Konstigt

Jag mår bra.. och det känns väldigt konstigt. Ibland så väntar jag nästan på bakslaget, men det kommer inte.

Det enda som finns som ett mörkt moln är min ekonomi. Försäkringskassan har fortfarande inte tagit något beslut och hyran ska betalas den 30:e och den här månaden har det varit löjliga mängder utgifter för tandläkare och mediciner. Och en dubbel telefonräkning. Nästa månad slipper jag såna utgifter, för nästan 3000:-, men då måste jag köpa dammsugare, micro, vattenkokare.. en massa saker som jag behöver till lägenheten som man inte klarar sig utan en längre stund. Och jag måste köpa en säng.. huvva.

Men det löser sig nog. Största problemet just nu är hyran, resten kommer när det kommer. Det får jag lösa då.

Nu ska jag fortsätta ordna lite här i lägenheten. Det är saker överallt.

Tråkigaste

Allt har blivit bättre. När jag kom dit på morgonen och såg honom ligga i sängen med alla skärmar, sladdar och rör ner i halsen så blev det för mycket för mig. Jag fattade ingenting. Jag fick skaka hand med flera människor som pratade med mjuk röst som ville trösta, prata med poliser samtidigt som jag var helt bedövad. Allting hände så snabbt, även fast det kanske inte gjorde det. Jag vet inte riktigt. Till slut ville jag bara gå hem. Dom skulle inte väcka upp honom på några timmar, temperaturen var tvungen att gå upp till 36/37 grader och innan det skulle dom göra en skiktröntgen, så jag gick hem. Jag var tvungen att ringa resten av familjen.

Det går inte att med ord förklara alla känslor som rusade i kroppen då, så jag tänker inte ens försöka. Och det har tagit flera dagar för mig att komma över chocken, men nu är jag nog klar med det mesta. Livet fortsätter.

Jag har börjat packa ner mer av Johans saker och när han kommer förbi nästa gång ska vi hjälpas åt att flytta saker till förrådet så att vi kan packa ner mer. Jag bor inte direkt i den största lägenheten, så lådorna får verkligen inte plats.

Världens tråkigaste blogginlägg. Men folk har en tendens att bli sjukt nervösa när jag inte uppdaterar med jämna mellanrum. Så ja, jag lever!

Det värsta

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Dom senaste dagarna har minst sagt varit helt tumultartade och jag har nog inte riktigt fått ordning på mig själv än.

Man hittades livlös i skogen i Umeå


Klockan 8.30 hittades en man i 25-årsåldern i en skogsdunge i Umeå.
Han var då kraftigt nedkyld och vårdas nu på intensivvårdsavdelningen på universitetssjukhuset.
Skadorna är livshotande och händelsen rubriceras som grov misshandel.

Mannen hittades i en skogsdunge vid studentområdet Ålidhem i Umeå på måndagsmorgonen av en person som var ute och rastade sin hund.
– Hunden markerade på kroppen, säger jourhavande förundersökningsledare Mats Bruhn på polisen i Umeå.
Berättar inte hur han hittades
I vilket skick mannen hittades är polisen förtegen om.
– Vi vill inte kommentera om hur han var klädd.
Mannen, som är identifierad och i 25-årsåldern, är okänd av polisen och bosatt i Umeå.
Han vårdas nu på intensivvårdsavdelningen på Norrlands Universitetssjukhus. När han fördes iväg med ambulans andades han.
– Han är kraftigt nedkyld. Vi har en bra koll på det övriga skadeläget, men man har inte kunnat undersöka honom så väl eftersom man då riskerar att det kalla blodet i till exempel fötterna då riskerar att komma in i hjärtat, säger Mats Bruhn.
– Han har en väldigt låg temperatur i kroppen. Skadorna är livshotande.
Sågs senast i söndags
Det är oklart hur länge mannen legat i skogsdungen.
– Men han sågs senast under senare delen av söndagskvällen, säger Mats Bruhn.
Trots brottsrubriceringen säger polisen att misstanken om brott är låg.
– Vi utreder om han kan ha gjort det mot sig själv, den misstanken är lika stark som misstanken om brott.
Polisen har spärrat av platsen och försöker säkerställa spår med tekniker på plats.
Polisen har inte kunnat höra mannen.
– Nu ska vi hålla förhör med personer runtomkring honom, säger Mats Bruhn.

- Aftonbladet 2010-03-22



Den värsta dagen i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så rädd. När jag kom dit på morgonen hade han 28 graders kroppstemperatur och låg i respirator. Men sakta men säkert började han, mot alla odds, få upp temperaturen. På eftermiddagen kunde dom väcka upp honom, koppla bort respiratorn och allt gick bra.

Det är helt otroligt.

Världsförälder

Jag fick just ett väldigt trevligt samtal från en otroligt glad tjej på unicef. Hon berättade om vilka barn som hade fått hjälp från alla pengar jag skänkt den senaste tiden och nu är jag en stolt världsförälder. Det känns lika bra att det dras automatiskt, annars måste jag sitta och strula hela tiden för att skänka pengarna.

Vilken fantastisk helg!

Hopp

Jag vet inte riktigt när eller hur det hände, men jag har kommit över någon gräns. För första gången på flera månader känner jag en lättnad, som att en tung sten fallit av mina axlar.

