Avrundning

Efter en riktigt tung helvetesdag med en alldeles för utdragen fight for death med psykiatriska jouren, så känner jag att jag ska ta min medicin och hoppas på en bättre dag imorgon. Då ska jag ringa till Emma en miljon gånger och hota med att ta livet av mig om jag inte får mer mediciner. Nästan iaf.

Jag trodde verkligen inte att det skulle vara såhär jobbigt. Jag har bokstavligen talat legat i soffan ända sen jag kom hem tills för två-tre timmar sen. Bara legat som en död fisk utan att titta på teven utan bara tittat i taket och gråtit. En hel eftermiddag. Det här kommer inte att gå.

Nu har jag tagit mina sovmediciner och ska sova för resten av livet.

Jag har iaf en fin väg till skolan. Umeå är en fin stad.

Helvete

Innan mina lugnande har börjat verka och jag tycker att livet går ganska lätt ändå, så ska jag uppdatera min första dag i skolan.

Det var precis lika jobbigt som jag hade föreställt mig. Jag är helt slut. Allting snurrade efter en halvtimme och jag räknade minuter och försökte desperat att försöka hålla tråden i det han sa. Till slut blev allt så rörigt att jag inte förstod vad han sa. Inte för att informationen var för svår att förstå, utan för att alla mina känslor och tankar bara svepte iväg mig till något annat ställe.

Har ni någonsin känt att ni står några meter bort och ser på er själva? Det var inte så det var, men samma overklighetskänsla.

Självklart så är det jobbigast alldeles i början. Imorgon går det säkert bättre. Imorgon blir säkert en bättre dag. Jag borde inte ha så stora förväntningar och tro så naivt att allt helt plötsligt kommer att bli bättre.

Men lik förbannat så smyger jag in på toaletten så fort vi hade rast och smågrät för mig själv. Även fast jag vet att jag inte borde förvänta mig så mycket annat än ångest och bedrövelse nu i början.

Och självklart så är jag så mogen att jag ringer till Johan och grinar, även fast jag vet att han är upptagen. Bra gjort.

Morgongodis

Alltså, om du inte tycker att det här klippet är helt sjukt roligt så tycker jag nog inte om dig mer.

Skolan

Imorgon sätter skolan igång!

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken. Jag tror att nästan alla som ska börja skolan imorgon känner någon slags form av förväntan, det gör också jag. Men samtidigt så rusar ångesten genom kroppen och jag drabbas med jämna mellanrum av total panik. Jag har nog aldrig haft såhär stark ångest inför skolan. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen är som ger mig denna ångest. Är det att jag har fått den här diagnosen och fått problemen på papper? Är det att jag sätter alldeles för stor press på mig själv?

Egentligen så borde det ju gå bättre den här gången, nu när vi vet vad dom största problemen sitter och jag får rätt medicin och hjälp. Men samtidigt som lugnet jag borde känna över diagnosen, så ökar också känslan av förväntningar. Jag borde rent logiskt lyckas bättre, men vad händer om jag inte gör det? Det kommer att slå hårdare än någonsin och jag är väldigt, väldigt nervös inför det.

Men hur jag än vrider och vänder på det så börjar projektet imorgon, vare sig jag vill det eller inte. Jag måste försöka.

Nu blir det åka av!

Dåliga vanor

Jag var hos Emma idag och det var ett riktigt påfrestande. En del möten där man drar ur jobbiga diskussionämnen gör mig helt matt. Hjärnan går på högvarv när man diskuterar om känslor och beteenden man inte ens visste att man hade.

Den här gången var huvudämnet min paranoia. Den har ju tagit upp löjligt mycket plats i mitt liv dom senaste veckorna och det är så himla jobbigt att leta reda på vad det kan bero på. Jag gillar inte att titta närmare på mina konstiga beteenden som förstör alldeles för mycket.

Idag har jag också varit på mitt bästa ställe: biblioteket. Jag kan gå omkring hur länge som helst och bara frossa i böcker. Idag lyckades jag hitta en bok om kognitiv terapi, ett ämne jag funderar på att skriva om i vårat fördjupningsarbete som ska vara på ungefär tio sidor. Hur intressant som helst! Jag har ju redan en massa böcker hemma om ämnet, men den här boken var riktigt bra. Pedagogisk med många kliniska exempel = lättförstådd. Har bläddrat igenom den en snabbis och tänker nu spendera min Fredagskväll i soffan medan herrn är ute och fiskar. Mycket behagligt.

Jag var och kollade på väskan idag också. Helt fruktansvärt. Varför är jag så besatt av denna väska? Nu har nog det hela urartat till en tvångstanke. Jag måste ha den. Jag vill inte leva utan den, mitt liv känns ofullständigt.

Nu ska jag gräva ner mig själv.

Älska mig!

Snart är det dags att kila iväg till Emma som äntligen har kommit tillbaka från sin semester.

Men först: om jag inte äger den här väskan snart så kommer jag inte vilja leva längre. Jag är totalt ointresserad av mode, men jag kan verkligen inte sluta tänka på den här väskan. Hur jag har fått för mig att jag tvångsmässigt måste ha den vet jag inte. Jag bara måste.

Den kostar 600:- och om du älskar mig vill du köpa den åt mig, för både jag och Johan lever på sparlåga deluxe. Älska mig!

Självklart så löste sig morgonens "lilla" brakedown som fick mig att ligga i sängen i nästan två timmar innan han ringde på sin lunch och vi pratade en stund. Inga problem. Inget att oroa sig över.

Men det är som att det låser sig i min hjärna och jag kan inte tänka på något annat än vilken börda jag är. Jag vet att jag egentligen inte borde säga, tycka eller föreställa mig något sånt. Men om sanningen ska fram så är jag en väldigt påfrestande människa att ha med att göra.

Ibland glömmer jag bara bort vilken bra människa jag egentligen är. Jag är en väldigt ödmjuk och snäll medmänniska. Jag vill folk gott och jag är en bra vän, även fast dom flesta har flytt snabbt som tusan när dom förstått att jag är sjuk på det sätt jag är. Och jag vet, man ska inte kalla det för sjukdom, men jag gör det ändå.

Jag kan inte jobba, gå i skolan eller på något annat sätt fylla någon funktion här i världen. Människor omkring mig hade en tendens att försvinna, speciellt dom som jag hade förut. Jag minns inte riktigt vad det egentligen var som fick dom att försvinna, för om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag har gjort för fel. Men något fruktansvärt måste jag ha gjort, eftersom dom försvann. Jag var så borta på mediciner att jag nästan inte kommer ihåg någonting från tiden runt sista året på gymnasiet. Jag kommer inte ihåg något från slutproduktionen, vad som hände efter det och vad som hände två-tre år efter det. Men uppenbarligen så måste jag ha gjort något väldigt hemskt, för alla dom människorna är otroligt snälla. Men det är väldigt frustrerande att inte veta vars det gick snett.

Nuförtiden så vet jag att det egentligen inte spelar någon roll. Det var för längesen och det är inget jag minns och jag har lovat mig själv att inte gräva ner mig i det där hålet som jag så noggrant har byggt åt mig själv. Det finns ingen anledning att plåga mig själv med det. Även fast jag ibland triggar igång mig själv och blir arg, riktigt arg. Men det är nog mest för att jag är så besviken över hur allt blev. Det är lätt hänt att jag tänker att jag inte räckte till för att jag var en elak människa.

Jag försvann, dom försvann och historien är slut där. Jag är en bra människa. Du är säkert en bra människa du med.

..men ibland önskar jag att dom plågas lika mycket som jag har gjort.

Förbannelse

Jag känner mig alltid så dum då jag skriver om mina känslomässiga problem. Jag känner ibland att jag är fulländat körd i huvudet när jag berättar om hur jag beter mig.

Det är inte det jag behöver, om man säger så. Jag vet på något plan att jag beter mig konstigt när jag sveps iväg i irrationella känslor, men jag kan inte hjälpa det. Känslorna sliter bort mig från sunt förnuft samtidigt som dom låter mig se den andra sidan där allt hålls inom normala ramar. Där det finns gränser. Ibland känns det som att jag sitter i en bubbla av extrema känslor samtidigt som det utanför är lungt och stilla. Det är en förbannelse. Och ibland får jag nästan inte plats i bubblan, för känslan av skam kväver mig.

