Utredning

Idag hade jag den sista förmiddagen av tester. Det var grymt skönt att bara hålla på en förmiddag istället för en hel dag.

På slutet av mötet så hade vi en pratstund där jag skulle få frågor om hur jag funkar, tänker och tycker om saker omkring mig. Hur jag hanterar vardagliga problem. Vi pratade, pratade och pratade. Hon är fruktansvärt duktig och jag är imponerad över hur lätt och trevlig stämning det var. Men hela förmiddagen gick bra, vi drog t.om. över lite på tiden. Den rann iväg.

Något som jag har tänkt på den senaste tiden är att någonting fattas. Det är något som inte stämmer. Om jag nu, mot all förmodan, skulle få en ADHD-diagnos så skulle det bli lite lättare. Nu är det som att vi bara tar ett problem i taget. Okej, jag har ångest. Då får jag ångestdämpande. Okej, jag har rejäla svårigheter att hantera känslor. Då får jag stämningsstabiliserande. Såhär har vi hållit på i flera år. Fram och tillbaka. Det är som att något passar. Det kanske finns någon del i mig som triggar igång allt det här? Även om det inte är ADHD, så borde det ju vara något annat.

Metafor: Jag har tio pusselbitar av problematik. Vi medicinerar en pussel i taget istället för att kanske se hela bilden. Vad är det som gör att det blir pusselbitar från första början? Vad ska alla pusselbitar visa för något?

Det är svårt, invecklat och flummigt att försöka förklara min poäng i det hela. Just nu är jag helt slut, jag grät just en liten stund just för detta.

Och Mamma: Jag Älskar Dig!

Bilder

Jag har kommit på att jag borde börja lägga upp fler bilder.

Jag har ju varit ordentligt krasslig ett tag här nu. Jag vet inte riktigt varför, men i några dagar så har jag mått vansinnigt dåligt antagligen grundat på mina mediciner. Men som sagt, jag vet inte riktigt varför. Det kan väl kanske vara nån förkylning som sitter i, men kroppen känns alldeles för sliten för det.

Så. Såhär ser jag ut efter en intensiv sminkstund. Jag tycker att ser vansinnigt sliten ut, även fast jag har lagt ner hur mycket tid som helst på att dölja det hela. Usch.

Sjuk

Jag fortsätter att vara sjuk. Kroppen vill inte vara med och leka längre och jag har ont. Det här är helt värdelöst!

Idag kommer Ingrid och Lasse upp! Det känns väldigt roligt, längesen vi träffade dom. Johan slutar inte förrän vid sex och tanken var nog att dom skulle komma upp då, men eftersom Ingrid vill hinna gå på BodyShop så kommer dom upp redan vid tre. Lite quality-time för mig alltså.

Jag måste fixa iordning i 'mitt' rum där jag brukar sitta och sura, för dom ska sova där. Vi har en massa saker som måste iväg till soptippen och dom står därinne. Bland annat så står alla Bullens saker där och jag har dragit mig för att gå in dit ända sen vi ställde in dom. Jag var inne där en snabbis igår och kollade hur det egentligen såg ut därinne men det sved till i hjärtat såpass mycket att jag var tvungen att gå ut. Usch. Hans tomrum ekar fortfarande i mig.

Mååååns

Alltså.. jag finner inga ord. Jag är helt sjukt besatt av den här mannen alltså och jag förstår inte riktigt varför. Varje gång jag tittar på klipp med honom så hoppar hjärtat över ett slag, på riktigt. Jag börjar bli lite rädd för mig själv, det här börjar spåra ur alltså. Tänk om jag skulle se honom live! Jag skulle garanterat börja grina. Jag undrar om jag skulle börja klättra över staketet och upp på scenen? Kanske kasta upp mina trosor?

Det var roligt när han var med på Så ska det låta. (Tack syster för att du påminde mig!) Jag satt och fnissade som en liten skolflicka och Johan blev svartsjuk. Jag klandrar honom inte.

Så dagens hälsning går ut till Måns: (jag vet att du läser det här..)
Jag älskar dig Måns! Kom och rädda mig från dagens tristess och uppgifter som städ, tvätt och allmänt slavgöra. Jag bor på Jägarvägen 8 på Teg i Umeå. Om du tar dig till Teg centrum (eller bara Umeå centrum) så kan jag komma och möta dig där. Ring mig när du börjar närma dig! 0730367219 är mitt nummer. Jag kommer att vänta på dig. (PS köp med dig en chokladboll på vägen DS)

Medicinsjuk

Jag skulle egentligen på fler tester idag, men jag blev så himla dålig. Jag mådde riktigt kasst igår också, speciellt på kvällen. Jag känner igen det och det är det värsta: medicin. Jag måste ha missat att ta någon tablett eller nåt, för jag mår riktigt dåligt när det strular sig med medicinerna.

Eftersom jag äter Lamictal i snuskigt hög dos så blir det riktigt fel om jag bara missar att ta en tablett av tre, det får förödande konsekvenser. Jag kan inte stå upp, blir alldeles kallsvettig, får små muskelryckningar.. usch. Det är läskigt, om jag ska vara helt ärlig. Man kan känna hur kroppen gör uppror och totalvägrar.

Så idag stannade jag hemma och nu börjar det kännas lite bättre. Jag har fikat mitt mellanmål och dagen ska spenderas med att tvätta och städa. Det ska bli en överraskning till Johan: lägenheten ska vara skinande ren när han kommer hem från jobbet klockan åtta ikväll. Hans föräldrar kommer hit imorgon och han känner sig grymt stressad över det. Jag vet inte riktigt varför, för efter Bullen försvann så blev det helt plötsligt hur enkelt som helst att hålla rent här. Men det stressar honom så jag ska ta hand om det så han slipper göra det. Då kan vi fika och kolla på film istället.

Det känns kul att dom ska komma hit imorgon. Eftersom Johan inte slutar förrän klockan sex på eftermiddagen så hinner vi inte gå på stan och dom stannar bara över natten, men det kommer att bli väldigt trevligt.

Det är alltid samma: Johan och Ingrid lagar mat, fixar och donar. Jag och Lasse kommer att sitta vid pianot och gitarren och prata om musik. Det är väldigt trevligt att få prata musik med någon, det händer inte ofta. Och extra roligt är det för att han kommer från en generation uppåt och det blir en liten kulturkrock.

Nåväl. Nu ska jag ta och äta en kiwi till, titta på ett avsnitt av The Office och sortera kläder. Gärna samtidigt.

