"Ja hejsan, det här var Karin från psykiatriska, läkaren. Jag ska föra över dina recept nu, det var Xanor Depot och Seroquel va?"
-Jo, det är dom som har tagit slut. Sätter du in mina Xanor på 1mg den här gången?
"Jaa..eller, det står inget i dina papper om det. Är det bestämt så?
-Ja, enligt min kontaktperson skulle det vara löst..
"Men det står inget här i din journal.."
-Okej, då tar jag upp det med henne när hon kommit tillbaka från sin tjänsteresa då.
"Vad bra. Vad är klockan förresten? Oj, kvart i fem... då hinner du nog inte på Apoteket..
-Nä, det kommer jag inte att göra.
"Klarar du dig till imorgon då?"
-Jag har väl inte så mycket val (nervöst skratt)
" (nervöst skratt) Då ber jag om ursäkt för det"
-Ingen fara. Bara jag kan hämta ut dom imorgon så.
Varför sa jag inte att det inte alls gick bra och kunde åka upp dit och hämta så att jag kan ta nu? Varför?
Och vad fan i helvete, jävla Carina. "Det står inget i din journal.." What the fuck! Förbannelse över henne, här går hon runt och lovar dosökningar och massa annan skit och här satt jag med en trevlig läkare på telefon och (i mina ögon sett) skämmer ut mig själv. Det är nog det första som står i min journal med en stor röd stämpel "Ge henne inga bensopreparat!" Det känns som en dålig lögn för att få benso. Förbannelse över henne!
Jag var så nära att skriva ett argt mail till henne. Hon snackar så mycket bullshit och jag kan inte lita på henne alls. Men det är nog bättre att ta över telefon, tror jag. Jag måste lik förbannat prata med henne sen på Onsdag, så det är väl lika bra att ta det då. Det här funkar ju inte!
Ska nog ta och skriva en sammanfattning på mina doseringar också, det är ju ingen som har koll på nånting. Det skrivs ut fel doseringar lite hela tiden, som jag inte följer förstås, vilket snabbt leder till att mina mediciner tar slut snabbare än vad dom ska göra. Det är inte så populärt.
Fan vad arg jag blir på den där jävla skitskallen! Usch. Hela kvällen är förstörd, för jag kan som vanligt inte släppa saker och ting. Nu kommer jag gå runt och tänka på hur arg jag är till Onsdag, och då kommer det med största sannolikhet ha vuxit så mycket att jag kommer att bli helt vild när jag pratar med henne. Men.. Ja, hon förtjänar en riktig jävla käftsmäll och utskällning.
HELVETE!
Och jag måste plugga också. Jag har mycket att göra den här veckan, mycket. Att strula med mediciner var det sista jag behövde. Fan också.
söndag 30 november 2008
Den eviga kampen
Jag fick just prata med tanten jag pratade med igår om mina mediciner. Jag börjar må riktigt dåligt och apoteket stänger klockan fem.
"Jaaa.. du minns ju vad jag sa igår: recept på helgerna är väldigt lågt prioriterade.." Va? Det är inget dom har sagt till mig iaf. Men jag valde att lägga det åt sidan och istället förklara att jag börjar må väldigt dåligt och att det är ganska viktigt. Då fick jag genast en aggressiv respons: "Men om du hade haft lite framförhållning så skulle vi inte haft det här problemet!" Jag: -Åh herregud, lugna ner dig kvinna! Ta dig samman! Och du vet redan vad jag har sagt om den här framförhållningsfrågan. Men det har inget med saken att göra, kommer ni att fixa med mina mediciner idag eller inte? Jag fick ett mycket bittert svar att dom skulle höra av sig om/när dom fixat med receptet.
Jag la på utan att tacka eller säga hejdå. Det var lika bra, för jag är ett mentalt ras och skulle lungt kunna mordhota, bara för att jag blir så frustrerad. Och jag vet redan från början att jag inte är den mest trevliga och förstående patienten när det kommer till sånahär situationer. Jag hamnar lätt i bråk och ska hela tiden hävda att jag har rätt till vård och att dom är där för att hjälpa mig. Dom gillar inte när folk kräver.
Och jag har ju en tendens att gå folk på nerverna, för jag snappar snabbt upp deras svaga punkter och sen trycker jag där, gång på gång på gång. Till slut så brister det och dom blir helt galna. Som med den här tanten, hennes akilleshäl är att hon blir alldeles för lätt aggressiv och häver ur sig smått nedlåtande kommentarer = jag har rätt att klaga på hennes beteende och hennes kunskaper = hon blir galen. "Tycker du verkligen att du har rätt att behandla mig som patient på det här sättet? Vaaa?" Eller om vi ska dra det hela till sin spets: "Kan jag få prata med någon annan istället? Du är alldeles för otrevlig och arg." Jag kan nästan sälja min själ på att det skulle krossa henne totalt, på flera olika sätt. Take that, motherfucker. Sen kan jag fortsätta hur länge som helst. Provocera, provocera och provocera. Det är min grej.
Fast nu på senaste tiden så tycker jag att jag har varit ovanligt lugn och trevlig. Idag kunde jag ha blivit helt galen och förklarat vilka jävla skitskallar dom är och att dom ska tag i det här nu.
Usch. Men nu känns det lite bättre, för nu har jag gråtit en stund och kastat iväg lite småsaker, så nu känner jag mig lite lugnare. Jag måste gå på affären och köpa snus.
"Jaaa.. du minns ju vad jag sa igår: recept på helgerna är väldigt lågt prioriterade.." Va? Det är inget dom har sagt till mig iaf. Men jag valde att lägga det åt sidan och istället förklara att jag börjar må väldigt dåligt och att det är ganska viktigt. Då fick jag genast en aggressiv respons: "Men om du hade haft lite framförhållning så skulle vi inte haft det här problemet!" Jag: -Åh herregud, lugna ner dig kvinna! Ta dig samman! Och du vet redan vad jag har sagt om den här framförhållningsfrågan. Men det har inget med saken att göra, kommer ni att fixa med mina mediciner idag eller inte? Jag fick ett mycket bittert svar att dom skulle höra av sig om/när dom fixat med receptet.
Jag la på utan att tacka eller säga hejdå. Det var lika bra, för jag är ett mentalt ras och skulle lungt kunna mordhota, bara för att jag blir så frustrerad. Och jag vet redan från början att jag inte är den mest trevliga och förstående patienten när det kommer till sånahär situationer. Jag hamnar lätt i bråk och ska hela tiden hävda att jag har rätt till vård och att dom är där för att hjälpa mig. Dom gillar inte när folk kräver.
Och jag har ju en tendens att gå folk på nerverna, för jag snappar snabbt upp deras svaga punkter och sen trycker jag där, gång på gång på gång. Till slut så brister det och dom blir helt galna. Som med den här tanten, hennes akilleshäl är att hon blir alldeles för lätt aggressiv och häver ur sig smått nedlåtande kommentarer = jag har rätt att klaga på hennes beteende och hennes kunskaper = hon blir galen. "Tycker du verkligen att du har rätt att behandla mig som patient på det här sättet? Vaaa?" Eller om vi ska dra det hela till sin spets: "Kan jag få prata med någon annan istället? Du är alldeles för otrevlig och arg." Jag kan nästan sälja min själ på att det skulle krossa henne totalt, på flera olika sätt. Take that, motherfucker. Sen kan jag fortsätta hur länge som helst. Provocera, provocera och provocera. Det är min grej.
Fast nu på senaste tiden så tycker jag att jag har varit ovanligt lugn och trevlig. Idag kunde jag ha blivit helt galen och förklarat vilka jävla skitskallar dom är och att dom ska tag i det här nu.
Usch. Men nu känns det lite bättre, för nu har jag gråtit en stund och kastat iväg lite småsaker, så nu känner jag mig lite lugnare. Jag måste gå på affären och köpa snus.
lördag 29 november 2008
Skitskallar
Psyket har jävlat till sig igen, inte helt oväntat. Ingenting kan bara flyta på där, inget. Saker och ting strulas till om och om igen och jag blir helt galen! Nu handlar det om min medicinering. Jag har slut på mediciner, på både Seroquel och Xanor depot. Mina Seroquel tar jag på kvällen och nu har jag tagit dom sista. Mina Xanor har det varit slut på några dagar nu. Xanor tar jag regelbundet för att hålla min ångest (och mitt humör!) i schack.
Jag mailade min konstiga kontaktperson för några dagar sen och berättade att jag var tvungen att få nya recept på dom här medicinerna, men när hon inte hörde av sig så försökte jag ringa henne igår. Under förmiddagen så hamnade jag på telefonsvararen men talade inte något meddelande utan försökte ringa. Efter lunch så berättade telefonen att hon nu farit iväg på tjänsteärende och kommer inte tillbaka förrän på Onsdag (!). Så jag ringde mobila teamet, tyvärr ganska sent på eftermiddagen eftersom jag inte fick reda på att hon skulle vara borta. Kanske vid tre/fyra tiden nånstans. Där sa dom att en läkare skulle kolla och fixa med det där när hon hade tid och det slank med en aningens bitter kommentar gällande framförhållning och liknande. Helt desperat försökte jag förklara att jag faktiskt hade varit ute i tid, men att hon försvunnit. Jag förstod ganska snabbt att det var helt meningslöst att förklara det för den här bittra kvinnan och avslutade samtalet. Jag ringde igår och dom lovade mediciner senast idag.
Så idag pallrade jag mig iväg in till stan för att hämta ut mina mediciner, vilket var omöjligt. Dom hade inte skickat något recept. Jag blir fruktansvärt bitter och frustrerad och ringer upp dom så fort jag kommit utanför dörren. "Jaaa, jag ser här nu att doktorn inte har hunnit skicka något recept.." Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja bråka, jag vet att det inte fyller någon funktion när man har med dom att göra. Men snart skulle det vara fixat lovade hon. Jag tjatade till mig att dom skulle ringa när dom hade skickat något recept. Dom har fortfarande inte ringt. Jag förklarade tydligt för tanten i andra änden att det var ganska bråttom, men det är inget dom riktigt tar på allvar, precis som vanligt.
Jag betonade också problemet med att det inte är många apotek som är öppna på en Söndag, men jodå, det var det ju uppe på universitetssjukhuset berättade hon med väldigt irriterad röst. Jag förstod att det var dags att avsluta samtalet, hon var om möjligt ännu mer irriterad än vad jag var.
Så konsekvenserna av det här strulet blir mitt humör. Jag är irriterad, arg, ledsen, hysterisk.. you name it. Allt virvlar omkring som i en tornado och det är fruktansvärt jobbigt. Just nu har jag lust att bara ringa till dom och skrika i telefonen och förklara vilka jävla idioter dom är. Dom förstår och respekterar inte konsekvenser av deras handlande och jag vill bara döda dom. Och dom här människorna jobbar inom vården.
Jag förstår och respekterar att dom har mycket att göra, men när jag möts av irritation och nedlåtande ton så blir jag galen. Om hon istället bara skulle förklara att dom har mycket att göra och att doktorn skulle kolla på det så snart som möjligt utan att fräsa att det visst finns apotek öppna och att det inte alls går att ringa upp. Det är ju helt oväsentliga saker att bråka om, jag vill bara ha mina mediciner.
Så nu är jag ett jävla monster och känner mig helt galen. Min kropp skriker efter lugnande och min hjärna med. Jag behöver dom för att kunna funktionera åtminstone lite som en normal människa.
Skitskallar.