Imorse så lyckades jag med en riktig höjdare innan Johan började jobba. Han petade som alltid på mig innan han for iväg så jag kunde ta mina mediciner, men imorse hade jag vaknat väldigt tidigt och tagit min medicin och sen somnat om. Den stunden mellan min lilla stund för medicinintag och till Johan väckte mig var fylld av fruktansvärda mardrömmar. Kontentan av dessa drömmar var som vanligt att Johan svek mig, så jag vände mig femåringstjurigt och struntade i honom.

Han ringde mig när han kommit fram till jobbet och frågade om jag var arg på honom. Vanligtvis så har jag lärt mig att kontrollera mina irrationella känslor lite mer än tidigare och har lärt mig att avsluta samtal innan jag säger något jag ångrar.

Men eftersom jag var ordentligt förvirrad och yrvaken så tänkte jag inte på vad jag sa och PANG så hade jag förstört. Jag tänker inte gå in på detaljer på vad jag sa, men tro mig, jag betedde mig så himla löjligt. Han blev självklart förolämpad och la på luren. Sen tog det en halvtimme innan jag fattat vad jag gjort och jag ville sjunka ner genom jorden. Vad har gjort? Varför gjorde jag sådär?

Så fort jag hamnar i något sånthär så slits jag i stycken av alla tankar på vad jag har gjort fel i hela mitt liv. Dom där monsterstora misstagen som gjort att jag förlorat så mycket. Minnen sliter mig i stycken och det gör fysiskt ont. För det är många misstag. Så många att jag inte kan räkna dom. Jag får ingen ordning på tankarna och jag vågar inte ens skriva en lista för att strukturera upp.

Men det som plågar mig mest, det som får mig att vilja gömma mig i ett hörn, är det faktum att det är Johan som drabbas nästan alla gånger. Det är han som får ta smällen och jag förstår inte hur han står ut. För ibland står inte ens jag ut med mig själv.

Det här är inte en sjukdom, det här är en förbannelse.

Fiolen

Idag pallrade jag mig iväg till Musikanten för att få tag på han som fräschade upp den här raringen och höra vad han tycker om den och om han vet vars den kommer ifrån.





Den är i väldigt bra skick och det är hög kvalitét på den. Den är runt 100 år gammal och är därför oväntat fräsch med tanke på att den har legat i en garderob alldeles för länge. Ett riktigt fint instrument alltså.

Han visade en nyproducerad fiol och förklarade skillnaden. Eftersom mannen vi pratade med inte hade renoverat den utan ringde upp fiolbyggaren så kunde han inte säga så mycket mer. Jag skulle så gärna vilja prata med han som renoverat den! När jag lämnade in fiolen så var han så exalterad eftersom det var ett så fint instrument. Så det här blev lite av ett anti-klimax om jag ska vara helt ärligt. Han som visade den nu var inte alls lika inspirerande.

Men att den är värd ganska många tusenlappar förstod jag ganska snabbt när han började förklara skillnaden mellan nyproducerade fioler och den här. Det är ganska oväsentligt, men det är inte helt dumt att ha en fin fiol som den här som nybörjare!

Det här instrumentet har fascinerat mig ända sen jag fick den i mina händer. Det är helt sjukt svårt att spela och nu börjar jag faktiskt få klämmen på det! Sakta men säkert så börjar jag förstå hur det ska gå till.

Jag blir så glad!

..den kommer att ta många timmar från mig.

Läkare

Jag har ju helt glömt bort att berätta hur det gick i skolan igår!

..det gick bra. Vi satt mest och diskuterade vad man tänker på när man hör ordet psykiatri. Som väntat så var jag den som inte direkt var populär. Anledning:

Det var som väntat många i klassen som spydde galla på det faktum att det inte finns några resurser, det är jag helt klart med på. Resultatet blir ju såklart att det inte förekommer någon förebyggande behandling i form av t.ex. terapi för människor vilket snabbt leder till att det oftast slutar med en total brakedown och det behövs mediciner. Då häver man över problemen på läkarna som inte har någon tid.

Här börjar skon klämma. Tro mig, jag är minst lika förgrymmad över det faktum att det inte finns några pengar och att det dras ner lite överallt inom sjukvården. Men det faktum att det skrivs ut antidepp löjligt mycket är inte läkarnas fel. Dom har inte tid med något annat. Det finns ingen annan hjälp att få, då får man ta det man blir erbjuden.

Så då hamnade jag i en diskussion där jag var den mer pessimistiska människan och resten var så naiva att dom trodde att dom kunde ta på stjärnorna om dom sträckte upp handen. "Om jag blir läkare så tänker jag inte skriva ut mediciner innan jag har pratat med patienten några gånger!" Ha!

På senaste tiden så har jag börjat förstå att jag ofta får 'gå före i kön' när det kommer till läkare. Dom flesta kan få vänta några veckor innan dom får en tid, jag kan ibland få träffa en läkare samma dag som jag ber om det. Jag är helt sjukt bortskämd! Jag antar att det är för att jag är stabil som ett korthus vissa perioder. Men ändå. Dom lyckas ofta klämma in mig i schemat. Kanske är det för att jag är så effektiv när det kommer till dom här mötena? Jag pluggar på och strukturerar upp vad jag egentligen behöver för hjälp, så när jag går dit vet jag vad jag behöver. Sen kompromissar vi och jag får gå hem. Det kan gå på tio minuter.

Fast oftast så behöver vi bara se över min medicinering lite och diskutera doser, men det gör dom ofta på sina ronder att det inte är några problem. Åtminstone inte nuförtiden, för nu har jag Emma. Hon är nog den mest effektiva människan inom vården jag någonsin har träffat. Om jag behöver ett nytt recept så är det oftast redan gjort innan arbetsdagens slut.

Nåväl.

Jag har haft en riktig sovmorgon idag och jag får lite ångest över att jag inte har kommit igång än. Jag måste ringa till Musikanten och få tag på gubben som fixade med fiolen för att fråga om han vet något om den. Typ hur gammal den är och sånt. Men eftersom jag inte har ringt än och det var några dagar sen han fixade med den, så har han säkert glömt det och för varje dag som går minskar chanserna att han ska komma ihåg den. Inte bara lite ångestframkallande.

Till er

Folk tar saker och ting för givet. Jag är fortfarande förvånad och förvirrad över allt jag nu kan göra som jag inte har kunnat på flera år. Laga mat, städa, kliva upp på morgonen, ringa viktiga samtal och på ett logiskt sätt strukturera upp min vardag. Det har hänt utan att jag själv har märkt det, inte förrän jag går och lägger mig på kvällen så kan jag sammanfatta dagen och bli imponerad över allt jag kan göra.

Livet är väldigt orättvist. En del människor lever ett liv i konstant kamp mot sig själv, sitt beteende och sina känslor. Ibland så förstår man inte ens själv hur hårt man arbetar för att klara av dom mest vardagliga ting och oftast så förstår inte människor runtomkring en vilken kamp det är att bara orka leva.

Det har börjat droppa in mail från olika människor som känner igen sig i mina problem och min ångest. Som skriver och söker hjälp. Vad ska jag säga för att stötta, trösta och inspirera?

All denna ångest har legat över mig i flera flera år nu. Och jag ser ändå mig själv som väldigt lyckad lottad, trots all denna orättvisa. Jag har haft tur som har haft rätt människor omkring mig och tur med all hjälp jag har fått.

Men hur kan jag inspirera andra människor att fortsätta orka? Jag vet inte själv hur jag har lyckats ta mig så långt som jag har gjort. Ibland kan jag känna att det inte är tänkt att jag ska leva och vissa dagar önskar jag att jag inte gjorde det. Men dom dagarna har allteftersom minskat. Den där uppgivna känslan kan välla över mig och gör mig handikappad, men då har jag flera människor jag kan ringa till och få inspiration till att fortsätta. Då kan jag hitta en anledning till att orka en stund till.