Nostalgi

det här är en tripp

genom en skog med svarta stenar

mögliga träd

och svart smink

"det handlar inte om kärlek

för det är fel slags kvarter för sånt trams"

det här är min resa genom helvetet utan kompass

och i ett enda stort virrvarr av svarta och gråa nyanser

och john silver

finns jag utan nåd

det är kackerlackor och spindlar

och skavsår

överallt och jag kan inte hantera

situationen

den blir för stor

och rinner utgenom mina klumpiga, smutsiga fingrar och tår

jag skriker i ren ångest

så mina lungor hostar upp svarta klumpar av

ilska hat och kärlek

jag går vilse

som alltid

Trött

Usch. Idag är en jobbig dag. Igen.

Jag är helt slut. Dom här testerna tar knäcken på mig! Solen skiner ute, jag har sovit som en stock och jag har ätit gröt med russin i. Det brukar alltid få mig på bättre humör, men inte idag.

Imorse låg jag och drog mig för att kliva upp i en timme. Jag var inte trött rent fysiskt och jag drog bokstavligen talat täcket över huvudet och låg och vred mig i självömkan. Stackars Martina.

Men nu har jag mailat lärare, vilket jag har dragit mig för i flera dagar. Jag vet inte riktigt varför. Det är ju egentligen inte jobbigt att maila en lärare och fråga om saker går att lösa, det värsta är ju om dom säger nej. Men lik förbannat så måste jag ha dödsångest innan jag gör det. Jag väntar alldeles för länge och förstorar upp det löjligt mycket.

Så nu kan jag checka av en av punkterna med uppgifter jag har för dagen. Jag ska diska, gå in till stan och fixa med papper från FK. That's it. Mer orkar jag inte.

Bedrövligt

Det är nog inte tänkt att man ska orka så mycket mer än vad jag gör nu efter en heldag på psyket med tester. Fler, fler och fler. Hur många ord kan du komma ihåg om jag rabblar upp några nu? Hur många äpplen har Olle kvar? Kan du bygga ihop det här pusslet, eller härma figuren med dom här klossarna?

Det må låta simpelt att bygga pussel och mönster av klossar, men efter någon timme blir man ganska trött. Det är inte direkt lätta mönster och former man arbetar med. Efter fyra timmar är man mer trött. Efter fem tror man inte att man ska överleva. Man är där sju timmar. Hur många timmar har Martina kvar att leva på då?

Så nu är jag arg, igen. Jag blir arg när jag blir trött och just nu är jag vansinnigt trött. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens tänka på att det kommer en dag imorgon med och att jag har viktiga samtal att ringa. Skolan har skitit sig totalt och jag måste få tag på en lärare och hoppas på att det går att lösa.

Det har slagit lock för mina öron så jag hör nästan ingenting och jag får inte bort det. Jag är förkyld och just nu är allt väldigt, väldigt bedrövligt.

Arg

Jag vet inte varför, men jag är på riktigt dåligt humör. Jag är arg, frustrerad och irriterad på allt som har med mitt liv att göra.

Det är väldigt tur att Johan inte är hemma. Jag skulle ha fått tio raseriutbrott på honom inom några minuter. Och så skulle jag kunna hålla på hela dagen.

Hela förmiddagen har jag fått spendera i ett trångt rum med en psykolog och fått göra tester. Nu har tydligen en utredning satts igång och jag blir arg för att jag inte har varit medveten om att det skulle komma. Nu måste jag ringa till FK en gång till och förklara vad som händer. Så nu ska hela den här veckan gå till att göra påfrestande tester. Vi kommer att arbeta hel- eller halvdagar och därför kommer jag inte kunna komma tillbaka till skolan den här veckan, som planerat. Nu måste jag ringa till lärare och kolla om det går att ordna ändå.

Det är antagligen därför jag är arg. Egentligen så är jag nog bara trött efter den här förmiddagen som har varit riktigt, riktigt jobbig. Men eftersom jag är trött+irriterad så slutar det i totalt vansinne.

Idag har min salva kommit och jag måste hämta ut den på ICA. Jag är inte alls motiverad att smeta på salva två gånger dagligen i minst två månader. Men tydligen ska den funka bra och jag är redo att pröva allt. Jag vill tatuera över skiten. Nu.

Snitt

Dagar som den här saknar jag mina tabletter vansinnigt mycket. Så mycket att jag nästan börjar gråta. Om jag fick en Stilnoct i blodet skulle jag kunna gå ut och gå en riktig långpromenad och eftersom jag har det i tankarna så kan jag verkligen inte för allt i världen inte gå ut på en promenad. Det finns en enklare lösning på mina problem, varför ska jag då hålla på med dom jobbiga? Det är ju helt meningslöst.

Och dagar som den här så önskar jag så innerligt att jag bodde i Övik. Jag saknar min familj så mycket. Dom är bättre än en livstid med Stilnoct intravenöst varje dag.

Jag saknar motivering, inspiration och ork till att göra något kreativt. Det är tråkigt att gå ut på promenad när man inte har något att gå till. Om jag hade bott i Övik så skulle jag kunna ha gått till min syster, mamma eller någon av mina bröder. Vad som helst.

Äh. Det är inte direkt den bästa dagen jag har haft. Men eftersom jag nu har bestämt mig för att se lite mer åt det positiva hållet så kan jag ju säga att det kommer bättre dagar. Imorgon kanske?


När jag mår dåligt så har jag ett trick: Läsa krönikor av Linda Skugge. Då glömmer jag helt bort min ångest och blir fundersam över hur samhället egentligen funkar.

Ofta så känns Linda Skugge lite överskattad. Independent womens tycker att hon är himla spexig, cool och att det är så himla bra att någon står på kvinnornas sida. Må så vara, men nån måtta får det vara.

Det jag gillar med henne är det faktum att hon är så jävla provocerande. Ibland så är det av helt onödiga anledningar och helt konstiga ämnen, men det spelar ingen roll. Även fast jag inte håller med henne ibland, så fullkomligt älskar jag att hon dödar allt i sin väg. Hon känner inte lite, hon känner mycket och hon låter alla få höra det.

Något som jag har tänkt mycket på den senaste tiden tack vare henne är det här med förlossningar.