Nu måste jag fokusera på något bra, och det gör jag bäst genom att lyssna på den här tjejen. Hon är violinisten i Celtic Woman, som är mina favoriter at the moment. Man kan inte bli annat än glad. Hon är så liten, sprallig och talangfull!
http://www.youtube.com/watch?v=-wzMfSiOkMQ
Jag mailade min konstiga kontaktperson för några dagar sen och berättade att jag var tvungen att få nya recept på dom här medicinerna, men när hon inte hörde av sig så försökte jag ringa henne igår. Under förmiddagen så hamnade jag på telefonsvararen men talade inte något meddelande utan försökte ringa. Efter lunch så berättade telefonen att hon nu farit iväg på tjänsteärende och kommer inte tillbaka förrän på Onsdag (!). Så jag ringde mobila teamet, tyvärr ganska sent på eftermiddagen eftersom jag inte fick reda på att hon skulle vara borta. Kanske vid tre/fyra tiden nånstans. Där sa dom att en läkare skulle kolla och fixa med det där när hon hade tid och det slank med en aningens bitter kommentar gällande framförhållning och liknande. Helt desperat försökte jag förklara att jag faktiskt hade varit ute i tid, men att hon försvunnit. Jag förstod ganska snabbt att det var helt meningslöst att förklara det för den här bittra kvinnan och avslutade samtalet. Jag ringde igår och dom lovade mediciner senast idag.
Så idag pallrade jag mig iväg in till stan för att hämta ut mina mediciner, vilket var omöjligt. Dom hade inte skickat något recept. Jag blir fruktansvärt bitter och frustrerad och ringer upp dom så fort jag kommit utanför dörren. "Jaaa, jag ser här nu att doktorn inte har hunnit skicka något recept.." Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja bråka, jag vet att det inte fyller någon funktion när man har med dom att göra. Men snart skulle det vara fixat lovade hon. Jag tjatade till mig att dom skulle ringa när dom hade skickat något recept. Dom har fortfarande inte ringt. Jag förklarade tydligt för tanten i andra änden att det var ganska bråttom, men det är inget dom riktigt tar på allvar, precis som vanligt.
Jag betonade också problemet med att det inte är många apotek som är öppna på en Söndag, men jodå, det var det ju uppe på universitetssjukhuset berättade hon med väldigt irriterad röst. Jag förstod att det var dags att avsluta samtalet, hon var om möjligt ännu mer irriterad än vad jag var.
Så konsekvenserna av det här strulet blir mitt humör. Jag är irriterad, arg, ledsen, hysterisk.. you name it. Allt virvlar omkring som i en tornado och det är fruktansvärt jobbigt. Just nu har jag lust att bara ringa till dom och skrika i telefonen och förklara vilka jävla idioter dom är. Dom förstår och respekterar inte konsekvenser av deras handlande och jag vill bara döda dom. Och dom här människorna jobbar inom vården.
Jag förstår och respekterar att dom har mycket att göra, men när jag möts av irritation och nedlåtande ton så blir jag galen. Om hon istället bara skulle förklara att dom har mycket att göra och att doktorn skulle kolla på det så snart som möjligt utan att fräsa att det visst finns apotek öppna och att det inte alls går att ringa upp. Det är ju helt oväsentliga saker att bråka om, jag vill bara ha mina mediciner.
Så nu är jag ett jävla monster och känner mig helt galen. Min kropp skriker efter lugnande och min hjärna med. Jag behöver dom för att kunna funktionera åtminstone lite som en normal människa.
Skitskallar.
Nu måste jag fokusera på något bra, och det gör jag bäst genom att lyssna på den här tjejen. Hon är violinisten i Celtic Woman, som är mina favoriter at the moment. Man kan inte bli annat än glad. Hon är så liten, sprallig och talangfull!
http://www.youtube.com/watch?v=-wzMfSiOkMQ
Godnattvisa
Okej. Det var väldigt dumt att lyssna på den här låten innan man ska gå och lägga sig. Man kan inte göra annat än att bli kär i violinisten. Du kommer att dö.
http://www.youtube.com/watch?v=FKrx-4Awe70&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=FKrx-4Awe70&feature=related
fredag 28 november 2008
Oh holy night
Nu när juletider börjar närma sig, så börjar min årliga sökan efter bra versioner på jullåtar. Varje år går jag igenom ex antal skivor och videoklipp. Min sökan efter en bra på Oh holy night är nu över. Det finns inget bättre än det här.
Oh holy night är en mäktig låt, mycket. Det som gör mig aningens förtvivlad är alla dessa eviga versioner av den, där allt handlar om hur starkt man kan sjunga den. Det första man tänker på när man hör namnet är Tommy Körberg. Och visst, han är väl en bra sångare (jag har dock aldrig förstått det "stora" med honom..) och visst, han kämpar på bra i sin version. Men där handlar allt om att han kan sjunga starkt och kraftigt. Det förstör hela låten. I mina öron så krossar den här idén om att man ska sjunga den så starkt som möjligt allt. Allt. Med Tommy Körberg så använder han bara sin röst och inte låten i sig. Den här låten kan man utnyttja väldigt mycket, just för att den är så mäktig som den är. Den är mäktig, så den behöver ingen skrålande artist som förstör det häftiga i låten.
Att Tommy Körberg är så poppis när det kommer till den här låten kommer jag aldrig att förstå. Det är omöjligt för mig att fatta det häftiga i att kunna sjunga starkt och kraftigt i den här låten.
Dom här tjejerna gör den ultimata versionen av låten. Dom är sockersöta sopraner, som inte alls har gått hem hos mig tidigare. Det är mycket fördomar bland musiker om just sockersöta sopraner, åtminstone hos mig. Men här äger dom allt. Dom fullstäntigt krossar mina fördomar och ger mig den version av låten jag alltid velat ha.
Dom sjunger rent, enkelt och stämmorna ljuder samman så perfekt som det går att få det. Violinisten är magnifik och allting är tillsammans blir så mäktigt att jag börjar gråta. Jag har suttit och smågrinat här framför datorn flera gånger idag. Jag kan inte få nog. Det är ju helt briljant! Tack för att det äntligen finns en bra version av den här låten.
http://www.youtube.com/watch?v=cZ-8jYpa1-o
Oh holy night är en mäktig låt, mycket. Det som gör mig aningens förtvivlad är alla dessa eviga versioner av den, där allt handlar om hur starkt man kan sjunga den. Det första man tänker på när man hör namnet är Tommy Körberg. Och visst, han är väl en bra sångare (jag har dock aldrig förstått det "stora" med honom..) och visst, han kämpar på bra i sin version. Men där handlar allt om att han kan sjunga starkt och kraftigt. Det förstör hela låten. I mina öron så krossar den här idén om att man ska sjunga den så starkt som möjligt allt. Allt. Med Tommy Körberg så använder han bara sin röst och inte låten i sig. Den här låten kan man utnyttja väldigt mycket, just för att den är så mäktig som den är. Den är mäktig, så den behöver ingen skrålande artist som förstör det häftiga i låten.
Att Tommy Körberg är så poppis när det kommer till den här låten kommer jag aldrig att förstå. Det är omöjligt för mig att fatta det häftiga i att kunna sjunga starkt och kraftigt i den här låten.
Dom här tjejerna gör den ultimata versionen av låten. Dom är sockersöta sopraner, som inte alls har gått hem hos mig tidigare. Det är mycket fördomar bland musiker om just sockersöta sopraner, åtminstone hos mig. Men här äger dom allt. Dom fullstäntigt krossar mina fördomar och ger mig den version av låten jag alltid velat ha.
Dom sjunger rent, enkelt och stämmorna ljuder samman så perfekt som det går att få det. Violinisten är magnifik och allting är tillsammans blir så mäktigt att jag börjar gråta. Jag har suttit och smågrinat här framför datorn flera gånger idag. Jag kan inte få nog. Det är ju helt briljant! Tack för att det äntligen finns en bra version av den här låten.
http://www.youtube.com/watch?v=cZ-8jYpa1-o
Handikappad
Jag har struntat i att gå till skolan idag. Jag vet inte riktigt varför, för jag är inte så trött egentligen. Det känns bara onödigt att gå dit, för det här är ännu en dryg kurs där man inte går igenom fakta, utan bara svamlar på om hur man ska möta en människa. För mig är det helt självklart att inte bete sig som en idiot i vissa situationer. "Du känner dig rädd och osäker, det här kunde ju hända dig. Hur pratar du med Jennifer för första gången?"
För det första så kan man inte tänka på att det kunda hända en själv. Att hon ramlade och bröt nacken betyder inte att du också ska göra det och om du tänkte så skulle du antagligen vara så paranoid att du inte skulle kunna jobba inom vården. Du kan känna dig utvecklingsstörd, känna cancerknölar, inbilla dig astma... allt. Det kan ju hända dig med! Hmpf. Det är bara en massa tjafs alltihopa.
För det andra så ska man OM man nu känner sig rädd och osäker, berätta det ganska snart för det är nog en av dom saker man först lägger märke till om man är med en människa. Om en rädd och osäker personlig assistent skulle komma in i rummet för att ta hand om dig när du brytit nacken och är förlamad i benen, skulle iaf jag inte känna mig vidare bekväm.
Men eftersom det här är en så djup kurs så ska man skriva ner en massa bullshit om att man håller henne i handen det första man gör när man kommer in. "Du behöver inte känna dig rädd, jag är här nu." Hon är 29 år gammal, inte ett barn. Hon behöver inte få förklarat och påpekat att det är så synd om henne nu när hon har blivit förlamad. Det vet hon redan, du är där för att hjälpa henne. Om hon skulle vara ledsen så skulle jag såklart trösta, men om hon bara sitter där alldeles lungt, så skulle jag aldrig trösta henne för att hon är sjuk. Jag är där för att ge henne hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt. Ett normalt liv innehåller inte en massa människor som stryker henne på kinden och tycker synd om henne. Hon är inte utvecklingsstörd eller ett barn, hon vill med största sannolikhet bara vara en normal människa.
Men det är klart att det finns människor som vältrar sig i självömkan för att dom är sjuka, för att uppmärksamhet. Men om hon vore en sån så skulle jag hjälpa henne att gå vidare till nästa fas: acceptera läget. Jag skulle inte uppmuntra beteendet och inte ge henne anledningar till att fortsätta tycka synd om sig själv. Åh stackars stackars. "Jag förstår att det här är jättejobbigt, men vet du vad vi gör? Vi går på affären och handlar glass istället för att sitta härinne!" Vi gör någonting kul och trevligt istället, för det finns fortfarande saker kvar att leva för. Och det finns fortfarande en massa saker du kan göra. Jag är mästare på att vältra mig själv i självömkan, och om jag skulle få en massa stackars stackars hela tiden så skulle jag inte komma någonstans. Då ger dom mig rätten till att sluta kämpa.
Usch. Jag kommer antagligen få underkänt i den här kursen. Jag är ju iskalla Martina. Jag har ju verklighetsförankring. Herregud. Jag tycker inte att man ska slösa på dom minimala resurser som finns och jag tycker inte att man ska fjompa med människor. Dom är sjuka, inte dumma i huvudet.
Gah!
För det första så kan man inte tänka på att det kunda hända en själv. Att hon ramlade och bröt nacken betyder inte att du också ska göra det och om du tänkte så skulle du antagligen vara så paranoid att du inte skulle kunna jobba inom vården. Du kan känna dig utvecklingsstörd, känna cancerknölar, inbilla dig astma... allt. Det kan ju hända dig med! Hmpf. Det är bara en massa tjafs alltihopa.
För det andra så ska man OM man nu känner sig rädd och osäker, berätta det ganska snart för det är nog en av dom saker man först lägger märke till om man är med en människa. Om en rädd och osäker personlig assistent skulle komma in i rummet för att ta hand om dig när du brytit nacken och är förlamad i benen, skulle iaf jag inte känna mig vidare bekväm.
