Jag var hemma från skolan igår också. Jag fick migrän.
Då jag missade lektionen igår också. Jag ringde och sjukanmälde mig, något som jag aldrig gjort tidigare sen jag började med den här linjen, och satt istället hemma med enormt godis-sug och tyckte synd om mig själv.
Så nu har jag monsterångest och får panik bara jag tänker på att gå till skolan, men jag måste verkligen göra det. FAN
fredag 27 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
Trick
Igår var jag med Mimmi och storhandlade på Maxi och jag kände för första gången på länge den där kvävande känslan. Jag tror att alla gör det när dom är på en sån shoppingtur; svårt att komma fram, fruktansvärt höga hyllor som gör det svårt att få en bra uppfattning om hur högt taket egentligen är och ny ordning på produkter som man inte kan. Om jag handlar på lilla Konsum som ligger fem minuter bort från oss så vet jag vars allting är och kan därför effektivisera min handling. Men där var vi tvugna att gå runt flera gånger om för att hitta det vi skulle ha.
Jag har börjat fundera kring det Carina jämt brukar prata om när det kommer till intryck. Nu är ju hon en helt inkopetent människa att prata med, men just det där med intryck kan hon ha rätt i. Det blir för svårt att hantera alla intryck och därför får jag panik. När jag kommer till nya miljöer är det svårt att fokusera på det jag faktiskt var där för från första början. Som när vi var på affären igår. Jag märkte att jag hela tiden svävade iväg i panikens värld, men om jag fokuserade mig på något mindre så kunde jag få tillbaka greppet igen. Som exempel: jag är och ska leta reda på glutenfria mackor men eftersom en tant står ivägen så måste jag stanna och märker då att det är vansinnigt mycket människor runt mig. Men när jag medvetet började kolla mer ingående på min juice som jag aldrig handlat förr så försvann den påbörjade "nu kommer jag att dö här och kvävas ihjäl"- processen. Det hela gav resultat och jag har därför ännu ett trick för att 'överleva' att lägga på listan.
Det är väldigt lätt att få lära sig olika trick för att klara sig här i den alldeles för stora världen. En terapeut kan ge dig en lista på hur du kan göra, men det är inget du praktisera i verkligheten. Men igår så fick jag lära mig ett till trick på ett helt annat sätt som jag vet kommer att använda sedan. Kan låta som ett väldigt lätt och simpelt trick, men tro mig, när du väl är i situationen där du får riktig ren, skär panik så är det väldigt svårt att behålla lugnet att kunna tänka iöverhuvudtaget. Coolt.
Nåväl. Idag har jag Sjukvård igen och jag är nervös. Förra gången så hade jag mitt läkarbesök och missade därför en väldigt viktig eftermiddag om venprov-tagning. Jag mailade dom, eftersom jag sagt att jag skulle komma förbi efter jag var klar men orkade inte, och dom har inte svarat. Dom brukar vara snabb på att svara och jag blir nervös och har nu börjat föreställa mig världens secnario om hur dom kommer att skälla ut mig efter noter och vilja döda mig. Puh. Det är ett tufft liv jag lever.
Annars så kan jag tipsa om att inte gå och handla när du är törstig. Folk brukar jämt säga att man inte ska gå och handla när man är hungrig för att man köper en massa mat, men det är bara positivt i vårat lilla hushåll, för vi är dåliga på att handla mat. Men att vara törstig är inte riktigt lika praktiskt. Jag har köpt flera liter juice, festis, kolsyrat vatten.. you name it.
Nu ska jag göra något så ambitiöst som att titta på Family Guy tills jag ska till skolan.
Jag har börjat fundera kring det Carina jämt brukar prata om när det kommer till intryck. Nu är ju hon en helt inkopetent människa att prata med, men just det där med intryck kan hon ha rätt i. Det blir för svårt att hantera alla intryck och därför får jag panik. När jag kommer till nya miljöer är det svårt att fokusera på det jag faktiskt var där för från första början. Som när vi var på affären igår. Jag märkte att jag hela tiden svävade iväg i panikens värld, men om jag fokuserade mig på något mindre så kunde jag få tillbaka greppet igen. Som exempel: jag är och ska leta reda på glutenfria mackor men eftersom en tant står ivägen så måste jag stanna och märker då att det är vansinnigt mycket människor runt mig. Men när jag medvetet började kolla mer ingående på min juice som jag aldrig handlat förr så försvann den påbörjade "nu kommer jag att dö här och kvävas ihjäl"- processen. Det hela gav resultat och jag har därför ännu ett trick för att 'överleva' att lägga på listan.
Det är väldigt lätt att få lära sig olika trick för att klara sig här i den alldeles för stora världen. En terapeut kan ge dig en lista på hur du kan göra, men det är inget du praktisera i verkligheten. Men igår så fick jag lära mig ett till trick på ett helt annat sätt som jag vet kommer att använda sedan. Kan låta som ett väldigt lätt och simpelt trick, men tro mig, när du väl är i situationen där du får riktig ren, skär panik så är det väldigt svårt att behålla lugnet att kunna tänka iöverhuvudtaget. Coolt.
Nåväl. Idag har jag Sjukvård igen och jag är nervös. Förra gången så hade jag mitt läkarbesök och missade därför en väldigt viktig eftermiddag om venprov-tagning. Jag mailade dom, eftersom jag sagt att jag skulle komma förbi efter jag var klar men orkade inte, och dom har inte svarat. Dom brukar vara snabb på att svara och jag blir nervös och har nu börjat föreställa mig världens secnario om hur dom kommer att skälla ut mig efter noter och vilja döda mig. Puh. Det är ett tufft liv jag lever.
Annars så kan jag tipsa om att inte gå och handla när du är törstig. Folk brukar jämt säga att man inte ska gå och handla när man är hungrig för att man köper en massa mat, men det är bara positivt i vårat lilla hushåll, för vi är dåliga på att handla mat. Men att vara törstig är inte riktigt lika praktiskt. Jag har köpt flera liter juice, festis, kolsyrat vatten.. you name it.
Nu ska jag göra något så ambitiöst som att titta på Family Guy tills jag ska till skolan.
onsdag 25 februari 2009
Manipulativ
Idag blev faktiskt en ganska bra dag. Innan jag skrev mitt förra inlägg höll jag på att börja gråta för att jag var så trött. Rent fysiskt var jag inte så trött, men mentalt var jag helt slut.
Det var en kvinna som var och föreläste hos oss idag på skolan. Hon är en pensionerad lärare som for till Afrika och var lärare inom sjukvård där och hon var fruktansvärt intressant. Hon har ju bott där i ex antal år och därför 'tagit med sig' lite av kulturen där. Hon tyckte att det kändes oförskämt att inte hälsa på folk, så därför var hon tvungen att skaka hand med alla i klassrummet. Detta blev lite jobbigt när hon hälsade på folk som hon gick förbi i det vardagliga livet. Men hon var väldigt glad och jag som är svensk och uppfostrad i en helt annan kultur blev lite skeptisk när hon började med att hälsa på alla.
Ju mer vi läser i den här kursen om olika kulturer, desto mer så blir den svenska kulturen fruktansvärt tråkig och ointressant. Tänk vad mycket trevligare det skulle vara om folk var mer öppna och hjärtliga mot varandra! När jag träffar t.ex. Shahzad och Amer på Johans jobb, så kände jag mig från början lite obekväm eftersom jag inte visste hur jag skulle bete mig. Dom är så artiga och hjärtliga att jag från början blev helt ställd och förvirrad när jag träffade dom. Men nu verkligen älskar jag det faktum att man är så artig och snäll mot alla man träffar. Hjärtlig.
Jag har läst Torey Hayden, som är min absoluta favorit författare. Hon skriver om vissa fall hon har arbetat med när det kommer till psykiskt störda barn. Hon är helt fantastisk.
Men något som jag har tänkt på sen jag läst ut den är just det här med manipulativitet. En flicka som hon arbetar med har en tendens att vara fruktansvärt manipulativ och när jag läser och tänker efter på hur en läkare eller skötare ser på en sån patient blir jag helt paranoid.
Jag vet att jag kan vara fruktansvärt manipulativ, därför brukar jag varna folk ibland om jag har en dålig dag, eftersom jag oftast inte är riktigt medveten om att jag är det. I diskussioner och sånt kan det ibland vara en ganska bra egenskap om man vill få som man vill, men när det kommer till mediciner så är det väldigt, väldigt dåligt.
När jag skulle träffa läkaren som jag träffade igår så tänkte jag på det här. Om man ser på hur hon tänkte som läkare när hon träffade den här flickan så får jag panik över att läkare ser på mig på samma sätt. Allt den här flickan gjorde, allt hon sa och hur hon betedde sig så granskade Torey och funderade på om det hela var ett manipulativt försök till att få som hon ville eller inte. Hon utgick ifrån att flickan ljög och var hela tiden på sin vakt. Gör alla läkare så? Ser dom mig på det synsättet? Kanske inte så extremt som i den här boken, men ändå.
Eftersom jag helt klart inte vill utge mig som manipulativ när det kommer till mediciner, vilket jag var förut (och som jag kan vara ibland fortfarande. Det är sällan, men det händer), så kändes det som att jag inte riktigt ville säga vad jag egentligen tyckte och tänkte om saker.
Som exempel så hade jag ju sovit fruktansvärt dåligt nätterna innan jag träffade henne och när hon frågade hur det stod till så berättade jag ju självklart det. Men sen fick jag panik och var tvungen att snabbt tillägga att det bara var något temporärt och att det skulle gå över. Egentligen så skulle jag vilja berätta om att jag inte kan sova för att jag är rädd för att dö och för att jag inte kan sluta tänka på hur det skulle kännas att dö, eftersom jag själv anser att det kan vara något att diskutera.
Så jag hade egentligen velat prata om det, men valde att inte göra det. "Dom skulle säkert tänka att jag bara är ute efter mediciner."
Men nu känns det som att jag måste tänka över allt jag säger när jag pratar med läkare eller andra människor som jag lätt har velat manipulera av olika anledningar. Jag blir helt paranoid!
..jag borde sluta läsa pyskologi-relaterade böcker..
Det var en kvinna som var och föreläste hos oss idag på skolan. Hon är en pensionerad lärare som for till Afrika och var lärare inom sjukvård där och hon var fruktansvärt intressant. Hon har ju bott där i ex antal år och därför 'tagit med sig' lite av kulturen där. Hon tyckte att det kändes oförskämt att inte hälsa på folk, så därför var hon tvungen att skaka hand med alla i klassrummet. Detta blev lite jobbigt när hon hälsade på folk som hon gick förbi i det vardagliga livet. Men hon var väldigt glad och jag som är svensk och uppfostrad i en helt annan kultur blev lite skeptisk när hon började med att hälsa på alla.
