"..kanske lite paaaaj?"

Jag tror jag börjar nå toppen i vuxenhet. Eller, jag vet inte riktigt vars den går. Men jag tror jag börjar närma mig.

Johan kom hem från sin springtur och informerar mig om att det flyttar in några nya i vårat hus. Jag kommer genast med insikten om att det skulle vara väldigt trevligt att ha lite "grann-gemenskap". Hur ska då detta gå till? Via en paj! Självklart. Alla vill ha paj, så enkelt är det ju. Om inte annat gillar man försöket till att bli kamrater.

All denna vuxenhet har haft en alldeles för snabb utveckling hos mig. Allt det här med utveckling till en vuxen människa har som satt på paus eftersom jag varit så sjuk, så nu utvecklar det sig alldeles för snabbt. Man hinner inte vänja sig. Så varje gång jag får för mig sånahär planer så blir det lika intressant varje gång. Nu blev jag direkt ett mobboffer och kommer nog vara det ett tag. "Ursäkta, vill ni ha lite paaaaj?"


"Vill ni ha lite paaaaj?" Sen lägger han huvudet på sned sådär oskyldigt.

Och alla ni som känner Johan vet hur oskyldig han ser ut. Han ser ut som Guds barn med all denna irriterande godhet och optimism som hela tiden, JÄMT, är där. Han är alldeles för positiv om jag ska vara ärlig (Ibland är livet faktiskt helt jävla kukdåligt!). Allt detta strålar omkring honom, inklusive när han retas. Så han ser ut som en gåva från ovan samtidigt som han retas, samtidigt som han lägger huvudet på sned. Jag blir förvirrad och vet inte om jag ska bli förbannad eller gullegulla med honom när han driver med mig. Nu var det ju inte riktigt en sån situation där jag skulle kunna bli förbannad, utan mer en sån då man skrattar med. Men ändå, sådär i allmänhet.

För det är ju ganska roligt ändå. Overkligt att jag vill gå över till grannen och bjuda på paj. Sådär påriktigt.







Beskyddare

Döden

Nu när jag har börjat äta min nya medicin så har jag börjat fundera lite. Det är helt konstigt hur dåligt jag mått egentligen. När jag glömmer ta den eller tar den försent (Det är en väldigt stark medicin, så allt rubbas på en gång om man tar den försent.) så känner jag saker som jag kände förut. Jag känner alla känslor som skenar iväg och alla känslor av trötthet. Tröttheten på att leva. Och jag tänker hela tiden att jag skulle aldrig stå ut en dag nu med dom känslorna. Nu är allting så annorlunda, och jag kan för allt i världen inte förstå hur jag orkade stå ut. Jag visste inte att det fanns en lösning, som jag gör nu. Det enda jag visste var att det var någonting som var fel. Jättefel. Men jag visste inte vad. Jag visste inte hur det skulle vara. Jag förstod inte.

Men nu vet jag hur det ska vara. Tror jag. Det ska vara som det är nu. Man ska kunna kontrollera sina känslor och man ska kunna tänka framåt i vanlig takt utan att grunda hela sitt liv på någon vision som ligger så långt borta. Att man inte släpper allt man har för att nå något som är helt orealistiskt.

Men framförallt så ska man känna att man är värd någonting. Det är det svåraste för mig just nu. När jag inser hur jag har betett mig och hur jag har levt som. Jag har svikit, sårat och gjort illa människor omkring. Jag kan för allt i världen inte förstå hur man har orkat stå ut med mig.


Jag förstår inte hur jag stod ut. Hur jag orkade en dag till. Hur jag kunde överleva något som jag nu inte kan orka när jag glömt ta min medicin. Jag kan inte fatta det.

Jag kan aldrig mer ta livet för givet. Att det är något som man ska ha, för jag har inte haft det på flera år. Jag kan aldrig eliminera den sköna känslan av att kunna vakna och dra ett djupt andetag utan att ha ett skärp runt bröstkorgen och sen kunna känna glädje och se framemot att få leva en dag till.

Jag kommer aldrig att kunnna glömma bort hur ont det gjorde att existera ensam i en värld så långt borta från alla andras.


Varför är jag inte död?