Men eftersom det här är en så djup kurs så ska man skriva ner en massa bullshit om att man håller henne i handen det första man gör när man kommer in. "Du behöver inte känna dig rädd, jag är här nu." Hon är 29 år gammal, inte ett barn. Hon behöver inte få förklarat och påpekat att det är så synd om henne nu när hon har blivit förlamad. Det vet hon redan, du är där för att hjälpa henne. Om hon skulle vara ledsen så skulle jag såklart trösta, men om hon bara sitter där alldeles lungt, så skulle jag aldrig trösta henne för att hon är sjuk. Jag är där för att ge henne hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt. Ett normalt liv innehåller inte en massa människor som stryker henne på kinden och tycker synd om henne. Hon är inte utvecklingsstörd eller ett barn, hon vill med största sannolikhet bara vara en normal människa.
Men det är klart att det finns människor som vältrar sig i självömkan för att dom är sjuka, för att uppmärksamhet. Men om hon vore en sån så skulle jag hjälpa henne att gå vidare till nästa fas: acceptera läget. Jag skulle inte uppmuntra beteendet och inte ge henne anledningar till att fortsätta tycka synd om sig själv. Åh stackars stackars. "Jag förstår att det här är jättejobbigt, men vet du vad vi gör? Vi går på affären och handlar glass istället för att sitta härinne!" Vi gör någonting kul och trevligt istället, för det finns fortfarande saker kvar att leva för. Och det finns fortfarande en massa saker du kan göra. Jag är mästare på att vältra mig själv i självömkan, och om jag skulle få en massa stackars stackars hela tiden så skulle jag inte komma någonstans. Då ger dom mig rätten till att sluta kämpa.
Usch. Jag kommer antagligen få underkänt i den här kursen. Jag är ju iskalla Martina. Jag har ju verklighetsförankring. Herregud. Jag tycker inte att man ska slösa på dom minimala resurser som finns och jag tycker inte att man ska fjompa med människor. Dom är sjuka, inte dumma i huvudet.
Gah!
torsdag 27 november 2008
Julpynt
Jag fick ett paket igår av Johan. Ett riktigt paket med papper och tejp, och det gick ganska bra att öppna. Så fort jag såg det så var det som att någon drog åt ett skärp runt lungorna på mig så det pep när jag andades, men jag kunde! Han hade köpt en Soda Streamer! Det var en mycket bra present och jag blev väldigt glad.
En annan sak jag blev väldigt glad över var att Anna ringde. Anna är en barndomskompis som jag spelade fotboll med så länge som jag spelade. Vi har glidit ifrån varandra väldigt mycket, mest för att jag blev sjuk. Jag försvann ju bara, inte så konstigt. Men varje gång jag fyller år så ringer hon. Förra året var hon utomlands, men ringde ändå. Det är väldigt fint och jag blir väldigt glad. Fick ett sms från Isabell också, också en barndomsvän. Att dom kommer ihåg alltså, det är så häftigt.
Förra sommaren så var jag med dom och några andra fotbollskamrater på grillfest och utgång på puben. Jag frågade snällt om det var okej att ta av mig min långärmade kofta och kände mig alldeles lugn och glad. Det är bra människor och det känns ibland som att vi kommer från helt olika världar, men när jag väl är med dom så känns det som att jag varit med hela tiden.
Egentligen så är det tänkt att jag ska plugga idag för mitt omprov imorgon, men jag skickade just ett mail till lärarna och sa att jag gärna gjorde det på Onsdag istället. Det borde nog gå bra. Idag vill jag ha en riktigt ledig dag för att städa och dona innan vi ska julpynta här i hemmet. Jag ska kolla över våran julgran också, den mår nog inte så bra efter förra julen då vi missbrukade snö på flaska. Det var väldigt fint, men inte så bra för granen. Och eftersom jag är vuxen, så ska jag gå på stan och kolla efter mer julpynt. T.ex. gardiner.
Oooh. Jag är så vuxen!
En annan sak jag blev väldigt glad över var att Anna ringde. Anna är en barndomskompis som jag spelade fotboll med så länge som jag spelade. Vi har glidit ifrån varandra väldigt mycket, mest för att jag blev sjuk. Jag försvann ju bara, inte så konstigt. Men varje gång jag fyller år så ringer hon. Förra året var hon utomlands, men ringde ändå. Det är väldigt fint och jag blir väldigt glad. Fick ett sms från Isabell också, också en barndomsvän. Att dom kommer ihåg alltså, det är så häftigt.
Förra sommaren så var jag med dom och några andra fotbollskamrater på grillfest och utgång på puben. Jag frågade snällt om det var okej att ta av mig min långärmade kofta och kände mig alldeles lugn och glad. Det är bra människor och det känns ibland som att vi kommer från helt olika världar, men när jag väl är med dom så känns det som att jag varit med hela tiden.
Egentligen så är det tänkt att jag ska plugga idag för mitt omprov imorgon, men jag skickade just ett mail till lärarna och sa att jag gärna gjorde det på Onsdag istället. Det borde nog gå bra. Idag vill jag ha en riktigt ledig dag för att städa och dona innan vi ska julpynta här i hemmet. Jag ska kolla över våran julgran också, den mår nog inte så bra efter förra julen då vi missbrukade snö på flaska. Det var väldigt fint, men inte så bra för granen. Och eftersom jag är vuxen, så ska jag gå på stan och kolla efter mer julpynt. T.ex. gardiner.
Oooh. Jag är så vuxen!
onsdag 26 november 2008
Födelsedag
Idag är det min födelsedag och jag har mest gömt mig hela dagen. Mimmi ringde så vi har ätit mat och godis och därför kan det klassas som firande. Jag ska gå in till stan sen och äta med Johan och kolla på julpynt, det blir bra.
Jag är mest trött och sliten. Det som är bra med att räknas som vuxen är det att man inte behöver ha något firande. Och när man bor i en vuxen lägenhet så kan man låsa dörren och inte låta nån komma in. Hah!
Igår fick jag världens finaste present av Mamma. Det är en sagobok som heter Strit, och den var hon tvungen att läsa om och om igen när jag var liten. Men eftersom boken är så gammal (1966!) så har vi inte lyckats få tag på den, vilket jag har velat i flera år, men nu hade hon köpt den via internet på något antikvariat! Jag började gråta när jag öppnade den. Dels för att det är en av dom finaste presenterna jag någonsin fått och dels för att jag var ett mentalt förfall efter att inte ha sovit någonting och haft ett stort prov under hela dagen.
Nu ska jag nog sova innan jag ska gå in till stan och möta Johan.
Jag är mest trött och sliten. Det som är bra med att räknas som vuxen är det att man inte behöver ha något firande. Och när man bor i en vuxen lägenhet så kan man låsa dörren och inte låta nån komma in. Hah!
Igår fick jag världens finaste present av Mamma. Det är en sagobok som heter Strit, och den var hon tvungen att läsa om och om igen när jag var liten. Men eftersom boken är så gammal (1966!) så har vi inte lyckats få tag på den, vilket jag har velat i flera år, men nu hade hon köpt den via internet på något antikvariat! Jag började gråta när jag öppnade den. Dels för att det är en av dom finaste presenterna jag någonsin fått och dels för att jag var ett mentalt förfall efter att inte ha sovit någonting och haft ett stort prov under hela dagen.
Nu ska jag nog sova innan jag ska gå in till stan och möta Johan.
måndag 24 november 2008
Stackars Märta
Idag började en ny kurs på skolan: Social Omsorg. Ännu en såndär flummig kurs där man bara sitter och snackar om helt självklara saker.
Hela förmiddagen var ett helvete, jag var trött, hungrig och bitter. Att läraren sen står och babblar på om samma sak i flera timmar gör inte saken bättre.
Det som gjorde hela förmiddagen värt besväret var där på slutet, där en tjej berättat en tårdrypande historia om sin döda morfar. Stämningen var djup och nu kunde man verkligen berätta allt man ville. Allt som man hade på hjärtat.
Jag ville dö.
Berättandet fortsatte hos en annan tjej som berättade om när hon jobbat på ett äldreboende och suttit en timme extra med en kvinna, vi kallar henne Märta, som är dement. "Det var så värt det att hoppa över min lunch för att kunna sitta där och prata med henne." What the fuck? Driver hon med mig? Diskussionen fortsatte och fler ljöd samstämmigt om hur bra det var att lägga ner extra tid på en patient. En timme var det minsta man kunde göra för denna Märta, som var ledsen och rädd.
Martina, den iskalla, träder in i diskussionen.
Missförstå mig rätt här: en timme spenderad med en dement patient är inte värt besväret. Jag kan nästan lova att Märta inte kommer ihåg ett ord av vad ni pratade om. Självklart måste man lugna ner lilla Märta och se till att hon inte irrar omkring och är rädd, självklart. Men, det måste finnas en gräns. Att ta hand om denna Märta en timme extra fyller ingen funktion alls, förutom att ni får eran personliga tillfredsställelse för att ni kan känna er som en vårdare utan dess like. Ni får känna er stolta över att ha offrat eran lunch för Märta. Men Märta ser inte det här, för Märta har minne som en guldfisk. Istället ligger Oskar och kissar på sig i sin säng för att ni inte sköter ert jobb som vårdare utan gottar er i erat tappra försök för att få Märta lugn.
Att lägga ner tio minuter extra på en patient tycker jag är självklart. Behöver en patient mer än att gå på toaletten så måste man kunna erbjuda den extra hjälpen, som att kanske koka kaffet som hon/han vill ha det. Om patienten är ledsen, så ska man trösta. Det är/kommer att bli vårat jobb och vårat ansvar som vårdare, att ta hand om vårdtagaren.
En dement patient irrar oftast omkring och fattar ingenting. Detta måste vara mycket plågsamt för dom, att inte minnas vad man gör eller varför man är på en plats måste vara förvirrande och jobbigt. Att dom behöver stöd och tröst när dom blir ledsna och förvirrade är en självklarhet, men att lägga ner en timme på att prata om deras sjukdom fyller ingen funktion. Märta har antagligen redan glömt bort det, innan diskussionen är över.
Märta, som lider av senil demens, kommer inte att minnas det du har sagt. Efter fem minuter kommer hon att vara lika förvirrad igen, och din offrade lunchrast har därmed gått förgäves. Oskar kissar på sig och du måste snart trösta Märta igen, för nu är hon ledsen och förvirrad. Igen.
Hur kunde jag säga så? Hur kunde jag tänka så? Borde egentligen människor som jag arbeta inom vården?
Välkommen till verkligheten, gott folk. Här finns det minimala resurser och tillgångar, och det vi ska arbeta med ska gå snabbt och effektivt. Det finns ingen tid och inga pengar till att sitta med Märta en timme. Du ska kunna ge bra vård, men den får inte ta en timme extra.
Eftersom människorna inte slutade ifrågasätta mitt sätt att se på alltihopa, gjorde att jag triggades igång som en pistol. Jag blev vass i munnen, drog saker till sin spets och praktiskt taget förklarade vilka fullständiga idioter dom var. För det var dom. Är dom.
Jag har en helt annan syn på vården än dom flesta har, tror jag. Jag tycker att man måste lära sig se patienter som just patienter. Dom är ditt jobb och inget mer. Det är Dementa Märta och inte Stackars Märta. Det är stor skillnad.
