fråga!
-Men när börjar du?"

..några minuter senare..

"-Du, hur jobbar du imorgon..?"

Och jag driver inte med er. Det är ju skitläskigt! Men nu har jag skrivit i mitt lilla block att Johan INTE jobbar imorgon. Och att jag HAR beställt böcker idag som kommer till veckan. Och att jag HAR tagit min medicin idag. Och att vi var på stan idag och jag hämtade ut mina Xanor. Jag hade också skrivit något konstigt ord som jag inte ser vad det står, men det liknar "mysmurra".. jag vet inte. Jag förstår ingenting.

Nu känns det som att jorden lutar och jag kommer inte ihåg att berätta om att jag kräktes ikväll och orkar inte läsa igenom inlägget. Och om jag redan har sagt det, så säger jag det igen: jag kommer att få pengar retroaktivt från Försäkringskassan. Det känns trevligt, för då kan jag äntligen betala tillbaka min skuld till Johan som jag SKA betala tillbaka, för det känns otrevligt att vara skyldig någon någonting. Eller så kommer vi att beställa en TV, vilket vi måste för den vi har vill inte funka mer. Då kommer Johan att stå som ensam ägare på den, eftersom jag ändå är skyldig honom pengar.

Jag luktar kräk i munnen och jag undrar om jag kanske har kräkts två gånger ikväll. Jag mår inte bra av min medicinökning. Blablaaa.

Nu ska jag nog gå och försöka luta mig upp mot höger, för jorden är vänd ner mot vänster. (Och nej, jag lovar: Jag är absolut inte på något sätt hög. Jag mår mest konstigt. Jävla mediciner!)

Och jag kommer att få pengar från Försäkringskassan!

Hjältemod

Hur kunde jag överleva det värsta? Varför gjorde jag det? Hur kunde jag göra det? Hur kan jag fortfarande försöka med all kraft jag har bara för att få smaka på verkligheten och livet? Hur kan jag vissa dagar orka samla alla mina krafter för att orka kliva upp ur sängen utan att kunna ta ett djupt andetag och kämpa en hel dag med att komma utanför dörren, eller ringa ett jobbigt samtal? Var hittar jag all styrka som faktiskt behövs för att ens orka försöka?

Jag vill härmed ge credit till alla som orkar fortsätta försöka komma ur den värld som vissa dagar sluter sig omkring oss och ger oss andnöd.

För om jag egentligen tänker efter så finns det väldigt mycket att försöka leva för, men i vissa stunder glömmer man sånt. Eller så vill man inte tänka på det, bara för att inte få dåligt samvete ifall man inte skulle orka och låta sig själv försvinna.

Jag vet att det är många som läser det här som lider av seriös ångestproblematik. Ni är hjältar och borde få medalj för varje dag ni orkar kliva upp ur sängen när det enda som egentligen finns i huvudet är funderingar kring döden och all meningslöshet. Ni finns av en anledning, även fast ingen vet det. Inte ens jag vet vilken roll jag egentligen spelar.

Vi är hjältar!

Värdig motståndare

Jag har en ledig dag idag. När jag vaknade imorse så kändes det så skönt att bara vakna. Jag har absolut ingenting inbokat idag. Oftast har man ju det. Att tvätta, träffa någon, gå på något möte.. tillochmed jag har saker att göra på dagarna. Alla dagar. Men inte idag. Idag är en bra, ledig dag och jag sitter mest vid datorn eller så sitter jag och plockar ut ackord på låtar som känns intressanta. Jag lyckades plocka ut ett C#9! Jag blev impad av mig själv och har suttit och gottat mig i det ett tag nu. Jag kunde fasen inte ens ta ackordet på gitarren innan! Gah! Ibland är jag så bra att jag ryser.

