Igårkväll kom vi hem från tävlingen i Skellefteå. Jag trodde aldrig att jag skulle fixa det sociala, det är ju inte direkt min starkaste sida när jag kommer till ett gäng utan att riktigt känna någon, men det gick ganska bra. Jobbigast var helt klart det faktum att jag fick sitta i en gymnastiksal med alldeles för många människor där det pumpades musik, hejades och slogs konstant, i ungefär 11 (!!) timmar. Det var otroligt, otroligt och ännu mer otroligt jobbigt. Efter fem timmar så satt jag och smågrät och fortsatte med det resten av tiden. Och eftersom Johan var kantdomare i princip hela dagen så hade jag ytterst lite sällskap. Det var inte direkt det roligaste jag har varit med om. Men det funkade uppenbarligen, för jag lever idag.
Att titta på alla fighter var kul, det var ju därför jag for dit. Det är inte riktigt lika kul att titta på nybörjarna, för då sparkas det samma spark hela tiden, men när man började komma upp i avancerat blev det mer intressant. Då används det tekniker, det sparkas så hårt att det smäller i västarna och folk blir som galna. På riktigt. Det är som på viktiga fotbolls/hockey matcher där folk skriker åt domarna, svär och blir helt hysteriska.
Johan fick tävla mot en kille som vunnit SM vilket gjorde att det blev en väldigt intensiv och svårt match, som han tyvärr förlorade. Men matchen var hur bra som helst. Dom var artiga mot varandra, mot domaren och elaka mot varandra när dom slogs. Men så fort den andra gjort illa sig så bad dom om ursäkt och hjälpte den skadade upp på benen igen. Jag gillar såna matcher, för det blir så roligt att se att det fortfarande finns folk som tar sporten på ett sunt sätt.
Och eftersom jag är världens hönsmamma så började jag nästan att gråta när det var dags för Johans match. Då fick jag kramar av Sofie. Jag blir alltid så himla orolig!
Det är alltid lika konstigt att se honom fightas, eftersom han är världens snällaste annars. Han skulle aldrig någonsin göra en människa illa och jag har nog aldrig sett honom arg någon gång. Han har säkert varit arg, men det är inget jag kan komma ihåg. Det är klart att han blir arg, men han blir inte arg på andra människor, utan mest när han spelar tv-spel och misslyckas.
Men när han ställer sig där på mattan och dom bugar för varandra och för domaren, så ser man hur blicken i ögonen förändras och helt plötsligt är han helt fokuserad på att göra illa personen framför sig. Alldeles efter dom har hälsat på varandra så hoppar dom tillbaka en liten bit och ställer sig i kampställning. Då skriker man sitt kampskrik för att visa att man är redo och lyfter upp armarna i kampställning och ställer sig på tå. Det kan lätt låta som att det låter fjantigt att skrika, men när man väl är där så känns det helt rätt att skrika mot den andra motståndaren. Inte ett långt, utdraget skrik, utan ett kort och elakt. Samma skrik man använder när man sparkar den andra, sitt kampskrik helt enkelt.
Sen börjar man slåss och det hoppas, snurras och siktas otroligt hårda sparkar mot huvud och kropp. Varje gång det small så hoppade jag till lite. Dom sparkas ju så otroligt hårt! Jag kan inte riktigt fatta hur man kan fortsätta när man har fått en spark mitt på västen på bröstkorgen. All luft måste ju försvinna! Men jag antar att man blir härdad efter att ha fått ett ex antal sparkar där.
Nåväl, han överlevde men var allt lite blåslagen när han gick ur mattan. Och han förtjänar all credit possible eftersom han gjorde en grymt bra match ifrån sig mot en SM-vinnare.
Så det här inlägget tillägnas enbart Herr Fahlander för en bra match och en trevlig helg!
Klockan är 11.25 och jag ska duscha och städa litegrann innan Dan kommer upp. Daaaan!
söndag 27 april 2008
torsdag 24 april 2008
Särbehandling
Jag gick nyss in på apoteket och läste lite om mina mediciner. Dom är mot schizofreni, manier och psykoser. Två av dom är mot manier, dom andra två mot psykoser. Det slog mig bara att det känns så läskigt att läsa sånt. Jag vet inte vad jag har för diagnos nu, om jag ska vara helt ärlig. Men jag antar att jag inte vill veta heller på något plan, det är alltid lika läskigt att få ett papper där det står vad det är för fel. Ett ord. Det känns så surrealistiskt att ens problematik beskrivs med ett ord, att alla ens problem kan sammanfattas med ett ord.
Nåväl, idag läste jag lite om praktik-utbildningen jag ska gå till hösten. Tydligen så gäller det bara människor som redan har ett jobb, men som vill prova på något nytt. Det är inte jag. Jag har inte ens ett gymnasiebetyg. Men min studievägledare sa att det inte skulle vara några problem alls när jag var hos henne förra gången.
Jag vet att jag särbehandlas, det har jag alltid vetat. Dom på försäkringskassan gör allt för att jag ska kunna klara av saker. Det är ett samarbete mellan min psykolog, mina läkare och försäkringskassan. Dom håller stenkoll på allt jag gör, hur jag gör det och hur hårt jag pressas. Dom vet vad som händer om det blir för mycket och vad som händer då. Att jag slutar funka och i slutändan hör saker som inte finns. Så dom gör allt för att saker och ting ska gå så smärtfritt som möjligt.
Det är självklart bra att jag får möjligheter som andra kanske inte får. Att jag kan få prova på utbildningar utan att behöva slutföra. Jag behöver inte ta lån, inte betala hyra och alla aktiviteter jag vill prova på betalar dom. Utan diskussion. Allting fixas runtomkring mig. Andra människor håller igång mitt liv. Det är bra om jag inte orkar, då behöver jag inte oroa mig för någonting för jag vet att jag är i trygga händer. Men nu.. jag vet inte. Jag har blivit så mycket piggare och vill testa mina gränser, men det går inte. Jag får inte. Jag blir grymt frustrerad. Jag förstår varför dom blir oroade, det finns ju en anledning till att jag klassas som bipolär. Det går lika snabbt att få en idé och bli helt euforisk och känna att allt kommer att bli bra, som det försvinner och jag tappar livsglädjen helt. Sen börjar det bara om igen.