Ju mer vi läser i den här kursen om olika kulturer, desto mer så blir den svenska kulturen fruktansvärt tråkig och ointressant. Tänk vad mycket trevligare det skulle vara om folk var mer öppna och hjärtliga mot varandra! När jag träffar t.ex. Shahzad och Amer på Johans jobb, så kände jag mig från början lite obekväm eftersom jag inte visste hur jag skulle bete mig. Dom är så artiga och hjärtliga att jag från början blev helt ställd och förvirrad när jag träffade dom. Men nu verkligen älskar jag det faktum att man är så artig och snäll mot alla man träffar. Hjärtlig.
Jag har läst Torey Hayden, som är min absoluta favorit författare. Hon skriver om vissa fall hon har arbetat med när det kommer till psykiskt störda barn. Hon är helt fantastisk.
Men något som jag har tänkt på sen jag läst ut den är just det här med manipulativitet. En flicka som hon arbetar med har en tendens att vara fruktansvärt manipulativ och när jag läser och tänker efter på hur en läkare eller skötare ser på en sån patient blir jag helt paranoid.
Jag vet att jag kan vara fruktansvärt manipulativ, därför brukar jag varna folk ibland om jag har en dålig dag, eftersom jag oftast inte är riktigt medveten om att jag är det. I diskussioner och sånt kan det ibland vara en ganska bra egenskap om man vill få som man vill, men när det kommer till mediciner så är det väldigt, väldigt dåligt.
När jag skulle träffa läkaren som jag träffade igår så tänkte jag på det här. Om man ser på hur hon tänkte som läkare när hon träffade den här flickan så får jag panik över att läkare ser på mig på samma sätt. Allt den här flickan gjorde, allt hon sa och hur hon betedde sig så granskade Torey och funderade på om det hela var ett manipulativt försök till att få som hon ville eller inte. Hon utgick ifrån att flickan ljög och var hela tiden på sin vakt. Gör alla läkare så? Ser dom mig på det synsättet? Kanske inte så extremt som i den här boken, men ändå.
Eftersom jag helt klart inte vill utge mig som manipulativ när det kommer till mediciner, vilket jag var förut (och som jag kan vara ibland fortfarande. Det är sällan, men det händer), så kändes det som att jag inte riktigt ville säga vad jag egentligen tyckte och tänkte om saker.
Som exempel så hade jag ju sovit fruktansvärt dåligt nätterna innan jag träffade henne och när hon frågade hur det stod till så berättade jag ju självklart det. Men sen fick jag panik och var tvungen att snabbt tillägga att det bara var något temporärt och att det skulle gå över. Egentligen så skulle jag vilja berätta om att jag inte kan sova för att jag är rädd för att dö och för att jag inte kan sluta tänka på hur det skulle kännas att dö, eftersom jag själv anser att det kan vara något att diskutera.
Så jag hade egentligen velat prata om det, men valde att inte göra det. "Dom skulle säkert tänka att jag bara är ute efter mediciner."
Men nu känns det som att jag måste tänka över allt jag säger när jag pratar med läkare eller andra människor som jag lätt har velat manipulera av olika anledningar. Jag blir helt paranoid!
..jag borde sluta läsa pyskologi-relaterade böcker..
Bra dag
Idag ska bli en bra dag. Jag ska gå till skolan och jag ska göra bra ifrån mig. Jag ska åka upp till iksu och fixade med gymkortet och jag ska träna hårt idag.
Nu ska jag göra några mackor att ta med mig till skolan som jag kan stoppa i mig där vid lunch och alldeles innan jag ska träna.
Idag ska bli en bra dag, för jag vägrar att den ska bli dålig.
Nu ska jag göra några mackor att ta med mig till skolan som jag kan stoppa i mig där vid lunch och alldeles innan jag ska träna.
Idag ska bli en bra dag, för jag vägrar att den ska bli dålig.
tisdag 24 februari 2009
Ångest
Idag så var jag hos läkaren och det var vansinnigt jobbigt. Kanske för att det blev nåt slags form av antiklimax när det enda vi gjorde var att sitta och titta på mina ärr, prata om mina ärr och slutligen avsluta med att hon skulle skicka en remiss. Ingen diskussion om hur det går för mig, framtida mediciner eller funderingar kring diagnos.
Jag tror jag kände mig naken och obekväm med att hon satt och kollade så ingående på mina ärr. Självklart förstår jag att hon behövde göra det, men jag var nog inte förberedd på att hon skulle börja fråga en massa och att jag var tvungen att dra upp en massa olika exempel. Hur det hade gått till, vad jag tänkte..
Det är ju över två år sen jag verkligen slutade skära mig, så det var svårt att minnas allt och jag var tvungen att försöka komma ihåg hur det verkligen gick till. Sånt gör ont. Jag trodde inte att jag skulle plågas så mycket som jag faktiskt gör när det kommer till mina ärr. Jag kände mig som ett barn och att jag var tvungen att 'försvara' mitt handlande. Jag har aldrig tänkt på det så ingående som jag var tvungen att göra idag, jag var inte beredd. Och det gjorde helt enkelt ont.
Att det skulle vara så svårt att 'försvara' mina handlingar trodde jag inte. Att jag skulle bli så trött av det var inget jag räknat med. Fast det var egentligen inget försvarande. Jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. Man kan väl säga att hon ifrågasatte mitt beteende och kom med jobbiga frågor som "varför gjorde du såhär, när du egentligen kunde ha gjort något annat?" var en fråga som ständigt kom upp och jag kan för allt i världen inte förstå vilket syfte som låg bakom den. Ville hon att jag skulle visa ånger? För när vi kommer till ånger blir jag vansinnigt frustrerad.
Det finns inget sätt i världen jag kan beskriva alla tankar runt hur jag tänkte. Större delen av tiden när jag var självdestruktiv gick nog ut på att inte tänka på vad jag hade gjort och om jag inte skulle klandra mig själv.
I slutändan så var mötet otroligt påfrestande. Jag har aldrig satt mig in i de tankar och funderingar så intensivt och eftersom frågorna var något jag själv har valt att stänga in i en låda så hade jag totalångest när jag gick ut därifrån. Men en remiss till kirurgen har skickats och det kommer nog ta några månader innan jag får komma dit.
Jag orkar helt ärligt inte att gå in på diskussionen just nu. Det är alldeles för många känslor och tankar bakom det hela att jag skulle kunna skriva en bok.
Istället för att gå tillbaka till skolan och försöka vara med någon timme så handlade jag en ram och en liten bok att sätta foton i. Så när jag kom hem tog jag fram alla bilder på Bullen för att klistra in dom och saknaden skrek inom mig. Som en tornado kom den och ryckte mattan under fötterna på mig.
Eftersom hela dagen har gått ut på ett intensivt försvarande mot alla mixade känslor så är jag helt slut. Jag somnade och sov två timmar. Att jag sovit så dåligt dom senaste nätterna har gjort sitt också.
Tröttsam ångest. Det finns inget jag kan göra åt den och det är nog den värsta ångesten. Om jag kan lägga upp en bra plan, en strategi, hitta mod att göra något som jag är livrädd för och trösta mig med att det blir en bättre dag imorgon så kan det lätta det hela lite. Men idag funkar inte det, eftersom det är ångest som jag vet aldrig kommer att försvinna. Mitt förflutna går inte att göra något åt och Bullen kan inte göras ogjort. Känslor som alltid finns och alltid kommer att finnas där är påfrestande. Den kommer självklart att lätta, fast nu är mitt känslomässiga inre i totalt uppror och det tar nog några dagar. Att jag sen inte har någon terapeut som kan hjälpa mig, gör saken bara värre. Jag avskyr henne.
Idag köpte jag hårfärg för att färga bort min fruktansvärt fula utväxt och det borde jag göra. Kanske att sätta på lite bra musik och färga håret får mig på bättre humör.
Jag tror jag kände mig naken och obekväm med att hon satt och kollade så ingående på mina ärr. Självklart förstår jag att hon behövde göra det, men jag var nog inte förberedd på att hon skulle börja fråga en massa och att jag var tvungen att dra upp en massa olika exempel. Hur det hade gått till, vad jag tänkte..
Det är ju över två år sen jag verkligen slutade skära mig, så det var svårt att minnas allt och jag var tvungen att försöka komma ihåg hur det verkligen gick till. Sånt gör ont. Jag trodde inte att jag skulle plågas så mycket som jag faktiskt gör när det kommer till mina ärr. Jag kände mig som ett barn och att jag var tvungen att 'försvara' mitt handlande. Jag har aldrig tänkt på det så ingående som jag var tvungen att göra idag, jag var inte beredd. Och det gjorde helt enkelt ont.
Att det skulle vara så svårt att 'försvara' mina handlingar trodde jag inte. Att jag skulle bli så trött av det var inget jag räknat med. Fast det var egentligen inget försvarande. Jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. Man kan väl säga att hon ifrågasatte mitt beteende och kom med jobbiga frågor som "varför gjorde du såhär, när du egentligen kunde ha gjort något annat?" var en fråga som ständigt kom upp och jag kan för allt i världen inte förstå vilket syfte som låg bakom den. Ville hon att jag skulle visa ånger? För när vi kommer till ånger blir jag vansinnigt frustrerad.
Det finns inget sätt i världen jag kan beskriva alla tankar runt hur jag tänkte. Större delen av tiden när jag var självdestruktiv gick nog ut på att inte tänka på vad jag hade gjort och om jag inte skulle klandra mig själv.
I slutändan så var mötet otroligt påfrestande. Jag har aldrig satt mig in i de tankar och funderingar så intensivt och eftersom frågorna var något jag själv har valt att stänga in i en låda så hade jag totalångest när jag gick ut därifrån. Men en remiss till kirurgen har skickats och det kommer nog ta några månader innan jag får komma dit.
Jag orkar helt ärligt inte att gå in på diskussionen just nu. Det är alldeles för många känslor och tankar bakom det hela att jag skulle kunna skriva en bok.
Istället för att gå tillbaka till skolan och försöka vara med någon timme så handlade jag en ram och en liten bok att sätta foton i. Så när jag kom hem tog jag fram alla bilder på Bullen för att klistra in dom och saknaden skrek inom mig. Som en tornado kom den och ryckte mattan under fötterna på mig.
Eftersom hela dagen har gått ut på ett intensivt försvarande mot alla mixade känslor så är jag helt slut. Jag somnade och sov två timmar. Att jag sovit så dåligt dom senaste nätterna har gjort sitt också.
