Promenad

Idag har jag varit i skolan hela dagen. Jag trodde inte att jag skulle orka det, men det gjorde jag. Jag kände mig helt oövervinnerlig när jag kom hem igen. På vägen hem så knäppte jag några bilder bara för att visa hur fint det är när jag går till och från skolan. Jag har världens finaste skola och det är så fint på vägen dit och hem att det känns nästan lite roligt och trevligt att gå.

Först så går jag över bron till stan.





Sen kommer jag till stadskyrkan som är jättestor och fin.

Kyrkans har världens finaste park.

Sen kommer jag till skolan, som är fin den med.

Promenaden tar ganska precis en kvart och är därför helt perfekt lång och trevlig att gå.

Idag har större delen av föreläsningarna och läsandet varit om avföring. Några i klassen blev förvånade och lite förskräckta över att man faktiskt kommer i kontakt med någon annan människas avföring när man arbetar inom vården. Speciellt inom äldrevårdsomsorgen. Man får torka bajs, byta blöjor och anteckna och hålla koll på hur mycket, när och hur det hela sker. Har hon bajsat idag? Har han haft mörk urin?

Jag förstår inte riktigt hur man kan börja läsa inom omvårdnad utan att fatta att man egentligen ska ta hand om människor. Man kan ju lätt tänka att folk måste bajsa, i vilken ålder dom än är, och vilken ålder människan än är i så bajsar dom. Och behöver man såpass mycket hjälp att folk måste hjälpa en att vända sig i sängen, så säger det ju sig självt att man måste torka bajs också. Men det har tydligen inte en del i klassen förstått, vilket jag tycker är helt tragiskt. Folk blir mer och mer förskräckta över vad det faktiskt innebär att jobba inom vården. "Måste man tvätta människor!?" Eller favoriten idag: "Varför har dom blöjor om dom är gamla?"

Det som känns bra med att folk i min klass verkar helt dumma i huvudet och kommer med idiotiska inlägg under en föreläsning, så är det ju bra för mig. Det framställer mig som en smart och ambitiös människa. Jag ställer relevanta frågor.

Jag fick min diktafon idag också, men den får jag inte använda under föreläsningarna p.g.a. sekretessen. Man får inte spela in eftersom andra människor ställer frågor n'shit. Det hela gjorde mig helt galen från början, men nu får jag helt enkelt spela in mina egna anteckningar direkt efter föreläsningen istället. Får skriva fler stödord och prata in medans informationen är "fräsch". Måste bara lära mig att hantera den nu, men det verkar inte så himla svårt ändå.

Nu har jag två dagar hemma för egna studier. Det känns skönt, jag behöver lite vila från alla människor och föreläsningar. Jag är helt knäckt. Jag tog en nap med Johan när jag kom hem på nästan två timmar. Sen så har jag mest bara ångest, antagligen för att jag är helt slut i huvudet. Jag tryckte i mig Xanor igår och somnade jättetidigt. Mina andra mediciner hann inte ens börja verka innan jag däckade i sängen och pratade i sömnen.

Nu är jag helt slut i huvudet och ska vänta på att Johan ska komma hem från träningen. Jag skulle ju egentligen ha följt med idag, men jag har bestämt mig för att sikta på skolan i första hand och inte ta mig vattten över huvudet så jag inte orkar. För den här gången ska det gå.

Sömn

Jag somnade vid klockan tio igår kväll, minns inte exakt eftersom jag var helt slut i huvudet. Hur är det tänkt att man ska orka? Jag menar.. igår hann jag hem och sova nästan en timme på lunchen, vilket gjorde att jag klarade av det sista på eftermiddagen. Men idag kommer jag inte att hinna och jag är redan så trött att jag inte fattar någonting. Jag vill bara gå och lägga mig igen. Det är kallt i våran lägenhet och jag fryser lite. Jag vill krypa ner i sängen igen och sova kanske två /tre timmar till.

Jag kanske borde ta min medicin tidigare på kvällen? Jag undrar hur lång tid det tar innan det trätta släpper, mer än tolv timmar isåfall.

Jag gjorde om min blogg igår också, som ni kan se. Det känns bra, det behövde jag. Usch, den här dagen kommer att gå tungt. Men jag får helt enkelt bara klara av den och komma ihåg att jag är "ledig" i imorgon då vi ska plugga hemma. Vi har fått uppgifterna från ena kursen och lite från den andra. Idag ska vi läsa Vård- och omsorgsarbete hela dagen.

Äh. Jag tror jag borde röra mig.

Jag vill sova mer!

"Öööh.."

Idag har jag varit i skolan. Jag började klockan halv nio och slutade klockan tio över fyra. Jag var tvungen att åka hem på lunchen och sova en stund för att orka, men jag gjorde det! Jag orkade en hel dag bland människor, förvirring och intensivt självförakt över att inte kunna tänka klart. Men jag antar att det kommer. Det blir nog bättre för varje dag jag är där.