Det som är det intressanta är det här med naturlig förlossning eller kejsarsnitt. Vars jag än vänder mig så skriker folk högt om att det är så himla mycket bättre med vaginal förlossning, ingen nämner något om fördelarna med kejsarsnitt. Och Linda skriver jävligt bra om det här. Det enda hon vill med dessa krönikor är att slippa bli särbehandlad när hon vill ha snitt istället för en vaginal förlossning. Man blir mött med skepsis och alla kvinnor börjar genast tjuta över att det är så naturligt och vackert att föda vaginalt.
Låt mig citera:

..
Jag måste bemöta era kommentarer. Låt oss börja med:
"Man ska föda vaginalt för det är naturligt."
Är det verkligen naturligt? Man kan ju inte klara av det själv, utan måste få exsperthjälp på sjukhus. Att kissa är däremot naturligt. Kvinnor och barn dör av förlossningar, ingen dör av att kissa. (och alla bedövningar?)
"Snitt är lika smärtsamt som en vaginal förlossning, bara det att smärtan kommer efteråt"
Jag håller inte med om det, för mot smärtan i såret som kommer när bedövningen släpper får man först morfin och sedan starka värktabletter. Tar man noga sina piller har man inte ont.
Har fått mail från en kvinna som skriver att hon bad om Epidural under sin vaginala förlossning men hon fick inget för att "läkaren vad upptagen med en operation". Jag vet inte hur många förlossningshistorier jag hört som tar upp just detta att de inte får någon bedövning, antingen så är det "för sent att få bedövning" eller så föder de på natten (då många barn kommer) och då finns det inte så många läkare, de får alltså klara sig utan bedövning.
En annan skriver om att hon behövde klippas upp och få sugklocka men fick "vänta 26 minuter för att sugklockan var upptagen", vilket resulterade i att de blåste sönder bebisens lungor för att få liv i henne.
Att bara höra EN enda sådan historia får en att undra: hur kan någon vara säker på att detta inte kommer att hända dem? Är det NÅGON som tycker att det är värt att riskera sitt lilla barn, eller? Alltså tvingar man läkaren att ge en planerat snitt.
...
Ett råd till er som är rädda för att något ska gå snett men ändå vill föda vaginalt: be om ett kontrakt på en igångsatt förlossning plus egen läkare och barnmorska som bara finns till hand för er.
..
Det är skitsvårt att få ett snitt. Snitt får bara de vars rädsla är så starkta att de orkar/vågar/helt enkelt måste gråta/tigga/be om ett snitt. Så det är knappast så att snitt utförs i onödan.
..
Det som stör mig är att läkarna är så skenheliga och snackar om att det är oerhört riskfyllt att göra snitt när det egentligen handlar om pengar, att det skulle bli ekonomiskt ohållbart om alla kvinnor valde snitt. Man väljer snitt bland annat på grund av alla nedskärningar inom vården. Och man är rädd för att om just jag behöver en läkare som måste använda sugklocka så finns han inte där och så dör bebisen.
Om man frågar läkarna om de kan garantera att sådant inte händer så säger de naturligtvis ja, men det kan de inte eftersom man ständigt läser i tidningarna om barn som blir handikappade på grund av syrebrist under förlossningen etcetera och VAD är det som säger att just detta inte skulle kunna hända mig?
En sådan sak händer inte under ett planerat snitt i och med att en hel stab på tio personer finns bara för mig, det är full koncentration just på mig och min bebis. Så, vad är säkrast? Räkna ut det själva ni.
De som föder vaginalt säger att vi andra får miste om något underbart, att det trots smärtan är fantastiskt. Men det som de inte förstått är att det underbara är bebisen och det får vi också uppleva: första mötet med vår lilla bebis.
De har blandat ihop sakerna och babblar förvirrat om positiv smärta. Vad sägs om att kunna möta sin lilla bebis HELT UTAN SMÄRTA och helt utan rädslan för att barnet kan bli handikappat på grund av att det kommer ut för sakta och dessutom har navelsträngen runt halsen.
Var inte oroliga, sjukhusen! Era budgetar kommer att klara oss som vill ha snitt, för det kommer inte att bli så att 100% av kvinnorna väljer snitt. På samma sätt som att om homos får adoptera så kommer inte alla att göra det. Men de ska få om de vill!
..
"Med små barn blir det mycket 'biologi'; ohälsa, olyckor, tänder, magar, bajs och kiss. Hur skall unga kvinnor klara av att bli mammor om de är rädda för 'det biologiska' och inte ens våfar föda sin barn?(...) Men barnen - som gudskelov ännu brister i kontroll och är så satans 'biologiska' - kommer att bli de nya mammornas bästa lärare."
Så skriver Anita Goldman i Aftonbladet och passar på att skryta om att hon minsann födde natuurligt och utan smärtlindring. Så bra för dig, Anita. Men jag tror inte att bajsiga blöjor får mig att ändra mig och börja sukta efter krystvärkar och vaginal förlossning.
Debatten handlar inte om vad som är mest feministiskt, utan om att kvinnor ska få bestämma själva hur de vill föda. Vilket man redan får eftersom patienten alltid har rätt att bestämma över sin kropp, men man ska slippa bli bemött med skepsis och en nedlåtande attityd från läkare eller barnmorskor om man vill ha snitt.

Det var allt som behövs säga om saken.

Förkyld

Idag har jag jobbat och målat ex antal barn, blåst upp ballonger och förbannat barn i inte mindre än åtta timmar. Sedär. Jag var så knäckt efteråt att jag for hem och somnade i sängen efter nån minut. Jag är inte gjord för åtta timmars arbetsdagar. Helt seriöst, hur fan orkar man jobba ÅTTA timmar varje dag? En del jobbar ju t.om. TIO. Herregud. Dumheter!

Jag var förkyld redan när jag gick dit och förkylningen blev inte bättre av att snoriga barn satt och nös och hostade mig i ansiktet halva dagen. Så nu är jag riktigt krasslig och missar därför Mimmis inflyttningsfest och det gör mig inte bara lite bitter. Tack vare att jag är sjuk så missade jag Ellen idag också.

Så egentligen är det här nog en riktig skitdag. Men eftersom jag och Johan har pratat om djupa saker så har vi kommit fram till att jag är en ytterst pessimistisk människa och jag borde börja se saker på ett lite mer.. ja. Positivt sätt, kan man väl säga.

Jag skulle gärna hävda att jag inte är pessimistisk. Jag går gärna under benämningen Realist, men tydligen så är gränsen hårfin. Jag har alltid tänkt att jag och Johan på något sätt jämnar ut varandra med att han är så vansinnigt positiv och jag negativ, men här börjar skon klämma. När jag konstant beklagar mig över livets svårigheter, som att Molly Sandén existerar eller att allt helt enkelt suger, så blir det lätt att han sugs ner i mitt hål av bitterhet. Det förstår jag verkligen, jag har bara inte riktigt tänkt på det.

Men nu när jag är medveten om detta fenomen så ska jag försöka tänka lite först. Må hända att Molly Sandén är djävulens avkomma, men det borde nog egentligen inte förstöra flera timmar av en kväll. Kanske borde jag se över alla timmar jag spenderar på att beklaga mig över saker och börja prioritera lite.

Det är dock svårt att se livet som något ljuvt och vackert när man helt plötsligt sugs ner i ett hål av ångest och vill dö. När man har missbruk och ångest som dagliga gäster blir man lätt lite bitter. "Det går ju bara åt helvete ändå."

Fast samtidigt så ser jag mig själv som en ganska naiv och alldeles för godtrogen med tanke på hur oändligt många gånger jag har 'misslyckats' och ramlat ner i ett hål av ångest. Jag tänker jämt på att det ska bli bättre, att imorgon blir en bättre dag. Men det kanske behövs mer? Det kanske behövs mer optimism här i livet ändå.