Tröttsam ångest. Det finns inget jag kan göra åt den och det är nog den värsta ångesten. Om jag kan lägga upp en bra plan, en strategi, hitta mod att göra något som jag är livrädd för och trösta mig med att det blir en bättre dag imorgon så kan det lätta det hela lite. Men idag funkar inte det, eftersom det är ångest som jag vet aldrig kommer att försvinna. Mitt förflutna går inte att göra något åt och Bullen kan inte göras ogjort. Känslor som alltid finns och alltid kommer att finnas där är påfrestande. Den kommer självklart att lätta, fast nu är mitt känslomässiga inre i totalt uppror och det tar nog några dagar. Att jag sen inte har någon terapeut som kan hjälpa mig, gör saken bara värre. Jag avskyr henne.
Idag köpte jag hårfärg för att färga bort min fruktansvärt fula utväxt och det borde jag göra. Kanske att sätta på lite bra musik och färga håret får mig på bättre humör.
måndag 23 februari 2009
Ekonomi
Jag vaknade vid sex imorse och var pigg som en lärka, jag fattar ingenting. Jag somnade runt två inatt.
Jag har inget gymkort längre! Mitt problem är att jag inte vet om jag vågar ringa försäkringskassan eller inte. Dom ska ju egentligen stå för kostnaderna, men eftersom jag inte vet hur det blir med min ersättning så vågar jag inte. Jag måste nämligen få så att jag har en engångssumma på fyra månader och jag vet inte om jag har min ersättning så länge. När jag pratade med Carina om det så berättade hon att hon egentligen ska höra av sig till FK så snart som möjligt, men att hon drar ut på det hela så att jag ska få ersättning så länge som möjligt. Visst, det är fint och bra, men jag blir helt paranoid över att dom ska ringa och komma på att vi mjölkar dom på pengar. Fast egentligen så kanske vi inte gör det. Dom måste ju kolla över min diagnos och sånt innan dom kan ta ett beslut. Jag vet inte. Jag gillar det inte iaf.
Och jag ska äntligen få träffa läkaren imorgon. Finally! Jag är grymt nervös redan nu, eftersom hon ska avgöra om jag får operera mig. Men det borde gå bra, hoppas jag.
Usch. Det är alldeles för mycket som händer nu. Jag blir helt galen när jag inte riktigt har koll på min ekonomi och andra saker omkring mig.
Men det ser ut som att vi åker upp till Sunnersta på Fredag! Jag, Jessika och Zappo ska dra en favorit i repris och åka upp för att köra skoter. Hurra!
Jag har inget gymkort längre! Mitt problem är att jag inte vet om jag vågar ringa försäkringskassan eller inte. Dom ska ju egentligen stå för kostnaderna, men eftersom jag inte vet hur det blir med min ersättning så vågar jag inte. Jag måste nämligen få så att jag har en engångssumma på fyra månader och jag vet inte om jag har min ersättning så länge. När jag pratade med Carina om det så berättade hon att hon egentligen ska höra av sig till FK så snart som möjligt, men att hon drar ut på det hela så att jag ska få ersättning så länge som möjligt. Visst, det är fint och bra, men jag blir helt paranoid över att dom ska ringa och komma på att vi mjölkar dom på pengar. Fast egentligen så kanske vi inte gör det. Dom måste ju kolla över min diagnos och sånt innan dom kan ta ett beslut. Jag vet inte. Jag gillar det inte iaf.
Och jag ska äntligen få träffa läkaren imorgon. Finally! Jag är grymt nervös redan nu, eftersom hon ska avgöra om jag får operera mig. Men det borde gå bra, hoppas jag.
Usch. Det är alldeles för mycket som händer nu. Jag blir helt galen när jag inte riktigt har koll på min ekonomi och andra saker omkring mig.
Men det ser ut som att vi åker upp till Sunnersta på Fredag! Jag, Jessika och Zappo ska dra en favorit i repris och åka upp för att köra skoter. Hurra!
söndag 22 februari 2009
Förbannelse
Jag kunde inte somna inatt. Eller, jag vågade inte. Sen den vidriga mardrömmen så kändes det som att jag skulle somna och aldrig vakna mer. Jag svävade iväg i fruktansvärd paranoia och var ett tag helt övertygad att jag fått i mig medlet, jag hade bara inte märkt det. I slutändan blev allt väldigt bedrövligt och Johan vaknade, som han alltid gör när jag får ångest. Jag grät, saknade Bullen, saknade Mamma, grät lite till, saknade hela min familj, grät lite över Pappa-situationen.. Usch. Jag somnade inte förrän flera timmar efter jag gått och lagt mig, jag vågade helt enkelt inte att somna. Till slut så slog medicinerna till ordentligt och jag hade inget val än att somna. Jag vaknade tidigt imorse, direkt efter dom slutat verka skulle jag gissa på. Fyfan.
Jag hade egentligen tänkt att jag skulle gå in på hela den här historien om pappa, men jag orkar inte. Det är invecklat, komplicerat och helt överdimensionerat. Han är en riktig dramaqueen och jag blir helt trött. Efter Martin ringt och berättat så ringde jag min syster som berättade och sen blev jag hundra kilo tyngre. Jag kastade t.om. ifrån mig telefonen och förbannade honom i flera minuter. Förbannelse över honom! Må han börja bajsa med munnen och gråta kiss.
Vid sånahär tillfällen är det bra att jag inte har bil och körkort, att jag har Johan som kan lugna ner mig och att jag nuförtiden har börjat förstå att det inte är lönt att ringa honom. Jag blir helt galen och är redo att slåss.
Om Johan inte hade varit med mig och jag hade tillgång till bil så skulle jag ha kört ner, även fast jag inte har något körkort, och sen skulle jag leta upp honom och bokstavligen slå ner honom. Jag har inte den fysiska styrkan, men jag skulle leta upp något att slå ner honom till marken med. Sen skulle jag tvinga honom att dricka upp all alkohol han har hemma så att han åker på alkoholförgiftning och måste åka in till akuten. Där får dom sen ta över.
Och ja, jag vet. Det löser inga problem att sitta här och vara förbannad. Och ja, jag vet att jag inte borde låta det påverka mig så mycket som det gör. Jag vet. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta.
Det är inte lönt att ringa honom heller. Jag är alldeles för arg. FÖRBANNELSE ÖVER HONOM!
Jag hade egentligen tänkt att jag skulle gå in på hela den här historien om pappa, men jag orkar inte. Det är invecklat, komplicerat och helt överdimensionerat. Han är en riktig dramaqueen och jag blir helt trött. Efter Martin ringt och berättat så ringde jag min syster som berättade och sen blev jag hundra kilo tyngre. Jag kastade t.om. ifrån mig telefonen och förbannade honom i flera minuter. Förbannelse över honom! Må han börja bajsa med munnen och gråta kiss.
Vid sånahär tillfällen är det bra att jag inte har bil och körkort, att jag har Johan som kan lugna ner mig och att jag nuförtiden har börjat förstå att det inte är lönt att ringa honom. Jag blir helt galen och är redo att slåss.
Om Johan inte hade varit med mig och jag hade tillgång till bil så skulle jag ha kört ner, även fast jag inte har något körkort, och sen skulle jag leta upp honom och bokstavligen slå ner honom. Jag har inte den fysiska styrkan, men jag skulle leta upp något att slå ner honom till marken med. Sen skulle jag tvinga honom att dricka upp all alkohol han har hemma så att han åker på alkoholförgiftning och måste åka in till akuten. Där får dom sen ta över.
Och ja, jag vet. Det löser inga problem att sitta här och vara förbannad. Och ja, jag vet att jag inte borde låta det påverka mig så mycket som det gör. Jag vet. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta.
Det är inte lönt att ringa honom heller. Jag är alldeles för arg. FÖRBANNELSE ÖVER HONOM!
lördag 21 februari 2009
Matti!
Måste bara få länka till den här bruden. Jag är helt besatt av henne. Jag har länkat hur många gånger som helst till olika klipp med henne. Och Matti, om du läser det här: Om du inte köper läderväst, sparar ut håret och misshandlar det med vax, så kommer jag aldrig mer att känna mig fulländad. Du måste se ut som honom och spela såndär trumma, annars kommer det alltid att saknas en bit i mitt hjärta. Tack på förhand.
http://www.youtube.com/watch?v=aIxUXjJL4mk
http://www.youtube.com/watch?v=aIxUXjJL4mk
Squash!
Jag drömde en fruktansvärt och plågsamt lång mardröm inatt. I stora drag gick den ut på att jag fick en likadan spruta som Bullen, fast min var långsammare och jag hade runt 16 timmar på mig att ta farväl till alla människor jag älskar mest innan jag skulle dö. Jag skulle vara trött och sen skulle jag till slut somna in. När jag började leta upp människorna som jag älskar så ångrade jag mig och ville fortsätta leva, men eftersom jag redan fått i mig sprutan så fanns det nästan ingen chans att jag skulle överleva. Sen gick resten ut på att jag inte skulle låta mig själv somna. Fruktansvärd dröm.
Idag har jag spelat squash! Jag vet inte riktigt varför vi fick för oss att göra det, men jag och Sanna stod redo med två racket, en boll i ett rum och förstod ingenting för kanske två timmar sen. Men det var roligt och vi hade bokat för en halvtimme. Det var jobbigare än vad jag väntat mig. På Måndag har vi bokat ett rum i en hel timme. Så klockan ett på Måndag blir det åka av!
Hon är en väldigt bra träningskamrat. Vi tränar inte så vansinnigt hårt utan vi har mest kul. Det blir roligare och mer inspirerande då.
Johan har fått feber över natten, men var tvungen att åka in på jobbet ändå. Det fanns ingen som kunde hoppa in istället för honom. Eftersom han har utbildats väldigt mycket så finns det inte så många som kan ta hans plats. Stackars lilla.
Idag har jag spelat squash! Jag vet inte riktigt varför vi fick för oss att göra det, men jag och Sanna stod redo med två racket, en boll i ett rum och förstod ingenting för kanske två timmar sen. Men det var roligt och vi hade bokat för en halvtimme. Det var jobbigare än vad jag väntat mig. På Måndag har vi bokat ett rum i en hel timme. Så klockan ett på Måndag blir det åka av!
Hon är en väldigt bra träningskamrat. Vi tränar inte så vansinnigt hårt utan vi har mest kul. Det blir roligare och mer inspirerande då.
Johan har fått feber över natten, men var tvungen att åka in på jobbet ändå. Det fanns ingen som kunde hoppa in istället för honom. Eftersom han har utbildats väldigt mycket så finns det inte så många som kan ta hans plats. Stackars lilla.
fredag 20 februari 2009
Mat
Okej, gott folk. Just nu i denna stund händer något stort, gör er redo:
Jag lagar mat.