Jag önskar att jag kunde ge alla människor styrka att orka leta efter dom små framstegen. Hjälpa dom att sätta upp mål och sträva efter att orka gå på affären. Varje steg framåt är värd guld. Att lyckas kliva upp ur sängen även fast det är ett osynligt monster som trycker ner en i sängen och förpestar alla tankar och känslor, det är styrka.

Att lyckas ta ner förväntningar och kraven från andra och sig själv.

Det är lätt att man som inte är i skiten ger tips som är helt dumma i huvudet:

-Ta en promenad
-Ät middag
-Drick lite varmchoklad
-Tänd en lampa
-Tänk på något annat

..jag kan fortsätta hur länge som helst. Dom är helt omöjliga att uppnå när man är redo att göra allt för att få ut monstret inuti. Redo att göra precis allt för att slippa bara för en liten stund.

Men vad ska jag ge för tips? Hur ska folk omkring kunna ge tips om något man inte lever i själv?

I slutändan är det ditt monster och din kamp. Att du inte är ensam vet du redan, du är inte dum i huvudet. Det finns hjälp att få. Men du kommer inte att ge upp. Du kan alltid förlita dig på dig själv. Men det är ditt monster som är speciellt gjort för dig och just därför är det du som sitter på resurserna för att krossa det. Den är bara en del av dig, din styrka och ork är större. Det är något jag kan lova dig. Du måste bara hitta den delen och inte låta dig skrämmas av resten som kväver dig och intalar dig att du är svag.

Underskatta aldrig din styrka att fortsätta. När jag slås ner till backen så vet jag att jag bara behöver vila en stund och samla mig, sen kommer jag att ställa mig upp igen. En del behöver en längre stund. Men till slut så lär man sig hur man kan hitta krafterna snabbare.

Nästa gång du inte orkar mer, när du faller ner till backen och krossas totalt, ställ dig upp igen och försök igen.

Så, ladda ditt gevär och ge dig in i fighten. Låt dig inte skrämmas, för i slutändan så är det du som vinner.

Förberedelse

Nu har jag rensat ur min väska på all skit som jag samlat på mig. Det är läskigt hur mycket skräp jag hade i den. Kvitton, lappar med tider, utspridda vitaminer och halstabletter, småpengar.. you name it. Och självklart en massa grus. Hur har jag lyckats samla på mig allt det här?

Men nu har jag packat ur den, sorterat det som ska vara kvar och stoppat ner mitt nya kollegieblock, kalender och penna. Jag tror det kallas mental förberedelse. Tyvärr har boken jag beställt för kursen inte kommit än, vilket ger mig totalångest. Jag hatar att inte vara tillräckligt förberedd, det är omöjligt för mig att förstå att jag inte fixat med den tidigare.

Idag kom jag också hem från Övik efter några fantastiska dagar hos mamma. Jag längtar redan tillbaka. På Markkus kalas så var alla syskon där, vilket händer en gång på året: julafton. Det var rock n'roll! Ellen var där och jag kramade nog ihjäl henne och tog igen lite missad tid. Och Jenny var med! Det känns så logiskt att hon ska vara med, hon passar in i våran skeva familj. Och dessutom så var momma där, så jag fick träffa henne en stund också. Jag har lite dåligt samvete över att jag inte hann träffa moffa på sjukhuset, men det får bli nästa gång.

Jag hade tänkt att skriva ett mer intressant inlägg tidigare idag, men jag kunde inte samla mig själv tillräckligt efter en liten käftsmäll från verkligheten. Ångesten tog nästan död på mig. Men nu känns det bättre och jag ska ta min medicin snart. Jag har lyckats vända iordning på dygnet så jag vaknar tidigt på morgonen, väldigt tidigt. Grymt underskattat.

Övik

Jag är fortfarande nere i Övik hos Mamma där mina småbröder också är. Jag vill nog aldrig åka hem. Men på Tisdag börjar skolan och jag saknar Johan, så imorgon måste jag åka hem igen.

Jag har verkligen inget att säga.

Känslostorm

Imorse lyckades jag somna om och jag sov till strax efter tio. Herregud vad skönt! Sen låg jag och drog mig en stund tills Johan ringde på sin rast, så nu är jag helt utvilad och nöjd.

Men jag har ont i magen. Det känns som att jag kommer att kräkas vilken sekund som helst. Jag är så himla paranoid. Jag vet inte riktigt varför eller vad det är som gör att jag får så ont i magen. Alla människor hatar och går bakom ryggen på mig. Jag räcker inte till.

Det som är tur är att jag vet att det här kommer att släppa. Om någon timme eller två så kommer jag att komma på att det inte alls stämmer, laddar om och fortsätter.

Jag ringde just till Rita och sa att jag behövde nya Xanor Depot. Min plan var ju egentligen att jag skulle sluta äta dom, jag har inget behov av dom längre. Men jag har börjat märka att jag faktiskt kanske har ett behov av dom. Jag skulle nog behöva komma ur det här speedade lyckoruset, bara för att jämna ut det hela. Den här paranoida delen som gör mig nästan helt bortkopplad från verkligheten driver inte bara mig till vansinne. Johan blir lidande också och då är det inte värt det. Jag har alltid haft problem med min svartsjuka och paranoia men nu är det ju nästan löjligt. Jag kan inte hjälpa det.

Nu i helgen ska jag åka ner till Övik och ha en liten semester innan skolan sätter igång. Johans vän Tage ska upp till Umeå och dom ska dricka lite öl så det känns faktiskt ganska skönt att åka härifrån. Vi behöver båda två en stund ifrån varandra, det kanske känns bättre sen. Nu är frågan om jag ska åka upp idag eller imorgon.

Först av allt så ska jag vänta på att Rita ringer upp och hjälper mig med Xanoren.

Och Jenny: vi måste träffas!

Musik

Jag har hämtat ut fiolen! Tyvärr så var inte Kent, mannen jag lämnade in den åt, där idag. Men en annan kille tyckte att jag skulle ringa honom om jag var intresserad av att veta mer om fiolen. Så det ska jag göra nån dag.

Det är väldigt, väldigt roligt att spela fiol. Det låter helt gräsligt! Jag har haft så kul, på riktigt. Jag lyckades stämma den så att det lät relativt bra, sen har jag öst på. Jag får verkligen inte till det där med stråken, den far överallt hela tiden och det gnisslar. Att hitta tonerna i överhuvudtaget är nästan helt omöjligt så det låter riktigt surt på alla sätt och vis.

Självklart så är det otroligt frustrerande att inte få till det som man vill ha det, men ack så kul det är när man får till en enda ton!

Min syster ringde idag och berättade att hon nu jobbar med en tjej som heter Sara som jag har praktiserat hos. Hon är musiklärare och hur gullig som helst.

Men det viktigaste: min gamla pianolärare jobbar fortfarande kvar där! Det är han som har lärt mig typ allt. Det var han som fick igång intresset och spelglädjen, vi spelade mycket tillsammans och jag hade väldigt kul. Självklart lärde jag mig saker på estet också, men det är han som ligger i grunden till allt. Han fick mig att lära mig uttrycka mina känslor genom pianot och gav mig utrymme att utforska musiken på mitt egna sätt. Anpassade tiderna så att dom passade mig och lät mig få testa mig fram och när jag körde fast så visste han alltid hur vi skulle komma vidare.

Jag skulle aldrig kunna tacka honom tillräckligt, det går inte.

På estet så fick jag lära mig att spela skalor och tekniker och det är också riktigt kul och viktigt. Hon jag hade som lärare där är hur duktig som helst och var också jättekul att spela med.

Men han lärde mig att lyssna. Världens bästa och viktigaste lärare jag någonsin har haft. Fy vad jag saknar honom ibland.

Nåväl. Jag och Emil följdes åt för inskrivningen på skolan idag och vi fick vårat schema. Vi går i skolan två dagar i veckan och eftersom jag bara läser en av kurserna så kommer jag att gå två förmiddagar i veckan. Måste hitta något annat jag kan göra resten av dagarna.

..kanske spela fiol?