Men den senaste tiden har jag utvecklats så mycket. Så otroligt mycket, och jag känner mig så säker på mig själv och vad jag klarar eller inte klarar av. Men ju piggare jag blir, desto mer frustrerande är det med all denna särbehandling. Jag blir helt galen! Jag kan inte göra någonting utan att det ska kollas med läkare, psykologer, försäkringskassan.. you name it. Jag känner mig så låst att jag blir helt galen.
Och att jag nu ska kunna gå den här praktiken om jag vill, känns bara så himla.. jag vet inte. Det är svårt att hitta ett ord för det. Det känns inte bra. Det är jättefint att människor som kanske inte kan jobba eller gå i skola som andra, ändå har möjligheter att göra sitt liv bra. Men vars står jag egentligen i det här systemet? Hur ska vi kunna veta hur mycket jag har utvecklas om jag inte får testa mina gränser?
Jag vill inte rusa in i någonting, verkligen inte. Jag vill inte bli som förut där det hela slutar i tårar och desperation och nazister utanför dörren. Jag vägrar. Men jag vill kunna försöka. Jag vill kunna fixa med saker själv.
Eftersom jag har mått som jag mått så kan jag inte förlora det här stödet. Jag är inne i systemet, och jag kan inte ramla ur det. Det känns grymt bra. Just det här bidragssystemet är jag inne i tills 2010, och därmed basta. Hur det blir efter får vi se, men tills dess behöver jag inte oroa mig för något alls i hela världen.
Det blir bara så långtråkigt ibland. Att inte kunna känna sig.. jag vet inte. Fri?
Särbehandling i all ära, men vars går gränsen? Varför tittar människor, som studievägledaren, på mig med sånadär sympatiska ögon och lägger huvudet på sned och säger: "Vad vill du ha, Martina? Du kan få nästan allt du pekar på. Det är bara att välja!"
Det känns lite nedlåtande och minst sagt frustrerande att bli behandlad som någon som inte kan någonting alls i hela världen.
Jag vet inte alls vad jag vill med det här inlägget. Jag är bara frustrerad.
Imorgon ska jag åka upp till Skellefteå för att på Lördag kolla på när Johan slåss och sparkas. Det känns alltid lika konstigt och jag blir en hönsmamma som sitter på nålar och bara väntar på att få rusa in och torka blod.
Nåväl, idag läste jag lite om praktik-utbildningen jag ska gå till hösten. Tydligen så gäller det bara människor som redan har ett jobb, men som vill prova på något nytt. Det är inte jag. Jag har inte ens ett gymnasiebetyg. Men min studievägledare sa att det inte skulle vara några problem alls när jag var hos henne förra gången.
Jag vet att jag särbehandlas, det har jag alltid vetat. Dom på försäkringskassan gör allt för att jag ska kunna klara av saker. Det är ett samarbete mellan min psykolog, mina läkare och försäkringskassan. Dom håller stenkoll på allt jag gör, hur jag gör det och hur hårt jag pressas. Dom vet vad som händer om det blir för mycket och vad som händer då. Att jag slutar funka och i slutändan hör saker som inte finns. Så dom gör allt för att saker och ting ska gå så smärtfritt som möjligt.
Det är självklart bra att jag får möjligheter som andra kanske inte får. Att jag kan få prova på utbildningar utan att behöva slutföra. Jag behöver inte ta lån, inte betala hyra och alla aktiviteter jag vill prova på betalar dom. Utan diskussion. Allting fixas runtomkring mig. Andra människor håller igång mitt liv. Det är bra om jag inte orkar, då behöver jag inte oroa mig för någonting för jag vet att jag är i trygga händer. Men nu.. jag vet inte. Jag har blivit så mycket piggare och vill testa mina gränser, men det går inte. Jag får inte. Jag blir grymt frustrerad. Jag förstår varför dom blir oroade, det finns ju en anledning till att jag klassas som bipolär. Det går lika snabbt att få en idé och bli helt euforisk och känna att allt kommer att bli bra, som det försvinner och jag tappar livsglädjen helt. Sen börjar det bara om igen.
Men den senaste tiden har jag utvecklats så mycket. Så otroligt mycket, och jag känner mig så säker på mig själv och vad jag klarar eller inte klarar av. Men ju piggare jag blir, desto mer frustrerande är det med all denna särbehandling. Jag blir helt galen! Jag kan inte göra någonting utan att det ska kollas med läkare, psykologer, försäkringskassan.. you name it. Jag känner mig så låst att jag blir helt galen.
Och att jag nu ska kunna gå den här praktiken om jag vill, känns bara så himla.. jag vet inte. Det är svårt att hitta ett ord för det. Det känns inte bra. Det är jättefint att människor som kanske inte kan jobba eller gå i skola som andra, ändå har möjligheter att göra sitt liv bra. Men vars står jag egentligen i det här systemet? Hur ska vi kunna veta hur mycket jag har utvecklas om jag inte får testa mina gränser?
Jag vill inte rusa in i någonting, verkligen inte. Jag vill inte bli som förut där det hela slutar i tårar och desperation och nazister utanför dörren. Jag vägrar. Men jag vill kunna försöka. Jag vill kunna fixa med saker själv.
Eftersom jag har mått som jag mått så kan jag inte förlora det här stödet. Jag är inne i systemet, och jag kan inte ramla ur det. Det känns grymt bra. Just det här bidragssystemet är jag inne i tills 2010, och därmed basta. Hur det blir efter får vi se, men tills dess behöver jag inte oroa mig för något alls i hela världen.
Det blir bara så långtråkigt ibland. Att inte kunna känna sig.. jag vet inte. Fri?
Särbehandling i all ära, men vars går gränsen? Varför tittar människor, som studievägledaren, på mig med sånadär sympatiska ögon och lägger huvudet på sned och säger: "Vad vill du ha, Martina? Du kan få nästan allt du pekar på. Det är bara att välja!"
Det känns lite nedlåtande och minst sagt frustrerande att bli behandlad som någon som inte kan någonting alls i hela världen.
Jag vet inte alls vad jag vill med det här inlägget. Jag är bara frustrerad.
Imorgon ska jag åka upp till Skellefteå för att på Lördag kolla på när Johan slåss och sparkas. Det känns alltid lika konstigt och jag blir en hönsmamma som sitter på nålar och bara väntar på att få rusa in och torka blod.
tisdag 22 april 2008
Konstigt
Åh herregud! Jag skrev inget om vad som hände mig igår!