Jag kände mig (och betedde) mig som en enda stor hormon igår. Min medicin som jag öknar är stämningsstabiliserande och jag blir därför helt kockibangabang när jag håller på att byta styrka. Det som är synd är att det är Johan som får skiten för det. Han har kommit hem försent på jobbet två dagar irad nu och jag blir skitförbannad. Jag vet inte riktigt varför. Det är i efterhand väldigt roligt att tänka på det, men just då var det inte kul. Jag var så vansinnigt arg! Och när jag blir arg, blir jag inte bara lite arg. Jag förbereder mig för att döda människor och slå vill ner folk. Och folk som känner mig vet hur jag blir när jag blir arg. Jag blir otroligt rapp i munnen och grymt manipulativ. Jag hinner inte ens tänka på vad jag säger utan det bara fortsätter och fortsätter. Jag kan oftast få människor ner på knä bara för att jag blir så elak och jag totalt trycker ner dom till marken med att spöar dom verbalt. Och det går så snabbt! Jag totalt vräker ur mig förolämpningar. Tur att det är ganska sällan jag blir så nuförtiden. Fast det händer, kanske lite för ofta. Som när jag ringde upp min Pappa och skällde ut honom efter noter när han varit dum mot Markku. Jag fick honom att gå upp till Markku och be om ursäkt och sen förklara varför han hade sagt sånadär saker. Han ringde upp mig efteråt och berättade hur det hade gått.
Jag kan inte fatta att jag kunde få pappa att skämmas och be om förlåtelse! Fatta att det är nästan omöjligt. Jag har aldrig någonsin hört honom be om ursäkt för sitt beteende förrän då. Sen blev han tacksam över att jag hade skällt ut honom, för då visade jag en tydlig gräns om hur man får bete sig och inte. Det tyckte han var bra, för det var ingen annan som hade gjort det någon gång, så han visste därför att jag brydde mig mycket om honom för att jag ringde och sa som det var. Jag vet inte riktigt hur han fick ihop det, men han var tacksam och imponerad. Vi är väldigt lika varandra, jag och Pappa. Båda har väldigt starka åsikter om saker och vägrar ge efter i diskussioner. Vi är lika manipulativa och säger lätt elaka saker. Speciellt till varandra. Det finns ju en anledning till att det var sådär lagomt bra att bo hos honom. Vi rök ihop väldigt ofta och det var inte bara tonårsgrejer som gjorde oss helt galna. Utan mest bara i allmänhet. Att veta att man har en värdig motståndare i huset gör att man nästan letar efter konflikter bara för att få bråka lite. Vi är ganska dumma i huvudet. Men det är väl det som gör mig till "pappas flicka", att vi är lika mongo på en del sätt.

Fast nu kan vi inte bråka på samma sätt längre. För nu har han börjat supa så mycket att börjar märkas i hur han talar och man kan inte ha en konverstation med honom för han blir så förvirrad. Jag saknar nästan att bråka med honom. Jag saknar nog hela honom. Det är nog som människor säger, att man inte uppskattar det man har innan det försvinner.

Nu började det lukta kattpiss här av någon outgrundlig anledning. Konstigt. Måste nog gå och kolla till katterna.

Kattungarna

Jag har försökt att få till lite fina bilder på kattungarna. Jag har konstaterat att det är nästintill omöjligt. Dom är ju aldrig still! När dom inte sover far dom runt som galningar och klättrar överallt. Men nu lägger jag upp dom bilder jag har lyckats ta där dom faktiskt syns och inte är suddiga. Det är lite häftigt med den vita katten. Den är långhårig och alldeles vit, även fast det bara är en bondkatt. Och den randiga har helt symmetriska ränder och prickar. Den svarta är bara en svart katt, helt enkelt. Den är roligast, för den slåss alltid med saker. När dom kom hit så var Bullen inte vidare lycklig över det, utan började fräsa. Då fräste den lilla, lilla katten tillbaka och han gick iväg. (!!) Sen gick hon runt hela kvällen med rest ragg. Hon är en cooling.

Sjuka Martina

Jag mår inte bra idag. Ren fysiskt alltså. Jag fattar inte riktigt vad det är, men jag är så yr i huvudet att jag nästan inte kan gå rakt. Det känns som att åka karusell konstant, vilket snabbt leder till illamående. Jag har varit på äventyr idag med Jenny, Jossan och lilla Molly. Vi for på Rusta för jag var tvungen att köpa en luftrenare för att rensa luften från katthår och sånt. När vi var inne i affären blev jag alldeles torr i munnen och kallsvettig och kunde nästan inte stå. Det kändes lite som när jag fick mitt epilepsi-anfall på Coop i Övik, fast då hade jag lite spasmer innan det hände och det hade jag inte idag så det blev inte så illa idag. Men jag mådde otroligt dåligt.