Fulländat

fuckdate, försök nr 2

Bruno ska på fuckdate. Igen. Förra gången var hon en riktigt jävla bitch och satt mest under soffan och surade. Eller så slogs hon. Sen tog vi hem hon och hon började skrika så fort vi kom innanför dörren. Jag ville döda. Nåväl, idag får hon en ny chans och jag har klippt hennes klor.

Jag kan nu inte äta kött. Alls. Det går inte. Jag mår illa när jag går förbi köttdisken. Jag saknar korv, för det är så enkelt att laga och äta. Men det går inte. ICKE. Jag önskar att jag kunde. Jag önskar det väldigt mycket faktiskt. Det är gott. Men nuförtiden mår jag bara dåligt.

Alltså, helt seriöst, om hon inte använder sig av den här fuckdaten så vet jag inte vad jag ska göra. Jag orkar inte leva med hon i samma lägenhet. Det går inte. Jag är på bristningsgränsen. Jag har varit alldeles för nära att bara sparka till hon när jag går förbi. På ren instinkt. Det känns helt fruktansvärt, men det är så illa. Jag fixar det inte mer. Om det inte går bra den här gången ska jag ringa veterinären imorgon. That's it.

Over and out





Hundratals år

Det sunkigaste sunket

Mitt självförtroende har nu nått botten. Hoppas jag, för om det blir värre så kommer jag att slita av mig huden och sätta på ny fräsch. Det släpper inte, jag är allt dåligt du kan komma på och det spelar ingen roll vad någon än säger. Det är åt helvete iaf. Men det hela har lett till att jag har fått igång bra träningsrutiner, vilket är bra.

Jag har egentligen ingenting att säga. Jag är mest bara trött. Och less. Jag sitter helst framför datorn hela dagarna för att slippa gå utomhus så folk ser mig, och allt detta sittande blir jobbigt i slutändan. Jag tänker hela tiden att jag måste göra någonting kreativt. Spela lite piano, städa, plugga.. allt. Men det går inte. Det enda jag gör är att träna och sitta vid datorn. Det är bra att jag tränar iaf. Annars skulle jag nog sitta här och gå upp ännu mer i vikt.

Nu är det nästan bestämt med tatueringstid. I slutet av April blir det åka av! Min vision har ju alltid varit att jag ska väga mindre innan jag skulle göra den, men nu vill jag ha den innan sommaren så att jag kan vara utomhus när det är sol ute. Det kan jag inte riktigt vara om jag gör tatueringen mitt i sommaren, eftersom man måste låta den läka och blabla. Men det blir bra. Känns kul att ha något att se framemot.


Jag vill gifta mig och skaffa hundra negerungar. Sen vill jag köpa ett jättestort hus som jag ska bygga fint och sen ska jag sitta där och låta mina negerungar tjäna in storkovan så jag kan sitta och äta godis hela dagarna. Yes.



Tystnad

"jag kan bryta handleden av dig vilken sekund som helst!"

Idag är en relativt bra dag i jämförelse med dom senaste dagarna. Jag var i skolan och förstod saker, jag simmade, jag åt en ordentlig middag, sov en stund, städade och sen pluggade jag en stund. Jag är nöjd.

Jag har glömt bort att det är påsk nu. Det är skärtorsdag idag. Jag fattar ingenting. Vad innebär det egentligen? Ska man äta godis nu? Jag önskar att jag var i Övik och var med Mamma. Hon kan saker och vet hur man ska bete sig vid 'högtider'. Jag saknar henne.

Jag tror att jag börjar få vänner i klassen igen. Dom tyckte inte riktigt om mig ett tag sen, vilket jag inte klandrar dom för, jag kan vara väldigt vass i munnen när det vill sig. Det är lätt hänt för mig att jag råkar hojta ut förbannelser över alla som är där eftersom dom inte förstår hur motsägelsefullt allt är. Nåväl, jag har fått en vän som heter Niklas. Han är snäll och lite poppig sådär. Jag tror att han tycker att jag är lite läskig eftersom vi pratade om något och helt plötsligt så kom jag på mig själv att förklara hur man kan bryta handleden av någon. Men jag tror det gick bra ändå. Ibrahim är också min kompis, men jag är lite rädd för honom. Han är ganska ivrig vid labbar och sånt och bara säger 'det här förstår du Martina! Du gör det!' när jag inte gör det. Det gör mig stressad.