Det var helt sjukt i huvudet. Jag skulle gå in till stan, och alldeles där vi bor finns det en veterinärklinik som man går förbi. När jag började närma mig den så parkerade det en hästtransport där. (vilket är väldigt underligt, eftersom dom inte tar emot hästar där.. men hästen haltade lite och folk verkade vara lite stressade så det var antagligen nån slags form av kris.) När dom skulle ta ut hästen ur transporten så slet den sig lös och sprang iväg helt enkelt. Personerna som var där med hästen började springa efter och skrika på den och var arga. Så hästen kommer springande mot mig och jag får panik. Vad gör jag nu?
Eftersom en av mina absolut närmaste vänner äger en häst, en stor nordsvensk, så har jag haft lite kontakt med hästar. Jag har alltid varit fruktansvärt rädd för hästar, men jag har faktiskt ridit några gånger med henne. Och nu kommer det en häst som såg helt panikslagen ut springandes rätt emot mig. Jag var självklart helt förvirrad över situationen, mest eftersom den var så bisarr. Jag menar, en häst kommer springande mot mig, det är ett bostadsområde och jag lyssnade på musik och solen sken. (Finn ett fel) Det var någonting som inte riktigt stämde, var det enda jag kunde tänka. Och det gick sådär i slow motion, som det gör ibland när det händer läskiga saker.
När min kamrat med hästen, Jessika, skulle få pli på en vild ung hingst var jag där någon gång och tittade på. Hon är väldigt liten, och hästen var väldigt stor. Och jag minns väldigt väl att han sprang rätt emot henne och hon bara stod kvar. Så han stannade alldeles framför henne och stegrade och var jättearg och frustade, men hon stod bara kvar. Det minns jag väldigt väl, eftersom det var grymt häftigt att se på. Mäktigt.
Så där stod jag, med en panikslagen häst springandes mot mig och det enda som ekade i huvudet var Jessikas röst från när hon förklarade för mig att en häst springer aldrig på en människa. Dom springer aldrig över en. Så jag stod kvar. Dels för att jag tänkte (hoppades) på att Jessika hade rätt, hon har alltid det, och dels för att jag var helt skräckslagen. Och hästen stannade. Mitt framför mig. Jag var helt förvirrad och hästen såg om möjligt ännu mer förvirrad ut. Sen stod vi där och tittade på varandra. Ingen rörde en muskel, utan vi bara såg förvirrade ut. Sen klappade jag på hästen och gick tillbaka med den till människorna som ägde den. Det var så förvirrande. Dom började prata och fråga om jag ville ha något eller om jag ville sitta ner osv. Jag såg nog helt skräckslagen ut, för jag var helt svag i kroppen och ville mest lägga mig ner och gråta.
Efter en massa ursäktande och förlåtanden och erbjudanden om pengar, fika, kramar, skjuts.. you name it, så gick jag därifrån.
Det var helt jävla sjukt i huvudet och hela dagen var jag alldeles skakig. Hur kan det vara möjligt? Hur stor är chansen att just jag ska möta en rädd häst som kommer springande?
Jag fattar fortfarande ingenting, och jag är nog fortfarande chockad.
Helt galet konstigt.
Klockan är 17.40 och jag ska äta middag nu
Det var helt sjukt i huvudet. Jag skulle gå in till stan, och alldeles där vi bor finns det en veterinärklinik som man går förbi. När jag började närma mig den så parkerade det en hästtransport där. (vilket är väldigt underligt, eftersom dom inte tar emot hästar där.. men hästen haltade lite och folk verkade vara lite stressade så det var antagligen nån slags form av kris.) När dom skulle ta ut hästen ur transporten så slet den sig lös och sprang iväg helt enkelt. Personerna som var där med hästen började springa efter och skrika på den och var arga. Så hästen kommer springande mot mig och jag får panik. Vad gör jag nu?
Eftersom en av mina absolut närmaste vänner äger en häst, en stor nordsvensk, så har jag haft lite kontakt med hästar. Jag har alltid varit fruktansvärt rädd för hästar, men jag har faktiskt ridit några gånger med henne. Och nu kommer det en häst som såg helt panikslagen ut springandes rätt emot mig. Jag var självklart helt förvirrad över situationen, mest eftersom den var så bisarr. Jag menar, en häst kommer springande mot mig, det är ett bostadsområde och jag lyssnade på musik och solen sken. (Finn ett fel) Det var någonting som inte riktigt stämde, var det enda jag kunde tänka. Och det gick sådär i slow motion, som det gör ibland när det händer läskiga saker.
När min kamrat med hästen, Jessika, skulle få pli på en vild ung hingst var jag där någon gång och tittade på. Hon är väldigt liten, och hästen var väldigt stor. Och jag minns väldigt väl att han sprang rätt emot henne och hon bara stod kvar. Så han stannade alldeles framför henne och stegrade och var jättearg och frustade, men hon stod bara kvar. Det minns jag väldigt väl, eftersom det var grymt häftigt att se på. Mäktigt.
Så där stod jag, med en panikslagen häst springandes mot mig och det enda som ekade i huvudet var Jessikas röst från när hon förklarade för mig att en häst springer aldrig på en människa. Dom springer aldrig över en. Så jag stod kvar. Dels för att jag tänkte (hoppades) på att Jessika hade rätt, hon har alltid det, och dels för att jag var helt skräckslagen. Och hästen stannade. Mitt framför mig. Jag var helt förvirrad och hästen såg om möjligt ännu mer förvirrad ut. Sen stod vi där och tittade på varandra. Ingen rörde en muskel, utan vi bara såg förvirrade ut. Sen klappade jag på hästen och gick tillbaka med den till människorna som ägde den. Det var så förvirrande. Dom började prata och fråga om jag ville ha något eller om jag ville sitta ner osv. Jag såg nog helt skräckslagen ut, för jag var helt svag i kroppen och ville mest lägga mig ner och gråta.
Efter en massa ursäktande och förlåtanden och erbjudanden om pengar, fika, kramar, skjuts.. you name it, så gick jag därifrån.
Det var helt jävla sjukt i huvudet och hela dagen var jag alldeles skakig. Hur kan det vara möjligt? Hur stor är chansen att just jag ska möta en rädd häst som kommer springande?
Jag fattar fortfarande ingenting, och jag är nog fortfarande chockad.
Helt galet konstigt.