Efter det så for vi runt på lite ärenden och hälsade på Helix grav och skulle avsluta våran tripp med att äta på Max. Det var gott med mat och jag började känna mig lite piggare. Hade druckit massa vatten också, så jag tänkte att det hade gått över. Men det hade det inte. Så fort jag kom hem så kräktes jag upp allting och låg mest bara i sängen och kallsvettades och mådde apa. Nu har det släppt lite, men jag mår alldeles konstigt i kroppen. Det går inte riktigt att beskriva, men det känns som att allting håller på att kollapsa. Har dessutom tvätt-tid idag, så jag försöker tappert kämpa med att gå upp och ner för alla trappor och hänga upp tvätt. Det känns helt fruktansvärt men eftersom jag, tyvärr, är precis lika envis som folk säger om finländare, så kan jag inte sluta. Det är som en tvångstanke. Måste.göra.klart.

Annars så går det bra med kattungarna. Deras klor känns som nålar dock, så jag är alldeles sönderrispad på mina händer. Var och köpte kattmat idag också, och då fick jag en present! Jag älskar när man köper "riktig" kattmat, för då får man nästan alltid en present med sig hem. Idag fick jag en till påse med mat som var för vuxna katter. Mycket trevligt.

Spelningsanna ringde för en stund sen också. Hon är så söt. Det pirrar i huvudet på mig när hon pratar och hon är en såndär människa som far ut och fjällvandrar och är ute i naturen. Hon läser Klassisk Sång på Universitetet nere i Örebro och vi kom i kontakt när jag skulle spela på ett bröllop och hon skulle sjunga. Hon hade fått ett erbjudande om att få spela på ett café och ville såklart ha med mig. Jag tror att hon är lite besatt av mig. Vi förberedde oss ju för en konsert med klassisk inriktning, men det blev aldrig av. Vi var alldeles för trötta båda två, och det krävs enormt mycket arbete med en sån konsert. Speciellt för mig, eftersom jag aldrig har spelat klassiskt med sånt. Det är grymt svårt och avancerat. Lite för avancerat för mig. Det krävs fruktansvärt mycket teknik och minne, för alla låtar är flera sidor lång. Så det är svårt, väldigt svårt.

Nu mår jag illa igen och måste lägga mig ner en stund. Undra om det har med medicinökningen att göra? Kanske borde ringa och fråga.

Mamma!

Jag har blivit sämst i världen på att blogga nuförtiden. Jag har haft semester och mest inte haft något att uppdatera om. Förutom att vädret suger och jag mest tittar på film. Och kattungarna har kommit hit! Det är helt makalöst hur söta dom är. Jag ska försöka ta lite bilder sen och visa. Hjärtat smälter när man ser dom och gosar med dom. Idag fick jag skrapa (!!) bort bajs ur Nikkys prutthål. Det var otrevligt. Jag fick bajs under naglarna och fick tvätta händerna länge för att få bort det. Men det slog mig att jag inte är vidare pryd av mig. Det var mest bara att jag var tvungen att skrapa bort det som gjorde att det kändes lite obekvämt. Hon är nog lite dålig i magen tror jag bestämt. Måste hålla koll på det, för hon pep en massa när hon skulle bajsa och grävde hål överallt. Hon har nog fått det från Bruno, för hon hade också problem i magen när hon var liten.

Jag har inte tagit tag i min ansökan om bostadstillägg. Det är så svårt! Alla papper som ska med och allt strul med vårat kontrakt har gjort att jag helt enkelt lagt det åt sidan. Men imorgon ska jag nog ta tag i det, jag har planerat in det. Jag ska gå in till stan och kopiera alla Johans papper som måste med. Och hämta nya ansökningar, för jag har förstört dom jag tog förra gången jag försökte söka. Dels skrev jag fel på dom eller så förstörde jag dom bara. Jävla skitpapper. Fast när jag ringde till Försäkringskassan och berättade med darrande röst att jag inte förstod hur jag skulle göra så fick jag prata med en snäll tant. Jag börjar nästan alltid gråta när jag ska prata med dom, för jag blir så nervös och får sån ångest att jag inte vet hur jag ska bete mig. Förra gången det var strul med bostadtillägget så ringde jag och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag fick panik. Då fick jag prata med en snäll tant också. Som förstod och förklarade. Dom har väl inget annat val antar jag än att vara snäll mot någon som ringer och gråter i telefonen. När jag väl har fixat med ansökningen så kommer jag att få pengar, det känns schysst, för vi behöver en ny TV.