Att patienter som är 80 år och får avancerade och dyra hjärtoperationer är i mina ögon sett, tyvärr, att slösa på resurser. Det är tragiskt och låter hemskt, men så enkelt är det. Det finns för lite pengar inom vården och jag ser ingen mening att spendera dom på patienter som antagligen kommer att dö av operationen. Dom blir sjuka och sängliggande och alla konsekvenser av operationen kommer att ta ut sin rätt. Dom är för gamla för att kroppen ska orka med en operation. Dom är för sjuka för att spendera en timme extra på för dom förstår inte vad du säger. Det är en väldigt obehaglig och jobbig diskussion. Men ibland måste man se verkligheten i vitögat och börja prioritera, även fast det gäller människoliv. Dom gör det redan, det vet vi alla. Dom prioriterar redan vilka som ska få vilka operationer, men det är ingen som vill veta något om det för om man börjar tänka så själv så borde man se sig själv som en fruktansvärd och hemsk människa och vårdare.
Nu borde jag plugga. Jag har ett megaprov imorgon, och jag har inte ens börjat plugga.
Hela förmiddagen var ett helvete, jag var trött, hungrig och bitter. Att läraren sen står och babblar på om samma sak i flera timmar gör inte saken bättre.
Det som gjorde hela förmiddagen värt besväret var där på slutet, där en tjej berättat en tårdrypande historia om sin döda morfar. Stämningen var djup och nu kunde man verkligen berätta allt man ville. Allt som man hade på hjärtat.
Jag ville dö.
Berättandet fortsatte hos en annan tjej som berättade om när hon jobbat på ett äldreboende och suttit en timme extra med en kvinna, vi kallar henne Märta, som är dement. "Det var så värt det att hoppa över min lunch för att kunna sitta där och prata med henne." What the fuck? Driver hon med mig? Diskussionen fortsatte och fler ljöd samstämmigt om hur bra det var att lägga ner extra tid på en patient. En timme var det minsta man kunde göra för denna Märta, som var ledsen och rädd.
Martina, den iskalla, träder in i diskussionen.
Missförstå mig rätt här: en timme spenderad med en dement patient är inte värt besväret. Jag kan nästan lova att Märta inte kommer ihåg ett ord av vad ni pratade om. Självklart måste man lugna ner lilla Märta och se till att hon inte irrar omkring och är rädd, självklart. Men, det måste finnas en gräns. Att ta hand om denna Märta en timme extra fyller ingen funktion alls, förutom att ni får eran personliga tillfredsställelse för att ni kan känna er som en vårdare utan dess like. Ni får känna er stolta över att ha offrat eran lunch för Märta. Men Märta ser inte det här, för Märta har minne som en guldfisk. Istället ligger Oskar och kissar på sig i sin säng för att ni inte sköter ert jobb som vårdare utan gottar er i erat tappra försök för att få Märta lugn.
Att lägga ner tio minuter extra på en patient tycker jag är självklart. Behöver en patient mer än att gå på toaletten så måste man kunna erbjuda den extra hjälpen, som att kanske koka kaffet som hon/han vill ha det. Om patienten är ledsen, så ska man trösta. Det är/kommer att bli vårat jobb och vårat ansvar som vårdare, att ta hand om vårdtagaren.
En dement patient irrar oftast omkring och fattar ingenting. Detta måste vara mycket plågsamt för dom, att inte minnas vad man gör eller varför man är på en plats måste vara förvirrande och jobbigt. Att dom behöver stöd och tröst när dom blir ledsna och förvirrade är en självklarhet, men att lägga ner en timme på att prata om deras sjukdom fyller ingen funktion. Märta har antagligen redan glömt bort det, innan diskussionen är över.
Märta, som lider av senil demens, kommer inte att minnas det du har sagt. Efter fem minuter kommer hon att vara lika förvirrad igen, och din offrade lunchrast har därmed gått förgäves. Oskar kissar på sig och du måste snart trösta Märta igen, för nu är hon ledsen och förvirrad. Igen.
Hur kunde jag säga så? Hur kunde jag tänka så? Borde egentligen människor som jag arbeta inom vården?
Välkommen till verkligheten, gott folk. Här finns det minimala resurser och tillgångar, och det vi ska arbeta med ska gå snabbt och effektivt. Det finns ingen tid och inga pengar till att sitta med Märta en timme. Du ska kunna ge bra vård, men den får inte ta en timme extra.
Eftersom människorna inte slutade ifrågasätta mitt sätt att se på alltihopa, gjorde att jag triggades igång som en pistol. Jag blev vass i munnen, drog saker till sin spets och praktiskt taget förklarade vilka fullständiga idioter dom var. För det var dom. Är dom.
Jag har en helt annan syn på vården än dom flesta har, tror jag. Jag tycker att man måste lära sig se patienter som just patienter. Dom är ditt jobb och inget mer. Det är Dementa Märta och inte Stackars Märta. Det är stor skillnad.
Att patienter som är 80 år och får avancerade och dyra hjärtoperationer är i mina ögon sett, tyvärr, att slösa på resurser. Det är tragiskt och låter hemskt, men så enkelt är det. Det finns för lite pengar inom vården och jag ser ingen mening att spendera dom på patienter som antagligen kommer att dö av operationen. Dom blir sjuka och sängliggande och alla konsekvenser av operationen kommer att ta ut sin rätt. Dom är för gamla för att kroppen ska orka med en operation. Dom är för sjuka för att spendera en timme extra på för dom förstår inte vad du säger. Det är en väldigt obehaglig och jobbig diskussion. Men ibland måste man se verkligheten i vitögat och börja prioritera, även fast det gäller människoliv. Dom gör det redan, det vet vi alla. Dom prioriterar redan vilka som ska få vilka operationer, men det är ingen som vill veta något om det för om man börjar tänka så själv så borde man se sig själv som en fruktansvärd och hemsk människa och vårdare.
Nu borde jag plugga. Jag har ett megaprov imorgon, och jag har inte ens börjat plugga.
lördag 22 november 2008
Dålig kväll
Idag har jag varit på Mollys dop. Molly har också en liten ängla-storebror i himmelen och hon är helt fantastiskt söt, såklart. Tyvärr glömde jag ta med kameran, men det brukar lösa sig med bilder. Kantorn var den sämsta på länge och jag ångrar mig så mycket att jag inte spelade psalmerna ändå. Det var helt fruktansvärt, i mina öron. Han spelade rent logiskt inte fel, utan det var hans tappra försök till att spica till det som gjorde att jag blev ledsen. Att "jazza" till en psalm är inget som går hem hos mig.
Jag och Johan hade köpt den bästa presenten: en tröja som det stod "lillasyster" på. Den gick verkligen hem. Tyvärr, och som vanligt, var inte Johan med.
Jag försökte bleka mitt hår igårkväll också. Det gick helt åt skogen. Att bleka ur rött hår är ett rent helvete och istället för att bli blond som planerat så blev jag orange. Nästan självlysande. Först var jag bara arg och blev trött, men idag så kom jag på att det är ganska coolt ändå. Jag börjar bli långhårig. Orange rules!
Johan har sålt sin själ till djävulen och irrar omkring här i Norrland dygnet runt för att vara domare och för att träna med en annan klubb. Plus att han jobbar natt. Jag känner att jag inte ens behöver kommentera vad jag tycker om saken. Eller, ett ord bara: dumheter. Ikväll får jag dra mitt strå till stacken och pallra mig in till stan och lämna av kostymbyxor och vit skjorta. Det är många minusgrader ute, och jag har dragit mig hela kvällen för att göra det. Jag har försökt stryka skjortan, men konstaterade snabbt att det kändes onödigt, eftersom han antagligen kommer att skrynkla till den ändå.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här kvällen. Jag är ensamen och tänker inte göra några försök till att hitta sällskap. Har snarare slutat svara i telefonen och på sms, jag vet inte riktigt varför. Så till alla som försöker få kontakt med mig: Förlåt.
Äh. Har en massa saker att göra, jag får ångest. Det här är en dålig kväll.
Jag och Johan hade köpt den bästa presenten: en tröja som det stod "lillasyster" på. Den gick verkligen hem. Tyvärr, och som vanligt, var inte Johan med.
Jag försökte bleka mitt hår igårkväll också. Det gick helt åt skogen. Att bleka ur rött hår är ett rent helvete och istället för att bli blond som planerat så blev jag orange. Nästan självlysande. Först var jag bara arg och blev trött, men idag så kom jag på att det är ganska coolt ändå. Jag börjar bli långhårig. Orange rules!
Johan har sålt sin själ till djävulen och irrar omkring här i Norrland dygnet runt för att vara domare och för att träna med en annan klubb. Plus att han jobbar natt. Jag känner att jag inte ens behöver kommentera vad jag tycker om saken. Eller, ett ord bara: dumheter. Ikväll får jag dra mitt strå till stacken och pallra mig in till stan och lämna av kostymbyxor och vit skjorta. Det är många minusgrader ute, och jag har dragit mig hela kvällen för att göra det. Jag har försökt stryka skjortan, men konstaterade snabbt att det kändes onödigt, eftersom han antagligen kommer att skrynkla till den ändå.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här kvällen. Jag är ensamen och tänker inte göra några försök till att hitta sällskap. Har snarare slutat svara i telefonen och på sms, jag vet inte riktigt varför. Så till alla som försöker få kontakt med mig: Förlåt.
Äh. Har en massa saker att göra, jag får ångest. Det här är en dålig kväll.
fredag 21 november 2008
Och just det ja!
شخص ما سوف يكون دائما في عداد المفقودين
http://allehanda.se/mer/reportage/1.243044
(PS. Jag är SÅ inne på arabiska. Arabiska rules! DS)
http://allehanda.se/mer/reportage/1.243044
(PS. Jag är SÅ inne på arabiska. Arabiska rules! DS)
onsdag 19 november 2008
Att bli mamma
Jag var hos min kontaktperson idag, Carina. Carina är inte min vän, för jag tycker inte om henne. Så enkelt är det. Hon är inkompetent och slarvig. Hon ändrar på åsikter och planer från ena stunden till den andra och det gör mig förvirrad och osäker.
Jag fullkomligt hatar när folk berättar för mig vad jag är kapabel till att göra och inte göra. Hon har en tendens att med jämna mellanrum förklara för mig att jag är sjuk och vad det innebär, vilka problem jag har och vad som får mig att må dåligt. När jag försöker förklara för henne att jag redan vet vars mina gränser går och vad jag klarar, så lyssnar hon inte utan ska gång på gång "pedagogiskt" berätta om hur handikappad jag är.
Idag fick jag komma dit efter att ha skrivit ett aggressivt mail angående hela historien om min Xanor-dos. Hon ville reda ut det hela, och det första hon gör när jag kommer in genom dörren är att böja ner på huvudet och be om förlåtelse för att hon strulat till saker och ting. Det är nog det dummaste man kan göra med en människa med mina problem, för jag kan bli fruktansvärt manipulativ. Oftast vet jag faktiskt inte om att jag är det, men det är någonting jag brukar varna folk för. Gå inte på mina lögner. Jag har varit pillertrillare och jag kan gå långt för att få nya tabletter om jag får abstinens.
Min förra kontaktperson, Jamilla, visste om det här och var sträng. Hon satte tydliga gränser och sa ifrån när jag gått för långt. Med det här stjärnskottet kan jag gå hur långt som helst.
När vi pratat ett tag så börjar hon självklart förklara för mig att jag kommer att behöva vara sjukskriven på 50% större delen av mitt liv, om jag har tur så kan jag jobba och funktionera som en vanlig människa på 75%. Men idag gick hon alldeles över gränsen: "Har du någonsin funderat på att skaffa barn?"
Allting stannade upp. Vad menar hon med det? Självklart vill jag skaffa barn. När jag läser olika bebis-bloggar så kan det ibland svida till lite i själen, just för att jag längtar så mycket efter att få ett alldeles eget barn som jag kan älska mer än vad jag älskar livet självt.
"Du måste ju förstå att det kommer att bli väldigt, väldigt svårt för dig att ha barn. Om du inte sover ordentligt på ett tag, så hör du saker som inte finns. Hur tror du att det kommer att bli när du har ett barn som skriker halva nätterna och kräver så mycket uppmärksamhet? Tror du verkligen att du kommer att klara av det? Va?"