Det ligger ett lugn i lägenheten. Det är inte bara ångest och bedrövelse som svävar omkring mig utan dom senaste dagarna har jag omgivits av känslan hopp. Jag går inte runt och skrattar hela tiden, jag faller ner i mitt träsk. Men jag vet att jag kommer upp igen, det går snabbare och snabbare att komma upp ur det. Det börjar gå framåt. Jag kan känna en förändring i minnet, sånadär småsaker som funkar bättre nu. Dom senaste dagarna har jag lagat ordentlig mat åt mig själv, inte bara stoppa i mig några riskakor eller koka makaroner.

Det är som att jag ramlar framåt. Jag skrapar knäna, men det är framåt. Förut ramlade jag bakåt.

Dag 13

Idag ställde jag in.

Papper är inte min grej. Jag har blivit mycket bättre på att hantera papper, ringa viktiga samtal och organisera mig. Men nu är det för mycket. Försäkringskassan lyckades ju göra 'fel', så nu måste jag fylla i hundra papper och kopiera lika många för att inte åka 3000:- minus nästa gång jag får pengar, som jag får på Fredag. Sen efter jag har skickat in alla papper, så måste jag göra om samma sak. Fast med andra papper. Jag måste söka bostadstillägg för den här månaden, eftersom mitt tydligen har gått ut och sen söka ett nytt eftersom jag kommer att betala hela hyran själv. Det ska jag också göra den här månaden, men eftersom jag inte har kontraktet och fått hyresavin i mitt namn, så går jag på back.

Så jag får ångest. Jag får ren panik och nu irrar jag bara omkring i tappra försök att få ihop det. Det är papper överallt, inget ligger där det ska i hela lägenheten.

Men det ska tydligen inte vara såhär jobbigt, dom har erbjudit hjälp flera gånger men jag har alltid tackat nej. Varje gång jag ska fylla i papper så ångrar jag det beslutet bittert och tänker att jag borde säga till. Men när jag väl träffar Emma så har jag oftast fyllt i allting och tänker att det gick jättebra, när det egentligen inte gjorde det med tanke på all fruktansvärd ångest. Så jag blir tjurskallig.

Och nuförtiden har jag blivit jätteduktig på det här med framförhållning och planering! Det är väldigt sällan jag missar på att skicka i papper i tid, nu är det bara en massa människor omkring mig som gör fel. Läkaren glömde skicka in min ansökan tillsammans med läkarintyget, även fast hon sa att hon skulle göra det. Så efter några veckor utan beslut så ringde jag till försäkringskassan och fick panik. Den här gången är det INGEN från försäkringskassan som påmint mig om det faktum att mitt bostadstillägg också går ut tillsammans med aktivitetsersättningen, ingen nämnde alltså att jag måste söka om det tillägget också. Jag har pratat med flera människor på försäkringskassan och ingen har sagt något! Dom har istället sagt att det har blivit något fel och att det ska ordnas. Tills den nervösa kvinnan ringde och berättade att det inte alls var så.

Förbannade människor. Jag blir bitter. Och nu har jag också en massa andra papper som jag måste ordna med när det kommer till Johan.

Jag funderar på att ringa Emma, jag orkar inte. Jag fixar det inte. Jag ger upp.

Och jag har en viss liten herre jag måste ringa till också. Nu får han ta hand om några papper. Bredband, hushållsel, hemförsäkring.. jag ger upp. Det får han ordna. Han måste ordna med sin adressändring så snabbt som möjligt också, annars kan jag inte söka det nya bostadstillägget.

Så idag blev det ingen minnesträning, jag måste ordna med saker först. Det går inte, det har tagit stopp.

FÖRBANNADE JÄVLA HELVETE HÄSTBAJS I ÖGAT KOTTE I PRUPPHÅLET.

Dag 12

Jag slog på stort och sov i sängen inatt. Det var magiskt att vakna. Utvilad och glad kilade jag iväg till minnesträningen och det var helt gräsligt, såklart. När jag gick därifrån så kunde jag inte låta bli att tänka på hur fantastiskt skönt det skulle vara att komma hem till någon. Tänk så otroligt att få komma hem och bli tröstad, få mat och sen bara bli klappad på. Jag skulle behöva en sån kväll. Så liten känner jag mig.

Jag hatar papper. Jag hatar att fylla i papper, ringa viktiga samtal och ordna med saker. Jag hatar det så innerligt och jag hatar det faktum att det är jag som måste göra allt nuförtiden. Nu har jag så mycket att göra på den fronten att jag blir galen. Jag har fått alldeles för mycket att göra nu när Johan har dragit. Jag sitter i en lägenhet med alla hans saker kvar, kontrakt som fortfarande står i hans namn som måste skrivas över.. och minnesträningen på det. Jag borde egentligen inte ha något annat på schemat, det sa dom redan från början.

Men jag vill inte dumpa över allt på Johan. Jag vill att han ska ha det bra. Och om man ska ha det bra, då ska man hålla sig så långt bortifrån det här som möjligt.

Dag 11

Det har varit en fruktansvärd dag. Alla övningar jag gjorde gick åt skogen och det drog ut på tiden, ju fler fel desto längre tid. Och jag har förstått att programmet byter ut övningarna man gör bäst på, för en som liknar den man är sämst på. Förbannelse.