Nervös

Idag är en mycket spännande dag, jag har många roliga saker framför mig. Lista:

- Gå till skolan och registrera mig, få ett schema
- Fortsätta gå till centrum och biblioteket
- Lämna tillbaka en bok
- Fortsätta gå till Musikanten och hämta ut fiolen

Jag och Johan har vänt om dygnet igen, nu går vi och lägger oss tidigare och kliver upp tidigare på morgonen. Det är oväntat skönt att komma upp ur sängen tidigt istället för att sova till klockan tolv. Johan börjar ju jobba klockan sex på morgonen, men han har lik förbannat varit uppe till tolv-ett tiden. Nu får han sova mer och vi kan mysa och prata en stund innan vi somnar. Vi har börjat laga middag tillsammans och plockar undan efter oss. Våra liv har ändrats mycket dom senaste veckorna och det har kommit smygande. Det har inte varit ett beslut, som det brukar vara. Det faller sig bara helt naturligt. Han brukar peta till mig innan han far på jobbet så att jag kan kliva upp och ta mina mediciner så dom har börjat verka. Då kommer jag igång tidigare. Vi är så smarta.

Idag får jag mitt nya schema och jag är så himla nervös. För det första så har jag lovat Emil att vi kan följas åt eftersom han inte hittar, men nu visar det sig att han ska ta bilen och jag är sämst på att hitta saker med bil. Jag går ju alltid. Så jag känner mig otroligt stressad över det. Och sen så ska jag ju få mitt schema OCH mina uppgifter för att kunna logga in på skolans datorer. Det är här skon klämmer. Dom där uppgifterna har aldrig funkat och jag måste jämt gå till den äckliga datoransvariga. Jag gillar inte honom.

Jag borde inte vara nervös, men hela den här dagen känns så spännande!

Nä

Nån måtta på dumheterna får det vara!

if i'm gonna go down
i'm gonna do it with style

Svartsjuka

Jag är vaken! Johan hade i uppdrag att peta till mig innan han for på jobbet så att jag skulle kunna ta min nya medicin så att den skulle börja verka lagom till när jag ska kliva upp, men jag kan inte somna om. Jag kommer nog aldrig att kunna göra det. Vi har ju dragit upp den ett snäpp till, så jag har nog några sömnlösa nätter framför mig. Men det är det värt.

Jag är fruktansvärt svartsjuk och paranoid och jag vet att det är fjantigt. Dom coolaste människorna är dom som avslappnat kan sitta när deras partner är ute och super, jag kan inte det. Ibland så blir jag så himla paranoid, jag spelar upp olika scenarion i mitt huvud så att jag är beredd när det går åt helvete. Lika bra att ställa in sig på att det går åt skogen, då slipper jag bli besviken. Ibland föreställer jag mig det så intensivt att det känns som att det har hänt på riktigt.

Det här är ett ganska stort problem i vårat förhållande. Det är svårt för mig att släppa taget om honom. Han är ju världens bästa pojkvän. Han är genomsnäll, fördomsfri, vansinnigt snygg och har alltid funnits där för mig. Jag kan inte föreställa mig en bättre pojkvän.

Så nu när han ska börja skolan så blir det himla jobbigt för mig. Dels för att jag nästan har övertygat mig själv att han kommer att hitta en bättre flickvän än jag och dels för att våra liv kommer att ändras drastiskt på en massa olika plan.

Självklart så pratade vi om det här, det är lika bra att ta upp det. Jag mår redan dåligt av det och jag kommer att må mycket sämre när han väl börjar i skolan.

När vi hade ett vuxet och moget samtal fick jag inte den respons jag ville ha. Jag ville att han skulle lova mig trippelt (den heliga formen av löfte) att han aldrig skulle skaffa sig en ny flickvän. Att vi ska gifta oss och föralltid vara tillsammans.

Istället för den responsen så fick jag svaret att han antagligen inte skulle hitta en ny flickvän, men om han gjorde det så skulle han säga till. Ett diffust svar alltså. Han kan inte lova något trippelt, vilket faktiskt är omöjligt. Men det var inte det svar jag ville ha och istället för att känna mig lättad så kände jag bara mer ångest. Han berättade gång på gång hur mycket han älskar mig, att hans flickvänsradar var ur funktion och att han aldrig skulle vara otrogen mot mig.

Men jag kan inte se det, för jag är helt förblindad av dessa irrationella känslor som alla grundar sig i mitt dåliga självförtroende.

Hur blir man av med sånahär känslor? Hur dämpar man denna paranoja? Jag kan verkligen inte göra det. Jag vet hur jag egentligen borde känna för att vara sådär avslappnad och cool partner.

Jag önskar att jag kunde tänka "det som händer är redan förutbestämt" eller nåt annat flummigt, men det går inte. Flummiga svar om viktiga saker är nog något av det värsta som finns. Förbannelse!

Så nu kommer jag att gå runt och må dåligt över det här i evigheternas evighet. Han är det bästa som har hänt mig och bara tanken på att han skulle vara med någon annan gör att jag fysiskt mår illa och får ont i magen. Och även om han skulle avsluta våran förhållande innan han börjar ett nytt så skulle jag antagligen göra något dumt och förstöra så mycket som möjligt och leta redan på bruden och slå ner henne. På riktigt. Och vad han än säger, så kommer jag att ha dödsångest med jämna mellanrum.

För jag är ingen cool och avslappnad flickvän. Jag är en flickvän som är helt körd i huvudet.

Ledsamt

Min kontaktperson som jag har istället för Emma ringde upp mig idag efter jag lämnat ett meddelande på hennes telefonsvarare. Tydligen så hade det blivit ett litet missförstånd eftersom överläkaren är den som måste skriva ut min medicin, så ingen hade ringt upp mig. Men istället för två ska jag nu ta tre tabletter och receptet blev skickat förra veckan, men dom hade missat att ringa upp.

Det är obeskrivligt skönt när saker och ting funkar. Sånthär har funkat ända sen jag började träffa Emma. Jag kan inte komma på någon gång då det har strulat sig sådär mycket som det tidigare har gjort. Det bara händer, precis som det ska göra. Så himla skönt. Jag känner mig nästan bortskämd.

Idag fick Johan sitt första schema och jag börjar nu förstå hur mycket man festar när man börjar på universitetet. Varför gör man det? Jag kan förstå att det är fester där man lär känna varandra, men hur många fester och hur mycket sprit behövs det egentligen för att människor ska kunna prata med varandra?

Vi bråkade lite idag. Eller, vi tjatade lite på varandra. Och helt plötsligt kände jag mig fruktansvärt förolämpad utan något egentlig anledning. Smart som jag är så gick jag härifrån innan jag skulle göra något jag ångrar, jag gick iväg på apoteket istället. Och nej, det var inte så dramatiskt att jag smällde igen dörren efter mig. Jag sa hejdå och kilade iväg. För om jag hade stannat så skulle jag bli sådär galen och onödigt arg.

Efter en stund promenad så kändes det bättre. Jag har ingen anledning till att vara arg, jag måste lära mig att kontrollera mig bättre. Men jag var fortfarande nedstämd och det har fortfarande inte släppt. Jag känner mig inte som det bästa människan, minst sagt.

Jag kan inte ens ta emot den minsta förändring som jag inte är beredd på. Jag satt fan och grinade i soffan bara för att jag inte kunde få ihop min lista. Allt blir så förvirrande och överväldigande.

Så just nu känns det väldigt bedrövligt och ledsamt. Johan har åkt iväg på träning och istället för att diska efter middagen så sitter jag och smågrinar framför datorn. Det har varit en tung dag och jag vet inte riktigt varför. Jag är helt slut i huvudet och alla tankar och känslor sliter i mig. Det är inte glada tankar eller glada känslor, det är ett som är säkert.

Fel

Nu blev det svårt. Tanken var att vi skulle åka in till stan tillsammans, men det gick inte. En liten mental overload.

För det första så fick jag ett meddelande om att fiolen jag lämnade in är klar. Det fick mig helt ur balans. Jag visste ju att den snart skulle vara klar och jag har väntat på det, men trots det så blev det lite för mycket. Jag var inte beredd.