Jag höll på att börja gråta. Det hon just sa var att trycka mina värsta mardrömmar upp i ansiktet på mig och gnugga in det.
Hon sa det inte för att vara elak, det vet jag. Hon försökte bara på ett otroligt klumpigt sätt förklara vilka problem det kommer att innebära att skaffa barn för mig. Att det blir annorlunda i jämförelse med andra mammor. Jag kommer att vara tvungen att sluta med min medicinering, vilket antagligen kommer att få enorma konsekvenser. Jag kommer att vara tvungen att lägga mina egna problem åt sidan, och det är inte så lätt som det låter. Jag har mycket problem rent mentalt/fysiskt och jag kommer alltid att ha det. Det är fel på mina signalsubstanser och annat tråkigt, så det känns nästan som en omöjlighet att kunna se mig själv kunna existera och leva på något annat sätt än vad jag gör nu.
Men jag längtar så innerligt. Jag vill så gärna. Och jag vill gärna tro att jag kommer att kunna klara av att vara en bra mamma när jag väl blir det. Att jag kommer att kunna jobba på dagarna och sen hämta vårat barn på dagis och kunna leva ett normalt liv, som andra kan.
För jag vet att om jag inte längtar så som jag gör efter ett liv där jag kan funktionera och lyckas anpassa min miljö runt mina dåvarande problem. så finns det inget att sträva efter. Jag och Johan har lärt oss att leva med mina problem. Självklart så har vi våra dagar, precis som vilket annat par som helst, men vi kan funktionera och klara oss i vardagen. Det är svårt och komplicerat att kunna funktionera som ett förhållande där en har såpass omfattande problematik att personen ifråga (jag) inte orkar kliva upp på morgonen och vill inte leva mer, men vi har lärt oss. Vi har våra rutiner och vi har våra knep för att få det att funka för att undvika panikattacker för att det lurar nazister runt hörnen.
Men kommer vi att kunna lära oss att leva med ett litet barn? Kommer vi att kunna skapa en bra uppväxtmiljö för ett barn?
Det här är saker jag tänker på ofta, och jag klandrar mig själv. För i slutändan så är det mitt fel att våra liv är som dom är. Och att hon med skarp röst förklarar för mig att det är nästintill en omöjlighet att kunna leva med ett barn när man är i den situation som jag är i, gör verkligen inte saken bättre.
Nu vill jag inte skrämma mina trogna bloggläsare: jag vill inte ha barn nu. Ni kan vara lugna. Jag tror att bara tanken på att jag längtar och tänker på det skrämmer livet ur er, så bli inte galna.
Till något annat: Hon vill följa med på mitt nästa möte med Birgitta på Försäkringskassan, då vi ska diskutera om hur vi ska göra med min aktivitetsersättning. Hon vill följa med för att verkligen pressa dom på pengar, för att jag har mer ADHD-problematik än vad som står i mina papper. Jag skäms redan. Jag lovade att lämna hennes e-mail adress så att dom kan hitta tid för ett möte tillsammans, men när jag får tag på Birgitta ska jag förklara hur läget är. Jag vet att hon tar rätt beslut, och om det blir så att jag inte kan fortsätta få mitt bidrag, så vänder jag mig till CSN. Så enkelt är det. Men nu ska ju den här stjärnan följa med och skämma ut mig totalt. Usch!
Jag fullkomligt hatar när folk berättar för mig vad jag är kapabel till att göra och inte göra. Hon har en tendens att med jämna mellanrum förklara för mig att jag är sjuk och vad det innebär, vilka problem jag har och vad som får mig att må dåligt. När jag försöker förklara för henne att jag redan vet vars mina gränser går och vad jag klarar, så lyssnar hon inte utan ska gång på gång "pedagogiskt" berätta om hur handikappad jag är.
Idag fick jag komma dit efter att ha skrivit ett aggressivt mail angående hela historien om min Xanor-dos. Hon ville reda ut det hela, och det första hon gör när jag kommer in genom dörren är att böja ner på huvudet och be om förlåtelse för att hon strulat till saker och ting. Det är nog det dummaste man kan göra med en människa med mina problem, för jag kan bli fruktansvärt manipulativ. Oftast vet jag faktiskt inte om att jag är det, men det är någonting jag brukar varna folk för. Gå inte på mina lögner. Jag har varit pillertrillare och jag kan gå långt för att få nya tabletter om jag får abstinens.
Min förra kontaktperson, Jamilla, visste om det här och var sträng. Hon satte tydliga gränser och sa ifrån när jag gått för långt. Med det här stjärnskottet kan jag gå hur långt som helst.
När vi pratat ett tag så börjar hon självklart förklara för mig att jag kommer att behöva vara sjukskriven på 50% större delen av mitt liv, om jag har tur så kan jag jobba och funktionera som en vanlig människa på 75%. Men idag gick hon alldeles över gränsen: "Har du någonsin funderat på att skaffa barn?"
Allting stannade upp. Vad menar hon med det? Självklart vill jag skaffa barn. När jag läser olika bebis-bloggar så kan det ibland svida till lite i själen, just för att jag längtar så mycket efter att få ett alldeles eget barn som jag kan älska mer än vad jag älskar livet självt.
"Du måste ju förstå att det kommer att bli väldigt, väldigt svårt för dig att ha barn. Om du inte sover ordentligt på ett tag, så hör du saker som inte finns. Hur tror du att det kommer att bli när du har ett barn som skriker halva nätterna och kräver så mycket uppmärksamhet? Tror du verkligen att du kommer att klara av det? Va?"
Jag höll på att börja gråta. Det hon just sa var att trycka mina värsta mardrömmar upp i ansiktet på mig och gnugga in det.
Hon sa det inte för att vara elak, det vet jag. Hon försökte bara på ett otroligt klumpigt sätt förklara vilka problem det kommer att innebära att skaffa barn för mig. Att det blir annorlunda i jämförelse med andra mammor. Jag kommer att vara tvungen att sluta med min medicinering, vilket antagligen kommer att få enorma konsekvenser. Jag kommer att vara tvungen att lägga mina egna problem åt sidan, och det är inte så lätt som det låter. Jag har mycket problem rent mentalt/fysiskt och jag kommer alltid att ha det. Det är fel på mina signalsubstanser och annat tråkigt, så det känns nästan som en omöjlighet att kunna se mig själv kunna existera och leva på något annat sätt än vad jag gör nu.
Men jag längtar så innerligt. Jag vill så gärna. Och jag vill gärna tro att jag kommer att kunna klara av att vara en bra mamma när jag väl blir det. Att jag kommer att kunna jobba på dagarna och sen hämta vårat barn på dagis och kunna leva ett normalt liv, som andra kan.
För jag vet att om jag inte längtar så som jag gör efter ett liv där jag kan funktionera och lyckas anpassa min miljö runt mina dåvarande problem. så finns det inget att sträva efter. Jag och Johan har lärt oss att leva med mina problem. Självklart så har vi våra dagar, precis som vilket annat par som helst, men vi kan funktionera och klara oss i vardagen. Det är svårt och komplicerat att kunna funktionera som ett förhållande där en har såpass omfattande problematik att personen ifråga (jag) inte orkar kliva upp på morgonen och vill inte leva mer, men vi har lärt oss. Vi har våra rutiner och vi har våra knep för att få det att funka för att undvika panikattacker för att det lurar nazister runt hörnen.
Men kommer vi att kunna lära oss att leva med ett litet barn? Kommer vi att kunna skapa en bra uppväxtmiljö för ett barn?
Det här är saker jag tänker på ofta, och jag klandrar mig själv. För i slutändan så är det mitt fel att våra liv är som dom är. Och att hon med skarp röst förklarar för mig att det är nästintill en omöjlighet att kunna leva med ett barn när man är i den situation som jag är i, gör verkligen inte saken bättre.
Nu vill jag inte skrämma mina trogna bloggläsare: jag vill inte ha barn nu. Ni kan vara lugna. Jag tror att bara tanken på att jag längtar och tänker på det skrämmer livet ur er, så bli inte galna.
Till något annat: Hon vill följa med på mitt nästa möte med Birgitta på Försäkringskassan, då vi ska diskutera om hur vi ska göra med min aktivitetsersättning. Hon vill följa med för att verkligen pressa dom på pengar, för att jag har mer ADHD-problematik än vad som står i mina papper. Jag skäms redan. Jag lovade att lämna hennes e-mail adress så att dom kan hitta tid för ett möte tillsammans, men när jag får tag på Birgitta ska jag förklara hur läget är. Jag vet att hon tar rätt beslut, och om det blir så att jag inte kan fortsätta få mitt bidrag, så vänder jag mig till CSN. Så enkelt är det. Men nu ska ju den här stjärnan följa med och skämma ut mig totalt. Usch!
tisdag 18 november 2008
Mongo
Jävla blogg som inte vill funka. Förbannelse!
Jag har en väldigt dålig morgon. Jag är arg, vansinnigt ångestfylld och trött. Jag är trött på alltihop. Trött på dig. Förbannelse!
Nu ska jag ta några lugnande, äta gröt och vältra mig i självömkan.
Jag har en väldigt dålig morgon. Jag är arg, vansinnigt ångestfylld och trött. Jag är trött på alltihop. Trött på dig. Förbannelse!
Nu ska jag ta några lugnande, äta gröt och vältra mig i självömkan.
Sorg
Sorg är en intressant känsla. Om något sorgligt händer, t.ex. din katt dör, så slutar du aldrig att sörja. Jag kan inte komma på något exempel där sorgen försvinner och det blir bra igen (Med bra igen så menar jag att man helt slutar sörja någonting. att allt ställs tillrätta igen). För varje gång du du blir påmind om vad som hände din katt som du tyckte om så mycket, så svider det till lite i hjärtat, oftast hur gammal du än blir.
När man är mitt uppe i en sorgeprocess så finns det ingen ände, man uppslukas helt av känslan och försvinner i sin egna lilla värld.
Men i slutändan lär man sig leva med sorgen och den blir inte längre ett handikapp. Man kan gå utanför dörren, man kan tänka på framtiden med sorgen som en del av livet.
Anledningen till varför jag funderat så mycket på sorg och på vad den egentligen innebär, är för att min Pappa ringde igår. Han var nykter, trevlig och alldeles som vanlig. Han pratade på om sitt jobb och berättade med stor inlevelse hur populär han på senaste tiden blivit (Han har varit i tidningen två gånger). Och efter vi lagt på, så bröt jag ihop totalt. Alla spärrar släppte och jag bara grät och grät. Johan kom sen hem, när jag gått och lagt mig. Jag var arg och ångestfylld och berättade att Pappa hade ringt, och som vanligt så försökte han peppa upp mig lite och säga det vanliga: Allt kommer att bli bra i slutändan. Då blev jag arg, hur kan han veta det? Hur kan han säga så, när ingen av oss vet någonting? Hur har han mage att berätta eventuella lögner om något som påverkade hela min existens så mycket?
Jag gick ut till upprörd till vardagsrummet och la mig i soffan. Där grät jag ännu mer än innan, jag nästan skrek och varje fiber i kroppen grät.
Sen började jag fundera; varför gör det såhär ont när han ringer? Varje gång han ringer slutar jorden att snurra och jag bara gråter när vi lagt på.
Min slutslats var att varje gång han ringer så blir jag påmind om att han existerar. Jag har stängt honom ute från min värld, just för att allt som har med honom att göra gör så vansinnigt ont i själen. Jag ser honom som ett riktigt svin och tänker på honom som en böld som inte går att få bort, jag vill inte ha med honom att göra. Samtidigt så saknar jag honom så mycket att jag skulle göra nästan vad som helst för att få bekräftelse från honom. Pappas lilla flicka. Jag blir som ett barn med honom runt mig.