Jag gör köttfärslimpa med potatis, lök och morötter som körs tillsammans i ugnen. Och det hela kommer antagligen att bli klart alldeles när Johan kommer hem från jobbet. Han är vansinnigt trött och sliten idag, stackarn. Han ringde för en stund sen och lät ynklig som en hundvalp.
Vi är fruktansvärt dåliga på att laga mat och allt det här med matrutiner. Det blir lätt så när Johan jobbar hela dagarna och bara hinner vända i dörren efter att ha hämtat sina träningskläder. Ofta har han med dom till jobbet så han slipper åka hem och hämta dom. När han väl kommer hem så dricker han blåbärssoppa eller nåt sånt. Kanske en macka. Det är inte så kul att komma på en hård och intensiv träning när magen är fylld med mat. Då kommer det ofta kräks.
Det här leder snabbt till att mina matvanor blir minst lika värdelösa. Jag fattar inte riktigt hur vi får ihop det hela, men uppenbarligen frodas jag och mår lite för bra. Det blir alldeles för lätt att Johan tar med sig skräpmat hem från stan när han slutat, bara för att det ska gå så snabbt som möjligt.
Eftersom Johan har sökt in för att börja på universitetet till hösten har vi kommit fram till att vi ska spara mer pengar så att vi har till hösten ifall det händer något oväntat. Vi letar efter en billigare och mindre lägenhet och vi ser över våra utgifter. Johan har varit väldigt lat när det kommer till att kolla över hemtelefon och internetavgifter, så jag hittar nästan inga kontrakt. Det mesta är muntligt och jag måste ringa för att styra upp det hela. Det ska jag göra någon vacker dag. Han har säkert lovat något års-abonnemang, dumskallen.
Det har ringt en massa på min telefon idag, men jag har missat allt så jag ber om ursäkt för det. Borde kanske ringa upp.
För att fira att det är Fredag så lyssnar jag på den här bruden och får rysningar i kroppen. Jag älskar att det är en karl i slutet som säger: "Wow!" Hon är helt magisk.
http://www.youtube.com/watch?v=XSHQEPVYUMk&feature=related
Jag lagar mat.
Jag gör köttfärslimpa med potatis, lök och morötter som körs tillsammans i ugnen. Och det hela kommer antagligen att bli klart alldeles när Johan kommer hem från jobbet. Han är vansinnigt trött och sliten idag, stackarn. Han ringde för en stund sen och lät ynklig som en hundvalp.
Vi är fruktansvärt dåliga på att laga mat och allt det här med matrutiner. Det blir lätt så när Johan jobbar hela dagarna och bara hinner vända i dörren efter att ha hämtat sina träningskläder. Ofta har han med dom till jobbet så han slipper åka hem och hämta dom. När han väl kommer hem så dricker han blåbärssoppa eller nåt sånt. Kanske en macka. Det är inte så kul att komma på en hård och intensiv träning när magen är fylld med mat. Då kommer det ofta kräks.
Det här leder snabbt till att mina matvanor blir minst lika värdelösa. Jag fattar inte riktigt hur vi får ihop det hela, men uppenbarligen frodas jag och mår lite för bra. Det blir alldeles för lätt att Johan tar med sig skräpmat hem från stan när han slutat, bara för att det ska gå så snabbt som möjligt.
Eftersom Johan har sökt in för att börja på universitetet till hösten har vi kommit fram till att vi ska spara mer pengar så att vi har till hösten ifall det händer något oväntat. Vi letar efter en billigare och mindre lägenhet och vi ser över våra utgifter. Johan har varit väldigt lat när det kommer till att kolla över hemtelefon och internetavgifter, så jag hittar nästan inga kontrakt. Det mesta är muntligt och jag måste ringa för att styra upp det hela. Det ska jag göra någon vacker dag. Han har säkert lovat något års-abonnemang, dumskallen.
Det har ringt en massa på min telefon idag, men jag har missat allt så jag ber om ursäkt för det. Borde kanske ringa upp.
För att fira att det är Fredag så lyssnar jag på den här bruden och får rysningar i kroppen. Jag älskar att det är en karl i slutet som säger: "Wow!" Hon är helt magisk.
http://www.youtube.com/watch?v=XSHQEPVYUMk&feature=related
torsdag 19 februari 2009
Insikt
Jag orkar inte. Jag kan för allt i världen inte kliva ut genom dörren och gå till skolan. Jag skulle ju träna nu på morgonen också! Fyfan, nu går det tungt.
Insikt: dags att dra ner till 50%.
Insikt: dags att dra ner till 50%.
onsdag 18 februari 2009
Nostalgi
Jag kollar på youtube-klipp. Där finns det oändligt antal med framträdanden med duktiga pianister. När jag såg det här klippet så kände jag igen mig, jag vet inte varför. Jag tror att det är känslan och flygeln (hur den är öppen) som gör att det pirrar till i kroppen på mig. Tänk att jag var sådär cool. Nu är det ju som så att jag aldrig har spelat det här stycket, men jag känner igen mig.
http://www.youtube.com/watch?v=B6e6Ql1szrY&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=B6e6Ql1szrY&feature=related
Nattdans
Jag skrev prov idag och det gick helt åt skogen. Men jag antar att det är bättre att ha försökt än att inte ha gjort någonting. Det är så irriterande att inte kunna få tankarna på plats när man väl sitter där utan istället kommer svaren rinnande som vatten när man öppnar dörren ut ur klassrummet. Frustrerande, minst sagt.
Imorgon har jag sovmorgon och Sjukvård, då vi ska titta lite på hjärtsjukdomar. Känns överkomligt.
Och alldeles nyss satte jag mig och spelade. Det var oväntat och ett väldigt ovanligt fenomen att sitta och koncentrera sig. Försvinna in i musiken. Det gick över ganska snabbt, men jag kom ändå långt. Min teknik är värdelös och jag spelar skalor upp och ner hela tiden för att få igång fingrarna igen. Det tar lite tid, men det kommer lite närmare varje gång. Ibland kan jag nästan se det.
Idag var jag också hos min konstiga och värdelösa kontaktperson. Hon är helt insnöad på att jag har ADHD och jag hävdar att jag inte har det. Må hända att jag har vissa inslag när det kommer till koncentrationssvårigheterna, men jag har inte ADHD. När hon frågade: "Vad tror Martina att hon har för problem?" så visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Jag har inte riktigt tänkt på det sättet. Det är klart att jag vill sätta en diagnos som Bipolär 2 eller Känslomässig störning, men det är meningslöst att försöka sätta en ensam diagnos och speciellt på sig själv. Jag tror att det är en kombination. Eller, jag vet att det är en kombination av olika saker och jag skulle gissa på att det är just dom här två sakerna.
Hon skickade hem mig efter 20 minuter. Jag förstod inte riktigt varför, men jag klagade inte. Hon tyckte att jag var för okoncentrerad tror jag. Hon nämnde det iaf. Skitskalle.
Jag har inte varit och tränat idag. Jag har fuskat. Det måste jag ta igen imorgon och om jag ska göra det så måste jag fara under min sovmorgon. Huvva.
Nu är jag trött och helt slut, för jag klev upp klockan sex imorse för att plugga lite. Jag behöver sömn.
Det jag vill ha är ork, koncentration och teknik för att kunna spela det jag vill kunna. Det jag vill lära mig. Chopins valser äger allt. Alla dagar alla timmar.
Imorgon har jag sovmorgon och Sjukvård, då vi ska titta lite på hjärtsjukdomar. Känns överkomligt.
Och alldeles nyss satte jag mig och spelade. Det var oväntat och ett väldigt ovanligt fenomen att sitta och koncentrera sig. Försvinna in i musiken. Det gick över ganska snabbt, men jag kom ändå långt. Min teknik är värdelös och jag spelar skalor upp och ner hela tiden för att få igång fingrarna igen. Det tar lite tid, men det kommer lite närmare varje gång. Ibland kan jag nästan se det.
Idag var jag också hos min konstiga och värdelösa kontaktperson. Hon är helt insnöad på att jag har ADHD och jag hävdar att jag inte har det. Må hända att jag har vissa inslag när det kommer till koncentrationssvårigheterna, men jag har inte ADHD. När hon frågade: "Vad tror Martina att hon har för problem?" så visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Jag har inte riktigt tänkt på det sättet. Det är klart att jag vill sätta en diagnos som Bipolär 2 eller Känslomässig störning, men det är meningslöst att försöka sätta en ensam diagnos och speciellt på sig själv. Jag tror att det är en kombination. Eller, jag vet att det är en kombination av olika saker och jag skulle gissa på att det är just dom här två sakerna.
Hon skickade hem mig efter 20 minuter. Jag förstod inte riktigt varför, men jag klagade inte. Hon tyckte att jag var för okoncentrerad tror jag. Hon nämnde det iaf. Skitskalle.
Jag har inte varit och tränat idag. Jag har fuskat. Det måste jag ta igen imorgon och om jag ska göra det så måste jag fara under min sovmorgon. Huvva.
Nu är jag trött och helt slut, för jag klev upp klockan sex imorse för att plugga lite. Jag behöver sömn.
Det jag vill ha är ork, koncentration och teknik för att kunna spela det jag vill kunna. Det jag vill lära mig. Chopins valser äger allt. Alla dagar alla timmar.
tisdag 17 februari 2009
Intriger
Jag kom iväg till skolan. Jag vet inte hur eller varför det gick till, men jag pallrade mig ut i kylan och bara gick, utan att tänka efter. Ju mer jag tänker på det desto jobbigare blir det. Jag kom 20 minuter försent.
Vi hade sjukvård idag och som vanligt så pumpade dom i oss information, fast idag hände något spännande!
I min klass har vi två grupper: den coola som sitter längst bak och småpratar på lektionerna och sen den inte lika coola som sitter längst fram och lyssnar. Nu har jag tappert försökt att inte hitta fiender, men självklart så har jag hittat det. En av dom är Erik. Han är en häftig kille med jeansen instoppade i strumporna, ful (jag antar att den anses vara snygg) tjocktröja och dricker RedBull hela dagarna. Han röker och snusar och tjejerna faller som furor. Han frågar konstant frågor, jämt. Ibland blir lärarna nästan trötta på honom, för han kan verkligen inte tänka själv. Sen är det nån tjej som jag rent i allmänhet inte tycker om, utan anledning. Jag vet inte ens vad hon heter. Och en till.
Resten tycker jag är snälla människor. Även fast dom lever om på lektionerna är dom väldigt snälla, trevliga och roliga.
Idag så blev det en mycket spännande konflikt mellan dessa två grupper. Emil, som sitter bredvid mig, är kanske lite väl aggressiv mot dessa "coola" människor. Man kan nästan säga att han totalt föraktar dom och tycker mycket, mycket illa om dom. Även fast han inte känner dom eller ens försökt prata med någon av dom. Det han utgår ifrån är det faktum att dom är oförskämda och dryga. (Jag tycker också att det är oförskämt att prata när någon annan pratar, men han är i en helt annan nivå.)