Jag är sugen på att gå och lägga mig. Det skulle vara trevligt att få sova nu. Jag är nöjd med den här dagen, men vilken sekund som helst kan allting ställa sig uppochner och det bara blir skit av alltihopa. Det vill jag inte. Jag vill vara nöjd och glad. Ska kanske se på någon film. Det blir bra.


PS: jag hämtade ut min medicin idag, den kostar över 2000 svenska riksdaler. Det är intressant att mediciner som hjälper mot saker som man oftast är sjukskriven för kostar multum. Hur ska man ha råd med sånt när man som jag lever på 4000 kronor? DS

..fokusera martina.. fokusera..

Jag kan inte plugga. Det är en egenskap jag inte kan rå över. Jag kan inte sitta still och kan absolut inte under några omständigheter koncentrera mig. Det känns väldigt jobbigt, eftersom jag verkligen skulle behöva göra det. Jag behöver skriva en argumentatioinstext och sen plugga på miljökunskapen. Jag förstår ingenting, och det måste jag börja göra inom en mycket snar framtid. Jag måste helt enkelt plugga. That's it. Och jag måste göra det nu. På en gång. Men jag kan inte. Det går inte. Hur mycket jag än försöker. Gjorde ett tappert försök igår efter jag varit och simmat. Det gick dåligt. Såpass dåligt att jag bara kastade iväg allting i ren frustration. Jag hatar det här. Jag hatar att inte kunna.

Jag undrar om man ska prata med psykolog om sånt här? Det kanske finns en anledning till att jag inte kan det?

Nåväl. Idag ska jag bara sitta och gråta, se på film och hata viruset. Det är tillbaka. Jag fattar ingenting av det där, så jag undrar om jag ska ringa Jonas igen eller om jag ska.. jag vet inte. Jag vet inte riktigt hur man gör sånt här.

Herr Fahlander kommer hem ikväll också. Han kanske kan något om virus. Han vet mer än vad jag vet, det är ett som är säkert. Jag längtar tills han kommer hem. Dels för att jag tycker om honom väldigt, väldigt mycket och dels för att jag slipper vara så jävla ensamen.

Nu ska jag lägga mig och gråta en stund. Buhu

Bajsrensar-fabriken

Det har varit ganska många dåliga dagar nu. Mitt självförtroende är som bortblåst. Jag kan nästan inte ens titta på mig själv i spegeln. Jag får sån panik. Jag kommer aldrig någonsin bli lika snygg som jag planerat. Synd. Väldigt synd.

Nåväl, till något roligare: Jag var på studiebesök på reningsverket igår. Vi skulle samlas 08.15 på skolgården och jag var laddad till tänderna. Klev upp klockan sju för att vara säker på att hinna både äta frukost och ladda lite. Allt är så påfrestande nuförtiden. Jag hade bestämt mig för att börja gå klockan tio i sju, så tjugo i sju var jag klar. Smarta jag tänkte att dessa tio minuter kan ju spenderas framför pianot och gitarren. Det var en dum idé. Nästa gång jag kollade på klockan var den 3 minuter över. Inte vidare lyckat, eftersom det tar lite över en kvart att gå till stan. Så jag slängde på mig mina kläder och strulade en massa med att hitta nycklar och börs och annan skit. När jag kom ut från trapphuset så var klockan 6 minuter över. Sen sprang jag. Fort som satan. Det gjorde lite ont i vänstra fot, men det kände jag nästan inte ens. Jag kom fram 13 minuter över. Tur att jag har börjat träna på gymmet, annars skulle jag aldrig någonsin ha hunnit. När jag kom hem från bajsrensar-frabriken och tog av mig skorna så var min vänstra fot nerkletad med blod. Jag är en hårding.

Jag hade tänkt att simma idag. Och plugga. Jag måste göra det. Annars får jag bara ännu mer ångest över att jag är så misslyckad att jag inte kommer kunna göra det. Ju mer jag drar mig för att göra någonting i den stilen, desto svårare blir det. Det brukar sluta med att jag ligger blickstilla i sängen i flera dagar och gråter utan att kunna göra någonting. Så idag måste det ske, annars blir det inte av på flera dagar.

Vi har fått ett virus på datorn som förstör mitt liv. Jag får panik av alla rutor som ploppar upp från intet och skrämmer livet ur mig. "System alert!" Blah. Men väldigt snälla Jonas kom förbi igår efter mitt mycket hysteriska samtal som han fick på jobbet. Han fixade och lagade. Det var helt fantastiskt snäll. Sånt gör mig glad. Tänk att det fortfarande finns snälla människor! Så himla trevligt.