Så om jag ska skriva om idag så är det ju ett faktum att det var riktigt, riktigt jävla jobbigt att hålla igång åtta timmar. Men samtidigt så var det roligt, utmanande och viktigt för min utveckling. Att komma hem och känna att man har gett allt och lyckats bra är en bristvara i mitt liv. Jag tänker oftast att jag kunde ha gjort bättre, men idag hade jag inte kunnat göra bättre än vad jag har gjort.

Så:

Hej dagboken!

Idag har jag haft en riktigt tung dag. Det har varit hur mycket människor som helst. Sura föräldrar, gnälliga barn och andra dryga saker. Men jag har haft så himla kul! En del barn var hur gulliga som helst och jag har fått lära känna nya människor.

Min förkylning har blivit värre så jag missade Mimmis inflyttningsfest som jag hade sett framemot och jag missade att få träffa Ellen. Förkylningar är ett väldigt dumt påhitt.

Vad sägs om det där?

Morgonstund har guld i mun

Jag blev riktigt krasslig igår alltså. Usch. När jag gick och la mig så mådde jag så dåligt att jag inte kunde somna. Min sömnbrist, medicinbrist (kvällen innan) och ångesten drog ju sitt strå till stacken också, så att säga.

Snart ska jag iväg till skolan för att träffa min mentor som är hur häftig som helst.

Bara för en stund sen så lossnade en av mina kulor till min hästsko i min näsa. Jag klandrar den inte, för igår började jag och Johan slåss och han fick in en riktig snyting på näsan, rätt på piercingen. Det som är jobbigt när en kula lossnar, är att hitta den igen. Dom är ju så små! Jag fick nästan lite panik när jag kröp runt där på golvet och kollade längs listerna.

Jag har såntdär jobbigt slem i halsen.

Sorgligt

Idag har jag massor att göra. Jag måste träna, gå på apoteket, gå på biblioteket och kopiera ett papper åt Johan, handla på H&M.. usch. I jämförelse med vad jag gjort dom senaste dagarna är det här som ett berg.

Eftersom jag bara hade halva mängden kvar av min 'sömnmedicin' så somnade jag inte förrän vid tre inatt, av ren utmattning.

En del människor är väldigt, väldigt sorgliga. Jag hamnade i en våldsam diskussion inatt med en trångsynt och vidrig kvinna, jag vet inte riktigt hur jag hamnade mitt i den, men på något vänster så gjorde jag det och till slut var jag tvungen att lägga ner hela diskussionen. Det är helt menningslöst ibland.

I väldigt stora drag så diskuterade (läs: bråkade) vi om huruvida flyktingar från mellanöstern skulle ha rätt att komma till Sverige. Helt tragiskt. Jag blev så upprörd att jag nästan började gråta.

Alla muslimer jag någonsin träffat är så omtänksamma och fantastiska människor. Dom har så vansinnigt stort hjärta och det är nästan rörande hur fint dom behandlar mig. På Johans jobb så jobbar det muslimer och eftersom Johan behandlar dom med respekt och framförallt är intresserad av kulturen, språket och synen på livet, så behandlar dom honom med respekt. Nästan varje dag så kommer han hem med något nytt ord på Urdu och dom nästan avgudar honom för att han är en bra människa. Han kan nästan ha en 'lätt' konversation med dom och förstår lite av vad dom säger!

Eftersom jag är tillsammans med Johan, är jag en minst lika god människa som dom ser det. Amer blev så glad när jag bakat fika att det går inte att förstå. Shazhad blev uppriktigt ledsen när vi var tvungen att ta bort Bullen och sörjde honom länge. Det vi gör i våra liv påverkar dom, för vi är en del i deras familj nu.

Och sen kommer den där kvinnan och pratar om vilka ligister dom är. Att dom bara kostar pengar och förstör den svenska kulturen. Att hon kallade sig som en god medmänniska för att hon tycker att utsatta (svenska) familjer i Sverige hade rätt att få pengar, är ju bara bullshit.

Usch. Jag skulle kunna diskutera det här i flera timmar. Istället ska jag leta reda på mina halstabletter för jag börjar känna mig lite krasslig märker jag. Kanske borde äta lunch, då känns det säkert bättre.

Tills dess så ska jag lyssna på arabisk musik och tacka gudarna för att det finns andra kulturer än den svenska som är helt värdelös och tråkig.

Bråk

Johan är sjuk och har varit ledig idag och vi går verkligen varandra på nerverna. Vi går runt och surar och börjar tjafsa om dom minsta småsakerna. Imorse rök vi ihop ordentligt och pratade inte med varandra på nån timme eller två. Och just nu vill jag bara ruska om honom och skrika honom rätt i ansiktet. Jag vet inte riktigt varför. Han går mig på nerverna.

Jag tror att det fortfarande ligger kvar lite smårester sen bråket imorse, då våra två svaga punkter i vårat förhållande togs fram i dagsljus av någon dum anledning. Hans träning och min syn på droger. Det driver oss till vansinne. Jag vet inte riktigt varför, men just dom två samtalsämnena leder nästan alltid till storbråk. Ibland kan vi bete oss som vuxna människor och lägga saken åt sidan, men eftersom vi båda två är lika tjurskalliga så kan vi hålla på som små femåringar med eviga principkamper.

Så idag är vi småbarn.

Och nu kom hon med två gånger också och jag kan inte få bort henne! Jävla fanskap.

Snabbis

En snabbis bara: Vem fan är Molly Sandén? Varför får hon finnas? Och varför får hon fortsätta leva efter det här? Hon är numera med på min topp tio- lista med människor jag kan förbanna högt i minst 15 minuter utan att stanna upp och dra efter andan. Man ska inte röra Helen Sjöholms material om man inte kan hantera det.

Annars så skulle jag ha struntat i henne för hon kan pricka toner n'shit och hon är ingen jag skulle lägga märke till. Men nu tar hon sig vatten över huvudet och sjunger låten som om hon vore en riktigt dålig student på musikalakademin.

Må hennes barn födas med svans.








Johan ringer
- Hej! Skulle du ha någonting från affären?
Jag: Jag hatar Molly Sandén!
- Ojdå, vad har hänt nu? Vem är det?
Jag: (Förbannar henne)
- (Johan avbryter) Åh hoppsan! Här går det vilt till! Ska du ha nåt eller?
Jag: Ja, men först vill jag att hon ska dö.
- Vad vill du ha?
Jag: ...en Pigall och en Japp.
- Okej.

Det här är ett ganska vanligt samtal mellan oss, sorgligt nog. Det finns för mycket dåligt i världen som jag måste beklaga mig över.



Nu ska vi se på film och jag ska lugna ner mig.