Så idag brast det för honom och han röt till mot dom bak i klassen med orden: "Men kan ni hålla käften jävla snorungar!?" Det blev tyst. Väldigt tyst. Och lektionen fortsatte.
Efter lektionen så går Erik förbi och morrar: "Du kanske inte ska vara så jävla stöddig."
Ja! Det händer något spännande!
Egentligen var det helt löjligt sagt av Emil. Att kalla någon för snorunge är lite väl onödigt, men att dom skulle vara tysta var en bra sak. Att sen få en kontring med att han inte ska vara så stöddig, gör saken bara värre. Emil har nu sänkt sig till deras nivå och han hoppade ner några steg på min tycka-om lista.
När vi satt och väntade på att nästa lektion ska börja så kommer det fram en tjej till Emil. Hon är väldigt snäll och även fast jag inte pratat med henne mer än lite kallprat, så tycker jag om henne. Det hon ville fråga honom var om att han verkligen var tvungen att kalla folk för snorungar. "Du skulle ha fått mycket bättre respons om du bara sa att folk skulle vara tysta."
Jag vet inte riktigt varför hon kom fram och sa det. Men jag gillade att hon kom fram och sa det. Det kändes som att hon ville betona att vi faktiskt var vuxna människor och med det en liten vink att om han ville att folk skulle bete sig vuxet, så skulle han själv göra det. Hon sa det inte på ett otrevligt sätt, bara ett vänligt påpekande om att det kanske inte behövdes att sänka det på en så låg nivå. När jag såg och lyssnade på henne så märktes det snabbt att hon är småbarnsmamma. Hon har en liten flicka som hon tar hand om själv och hon är nog inte äldre än mig.
Men nu är det riktiga intriger i klassen och jag fullkomligt älskar det. Jag håller mig utanför, jag tänker inte beblanda mig i någon diskussion på den här nivån, men det är spännande. Jag känner dock att jag skulle vilja försvara Emil i det här. Han hade en bra anledning till varför han sa åt dom att vara tysta, att han förlöjligade det hela med att kalla dom för snorungar gör att jag nästan skäms.
Barriären är bruten och nu kan jag nog få ge utlopp för min frustration angående deras surr i bakgrunden. Men jag tänker inte kalla någon för snorunge. Även fast dom verkar helt dumma i huvudet så får man nog bättre respons om man helt enkelt förklarar att det blir vansinnigt svårt att koncentrera sig. Vi går ju omvårdnad, för guds skull. Vi är där för att lära oss att ta hand om människor och därmed respektera människor.
Till något annat: jag har prov imorgon. På senaste tiden har jag inte sovit natten innan jag har prov, men nu har jag ändrat min strategi med att istället ta min medicin tidigt på kvällen så jag kan kliva upp tidigt på morgonen för att plugga. Det känns smartare.
Jag kan inte fatta hur jag har överlevt den här dagen.
Vi hade sjukvård idag och som vanligt så pumpade dom i oss information, fast idag hände något spännande!
I min klass har vi två grupper: den coola som sitter längst bak och småpratar på lektionerna och sen den inte lika coola som sitter längst fram och lyssnar. Nu har jag tappert försökt att inte hitta fiender, men självklart så har jag hittat det. En av dom är Erik. Han är en häftig kille med jeansen instoppade i strumporna, ful (jag antar att den anses vara snygg) tjocktröja och dricker RedBull hela dagarna. Han röker och snusar och tjejerna faller som furor. Han frågar konstant frågor, jämt. Ibland blir lärarna nästan trötta på honom, för han kan verkligen inte tänka själv. Sen är det nån tjej som jag rent i allmänhet inte tycker om, utan anledning. Jag vet inte ens vad hon heter. Och en till.
Resten tycker jag är snälla människor. Även fast dom lever om på lektionerna är dom väldigt snälla, trevliga och roliga.
Idag så blev det en mycket spännande konflikt mellan dessa två grupper. Emil, som sitter bredvid mig, är kanske lite väl aggressiv mot dessa "coola" människor. Man kan nästan säga att han totalt föraktar dom och tycker mycket, mycket illa om dom. Även fast han inte känner dom eller ens försökt prata med någon av dom. Det han utgår ifrån är det faktum att dom är oförskämda och dryga. (Jag tycker också att det är oförskämt att prata när någon annan pratar, men han är i en helt annan nivå.)
Så idag brast det för honom och han röt till mot dom bak i klassen med orden: "Men kan ni hålla käften jävla snorungar!?" Det blev tyst. Väldigt tyst. Och lektionen fortsatte.
Efter lektionen så går Erik förbi och morrar: "Du kanske inte ska vara så jävla stöddig."
Ja! Det händer något spännande!
Egentligen var det helt löjligt sagt av Emil. Att kalla någon för snorunge är lite väl onödigt, men att dom skulle vara tysta var en bra sak. Att sen få en kontring med att han inte ska vara så stöddig, gör saken bara värre. Emil har nu sänkt sig till deras nivå och han hoppade ner några steg på min tycka-om lista.
När vi satt och väntade på att nästa lektion ska börja så kommer det fram en tjej till Emil. Hon är väldigt snäll och även fast jag inte pratat med henne mer än lite kallprat, så tycker jag om henne. Det hon ville fråga honom var om att han verkligen var tvungen att kalla folk för snorungar. "Du skulle ha fått mycket bättre respons om du bara sa att folk skulle vara tysta."
Jag vet inte riktigt varför hon kom fram och sa det. Men jag gillade att hon kom fram och sa det. Det kändes som att hon ville betona att vi faktiskt var vuxna människor och med det en liten vink att om han ville att folk skulle bete sig vuxet, så skulle han själv göra det. Hon sa det inte på ett otrevligt sätt, bara ett vänligt påpekande om att det kanske inte behövdes att sänka det på en så låg nivå. När jag såg och lyssnade på henne så märktes det snabbt att hon är småbarnsmamma. Hon har en liten flicka som hon tar hand om själv och hon är nog inte äldre än mig.
Men nu är det riktiga intriger i klassen och jag fullkomligt älskar det. Jag håller mig utanför, jag tänker inte beblanda mig i någon diskussion på den här nivån, men det är spännande. Jag känner dock att jag skulle vilja försvara Emil i det här. Han hade en bra anledning till varför han sa åt dom att vara tysta, att han förlöjligade det hela med att kalla dom för snorungar gör att jag nästan skäms.
Barriären är bruten och nu kan jag nog få ge utlopp för min frustration angående deras surr i bakgrunden. Men jag tänker inte kalla någon för snorunge. Även fast dom verkar helt dumma i huvudet så får man nog bättre respons om man helt enkelt förklarar att det blir vansinnigt svårt att koncentrera sig. Vi går ju omvårdnad, för guds skull. Vi är där för att lära oss att ta hand om människor och därmed respektera människor.
Till något annat: jag har prov imorgon. På senaste tiden har jag inte sovit natten innan jag har prov, men nu har jag ändrat min strategi med att istället ta min medicin tidigt på kvällen så jag kan kliva upp tidigt på morgonen för att plugga. Det känns smartare.
Jag kan inte fatta hur jag har överlevt den här dagen.
Fan
Jag börjar i skolan om fyra minuter. Mina ben är som betong.
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on
måndag 16 februari 2009
Bilder
Jag måste plugga. Men det går liksom inte. Istället kollar jag på bilder och gråter lite. Jag tror att det behövs. Kolla vad fin han är!
I somras så fick han följa med till Skillingen där Johans föräldrar har en stuga. Där fick han vara en riktig panter och jaga flugor. En gång sprang han efter en fluga eller nåt annat litet som flyger, men i sin jakt kommer det en annan som flyger åt motsatt håll. Han stannar upp, tittar sig omkring och tar beslutet att stanna kvar där han var istället för att fortsätta jaga någon av flugorna. Han var en bra jägare. Han skulle kunna föda både mig och Johan.
Det är väldigt lätt att man gärna framkallar bilder där han ser som mest attraktiv ut och man glömmer bort bilderna som visar hur han var i det "vardagliga livet". Då valde han ut sina platser, där han satt i några dygn. Sen bytte han plats. Ett mycket spännande liv. Här ser han extra tjurig ut, för nu var kattungarna ganska livliga och sprang omkring mycket. Det gjorde honom mycket bitter med jämna mellanrum. En ytterst oglamorös bild.
Jag skulle kunna lägga upp hur många bilder som helst på honom, för det finns en del. Vi har skickat bilder för framkallning och jag ser framemot att få hem dom. Vi har redan framkallat bilder på honom, gjort en fin förstoring också. Det gjorde vi så fort vi förstod att han inte skulle leva med oss längre. Vi visste dock inte att det skulle sluta såhär.
Men det jag egentligen ska göra är att memorera otroligt, vansinnigt tråkiga fakta om kultur och sån skit.
Men som tur är så är jag vansinnigt snygg nuförtiden. Sånt gör mig nöjd och glad. På alla mina poser-bilder så sitter min septum snett. Det slår aldrig fel. Men jag är cool ändå. Speciellt när jag har mina skitsnygga, vita scullcandy-hörlurar på mig.
I somras så fick han följa med till Skillingen där Johans föräldrar har en stuga. Där fick han vara en riktig panter och jaga flugor. En gång sprang han efter en fluga eller nåt annat litet som flyger, men i sin jakt kommer det en annan som flyger åt motsatt håll. Han stannar upp, tittar sig omkring och tar beslutet att stanna kvar där han var istället för att fortsätta jaga någon av flugorna. Han var en bra jägare. Han skulle kunna föda både mig och Johan.
Det är väldigt lätt att man gärna framkallar bilder där han ser som mest attraktiv ut och man glömmer bort bilderna som visar hur han var i det "vardagliga livet". Då valde han ut sina platser, där han satt i några dygn. Sen bytte han plats. Ett mycket spännande liv. Här ser han extra tjurig ut, för nu var kattungarna ganska livliga och sprang omkring mycket. Det gjorde honom mycket bitter med jämna mellanrum. En ytterst oglamorös bild.
Jag skulle kunna lägga upp hur många bilder som helst på honom, för det finns en del. Vi har skickat bilder för framkallning och jag ser framemot att få hem dom. Vi har redan framkallat bilder på honom, gjort en fin förstoring också. Det gjorde vi så fort vi förstod att han inte skulle leva med oss längre. Vi visste dock inte att det skulle sluta såhär.
Men det jag egentligen ska göra är att memorera otroligt, vansinnigt tråkiga fakta om kultur och sån skit.