Klockan är 17.40 och jag ska äta middag nu
måndag 21 april 2008
Överraskning
Imorgon har jag mitt prov som jag får göra om efter en vit liten lögn, eftersom jag missade det förra gången. Jag är så osäker på den här kursen, för jag vet inte riktigt vad jag ska fokusera allt pluggande på. Det är så mycket att jag blir förvirrad. Det ligger papper överallt och jag får panik och slutar försöka. Men nu tror jag att jag har pluggat bort det värsta. Hoppas jag.
Jag är så vansinnigt röksugen! Det är röktider ute, det är sådär mysigt varmt på kvällarna och man kan vara ute. Då brukar jag röka som mest. Men eftersom jag har slutat och inte rökt på jättelänge så får jag verkligen stå emot alla instinkter. Jag motiverar mig själv med att all konditionsträning är helt i onödan om jag röker. Det är en bra motivation.
Jag längtar efter tatueringstiden, för då ska jag försöka hinna med att ringa Sanna och klippa mig. Jag kommer att bli snygg i håret, vilket verkligen behövs, eftersom det är vildvuxet sen när jag rakade bort det.
Jag har egentligen inget vettigt att säga. Jag är helt slut i huvudet.
Fast jag har fixat med Johans överraskning! Äntligen! Det är så spännande, jag är så jävla snäll och bra så det är ju läskigt. Nu när han kommer hem från träningen ska han få det. Jag blir helt pirrig i kroppen och kan inte sitta still.
Tiderna för när jag har skrivit mina inlägg är helt mongo, så nu skriver jag tiden själv.
Klockan är: 21.14 och det är verkligen dags för mig att ta min medicin. Nu.
Over and out
Jag är så vansinnigt röksugen! Det är röktider ute, det är sådär mysigt varmt på kvällarna och man kan vara ute. Då brukar jag röka som mest. Men eftersom jag har slutat och inte rökt på jättelänge så får jag verkligen stå emot alla instinkter. Jag motiverar mig själv med att all konditionsträning är helt i onödan om jag röker. Det är en bra motivation.
Jag längtar efter tatueringstiden, för då ska jag försöka hinna med att ringa Sanna och klippa mig. Jag kommer att bli snygg i håret, vilket verkligen behövs, eftersom det är vildvuxet sen när jag rakade bort det.
Jag har egentligen inget vettigt att säga. Jag är helt slut i huvudet.
Fast jag har fixat med Johans överraskning! Äntligen! Det är så spännande, jag är så jävla snäll och bra så det är ju läskigt. Nu när han kommer hem från träningen ska han få det. Jag blir helt pirrig i kroppen och kan inte sitta still.
Tiderna för när jag har skrivit mina inlägg är helt mongo, så nu skriver jag tiden själv.
Klockan är: 21.14 och det är verkligen dags för mig att ta min medicin. Nu.
Over and out
lördag 19 april 2008
Vilmer ett år
Igår fyllde Vilmer ett år. Först var idén att åka ner och hälsa på och fira kalaset med min familj, men eftersom jag var sådär småsjuk var det ingen bra idé, så jag skulle ha kalas här uppa istället. Men eftersom huvudvärken slog till så orkade jag helt enkelt. Dessutom så hade jag varit spänd hela dagen, så jag var inte vidare laddad.
Firandet blev till slut att jag och Johan gick ut på natten och blåste upp ballonger. Sen band vi fast dom efter ett långt staket alldeles utanför. Det var fint och jag var nöjd. Det var en bra present.
Annars så kräktes jag en massa inatt och har jobbat idag och hållit i ansiktsmålning och ballongutdelning i gallerian. Jag var mycket duktig. Från börjar så misslyckades jag totalt med att måla barnen, men till slut så fick jag kläm på det. Det jobbigaste med att misslyckas är att se föräldrarnas uttryck. "Åh, tack." Sen det där nervösa leendet, och jag med desperation förklarar att det lätt går att tvätta bort och åååh. Jag blev så trött. Men sen blev jag bra, och barnen älskade mig och mina ballonger. Jag går hädanefter under namnet "Ballongkvinnan". Och det var ganska många barn som frågade när jag skulle vara där nästa gång. Eftersom jag inte visste (antagligen ingen gång, men det hade jag inte hjärta att säga) så skulle dom kolla efter mig extra noga nästa gång dom var på stan.
Jag måste vara en grymt trevlig människa eftersom jag målade så vansinnigt dåligt, men folk undrade ändå när jag skulle komma tillbaka. T.om. föräldrar.
Eftersom det var McDonalds grej så visste nästan alla vem jag var, så dom var jättetrevliga och gulliga. Jag hoppas att jag får göra om det, jag älskar känslan av att ha gjort någonting bra.
Nu ska jag äta lite mer chips, må illa och se på Vänner.
Firandet blev till slut att jag och Johan gick ut på natten och blåste upp ballonger. Sen band vi fast dom efter ett långt staket alldeles utanför. Det var fint och jag var nöjd. Det var en bra present.
Annars så kräktes jag en massa inatt och har jobbat idag och hållit i ansiktsmålning och ballongutdelning i gallerian. Jag var mycket duktig. Från börjar så misslyckades jag totalt med att måla barnen, men till slut så fick jag kläm på det. Det jobbigaste med att misslyckas är att se föräldrarnas uttryck. "Åh, tack." Sen det där nervösa leendet, och jag med desperation förklarar att det lätt går att tvätta bort och åååh. Jag blev så trött. Men sen blev jag bra, och barnen älskade mig och mina ballonger. Jag går hädanefter under namnet "Ballongkvinnan". Och det var ganska många barn som frågade när jag skulle vara där nästa gång. Eftersom jag inte visste (antagligen ingen gång, men det hade jag inte hjärta att säga) så skulle dom kolla efter mig extra noga nästa gång dom var på stan.
Jag måste vara en grymt trevlig människa eftersom jag målade så vansinnigt dåligt, men folk undrade ändå när jag skulle komma tillbaka. T.om. föräldrar.
Eftersom det var McDonalds grej så visste nästan alla vem jag var, så dom var jättetrevliga och gulliga. Jag hoppas att jag får göra om det, jag älskar känslan av att ha gjort någonting bra.