Sanna ringde idag. Hon frågade om jag kunde spela nån gång i mitten av April, jag kommer inte riktigt ihåg vilket datum just nu. På ett dop, det blir nog trevligt. Sanna är trevlig och snäll och det var längesen vi träffades, så det kan inte bli annat än trevligt.

Nu borde jag verkligen fara och simma. Buhu så jobbigt.

dåliga dåliga dåliga dagen

Okej. Nu är det dåligt. På riktigt.

Det har bara regnat hela dagen. Regn, regn och regn. Det regnar hela tiden i Umeå. Eller, inte hela tiden förstås, men alldeles för mycket. Det är bara slask. Jag saknar Sunnersta och mycket snö. Jag har alldeles för mycket att göra. Jag borde verkligen inte sitta här och beklaga mig. Jag borde inte fundera på att sova. Jag måste plugga. Mycket. I flera timmar helst. Jag kan fortfarande ingenting om kemi. Kemi är typ det viktigaste i den här jävla förbannade skitkursen. Jag hatar den. Och jag hatar läraren! Hon är ett mongo som vill framställas som 'cool' och häftig genom att svära under föreläsningarna. "Och den här atomen vill ju jävligt gärna binda ihop sig med den här atomen" Jättecoolt. Sen tycker alla dumskallar i klassen att hon är ju bara såå himla festlig den där läraren och oj så bra hon är! Hon ger oss ledigt för att vi ska få chilla och då ba åååh. CP.

Idag har varit en såndär dag då jag bara har suttit. Jag har inte orkat röra mig alls och inte orkat tänka. Inte lyckats göra någonting av det jag egentligen skulle ha gjort. Bara tänkt på hur jävla värdelöst allting känns. Jag känner mig bara så himla.. uppgiven. Det är så frustrerande att kämpa och kämpa men aldrig komma fram och veta att man aldrig kommer att göra det heller. Att ångesten aldrig kommer att försvinna. Den kommer att hänga kvar där, hur snabbt jag än springer. Jag blir helt galen.

Jag lyckades ta mig till Ersboda efter mycket om och men och packa en väska med kläder för att ta hit. Det regnade, var slaskigt och kändes helt otroligt drygt. Det kändes som när man går i vatten och det går så trögt. Man kommer aldrig riktigt någonstans. Jag missade bussen som går till Tegs centrum vilket inntebar att jag var tvungen att åka en buss som stannade mycket längre bort och det ledde såklart till att jag var tvungen att gå med den tunga, tunga väskan på den mycket slaskiga gatan som gjort att mina skor blev helt genomsura och jag frös.

JAG HATAR DEN HÄR DAGEN!


Ta bara hand om mig och fingra i mitt hår och mjukas och lova att allt kommer att bli bra i slutändan.

slemsug är nog det äckligaste ordet

Nu är det bestämt! Bruno ska få gå på fuckdate och få kisseungar i magen! Jag har överlagt det hela med både Mimmi och Johan och det är klappat och klart. Mimmi och jag är nog mest exalterade (Mimmi skulle lungt, utan tvekan bo här nån vecka eller två när det är beräknat att hon ska föda) och nu ska jag läsa på som fan om det här med förlossningen. Har läst litegrann och det låter väldigt läskigt. Man måste ha en massa saker förberedda. Massor. Slemsug, Slem, Värmeflaska, Handdukar.. allt måste man ha. Man måste ha en veterinär man kan ringa till om det blir fel och man måste sitta och titta på hela spektaklet. Eftersom det är första gången bruno får bebisar så kommer hon antagligen vilja ha någon med sig. Fan, både jag och mimmi kommer att få blödande magsår på en gång. Johan är inte riktigt lika exalterad, men han är ju inte direkt negativt inställd om man säger så. Han tycker nog mest att det ska bli roligt och är inte riktigt hysteriska som mig och Mimmi. Men han är ju pappa till bruno så han måste också vara med. Men först: fuckdate! Johans chef Danne och hans brud Bella har en jättefin långhårig katt som liknar en norsk skogskatt och är typ blågrå som inte är kastrerad. Jag är kär i den.