Men som tur är så är jag vansinnigt snygg nuförtiden. Sånt gör mig nöjd och glad. På alla mina poser-bilder så sitter min septum snett. Det slår aldrig fel. Men jag är cool ändå. Speciellt när jag har mina skitsnygga, vita scullcandy-hörlurar på mig.
Tungt
Hur är det tänkt att jag ska orka det här? Jag känner mig så liten, ynklig och svag idag. Bedrövad och melankolisk. Sorgsen och förtvivlad. Hur är det tänkt att jag ska gå i skolan alla dagar i veckan och hur är det tänkt att jag ska kunna leva upp till mina egna krav? Har jag tagit mig vatten över huvudet, eller är tröttheten bara tillfällig?
Jag vet att jag måste passa mig. Jävligt noga. Jag vet hur lätt det är att jag slinter till och ramlar ner i det mörkaste hålet där allt som räknas är överlevnad. Jag hatar att överleva, jag vill leva.
Överlevnad i all ära. Men varför och var hittar jag något att lyckas klamra mig fast i? Jag krampaktigt håller fast i något slags form av hopp och någon naiv förhoppning om att livet kommer att bli som jag vill att det ska vara.
Men jag har klarat mig tack vare missbruk dom senaste åren. Missbruk i form av självdestruktivitet och tabletter. Nu har jag ingen livlina och mitt liv hänger inte på någon tråd, för det finns ingen tråd att hålla i. Nu står jag på egna ben och vinglar alldeles på kanten ner till något jag inte vet vad det är. Dåligt är det.
Kanske beror all denna totala känsla av hopplöshet på att jag har avlivat honom? Eller för att jag sov dåligt inatt? Kanske för att jag har haft en riktigt tung jävla skitdag? Eller för att jag och Johan rök ihop som vildkatter igår? Fast det var nog jag som helt enkelt fick nog. Nån måtta på dumheterna får det vara! Jag dumpade över allt ansvar som jag egentligen inte ska behöva bära ensam på honom och jag skällde ut efter noter. Som en symfoniorkester så manglade jag honom totalt om och om igen i en mäktig konsert av vrålande ångest. Och det var berättigat!
Fast det spelar ingen roll vad det beror på, för i slutändan så sitter jag här och längtar efter en karta Imovane och en joint.
Jag saknar honom.
Jag vet att jag måste passa mig. Jävligt noga. Jag vet hur lätt det är att jag slinter till och ramlar ner i det mörkaste hålet där allt som räknas är överlevnad. Jag hatar att överleva, jag vill leva.
Överlevnad i all ära. Men varför och var hittar jag något att lyckas klamra mig fast i? Jag krampaktigt håller fast i något slags form av hopp och någon naiv förhoppning om att livet kommer att bli som jag vill att det ska vara.
Men jag har klarat mig tack vare missbruk dom senaste åren. Missbruk i form av självdestruktivitet och tabletter. Nu har jag ingen livlina och mitt liv hänger inte på någon tråd, för det finns ingen tråd att hålla i. Nu står jag på egna ben och vinglar alldeles på kanten ner till något jag inte vet vad det är. Dåligt är det.
Kanske beror all denna totala känsla av hopplöshet på att jag har avlivat honom? Eller för att jag sov dåligt inatt? Kanske för att jag har haft en riktigt tung jävla skitdag? Eller för att jag och Johan rök ihop som vildkatter igår? Fast det var nog jag som helt enkelt fick nog. Nån måtta på dumheterna får det vara! Jag dumpade över allt ansvar som jag egentligen inte ska behöva bära ensam på honom och jag skällde ut efter noter. Som en symfoniorkester så manglade jag honom totalt om och om igen i en mäktig konsert av vrålande ångest. Och det var berättigat!
Fast det spelar ingen roll vad det beror på, för i slutändan så sitter jag här och längtar efter en karta Imovane och en joint.
Jag saknar honom.
söndag 15 februari 2009
Guld
En till natt med bra sömn, jag börjar känna mig som en helt ny människa.
Jag vet inte om jag har länkat till den här låten förut. Om så är fallet, så gör det inget, för den här låten ska man bara se och veta vad det är. Det är allmänkunskap. Helen Sjöholm är guds gåva till svenska folket. Allt hon rör vid blir till guld och jag fullständigt avgudar henne.
http://www.youtube.com/watch?v=MtE3Do1GHNM
Eftersom jag nån gång för ett tag sen lyckades häva ur mig någon förbannelse eller tre över att Johan förväntar sig att jag ska sitta här och vänta på att han ska träna klart. Ibland ryker vi ihop inom det ämnet. Hur mycket har han rätt att kräva av mig? Hur mycket ska jag egentligen offra av min egna tid till att anpassa mig efter hans träning?
Eftersom ingen av oss riktigt vet svaret så är det lätt att jag tänder till och blir frustrerad. Och eftersom träningen är det största i hans liv at the moment så blir han också frustrerad. Sen triggar vi igång varandra och det hela brukar sluta med att han ska låta mig vara och sen sätter jag mig och surar någonstans. Och att jag är störd i huvudet när det kommer till att kontrollera min ilska gör verkligen inte saken bättre. Jag blir svartsjuk och helt galen. Ju mer jag tänker på det, desto mer låter det dummare. Men jag antar att alla förhållanden har en golden point som man inte ska peta på i onödan. Hans träning är våran.
Nåväl. Han har iaf börjat hålla sig uppdaterad på vad som händer på Norrlandsoperan här i Umeå efter något vi skulle kunna gå och titta på. För att tillfredssälla mina intressen också. Det är väldigt fint och det gör mig glad att han intresserar sig. Igår var han världens sötaste och började berätta om någon konsert som ska gå snart och han var uppriktigt intresserad.
Det låter nog inte som något riktigt fint rent i allmänhet, men för mig är det stort och jag blir riktigt rörd. Det är som att jag blir riktigt nöjd och rörd över att hans alla hjärtans dag- present var en tub med risgrynsgröt.
Men vi har väl rent i allmänhet inte något "normalt" förhållande heller, så det är väl inte så oväntat att jag verkligen blir rörd över att få risgrynsgröt till frukost.
Jag vet inte om jag har länkat till den här låten förut. Om så är fallet, så gör det inget, för den här låten ska man bara se och veta vad det är. Det är allmänkunskap. Helen Sjöholm är guds gåva till svenska folket. Allt hon rör vid blir till guld och jag fullständigt avgudar henne.
http://www.youtube.com/watch?v=MtE3Do1GHNM
Eftersom jag nån gång för ett tag sen lyckades häva ur mig någon förbannelse eller tre över att Johan förväntar sig att jag ska sitta här och vänta på att han ska träna klart. Ibland ryker vi ihop inom det ämnet. Hur mycket har han rätt att kräva av mig? Hur mycket ska jag egentligen offra av min egna tid till att anpassa mig efter hans träning?
Eftersom ingen av oss riktigt vet svaret så är det lätt att jag tänder till och blir frustrerad. Och eftersom träningen är det största i hans liv at the moment så blir han också frustrerad. Sen triggar vi igång varandra och det hela brukar sluta med att han ska låta mig vara och sen sätter jag mig och surar någonstans. Och att jag är störd i huvudet när det kommer till att kontrollera min ilska gör verkligen inte saken bättre. Jag blir svartsjuk och helt galen. Ju mer jag tänker på det, desto mer låter det dummare. Men jag antar att alla förhållanden har en golden point som man inte ska peta på i onödan. Hans träning är våran.
Nåväl. Han har iaf börjat hålla sig uppdaterad på vad som händer på Norrlandsoperan här i Umeå efter något vi skulle kunna gå och titta på. För att tillfredssälla mina intressen också. Det är väldigt fint och det gör mig glad att han intresserar sig. Igår var han världens sötaste och började berätta om någon konsert som ska gå snart och han var uppriktigt intresserad.
Det låter nog inte som något riktigt fint rent i allmänhet, men för mig är det stort och jag blir riktigt rörd. Det är som att jag blir riktigt nöjd och rörd över att hans alla hjärtans dag- present var en tub med risgrynsgröt.
Men vi har väl rent i allmänhet inte något "normalt" förhållande heller, så det är väl inte så oväntat att jag verkligen blir rörd över att få risgrynsgröt till frukost.
lördag 14 februari 2009
Fridfull
Livet rullar vidare och vi har plockat ner kattställningen idag. Jag sov som en stock inatt, utan orolig sömn. Jag sov över tolv timmar, sen låg jag och drog mig för att kliva upp. Eller, jag låg kvar och njöt. Solen sken ute, täcket var fluffigt och jag var nöjd. Fridfull.
Jag och Johan hyrde inte mindre än fyra filmer och har arbetat oss igenom en och en halv, båda lika fruktansvärt värdelösa. Johan sitter och tittar på den andra nu och jag gick därifrån för jag stod inte ut med en till värdelös film.
Oväntat många sörjer Bullen. Han har gjort ett starkt intryck på alla han träffat och alla sörjer. Johans mamma ringde och grät.
Jag är övertygad att han har det bra där han är nu.
Jag och Johan hyrde inte mindre än fyra filmer och har arbetat oss igenom en och en halv, båda lika fruktansvärt värdelösa. Johan sitter och tittar på den andra nu och jag gick därifrån för jag stod inte ut med en till värdelös film.
Oväntat många sörjer Bullen. Han har gjort ett starkt intryck på alla han träffat och alla sörjer. Johans mamma ringde och grät.
Jag är övertygad att han har det bra där han är nu.
fredag 13 februari 2009
Död
Nu är mammas lilla bebis död. Jag lämnade honom några minuter efter han fått sin spruta. Han fick somna in i sin kattbur med sin filt och när vi lämnade honom började hans ögonlock bli tunga och han kliade sig bakom öronen. Jag berättade att jag älskar honom vansinnigt mycket och att han kommer att få det bra i katthimmelen och jag behövde nästan dras ut ur rummet, jag ville och kunde nästan inte lämna honom.
Nu gör det vansinnigt ont i själen. En bit fattas.
Han är död.
Lugn
Jaha. Idag händer det och jag har inte så mycket att säga om saken.
Men jag känner mig konstigt nog lugn. Jag grät inget igår utan jag somnade, för första gången på länge. Jag har fått mina bilder som jag ska framkalla (tack Mimmi!) och jag är vansinnigt lättad över att Jenny ska följa med. Hon, förutom Johan förstås, är nog den enda som får följa med. Om hon inte kan följa med, så far vi utan sällskap. Helt klart.