Han är en helt främmande människa i min värld. Jag försöker se på honom som någon jag inte känner och som jag inte ska behöva känna ångest när jag ställer krav och sätter gränser för hans beteende. Han är en främmande man som tränger sig inpå mitt liv och förstör. För om jag skulle se honom som min Pappa, som jag älskar utan gränser, så skulle jag gå under. Allt är en försvarsmekanism för att slippa hantera alla känslor jag bär på när det kommer till honom, för dom är så starka och okontrollerbara.
Om jag ser honom som levande, så kan jag inte se något annat än en långsam död mitt framför ögonen på mig.
När man är mitt uppe i en sorgeprocess så finns det ingen ände, man uppslukas helt av känslan och försvinner i sin egna lilla värld.
Men i slutändan lär man sig leva med sorgen och den blir inte längre ett handikapp. Man kan gå utanför dörren, man kan tänka på framtiden med sorgen som en del av livet.
Anledningen till varför jag funderat så mycket på sorg och på vad den egentligen innebär, är för att min Pappa ringde igår. Han var nykter, trevlig och alldeles som vanlig. Han pratade på om sitt jobb och berättade med stor inlevelse hur populär han på senaste tiden blivit (Han har varit i tidningen två gånger). Och efter vi lagt på, så bröt jag ihop totalt. Alla spärrar släppte och jag bara grät och grät. Johan kom sen hem, när jag gått och lagt mig. Jag var arg och ångestfylld och berättade att Pappa hade ringt, och som vanligt så försökte han peppa upp mig lite och säga det vanliga: Allt kommer att bli bra i slutändan. Då blev jag arg, hur kan han veta det? Hur kan han säga så, när ingen av oss vet någonting? Hur har han mage att berätta eventuella lögner om något som påverkade hela min existens så mycket?
Jag gick ut till upprörd till vardagsrummet och la mig i soffan. Där grät jag ännu mer än innan, jag nästan skrek och varje fiber i kroppen grät.
Sen började jag fundera; varför gör det såhär ont när han ringer? Varje gång han ringer slutar jorden att snurra och jag bara gråter när vi lagt på.
Min slutslats var att varje gång han ringer så blir jag påmind om att han existerar. Jag har stängt honom ute från min värld, just för att allt som har med honom att göra gör så vansinnigt ont i själen. Jag ser honom som ett riktigt svin och tänker på honom som en böld som inte går att få bort, jag vill inte ha med honom att göra. Samtidigt så saknar jag honom så mycket att jag skulle göra nästan vad som helst för att få bekräftelse från honom. Pappas lilla flicka. Jag blir som ett barn med honom runt mig.
Han är en helt främmande människa i min värld. Jag försöker se på honom som någon jag inte känner och som jag inte ska behöva känna ångest när jag ställer krav och sätter gränser för hans beteende. Han är en främmande man som tränger sig inpå mitt liv och förstör. För om jag skulle se honom som min Pappa, som jag älskar utan gränser, så skulle jag gå under. Allt är en försvarsmekanism för att slippa hantera alla känslor jag bär på när det kommer till honom, för dom är så starka och okontrollerbara.
Om jag ser honom som levande, så kan jag inte se något annat än en långsam död mitt framför ögonen på mig.
måndag 17 november 2008
Förvirring
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det känns lite som att jag har gått rätt in i en vägg.
När jag satt och gjorde provet så kände jag bara att det inte gick mer. Jag orkar inte, det är inte värt all denna ångest. Om jag blir godkänd på provet så kan jag kanske överväga att fortsätta läsa kursen, men det känns inte som att det är så. Det blev för mycket. Nu måste jag satsa stenhårt på Vård och Omsorgskursen och Medicinska Grundkursen får jag lägga åt sidan så länge.
Jag kanske borde ringa Birgitta på FK? Jag vet inte.
Jag vet ingenting. Jag har dubbelbokat mig själv idag med två saker och jag kan inte välja. En är en "frågesport" i medicinsk grundkurs, där jag kan få högre betyg och kanske inte behöva göra om kursen helt utan bara läsa om mitt förra prov och en brandinformation är i arbetsmiljö och säkerhet, som jag också borde göra ifall jag vill läsa klart kursen så fort som möjligt.
Samtidigt så vet jag inte riktigt vad jag fick för betyg på det senaste provet i medicinsk grundkurs, där det kändes som att det gick helt åt helvete. Men jag vet ju inte. Jag trodde ju att det hade gått bra förra provet, men det gjorde det inte. Jag fick IG, vilket har hänt mig ungefär två gånger i hela mitt liv.
Nu vill jag mest bara gå och lägga mig igen.
När jag satt och gjorde provet så kände jag bara att det inte gick mer. Jag orkar inte, det är inte värt all denna ångest. Om jag blir godkänd på provet så kan jag kanske överväga att fortsätta läsa kursen, men det känns inte som att det är så. Det blev för mycket. Nu måste jag satsa stenhårt på Vård och Omsorgskursen och Medicinska Grundkursen får jag lägga åt sidan så länge.
Jag kanske borde ringa Birgitta på FK? Jag vet inte.
Jag vet ingenting. Jag har dubbelbokat mig själv idag med två saker och jag kan inte välja. En är en "frågesport" i medicinsk grundkurs, där jag kan få högre betyg och kanske inte behöva göra om kursen helt utan bara läsa om mitt förra prov och en brandinformation är i arbetsmiljö och säkerhet, som jag också borde göra ifall jag vill läsa klart kursen så fort som möjligt.
Samtidigt så vet jag inte riktigt vad jag fick för betyg på det senaste provet i medicinsk grundkurs, där det kändes som att det gick helt åt helvete. Men jag vet ju inte. Jag trodde ju att det hade gått bra förra provet, men det gjorde det inte. Jag fick IG, vilket har hänt mig ungefär två gånger i hela mitt liv.
Nu vill jag mest bara gå och lägga mig igen.
torsdag 13 november 2008
Men åh!
Nä vet ni vad. Efter några samtal och diverse dåliga nyheter så känner jag bara att det inte finns någon plats att må dåligt på. Nästan alla människor omkring mig faller som furor, och nu kan inte jag också göra det.
Imorgon ska jag göra mitt prov, så nu ska resten av kvällen gå till att plugga om bakterier och sen en repetition av allt det andra som jag redan har pluggat. Jag måste strukturera upp det här och få grepp om saker och ting, för allting är för svårt att hantera at the moment. Pluggandet ligger i första hand och jag ska göra mitt bästa, jag kan inte göra mer. Jag måste förlåta mig själv för mina brister och inse att jag kanske inte kan plugga så mycket som jag kanske behöver. Jag kan inte koncentrera mig så länge och jag kan inte få ordning på allt i mitt huvud, men det gör ingenting. Det här är som ett test för att se hur mycket jag klarar och jag behöver egentligen inte vara orolig, det går fler tåg så att säga. Jag får alltid fler chanser, just för att jag är sjuk på det sättet jag är.
Efter tre samtal ikväll med mina nära och kära så förstår jag att det inte är riktigt någon som orkar med allt det här strulet, vilket inte alls är konstigt. Systeryster får/måste alltid vara den starka som ska ta tag i saker och ting, men nu måste någon annan hjälpa till här. Om jag bodde i Övik så skulle jag fixa någon som kan skjutsa runt mig i stan så tar jag dom en efter en och slår dom på käften (bokstavligen talat) och förklarar att det får vara nog nu. Det får vara nog med fjanterier och nog med allt hyschhysch som pågår. Nu måste vi ta tag i det här.
Upp till kamp, för helvete!
Imorgon ska jag göra mitt prov, så nu ska resten av kvällen gå till att plugga om bakterier och sen en repetition av allt det andra som jag redan har pluggat. Jag måste strukturera upp det här och få grepp om saker och ting, för allting är för svårt att hantera at the moment. Pluggandet ligger i första hand och jag ska göra mitt bästa, jag kan inte göra mer. Jag måste förlåta mig själv för mina brister och inse att jag kanske inte kan plugga så mycket som jag kanske behöver. Jag kan inte koncentrera mig så länge och jag kan inte få ordning på allt i mitt huvud, men det gör ingenting. Det här är som ett test för att se hur mycket jag klarar och jag behöver egentligen inte vara orolig, det går fler tåg så att säga. Jag får alltid fler chanser, just för att jag är sjuk på det sättet jag är.
Efter tre samtal ikväll med mina nära och kära så förstår jag att det inte är riktigt någon som orkar med allt det här strulet, vilket inte alls är konstigt. Systeryster får/måste alltid vara den starka som ska ta tag i saker och ting, men nu måste någon annan hjälpa till här. Om jag bodde i Övik så skulle jag fixa någon som kan skjutsa runt mig i stan så tar jag dom en efter en och slår dom på käften (bokstavligen talat) och förklarar att det får vara nog nu. Det får vara nog med fjanterier och nog med allt hyschhysch som pågår. Nu måste vi ta tag i det här.
Upp till kamp, för helvete!
Jag älskar min Mamma
Det här är en dålig dag. Jag är arg, förkyld, ledsen och trött. Min Mamma fyller år och jag kan inte vara där, Pappa-intrigen tätnar, det är prov imorgon, jag är tjock... allt.
Jag fick en vansinnesutbrott mot Johan alldeles när han skulle fara till jobbet och sen fick jag så dåligt samvete att jag grät lite efter jag hade ringt honom och sagt förlåt.
Eftersom jag mådde väldigt dåligt imorse med min förkylning, så kunde jag inte gå till min kontaktperson på psyket. Det kändes lika bra, jag tål henne inte. Vi tog det över telefon istället, och jag blir äcklad av hennes röst. Det bra med att ta det över telefon är att jag bara kan lägga på när jag vill och den vetskapen gör att det känns ganska bra. Jag fick min vilja igenom och nu får jag nästan själv bestämma över min medicinering. Take that! Nu är jag mest bara snorig. Jag slapp undan lindrigt den här gången.
Jag har jättemycket att plugga. Om jag inte blir godkänd på det här provet så är det kört.
GAH! Jag är så less att jag vill slå sönder saker. Bara kasta saker omkring mig och bara skrika. Det brukade jag göra förut, men då kom polisen och hämtade mig. Grannarna blev oroliga.Det är inte så konstigt när nån skriker helt hysteriskt efter hjälp eftersom dom skulle komma och ta mig och döda mig. Det var när jag slutade med Benso. Jag blev kockibangbang.
Men nu är det ingen som kommer och tar mig. Det är väl mest mig själv jag är rädd för.
Men jävla Pappa. Han är dum i huvudet, men jag saknar honom så mycket att det svider i hjärtat. Det här känns tungt.
Men grattis Mamma! Jag älskar dig, mitt i all denna bedrövelse. Massor!
Jag fick en vansinnesutbrott mot Johan alldeles när han skulle fara till jobbet och sen fick jag så dåligt samvete att jag grät lite efter jag hade ringt honom och sagt förlåt.
Eftersom jag mådde väldigt dåligt imorse med min förkylning, så kunde jag inte gå till min kontaktperson på psyket. Det kändes lika bra, jag tål henne inte. Vi tog det över telefon istället, och jag blir äcklad av hennes röst. Det bra med att ta det över telefon är att jag bara kan lägga på när jag vill och den vetskapen gör att det känns ganska bra. Jag fick min vilja igenom och nu får jag nästan själv bestämma över min medicinering. Take that! Nu är jag mest bara snorig. Jag slapp undan lindrigt den här gången.
Jag har jättemycket att plugga. Om jag inte blir godkänd på det här provet så är det kört.