Nu ska jag äta lite mer chips, må illa och se på Vänner.
torsdag 17 april 2008
Förändringen
Jag pluggade så hårt att jag grät. Jag var helt och fulländat slut i huvudet. Jag skulle ha provet idag i min hjärna, men det var inte så. Det var igår. Jag grät ännu mer. Kommer antagligen inte få läsa kursen mer. Det gör mig helt deprimerad, eftersom jag aldrig har kämpat såhär hårt i skolan. Jag har aldrig behövt göra det, eftersom jag gled igenom den tiden jag gick på gymnasiet utan problem. Det var tack vare musikkurserna och Fröken Lång. Buhubuhu. Jag vill inte gå mer i skolan.
Jag har kolla på en massa bilder från bilddagboken på en massa gamla vänner. Sånt ger mig alltid lika mycket ångest. Det känns så jävla orättvist. Alla är fortfarande lika snygga och festar lika mycket och går på universitetet. Jag tänker inte ens gå in på hur jobbigt det känns, det vet vi redan allihopa.
Fan också. Jag har haft en så jävla bra dag idag. Efter min mentala brakedown på skolan pga provet, så bjöd Johan mig på lunch på ett jättegulligt café och vi åt glass på torget i solen. Det har varit och är fortfarande strålande sol och jag har varit nöjd med allting. Men nu gick det käpprätt neråt när jag börjar kolla på hur människors liv ser ut.
Jag vill också ha. Jag vill se ut som jag gjorde förut. Jag vill inte ha gått upp trettio kilo i vikt och vill vara lika duktig på att spela som jag var då. Nu har jag varit tvungen att börja om från början. Det fanns ingenting kvar och jag var tvungen att glömma allt gammalt och bara se framåt. Nu kan jag inte göra det. Nu måste jag på något sätt bearbeta allt som var förut och acceptera förändringen och orättvisan. Men det är helt galet svårt att acceptera allt, för allt jag vill i slutändan är att saker och ting ska vara som det var innan. Förut.
Jag saknar dom. Vännerna jag hade. Nu har jag inte dom, för allt försvann. Det finns några stöttepelare, som aldrig försvann. Carro, Jessika och Jenny. Och min familj såklart. Och framförallt, Johan.
Jag älskar dom, mest av allt på hela jorden. Det gör jag. Men jag saknar lik förbannat allt som var förut. Allt som fanns och alla drömmar jag hade som jag skulle kunna nått.
Men allt försvann. Allt jag hade tynade bort och rann mellan fingrarna på mig.
Och jag kan inte stå ut med det. Jag vill ha tillbaka allt, men det är för långt bort och jag kommer aldrig att nå det igen. Aldrig någonsin.
Men en av dom närmaste som stannat kvar, är Mimmi. Hon gick aldrig, hon kom närmare och det spelade ingen roll hur dåligt det än var, hon kom bara närmare. Min ångest var inte ens något hon reflekterade över på ett bra sätt. Hon såg mig, och inte min ångest. Bara mig och inte monstret bakom mig som förföljde mig.
Hon och Johan är det bästa som har hänt mig någonsin, alltid och för evigt.
Försvinnande
Jag har kolla på en massa bilder från bilddagboken på en massa gamla vänner. Sånt ger mig alltid lika mycket ångest. Det känns så jävla orättvist. Alla är fortfarande lika snygga och festar lika mycket och går på universitetet. Jag tänker inte ens gå in på hur jobbigt det känns, det vet vi redan allihopa.
Fan också. Jag har haft en så jävla bra dag idag. Efter min mentala brakedown på skolan pga provet, så bjöd Johan mig på lunch på ett jättegulligt café och vi åt glass på torget i solen. Det har varit och är fortfarande strålande sol och jag har varit nöjd med allting. Men nu gick det käpprätt neråt när jag börjar kolla på hur människors liv ser ut.
Jag vill också ha. Jag vill se ut som jag gjorde förut. Jag vill inte ha gått upp trettio kilo i vikt och vill vara lika duktig på att spela som jag var då. Nu har jag varit tvungen att börja om från början. Det fanns ingenting kvar och jag var tvungen att glömma allt gammalt och bara se framåt. Nu kan jag inte göra det. Nu måste jag på något sätt bearbeta allt som var förut och acceptera förändringen och orättvisan. Men det är helt galet svårt att acceptera allt, för allt jag vill i slutändan är att saker och ting ska vara som det var innan. Förut.
Jag saknar dom. Vännerna jag hade. Nu har jag inte dom, för allt försvann. Det finns några stöttepelare, som aldrig försvann. Carro, Jessika och Jenny. Och min familj såklart. Och framförallt, Johan.
Jag älskar dom, mest av allt på hela jorden. Det gör jag. Men jag saknar lik förbannat allt som var förut. Allt som fanns och alla drömmar jag hade som jag skulle kunna nått.
Men allt försvann. Allt jag hade tynade bort och rann mellan fingrarna på mig.
Och jag kan inte stå ut med det. Jag vill ha tillbaka allt, men det är för långt bort och jag kommer aldrig att nå det igen. Aldrig någonsin.
Men en av dom närmaste som stannat kvar, är Mimmi. Hon gick aldrig, hon kom närmare och det spelade ingen roll hur dåligt det än var, hon kom bara närmare. Min ångest var inte ens något hon reflekterade över på ett bra sätt. Hon såg mig, och inte min ångest. Bara mig och inte monstret bakom mig som förföljde mig.
Hon och Johan är det bästa som har hänt mig någonsin, alltid och för evigt.
Försvinnande
tisdag 15 april 2008
By the way..
Jag slutade sitta fast och lyckades ta mig iväg. Jag saknade ensamhet och saknade känslan av att vara någon som kunde göra någonting kreativt. Jag har dock inte pluggat något, vilket kommer att straffa mig dyrt inom en mycket snar framtid. Mycket snart händer det.
Hela kvällen har varit sådär fantastiskt konstig och man faktiskt uppskattar den där 20 minuters promenaden från stan utan att man tänker på det. Utan känner det just precis nu, hur skönt det var med den där friskluften.
Allting känns sådär fulländat just precis just i den här sekunden, med Ane Brun i bakgrunden.
Jag är helt enkelt en narkoman. Beroende av dom där sakerna som inger känslan av frihet och revolt.
Jag är beroende, och du är min drog. Glöm aldrig det.
Beroendeframkallande
Hela kvällen har varit sådär fantastiskt konstig och man faktiskt uppskattar den där 20 minuters promenaden från stan utan att man tänker på det. Utan känner det just precis nu, hur skönt det var med den där friskluften.
Allting känns sådär fulländat just precis just i den här sekunden, med Ane Brun i bakgrunden.