Möte och musik

Mötet idag gick väldigt bra. Johans chef är väldigt rolig och det känns verkligen kul att få göra något. Något som inte riktigt känns bra är att jag börjar klockan halv nio och slutar inte förrän vid fyra. En heldag bland ungar, föräldrar, barnvagnar.. jag blir trött bara jag tänker på hur lång tid det är. Men det blir roligt!

Igår så smockade jag in handen i väggen igen. Jag reagerar ovanligt aggressivt nuförtiden och jag kan inte förstå varför. Jag har ju alltid haft en tendens att 'tända till' lätt och bli arg. Men inte på det här sättet, att direkt skrika rätt ut och slå till betongväggen när jag har haft en dålig/jobbig dag och någonting får bägaren att rinna över.

Denna attack mot den oövervinnerliga betongväggen har även den här gången slutat med svullnad. Grön, blå och röd. Och eftersom jag slår med utsidan av handen (vi har datorn på ett konstigt ställe, svårt att förklara var) så kan jag inte sträcka ut fingrarna ordentligt eller knyta ihop handen. Väldigt dumt. Jag hoppas att svullnaden och den läskiga färgen har minskat till på Lördag. Svullnaden försvinner säkert, men färgen kommer nog att vara kvar. Äh.

Efter mötet idag så väntade jag på stan till klockan fyra, då jag och Johan åt middag på stan. Under tiden så köpte jag hårfärg (äntligen!) och en laddare som Johan bjöd på. Nu har jag äntligen tillbaka min fina telefon med all min musik. Mimmis katter bet sönder kabeln när jag sov hos henne för några dagar sen, så jag har inte kunnat lyssna på musik när jag har tagit mig någonstans. Fast det har varit ganska nyttigt tror jag.

När jag åkte ner till Övik nån gång så lyssnade jag på radio och då intervjuade dom en karl som var expert på något sätt inom musik och han pratade om den "glömda musiken", som alltså är de ljud som finns runtomkring oss som vi inte lägger märke till. Folkvimmel, bilar, vind.. you name it. Han tyckte att vi människor lyssnade och la märke till den här 'musiken' alldeles för lite och uppmanade alla lyssnare att lägga märke till alla ljud omkring oss. Det har jag börjat göra och det är faktiskt ganska häftigt. Om man ger alla ljud toner så blir omgivningen helt plötsligt väldigt intressant. Lite flummigt att förklara.

Jag köpte en fin ram på stan också, så när jag kom hem för bara en stund sen så satte jag in en av våra förstoringar på Bullen och saknaden slet mig itu. Jag saknar honom! Jag höll på att börja gråta häromdagen då jag gjorde en skinkmacka, för varje gång jag gjorde det så brukade jag bjuda honom på en liten bit skinka. Då brukade han pipa väldigt nöjt.

Usch vad jag saknar honom.

Tänk om

Det är tänkt att jag ska träna idag, men eftersom jag är tjock och lat kommer jag att ignorera detta så länge som möjligt eftersom jag ska på möte klockan två. Efter klockan halv tre så gäller inte mitt kort, vilket är lika bra eftersom det är nästintill omöjligt att träna efter klockan tre. Då börjar det strömma in så mycket folk att man måste vänta på att få använda en maskin. Helt sjukt mycket folk alltså, för gymmet är på två våningar.

Mitt möte jag ska ha idag klockan två är på McDonalds för på Lördag ska jag hjälpa till att måla barn till tigrar. Jag tjänar absolut noll på att göra det, men det är kul och jag behöver något att göra.

Igår pratade jag med Birgitta från FK för att reda ut den röra Carina har ställt till med. Den jag egentligen behöver prata med är en Lotta, som tar beslut om vilka som har rätt till aktivitetsersättning. Jag har säkert nämnt tidigare att Carina struntade i att ringa upp dom så att jag skulle kunna få så mycket pengar som möjligt och när jag pratade med Birgitta så kände jag totalångest över att jag ska bli återbetalningsskyldig. Men så är inte fallet, eftersom FK hela tiden gett mig tillstånd för mitt bidrag.

Så egentligen gick hela samtalet ut på att jag berättade hur läget ligger till. Att jag bytt kontaktperson och får en ny om kanske en månad, att jag inte alls har fått börja någon utredning om huruvida jag har ADHD eller inte, att jag inte alls har fått träffa en psykiatriker för diagnos.. you name it.

Eftersom allting var lugnt så känner jag mig inte alls stressad över den här historien, men något som gör mig vansinnigt förbannad är att Carina satte mig i en sån position att jag kunde ha blivit återbetalningsskyldig. Vad skulle ha hänt om jag blivit det? Hur kan hon göra så?

Så just nu så funderar jag på hur jag på olika vägar kan ställa henne mot väggen. Det känns som ett obligatoriskt ansvar att skälla ut henne efter noter och på något sätt anmäla det här, men eftersom jag inte vet hur så måste jag ringa runt lite först. Människor som hon ska inte få jobba inom vården. Alls. Och jag är inte förvånad att hon jämt hade tid över så att man kunde komma dit nästan när man ville. Det är förhoppningsvis många som har förstått hur dålig hon är.

Nåväl. Innan jag kan ta tag i det här så måste jag få prata med den där Lotta för att se över mer exakt vad hon sagt och lovat för något som hon sen inte följt upp, lite bevis sådär.

Tänk att det finns människor som går till henne, som kanske inte vet att det finns bättre. Tänk om dom lägger sina liv i hennes händer när hon beter sig som hon gör. Jag garanterar att det finns ex antal människor som gör det.

Tänk om jag inte hade ringt till FK för att reda ut det hela?

Buhu

Fy! Jag blir helt seriöst svartsjuk när jag ser det här. Han är ju min. MIN!

Och det värsta är att dom ser ut som det ultimata paret.

Nu måste jag gå och gosa ner mig bredvid Johan, bara för att väga upp det hela. Hör du det Måns? Du är dum och otrogen mot mig och en vacker dag ska du få betala för det. Dyrt. Tro mig, jag kommer att hitta dig.

Förlust

Natten har spenderats hos Jenny på hennes soffa, så nu har jag ont i nacken. Men det är helt klart värt det!

Johan ringde alldeles nyss och berättade att han förlorade sin första fight och får därför inte gå den andra fighten. Att träna så hårt som han gör, åka så långt och satsa så hårt leder till att förlora är helt värdelöst. När jag frågade om han var nöjd med sin insats så tror jag inte att han riktigt förstod vad jag menade.

Om man ger allt vad man har, man satsar stenhårt men möter en bättre motståndare så kan man ändå vara nöjd med sin insats om man tittar lite längre än själva förlusten i sig självt. Man gjorde så bra man kunde och vet med sig att man inte kunde göra bättre.