Det hela känns välplanerat och jag kan på så sätt upprepa förloppet gång på gång. Det är nog därför jag känner mig lugn, jag vet vad som kommer att hända. Efter jag har upprepat det hundra gånger så börjar rädslan att sakta med säkert försvinna. Dom första femtio gångerna så har jag bara hysteriskt gråtit och skrikit, men efter det har det bara lättat för varje gång. Nu kan jag se framför mig hur jag lämnar ifrån mig honom och säger hejdå utan att känna den där totalångesten. Jag känner sorg och mår illa, såklart, men ångesten och rädslan har försvunnit. Men när jag kommer dit så kommer jag nog med största sannolikhet att bli helt hysterisk.
Fast att hämta honom hos Mimmi och åka bil med honom kommer också vara sådär vidrigt jobbigt. Han jamar mycket när man åker bil, för han hatar det. Jag får ångest över att det sista vi kommer att göra tillsammans är något så hemskt som att åka bil. Men förhoppningsvis så kommer det hela att gå smidigt att det blir så kort tid som möjligt i bilen.
Johan är ledig hela helgen, otroligt nog. Han hade ju planerat in att åka och tävla den här helgen, men anmälningarna blev fucked up, så nu stannar han här. Vi har en hel helg tillsammans, jag kan inte komma ihåg senaste gången vi hade det.
Nu ska jag åka till skolan.
Men jag känner mig konstigt nog lugn. Jag grät inget igår utan jag somnade, för första gången på länge. Jag har fått mina bilder som jag ska framkalla (tack Mimmi!) och jag är vansinnigt lättad över att Jenny ska följa med. Hon, förutom Johan förstås, är nog den enda som får följa med. Om hon inte kan följa med, så far vi utan sällskap. Helt klart.
Det hela känns välplanerat och jag kan på så sätt upprepa förloppet gång på gång. Det är nog därför jag känner mig lugn, jag vet vad som kommer att hända. Efter jag har upprepat det hundra gånger så börjar rädslan att sakta med säkert försvinna. Dom första femtio gångerna så har jag bara hysteriskt gråtit och skrikit, men efter det har det bara lättat för varje gång. Nu kan jag se framför mig hur jag lämnar ifrån mig honom och säger hejdå utan att känna den där totalångesten. Jag känner sorg och mår illa, såklart, men ångesten och rädslan har försvunnit. Men när jag kommer dit så kommer jag nog med största sannolikhet att bli helt hysterisk.
Fast att hämta honom hos Mimmi och åka bil med honom kommer också vara sådär vidrigt jobbigt. Han jamar mycket när man åker bil, för han hatar det. Jag får ångest över att det sista vi kommer att göra tillsammans är något så hemskt som att åka bil. Men förhoppningsvis så kommer det hela att gå smidigt att det blir så kort tid som möjligt i bilen.
Johan är ledig hela helgen, otroligt nog. Han hade ju planerat in att åka och tävla den här helgen, men anmälningarna blev fucked up, så nu stannar han här. Vi har en hel helg tillsammans, jag kan inte komma ihåg senaste gången vi hade det.
Nu ska jag åka till skolan.
onsdag 11 februari 2009
Syster!
Innan jag sätter igång med middag så sänder jag ut en hälsning till min älskade syster:
http://www.youtube.com/watch?v=jUv1BH5AImA&feature=related
Texten har inget med dig att göra, förstås. Han är bara snygg. Lite ögongodis skadar ju aldrig, liksom. När han dansar, i mitten av videon nånstans, så måste man ju erkänna att livet blir mycket trevligare. Åtminstone för en stund.
Jag saknar er!
http://www.youtube.com/watch?v=jUv1BH5AImA&feature=related
Texten har inget med dig att göra, förstås. Han är bara snygg. Lite ögongodis skadar ju aldrig, liksom. När han dansar, i mitten av videon nånstans, så måste man ju erkänna att livet blir mycket trevligare. Åtminstone för en stund.
Jag saknar er!
Disktrasa
Jag vet att jag har saker att göra, saker jag måste möta och ta tag i. Men det går liksom inte, så nu skolkar jag och flyr från verkligheten i största möjliga mån.
Igår så grät jag. Jag visste att gränsen var nådd och bad därför Johan att komma hem efter jobbet istället för att fara och träna. Eftersom han skulle hålla i träningen för nybörjare gick det inte och jag kände mig vansinnigt ensam och bedrövad. Sen så grät jag. Utan nåd så vreds min själ hundra grader och kramade ur allt som man kan kalla för styrka, precis som man vrider ur smutsvatten ur en disktrasa.
När jag gråtit klart så kände jag mig sådär matt man bara kan känna sig efter man har gråtit själen ur sig, så då var jag mest bedrövad. Man kan nästan känna sorgen i luften som något fysiskt. Johan kom hem med mat, eftersom jag inte åt någonting igår, och vi kramades och såg på tv.
Jag tänker inte följa med in till veterinären utan stanna utanför när han ska avlivas. Jag vet att min hysteriskt stora sorg kommer att släppas ut som ett mörkt monster och jag kan inte stå ut med tanken att se honom dö mitt framför ögonen på mig.
Men ju mer jag tänker på det och ju mer jag försöker se på det, så lättar det lite. Någon slags form av lättnad finns också här i knutarna. Han förtjänar inte att bli behandlad på det här sättet. Massor med flyttar, ensamhet och hans kroppsliga besvär gör att det gör minst lika ont att tänka tanken att han ska få fortsätta leva.
Jag och Johan pratade om det igår och jag fick häva ur mig alla funderingar och känslor som jag burit på och vi kom överrens om att det här är den bästa lösningen, för det finns ingen annan lösning än den här. Vi ska framkalla kort, förbereda oss på det fortsatta livet utan honom på olika
Men trots allt detta så var jag i skolan igår. Jag släppte sorgen och for till skolan för att lära mig om olika sår och hur man behandlar dom, öva på att ta blodtryck och öva på att linda in bandage. Det var roligt, för jag uppskattar varje sekund av att göra någonting annat än att sitta still och banka in så mycket information som möjligt.
Jag arbetade som alltid med Emil och för första gången var mina ärr ute i det fria ända sen jag började den här utbildningen. Det var en otroligt skön känsla, även fast det inte var någon annan som såg, för alla var ju upptagna med sitt. Men ändå. Sakta men säkert kommer jag närmare det målet att kunna gå i kortärmat i skolan.
Nu ringde Johan och det är bäst att jag börjar utnyttja min "oväntade" lediga dag så jag hinner med att göra sånt man gör på lediga dagar. Nästa stopp: gymmet
Igår så grät jag. Jag visste att gränsen var nådd och bad därför Johan att komma hem efter jobbet istället för att fara och träna. Eftersom han skulle hålla i träningen för nybörjare gick det inte och jag kände mig vansinnigt ensam och bedrövad. Sen så grät jag. Utan nåd så vreds min själ hundra grader och kramade ur allt som man kan kalla för styrka, precis som man vrider ur smutsvatten ur en disktrasa.
När jag gråtit klart så kände jag mig sådär matt man bara kan känna sig efter man har gråtit själen ur sig, så då var jag mest bedrövad. Man kan nästan känna sorgen i luften som något fysiskt. Johan kom hem med mat, eftersom jag inte åt någonting igår, och vi kramades och såg på tv.
Jag tänker inte följa med in till veterinären utan stanna utanför när han ska avlivas. Jag vet att min hysteriskt stora sorg kommer att släppas ut som ett mörkt monster och jag kan inte stå ut med tanken att se honom dö mitt framför ögonen på mig.
Men ju mer jag tänker på det och ju mer jag försöker se på det, så lättar det lite. Någon slags form av lättnad finns också här i knutarna. Han förtjänar inte att bli behandlad på det här sättet. Massor med flyttar, ensamhet och hans kroppsliga besvär gör att det gör minst lika ont att tänka tanken att han ska få fortsätta leva.
Jag och Johan pratade om det igår och jag fick häva ur mig alla funderingar och känslor som jag burit på och vi kom överrens om att det här är den bästa lösningen, för det finns ingen annan lösning än den här. Vi ska framkalla kort, förbereda oss på det fortsatta livet utan honom på olika
Men trots allt detta så var jag i skolan igår. Jag släppte sorgen och for till skolan för att lära mig om olika sår och hur man behandlar dom, öva på att ta blodtryck och öva på att linda in bandage. Det var roligt, för jag uppskattar varje sekund av att göra någonting annat än att sitta still och banka in så mycket information som möjligt.
Jag arbetade som alltid med Emil och för första gången var mina ärr ute i det fria ända sen jag började den här utbildningen. Det var en otroligt skön känsla, även fast det inte var någon annan som såg, för alla var ju upptagna med sitt. Men ändå. Sakta men säkert kommer jag närmare det målet att kunna gå i kortärmat i skolan.
Nu ringde Johan och det är bäst att jag börjar utnyttja min "oväntade" lediga dag så jag hinner med att göra sånt man gör på lediga dagar. Nästa stopp: gymmet
tisdag 10 februari 2009
förtvivlan
Eftersom Bullen ska avlivas den här veckan så slits jag mellan total förtvivlan och någon slags form av lättnad.
Men sen kommer vi till dom praktiska sakerna och då har jag en tendens att bryta ihop. Jag kan för allt i världen inte bestämma mig för om jag ska följa med eller inte. Jag vill inte följa med för jag vet att jag kommer att bli helt hysterisk. Jag kommer inte att stå ut med hans jamande i bilden och jag kommer inte att stå ut med att se honom tvingas ur transportburen av en främmande människa på ett ställe där han aldrig varit förut.
Sen slås jag av den förkrossande tanken att han kanske behöver mig när det händer. Jag kanske kan lugna honom. Kommer han att tänka på vars jag är? Överger jag honom?
Samtidigt så måste man ju ha min förtvivlan i baktanke, jag kanske bara gör saken värre genom min sorg och mitt för honom konstiga beteende.
Jag måste ringa Jenny.
Men sen kommer vi till dom praktiska sakerna och då har jag en tendens att bryta ihop. Jag kan för allt i världen inte bestämma mig för om jag ska följa med eller inte. Jag vill inte följa med för jag vet att jag kommer att bli helt hysterisk. Jag kommer inte att stå ut med hans jamande i bilden och jag kommer inte att stå ut med att se honom tvingas ur transportburen av en främmande människa på ett ställe där han aldrig varit förut.
Sen slås jag av den förkrossande tanken att han kanske behöver mig när det händer. Jag kanske kan lugna honom. Kommer han att tänka på vars jag är? Överger jag honom?
Samtidigt så måste man ju ha min förtvivlan i baktanke, jag kanske bara gör saken värre genom min sorg och mitt för honom konstiga beteende.
Jag måste ringa Jenny.
fredag 6 februari 2009
Helg
Jag undrar om alla halvdagar kommer att vara såhär tunga? Vi arbetar genom tre böcker samtidigt och jag är helt förvirrad. Det som är bra är att alla är lika förvirrade när vi hela desperata försöker hänga med i föreläsningen samtidigt som man börjar slå upp latinska termer som hon häver ur sig. Det finns ingen plats för såna frågor.