Är folk tröga rent i allmänhet, eller har jag bara oturen att få några totalidioter i klassen? En del kommentarer alltså.. jag blir helt deprimerad. Det finns en invandrartant som jämt ska påpeka saker, och det är helt dumma frågor och inlägg. Jag undrar om hon är utvecklingsstörd. Sen finns det en hårdrockskille med råttfärgat, långt och stripigt hår som har nitarmband som går över hela underarmen. När vi hade våran introduktionsvecka och pratade om drogpolicyn, så började han prata och tjafsa en massa om benso. Räknas det som en drog? Det som var det fjantiga den gången var att han inte sa just ordet benso, utan bensodiazepiner, och jag kan sälja min själ på att han sa det bara för att låta häftig. Tur att min mentor, P-G, var där. Han är coolast och är lärare i psykologi och psykiatri, så han ägde ut den där fuckern ordentligt. Den där hårdrockskillen är iaf så jävla trög att det är läskigt.

- "Öööh, va' menaa du? Att man måste tvätta gamlingarna? Kan dom inte göra det själv elleh?

GAH!! Nästan alla har lyckats kläcka ur sig nån idiotsak idag och jag blir helt deprimerad.

Nåväl. Min bitterhet kan ha någonting att göra med att jag är svinigt trött och har därför en tendens att bli helt galet bitter.

Jag träffade Birgitta från Försäkringskassan idag också. Det är tydligen inte alls så illa som jag hade föreställt mig. Vi ska kolla hur det går och ska träffas om två/tre månader och uppdatera oss lite. Det är lite upp till mig om vi ska sluta med aktivitetsersättningen, men om jag klarar av att plugga som jag kommer att göra nu, så har jag egentligen inte rätt till ersättningen. Men jag måste klara av det dom månaderna innan vi ska träffas igen. Om jag inte gör det så blir allt som vanligt, men om jag klarar det så ska vi ha ett utvärderingsmöte, helt enkelt. Hon är bra. Jag gillar Birgitta.

Gammal

Nu ska jag sova, för imorgon börjar skolan! Yay! Har skummat igenom dom två böckerna vi kommer att arbeta med nu, och jag kan lova att om några veckor så kommer jag att sitta och gråta helt hysteriskt eftersom jag inte förstår och nåt prov börjar närma sig.


Var helt enkelt tvungen att lägga upp den här bilden. Såhär många tabletter tar jag när jag ska sova och det coola är att jag kan svälja dom med bara en liten klunk vatten. Det är skillat och coolt, på ett tragiskt sätt.



Sen en annan bild. Jag ser så himla gammal ut! För jag är snart 23 år gammal. Jag blir lika chockad varje gång jag kommer på det alternativt när jag ser sånahär bilder. Jag fattar ingenting.

Och som alltid sitter min septum snett. Det är tradition nuförtiden.

Well. Håll tummarna för mig imorgon, för då blir det åka av!

Blomma

Nu har jag hålliy på med ett mail till Shahzad i en halvtimme, bara för att få ett mail tillbaka där det står att det inte har gått att skicka det. Antagligen så tar det för mycket plats, eftersom jag skickade med en massa bilder från personalfesten. Sånt gör mig till en mycket bitter människa.

Jag fick en blomma av Johan när han kom hem från jobbet! Tyvärr så luktar han äckligt och jag kan inte ta på honom. Synd.

Nu ska jag ta min medicin så jag däckar nån gång. Jag älskar mina mediciner! Det spelar ingen roll hur jag mår eller vad jag gjort/gör, jag kan inte hålla mig vaken efter ca. en timme jag har tagit medicinen. Det går inte, det är fysiskt omöjligt. Tro mig, jag har provat. (Såklart) Efter två timmar så var jag fortfarande relativt vaken, fast inte kroppen. Jag kunde inte gå, för benen bara vek sig under mig och jag kunde nästan inte resa mig upp igen.

Så nu har jag aldrig problem med sömnen, det största problemet är väl om jag inte somnar på en timme. Jag brukar oftast somna nästan direkt, bara för att jag är medveten om att jag kommer att somna ändå. Trygghet för en som haft ganska svåra sömnproblem och varit tvungen att äta mediciner som jag bara blev beroende av. Så nu somnar jag bara för att jag inte behöver oroa mig. Sweet.

Over and out

Avril Lavigne

Alltså, den här tjejen.. jag är så kär i henne. Hon är fan en av dom bästa artisterna jag någonsin hört. I det här klippet så syns det extra mycket. Rent musikmässigt så är hon så himla naken och utsatt. Bara rena toner, inga krusiduller här inte.

http://www.youtube.com/watch?v=PQEpGxhwGr0&feature=related

Killen som körar irriterar mig lite, mest för att det låter så konstigt när han hoppar in mitt upp i alltihopa. Och det är ganska sällan jag blir såhär besatt av en artist. Rent i allmänhet så blir jag lätt fascinerad av olika artister, eftersom alla sätter ett personligt märke på musikens kvalitét och det är så häftigt att förstå hur och vad dom gör, men jag blir inte bara fascinerad av henne. Jag blir fullständligt lamslagen och får hjärtat upp i halsgropen. Jag får rysningar, big time.

Det som är mest häftigt med det där klippet, är att jag började gråta när jag tittade på det första gången. Jag vet inte riktigt varför. Det kan ha att göra med att jag tycker att när jag och Johan gifter oss så ska vi dansa våran bröllopsvals till den här låten. Den går lite snabbt, men vi får träna upp oss.

Nåväl. Jag tror att det är därför jag blir ett känslomässigt vrak av att lyssna på den.