GAH! Jag är så less att jag vill slå sönder saker. Bara kasta saker omkring mig och bara skrika. Det brukade jag göra förut, men då kom polisen och hämtade mig. Grannarna blev oroliga.Det är inte så konstigt när nån skriker helt hysteriskt efter hjälp eftersom dom skulle komma och ta mig och döda mig. Det var när jag slutade med Benso. Jag blev kockibangbang.
Men nu är det ingen som kommer och tar mig. Det är väl mest mig själv jag är rädd för.
Men jävla Pappa. Han är dum i huvudet, men jag saknar honom så mycket att det svider i hjärtat. Det här känns tungt.
Men grattis Mamma! Jag älskar dig, mitt i all denna bedrövelse. Massor!
onsdag 12 november 2008
Kiss och Bajs
Jag har så mycket att göra att det är läskigt. Och just nu är jag vansinnigt trött, men av någon outgrundlig anledning så bokade jag tid för mentorsamtal klockan nio på morgonen. Den dagen jag får sova hur länge jag vill. Smart.
Min röst är helt galen. Jag är så hes att jag nästan inte kan prata, men jag känner mig inte sjuk i övrigt. Det är bara min hals som är sjuk. Det är intressant och väldigt roligt. Jag älskar att vara hes!
Annars så pratade vi om kiss och bajs och allt som hör till. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata om det, för jag tänker på patientens/vårdtagarens situation. Föreställ dig att du är helt pigg i huvudet och kan tänka klart, men din kropp orkar inte så du måste ha hjälp med allt du gör. Nån främmande människa måste tvätta dig och hjälpa dig på toaletten. Men ibland så måste du ha en blöja på dig, där allt kiss och bajs samlas. Sen måste någon annan främmande människa byta blöja på dig när det har samlats för mycket och du har gått runt med det för länge. Och det sorgligaste är att dom hela tiden förbättrar dom här blöjorna, så du kan gå runt i tolv timmar utan att du egentligen behöver byta blöja, för den kan suga upp så mycket. Tolv timmar i ditt eget kiss och bajs. Fyfan.
Min röst är helt galen. Jag är så hes att jag nästan inte kan prata, men jag känner mig inte sjuk i övrigt. Det är bara min hals som är sjuk. Det är intressant och väldigt roligt. Jag älskar att vara hes!
Annars så pratade vi om kiss och bajs och allt som hör till. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata om det, för jag tänker på patientens/vårdtagarens situation. Föreställ dig att du är helt pigg i huvudet och kan tänka klart, men din kropp orkar inte så du måste ha hjälp med allt du gör. Nån främmande människa måste tvätta dig och hjälpa dig på toaletten. Men ibland så måste du ha en blöja på dig, där allt kiss och bajs samlas. Sen måste någon annan främmande människa byta blöja på dig när det har samlats för mycket och du har gått runt med det för länge. Och det sorgligaste är att dom hela tiden förbättrar dom här blöjorna, så du kan gå runt i tolv timmar utan att du egentligen behöver byta blöja, för den kan suga upp så mycket. Tolv timmar i ditt eget kiss och bajs. Fyfan.
måndag 10 november 2008
Fall
Dagen har varit ett levande helvete, allt är helt fel.
Nu är jag bara så vansinnigt less på alltihopa att jag nästan börjar gråta. Så nu kör jag på list-systemet igen. Det är det bästa systemet för att orka göra saker. Annars så ser dom minsta saker ut som ett helt berg, men om man delar upp det så går det bättre. Ikväll är det enkla som att ta ett bad ett helt äventyr i sig. Jag har försökt noppa mina ögonbryn i flera dagar. Så ikväll har varit en kreativ kväll.
Lista för ikväll:
Bada-check
Färga ögonbrynen- check
Noppa ögonbrynen- check
Plugga på om Läkemedel-
Och förresten. Jag fick underkänt på provet jag skrev eftersom jag inte svarat på alla frågor, vilket var kravet. Och vi har ett nytt prov på Fredag. Jag pratade med våran lärare i Vård- och Omsorgsarbete, där jag har ett arbete och två läxor att skriva. Jag borde avsluta min Arbetsmiljö och Säkerhet kurs, och för att göra det så ska jag skriva klart ett arbete och göra ett prov.
Och dessutom så är jag förkyld.
(Får en bamsekram) Johan: "Varför faller man? -Jo, för att lära sig att ta sig upp igen.
Nu är jag bara så vansinnigt less på alltihopa att jag nästan börjar gråta. Så nu kör jag på list-systemet igen. Det är det bästa systemet för att orka göra saker. Annars så ser dom minsta saker ut som ett helt berg, men om man delar upp det så går det bättre. Ikväll är det enkla som att ta ett bad ett helt äventyr i sig. Jag har försökt noppa mina ögonbryn i flera dagar. Så ikväll har varit en kreativ kväll.
Lista för ikväll:
Bada-check
Färga ögonbrynen- check
Noppa ögonbrynen- check
Plugga på om Läkemedel-
Och förresten. Jag fick underkänt på provet jag skrev eftersom jag inte svarat på alla frågor, vilket var kravet. Och vi har ett nytt prov på Fredag. Jag pratade med våran lärare i Vård- och Omsorgsarbete, där jag har ett arbete och två läxor att skriva. Jag borde avsluta min Arbetsmiljö och Säkerhet kurs, och för att göra det så ska jag skriva klart ett arbete och göra ett prov.
Och dessutom så är jag förkyld.
(Får en bamsekram) Johan: "Varför faller man? -Jo, för att lära sig att ta sig upp igen.
Snart ska jag gå till skolan och det enda jag vill göra just nu är att lägga mig ner i sängen igen och bara sova. Har sovit riktigt dåligt inatt och vaknat ofta. Kanske med två timmars mellanrum, så nu är jag helt knäckt. Jag vill inte gå till skolan idag. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Och jag har slut på snus också, så egentligen borde jag gå redan nu så jag hinner köpa. Fast det kanske är lika bra, jag måste ju ändå dra ner på snusandet.
Nä. Nu ska jag rycka upp mig. Det här fixar ju jag! Jag får köpa snus på våran rast och på lunchen kan jag försöka plugga lite efter jag ätit. (Antagligen inte hemma, förra gången jag åt hemma så somnade jag).
Och okej, jag har gått upp i vikt. Så enkelt är det. Men jag visste att jag var tvungen att offra något om jag började skolan igen, så det fick bli vikten. Det blir nog att jag går ner till 50%, och då hinner jag träna. Då kan jag ta tag i det igen. Det är ett senare projekt, och det ger inget att få ångest över det.
Nu blir det åka av! Heja Martina!
Och jag har slut på snus också, så egentligen borde jag gå redan nu så jag hinner köpa. Fast det kanske är lika bra, jag måste ju ändå dra ner på snusandet.
Nä. Nu ska jag rycka upp mig. Det här fixar ju jag! Jag får köpa snus på våran rast och på lunchen kan jag försöka plugga lite efter jag ätit. (Antagligen inte hemma, förra gången jag åt hemma så somnade jag).
Och okej, jag har gått upp i vikt. Så enkelt är det. Men jag visste att jag var tvungen att offra något om jag började skolan igen, så det fick bli vikten. Det blir nog att jag går ner till 50%, och då hinner jag träna. Då kan jag ta tag i det igen. Det är ett senare projekt, och det ger inget att få ångest över det.
Nu blir det åka av! Heja Martina!
söndag 9 november 2008
Okej. Jag erkänner: jag mår dåligt.
Jag mår riktigt dåligt. Allt jag gör, alla andetag, varje tanke, gör så ont att jag är helt grinfärdig. Jag har tvättat idag, och mellan alla turerna ner i källaren har jag lagt mig ner i sängen och bara stirrat rakt upp i taket. Är det såhär det är tänkt att det ska vara? Kommer jag aldrig att bli frisk?
Och visst, det är klart att jag har gjort framsteg. Det har jag. Men i slutändan så ligger jag i sängen och varje cell i kroppen skriker efter något mer konkret att fokusera smärtan på, precis som förut. Men förut så hade jag inga hämningar, då släppte jag lös monstret och lät det förstöra alltihopa.
Är det verkligen bra att bara ligga här och vänta på ingenting? Det enda som susar i huvudet är piller. Piller, piller, piller. Jag behöver något att stoppa i munnen för att slippa känna såhär, vad som helst. Nu.
Ge mig åtminstone en chans att orka.
Jag saknar Mamma.
Jag mår riktigt dåligt. Allt jag gör, alla andetag, varje tanke, gör så ont att jag är helt grinfärdig. Jag har tvättat idag, och mellan alla turerna ner i källaren har jag lagt mig ner i sängen och bara stirrat rakt upp i taket. Är det såhär det är tänkt att det ska vara? Kommer jag aldrig att bli frisk?
Och visst, det är klart att jag har gjort framsteg. Det har jag. Men i slutändan så ligger jag i sängen och varje cell i kroppen skriker efter något mer konkret att fokusera smärtan på, precis som förut. Men förut så hade jag inga hämningar, då släppte jag lös monstret och lät det förstöra alltihopa.
Är det verkligen bra att bara ligga här och vänta på ingenting? Det enda som susar i huvudet är piller. Piller, piller, piller. Jag behöver något att stoppa i munnen för att slippa känna såhär, vad som helst. Nu.
Ge mig åtminstone en chans att orka.
Jag saknar Mamma.
torsdag 6 november 2008
För trött
Nä. Jag är för trött för det här. Jag är för trött för att orka öppna ögonen på morgonen och jag är för trött för att kunna sätta mig ner och fokusera mig på något.
Jag har skrivit ett mail till den där jävla Carina. Mitt tålamod tryter och hon får helt enkelt ta och fixa saker nu. Jag är för trött för att orka tjata om det här mer nu. Nu får hon rycka upp sig och sköta sitt jobb.
Pappa har ringt två gånger, och jag har inte orkat svara. Jag vet inte varför. Jag är bara för trött för att orka sitta och lyssna på hans tal på två timmar om sina egna bravader utan att riktigt komma ihåg vem det är han pratar med. Jag är för trött för att visa förståelse och förlåta honom gång på gång. För till slut så försvinner han. Han ringer mig i perioder, sen försvinner han och hör inte av sig förrän nästa gång han behöver prata av sig. Så när han försvinner måste jag alltid hitta på bortförklaringar till varför han har försvunnit den här gången. Bara för att trösta mig själv.
Jag ligger efter i skolan och jag är för trött för att orka ta tag i det.
Jag är för trött för att orka lyssna på Johans, ofta lite bittra, kommentarer om hur dåligt det är att knäcka fingrarna, tjuvröka och snusa för mycket. Om att jag måste ta tag i skolan. "Det är ju bara att göra det", om att jag borde åka och träna och hans bittra suckar när jag gör något som i hans ögon är dumt och onödigt. Jag är för trött för att höra på det.
Jag är alldeles för trött, helt enkelt.
Jag har skrivit ett mail till den där jävla Carina. Mitt tålamod tryter och hon får helt enkelt ta och fixa saker nu. Jag är för trött för att orka tjata om det här mer nu. Nu får hon rycka upp sig och sköta sitt jobb.
Pappa har ringt två gånger, och jag har inte orkat svara. Jag vet inte varför. Jag är bara för trött för att orka sitta och lyssna på hans tal på två timmar om sina egna bravader utan att riktigt komma ihåg vem det är han pratar med. Jag är för trött för att visa förståelse och förlåta honom gång på gång. För till slut så försvinner han. Han ringer mig i perioder, sen försvinner han och hör inte av sig förrän nästa gång han behöver prata av sig. Så när han försvinner måste jag alltid hitta på bortförklaringar till varför han har försvunnit den här gången. Bara för att trösta mig själv.