Jag är helt enkelt en narkoman. Beroende av dom där sakerna som inger känslan av frihet och revolt.
Jag är beroende, och du är min drog. Glöm aldrig det.
Beroendeframkallande
Grått
Sånahär dagar gör mig galen. Dagar då jag inte kommer iväg. Då det är grått ute och jag har mycket att göra. Jag måste börja städa på ersboda. Och plocka upp allting jag slängde omkring förra gången jag var där för jag blev så frustrerad, arg och ledsen. Det är skönt att kasta saker omkring sig då. Man får ut mycket aggressioner då, jag har gjort det hur många gånger som helst.
Sånahär dagar ska man lyssna på Ane Brun- A temporary dive. Den skivan är den ultimata skivan att lyssna på sånahär dagar.
I wear rubber bands round my soul
They keep me from crawling
And these rubber bands round my soul
They keep me from falling
So then when you are not in my dreams
And not in my mind
But we are at the same place at the same time
Rubber no longer holds
Ane Brun- Rubber & Soul
motstånd
Sånahär dagar ska man lyssna på Ane Brun- A temporary dive. Den skivan är den ultimata skivan att lyssna på sånahär dagar.
I wear rubber bands round my soul
They keep me from crawling
And these rubber bands round my soul
They keep me from falling
So then when you are not in my dreams
And not in my mind
But we are at the same place at the same time
Rubber no longer holds
Ane Brun- Rubber & Soul
motstånd
måndag 14 april 2008
Sommarsol
Solen lyser ute idag och snön börjar smälta, för andra gången i år.
Jag har sådär mycket att göra. Ångestfyllda saker att göra. Det som var mest ångestfyllt idag var att ringa till Radiotjänsten och ändra på en räkning jag fått som var andra påminnelsen, vilket var konstigt, eftersom jag inte fått den första räkningen alls. De var snälla och förstående. Jag antar att det mest berodde på att jag höll på att börja gråta. Tanten hörde nog hur mycket jag darrade på rösten. Jag är inte van vid sånthär. Jag har aldrig fixat det förut, men nu måste det göras. Så enkelt är det. Det är så jobbigt att komma tillbaka till verkligheten!
Hade en spelning på ett dop igår, med en av världshistoriens dåligaste låtar. Jag tycker väldigt illa om den, men för sexhundra svenska riksdaler så lägger man det åt sidan och gör sitt jobb ganska snabbt. Och väldigt bra, som vanligt. Jag är lite bortskämd med såntdär. Jag är alltid lika nervös och får alltid lika mycket ångest inför att jag ska spela inför människor, samtidigt som jag vet att det kommer att gå hur bra som helst. Varje gång gör det ju det. Jag fixar det alltid och leverar det som ska leveras. Den här gången var det tårar-i-ögonen-vackert som skulle fram, och det kom det. Det är häftigt att veta att hur nervös jag än är och hur jobbigt och oförberett det känns, så kommer allt att lösa sig när jag väl sitter där.
Vid den här tiden börjar jag sakna att spela fotboll. När det börjar smälta och man börjar ha dom första träningarna utomhus. Jag vill också ha! Jag funderar seriöst på att dra i några trådar nu till sommaren och fixa så jag får vara med på en träning. Bara en, sen är jag nöjd. Måste bygga upp kondisen som fan innan, men det är det värt. Bara för att få känna hur det kändes då ångest inte låg som en hinna över allting jag gör.
Den här sommaren kommer nog att bli bra. Jag längtar efter den, mest för att jag ska försöka boka alla körlektioner jag har att ta ut. Sen ska jag kämpa för att få ett körkort, det skulle vara riktigt bra. Kunde ju inte fortsätta att ta körkort då jag började med dom tyngre medicinerna, fick inte köra då rent lagligt.
Men nu finns det ingen varningstriangel, så då får jag bestämma själv. Och jag vet att jag inte är trögare i skallen för att jag äter dom. Fast dom är grymt starka mediciner, men ändå. Jag vet det.
Jag ska nog ta och laga iordning lite falafel och potatis, med salsagrejen och sen gå och sola lite solarium. Bara för att fira mina nya ögonbryn som jag fått. Eller, nya och nya, men de ser ut som det. Sen ska jag läsa boken jag lånat från min svenskalärare som heter "Hohaj", den verkar ruskigt bra.
Men först: mat och mediciner
Jag har sådär mycket att göra. Ångestfyllda saker att göra. Det som var mest ångestfyllt idag var att ringa till Radiotjänsten och ändra på en räkning jag fått som var andra påminnelsen, vilket var konstigt, eftersom jag inte fått den första räkningen alls. De var snälla och förstående. Jag antar att det mest berodde på att jag höll på att börja gråta. Tanten hörde nog hur mycket jag darrade på rösten. Jag är inte van vid sånthär. Jag har aldrig fixat det förut, men nu måste det göras. Så enkelt är det. Det är så jobbigt att komma tillbaka till verkligheten!
Hade en spelning på ett dop igår, med en av världshistoriens dåligaste låtar. Jag tycker väldigt illa om den, men för sexhundra svenska riksdaler så lägger man det åt sidan och gör sitt jobb ganska snabbt. Och väldigt bra, som vanligt. Jag är lite bortskämd med såntdär. Jag är alltid lika nervös och får alltid lika mycket ångest inför att jag ska spela inför människor, samtidigt som jag vet att det kommer att gå hur bra som helst. Varje gång gör det ju det. Jag fixar det alltid och leverar det som ska leveras. Den här gången var det tårar-i-ögonen-vackert som skulle fram, och det kom det. Det är häftigt att veta att hur nervös jag än är och hur jobbigt och oförberett det känns, så kommer allt att lösa sig när jag väl sitter där.
Vid den här tiden börjar jag sakna att spela fotboll. När det börjar smälta och man börjar ha dom första träningarna utomhus. Jag vill också ha! Jag funderar seriöst på att dra i några trådar nu till sommaren och fixa så jag får vara med på en träning. Bara en, sen är jag nöjd. Måste bygga upp kondisen som fan innan, men det är det värt. Bara för att få känna hur det kändes då ångest inte låg som en hinna över allting jag gör.
Den här sommaren kommer nog att bli bra. Jag längtar efter den, mest för att jag ska försöka boka alla körlektioner jag har att ta ut. Sen ska jag kämpa för att få ett körkort, det skulle vara riktigt bra. Kunde ju inte fortsätta att ta körkort då jag började med dom tyngre medicinerna, fick inte köra då rent lagligt.