Annars så har jag en förvånansvärd trevlig kväll ensam hemma. Var och handlade micro-mat och lite godis. Och en flaska Cola Zero förstås.

Mitt finger ser mycket bättre ut idag. Jag har ruskigt ont i vaden efter träningen, det är nog inte träningsvärk utan jag skulle snarare gissa på en liten sträckning, hur jag nu har lyckats få det. Men jag har en tendens att göra illa mig mycket nuförtiden. Jag ramlar ofta och har för tillfället ben som ser ut att ha blivit misshandlade. Jag fattar inte hur det går till, jag har jämt en massa blåmärken överallt, speciellt nu på senaste tiden. Fast jag är rent i allmänhet en klantig människa som går in i saker och tippar omkull. Speciellt sen jag började äta medicinen jag äter nu. Jag kan snubbla på mina egna fötter och jag går ofta in i väggar och missar dörrar och sånt. Intressant.

Nu ska jag fortsätta kolla på Avril Lavigne-klipp och gråta lite till tror jag. Borde kanske göra ett tappert försök till att fräscha upp mig lite. Färga ögonbrynen och sånt. Det är jobbigt att vara en superblondin och färgar håret relativt mörkt. Då måste man göra sånadär tråkiga saker. Och det är ju så svårt! Jag är helt paranoid över att jag ska misslyckas och ha i färgen för länge och då få turkögonbryn mörka som natten. Jag har fått det en gång tidigare, det var inte attraktivt. Det var fult.

Blooood

Idag har jag faktiskt varit relativt produktiv. Jag har handlat böcker för 800:- (!!), pluggat på biblioteket, handlat saker och gjort en bra överraskning till Johan. Det var väldigt spännande, och den gick hem big time.

Jag har bestämt mig för att göra ett tappert försök att lägga upp lite mer bilder. Bilder är alltid roligt. Dom flesta bloggar jag skummar förbi har ganska många bilder. På dom flesta så är det bilder av deras barn. Jag har inga barn, och snart har jag ingen katt heller, så jag har egentligen inget att visa. Men jag kan visa mitt hår, som är världens snyggaste. Och mamma, det är visst fint det är när det är rött!



När jag skulle gå in till stan så passade jag på att ta ut soporna på vägen. I en av dom två påsarna låg det ett trasigt glas och självklart så skar jag mig när jag skulle stoppa ner dom i soptunnorna. Det gjorde lite ont, men inte såpass ont att jag var tvungen att kolla hur det hade gått, så jag gick inte upp till lägenheten igen (vi bor faktiskt på högsta våningen) utan fortsatte min färd in mot stan. När jag kommit några hundra meter så känner jag hur det droppar blod från mitt pekfinger, men jag reagerar inte så mycket över det. Jag tänkte att jag får tvätta bort det när jag kommit in till stan och sen gå till Johan och beklaga mig och få ett plåster.

Men eftersom det inte slutade blöda så blev jag lite smått nervös, då hade jag gått halva vägen, och eftersom folk i allmänhet blir lite nervösa när det går förbi en tjej som har blod rinnande från handen, så stoppade jag helt enkelt handen i fickan på mina jeans. Det var också ett bra sätt att stoppa blodet, tänkte jag. Det var det inte, för det blödde igenom mina jeans och gjorde att det blev en stor blodfläck vid fickan. I vilket fall så gick jag till Johan och fick tvätta bort blodet från min hand och sen fick jag ett plåster.

Egentligen var det nog inte ett så himla djupt hack. Det är snarare väldigt litet, med tanke på hur mycket det blödde. Ikväll när jag tog bort mitt plåster såg mitt finger ut såhär:



Den vita fläcken i mitten innehåller ett litet, litet sår där på kanten. Resten vet jag inte riktigt vad det är. Det ser inte så trevligt ut, så jag hoppas att det försvinner. En sak är säker iaf, det gör ganska ont at the moment. Tyck synd om mig!

Sparka Martina! Sparka!

Jag for och tränade igår! Jag var så himla duktig att jag ens for dit, sen tycker jag att det faktiskt gick över förväntan. Jag orkade nästan med rent konditionsmässigt, vilket jag absolut inte trodde att jag skulle göra.

Det som var jobbigast var att jag inte förstod och inte hörde. Jag hör så vansinnigt dåligt, och i nybörjargruppen så tränar man på en sida av lokalen och färgade bälten tränade i andra sidan. Så när dom skulle gå igenom någon teknik, så hörde jag inte eftersom det smällde en massa på andra sidan. Plus att folk pratade och skrattade och jag blev helt slut i huvudet. Ibland hörde jag, men det gick inte att förstå. Det är som att det blir för mycket för att hjärnan ska klara av det, så allting blir så otydligt. Så det gick riktigt dåligt ibland, men jag förstod ju inte hur man skulle göra så jag är förlåten.

Idag ska jag gå och köpa mina böcker som jag behöver till nästa vecka. Jag ska köpa en mascara också. Jag har för mig att det var något annat jag skulle ha också, men jag kommer inte ihåg.

Jag tror dessutom att jag håller på att få lite bättre hud i ansiktet också. Det känns grymt skönt att det äntligen börjar visa lite resultat på min mycket intensiva kamp mot allt äckel. Heja!