Så min traditionella attackdepression var total och jag låg mest i soffan och ville försvinna. Då ringer en nervös kvinna från försäkringskassan och informerar om hur många fel som har gjorts från deras håll och att jag nu tappar 3000:- nästa månad om jag inte lyckas skicka in papper så snart som möjligt. Alla jag har pratat med har missat att informera mig om det här, så nu sitter jag i klistret. "Det är himla synd att det blir såhär, men nu får vi göra det bästa av det här. Jag behöver dom här och dom här papperna innan då och då.." Och hon förväntade sig ett riktigt bråk, men jag är för trött. Jag orkar inte hålla på med det här längre. Papper, beslut, minnesträning, Johan, pengar, räkningar, röra.. det tar för mycket kraft.

Jag började gråta. Hon försökte desperat att trösta men det gick inte, droppen som fick bägaren att rinna över. Jag sa att jag ska ordna det hela och avslutade samtalet. Nu har jag alltså en massa pappersarbete framför mig, som jag egentligen inte skulle ha behövt göra. Det är en massa, massa misstag från deras sida och hon var verkligen ledsen över det. Hon fattade inte ens hur det hade gått till.

Jag orkar inte med den här röran. Det är saker överallt, inget ligger där det ska. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag och jag går bara omkring och våndas över det. Sen blir det för mycket och hjärnan lägger av, jag kommer ingenvart. Jag vankar omkring i lägenheten, tittar på allt som måste göras och tappar fokus. En miljon listor, planeringar i kalendern och försök att få överblick. Men det går inte och ju längre tid det går, desto värre blir det.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Det är för mycket och jag står ensam i skiten.

FUCK YOU

Jag har helt och totalt vänt på dygnet. Idag vaknade jag till liv runt 18.00.

Igår hade jag en otroligt trevlig dag. Större delen av dagen spenderades hemma hos Jenny där Jon var på besök och efter det for jag iväg på en inflyttningsfest. Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag for på fest ensam och den här gången var det också till en bekant tjej som jag aldrig riktigt pratat med. Men det var hur trevligt som helst!

Det är intressant att vara singel och oftast så tycker jag inte alls om det. Jag känner mig halv och det finns inget som kan fylla det utrymmet just nu. Även fast jag vet att det egentligen borde finnas det nu, han har fyllt det. Men jag kan inte. Fast ibland, ibland så känner jag inte av det.

Igår så tvättade jag och för första gången på väldigt länge så var det bara mina kläder jag tvättade och det kändes som en stor grej. Jag älskar att tvätta och den här gången så blev jag intensivt påmind om att han verkligen har försvunnit, först fick jag den där tunga känslan i bröstet. Men sen kändes det ju faktiskt ganska bra. Jag hade tid att vika ihop all tvätt redan i tvättstugan och jag behövde inte tvätta en massa genomsura tävlingsdräkter. Det är inget jag har haft som en tung börda, men det är klart att det är jobbigare att tvätta någon annans tvätt också. Den här gången var det bara mina kläder och det var inte så himla mycket tvätt. Det fanns tid för att vika ihop, städa undan i tvättstugan och ändå ha en massa tid kvar. Så det kändes bra och jag kunde lägga den där obotliga saknaden åt sidan.

Det finns många liknande saker och situationer där det för några veckor sen kändes outhärdligt men som nu börjar kännas lättare. Som att komma hem till lägenheten. Från början var det outhärdligt att komma hem ensam utan att han också var här, men nu kan det kännas riktigt skönt att komma hem till sin alldeles egna lägenhet. Ha en massa plats i garderoben och badrummet. Slippa bli besviken.

Fast jag är väldigt frustrerad. Jag har börjat känna en vansinnig ilska och när jag väl känner den tror jag att mitt huvud ska explodera. Och jag vill ha svar.

Eftersom jag enbart har känt hur deprimerad jag är, bara känt saknaden, så har jag börjat leta efter dom andra känslorna i det här. Då blir jag lite rädd. Det är mycket ilska, avsky och ibland hat. Ibland så känner jag mig som en mullrande vulkan som vill hoppa på första bästa person bara för att få slå ner någon.

Folk säger hela tiden att jag inte bara ska känna saknaden och sorgen. Nu när jag försöker göra det, så tror jag inte att det är så himla bra idé. Vill vi ens kolla åt det hållet?

Varför står jag här?

Jag har en mycket fascinerande egenskap, ett beteende som jag inte riktigt lägger märke till. Det slår mig bara ibland.

När jag skulle hämta min snusdosa som låg på sängen så händer följande:
Jag kliver upp ur soffan --> börjar röra mig mot sovrummet --> stannar i dörröppningen och tänker "varför står jag här?" --> vänder och går in i badrummet och tänker "varför står jag här?" --> går tillbaka till soffan och kommer sen ihåg vad det var jag skulle hämta och gör ett tappert försök med precis samma resultat. Den tredje gången hämtar jag min snusdosa.

Jag undrar hur ofta jag gör såhär? Hur många gånger har jag försökt göra något som har slutat med att jag misslyckas utan att märka det? Att jag tappar ord, glömmer saker och är lite förvirrad är ju ingen nyhet. Men att jag är såhär disträ visste jag inte. Nästan lite läskigt. Jag kan ju inte ha gjort såhär när Johan bodde här, då skulle han ha sagt till. Och ibland har jag frågat honom vad det var jag skulle göra när jag har glömt bort vars och varför jag var på väg. Men då har jag åtminstone lagt märke till det.