Jag ligger efter i skolan och jag är för trött för att orka ta tag i det.
Jag är för trött för att orka lyssna på Johans, ofta lite bittra, kommentarer om hur dåligt det är att knäcka fingrarna, tjuvröka och snusa för mycket. Om att jag måste ta tag i skolan. "Det är ju bara att göra det", om att jag borde åka och träna och hans bittra suckar när jag gör något som i hans ögon är dumt och onödigt. Jag är för trött för att höra på det.
Jag är alldeles för trött, helt enkelt.
tisdag 4 november 2008
Trött
Fy vad tungt det börjar gå i skolan. Herregud så trött och omotiverad jag är. Jag ligger efter i Vård- och Omsorgsarbete och missade hela dagen igår. Jag försov mig eftersom jag kommit hem från Stockholm tre timmar innan, förlät mig själv och bestämde mig för att gå dit efter lunchen. Då kom jag på att jag skulle ha skrivit ett arbete till igår, så då vågade jag inte. Helvete också. Och dessutom så rökte jag tre cigg igår. Moget.
måndag 3 november 2008
Lite bilder
Eftersom jag fick hålla i videokameran så kunde jag inte fotografera något under matchen, men jag hann få ta några bilder på uppvärmningen. Fast det är nästintill omöjligt att få till något eftersom dom sparkar så vansinnigt snabbt, så det blir mest suddigt.
Johanna är en söt liten tjej som tyvärr förlorade sin första match och fick därför inte vara med mer. Det var väldigt sorgligt och ledsamt.
Sverigeturné
Ojojoj så jag har farit runt i flera dagar nu. Jag är helt knäckt och lyckades försova mig ordentligt och far nog inte till skolan förrän efter lunch. Att sova två timmar på en buss hela natten utan möjlighet att ta medicinen är ingen höjdare. Så jag tog min lamictal när jag kom hem även fast det var försent. Jag tog dock inte min Seroquel, den jag börjar sova av, för den gör mig ju så vansinnnigt trött att då skulle jag inte ens kunna föreställa mig att komma upp den här tiden. Kanske vid fyra-tiden.
Jag vaknade i en pöl av svett, tack vara lamictalen. Trevligt.
Sammanfattning: Martina åker ner till Övik med Mimmi och stannar hos henne för att hjälpa henne packa. Klockan sju nästa morgon kommer hennes föräldrar och saker ska börja lyftas ut, men eftersom det var en massa saker som inte var packade än (vi hann verkligen inte) så satte jag mig i köket och packade resten medan jag somnade i sittande ställning med jämna mellanrum. Min kropp fixar verkligen inte att sova för lite.
Eftersom jag bara somnade hela tiden så bad jag Mimmi att skjutsa mig till Carro, där jag däckade i deras säng. När jag vaknade så började vi titta över lite papper och försökte få ordning på dom. Vilka ska skaffas? Vilka ska kopieras? Vilka ska skickas in? Vilka möten måste bokas? ...you name it. Att börja från scratch är helt värdelöst jobbigt. Men jag tror att vi fick ordning på det mest av pappersarbetet, även fast det inte riktigt känns som att jag hjälpte till. När Carro for iväg på terapi så diskade jag glas. Det var mycket disk och det fick inte riktigt plats att torka, så jag tog en dusch istället. Carro kom hem och kioskis följde med henne. (Kioskis är Annika, men hon kallas kioskis för hon jobbade i kiosken när vi gick i skolan. Hon är en av världens snällaste människor) Mimmi kom från Umeå när dom packat upp klart och vi åt middag tillsammans. Sen satt vi mest och spelade piano, sjöng och pratade. Det var trevligt.
Jag och Mimmi kom på att det skulle vara kul med att åka upp till Umeå och lämna mer saker (det fanns kartonger kvar i lägenheten), så vid klockan två på natten så packade vi lite och drog iväg. Vi blev stoppade av polisen, en rutinkontroll, och jag är fortfarande grymt nöjd över att vi inte hade packat så att det skymde sikten bakåt. Det hela gick bra och poliserna kände igen oss. (Pappa=brandman Mimmis Mamma=receptionist på brandstationen) Sen susade vi upp till Umeå, blev för trötta och blev därför helt galna. Det var väldigt, väldigt, väldigt roligt.
Vi sov hemma hos mig och Johan, och jag fick bekräftat att jag skulle åka ner till Stockholm klockan tre på natten. Så klockan halv tre så promenerade jag och Johan in till stan i kylan. Det var riktigt kallt och det gjorde mig lite bitter. Och självklart så kan jag inte sova på bussen, så det var tur att jag hade laddat över hela Kristina från Duvemåla till min telefon.
När vi kom till väntade ci på att invägningen skulle börja. Johan hade som vanligt sitt på det torra och det gick alldeles utmärkt. Sen åt vi mat och packade upp oss i lokalen. Där verkligen dog jag och sov åtta timmar utan att vakna, trots att vi sov i en gympasal med massa människor i.
Sen var det dags för tävling! Vi fick sitta och vänta i en annan gympasal några timmar innan det var någon från klubben som skulle tävla (fem stycken), sen hade dom planerat allt så smart att nästan alla från klubben tävlade samtidigt. Jag fick vara kameraman och fick springa mellan matcherna. När Johan skulle tävla var jag så nervös att jag bara vibrerade i hela kroppen. Och Johan vann! Han gick till semifinal där han vann igen. I finalen fick han möta Peter, en annan i klubben, och där föll han på mållinjen med två varningar. (Två varningar=en minuspoäng) Han fick en varning för att han rättade till sitt benskydd en snabbis utan att göra tecken till domaren, så jag vet inte riktigt vad jag tycker om det där. Man får minuspoäng om man ramlar ner på marken också.
Den andra fighten vann han med domaröveläggning. Killen han körde mot spöade honom förra gången, men nu vann han för domarna tyckte att han var duktigast! Han har verkligen utvecklats i den här klubben och nu har han äntligen fått ordning på allt, så nu går det bara uppåt för honom. Fast han har jämt sån jävla otur, han får in riktigt hårda sparkar, men inte tillräckligt hårda för att det ska utdela poäng. Han får in hur många som helst i jämförelse med dom andra.
Det här var den tredje deltävlingen i Svenska Cupen och nu har jag äntligen fått grepp på hur det här funkar egentligen. Det är fyra deltävlingar, och den som får mest poäng blir uttagen till landslaget. Sen är det också en SM-match, som avgör vem som är bäst i Sverige. Så när han tävlar i SM hoppas jag att det går ännu bättre för honom. Men ändå, tänk om han kommer på prispallen i SM! Det skulle vara så häftigt och han skulle verkligen vara värd det med tanke på hur mycket han tränar och tävlar.
Nåväl. Vi kom hem vid fyra-tiden imorse och här sitter jag nu och skolkar. Jag är utvilad och nöjd och ska snart ta en dusch. Fräscha upp mig lite, ser verkligen sliten ut.
Jag vaknade i en pöl av svett, tack vara lamictalen. Trevligt.
Sammanfattning: Martina åker ner till Övik med Mimmi och stannar hos henne för att hjälpa henne packa. Klockan sju nästa morgon kommer hennes föräldrar och saker ska börja lyftas ut, men eftersom det var en massa saker som inte var packade än (vi hann verkligen inte) så satte jag mig i köket och packade resten medan jag somnade i sittande ställning med jämna mellanrum. Min kropp fixar verkligen inte att sova för lite.
Eftersom jag bara somnade hela tiden så bad jag Mimmi att skjutsa mig till Carro, där jag däckade i deras säng. När jag vaknade så började vi titta över lite papper och försökte få ordning på dom. Vilka ska skaffas? Vilka ska kopieras? Vilka ska skickas in? Vilka möten måste bokas? ...you name it. Att börja från scratch är helt värdelöst jobbigt. Men jag tror att vi fick ordning på det mest av pappersarbetet, även fast det inte riktigt känns som att jag hjälpte till. När Carro for iväg på terapi så diskade jag glas. Det var mycket disk och det fick inte riktigt plats att torka, så jag tog en dusch istället. Carro kom hem och kioskis följde med henne. (Kioskis är Annika, men hon kallas kioskis för hon jobbade i kiosken när vi gick i skolan. Hon är en av världens snällaste människor) Mimmi kom från Umeå när dom packat upp klart och vi åt middag tillsammans. Sen satt vi mest och spelade piano, sjöng och pratade. Det var trevligt.
Jag och Mimmi kom på att det skulle vara kul med att åka upp till Umeå och lämna mer saker (det fanns kartonger kvar i lägenheten), så vid klockan två på natten så packade vi lite och drog iväg. Vi blev stoppade av polisen, en rutinkontroll, och jag är fortfarande grymt nöjd över att vi inte hade packat så att det skymde sikten bakåt. Det hela gick bra och poliserna kände igen oss. (Pappa=brandman Mimmis Mamma=receptionist på brandstationen) Sen susade vi upp till Umeå, blev för trötta och blev därför helt galna. Det var väldigt, väldigt, väldigt roligt.
Vi sov hemma hos mig och Johan, och jag fick bekräftat att jag skulle åka ner till Stockholm klockan tre på natten. Så klockan halv tre så promenerade jag och Johan in till stan i kylan. Det var riktigt kallt och det gjorde mig lite bitter. Och självklart så kan jag inte sova på bussen, så det var tur att jag hade laddat över hela Kristina från Duvemåla till min telefon.
När vi kom till väntade ci på att invägningen skulle börja. Johan hade som vanligt sitt på det torra och det gick alldeles utmärkt. Sen åt vi mat och packade upp oss i lokalen. Där verkligen dog jag och sov åtta timmar utan att vakna, trots att vi sov i en gympasal med massa människor i.
Sen var det dags för tävling! Vi fick sitta och vänta i en annan gympasal några timmar innan det var någon från klubben som skulle tävla (fem stycken), sen hade dom planerat allt så smart att nästan alla från klubben tävlade samtidigt. Jag fick vara kameraman och fick springa mellan matcherna. När Johan skulle tävla var jag så nervös att jag bara vibrerade i hela kroppen. Och Johan vann! Han gick till semifinal där han vann igen. I finalen fick han möta Peter, en annan i klubben, och där föll han på mållinjen med två varningar. (Två varningar=en minuspoäng) Han fick en varning för att han rättade till sitt benskydd en snabbis utan att göra tecken till domaren, så jag vet inte riktigt vad jag tycker om det där. Man får minuspoäng om man ramlar ner på marken också.
Den andra fighten vann han med domaröveläggning. Killen han körde mot spöade honom förra gången, men nu vann han för domarna tyckte att han var duktigast! Han har verkligen utvecklats i den här klubben och nu har han äntligen fått ordning på allt, så nu går det bara uppåt för honom. Fast han har jämt sån jävla otur, han får in riktigt hårda sparkar, men inte tillräckligt hårda för att det ska utdela poäng. Han får in hur många som helst i jämförelse med dom andra.
Det här var den tredje deltävlingen i Svenska Cupen och nu har jag äntligen fått grepp på hur det här funkar egentligen. Det är fyra deltävlingar, och den som får mest poäng blir uttagen till landslaget. Sen är det också en SM-match, som avgör vem som är bäst i Sverige. Så när han tävlar i SM hoppas jag att det går ännu bättre för honom. Men ändå, tänk om han kommer på prispallen i SM! Det skulle vara så häftigt och han skulle verkligen vara värd det med tanke på hur mycket han tränar och tävlar.
Nåväl. Vi kom hem vid fyra-tiden imorse och här sitter jag nu och skolkar. Jag är utvilad och nöjd och ska snart ta en dusch. Fräscha upp mig lite, ser verkligen sliten ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