Ja just det ja, jag skulle ju handla saker så jag kan baka mackor. (För er som inte vet, så är det nästintill omöjligt för mig att säga B-ordet. Därför använder jag mig av ordet mackor istället..)

Johan- the boss

Jag for aldrig till Försäkringskassan, för ganska direkt efter jag skrivit förra inlägget började jag må fruktansvärt illa. Jag vet inte riktigt vars det kom ifrån, som en blixt från klar himmel. Jag blev sådär kallsvettig och började må så illa att jag skakade i kroppen. Så brukade jag bli förut om jag tog min medicin utan att ha full mage eller när vi ökade dosen. Men nu vet jag inte riktigt vars det kom ifrån. Riktigt dåligt mådde jag iaf, så jag ringde till Birgitta och vi har bokat om tiden så jag ska dit på Måndag istället.

Min kropp är ganska konstig. När jag börjar må sådär blir jag jätterädd för att jag ska få spasmer, som jag fick på mitt deathfall på coop. Jag bara började spasma och for med huvudet först i betongen, helt utan anledning sådär. Eller, jag mådde så dåligt som jag gjorde tidigare idag innan jag föll i backen. Det är väldigt otrevligt. Ända sen dess så har jag fått mycket sämre minne och har fortfarande en punkt bak på huvudet som gör ont om man rör den.

På tal om skador så hittade jag en stor, blå bula på mitt smalben häromdagen. Jag har en tendens att ramla mycket och det är alltid lika roligt att hitta skador som man inte ens var medveten om att man hade.

Idag vägde jag mig själv och fick panik, så nu har jag sålt min själ och lovat att jag ska följa med på TaeKwonDo-träning imorgon. Det känns som att jag alltid tränar där kanske två till tre gånger och sen så orkar jag inte mer. Men vafan, bättre att pröva än att inte ens försöka. Det är ju egentligen en rolig sport, men jag vet inte riktigt om den passar mig. Det som känns mest konstigt är att jag känner så många där nu och att jag kommer som nybörjare. Jag har ju egentligen grönt bälte, men det fick jag för flera år sen, så jag är helt ouppdaterad och borde därför börja som nybörjare. Det som känns mest konstigt är att Johan antagligen ska leda träningen imorgon för oss nybörjare, och jag har lite svårt att ta order från honom. Om han skulle säga åt mig att göra 50- situps så skulle jag bara peka finger åt honom, bara för att det är så. Jag har rent i allmänhet svårt att ta order från människor, och speciellt för honom. Han är ju min bebis! Inte fasen kan han komma och bestämma över mig bara sådär. Men jag hoppas att det går bra iaf. Jag kanske kan vara mogen och ta det för vad det är och förstå att han är min tränare.

Nu ringde Jenny! Nu blir det åka av! Yay!

Städning

Idag ska jag till Försäkringskassan. Birgitta skulle jobba över så att jag fick komma dit och prata om aktivitetsersättningen. Jävla drygapor. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det där. Om jag slutar få min aktivitetsersättning för att jag börjar skolan så hoppar jag hellre av skolan än att sitta där och behöva oroa mig för pengar och sånt. Det kommer ju ändå inte att funka om jag har för mycket att oroa mig för, så det spelar ju egentligen ingen roll. Men jag tror att jag skulle kunna klara av väldigt mycket den här gången. Jag hoppas på det iaf. Men som sagt, om dom börjar strula så kommer jag inte att fixa det.

Nåväl. Dagen borde spenderas med att städa, men jag tvivlar starkt på att det kommer att lyckas.

Jag har egentligen inget att säga, jag är mest nervös över hur det kommer att gå hos Birgitta. Hon är väldigt snäll som jobbar över för att kunna träffa mig tidigare än tiden vi hade bokat in. Fast jag tror att folk omkring mig har fattat hur hysterisk jag blir av sånahär situationer, när det strular sig med saker.

Äh. Jag uppdaterar er senare.

Mina senaste bravader

Måste egentligen iväg till biblioteket för att plugga. Informationen finns egentligen på internet, men det känns som att jag kommer att kunna vara mer produktiv om jag kilar iväg dit och läser det i böcker istället. Jag blir galen av att sitta här, men jag orkar egentligen inte ta mig iväg heller, så nu ligger jag i nåt slags form av mellanläge. Kom iaf på att jag borde lägga upp några bilder från tävlingen. Dessutom så vill jag visa att vi har bildbevis på att jag följde med familjen Fahlander och gick upp på ett berg för att fika. Det är inte alls likt mig, absolut inte. Friluftsliv är inget för mig, har aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Men när vi såg några turister som lyckats vandra upp på varvsberget när vi satt där och åt Max-mat och åkte bil hela vägen upp, så sa Johan att jag aldrig kommer att kunna bli en Mamma som gör saker med sina barn, just för att jag inte känner mig road av att gå/klättra upp för ett berg bara för att dricka en kopp varmchoklad. Jag blev ytterst förolämpad och därför följde jag med dom nästa dag bara för att besvisa att jag visst skulle bli en bra Mamma som hittar på aktiviteter med sina barn. Sådeså!



Johan fokuserar och laddar innan han ska ut och fightas. Jag sitter bredvid och smågrinar.

Johan i den blå västen ägde ut killen totalt. Jag tror att han just avslutar sin snurrspark. Pang!