Det här måste jag försöka lägga märke till, det skulle minst sagt vara intressant att få veta hur ofta det händer.

Nattpresent

Jag håller på att städa undan lite här hemma. Fast jag kan inte hålla på så långa stunder, för då tippar jag bara. Men det har blivit bättre, som tur är. Jag sorterar mest bland saker där man kan sitta på golvet. Böcker, skivor, filmer.. sånt.

Det blir väldigt sorgligt ibland när jag kommer till något lite mer speciellt. Något som påminner mig om hur många bra stunder vi har haft, som jag nu måste packa ner i en påse eller ställa undan.

Vi har alltid haft en massa brända skivor som inte är märkta och jag har aldrig riktigt orkat lyssna igenom dom. Men ikväll så gjorde jag det och den första skivan jag satte igång var skivan Johan hade i bilen alldeles i början av vårat förhållande. Jag började nästan gråta. Jag hoppade snabbt mellan låtarna på skivan och efter jag kommit till sista spåret så stängde jag snabbt av allt. Precis som att jag tvångsmässigt sitta och lyssna på hela skivan, men göra det så snabbt som möjligt.

Men det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Jag la ifrån mig skivan och stoppade in nästa istället. Det går Martinas skiva på den, men jag vet inte vars den kommer ifrån, känner inte igen handstilen.

Det är helt seriöst en av dom bästa blandskivorna jag har haft. Alla låtarna är skitbra och den som har bränt skivan har nog lagt ner ganska mycket tid på den. För alla låtarna är för mig, speciella låtar.

Och jag vet inte riktigt vad det är, men jag behövde den här skivan just nu. Den är speciellt gjord för mig, det är någon som har lagt ner såhär mycket tid för att bränna den perfekta skivan för min skull.

Den har räddat mig bland dammråttorna och nostalgiska kärleksminnen, det finns något annat än det här.

Dag 9

Så. Igårkväll gjorde jag en ganska rejäl miss, jag tog två doser av min kvällsmedicin istället för en. Det är inte det smartaste jag har gjort. Jag fattar inte hur jag lyckades med det, jag stod för fasen och funderade på om jag inte redan hade tagit medicinerna men lik förbannat så tog jag dom med motiveringen att jag faktiskt skulle upp tidigt idag och om jag nu hade missat att ta dom så skulle jag aldrig somna. Den tankebanan är helt idiotisk, men ja.

Efter en halvtimme börjar det kännas väldigt konstigt och jag förstod ganska direkt att jag tagit två doser. Jag tar två mediciner på kvällen. En tar jag för stämningsstabiliserande, Lamictal, (som vi btw ska börja trappa ner på och ta bort helt) och den andra tar jag för att sova, Seroquel. Insomningstabletter är ju inte direkt någon höjdare i längre perioder, så den här funkar hur bra som helst. Den är egentligen inte gjord för att sova, tror jag, men jag däckar efter 1-2 timmar och jag har inget att säga till om saken.

För några månader sen, alldeles innan adhd kom på tal, försökte vi dra upp Lamictalen ett snäpp. Men jag mådde så dåligt att jag inte fixade det, så vi la ner projektet. Jag är uppe i min maxdos. Igår fick jag i mig dubbla dosen jag har nu. Min Seroquel är också uppe i hög dos.

Så jag fick panik. Det är löjligt höga doser redan från början och jag kommer ihåg hur dålig jag blev när vi försökte dra upp min Lamictal och hur jag mådde när jag började med Seroquel och när vi höjde dosen. Jag mådde så dåligt av Lamictalen att jag var tvungen att åka in på akuten, och då höjde vi från 300 mg till 400 mg. Igår fick jag i mig 600 mg.

Jag ringde 112 för att fråga hur jag skulle göra. Och medan jag pratade med kvinnan blev jag bara värre och värre, på bara några minuter. Hon sa att jag skulle klä på mig och låsa upp ytterdörren så dom kunde komma och hämta mig och hon kopplade mig till giftinformationen. Jag berättade vilka mediciner jag äter, hur stora doser jag har fått i mig och dom kollade helt enkelt upp hur farligt det kan vara med just dom här två medicinerna. Det är ju alltid farligt att ta för många tabletter, frågan är om det är livshotande. Med dom här två medicinerna är det inte livshotande med tanke på hur mycket jag har fått i mig och hon sa att det säkert skulle gå bra, men att det är på gränsen. Det handlar ju lite om vilket skick jag är i redan från början. Så vi kom överrens om att jag skulle stanna hemma, men om jag kände mig sämre skulle jag ringa direkt så kan dom komma och hämta mig. Helt onödigt att åka ambulans till akuten om det inte är så farligt.

Jag mådde helt förbannat dåligt. Jag var så trött av min Seroquel att jag ville sova i hundra år, men Lamictalen gjorde att jag mådde så dåligt att jag inte kunde somna.
Efter en stund så ringde dom från sos för att fråga hur jag mådde. Det var väldigt fint.