Men jag tycker att jag har gjort väldigt bra ifrån mig dom är två dagarna. Nu måste jag bara hitta orken att läsa igenom allting och försöka renskriva mina anteckningar.
Vi ska åka ner till övik klockan sex för att fira pappas förlovning imorgon och vi ska sova hos Ingrid och Lasse i helgen. Jag vill inte sova hos pappa så dom ska komma och hämta oss så att vi får sova i deras stuga istället, som ligger bara en bit bort. Och eftersom vi ska vara i deras stuga kommer jag nästan garanterat att hitta tid till att lugna ner kropp och själ och läsa lite.
Nu ska jag ta och leta reda på vårat fodral till kameran som mycket mystiskt har försvunnit. Jag måste packa också. Tur att jag har sovit sen jag kom hem från skolan. Tre timmar ungefär. Det betyder att jag kommer sova dåligt en natt till. Natten till idag var värdelös och jag sov vansinnigt dåligt. Sämre än vanligt.
Men nu är det helg! Hurra!
Men jag tycker att jag har gjort väldigt bra ifrån mig dom är två dagarna. Nu måste jag bara hitta orken att läsa igenom allting och försöka renskriva mina anteckningar.
Vi ska åka ner till övik klockan sex för att fira pappas förlovning imorgon och vi ska sova hos Ingrid och Lasse i helgen. Jag vill inte sova hos pappa så dom ska komma och hämta oss så att vi får sova i deras stuga istället, som ligger bara en bit bort. Och eftersom vi ska vara i deras stuga kommer jag nästan garanterat att hitta tid till att lugna ner kropp och själ och läsa lite.
Nu ska jag ta och leta reda på vårat fodral till kameran som mycket mystiskt har försvunnit. Jag måste packa också. Tur att jag har sovit sen jag kom hem från skolan. Tre timmar ungefär. Det betyder att jag kommer sova dåligt en natt till. Natten till idag var värdelös och jag sov vansinnigt dåligt. Sämre än vanligt.
Men nu är det helg! Hurra!
torsdag 5 februari 2009
Trött
Det blev en helt vansinnigt tung eftermiddag. Efter två timmar av konstant informationsflöde var det inte bara jag som började vrida på sig i stolen. Vi fick en liten rast på 20 minuter och sen höll vi på i två timmar till. Latinska ord, medicinska termer och olika behandlingar vid benbrott virvlar i huvudet och jag är så otroligt trött.
När vi äntligen slutade så var det en rejäl snöstorm ute och jag orkade helt enkelt inte gå hem, så jag tog bussen istället. Väl hemma så däckade jag i sängen och blev väckt av telefonen inte mindre än tre gånger på den timme jag hade inplanerad vila innan jag skulle packa ihop Johans träningskläder och gå in till stan igen med dom. Jag hade missuppfattat tiden så Johan hann komma hem innan jag ens packat ihop ordentligt så jag gick på affären och köpte godis istället. Det som är bra med att inte äta godis på ett tag är att när man väl äter det så är det galet gott.
Så nu ska jag sitta här och bli ännu tjockare, njuta av livet för att sen gå och lägga mig och förhoppningsvis få sova en natt utan att vakna tio gånger. Det har hänt flera nätter irad nu, jag fattar inte vad det beror på.
Over and out
När vi äntligen slutade så var det en rejäl snöstorm ute och jag orkade helt enkelt inte gå hem, så jag tog bussen istället. Väl hemma så däckade jag i sängen och blev väckt av telefonen inte mindre än tre gånger på den timme jag hade inplanerad vila innan jag skulle packa ihop Johans träningskläder och gå in till stan igen med dom. Jag hade missuppfattat tiden så Johan hann komma hem innan jag ens packat ihop ordentligt så jag gick på affären och köpte godis istället. Det som är bra med att inte äta godis på ett tag är att när man väl äter det så är det galet gott.
Så nu ska jag sitta här och bli ännu tjockare, njuta av livet för att sen gå och lägga mig och förhoppningsvis få sova en natt utan att vakna tio gånger. Det har hänt flera nätter irad nu, jag fattar inte vad det beror på.
Over and out
Att kämpa
Imorse var känslan av otillräcklighet nästan bedövande. Det svider och plågar mig utan nåd och ände att inte räcka till. Jag är inte tillräckligt bra. Jag vill vara så mycket mer än vad jag är nu.
Men jag vet att jag inte kommer att ge upp. Att jag kommer att kämpa tills jag inte orkar stå och sen ska jag kämpa lite till. Det har jag gjort hela mitt liv och jag tänker inte sluta göra det. Allt jag gör är en kamp för att nå ett mål så långt borta att jag ibland inte kan se det. Men jag vet ju att det finns där någonstans och även fast jag ibland arbetar i mörker så slutar jag inte.
Jag klarar det här.
Men jag vet att jag inte kommer att ge upp. Att jag kommer att kämpa tills jag inte orkar stå och sen ska jag kämpa lite till. Det har jag gjort hela mitt liv och jag tänker inte sluta göra det. Allt jag gör är en kamp för att nå ett mål så långt borta att jag ibland inte kan se det. Men jag vet ju att det finns där någonstans och även fast jag ibland arbetar i mörker så slutar jag inte.
Jag klarar det här.
onsdag 4 februari 2009
Nystart
Nu har livet satt igång igen med rasande fart. Jag hade en heldag i skolan igår med en extra föreläsning på förmiddagen, vilket vi får kompledigt för idag så jag är helt ledig idag. Så på att bästa möjliga sätt att spendera min lediga dag så klev jag upp vid nio-tiden och for iväg på gymmet vid elva. Nu har jag lite plugg framför mig som helt klart känns överkomligt.
Vi började våran nya kurs Sjukvård igår och det kommer att bli en tung kurs. Det första dom berättade när vi vad på information om kursen, var att dom nu kommer att köra på ganska ordentligt. Den här kursen är viktig om vi vill jobba inom något annat område än äldreomsorgen, för den delen har vi redan avklarad. Så nu blir det åka av! Första läxan vi fick till imorgon är att lära oss en massa om skelettet och dom latinska orden. Pang på bara.
Men det här fixar ju jag! Det kommer säkert att gå alldeles utmärkt, bara jag håller motivationen uppe. Tänk att jag har klarat en hel termin! Nu är det bara två kvar och jag måste erkänna att jag känner mig ganska stolt över att ha kommit såhär långt.
Nu när jag har tränat klart för dagen så har jag en hel dag där jag bara kan ta det lungt och plugga lite.
Jag sov dåligt inatt, igen. Jag vaknar med ca. två timmars mellanrum och det tär lite på kroppen måste jag erkänna. Jag längtar efter mitt läkarbesök.
Det gick inte så bra på gymmet som jag förväntade mig. I måndags gick det hur bra som helst, men idag gick det så vansinnigt tungt, så nu är jag redan redo att åka dit för att göra bättre ifrån mig.
Var tvungen att beställa hem en till bok igår, så nu är min ekonomi körd i botten. Men det löser sig nog.
Äh. Jag har egentligen inget jättespännande att berätta om. Jag måste ju uppdatera den här bloggen med jämna mellanrum så att folk inte tror att jag har dött. Jag är inte död!
Vi började våran nya kurs Sjukvård igår och det kommer att bli en tung kurs. Det första dom berättade när vi vad på information om kursen, var att dom nu kommer att köra på ganska ordentligt. Den här kursen är viktig om vi vill jobba inom något annat område än äldreomsorgen, för den delen har vi redan avklarad. Så nu blir det åka av! Första läxan vi fick till imorgon är att lära oss en massa om skelettet och dom latinska orden. Pang på bara.
Men det här fixar ju jag! Det kommer säkert att gå alldeles utmärkt, bara jag håller motivationen uppe. Tänk att jag har klarat en hel termin! Nu är det bara två kvar och jag måste erkänna att jag känner mig ganska stolt över att ha kommit såhär långt.
Nu när jag har tränat klart för dagen så har jag en hel dag där jag bara kan ta det lungt och plugga lite.
Jag sov dåligt inatt, igen. Jag vaknar med ca. två timmars mellanrum och det tär lite på kroppen måste jag erkänna. Jag längtar efter mitt läkarbesök.
Det gick inte så bra på gymmet som jag förväntade mig. I måndags gick det hur bra som helst, men idag gick det så vansinnigt tungt, så nu är jag redan redo att åka dit för att göra bättre ifrån mig.
Var tvungen att beställa hem en till bok igår, så nu är min ekonomi körd i botten. Men det löser sig nog.
Äh. Jag har egentligen inget jättespännande att berätta om. Jag måste ju uppdatera den här bloggen med jämna mellanrum så att folk inte tror att jag har dött. Jag är inte död!
söndag 1 februari 2009
Sockerberoende
Nu har jag inte ätit godis på en vecka, nästan. Det var Johans idé att äta Fredagsgodis till filmen vi hyrde, och det var en mycket dålig idé, även fast vi åt väldigt, väldigt lite. Jag har drömt om godis hela natten och har vaknat flera gånger kallsvettig och varit redo att springa till närmsta ställe som säljer godis. Det är läskigt hur sockerberoende jag är. Men när jag var ute på en promenad igår så kändes det lite bättre efteråt. Ju mindre godis och onyttigheter jag äter, desto snabbare går viktnedgången. Heja Martina!
Jag har kommit fram till att jag ska byta gym. Iksu är för stort för mig och det är för mycket människor. Istället ska jag börja träna på det lilla gymmet i Gammlia-hallen. Att Johan tränar sin tae kwon do där gör ju saken väldigt mycket bättre också. Då kan vi följas åt när vi ska träna. Sofie, som är tillsammans med Tore i deras klubb sa till mig nån gång att i stort sen den enda tiden dom får med varandra är när dom promenerar till och från träningen.
Min bästa film just nu är Moulin Rouge. Den är så vacker! Kolla in dansen och känn känslan när du tittar på den här videon.
http://www.youtube.com/watch?v=pHO5KWIMZUo
Jag har kommit fram till att jag ska byta gym. Iksu är för stort för mig och det är för mycket människor. Istället ska jag börja träna på det lilla gymmet i Gammlia-hallen. Att Johan tränar sin tae kwon do där gör ju saken väldigt mycket bättre också. Då kan vi följas åt när vi ska träna. Sofie, som är tillsammans med Tore i deras klubb sa till mig nån gång att i stort sen den enda tiden dom får med varandra är när dom promenerar till och från träningen.
Min bästa film just nu är Moulin Rouge. Den är så vacker! Kolla in dansen och känn känslan när du tittar på den här videon.
http://www.youtube.com/watch?v=pHO5KWIMZUo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