Take that, fuckers!

Beröm

Jag glömde berätta! Sanna (gammal skolkamrat från högstadiet, tjejen jag brukar spela med ibland.) ringde igår och frågade om jag ville och kunde kompa henne för att hon fått erbjudande om att sjunga på en begravning. Hon berättade att när dom hade frågat henne så hade hon svarat att om hon skulle sjunga på en sån "tillställning" så ville hon sjunga bara om jag kunde kompa henne. Beröm är på pluslistan. Och bra beröm dessutom! För om jag får skryta lite här, så finns det många bra sångerskor som gärna vill spela med mig som första alternativ. Och för en del, som i den här situationen, så går det bara om jag kan spela med.

En tjej som jag spelade med en gång sa att jag var så himla bra för att jag var trygg att spela med, för man visste att om man sjöng fel eller tappar bort sig så styr jag upp det hela med något snyggt mellanspel eller något och hjälper sen in sångerskan där hon ska vara och hon kan börja sjunga igen. Jag kan alltså improvisera och jag kan göra det snyggt. Yeah!

Fast att spela på begravningar är så himla jobbigt, för man vill verkligen göra det bästa och det finaste. Självklart vill man göra det på alla spelningar, men på begravningar är det annorlunda. Det är människor som sörjer och man ska ge dom en paus i själva begravningen genom att spela någonting fint så att dom kommer ihåg att det faktiskt finns fina saker kvar. Den här gången är det Eva Dahlgren "En ängel i mitt rum" (tror jag att den heter)

Allt blir så extra personligt när man ska spela på en begravning och det är svårt att leva upp till kraven, men att spela på en begravning innebär också att man får en inre tillfredsställelse som man inte kan få på någon annan spelning. Man pratar med människorna man ska spela för, visar empati, förståelse och respekt för sorgen.

Jag hoppas att jag kan spela den dagen, har för mig att jag ska till Carina då.

PANG!

Jag var hos min nya kontakt på psyket häromdagen, och jag kan för allt i världen inte bestämma mig för vad jag tycker om henne. Hon var konstig och jag förstod inte riktigt vad hon ville mig. Hon ställde inte frågor, utan hon bara konstaterade saker hela tiden (hela mötet). "Du har mått väldigt dåligt en lång tid nu, Martina". "Du har haft problem med ångestattacker".

Det bästa var när jag skulle ta upp den mjuka bollen med mjuka taggar. Hon hade lagt upp en boll på bordet eftersom hon antagligen tänkt att vi skulle prata om mina koncentrationssvårigheter (antar jag) och dialogen var ungefär såhär:

Hon: Ta upp bollen, Martina.
Jag: Okej. (tar upp bollen)
Hon: Känns den mjuk?
Jag: Ehmm.. Jaa, det gör den väl.
Hon: Känns den skön att hålla i?
Jag: Ehhm (harkel) jo, det gör den väl
Hon: Bra.

Sen sa hon inte mer och bara tittade på mig, iakttog mig. Vad skulle jag säga? Vad vill hon att jag ska prata om nu? Det går ju inte att diskutera det hela, jag hade ingenting att säga. Jag kände mig otroligt obekväm hela tiden jag var där. Jag fattar ingenting. Hon konstaterade något, tittade på mig och jag vet inte om hon väntade på att jag skulle prata eller inte, men det fanns som ingenting att säga. Om hon hade konstaterat i ett frågande syfte så hör man ju det, men det var inte så hon sa det utan bara.. jag vet inte. Usch vad jag bara ville gå hem.

Nu i efterhand så vill jag gå dit igen. Vi ska träffas om två veckor, även fast hon ville att vi skulle träffas redan den här veckan, men jag sa att om två veckor skulle bli bra. Jag vill veta om hon bara testade mig eller om hon helt enkelt är konstig. Jag vill gärna tro att hon testade mig och kollade hur jag beter mig i obekväma situationer. Annars så får jag byta, hon påpekade det ganska många gånger. Att vi skulle träffas två till tre gånger och jag fick fundera på om jag ville byta. Jag ser framemot nästa gång, det här är nästan lite spännande.

I helgen har jag varit i Skellefteå och sett på när Johan har tävlat. Det var bara avancerade som tävlade, så det var väldigt mycket mer intressant än förra gången. Det höll inte på lika länge också.

Nuförtiden så har dom automatiska västar där man får poäng om man träffar rätt, vilket kan låta smart eftersom man slipper alla domare som lätt kan klicka iväg orättvisa poäng, men det är verkligen, verkligen, verkligen inte det. Det är inte alls smidigt, just för att det behövs just rena träffas, det är nästintill omöjligt att lyckas få in en teknik så precis och hårt för att få poäng, så folk satsar på huvudet istället, där man får två poäng om man träffar. Eftersom det är full kontakt på avancerat så får man träffa hur hårt man vill i huvudet, vilket snabbt leder till att alla siktade på huvudet och det blev Många fler knockouts än vanligt.