Sen hade jag en helvetesnatt och har inte kunnat gå, jag bara tippar. Jag kan fortfarande inte vara uppe på benen mer än max fem minuter. Jag skulle till Emma imorse med vi pratade över telefon och hon fick tag på min läkare för att fråga om hur vi ska göra nu och jag har nu 2 medicinfria dygn framför mig. Förbannelse! Jag kommer verkligen må som en överkörd apa med skabb och bli lika trevligt som en kotte i prupphålet.

Så ingen minnesträning idag heller. Det känns helt värdelöst, minst sagt.

Frågestund

Jag tror att det som gör det här så svårt för mig är att han har varit med i min familj. Han har varit en så stor del i min familj och när han går iväg är det ett stort, stort hål och det är svårt att fylla den platsen. Hur fyller man det här stora hålet efter en familjemedlem?

Och det är här det stora problemet kommer in i leken: han känner inte samma sak. Han ser inte mig som en förlorad familjemedlem, han ser mig som sin gamla flickvän. Jag antar att det är därför jag blir så förvånad över att han har gått vidare, för jag fattar inte ens hur man gör det.

Inatt pratade över telefon och det var väldigt konstigt. Han är en helt annan människa. Och det är ju det som är grejen med allt det här, så det är ju bra. Men det är så konstigt. Det är konstigt när han säger saker som att det faktiskt har gått tre månader och jag måste sluta bry mig så mycket.

Hur länge får man sörja egentligen? Finns det någon regel om hur lång tid det får ta innan man måste gå vidare? För om man ser på den oundvikliga sanningen, så är jag känslomässigt sjuk. Jag har enorma svårigheter när det kommer till känslor och att hantera dom, det finns en anledning till varför jag har gått i terapi i massor av år. Jag brukar glömma det och just därför känns det konstigt att veta att jag är flera veckor efter honom, när han påminner mig om det. För jag känner mig dum, trög och långsam. Jag vill inte vara hans dryga ex som frågar om han har börjat dejta än, för det vill han inte att jag ska ha något att göra med. Så han blir irriterad när jag frågar och jag blir frustrerad över att han inte ger mig något svar. "Varför vill du veta det? Nån dag kommer jag ha hittat någon och då blir du bara ledsen. Så varför frågar du?"

Jag har ingen aning. Även här blir det svårt för mig. Är tanken att man inte ska fråga sånt? För jag känner mig otroligt dum för att jag inte fattar, så jag skäms över mitt beteende som jag inte kan bestämma över och det snurrar snabbt igång en spiral ner mot ångesten i första klass.

Så jag har inte en susning om vad jag ska göra. Det är så mycket som jag inte förstår i allt det här, som jag inte ens är i närheten av att förstå. Och samtidigt som jag sitter här och är förvirrad, så traskar han iväg. För han har fattat biffen, han vet hur man ska göra. Jag är för långsam och det ger mig panik.

Och ja, jag vill veta tider och inte få höra att det får ta den tid det tar. Jag vill ha något att sträva efter, för jag tror inte att jag kan följa Johans tidsschema. För jag litar inte riktigt på skygglappar och rusa framåt snabbare än en gasell mot gräset som är grönare på andra sidan av staketet. Det är helt klart en bra taktik, men jag tror att jag ska hålla mig borta från den. Jag kommer med största sannolikhet att få ett bakslag.

Men ett ungefärligt schema är något jag letar efter med strålkastare och megafon.

Dag 8

Vad menar folk med att klara sig? Vad är det som händer när man inte klarar sig? Dör man då?

Frågan går att använda när det handlar om fysiska prestationer, men att ställa frågan till någon som t.ex. är ledsen, då följer den ingen logik. Det kanske bara är jag, men jag fattar verkligen inte frågan och ännu mindre vad det är för svar jag ska ge.

Nåväl. Idag tog det 26 minuter att göra klart alla övningar och klä på mig ytterkläderna igen. Tiden visar hur stressad jag kände mig, över ingenting. Det är inte direkt något ovanligt beteende, men idag var det extremt. Sen nästan sprang jag till affären, hem och var just på väg att försöka diska när pappa ringde. Sen satt jag i telefon i en halv evighet, så nu är jag raka motsatsen än för 4 timmar sen.

Varje gång jag har pratat med pappa blir jag ledsen, det slår aldrig fel. Ibland mer, ibland mindre. Idag blev jag ganska mycket ledsen. Johan svängde förbi en snabbis för att hämta kläder och självklart så satt jag och smågrät i soffan efter mitt samtal med pappa. På väg till dörren så frågade han om jag klarar mig, sen försvann han.

...

Ikväll känns det ungefär såhär.














Dåligt ljud- check
Dålig bild- check
Miss av sista repliken- check

"Good work everyone!"

Dag 7

Precis när jag stängde ytterdörren så kräktes jag. Eftersom jag inte har mått illa eller ätit något jag inte tål, så blev jag väldigt förvånad. Det bara kom. Jag slet upp dörren igen och mitt kräk hamnade på hallgolvet. Så jag ställde in dagens träning och gosade ner mig i soffan istället. Allteftersom så har jag mått mer och mer illa, jag ber till någon helig gud att få slippa undan någon magsjuka. Snälla.