Och ÅÅÅH vad jag måste chilla nu. Men jag blir bara så exalterad och glad, brunöga ska bli mamma!


Well, annars så är det här en ganska dålig dag. Jag behövde nog det här för att få bli lite glad. Snart kommer Johan hem och han ska ta med sig mat. Det blir bra. Mycket bra.

Over and out

du behöver inte ens läsa det..

Jag håller på att organisera lite i lägenheten så jag ska få plats här. Det är väldigt tråkigt. Speciellt tråkigt blir det när jag inte har någon snus och är har ett helt jättemega sug efter godis. Jag är även väldigt, väldigt yr i huvudet och hade tänkt göra en massa smarta saker idag som nu får ligga åt sidan för jag är så slut i kroppen. Helt galet slut. Det beror nog på att jag inte tog medicinen i Fredags med tog den igår. Buhubuhu. Stackars mig. Dessutom så regnar det ute! Så nu när jag Måste gå och köpa snus så kommer jag att bli blöt, frusen och ännu mer bitter. Buhu.

Jag har laddat ner lite Ani DiFranco och Ane Brun. Jag gillar dom. Jag önskar att jag var lika bra.

Ikväll så ska jag och Johan till Marikk och äta middag. Marikk är en av hans arbetskamrater och hon är trevlig och söt. Det känns väldigt trevligt att fara på middag. Värsta vuxengrejen! Jag får bara fler och fler vuxenpoäng nu, jag har t.om. börjat laga mat själv. Riktig mat. Igår lagade jag vegetarisk chili con carne. Det var helt vansinnigt gott. Det är ganska bekvämt att laga egen mat ändå. Man blir inte lika fet och det kostar inte lika mycket som att äta nån gång ibland och då ha ett blodsocker på minus och man måste äta massor med godis för att överleva.

Fan, det här var det mest meningslösa inlägget någonsin. Jag erkänner, det är bara ett inlägg för att få slippa städa. Bäst att jag går och äter lite Tofy Line glass istället. Den äger.

Denna Gunnar alltså..

Jag och Herr Fahlander var på fest igår hos Danne och Bella. Det var trevligt. Jag kände mig aningens obekväm från början, men det släppte. Väldigt trevliga människor. Både jag och Johan drack alkohol vilket resulterade i att jag hela natten har kallsvettats för jag har så JÄVLA ont i någonting som jag gissar på är nån njure. Det gör nämligen ont liksom på sidan och bak i ryggen. Svårt att beskriva. Min kropp är trasig. För Herr Fahlanders del så slutade det hela med att när han kom hem så spydde han som en galning. Nåväl, i slutändan så var det nog värt det. Social träning är aldrig fel. Fast nu blev det ju inte så mycket träning eftersom jag var på fyllan.

Tog inte min nya medicin igårkväll, kändes dumt att ta den eftersom jag inte riktigt vet vad medicinen vill mig. Den är nog stark. Jag vet inte! Det känns konstigt. Men jag gissar på att den är stark för den gör mig piggare. Den tar bort sakerna som inte finns egentligen vilket leder till att jag blir hundra gånger gladare. Fast idag är ändå en såndär dag då det känns alldeles för jobbigt att leva. Jag vet inte om det är bakisheten eller om det är det faktum att jag inte tog medicinen igår.

Det är ganska intressant hur snabbt man börjar tvivla på sig själv. Hur snabbt man börjar förakta sig själv och se sig själv som någonting som kan bytas ut vilken sekund som helst. Och att man egentligen ska vara tacksam för att folk står ut med en. Jag går igenom nån slags form av sån kris nu. Allt kan bytas ut, alltid. Så varför byter man inte ut mig mot något bättre? Fast jag kanske är värd besväret, jag är ju så vansinnigt fantastisk människa när jag är pigg. Jag är rolig, snygg och snäll. Mhm.

Hmpf.