Det är som när jag satsar stenhårt på livet men på nåt sätt så förlorar jag alltid.

Godnattvisa

Nu har Johan åkt och hjärtat brast lite sådär. Men förhoppningsvis så lyckas/orkar jag ta mig ner till övik på Lördag. Eller imorgon, jag vet inte.

Tänkte mest bara ge kvällens tips. Jag storgrinade för den här tjejen lyckas liksom alltid krypa in i hjärtat på mig av någon anledning. Det är något med hennes uppträdanden som jag fastnat för. Hon är så naken, naturlig på nåt vis. Som i det här klippet, där hon sitter och smågråter, har svettfläckar, stripigt hår och sjunger från hjärtat. Det är inte helt rent och det är inte helt rätt, men det kryper in under skinnet på mig och jag imponeras.

Så, kolla in henne här.

Godnatt gott folk. Själv kommer jag antagligen inte att somna än på ett tag, för när Johan är borta har jag en tendens att inte somna alls.

Spännande dag

Idag har min dag varit väldigt spännande. Jag fick träffa en duktig läkare som var väldigt trevlig och snäll och fick en ny medicin utskriven. Heminevrin. Fick ju 'prova' den under dom senaste dagarna och den har gett bra resultat, så det känns ju bra. Fast att den är för gamlingar och föredetta alkisar är lite mystiskt..

Jag och Johan har äntligen fått tag på en bra lägenhet! Den är ruskigt dyr med tanke på storleken, men med tanke på läget så är det nog värt det. Sammanlagt runt 5000:- går hyran på en liten två på 45 (!!!) kvadratmeter. Den ligger dock nästintill granne med universitetet och nära till Gammliahallen där Johan tränar. Bottenplan och tre kilometer från stan. Men som sagt, nästan löjligt dyr. Och alldeles för liten med tanke på storleken på våra möbler. Alla våra möbler är stora, men ack så snygga. Men nu får det bli lite sortering och soptipp som gäller. Allt som inte är absolut nödvändigt ska ut och vi måste inhandla ett nytt, litet köksbord och lyckas fundera på hur vi kan få plats med så mycket saker som möjligt på minimal yta. Det blir intressant.

Johan ska åka ner till Malmö för att tävla ikväll och det känns inte alls bra, om jag ska vara helt ärlig. Med tanke på hur dom senaste dagarna har varit för mig så känns det här väldigt obehagligt. Även fast jag är hur pigg som helst blir jag helt lamslagen när han far iväg, och att jag är mentalt stabil som ett korthus gör verkligen allt värre. Trots min nya, lugnande medicin så kommer det att bli en riktig skithelg. Jag och Linda (läkaren) diskuterade t.om. en eventuell inläggning för att inte utmana ödet. Fyfan.

Men hurra för en ny lägenhet!

Uppdatering

En snabb uppdatering bara:

- Jag känner mig piggare idag.
- Jag fick åka in och hämta ut två till av dom där konstiga tabletterna
- Jag pratade med Carina idag och berättade att vi inte skulle träffas mer och det gick väl lite sådär. Från början var hon förstående och snäll. "Ja, det blir ju bara så ibland.", men ju längre in vi kommer i samtalet desto mer hysterisk blir hon. "Vad har jag gjort för fel? Var jag för slarvig med medicinerna? Var jag dålig att prata med?".. Jag avslutade samtalet väldigt pedagogiskt och duktigt. Hon har varit lite slarvig och jag har haft svårt att hänga med ibland, men hon är säkert duktig och passar någon annan bättre. Johan var imponerad.
- Idag har jag bakat! Jag bakade cocostoppar, havreflarn och rulltårta. Tanken var att vi skulle ha ett berg av kakor idag, för Shazhad och Amer ska komma hit och fika. Det är Amers födelsedag och jag börjar känna lite press. Jag borde ha bakat mer! Fan också. Jag är inte så bra på att baka, så till slut är det inte så roligt längre. Jag kanske borde springa iväg till affären och köpa något?
- Jag har fått en läkartid på Torsdag.
- Carina berättade att jag med största sannolikhet Inte kommer att få operera bort mina ärr och jag dog lite inuti. Vad gör jag nu?

Nu ringde Johan och berättade att han just tränat färdigt och Amer och Shazhad är i moskén och kommer på en liten stund. Jag blir så nervös. Jag hatar att folk kommer hit och hälsar på, jag vet inte riktigt varför. Men det brukar släppa efter en stund.

Gah!

Nåväl. En lugnande tablett på det här så.

Dom tog inte upp mitt ärende idag på mötet, tror jag bestämt. Ingen har ringt så jag fick själv ringa till mobila teamet där en snäll tant skulle kolla runt lite om det var något som hade bestämts. Det hade det inte. Men någon notis om mediciner? Nej. Någon jag kan kontakta? Nej. Och vad gör jag nu, frågade jag. Det fanns inget att göra om jag inte åker in akut. Vill jag åka in akut för att få hjälp? Kanske. Är det så illa att jag inte kan kontrollera situationen? Egentligen inte. Jag är mästare på att hantera min ångest. Vad händer om jag inte kan göra det? Ingen aning. Är jag självmordsbenägen? Nej. Vill jag skära mig själv? Nej.

Nu bryter jag ihop.

Dagens

Jag hittar nästan alltid ett nytt stycke som ger mig rysningar efter ryggraden varje dag. Dagens tips är den här. Vilken teknik!

Kakor

Jag har struntat i att gå till skolan idag. Bara struntat i det. Jag har inte ringt och jag tänker inte låta mig själv få ångest över det. Jag ska ha en ledig dag där jag aktivt ska försöka att inte tänka på hur jobbig situation jag sitter i när det kommer till skolan.

Istället för att låta ångesten bestämma idag så ska jag ta hand om mig själv genom att diska och baka kakor. Jag tänker ta hand om mig själv genom att göra någonting istället för att sitta/ligga ner och vänta på något bättre. Om jag inte hade slagit sönder min hand så skulle jag ha fortsätta mitt arbete med stycket av Chopin.

Imorgon fyller Amer år och jag har lovat honom svenska kakor. När jag pratade med Johan igår så fick jag veta att Amer och Shazhad kommer hit imorgon för att äta mina kakor. Jag började genast planera för ett magnifikt kalasfirande, men tydligen så ska jag inte ha något sånt enligt Johan. Jag förstår inte riktigt varför, det kanske har något med deras kultur att göra?

Nåväl. Nu ska jag försöka rekrytera Jenny till min kakarmé och hoppas på att dom ringer från psyket idag. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Nu har jag tagit min sista tablett.

Frustration

Hur kunde jag hamna här? Varför ska det vara som det är nu?

Mitt liv har stannat upp och jag ser hur livet rusar vidare utan mig. Jag har 'bara' varit dålig i några dagar nu, men det känns som en evighet. Som att det alltid varit och alltid kommer att vara såhär.