Snart kommer Malin hit! Vi ska se på Torsk på Tallinn och kramas med kattungarna. Jag måste nog duscha innan hon kommer, för jag tror jag luktar illa.

Imorgon ska jag och Jenny på Rusta och jag ska köpa två stycken luftrensare, för Johan har börjat få ordentliga problem med allergin. Jag dammsög hela lägenheten igår också. Precis allt katthår måste bort och vi måste vädra mycket. Jag tror att den där Kato-katten som bott här i några dagar har gjort det värre, för han är långhårig. Eller, jag hoppas det iallafall, för annars vet jag inte vad som händer. Fast det vet jag egentligen, men det vågar jag inte tänka på.


Som ni kan se så har jag lagt upp en video och den är tillägnad min Mamma, som jag vet läser det jag skriver. Det är en av hennes favoritlåtar. Ljudet är helt jättekonstigt på min dator, det svajar så mycket att man skrattar, så jag hoppas att det inte är det på din.

Så, nu har jag berättat och erkänt offentligt att jag är en mammagris.

Jag saknar dig Mamma och älskar dig mest av allt på hela jorden!

Jag sov länge idag. Lugn sömn hela natten och jag kände mig utvilad när jag vaknade. Varje gång jag har vaknat så ligger jag alltid kvar i sängen en stund, kanske fem till tio minuter, och lägger upp min planering för dagen. Vad jag måste göra och hur det ska göras och den senaste tiden har jag alltid fått sån ångest att jag måste dra täcket över huvudet och gråta litegrann. Jag kommer alltid på något jobbigt. Att jag måste ringa ett viktigt samtal för att någonting har strulat till sig lite, jag måste städa något som känns jättejobbigt, att jag måste fylla i papper som jag inte riktigt förstår (Försäkringskassan har dom mest kluriga pappererna i världen) och framförallt: att människor ska bli arga på mig för att jag gör något viktigt fel. Jag föreställer mig diverse scenarion om att folk kommer hata mig och säga åt mig på skarpen och döda mig. Varför gör jag så? Försäkringskassan kan inte slänga ut mig ur systemet. Folk hjälper mig, framförallt Johan, om det är något som känns sådär jobbigt att jag nästan inte kan andas. Han styr upp det hela och förklarar att det inte är hela världen om något är fel och förklarar att jag måste tänka logiskt. Och varje gång funkar det. Varenda gång så kan jag börja tänka logiskt och strukturera upp dagens bekymmer. Imorse kom jag inte på något.

Jag måste fixa med Försäkringskassan idag. Bostadstillägg och hitta en blankett där jag kan fylla i min framtida aktivitet med att träna på gym. Min kontakt på Försäkringskassan "om är på semester) brukar alltid säga att vi kan fylla i alla papper tillsammans, men eftersom det är bra övning för mig att ta tag i saker (uppenbarligen är jag ju helt värdelöst på det) så har jag tackat nej och hon hjälper mig om jag ringer och berättar om hur jobbigt det känns.

Dom har bytt ut alla papper på Försäkringskassan nu och jag måste fylla i en ny blankett om mitt gymtränande, så nu vet jag inte riktigt hur man gör. Så idag måste jag gå till Försäkringskassan och be om hjälp. Var där för några dagar sen men gick därifrån, för det var 11 stycken framför mig i kön. För att dom har bytt system. Fuckers.

Men eftersom jag har en bra dag så ska jag försöka fixa det själv.

Fan, det slog mig nu hur värdelös jag är. Jag kan inte ens fylla i papper själv utan att börja gråta om något går fel i mitt system. Haha.

Nu börjar jag bli yr igen och borde gå iväg in till stan innan jag tippar omkull.

Jag måste bara lägga in den här bilden från midsommar. Det är min 'svärfar' och klockan är runt tolv-tiden på dagen.