Sen kom nästa smäll: jag hade tagit fel på datum och insåg att jag inte kommer att få pengar imorgon utan i övermorgon. Samma dag som jag ska skriva in mig. Jag hade planerat att hinna köpa hårfärg, en ny väska och en kalender innan. Jag är ful i håret, röd hårfärg har ju en tendens att tvättas ur och bli en konstig mörkorange färg.

Dom här två sakerna blev inte alls som jag hade tänkt det och jag blev påmind om hur känslig jag egentligen är för oberäknade förändringar. Och jag förstår vad dom menar med att jag måste ha struktur omkring mig.

Att Johan sen var stressad över att jag tog för lång tid på mig när jag satt och smågrät lite över att det blev helt fel och försökte desperat att skriva en lista och strukturera upp det hela igen, gjorde saken inte bättre. Att han var stressad förstår jag, han ville ju åka in till stan och prata med CSN.

Nu har jag lyckats få ihop en ny planering och det känns lite bättre. Men det är fortfarande fel. FEL I TELL YOU.

Nyfikenhet

Jag har helt tappat motivationen när det kommer till min sömn dom senaste nätterna. Det är inte att jag inte kan sova, jag vill helt enkelt inte göra det. Den nyvunna egenskapen att kunna koncentrera sig och fokusera på något är alldeles för intressant. Natten till idag gick jag inte och la mig förrän vid fem på morgonen, jag var helt inne i Grottbjörnens Folk.

Ikväll har jag spelat piano, diskat och läst lite. Det går snabbt framåt med pianospelandet och tekniken börjar komma tillbaka. Tänk vad mycket lite koncentration kan ge.

Jag har fortfarande ingen aptit, men det går bra ändå tycker jag. Jag äter med jämna mellanrum och håller blodsockret på rätt nivå. Ingen hetsätning eller behov av att hetsäta.

Är det egentligen tänkt att livet ska funka såhär lätt? Nu är det ju inte så att jag inte känner ångest eller nervositet, det är känslor jag alltid bär med mig. Men dom är inte förlamande eller förstör så mycket som förut.

Men jag fascineras av orken, saker jag inte har kunnat eller orkat göra går helt plötsligt att göra. Det går helt plötsligt att diska utan att gråta innan, jag kan som förr i tiden sätta mig vid pianot eller läsa och inte lägga märke till hur tiden rinner iväg. Det ligger en känsla av lugn i lägenheten.

Nu har jag helt slut på Xanor Depot och har haft det i några dagar, då började den här medicinen verkligen att funka. Jag tror inte att jag skulle må dåligt av att öka dosen ett snäpp till, det ska jag försöka ordna innan skolan börjar. Men jag vill nog lägga undan mina Xanor sålänge. Jag känner inget behov av dom och min uppfattning har varit att dom helt enkelt har tagit bort lite av effekten av Concertan. Jag känner fortfarande en stark ångest inför att börja skolan igen, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag gör det. Jag hoppas jag får tag på läkaren till veckan. Hon skulle ju ringa förra men gjorde inte det.

Annars så kan jag berätta att min lillebror Martin ringde tidigare ikväll och tyckte att jag skulle komma ner till övik en gång innan skolan börjar. Det ska jag verkligen göra. Jag saknar ihjäl mig.

Jag borde nog gå och lägga mig snart, jag lovade Johan att gå och lägga mig tidigare än igår. Han blir så orolig, lilla bebisen. Han jobbar natt och kommer inte hem förrän vid fem. Jag har köpt chips och lättöl på flaska. Jag är en duktig flickvän!

Fördelar

Jag hittade den här informationen på internet:

Medan diagnostiska kriterier och behandlingsplaner fokuserar på de negativa aspekterna med hyperaktivitet, impulsivitetsproblem eller uppmärksamhetsnedsättning, så finns det flera positiva aspekter med ADHD hos barn, ungdomar och vuxna. Det är inte alla människor med ADHD som har dessa kvaliteter, men vanligtvis finner man en stor variation av dessa positiva drag.
Detta är en av anledningarna till varför många föräldrar till ADHD-barn inte vill att deras barn ska förändras av psykofarmakaterapi eller beteendebehandling. Några positiva aspekter av ADHD kan vara:

-kreativitet
-charmerande personlighet, varmhjärtad
-bra människokännedom
-sinne för humor
-snabb att förstå det viktiga
-flexibilitet
-intuitiv
-känslig för den närmaste omgivningen
-entusiastisk, passionerad
-glömmer bort sina misstag
-försöker göra bättre ifrån sig nästa gång
-villig att ta risker

Inte för att jag vill skryta på något sätt, men det där verkar fasen stämma in ruskigt bra.

Om man inte tänker på dom mer sämre personlighetsdragen hos mig, så kan man nog se dom här bitarna ganska tydligt. För i slutändan så är jag en bra människa som vill andra människor gott, även fast det kanske inte syns ibland.

Men kolla! Ett långt inlägg!

Jag måste berätta om något obehagligt som hände häromdagen.

Jag rakade bort Johans hår och dealen var att han skulle dammsuga upp allt. När jag sitter i vardagsrummet och tittar på tv så gör han det, men det hör inte jag. Jag satt alltså fem meter ifrån honom och när jag går till köket för att hämta något så märker jag att han har dammsugit golvet. Hur gick det här till? Jag har inte märkt någonting.

I vanliga fall så vet jag att jag kan 'försvinna' lite ibland, jag märker inte riktigt saker och det är lite svårt att få min uppmärksamhet. Men såhär illa har det aldrig varit. Jag kan ibland komma på mig själv att jag har suttit framför teven i en halvtimme som dock har känts som fem minuter. Jag glömmer direkt bort vad det var som hände i filmen och jag är rent i allmänhet förvirrad.

När vi såg Harry Potter på bio så hade Johan somnat till en liten stund (??) och efter vi sett klart på filmen så frågade han mig vad som hade hänt medan han sov. Jag kom inte ihåg någonting.

Men att jag är obehagligt mycket glömsk är något vi visste redan från början, men nu på senaste tiden har det blivit värre. Hur kunde jag missa att han dammsög? Det är ju inte direkt den tystaste aktiviteten.

Är det här något jag säger till läkaren? Jag blir helt nervös. Den här medicinen har verkligen börjat ge bra resultat, tänk om dom tar bort den för att jag är så borta ibland! Jag vet inte om jag vågar berätta det.

Fast i slutändan så vet jag nog att jag kommer att säga det. Jag har ju en tendens att vara väldigt ärlig mot t.ex. läkare och Försäkringskassan. Annars så blir det bara skit av alltihopa, allt kommer ifatt en till stund. Om jag försöker fuska med att få pengar eller nåt från Försäkringskassan så skulle det ju helt klart komma ifatt mig, efter jag har haft monsterångest ända sen jag ljög. Jag är dålig på att ljuga, väldigt dålig.

Nåväl, det löser sig nog när hon behagar sig ringa.

Jag börjar förstå vad folk snackar om när det kommer till sånhär medicinering och resultatet en del ADHD-patienter kan få, det är helt magiskt. Utan att jag riktigt har märkt det så är saker så mycket enklare nuförtiden. Dom senaste dagarna har jag haft vansinnigt mycket mindre ångest. Jag har kunnat gå iväg på affären utan att inte komma iväg på flera timmar, ibland kunde det ta en hel dag. Jag har haft det rent omkring mig utan att disken blir ett monsterstort berg och soppåsar som står i hallen.

Jag och Johan bråkade ganska ordentligt för några dagar sen, eller, det var mest jag som bråkade och var arg. Med all rätt.

Men istället för att jag grävde ner mig i problemet och ältade det i flera dagar så la jag det helt enkelt åt sidan. Jag kan inte komma ihåg att jag har gjort det någonsin. "Det var ett misstag, alla gör misstag." Herregud. Är jag ens samma människa?`

Trots all denna förbättring så är jag ångestfylld inför att börja skolan. Tänk om det inte funkar det här gången heller? Jag känner sån himla press inför det här. Inte från andra, tror jag, utan från mig själv. Alla omkring mig hoppas ju såklart på att det kommer att gå bra, mina förutsättningar har ju ökat om man säger så.