Det var en tjej, Johanna, som tävlade i Junior-gruppen. (Minior, junior och senior). Hon är en jätteduktig tjej med rött bälte som tävlar bra, snyggt och ärligt. Hon fick möta en tjej som siktade enbart mot huvudet och rätt som det var så fick hon en rundspark vid tinningen och bara föll ihop. När hon skulle ställa sig upp för att fortsätta så vek sig bara benen under henne och ögonen pekade nästan åt varsitt håll, alltså en riktig jävla hårding i huvudet. Hennes coach kastade in handduken (som är ett tecken på att dom avbryter matchen och därmed förlorar), och dom fick bära henne bort från mattan. Sen satt hon mot väggen och var helt förvirrad och ledsen, förstås. Det är alltid lite orättvist och frustrerande att ha tränat i ett halvår för en tävling och sen få en spark i huvudet och vara tvungen att avbryta. Snabbt kommer läkaren för hela tävlingen och kollade till henne och konstaterade att hon inte fått någon hjärnskakning eller liknande och att hon helt enkelt behövde vila. Efter ett tag så släppte det värsta och hon var mest skärrad och chockad.

Sådär var det alldeles för många gånger den dagen. En kille fick åka iväg i ambulans och folk föll som furor, eftersom man var tvungen att träffa så hårt i västen så blev det att man träffade lika hårt i huvudet. (Det är väldigt hårda sparkar, tro mig. Man hör hur det smäller i västar och huvuden överallt). Och att bli sparkad i huvudet med en rundspark som träffar med hälen först, är ingenting att leka med. Det är helt seriöst dödsfarligt.

Där skulle Johan fightas, och som den hönsmamma jag är så var jag helt i upplösningstillstånd när han klev in på mattan. Han är grymt duktig på det han gör, och om man hade räknat poängen som dom Egentligen ska vara om man hade haft domare, så hade han vunnit med tre poäng. Det gjorde han inte, utan han förlorade. Det är så jävla orättvist, för han fick in så otroligt fina tekniker, men dom kom inte in tillräckligt hårt. För ju högre upp i viktklasserna man kommer, desto hårdare måste man sparka. Det är nästintill omöjligt att få in en så hård spark i den viktklassen har var i. Han fick i hårda sparkar, men man fick se på tävlingsrutan att dom inte var riktigt lika hårda som det krävde. (Det mättes på något konstigt sätt, jag fattade inte riktigt.)

Det är därför ingen av dom tävlande som gillar som där västarna. Det tar bort så mycket av vad TaeKwonDo egentligen står för, och t.om. en del av domarna tycker att dom är dåliga. Men eftersom Svenska Förbundet får pengar för att använda dom, så är dom nog här för att stanna. Och den här gången hade vi tur att det bara var en som fick sig en smäll så att hon kom undan utan hjärnskakning. Det kunde helt klart ha varit många fler ur klubben, men som sagt hade vi tur.

Jag blir så himla arg.

Framsteg

Igår var jag mycket produktiv och gjorde saker som var bra. Det som tog upp större delen av min dag var mitt skolarbete. Det är så himla jobbigt att plugga, på riktigt. Jag blir så arg och frustrerad när det inte funkar och går bra för mig. Och folk som känner mig vet att jag har en tendens att bli som en bomb och blir helt galen.

Men igår så fortsatte jag efter varje gång jag blev knäpp, och jag gjorde klart mitt arbete. Duktig tjej.

Snart ska jag åka till min nya kontakt på psyket. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.

Förvirrad

Allt med Försäkringskassan har löst sig! Allt som behövs nu är att skicka in en bättre kopia på kontraktet mellan företaget och hyresvärden. Jag tror att jag blev hundra kilo lättare.

Jag undrar om jag kanske borde åka och träna idag. Jag har mycket att göra. Det måste städas klart och jag måste plugga. Ikväll har Johan personalfest, men eftersom Malin inte kan komma så känns det bara helt fruktansvärt drygt. Men jag borde ändå åka och träna, jag brukar få lite perspektiv på saker och ting när jag har gjort det. Nu känns allting lite förvirrat och jag vet inte vars jag ska börja.

Igårkväll så skulle jag plugga, men efter några minuter var jag så frustrerad att jag nästan började gråta. Jag kan inte och jag förstår inte. Min koncentrationsförmåga ligger på minus och jag ville bara riva sönder och kasta sönder alltihopa, men jag gjorde det inte. Jag försökte ta mig samman och gav det ett försök. Eller, mer än ett försök. Många försök. Så jag kom nästan genom hela häftet. Duktig tjej!

Jag har egentligen inget att säga. Jag är mest förvirrad, trött och fattig.

Jag dumpade över det mesta på Johan i slutändan. Jag började gråta när vi skulle sova och jag fick ligga sådär på hans arm och han förklarade vad vi skulle göra och hur det skulle gå till. Som vanligt så blev jag lugn och kände att jag har koll på läget igen. Fast egentligen inte, men nästan. Det blir för invecklat med alla papper så jag måste ringa försäkringskassan på Måndag och fråga hur jag ska göra.

Idag ska jag åka ner till Övik med Mimmi och ha en liten, men välbehövlig semester. Att träffa min familj är alltid bra.

Jag har börjat sova dåligt på nätterna. Jag vaknar hela tiden och är kallsvettig och fryser.

Jag har inget att säga

Jag glömde: Dom lyckades ta med mina två ouppackade lådor och skicka med dom till Östersund med Dannes saker.