Senaste nytt:
- Det finns en gubbe häruppe i Umeå som heter Gunnar som är pappas vän. Min laddare, som jag glömde uppe i Sunnersta är nu hos denna Gunnar. Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur den hamnade här, eftersom pappa var uppe i Umeå och istället för att lämna den till mig och kanske spendera lite tid med mig, så lämnar han den till Gunnar. Gunnar i sin tur ska då lämna in laddaren på Johans jobb, men det kommer ingen laddare. Nu har det gått kanske tre dygn utan att Gunnar lämnat in den. Jag har ringt pappa två gåner som har ringt till Gunnar och sagt åt honom, men Gunnar hade ju bara glömt. Så Gunnar skulle komma på en gång. Hah! Det scenariumet är endast något jag kan drömma om, för ingenting funkar i den här familjen någonsin och nu är Gunnar inblandad också. Gunnar är inte min vän och han går inte att lita på! Därmed basta!
- Jag och Jenny såg på "Deal or No Deal" igår. Det var för spännande för både mig och Jenny så hon gömde sig under täcket. Vi kom fram till att om vi skulle vara där så skulle vi antagligen vara så nervösa så när man inte vill ta emot bankens bud så ska man lägga som ett slags lock på den röda knappen och säga: "NEJ". Det skulle vi misslyckas med. Vi skulle säga "NEJ!" och sen slå till knappen i nervositet. Det hade vi roligt åt hela kvällen.

Det var allt för idag. Det snöar ute och jag har vansinnigt ont i magen, men jag måste ha mat. Det känns synd. Jag kommer säkert att dö.

Semester

Jag tog en välbehövlig semester från all skit. Jag lämnade den hemma i Umeå och for till skogs istället.

Ungefär 2 mil från Solberg ligger Sunnersta. Där finns ca. 6 invånare, det gjorde iaf det när jag var liten. Antagligen har några dött. I denna ytterst lilla by ligger ett grönt hus lite avsides. Där finns en ladugård och barndomsminnen. Massor med mark som breder sig ut över större delen av gården. Resten är skog. Bara skog och skog. Snårig skog kombinerat med skoterspår. Kör man en bit in i skogen så finns det beundransvärt stora ytor där det inte finns ett enda träd. Kör man någon kilometer eller två längre in i skogen efter den första myren så kommer man till "Café älg" som är ett litet vindskydd där man grillar.

Jag och Jessika packade in våra saker och hunden i den gula volvon och påbörjade resan på tio mil ut i skogen. Flera timmar efter våran planerade tid för avfärden p.g.a diverse anledningar som jag inte tänker gå in på här.

Redan i bilen blev jag nostalgisk. När vi körde förbi den där lilla, lilla kyrkan och kom till trollskogen blev jag alldeles avslappnad. Allt var som förut. Ingenting hade förändrats.

När vi kom fram så började vi dricka våran sprit med mina bröder och deras kompisar. Det var fruktansvärt trevligt. Vi var ett gäng på kanske tio personer som var däruppe och drack sprit.

På Lördag började vi köra skoter. Det är väldigt avslappnande att köra skoter. Jag har gjort det så många år att det var helt fantastisk att få fara ut igen. Bara köra in i skogen och efter alla spår som fanns på precis samma ställen som förut. Det som är skönast är dock att köra utanför i skogen och bara pulsa ut i den nästan meterhöga snön. Ut i skogen bara. Köra ner i diken för att sen vara tvungen att gasa på ganska hårt för att komma ur dom för att slippa köra fast. Då bara yr det snö kring en när man nästan hoppar upp ur diket. Slingra mellan träd och buskar och tippa skotern. Allt var helt fantastiskt!

På måndagen fick vi även besök av solen och vi for ut ganska långt ut i skogen och grävde ner oss i en sluttning i solen och läste böcker. Fast då höll spännremmen på att lägga av så vi var tvungna att puttra på ganska långsamt hem.

Det här var jävligt välbehövligt. Så välbehövligt att man börjar fundera på hur man ens orkar stå ut med all ångest här hemma. Konstigt mycket ångest jag går runt och kånkar på. Jag fattar inte ens att jag överlever.

Men nu har jag fått dumpa av mig lite så nu känns det lättare. Jag hoppas att jag kan fara tillbaka på påsklovet också. Jag längtar redan tills nästa gång jag ska upp. Både jag och Jessika behövde den här pausen från ångesten för att få lite distans till saker. Och det var jävligt trevliga människor där också. Även fast dom var yngre än oss så hade vi fruktansvärt trevligt. Vi söp, skrattade och dom flesta sprang omkring nakna. Min minsta lillebror har mycket nudism i sig så han var väldigt mycket naken. Minst 25% av tiden var han spritt språngande naken.


Jag vill tillbaka!