Den enda jag kan komma på som ligger på mig litegrann är Johans mamma Ingrid. Hon säger så himla konstiga saker ibland. Exempel:

"Spelar du mycket piano nu Martina?"
- Jaa, det gör jag väl. Iaf om man jämför med förut!
"Men vad bra! Jag tror att det är det första tecknet på att du håller på att bli frisk."

Det kan låta som en vardaglig konversation där hon bara är glad för att det börjar gå bättre för mig. Men det är det inte. Hon använder begreppet 'frisk' alldeles för mycket. När är man frisk? Vad innebär det? Varför är dom så besatta av att jag ska bli det? Självklart är hon glad över att det går bra med mitt spelande, dom vill ju så gärna att jag ska spela och hålla min musikaliska ådra färsk, om man säger så. Men jag får ändå en obehagskänsla, det är svårt att förklara.

Om vi jämför om jag skulle ha en konversation med t.ex. min Mamma så skulle det nog snarare gå såhär:

"Spelar du mycket piano nu Martina?
- Jaa, det gör jag väl. Iaf om man jämför med förut!
"Åh, vad kul! Går det bra?"

Förstår ni skillnaden? Det kanske är ett dåligt exempel.

Och dessutom så slår dom fortfarande in paket till mig med massor av tejp och vill sitta och titta på mig när jag öppnar dom! Även fast jag och Johan har sagt flera gånger att det bara innebär ångest. Mycket mycket ångest. I min familj så tänker man inte riktigt på det längre. Jag får presenter i påsar, eller så öppnar Johan dom. Det är ingen grej man tänker på längre.

Min familj är bäst.

"Vet du hur mycket jag älskar dig, räkan? Jag älskar dig mest av allt i hela världen, nästan mer än vad jag älskar min familj." Det är nog den finaste kärleksförklaringen man kan få. Han är för alltid min.
..
"Och det spelar ingen roll vad som än händer, du kommer alltid att vara min räka."

Hemmafru

Okej, jag kan nu konstatera att jag är i desperat behov att borsta mitt hår. Jag gör ju aldrig det vilket brukar resultera i korvar av trassel. Hela mitt bakhuvudet är som en tjock korv, känns det som. Man känner sig ganska smutsigt. Så ikväll blir det dusch med skrubb och inpackning av håret. Sen ska jag försöka reda ut skithåret.

Jag är så trött på att vara 'hemmafru', som jag har varit dom senaste dagarna. Det är otroligt skönt att kunna laga mat, diska och plocka undan efter sig, det har jag aldrig kunnat göra. Men nu börjar jag bli olidligt trött på det. Jag lagar mat så att Johan hinner äta innan träningen, jag diskar efter han har åkt och städar lite. När han väl kommer hem så sitter han och fiser i soffan eller så sover han. Feministnazin i mig skriker efter uppmärksamhet och jag blir kinkig. Varför ska jag behöva göra sånthär, bara för att jag orkar? Jag borde skaffa mig ett liv som gör att jag kommer utanför dörren mer. Nu går jag ju mest bara och har ångest över att jag ska börja skolan.

Jag fick ett aningens bittert brev från Försäkringskassan idag. Jag hade tydligen ett möte inplanerat där i Måndags, det var alltså dom som ringde från det hemliga numret. Nu har jag fått en ny tid och om jag inte kan komma så måste jag ju faktiskt höra av mig.

Sånt ger mig ångest, det var ju inte meningen att missa tiden. Jag har helt enkelt bara glömt bort att skriva upp tiden och jag får sån skuldkänsla över att veta att hon satt där och väntade på mig. Så jag ville såklart ringa upp på en gång och be om ursäkt. Sen kom jag på att den där människan inte alls är vidare trevlig och att jag inte riktigt gillar henne. Jag saknar min förra kontaktperson där, hon var cool. Första gången jag pratade med det här stjärnskottet var ett otrevligt samtal. Det här var också en påminnelse om att jag måste söka nytt bostadstillägg nu när Johan börjar skolan. Förbannelse. När Emma kommer tillbaka så får hon hjälpa mig, jag orkar verkligen inte. Hej totalångest!

Nu ska jag lägga oron åt sidan, inte ge den näring. Jag ska istället börja göra iordning inför tvättandet som börjar klockan sju. Mhm.

SockerchocksJohan

Jag och Johan var på bio igår och såg G.I Joe, ingen film som egentligen faller mig i smaken, men vi for dit eftersom Johan lekte med leksakerna Mycket när han var liten. Så det var en liten nostalgitripp för honom, minst sagt.

Jag har nog inte sett honom vara så glad och exalterad på väldigt lång tid, om jag ens har sett honom vara så glad. Han är en väldigt glad människa, men igår var han speedad som ett barn på julafton med en sockerchock. Det var så roligt! Han kunde alla karaktärer, berättade uppspelt om dom när filmen var slut. Han hade ju lekt en massa med dessa leksaker som barn så det är ju inte så konstigt att han var så glad. Han var en riktig nörd med en passande t-shirt och varje gång jag tittade på honom under hela filmen så log han med hela ansiktet. "Visst är den bra!? Hihi!"

Jag fattade inte riktigt det häftiga i filmen, såklart. Men det var väl en bra fiilm antar jag. Enda anledningen jag var där var för den här mannen:







Det var helt klart värt besväret.

Att äga

Äh. Jag orkar inte bry mig. Ju mer jag hänger upp mig på det, desto värre blir det. Min kväll ska inte gå till att gräva ner mig i nån skit.


I'm still a rock star

PANG

Martin har åkt hem och jag fick ett akut jagvillflyttahem-anfall och grät en stund. Sen fick jag ett slag i magen och självförtroendet åkte ner djupare än vad det redan var. PANG!

Nu är jag ensam, för Johan åkte med Martin ner för att spela lite fotboll i deras korpen-lag och jag tänker äta gröt, dricka cola zero och bara vara trött på hela skiten.

Trevligheter

Vi har just sett Allt Flyter och det är en såndär film som man bara blir glad av och med trevligt sällskap så blir allt hundra gånger bättre.

Martin Öberg och Ludde åkte hem idag efter en natt här, men lillebror Martin stannar åtminstone en natt till, han ligger faktiskt i sängen och smygsover nu tror jag bestämt.

Jag och Martin har som vanligt apkul och citerar family guy, skriker light weight baby och fnissar som småflickor hela tiden. Idag har vi varit på stan och sen tittat på Johan när han tränar. Det är alltid kul att se, dom sparkar så hårt och skriker en massa.

Jag tror jag lyckades missa ett läkarsamtal tidigare idag, när vi var på stan. En läkare skulle ju ringa mig den här veckan och jag hade ett missat samtal från Privat Nummer. Förbannelse! Och om det inte var någon läkare så var det någon annan viktig människa. Och den människan har inte ringt upp. Dynga på bröd.

Annars så lider jag av akut storhetsvansinne och känner mig odrägligt dryg, antagligen Martin som triggar igång det. Haha.

I'M GONNA FUCK YOU UPP!

Paris

Jag drömde en såndär verklighetsdröm inatt. Att jag och Mimmi dödade Paris Hilton genom att slå sönder hennes huvud med två stenar och sen la vi henne i diket. Jag vaknade av att jag var totalt panikslagen över att polisen hade börjat komma snoka i det och kommit på att vi var misstänkta. Usch. Det är tur att jag har lärt mig av erfarenhet att inte ringa direkt till människor när jag är yrvaken och förvirrad.

Om någon timmer eller två kommer min lillebror Martin upp med två av sina kompisar. Hurra!

Nu ska jag göra mig iordning.

Attack!

Jag kom igång till slut. Jag diskade, dammsög lite, tog en dusch och gick iväg på affären. Sen somnade jag av utmattning, konstigt nog.