Panik

Det här är den sämsta dagen på länge. Hela förmiddagen har varit som en mardröm och jag var just tvungen att stoppa i mig lugnande för att kunna tänka logiskt.

Försäkringskassan ringde. Varje gång dom ringer så får jag panik, även fast jag inte behöver ha det eftersom dom står på min sida i alla frågor. Dom hade inte fått tillräckligt med papper för att kunna ta beslut om mitt bostadstillägg. Hela den där historien är helt jävla invecklad att det är läskigt.

Vi hyr bostaden via företaget Johan jobbar för. Därifrån får vi inget andrahandskontrakt, jag vet inte varför. Vi får dock ett konstigt kontrakt dom har med hyresvärden, som enligt försäkringskassan är oläsligt. Det kan jag faktiskt inte klandra dom för, det är världens sämsta kvalité på det eftersom dom antagligen har scannat in kontraktet och sen skickat det till Johan. Eftersom vi inte får något andrahandskontrakt så ringde jag till Försäkringskassan och frågade om det räckte med ett intyg som säger att vi bor här, vilket det gjorde. Nu funkar inte det, utan dom vill ha ett andrahandskontrakt, som vi inte kan få från dom. Då ska vi fixa det via våran hyresvärd, som är helt dum i huvudet eftersom vi fortfarande inte har några extranycklar, utan bara en nyckel till lägenheten. Även fast vi har frågat efter det. (Jag tänker inte ens börja med vilken kvalité det är på den här lägenheten. Toaletten måste vara ett skämt och våran spis är från 50-talet. Och frysen är trasig.)

Under hela tiden vi har bott här så har jag frågat efter kontrakt och intyg på lägenheten. Vi vet inte vilken uppsägningstid vi har eller hur mycket hyran egentligen är på, eftersom dom drar 3500:- från Johans lön, men lägenheten kostar egentligen mer än det och dom tänkte ändra på det när jag flyttat in, vilket dom inte har gjort. Så nu kan det komma en hyreshöjning på två-tre tusen närsomhelst och eftersom jag söker via försäkringskassan så kommer det att innebära SÅ mycket mer strul, eftersom jag måste fylla i lika många papper som första gången jag sökte. Och eftersom vi fortfarande inte har fått beslut ang. den här hyran som vi har nu så kommer det att strula till sig ännu mer om vi helst plötsligt får denna hyreshöjning.

Jag blir helt jävla galen. Har försökt fylla i papper för ersättning för mitt gymkort och busskort, och måste fylla i för studielitteratur som dom betalar. Det är en hel vetenskap att fylla i dessa papper, som det alltid är när man söker bidrag av något slag.

FANFANFAN

Ursäkta. Jag brukar oftast kunna kontrollera mig själv och kunna lugna mig med att skriva listor och strukturera upp saker, oftast med hjälp av Johan. Men nu är det delvis hans fel att vi har hamnat i den här situationen eftersom han inte ställt krav på företaget, så nu är jag helt i upplösningstillstånd. Egentligen borde jag fan skita i alltihopa så får nån annan fixa det och Johan får betala hela hyran, eftersom jag har hållit på med det här ända sen jag flyttade in här.

Det är fan kört den här gången. Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Jag hänger inte riktigt med, vilket jag inte gör när det blir för mycket runtomkring mig. Det är så svårt att beskriva känslan, men om man ska sammanfatta det hela så kan jag säga att just den här känslan som grundar en stor del av min sjukskrivning. Försäkringskassan och psykiatriska arbetar tillsammans för att försöka få mig att slippa sånahär situationer, men det finns inte riktigt någonting dom kan göra åt det här, eftersom det hänger på hur jag och Johan skaffar papper och håller reda på saker och ting.

Jag har blivit grymt duktig på att hålla reda på viktiga papper. Jag har pärmar och håller stenkoll på alla räkningar och försäkringar. Men när jag inte har några papper, som nu, så kan jag alltså inte hålla koll vilket snabbt leder till att jag får totalångest och börjar gråta och får panik.

Panikångest. Jag glömmer lätt bort det eftersom det händer så sällan, men just nu känns det som att det aldrig kommer att gå över och att jag hellre tar livet av mig än att stå ut med den här känslan. Jag längtar tills när mina lungnande sätter in.

Arbetsmiljö och Säkerhet

Igår försökte jag med alla mina krafter att börja på nästa studieenhet i Arbetsmiljön. Det var så tråkigt att jag somnade, på riktigt. Jag bara la ner huvudet i sängen och somnade. Jag borde skaffa ett skrivbord.

Men idag ska jag ge det ett försök till. Jag orkar inte bry mig om det blir bra eller inte, jag vill bara ha det bortgjort.

Ellen, tjejen som räddar dagen

Idag fick jag mina förstoringar på mina finaste bilder. Den här tjejen kommer snart att täcka hela våra väggar. Ellen Hagelberg, den finaste någonsin.

Jag ville egentligen inget speciellt, mest bara visa två av de fantastiska bilder som kommer att sammanfatta våran sommar i stora drag. Och hon är ju helt fantastiskt söt så man måste bara få se henne för att få livslusten tillbaka.

Jag har varit och tränat också, och det gick väl som vanligt. Jag kämpar på. Nån dag så kommer nog min belöning=synlig viktnedgång. Just nu känns det grymt tungt, men då kan man tacka den finska genen som gör att jag inte ger upp i första taget. Men just precis nu känns det helt hopplöst.

Reminder

Jag har haft ett litet sammanbrott dom senaste dagarna. Jag bara slutade funka och var tvungen att ligga i sängen och vila lite.

Pratade en sväng med min (ex) psykolog Jamilla idag och pratade om fortsatt medicinering och bestämde medicinhöjning. Det som var intressant var att jag nu kommer att få en ny kontaktperson på psykiatriska, Carina, och jag ska träffa henne nästa vecka. Så det här var alltså det sista jag och Jamilla skulle göra. Jag hade förberett mig på att få träffa henne en sista gång och avrunda det hela, men så blev det inte, utan när vi skulle lägga på så säger hon "Jaha, tack för den här tiden Martina" och jag svarar "detsamma". Sen var det över. Nu kommer jag inte ha kontakt med henne mer. Det känns lite snopet men jag har tänkt på det lite och det kanske var lika bra. En av dom första sakerna vi pratade om när jag började gå hos henne var att det var så jobbigt för mig att byta till henne när jag hade så nära kontakt med Helene i Övik. Vi hade kommit varandra för nära och det hela hade kommit till en för intensiv personlig kontakt, så jag antar att det var det hon hade i baktanke när hon bara "lämnade mig" sådär. Men det känns ganska bra ändå. Nu är det över.

Jag och Johan bråkade ganska rejält i Lördags och jag sov i det andra rummet. När han inte kom hem från träningen på Söndag förmiddag samma tid som han brukar så bröt jag ihop totalt. Han hade bara bastat lite längre än vad han brukar, men jag hade självklart byggt upp fruktansvärda scenarion och grinade själen ur mig. När han ringde och ställde allting på plats igen så kändes det skönt att bli påmind om att allt inte är dåligt och det som är bra kan försvinna lika snabbt som det kom.

Jenny och jag har lunchat tillsammans och jag ska nog ta och kila iväg till Apoteket så jag får det gjort nån gång.

Och förresten, dagens låt: Nina Simone - Sinnerman

Liv

Idag är en bättre dag, yes! Solen lyser ute och jag tvättar. Jag gillar att tvätta, när jag väl kommit igång. Jag är alltid lite svårstartad på att ta tag i saker, men när jag väl gör det så är nästan allt roligt. Jag tycker om att leva. Vissa dagar lever jag inte, jag tror inte att man kan kalla det för att leva. Dom flesta dagarna nuförtiden känns det som. Men idag gör jag det och det ska utnyttjas genom att tvätta och gå ut en sväng i solen.

Jag har inget mer att säga.

Regn

Idag har jag ångest och ont i magen. Det småregnar ute och jag har fortfarande inte riktigt vaknat. Jag vill mest bara gå och lägga mig igen och sova till någon annan dag.

Våran dator lyckades snappa åt sig ett virus som nästan förstörde datorn igår, men Martina kom till räddning och efter några timmars slit och svärande så lyckades jag få bort det. Take that, bitch! Jag är en jäkel på att döda virus, antagligen eftersom jag totalvägrar att ge upp.

Försöker få tag på psykologen också. Deras magnifika lösning på min ångest var genom att proppa i mig Xanor Depot börjar ta slut och det blir väldigt intressant att se vad dom gör nu. Jag förklarade klart och tydligt på mötet att jag absolut inte vill och tänker inte börja med någon ny medicin under hösten, inga antidepp. Men dom fick göra det när jag var där då, för då gick jag inte i skolan. Men eftersom dom inte gjorde det så får dom fan skylla sig själva. Längtar nästan tills när hon ringer upp och när jag förhoppningsvis får träffa en läkare nästa vecka, bara för att få gnugga och trycka in dom i deras hörn där dom ställt sig nästan frivilligt. Usch. Jag är så elak. Men det förtjänar dom, dom skitskallarna. Nu säger jag inte att alla läkare är dumma och inte har någon koll på vad dom håller på med, absolut inte. Jag säger snarare att om man inte lyssnar på patienten så ska man få skit för det också. Så går det, fuckers.

Bullen får vara ute på balkongen hur mycket han vill nu och han utnyttjar sina nya regler till fullo och sitter därute precis hela dagarna. Jag vet inte riktigt varför, vad finns det för spännande därute som lockar honom? Det är extra roligt idag, för idag regnar det och han sitter därute ändå. Han sitter under min solstol och vill inte komma in. Jag tänker inte tvinga honom, vill han sitta därute så får han väl göra det då. Tjurskalle.

Tråkigt inlägg x200

Folk blir oroliga när jag inte bloggar, så jag borde göra det oftare.

Idag har jag varit på second hand och inhandlat en stor spegel för 175:-. Den är verkligen jättestor och hur snygg som helst. Jag har gjort ordning tyget som vi ska sätta upp på väggen, så det enda vi behöver nu är en borrmaskin. Vi borde verkligen köpa en, vet inte riktigt varför vi inte har gjort det. Det känns som att jag jämt behöver en borr. Alltid.

Lyckades ta mig iväg till gymmet idag också och det gick väl sådär. Sliten och otränad.

Jag har egentligen inget att säga. Känner mig mest tvingad till att uppdatera för att visa att jag fortfarande lever.