Men nu finns det ingen varningstriangel, så då får jag bestämma själv. Och jag vet att jag inte är trögare i skallen för att jag äter dom. Fast dom är grymt starka mediciner, men ändå. Jag vet det.
Jag ska nog ta och laga iordning lite falafel och potatis, med salsagrejen och sen gå och sola lite solarium. Bara för att fira mina nya ögonbryn som jag fått. Eller, nya och nya, men de ser ut som det. Sen ska jag läsa boken jag lånat från min svenskalärare som heter "Hohaj", den verkar ruskigt bra.
Men först: mat och mediciner
torsdag 10 april 2008
Speedspeedspeed
Det går en tjej i min grupp i kursen Svenska C. Hon är en såndär människa som man helt enkelt faller för. Hon är otroligt söt, brunt lockigt hår, finaste leendet och är otroligt sympatisk. Och hon är rolig dessutom. Jag blir så himla nervös när jag är bland sådana människor. Människor som jag skulle vilja vara. Sådär lugn och harmonisk. Så jag blir skitstressad för att hon är så lugn och snäll och jag börjar kläcka ur mig en massa konstiga saker och blir helt speedad. (Mer än vanligt..) Idag började jag humma på Dans kända ramsa: "Nippelinuppa, ta mig där det pruppa" Då log hon mot mig sådär ljuvligt och skrattade. Hon tyckte jag var rolig. Och jag blev mer stressad. (Och jag tänker inte ens gå in på föreläsningen idag på Miljökunskapen, med en människa som var på besök och föreläste..)
Varför blir jag alltid såhär bland lugna och trevliga människor? Jag visar direkt upp den sida av mig som jag inte riktigt gillar. Så fort jag hamnar i stressande miljöer så blir jag helt speedad och kan inte kontrollera mig själv. Jag börjar bokstavligen skaka i kroppen för att jag blir så himla upptrissad. Som ett barn innan jultomten kommer, kan inte sitta still och är på bristningsgränsen till att börja gråta eftersom det är så spännande.
Jag önskar att jag kunde vara lugn och sansad och visa att jag inte bara är på gränsen till att behöva få lugnande rätt i blodet för att kunna lugna ner mig. Jag kan bara visa upp den sidan med människor jag känner mig trygg med. Och det är inte många. Jag är fortfarande lite speedad, men jag studsar inte omkring som duracellkanin med tjack i blodet. Jag skrattar högt och jag lever om, men det vet alla omkring mig att jag gör, så det gör inget. Take it or leave it liksom.
Nuförtiden så börjar jag skaka ganska rejält när jag blir sådär överraskad av någonting som jag kanske borde ha gjort, eller kan hända inom en mycket snar framtid. Som exempel kan jag ta i Tisdags, då jag helt hade glömt bort att vi skulle ha gjort en utredning av någonting positivt ang. miljösituationen. Jag kom på det kanske två timmar innan lektionen skulle börja, och jag blev så stressad att jag inte kunde göra någonting. Även fast jag snabbt konstaterade att jag inte skulle hinna, så kunde jag inte sluta vara stressad. Jag kunde inte ta på min mascara. Det gick liksom inte.
Äh. Nu har jag bara ont i mitt knä som det skrapar i när jag går, precis som när jag spelade som mest fotboll, och det gör så svinigt jävla ont att det går inte att förstå. Det blir lätt så när man var ung och fräsch och ambitiös och tränade hårt. För hårt. Mitt knä vill inte leka med mig, vilket gör mig kinkig. Att ha ont konstant dygnet runt gör en ganska trött och sliten. För mig gör det att jag blir überkinkig och vill sova forever and ever. Sen måste jag även skrika ut högt hur ont jag har och intensivbeklaga mig för någon stackare som lyckas vara i närheten. Som alldeles prick nu, Johan sitter i samma rum.
Colbie Caillat med skivan Coco, är dagens bubbliz. Sommarskiva, helt klart.
snöstjärna
Varför blir jag alltid såhär bland lugna och trevliga människor? Jag visar direkt upp den sida av mig som jag inte riktigt gillar. Så fort jag hamnar i stressande miljöer så blir jag helt speedad och kan inte kontrollera mig själv. Jag börjar bokstavligen skaka i kroppen för att jag blir så himla upptrissad. Som ett barn innan jultomten kommer, kan inte sitta still och är på bristningsgränsen till att börja gråta eftersom det är så spännande.
Jag önskar att jag kunde vara lugn och sansad och visa att jag inte bara är på gränsen till att behöva få lugnande rätt i blodet för att kunna lugna ner mig. Jag kan bara visa upp den sidan med människor jag känner mig trygg med. Och det är inte många. Jag är fortfarande lite speedad, men jag studsar inte omkring som duracellkanin med tjack i blodet. Jag skrattar högt och jag lever om, men det vet alla omkring mig att jag gör, så det gör inget. Take it or leave it liksom.
Nuförtiden så börjar jag skaka ganska rejält när jag blir sådär överraskad av någonting som jag kanske borde ha gjort, eller kan hända inom en mycket snar framtid. Som exempel kan jag ta i Tisdags, då jag helt hade glömt bort att vi skulle ha gjort en utredning av någonting positivt ang. miljösituationen. Jag kom på det kanske två timmar innan lektionen skulle börja, och jag blev så stressad att jag inte kunde göra någonting. Även fast jag snabbt konstaterade att jag inte skulle hinna, så kunde jag inte sluta vara stressad. Jag kunde inte ta på min mascara. Det gick liksom inte.
Äh. Nu har jag bara ont i mitt knä som det skrapar i när jag går, precis som när jag spelade som mest fotboll, och det gör så svinigt jävla ont att det går inte att förstå. Det blir lätt så när man var ung och fräsch och ambitiös och tränade hårt. För hårt. Mitt knä vill inte leka med mig, vilket gör mig kinkig. Att ha ont konstant dygnet runt gör en ganska trött och sliten. För mig gör det att jag blir überkinkig och vill sova forever and ever. Sen måste jag även skrika ut högt hur ont jag har och intensivbeklaga mig för någon stackare som lyckas vara i närheten. Som alldeles prick nu, Johan sitter i samma rum.
Colbie Caillat med skivan Coco, är dagens bubbliz. Sommarskiva, helt klart.
snöstjärna
tisdag 8 april 2008
Kommer du alltid att stanna?