Men efter jag sovit en timme och vaknat till lite så är jag på topp. Jag har tvättat våran matta, som är en såndär konstig matta av bambu, så man kan inte bara köra den i maskinen utan måste torka av den med en trasa. Nu måste jag städa mer. MerMerMer. Imorgon kommer Martin upp! COLD SIDE.

Ninjaattack of DOOM!

Fan!

Nu är den här, rastlösheten. Den plågsamma rastlösheten där jag vill så mycket men kan så lite, det fastnar. Jag vankar av och an, spelar piano, kollar på disken, sätter mig vid datorn, kollar efter recept på glutenfria baguetter, kliver upp, spelar piano, spelar lite gitarr.. i all oändlighet. Jag har gått runt i två timmar nu och jag vet så väl vad jag behöver göra. Jag måste diska och städa, ta en dusch, äta någonting, gå på affären.

Det som är intressant i det här är att rastlösheten känns mycket konstigare nu än vad den gjorde tidigare. Ibland när jag är påväg till exempelvis affären så kan jag komma på att det var så himla enkelt att komma iväg. Det tar inte två timmar att komma iväg, det tar en. Jag hoppas att det är pågrund av medicinerna, det kan ju också vara så att jag faktiskt är medveten om mitt beteende och därmed fokuserar på det som inte riktigt funkar. Jag har liksom inte ens vetat om att jag gör såhär. Eller, jag visste inte hur mycket ångest det framkallar att inte komma iväg, förut trodde jag att det enbart var ångesten som hindrade mig.

Men samtidigt så blir det så himla intensivt ibland. Jag har bara sovit några timmar, hoppade nästan upp ur sängen och tänkte rädda världen. Idag tänker inget stoppa mig!

Och sen fastnar jag. Fan också. Fanfanfan.

Arg!

Ibland känner jag mig odrägligt överlägsen, snobbig och nedlåtande gentemot andra människor. Jag vet inte riktigt vars det kommer ifrån, jag är i vanliga fall en väldigt snäll och omtänksam människa som kan skicka små handskrivna lappar med gulliga meddelanden. Självklart har jag mina dagar och stunder, men ibland blir jag såhär odräglig.

Jag har en person som alltid kommer i första hand när det kommer till dom här stunderna. Jag blir vansinnigt irriterad och börjar slipa på en handskriven lapp med ett väldigt otrevligt meddelande. Jag vill ringa upp personen i fråga och bara skälla ut för att den existerar.

Dumma, dumma människa. Ingen vill ha dig här i världen och ingen tycker om dig, för du är dryg. Du har inga vänner och du har inget liv.

Jag vill trycka ner personen i sanden totalt och bara vara nedlåtande, elak och ilsken.

Men i efterhand så får jag självklart ångest. Är det bara jag som blir såhär? Det är ju inte direkt någon annan man hör bli det. Förutom Jenny då. Hon är ungefär världens snällaste människan i hela universum, men kan bli lika ilsken. Tillsammans blir vi en bomb där det bara haglar förbannelser och elaka kommentarer. Som några fula mobbare står vi i hörnet och skrattar nedlåtande. Ha. Ha. Ha.

När man väl fått det ur systemet så följer en direkt känsla av tillfredsställe --> ångest --> förlåtelse --> man går vidare med livet utan att tänka mer på det. Man förlåter sig själv för allt det elaka och intalar sig själv att man inte alls är en dålig människa, alla gör/blir väl såhär nån gång ibland? Kanske inte lika ofta som jag då, men nån gång måste det ju hända.

Usch. Nu började jag sakna Jenny. Kom hem! Jag börjar få Jenny-abstinens och jag behöver nån att beklaga mig inför badly. För det går inte att prata med Johan om det. Han säger bara att jag måste släppa det, att det inte fyller någon funktion att vara arg. Fast det säger han om det mesta, att jag ska släppa det. Typ allt jag går och grubblar på, det är hans bästa lösning.

Det är ingen lösning för mig. Jag kan inte bara släppa saker och låta det vara förrän jag har fått det ur systemet. Så just nu är jag ungefär världens otrevligaste människa och istället för att börja skicka hatmail så sätter jag mig och skriver här istället.

Men förbannelse över dig! Må dina barn födas med svans.

Bebis

Jag tänker ofta på att bli mamma och på att vara gravid. Det svider i själen, mycket. Johan säger åt mig att inte tänka på det, att bara låta det vara. Men jag kan inte sluta. Jag fyller 24 år i November och jag känner mig helt efter i min utveckling och mina prestationer i livet. Det var ju inte såhär det skulle bli!

MEN, jag såg på ett program där dom visade en förlossning så kände jag en himla lättnad. Det ser ju så bra ut, först har man en fin mage och vips så har man fått en söt gullegullbebis.

Måhända att jag är löjlig, omogen och fjantig men att föreställa sig att något ska komma ur muttan sådär är ju helt bisarr. Själva idén är ju helt dum i huvudet. Det är slem, bajs och blod. Och bara tanken på att jag ska ligga med benen isär inför främmande människor som står och hejar på mig ger mig rysningar.

När jag var på mitt första och hittils enda gynekologbesök så var det helt klart det värsta jag gjort hela mitt liv. Nästan. Jag har aldrig känt mig så naken som jag gjorde då. När man är gravid så får man ha någon petandes i muttan hela tiden.

Att byta bajsblöjor, torka kräk, drivas till vansinne av sömnbrist och andra mindre roliga saker är inget jag känner mig rädd för, än.

Det är en ganska bra reminder att veta att innan den fina magen blir en söt liten bebis så måste man kläcka ut den lilla rackaren genom muttan.

Och det här är inget jag bara är lite rädd och osäker inför, jag är helt livrädd. Bara tanken på det gör att Johan får ligga längst bort på sin sida och fysisk kontakt är förbjuden.

..i slutändan så känns det bara orättvist. Det har kretsat mycket kring det här eftersom jag har börjat äta min nya medicin. När man läser som medicinen på det där papperet där alla biverkningar står så står det såhär under rubriken Graviditet och Amning:


Det är viktigt att du/din dotter inte blir gravid under pågående behandling med CONCERTA, eftersom läkemedlet kan orsaka missbildningar hos det ofödda barnet.

Om du/din dotter redan har fått första menstruationen, eller får den efter att behandlingen har påbörjats, ska en effektiv form av preventivmedel användas, om du/hon är sexuellt aktiv.

Bara en påminnelse om hur långt bort allting är.

Brittan

Måste bara säga att jag är helt sjukligt besatt av Britney Spears. Hon äger allt och alla.

Kalas

Sådärja. En liten bloggkris. Men nu är jag nästan klar.

Jag väntar på att Johan ska komma hem. Då ska vi äta god mat och fira att han kom in på programmet och att jag ska få dra upp min medicin mer. Jag berättade om vilken ångest det innebär att jag ska börja skolan snart och att medicinen inte har gett några resultat än. Hon var snäll och läkaren ska ringa mig nästa vecka.

Men jag måste diska, vilket jag för allt i världen inte kan komma igång med.

Usch. Det är inte så bra dag idag. Även fast vi ska fira. Jag är helt slut i huvudet och kvällen kommer nog att bjuda på läckerheter som totalångest och bedrövelse.

Hurra!

Johan ringde och väckte mig med glada nyheter: han kom in på personalvetarprogrammet! Hurra! Jag blir så glad för hans skull, han behöver något nytt. Och dessutom så kommer det bli lättare med träningar och tävlingar.

Så nu är jag vaken alldeles för tidigt, i mina ögon sett. Jag brukar sova mycket längre, men jag brukar gå och lägga mig sent också så jag antar att det jämnar ut sig.

Det var allt jag hade att säga.

Trevlig kväll

Vi har haft en väldigt trevlig kväll. Harry Potter var inte så bra som jag väntat och jag var rastlös utan någon nåd. Det var nästan plågsamt att sitta still och titta på film där jag inte kunde ställa mig upp och gå runt en stund.

Innan åt vi på kinarestaurang, åt glass och traskade runt lite på stan i sommarvärmen. Väldigt behaglig kväll.