Problemen börjar hopa sig. Imorgon börjar skolan, hur ska jag orka det? Vem ska jag ringa och vad ska jag säga? Ska jag strunta i att gå till skolan imorgon och istället ta igen redovisningen någon annan gång och hamna efter i planeringen? Vilken kurs ska jag strunta i för att orka med den andra? Vilket är smartast?

Man måste vara listig för att kunna vara sjuk och få den hjälp man behöver. Eftersom min kontaktperson har försvunnit och kan brännas levande på bål så kan jag inte gå genom henne till läkare, som man ska göra. Så nu måste jag själv ringa, ringa, ringa och tjata, tjata, tjata. Idag var jag extra smart, för jag ringde till mobila teamet och bad dom lämna en lapp så att dom kan ta upp mitt ärende imorgon på ronden. Jag fick fyra tabletter och nu har jag en kvar. Vad ska jag göra sen?

Jag lyssnar på Norah Jones och gråter. Jag tror av besvikelse.

Samtidigt som jag gråter så upprepar jag hela tiden i mitt huvud: "Ett steg framåt, två bakåt. Ett steg framåt, två bakåt. Ett steg framåt, två bakåt.." Sen tänker jag att det snart blir en ny dag med nya möjligheter. Möjligheter till att få hjälp och möjligheter till att kunna få nya idéer att klara av vardagen på. Det blir en ny dag imorgon.

Frustrationen gör hela situationen outhärdlig och istället för att ens försöka hantera den så dunkar jag handen i betongväggen om och om igen. Min hand ser smutsig ut, men det är den inte. Den är blå.

Little angel go away

Come again some other day

The devil has my ear today

I'll never hear a word you say

Hjälplöshet

Jag är trött. Inte fysiskt trött utan psykiskt. Jag är helt utmattad och inatt åkte jag in på akuten för att få träffa en läkare. Jag ringde dom och fick prata med en trevlig tjej som tyckte att jag skulle komma in för att få prata lite med en läkare om att jag kanske borde lägga in mig. All kraft har runnit ur mig och jag vet inte vad jag ska göra längre.

Väl inne på akuten fick jag träffa en ung trevlig tjej som tyckte att jag skulle åka hem så att vi kan få se om det känns bättre om jag får börja gå i skolan igen. Få igång rutinerna igen för det är nog dom som spökar. Med mig fick jag fyra tabletter Heminevrin som i första hand är gjorda för dementa. Orodämpande och lugnande. Johan fick följa med och då blev det helt plötsligt lättare för dom att inse att jag faktiskt inte ljög utan att jag talade sanning när jag berättade om mitt tidigare tablettmissbruk.

Men hur ska jag kunna komma tillbaka till skolan när jag har en stor uppgift att göra till imorgon, ett megastort prov på Tisdag och ett prov på Onsdag? Hur ska jag kunna få igång rutiner under dom förutsättningarna? Om jag inte gör dom här proven så kan jag inte komma tillbaka alls.

Alla läkare och kontaktpersoner jag har pratat med har sagt att jag måste byta bort Carina till någon jag trivs med. Det är via henne jag ska få hjälp, jag ska inte behöva skaffa hjälpen själv. Det blir inte bara struligare för mig, det blir struligare för dom med.

Ångesten äter upp mig och jag kan inte göra något åt det.

Ångest

Såhär går det när jag blir riktigt, riktigt arg.

Eftersom Johan jobbar (men kommer hem snart) så har jag legat i mörkret och känt mig fruktansvärt ensam och ångestfylld. Det händer för mycket, alldeles för mycket. Jag måste prioritera nu, för jag håller på att köra ner mig ordentligt i skiten. Jag känner mig så kraftlös att det är som att gå i vatten. Allt jag gör måste jag satsa alla mina krafter på för att orka göra.

Jag vet inte hur jag ska välja och hur ska jag göra.

Men något jag vet är att det här är den snyggaste covern på länge. Jag har inte sett videon förrän nu. Cool video.

http://www.youtube.com/watch?v=jpqKA9_ddFk

Ajaj

Idag så har jag sprungit mellan vårdcentralen här på Teg och universitetssjukhuset. Där fick jag röntga handen, jag har inte fått någon spricka iaf.

Min skada föddes igår. Jag blev vansinnigt ursinnig på psykiatriska att jag smällde handen i väggen. Det är sällan jag blir fysiskt aggressiv. Jag kan säga elaka saker, vara manipulativ och förstöra relationer.. men igår var jag så arg att jag sparkade omkring lite saker och slog till väggen. Inte bara en gång, utan flera. Och jag grät.

Senare på kvällen hade min högerhand fått en stor knöl på ovansidan som var röd och blå. Jag sov hos Jenny, där vi konstaterade att det inte såg bra ut, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och dom fixade så att jag skulle få komma till vårdcentralen här. Så imorse for jag dit och fick träffa en läkare som skickade iväg mig för att röntga handen uppe på Universitetssjukhuset. Jag hade inte fått någon spricka (som tur var..) och blev skickad tillbaka till vårdcentralen där dom lindade in min hand. Om min hand är svullen om en vecka så får jag komma tillbaka igen för att röntga igen, för tydligen kan sprickor vara så små att man inte kan se dom på bilderna, men sen kan dom bli större. Jag hängde inte riktigt med, men jag tror det var så.

Så nu har jag ont, riktigt ont. Och jag är fullständigt ångestfylld eftersom jag inte kan plugga ordentligt eftersom jag självklart har gjort illa högerhanden. Jag måste skriva ner det jag läser, annars fastnar inget alls. Men johan får hjälpa mig när han kommer hem från jobbet. Det löser sig.

Nu ska jag ringa till mamma och beklaga mig.

Ilska

Idag kommer inte att bli en bra dag, och jag går helt klart med på det.

Jag mådde riktigt jävla skitdåligt igår och ringde mobila teamet, där det är tänkt att man ska få hjälp när man mår dåligt, och jag fick åka in och träffa en läkare. Världens bästa Jenny skjutsade mig och väntade med mig. Mötet med läkaren gav absolut ingenting och istället för att få med mig en lugnande tablett så åkte jag hem tomhänt. Jag fick erbjudande om Atarax eller Theralen, och jag har ätit dom båda förut bara för att konstatera att dom var skitdåliga.

När hon på ett väldigt opedagogiskt och klumpigt sätt förklarade att hon tyckte att hon skulle stjälpa mig istället för att hjälpa med att ge mig en Sobril eller annat, blev jag så trött. Trött. Hur är det tänkt att jag ska orka med att komma tillbaka till livet utan stöd från psykiatriska? Hur i helvete ska jag kunna orka leva med det faktum att det inte finns något att luta mig tillbaka på när det kommer till professionell hjälp? Självklart har jag mina fantastiska vänner och min älskade familj, men det finns inget dom kan göra när mitt inre gör uppror och gör mig till ett monster?