Jag vet inte varför jag känner något tvångsmässigt behov av att lägga in den. Kanske för att jag tycker om honom så mycket, eller kanske för att midsommar var trevligt. Jag vet helt ärligt inte. Jag gillar bara bilden.

Vi har två katter hemma hos oss, Dannes katter, och dom har inget hem. Dom kommer att avlivas om inte någon väldigt snabbt kan ha dom hos sig ett tag. Kanske två månader. Så det här får bli en annons.

Först har vi Kato. Han är en stor, långhårig, blågrå kisse som vill gosa hela tiden.

Sen har vi lilla Fröken som är en liten turtle-färgad diva. Hon är inte riktigt lika gosig, åtminstone inte från början. Hon blir dock gosig när hon har fått aklimatiserat sig till miljön. Det är inte så illa att hon gömmer sig, hon är bara inte gosig av sig.

Så om någon snäll själ uppe i Umeå kunde ha dom här kissarna hos sig ett litet tag, även fast det bara är några dagar, skulle det vara helt fantastiskt snällt. Annars avlivas dom på Fredag.

Man kan lätt tänka att Danne skulle ha tänkt lite under allt detta flyttande, men det gjorde han inte. Så nu känner jag världens ansvar på mina axlar att 'rädda' dom här kissarna. Egentligen skulle dom inte vara hos oss alls, men eftersom jag är alldeles för fjantig så kunde jag inte säga nej. Men nu gör jag det, för Bullen ska få komma hem. Jag saknar honom, och förra gången han och Kato var i samma lägenhet så bajsade han så mycket lösbajs att det hamnade på väggen.

Och Bruno&co ska komma hem nästa vecka också! Jag längtar så himla mycket, mina småbebisar. Sen kommer allt att bli som vanligt och jag kommer kunna lugna ner mig någon gång. Jag är så vansinnigt trött på allt detta flyttande fram och tillbaka. Sen jag flyttade in i den här lägenheten har det bott människor här. Först Josef, sen Danne. Jag blir trött. Det är klart att man vill vara snäll och inte lämna dom ute på gatan, men varför slutar det alltid att jag måste ta ansvar för andra människor/katter? Jag kan ju för fasen i mig inte ens ta hand om mig själv. God damnit.

Jag fick mitt antagningsbesked till skolan idag. Jag börjar i mitten på Augusti, då har Danne inte flyttat ut än. Jag blir trött, eftersom jag inte kommer att fixa båda. Jag vill bo själv med Herr Fahlander och kunna göra en massa saker som jag inte kan göra när det bor en massa främlingar ( i mina ögon sett) i lägenheten. Gah.

Och grattis storasyster på födelsedagen! Jag älskar dig!

over and out

Godisregn

Jag har ångest, mycket ångest. Så jag fick träffa en läkare. Han kan inte vara många år äldre än mig. Jag skulle tippa på max 25 år. Jag är 23, så jag fick ganska rejält med ångest bara för att jag blev påmind om hur surt det är att inte ens ha gymnasieutbildning.

Tydligen så har dom haft ett "stormöte" med några andra läkare och gudfadern, Tony. Alla rådfrågar Tony och det svar dom får är rätt. Varje gång. Så fort man undrar över någonting om sin medicinering så ska dom fråga Tony. Det känns konstigt att dom har haft ett möte om mig, och diskuterat bara mina problem. Bara mina. Det gör mig lite nervös, är verkligen mina symptom såpass invecklade?

Nåväl, dom hade kommit fram till att jag skulle äta Xanor Depot dagligen ända till hösten (!?) och öka min Lamictal-dos. Jag fattar inte riktigt, Xanor räknas som Benso (som jag missbrukat) och sen kastar dom det över mig som godis. Fast det är ju depot tabletter, men ändå.

Jag har slutat dricka Coca Cola. Sen jag kom på att jag druckit det nästan dagligen så inser jag väldigt snabbt varför jag börjat gå upp i vikt igen. Jag har verkligen druckit så mycket. Så nu har jag världens abstinens. Men det går ganska bra, jag dricker bonaqua istället, bara för att få dricka någonting med kolsyra i.

Äh, jag är trött och less. Och jag måste diska.