Imorgon ska jag träffa någon tant som heter Rita på psyket, någon såntdär check-up där dom kollar om jag vill ta livet av mig eller inte. Jag kan dock berätta att jag inte vill dö, men jag skulle inte må dåligt av att höja medicinen. Den har inte riktigt gett någon effekt än. Men man måste vara försiktig med att be om sånt, dom kan lätt tro att man är knarkare.

Men nu blir det mediciner och sömn.

Klyscha och Knark

Ikväll ska Johan bjuda mig på en riktig klassiker: bio och restaurang. Det kommer att bli helt sjukt trevligt. Det är så himla sällan vi kan göra sånt tillsammans och snart sätter träningssäsongen igång igen, så kommer det verkligen inte finnas tid till att göra sånt.

Igår var jag och hämta ut mer concerta och jag börjar förstå varför folk gnäller över att dom inte lyckas ljuga och få ut medicinen, det var som ett förhör! "Vad ska du ha den här medicinen till? Vem har skrivit ut den? Vilken dos ska du ha?" osv osv. Jag fattade ingenting. Och innan jag ens fick medicinen utskriven från första början. Hur kan folk lyckas med att fejka ett omfattande prov på en vecka med hundra olika övningar, gå igenom många, många timmar med terapeut, läkare och utredaren? HUR? Och är det värt det? Det är ju så låga doser att det är löjligt om man vill ha medicinen för att missbruka den. Det är ju inte direkt som att dom kastar Ritalin på mig, man får ju börja med den absolut lägsta dosen och sen trappar dom upp den sakta sakta sakta.. Herregud. Dumt att gå ut på gatan, hitta någon som känner någon som känner någon som kan fixa fram lite. Mycket smartare.

MÅNS

Ett snabbt inlägg innan Johan kommer hem och jag måste stänga av, han blir helt knäpp av min galna crush på Måns. Så fort han är på teven och jag lyckligt skriker till så blir han lite sur. Jag klandrar honom verkligen inte.

Men HUR kan man inte bli löjligt förälskad i den här killen?

Flugan

Kommer ni ihåg flugan jag nämnde i ett tidigare inlägg? Den är fortfarande kvar. Den förföljer mig vars jag än går och nu har den har nu blivit som ett litet barn hos oss. Men eftersom jag försöker döda den hela tiden så vet jag inte om jag kan kalla den för barn. Jag hatar den. Jag blir galen! Och den dör aldrig heller, hur mycket jag än slår på den. Förbannelse.

Annars så kan jag meddela att jag har tappat bort mina papper från utredningen. Det är verkligen jättedåligt. Hur lyckades jag med det?

Konstigt

Jag är grymt sugen på att tatuera mig. Nu!

Igår var en väldigt bedrövlig dag och helt plötsligt så stod jag på första plats för en etta på 43kvm mitt i stan. I övik. Jag vet inte varför jag ens anmälde att jag var intresserad, jag har inget att hämta i övik. Självklart tackade jag nej, men att jag ens gjorde det är väldigt konstigt. Och ja, jag berättade för Johan. Vi pratade länge om hur det känns för mig och hur det känns för honom.

Jag vill flytta hem, fast jag har ingenting därnere förutom min familj. Jag har inget att göra, får ingen hjälp och kommer inte att ha Johan.

Men det känns ändå skumt att jag letar efter lägenheter på Internet. Väldigt konstigt.

Ensamhet

Jag känner mig så outhärdligt ensam ibland, som idag. Igår hade Mimmi sin födelsedagsfest i Övik och jag såklart inte med. Jag är aldrig med nuförtiden. Jag får nästan inte ens tänka på att dricka alkohol nu när jag har börjat med den nya medicinen och jag kan inte lägga mina dåliga levervärden åt sidan och strunta i dom.

Samtidigt som jag inte riktigt känner att jag hör hemma med allt supande och det livet, så hör jag inte hemma där jag är nu heller. På Johans sida, för här är jag det svarta fåret. Vad Johan än säger.

Jag lever som i två världar och det känns helt värdelöst. Jag försöker helt desperat att klänga mig fast i Johans grupp med all träning och sånt, för det är det livet jag behöver, men jag tycker att det är okej att fara på festival och supa ner sig totalt i några dagar i sträck och röka en limpa cigg bara sådär. Och att bara nämna att jag är sugen på en cigg kan ge mig en arg blick och bitter kommentar om att det bara är idioter som röker cigg. Och knäcka fingrarna? Nädu, det ska man inte göra. Tänk på att du spelar piano!

Men eftersom jag äter mina mediciner och måste satsa framåt och strukturera upp mitt liv, så måste jag rent logiskt tänka på hur jag lever istället för att leva för stunden och hoppas på det bästa. Jag är inte en sån människa. Jag hatar att planera vad jag ska äta en vecka framåt och strukturera upp saker med listor.

Så då måste jag hitta något sätt att arbeta med båda grupperna och hitta något mellanting. Men det känns som att det bara går bra när man är med mina vänner sen förut, för där spelar det ingen roll om man inte super, röker, knäcker fingrar och är fet utan dåligt samvete.

Om jag ska vara med i Johans gäng så ska man helst inte göra någonting av det jag nämnde tidigare, då får man en lite bitter kommentar. Och att dom tränar hundra gånger i veckan och tycker att det är helt normalt gör inte saken bättre.

Äh. Jävla skit.

Naivitet

Idag vände det helt och slutresultatet blev en mental brakedown. Jag vet inte riktigt varför, men ibland blir allting bara så.. overväldigande?

Jag satt och läste om ADHD. Medicinering, stödgrupper, bloggar.. ni vet. Sånt man googlar omkring på. Sen var det som att det tog stopp. Jag blev så trött och jag kände direkt den där känslan av orättvisa alldeles för intensivt.

Det finns som sagt väldigt mycket information och stöd för unga äldre, som det kallas. Men när jag började läsa en blogg som var mycket populär så berättade tjejen om att hon hade planterat om sina blommor och tjatade på lite om det. Kontentan var att hon hade färdigställt arbetet och hon hade fått många kommentarer i stil med: Bra kämpat tjejen! Och: Nu kommer det säkert att vända för dig!

Det är ju jättefint och bra att det finns så mycket stöd och information.

Men jag vill inte. Jag vill inte fortsätta vara såhär. Jag vill vara naiv igen och hoppas på det bästa, inte veta om att framtiden innehåller ständiga kamper mot mig själv. Jag har kommit på varför jag tycker att det känns så jobbigt med att ha det på papper: det blir verklighet. Jag vill inte veta att det kommer att vara såhär tungt resten av mitt liv. Självklart så har jag ju bättre dagar och perioder, men jag kan inte vara naiv längre.

Och blablabla med allt bra. Men jag vill inte! Jag vill inte vara med och leka den här leken mer.

Författare

Igår så bakade jag mackor. Hur häftigt som helst!

Jag och Johan pratade igår om mina mediciner hjälper eller inte. Det är alltid så svårt att svara på den frågan när man träffar läkare eller liknande. Hur ska jag veta det? Det är ju inte direkt som att det känns direkt hur den funkar, utan det tar ju ett tag. Så jag brukar fråga Johan, om vad han ser.

Han tycker att jag verkar må bättre, konstigt nog. Jag har ju mått riktigt apa under tiden vi har ändrat Lamictal-dosen, men tydligen så har jag blivit piggare på något sätt och orkar ta tag i saker. Jag hoppas att det stämmer, det borde göra det.

Jag menar, igår så bakade jag. Det har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Jag bakade, diskade undan och sen åt jag mackor. Allt utan att jag riktigt tänkte på det. Det är ju inte direkt något jag gör i vanliga fall, eller har gjort på några år.

Hur vet jag att det börjar vända?

Annars så har jag skrivit en mer organiserad blogg. Jag vet inte riktigt varför, men jag har gjort det sen jag fick min diagnos och inatt drömde jag att jag fick börja sälja den och massor av människor läste den. Det bästa med drömmen, och det mest centrala, var att folk som jag rent generellt avskyr läste den och fick sig en käftsmäll. BOYYAAH! Take that, fuckers.

Jag borde skriva en bok, bara därför. Skriva ett helt kapitel om hur jag avskyr människor. För jag är så mogen.