Men det är fasen bättre med magsjuka än om jag hade ätit något fel, för det är helt fruktansvärt. Då känns det precis som att nån håller på att elda upp mina inälvor och allt gör ont. Jag kräks till jag inte har något mer att kräkas, sen kräks jag lite mer, jag får ont i hela kroppen och en del gånger är det nästan som att jag kan se mig själv utifrån, känner mig helt overklig. Men det beror på hur mycket jag har fått i mig. På midsommar åt vi mat som dom hade använt kryddblandning till, vilket vi inte riktigt fattade förrän jag började känna mig dålig. Den lilla, lilla mängden fick mig att kräkas inälvorna ur mig och spendera kvällen i soffan. Men när vi var i Piteå för ett par år sen och åt på kinarestaurang så åt jag friterat, vilket jag inte tål (frityrsmeten). Det var helt fruktansvärt. Jag trodde helt seriöst att jag skulle dö.

Så magsjuka är ingenting i jämförelse. Men det är inget jag direkt sitter och längtar efter, jag har inte tid att vara sjuk. Eftersom man måste gå 25 gånger på den här minnesträningen så måste jag nu gå en extra dag. Det finns möjlighet att gå några dagar efter det är tänkt att man ska vara klar, så det finns utrymme. Men inte såpass mycket att jag kan gå runt och vara magsjuk. Då kan man ju inte vistas bland människor på ett tag, även fast man känner sig pigg.

Men mitt största problem just nu är att jag måste på affären. Eftersom Johan tänkte komma hit idag och hämta mer kläder och smågrejer, så kändes det himla bra för att han kan handla på vägen hit. Nu har han dock bestämt sig för att inte komma idag, så jag måste pallra mig iväg på affären. Och det känns ju lite sådär.

Dag 6

Jag sov till klockan två idag. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag gick och la mig, men det var nog ganska sent. Självklart så ställde jag ingen väckare, träningen börjar ju inte förrän vid tre, så jag hade tur att jag vaknade i tid. Det blev en snabb promenad ner till sjukhuset och jag kom precis i tid.

Idag hade det kommit en ny övning. Min favoritövning som jag är bra på och inte behöver tänka så mycket på, hade bytts ut mot en riktigt dryg sifferuppgift. Jag blev alldeles trött, det var sista uppgiften och det bara kröp i kroppen. Så jag blev så frustrerad att jag nästan vibrerade i kroppen och jag ville bara ställa mig upp och skrika rätt ut, förstöra datorn och slå ner någon. Dessutom så träffade den där konstiga kvinnan som jag inte alls tycker om innan jag gick in och hon tog på mig. Jag avskyr henne!

Så jag var utvilad när jag kom dit, när jag kom ut från rummet var jag fruktansvärt trött, hade huvudvärk och var på riktigt dåligt humör. Jag ville bara lägga mig ner och somna på golvet. Fasen vad jobbigt det här är. Skit! Förbannelse!

Men jag traskade hem och handlade mat på vägen hem. Eftersom det var fint väder ute, förutom att det blåste så mycket, så kändes det faktiskt lite bättre. Jag fick lugna ner mig lite. När jag kom hem så har jag fått två räkningar och en av dom var min tandläkarräkning på 1300:-. Den andra var räkningen för mitt bredband och jag blev påmind om att jag nu måste betala alla räkningar själv nu. Allt är helt plötsligt för dyrt. Och jag kommer att vara tvungen att stå för hela hyran och jag kan ju inte få mitt bostadstillägg för den här månaden. Och jag har en undersökning hos tandläkaren den 19:e då vi ska bestämma hur vi ska göra med min kindtand, vilket garanterat kommer gå på några tusenlappar.

Jag blev på dåligt humör igen. Inte ångest och bedrövelse, jag blev bara arg. Det här suger! Och jag kan inte göra något åt det. Bara härda ut och vänta på bättre tider. Rent ekonomiskt så kommer det nog att gå bra, men att veta att istället för att kunna köpa saker jag behöver nu när Johan flyttar så måste jag betala tandläkarräkningar, för mycket hyra och mediciner. Jag har ju mediciner för 1800:- nästa månad att se framemot. JAG BLIR SÅ ARG.

Så hela den här dagen är en riktig kotte i prupphålet. Jag längtar tills imorgon. Det blir en bättre dag för jag tror inte att jag kan vara på så mycket sämre humör än det här.

Helvete

Hos få människor söker jag konstant bekräftelse. Deras åsikter är dom som räknas i slutändan, ofta så utgår jag från vad dom säger och tycker. Jag tappar den vuxna delen i mig själv och den lilla flickan i mig tar över, hon som inte har något riktigt förnuft. Jag blir som ett barn, helt beroende av någon annan.

Jag hatar det. Jag hatar att bli såhär påverkad av någon annans åsikter. För när det, som den här gången, är enbart elaka åsikter så bryter jag ihop. När någon av dessa människor helt enkelt säger att jag är en dålig människa som inte förtjänar bättre än såhär, så blir jag förtvivlad. Annars skulle jag nog inte ha blivit såhär påverkad, om det var någon annan som sa att jag är mindre värd än andra skulle jag inte blivit såhär. Det skulle självklart göra ont i själen, men jag skulle kunna skaka av mig det. Den här gången kan jag inte göra det. Det har bränt sig fast. Och jag vet, han har det verkligen inte lätt och egentligen så borde jag ta med det i mina beräkningar. Men det går inte.

Det här behövde jag verkligen inte.

Förbannelse.

Meningslöst

Jag vet inte riktigt vad det är, men dom senaste dagarna har det börjat kännas ganska meningslöst. Jag är inte så olycklig, ångestfull eller något sånt. Det är en konstig känsla, att det inte riktigt spelar någon roll. Och den är omöjlig att beskriva. Det är mycket nuförtiden som jag inte kan förklara, för jag har aldrig känt det förut. Jag har aldrig varit i en situation som den här.

Jag kan göra precis vad jag vill, för det spelar ingen roll.

Men det går nog över.

Lsd?

Jag har spenderat min eftermiddag och kväll hos Jenny och Matti, där fanns också en bonus i form av lillasyster Hanna. Det har varit trevligt. Jenny köpte ett Wii för ett tag sen och vi spelade SuperMario. Sista banan! Det gick helt åt skogen, men som alltid blev vi båda lika hysteriska. Vi skrek, skrattade och nästan grät av frustration. Jag tror att vi taggar igång varandra lite. Matti spelade in lite och vi lever verkligen om! Herregud. Ibland kan jag verkligen inte hjälpa att tappa kontrollen över mig själv och det är nog värst när jag spelar tv-spel.

Igår såg jag den sjukaste filmen! Jag var helt seriöst tvungen att tänka efter om jag inte hade lyckats få i mig lite lsd, så störd är den. Alice i Underlandet, den gamla versionen. Inte den som går på bio just nu, den kanske jag ska se på med Simon, det är nog värt att åka från Övik till Umeå för att se den i 3D. Den kommer garanterat vara cool. Jag har ju sett både Ice Age 3 och Avatar i 3D och det är riktigt häftigt. Avatar var verkligen hur mäktig som helst i 3D.

Men alltså. Hur skruvad är den här filmen egentligen? Om du inte har sett den, se den! Läskigt.. det sjukaste filmen jag har sett på länge. Och det är en tecknad klassiker.

Dag 5

Jag har nu gått första veckan av fem på min minnesträning. Idag var jag där en halvtimme, klickade så fort det bara gick. Allt var snett och inget stod riktigt åt rätt håll. Men jag var där, jag är nöjd över det.

Johan hämtade upp mig efteråt och vi for en snabbis på Myrorna på jakt efter lampor och sen på McDonalds för en lyxig måltid. Det var väldigt trevligt.

Ikväll skulle jag kila över till Jenny, men fick en massiv attack av lathet, så jag far dit imorgon istället. Tanken är ju egentligen att jag ska fira min första vecka, det är nästan obligatoriskt sa dom, men jag gör nog det bäst här i soffan. Jag har börjat tycka om ensamhet. Speciellt om den är självvald. Blev sugen på att hänga på Mimmi och Max ner till övik, men hon skulle inte upp hit igen förrän på Tisdag och latheten vann denna kamp också. Jag orkar inte strula med att ta buss hem på Söndag. Dom skulle inte köra ner förrän ikväll så jag får inte spendera så mycket tid i övik ändå. Fast det skulle ha varit trevligt att fira mamma som fick sin operationstid idag! Hurra!

Nu ska jag fortsätta mitt projekt för kvällen: sitta still.

Dagens hjälte

Jag gick inte och la mig förrän vid sex-tiden i morse. Pappa ringde vid nio och Johan runt elva, jag kommer inte ihåg mycket av dom samtalen. Men jag kommer ihåg att pappa har varit tvungen att avliva en hund. Något med en bilolycka. Nu har jag dock förstått att det var en av hans egna hundar han pratade om, så jag har försökt ringa upp honom. Att hitta sin hund i så dåligt skick att det inte finns något annat alternativ än att avliva.. Usch. Jag måste få tag på honom.

Idag hände något magiskt. Jag har ju inte direkt dom bästa tiderna just nu, det senaste dygnet har jag bara.. jag vet inte. Mått dåligt kanske. Trött och sliten kanske man kan säga.

Nåväl. Jag var på väg hem från minnesträningen och letade igenom alla skivor jag har på telefonen, det är en del, och jag kunde inte bestämma mig för vilken jag ska lyssna på. Det finns ju alltid låtar/skivor/artister som man lyssnar vid olika tillfällen, men jag vet inte vad det är för musik jag vill lyssna till nu. Det ger mig mycket ångest att inte veta vilken skiva att lyssna på och det har varit så ett tag. Men idag så hände det, jag hittade skivan! Jamie Cullum- The pursuit.




Hur kan jag ha missat den? Det är ju den ultimata skivan. Herregud. Vilken miss! Jag älskar Jamie Cullum och dom två skivorna jag har på telefonen är helt klart väldigt högt upp på min lista av världens bästa skivor i världshistorien.

Vad nöjd jag blir.

Dag 3

Det har varit en dålig kväll. Jag är trött, väldigt trött.

På minnesträningen gick det inte alls bra, har nog haft en dålig dag. Det gick inte ihop i huvudet och det blev bara skit av alltihopa. Självklart måste man räkna med att det kommer sämre dagar, men jag blev riktigt frustrerad vilket inte gjorde saken bättre. Till slut satt jag bara och knappade in allt utan att lägga någon tid på det, jag ville mest gå hem.

Jag lärde dock känna dom andra två i gruppen lite mer. Vi är ju fyra och jag känner redan en av dom sen tidigare, så det var väldigt trevligt. Det må låta som en kliché, men det var väldigt skönt att få prata med någon som har samma problem. Få veta att det inte bara är jag som har konstiga problem, det finns andra som kämpar lika hårt för att få ihop det.