Eftersom jag hävdar att hela historien med mobila teamet och läkare vara fullkomliga idioter så bestämde jag mig för att ringa till dom och låta dom få höra mina spyor av aggression och förbannelser. Men eftersom Carina, den lilla fittan, helt plötsligt försvunnit så var jag tvungen att jag ringa till mobila teamet. Det är dock svårt att kontrollera min frustration, vilket jag var tvungen att göra eftersom jag pratade med en annan människa än igår, så jag började gråta. Jag hade tänkt och föreställt mig att jag skulle döda någon verbalt, men istället blev jag liten och ynklig och grät.

Det är fruktansvärt jobbigt att må så vansinnigt dåligt och samtidigt veta att det inte finns någon hjälp att få. Den hjälp jag behöver är tabletter och det får jag inte. Jag behöver inte sätta mig ner och prata med någon. Jag behöver verkligen inte prata med Carina. Jag behöver en paus av lugn för att strukturera upp det hela och det lugnet kan jag bara få från tabletter.

Om man ska få tabletter så ska man vara självmordsbenägen, prata om att snitta upp sig själv eller hota med att göra någon illa. Jag kan inte göra något av dom, så det är inte ens värt besväret att åka upp dit och vänta i väntrummet som tanten som just ringde och sa. Jag ska anmäla mig i luckan och sen vänta på att få träffa en läkare. Men eftersom jag är naiv och desperat ska jag nog försöka ta mig dit.

Fyfan för det här.

Bitter

Idag så har jag pluggat på biblioteket och hade egentligen storslagna planer på att åka och träna, men jag valde att åka hem istället. Jag var tvungen att bära omkring Johans tunga träningsväska så jag tog bussen hem för att hämta träningskläder. Sen kom jag på att jag inte orkade.

Men imorgon klockan 07.15 ska jag infinna mig på iksu för att vara med på ett yoga-pass! Det känns väldigt spännande måste jag erkänna. Alltid kul att prova på något nytt.

Annars så är jag mycket bitter och min mage är i totalt uppror. Men när min samarin har börjat verka (tack gud för samarin, den löser alltid mina problem med magen), så ska jag sätta mig vid pianot. Det ser jag framemot. Just nu kan jag mest bara sitta stilla, så ont gör det.

Min mobilladdare är förstörd! Den blev avbiten av en av Mimmis katter inatt (jag sov där), så nu har jag mobilen avstängd så att batterierna ska räcka så länge som möjligt. Jag måste ha den när jag tränar. Jävla skit.

Jag kräver en bra dag!

Jag kan verkligen inte kliva upp tidigt på morgonen. Det är helt omöjligt. Jag vaknade imorse runt åtta-tiden och var egentligen helt utvilad och pigg, men eftersom det var för tidigt på morgonen så tvingade jag mig själv att somna om. Helt jättedumt.

Det jag tänkt mig vara träningsvärk i mina lår var lite fel tror jag. Jag vet inte riktigt vad det är. I vänster ben har det börjat släppa, men i mitt högra så gör det bara ondare och ondare. Så nu haltar jag fram här i lägenheten och känner mig bedrövad.

Idag ska jag åka och träna och sen ska jag sätta mig och plugga på biblioteket. Jag har ett riktigt monsterprov på Tisdag och ett på Onsdag nästa vecka och det känns inte alls vidare bra. Men om jag bara börjar plugga i tid så går det nog bra.

Det här är mitt nya trick. Jag säger till mig själv att det här ska bli en bra dag och försöker tänka på allt roligt som kommer att hända. Berömmer mig själv i förväg hur mycket jag kommer att kämpa den här dagen.

Eftersom jag och Johan inte äter godis längre (Jag åt dock godis på min lilla semesterweekend nu i helgen), så hoppar min blodsockernivå omkring som en känguru med starkt kaffe intravenöst. Och när våra matrutiner är helt värdelösa gör saken bara värre. Så nu håller jag på, för första gången i hela mitt liv, att laga mat regelbundet. Hur är det tänkt att man ska spendera så mycket tid i köket? Hur ska man hinna det? Hur orkar man det? Herregud.

Jag antar att det är en vanesak och att jag till slut kommer att vänja mig med alla "frukstunder" och sånt man ska ha. Det känns som att jag inte gör något annat än att äta. Men snart får jag nog ordning på det hela.

På morgonen är det nästan värst. Eftersom jag vaknar flera gånger under natten så känner jag hur mitt blodsocker sjunker ner under tånaglarna och jag bara måste ha något att äta. Men eftersom jag är så trött och yrvaken så blir det bara jättejobbigt alltihop. Men igårkväll så ställde jag fram en liten festis och en såndär liten ask med russin som jag kunde småäta på. Väldigt smart.

Idag när jag är på iksu ska jag boka upp mig på något pass som jag kan köra nu i veckan. Omväxling rules! Kanske yoga? Syster, vad säger du om det? Haha! Jag vet inte riktigt hur många gånger hon har tjatat om att yoga är så himla bra. Måste ju nästan kolla in det hela.

Idag ska bli en bra dag. Jag ska träna och plugga, vilket är det enda jag behöver göra idag. Det kommer att gå alldeles utmärkt och jag kommer att känna mig så nöjd över mig själv när jag väl är klar. Då ska jag fira med lite russin och laga mat. Sen ska jag ägna resten av kvällen till att försöka bemästra en liten bit till av mitt alldeles för stora projekt med att lära mig att spela det här stycket. Jag blir oftast helt galen, för jag har verkligen tagit mig vatten över huvudet eftersom jag har teknik som en säl.

Lyssna på det här bara: (Jag har redan länkat till den här låten, men det var mest en nostalgitripp då).

http://www.youtube.com/watch?v=B6e6Ql1szrY&feature=related

Snö

Igår kom jag hem från min och Jessikas lilla, men ack så välbehövliga, semester i Sunnersta. Det var alldeles fantastiskt fint väder ute första dagen, men andra dagen var det lite dystrare. Men det var kul ändå. Jag fick susa iväg på skotern i djupsnön och njuta av det vackra vädret.

Egentligen hade jag tänkt att åka på gymmet idag, men jag överväger att stanna hemma och bara lata mig. Och plugga. Det känns mycket lockande att gå och lägga sig en stund igen, för jag är helt knäckt. Jag har vansinnig träningsvärk i mina ben. Det är väldigt jobbigt att försöka ta sig fram i meterdjup snö och lyfta upp skotrar som har fastnat. Och att försöka dra igång en skoter är inte det roligaste heller kan jag lova. Man drar, drar och drar lite till. Tur att jag har tränat på gymmet.

Men först av allt så måste jag duscha.

Lite frihets-bilder: