Hur?

Det är tråkigt att ha ont. Det gör mig trött, kinkig och gnällig. Jag gjorde helt klart rätt i att höra av mig till vårdcentralen och ordnat en tid, för nu har det ju bara börjat bli löjligt. Vissa dagar är bättre än andra och idag är helt klart en sämre dag. Att det har blivit såhär illa fattar jag inte, hur hände det? Och när? Bara pang boom. Fan också.

Imorgon åker jag ner till övik! Det kommer att bli hur kul som helst att titta på Matti igen och träffa alla andra. Ska svänga förbi och lämna fiolen hos Ingrid och Lasse också, vilket känns lite konstigt. Hur beter man sig med sitt ex's föräldrar? Jag tycker att det känns lite.. jag vet inte. Det kanske inte är någon big deal, men jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag menar, dom var ju en del av min familj men nu är dom helt plötsligt inte det. Dom försvann i samma stund Johan gjorde det och senaste gången jag träffade dom var på nyårsfesten då jag gråtande for hem innan tolvslaget. Vad säger man?

Jag vet inte riktigt hur man beter sig i vissa sociala situationer och måste ibland fråga människor hur man gör. Förr hade jag alltid Johan som backade upp mig och hjälpte till, men nu när han inte är med så måste jag ta hand om allt själv. Och jag har ingen aning om hur man gör/vad man ska göra, när det kommer till vissa situationer och det här är en sån situation. Oftast så klarar jag av dom flesta själv, jag är duktig på att vara social och trevlig samtidigt som jag inte fattar någonting. Men det är svårt att hålla fasaden uppe och inte visa hur nervös man är.

Och just den här situationen ger mig ångest. För jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig gjort det förr. Vilket är det 'rätta' sättet att bete sig?

-

Jag är så liten idag. Jag vill kramas och gosa in mig, bli kramad på och någon som fingrar i håret. Säger att jag är en fin och bra människa, och faktiskt menar det. Så liten är jag.

..

Jag bröt ihop. Det slutade med att jag helt enkelt satt på golvet och grät i vad som kändes en hel evighet. Jag var inte bara mentalt slutkörd, jag blev det fysiskt också. Jag blev som förlamad, kunde inte röra mig. Allt rann bara ur mig, det fanns ingen styrka alls kvar. Och jag ville inte röra på mig, jag ville bara försvinna. Tanken på att kliva upp, se all röra i lägenheten och försöka ta tag i det, gjorde mig bara ännu tröttare. Ingen ork, ingen lust.

Det är längesen jag blev såhär, bara tappar greppet. Om allt. Men på något sätt var det skönt, bara kasta in handduken och acceptera det faktum att det inte går längre, att jag inte orkar. Det var inget jag såg skulle hända, jag bara kör på och väljer att inte se det. Och till slut så small det till, en påminnelse om att jag inte är odödlig.

Så vad gör jag nu? Var börjar jag?

När kommer jag ens vilja börja?

Sorg

Hur mycket kan en relation till en annan människa klara av? Hur många bråk kan man ha utan att skiljas som ovänner?

Självklart så anklagar jag mig själv. Så fort han smällde igen dörren började jag tvivla. Har jag överdrivit det här? Har jag verkligen rätt att bli arg? Fast egentligen så grundar sig min ilska i sorg. För jag kan inte bli att tänka att vi aldrig kommer att kunna vara vänner, som vi sagt så många gånger. Och det gör att mitt hjärta brister i tusen bitar, för jag saknar honom så mycket.

Och ibland så slår det mig vad som har hänt, hur mycket jag bär på och måste tampas med. Hur många nätter jag har gråtit mig till sömn, hur många timmar jag har legat och stirrat ut i tomma intet förlamad av sorg. Det är många nätter, dagar, timmar, nätter, veckor där hela mitt liv har bestått av förtvivlan. Hur mycket jag har sorterat, packat, slängt i en desperat kamp att få ordning i all denna röra.

Jag vet inte om det är motiverat eller inte, om jag har förstorat upp saker eller om jag helt utan grund byggt upp en ilska. Det är säkert så.

Men jag kan inte låta bli att undra: kommer jag någonsin kunna förlåta honom för allt det här?

Längtan efter morgondagen

Jag har lovat mig själv att kolla upp mina knän. I flera år har jag tampats med speciellt mitt högra knä. På alla olika sätt och vis har jag försökt undvika det faktum att det är något som inte riktigt står rätt till. När jag var ung och fräsch och spelade en massa fotboll så började det göra ont. Då träffade jag en läkare och efter ganska mycket slitgöra så blev det ganska bra igen och jag fortsatte med livet. Men det kommer alltid tillbaka. Så fort jag börjar röra på mig så känner jag av det. Nu har jag promenerat riktigt mycket den senaste tiden och eftersom jag inte har tränat på gymmet för att bygga upp muskler och sånt, så gör det helt enkelt skitont.

Det är så lurigt, eftersom det jämt kommer smygandes och gör lite småont större delen av tiden, man vänjer sig ju till slut. Och eftersom det inte är sådär kritiskt så struntar jag helt enkelt i det. Men nu gör det ont och det blir bara värre och värre. Jag måste börja träna på gymmet, mot min vilja, för att kunna träna upp just musklerna kring knäna. Jag måste matcha min träning med träning för knäna, och det har jag inte gjort eftersom jag har börjat promenera så mycket. Så den här gången så blev det helt konstigt och PANG så sitter jag med onda knän. Jävla skit.

Så imorgon ska jag ringa och kolla vad jag ska göra. För det funkar inte. Jag skulle behöva kolla upp min huvudvärk också, ordna så att jag får migränmedicinen jag har haft tidigare. Usch och fy vad drygt. Jag har dragit mig för det här i flera år nu. Men imorgon blir det av! Har inte direkt så mycket annat för mig ändå. Måste ringa tandläkaren också och kolla när jag skulle dit egentligen, har tappat bort tiden. Och jag borde ringa försäkringskassan, kan dom inte sluta bråka och ta ett beslut nån gång? Det känns lite trist att inte kunna betala hyran.

Imorgon blir en tråkig dag, jag ser inte framemot den alls.

Annars så har jag storhandlat idag. Mimmi kom och hämtade upp mig och i bilen hade hon "sin fia" och vi drog till ica maxi. Jag hade en jättelång lista och tänkte att det skulle vara en hel miljon saker och massa kassar. Det var det inte. När man bor själv så köper man rejält mindre mat, vilket jag fortfarande inte vant mig vid. Tidigare idag så traskade jag ner till sjukhuset för att hämta ut mediciner och stannade på ica, så just nu har jag bara ont i mina knän och vill aldrig mer röra på mig. Och jag har ont i huvudet också. Oj, så bedrövligt det är.

Döden

Jag finner det väldigt förvirrande när det kommer till döden. Man pratar om det, läser om det, ser det på teven men när det väl händer i verkligheten så förstår man ingenting. När Matti nästan dog så var jag förvirrad i flera dagar, det går inte riktigt att greppa. En människa som alltid funnits där, försvinner ut i tomma intet och kommer aldrig tillbaka. Det är väldigt fascinerande, på ett otroligt obehagligt sätt.

Att Jard faktiskt tog livet av sig för ett tag sen, går inte att fatta. Det är som helt overkligt. Och jag känner inte Jard, jag spelade med honom ganska mycket ett tag på gymnasiet, men mer känner jag honom inte. Jag blev mest påverkad av det faktum att Mimmi kände honom så väl. Men när man tänker på det, hur stört är det egentligen? Jag får ingen ordning på det och det flashar bara förbi en massa bilder och föreställningar om hur det måste ha sett ut. Jag kan inte greppa det på något annat sätt än att föreställa mig hur det måste ha sett ut. Att se en död människa, speciellt någon man älskar, kommer man någonsin över det? Utan själ, bara ett tomt skal.

Idag har jag ännu en gång blivit påmind om hur illa det faktiskt är, hur fruktansvärt plågsamt det är med döden. Att gå runt och vänta på döden, är bara en lång och utdragen process av hemska föreställningar, ångest och förtvivlan. Det finns inget man kan göra. Och även fast det är något av det mest självklara i våra liv, så är det så fruktansvärt att man inte kan hantera det.

Rent logiskt så borde man inte vara så totalt vettskrämd inför döden. Men när det väl kommer till kritan så tappar man all logik och allt förnuft, det finns inte längre. Det enda som finns är den där totala rädslan över att faktiskt förlora någon man älskar, för man vet att man aldrig får tillbaka dom. Det är en enkelbiljett.

Så jag vet inte riktigt vad man ska säga. Hur tröstar man en människa som genomgår något så mäktigt att man inte kan säga det med ord? När ord inte räcker till, inget räcker till, vad gör man då?

Den dryga

Idag gick det riktigt tungt på minnesträningen. På vägen hem pratade jag med mamma, jag håller på att tvätta och rent i allmänhet så finns det inte så många mörka moln idag. Alltså, många förutsättningar för att det här ska vara en bra dag.

Men det är inte det, inte längre. Det är svårt att se sambandet mellan minnesträningen och den totala hopplösheten när man är mitt upp i den.

Jag är inte ens kär i honom. Oftast så saknar jag inte honom utan känner oftare och oftare bara en frustration. Men lik förbannat så kan jag ibland bara få en käftsmäll av förvirring och obotlig längtan efter det som varit. Och när jag pratar med honom så hör jag hur han inte alls känner samma sak, nu finns jag inte längre. Jag är den dryga gamla flickvännen som bara är i vägen, hon som bara är en pain in the ass. Det gör mig ibland riktigt förbannad. Han lovade. Sen lovade han ännu mer, efter vi gjort slut.

Men när jag inte blir förbannad, så blir jag otroligt förtvivlad. Jag kan inte glömma honom som han glömt mig, han har varit så viktig i mitt liv att jag inte kan lägga honom helt åt sidan. Han var mitt livs kärlek.


Nu kommer jag nog att avlida av huvudvärken som konstant följer med mig var jag än går. Mitt vänstra öga kommer nog att ploppa ur huvudet.

ARG

Idag var jag hos Emma och det var konstigt. Jag vet inte riktigt vad man pratar om när man mår bra, det kändes krystat.

Men jag är arg. Efter en massa antal dagar av frustration så blev jag idag knuffad över gränsen och nu kan jag inte sluta vara arg. Jag vill skrika, slå sönder och slåss. Jag är less. Det kryper i skinnet på mig.

Sista chansen nu, kompis.

Skala av

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om nuförtiden. Att vara glad flera dagar i rad har inte hänt på flera år, vad gör man när man inte har någon ångest som hänger över en som ett mörkt moln? Vad tampas man med?

Fast försäkringskassan bråkar, som vanligt. Nu har det blivit missförstånd och jag står utan bostadstillägg och kan därför inte betala hyran. Jag kommer såklart att få det retroaktivt, men jag skulle gärna kunna betala min hyra innan jag får ett brev från kronofogden. Jag längtar tills nästa månad, då kommer jag att vara miljonär om man jämför med den här.

Jag vill ha alla saker ur lägenheten. Ibland vill jag bara ta allt som han ska ta med sig och kasta ut genom fönstret. Inte för att jag är arg på honom, bara för att jag kan bli så vansinnigt frustrerad på allt som ligger överallt som inte är mitt. Ibland så kan jag känna den där saknaden, bara för att hans saker är här och det är orättvist, för han har inte det problemet. Men tids nog så kommer dom att vara borta och jag kan börja fylla min lägenhet med mina saker. Tyvärr så har jag inte så mycket saker, men då kan jag iaf börja köpa allteftersom. Nu är det alldeles proppfullt i lägenheten och det börjar bli det i förrådet också.

Nåväl. Jag började häromnatten skruva ner köksluckor, utan att riktigt veta varför. Jag har omorganiserat skafferier och sakta men säkert så börjar det bli väldigt hemtrevligt. När man har luckor överallt i köket så känns det så kallt. Vita luckor som gömmer allt. Så då tar jag bort dom. Idag var jag på röda korset och handlade lite burkar, vilket blev hur trevligt som helst. Det här kommer att bli en mysig lägenhet. Min alldeles egna.

Och ikväll så bytte jag strängar på min gitarr. Att byta nylonsträngar är ett jävla skitgöra. Jag hatar det! Tidigare så har Lasse gjort det med jämna mellanrum, söt som han är. Men nu måste jag spendera en hel kväll bara för att få strängarna att sluta stämma ur sig hela tiden, för nylonsträngar gör så. Man måste töja, töja och töja innan man kan stämma gitarren ordentligt. Jag blir helt vansinnig. Ostämda instrument är djävulens påhitt, det bara gnisslar i huvudet. Just därför är det väldigt bekvämt att spela piano, man behöver inte oroa sig för att det stämmer ur sig.


Men kolla så fint det börjar bli!