Men jag vet inte riktigt vad det är som har gjort det här till en dålig kväll. Kanske är jag bara trött och sliten, behöver ju inte vara mer komplicerat än så. Som alltid blev jag totaldeprimerad alldeles efter träningen och det kanske inte har släppt riktigt. Det känns nog bättre imorgon.

Men, någon som alltid gör mig gladare, det spelar ingen roll hur dåligt jag än mår, är Mairead Nesbitt. Allt hon gör blir till guld, hennes soloskiva ger mig rysningar varje gång. Utstrålning, teknik och hela hennes tolkning av musik är magnifik. Briljanta musiker gör mig alltid glad.

Och det skadar ju inte att hon är en av världshistoriens sötaste människor och alla klippen med henne på youtube är helt störda. Om man tittar på t.ex. det här klippet och inte småler lite, måste det nog vara något fel. Och att trummisen (den första..) ser ut som någon felplacerad gängmedlem med alldeles för mycket vax i håret och konstiga dansmoves där han struttar runt som en brunstig tjäder, gör saken bara ännu bättre. Men kolla hennes utstrålning när hon ler sådär med hela ansiktet. Åh. Jag kan höja henne till skyarna med flera sidors text.

Kontrakt

Jag och Johan for in till stan idag och ordnade med kontraktet. Nu är det bara jag som står på det och jag kommer att få räkningarna till mig och det är bara jag som kommer att stå på brevlådan. På ett sätt är det sorgligt, men just nu känns det mest skönt. Ett steg på vägen. Nu är det adressändringen och flyttning av möbler som står på tur. Sen är det här på riktigt min alldeles egna lägenhet med bara mina saker.

Det här kommer att bli bra.

Dag 2

Jag hatar tänder. När vi läste om vård för äldre så fick vi lära oss hur viktigt det är att ta hand om deras tänder och hur vi skulle borsta tänderna på dom. Bara jag såg det på film gav mig rysningar. Det går bra att ta hand om mina egna tänder, men när jag använder tandtråd och måste slita lite för att göra rent.. jag får panik. Att borsta någon annans tänder, plocka ut löständer och allt sånt man måste göra är helt vidrigt. Jag får nog med ångest när jag tar hand om mina egna tänder.

Idag har jag har varit hos tandläkaren. Mina tänder är i väldigt dåligt skick efter flera år med mediciner som ger muntorrhet och när man inte är vidare sugen på att leva, är tänderna det minsta problemet. Så nu måste jag fortsätta min evighetskamp för att göra dom glada igen.

Tandläkaren jag går till är världens snällaste och konstigt nog så är det inte helt fruktansvärt att gå dit. Det som ger mig mest ångest är nog att det kostar multum att gå dit.

Idag så blev det lite otrevligt när vi satte igång - jag hade fått för lite bedövning. Jag tänkte inte riktigt på det, det hade ju bedövats lite i munnen och vad vet jag, det kanske inte blir mer bedövat. Så när hon började borra blev jag lite nervös men det gick ju ganska bra och jag hade inte hjärta att säga till, hon skulle bli så ledsen. Och jag visste ju inte hur bedövat det skulle vara. Så jag lät det vara.

Det är något av det dummaste jag har gjort på länge. Det gjorde inte bara fruktansvärt ont, till slut så kom hon väl till någon nerv eller nåt och jag skrek till. Hon fick panik och blev lite arg över att jag inte sagt något tidigare och det slutade med att hon bedövade halva ansiktet på mig.

Att jag tidigare inte har tagit hand om mina tänder kostar mig många tusenlappar i efterhand, det är helt värdelöst. Att gå till tandläkaren med jämna mellanrum kan spara en ruskigt mycket pengar.

Annars så har jag gått på minnesträningen och är helt slut i huvudet. Det finns en massa saker jag måste göra här hemma, lägenheten är äcklig.

Igår flyttade jag lite saker till förrådet och hämtade en ny kartong. Jag måste börja packa lite av hans saker och jag drar mig för det, minst sagt. Det blev helt plötsligt väldigt verkligt. Vad är hans? Vad är mitt? Imorgon ska vi till Bostaden för att ordna med att skriva över kontraktet i mitt namn och jag måste ringa till Försäkringskassan och fråga hur jag ska göra med mitt bostadstillägg, om jag behöver skicka in alla kopior igen med den nya ansökan. Praktiska saker.

Det är väldigt sorgligt.

Dag 1

Idag var första dagen på minnesträningen. När jag gick dit var jag pigg och glad. Sovit ordentligt, ätit ordentligt, tagit mina mediciner ordentligt..

Efter 45 minuter gick jag ut därifrån grinfärdig, trött och bedrövad. Det går inte riktigt att beskriva vad som var det jobbiga. Min hjärna var helt slut, tömd på krafter. Känslan av hopplöshet var total, hur ska jag orka göra det här 24 gånger till?

Imorgon börjar det om. Samma övningar gång på gång, varje dag.

Och dessutom så ska jag till tandläkaren också. Dagen of doom.

Nu ska jag laga mat och vara bedrövad en stund. Usch. Det här kommer inte att bli trevliga dagar.