Jag mår dåligt idag, igen. Precis som igår är jag så trött på allting att jag vill lägga mig ner och bara sova till allting har slutat. Till allting har lyfts av mina axlar. Det är så mycket nu. För mycket. Och jag bara drunknar i stress, sorg och ångest.
Hela idén med att känna sån sorg jag känner är verkligen en av dom dummaste idiotidéer att jag blir galen. Galen! Jag vet inte riktigt varför jag känner sorg. Jag vet inte riktigt vad som har triggat igång skiten. Kanske Vilmers kommande födelsedag? Kanske att jag ska flytta och allt strul med det? Kanske att min ekonomi har ännu en gång runnit mellan fingrarna och helt plötsligt ska jag betala räkningar för saker jag inte gjort. Och dessutom så börjar mina tänder jävlas igen och jag blir så trött. Så trött, trött, trött.
Så jag sörjer. Allt som är och allt som kunde ha varit och som är så långt borta. Allt som har försvunnit och allt som aldrig kommer tillbaka. All enkelhet med saker. Nu vet jag att det är helt kört, det finns inget mer att göra. Och det kommer att vara jävligt också. Det kommer inte att ta slut inom en månad eller två. Det kommer hela tiden att finnas saker att göra och betala. Mina tänder är helt körda sen depressionen. Det kommer att ta flera månader, för jag har inte tillräckligt med pengar. Och nu har en till ramlat sönder. Det slutar aldrig, det kommer alltid att finnas problem.
Det vore en annan sak om jag var van med att göra allt sånthär. Att få ha hunnit lära mig om hur man kan se på saker och hur man ska tänka, istället för att tänka som jag. Istället för att se på motgångar som jag gör. Det är så svårt, jag är så ovan. Jag måste alltid fråga Johan hur jag ska göra, med dom minsta saker. "Kan jag köpa den där tröjan imorgon?" Jag kan inte tänka långt fram. Jag kan inte tänka logiskt och kunna hålla mig till en plan som jag så duktigt har organiserat i mitt huvud. Och Johan svarar alltid att jag vet själv hur jag ska göra. Att jag måste tänka lite. Och han säger det med så stor övertygelse att jag blir om möjligt ännu mer förvirrad. Vet jag redan svaret? Hur kan jag veta det men inte komma på det? Är jag så trög?
Sen blir jag arg. För att jag inte vet och för att han inte bara ger mig ett svar. Vad som helst. Säg åt mig vad jag ska göra!
Igår, alldeles efter jag skrivit mitt blogginlägg så började jag gråta. Mycket. Jag satt rätt upp och ner och bara grät. Sorgen blev så intensiv och påtaglig att jag nästan kunde ta på den. Johan kom hem från sin träning och jag bara grät. Jag kunde inte sluta. Han höll om mig sådär som han alltid brukar göra och pussade mig i håret. Pratade om hur bra allting kommer att bli i slutändan. Att jag är så duktig. Att jag inte ska tänka på allt det dåliga, utan tänka på allt bra jag har. Att jag har en fantastisk familj som jag älskar så mycket att hjärtat nästan brister. Att jag har vänner, som alltid kommer att finnas där. Alltid. Hur mycket kärlek jag ger och får.
Han har alltid hållit om mig på samma sätt. Han slår armarna om mig som en jättestor björnkram och man känner hans muskler. Hela han är som en muskel, mentalt och fysiskt, och jag vet att ingenting någonsin kommer igenom hans kropp. Han bär på så mycket styrka att jag blir smittad när han kramar mig sådär, så allt blir bättre. Sen pussar han mig i pannan och säger att han älskar mig och alltid kommer att göra det. Han kommer alltid att stanna, allting kommer bli bättre. Han kommer aldrig att gå sin väg.
Och det spelar ingen roll att jag inte vill kramas. Att jag vill gå omkring och skrika ut min ångest och förstöra allting. Att bara lägga mig på golvet och skrika, precis som jag gör när han inte är med. Det spelar ingen roll vad jag än vill eller tänker göra, han kommer alltid med sin björnkram. Han vet att det bästa sättet att få mig lugn är att krama mig. Hårt och länge men alldeles mjukt.
Jag saknar min mamma och min syster. Jag vill hem.
Kevlarsjäl
Hela idén med att känna sån sorg jag känner är verkligen en av dom dummaste idiotidéer att jag blir galen. Galen! Jag vet inte riktigt varför jag känner sorg. Jag vet inte riktigt vad som har triggat igång skiten. Kanske Vilmers kommande födelsedag? Kanske att jag ska flytta och allt strul med det? Kanske att min ekonomi har ännu en gång runnit mellan fingrarna och helt plötsligt ska jag betala räkningar för saker jag inte gjort. Och dessutom så börjar mina tänder jävlas igen och jag blir så trött. Så trött, trött, trött.
Så jag sörjer. Allt som är och allt som kunde ha varit och som är så långt borta. Allt som har försvunnit och allt som aldrig kommer tillbaka. All enkelhet med saker. Nu vet jag att det är helt kört, det finns inget mer att göra. Och det kommer att vara jävligt också. Det kommer inte att ta slut inom en månad eller två. Det kommer hela tiden att finnas saker att göra och betala. Mina tänder är helt körda sen depressionen. Det kommer att ta flera månader, för jag har inte tillräckligt med pengar. Och nu har en till ramlat sönder. Det slutar aldrig, det kommer alltid att finnas problem.
Det vore en annan sak om jag var van med att göra allt sånthär. Att få ha hunnit lära mig om hur man kan se på saker och hur man ska tänka, istället för att tänka som jag. Istället för att se på motgångar som jag gör. Det är så svårt, jag är så ovan. Jag måste alltid fråga Johan hur jag ska göra, med dom minsta saker. "Kan jag köpa den där tröjan imorgon?" Jag kan inte tänka långt fram. Jag kan inte tänka logiskt och kunna hålla mig till en plan som jag så duktigt har organiserat i mitt huvud. Och Johan svarar alltid att jag vet själv hur jag ska göra. Att jag måste tänka lite. Och han säger det med så stor övertygelse att jag blir om möjligt ännu mer förvirrad. Vet jag redan svaret? Hur kan jag veta det men inte komma på det? Är jag så trög?
Sen blir jag arg. För att jag inte vet och för att han inte bara ger mig ett svar. Vad som helst. Säg åt mig vad jag ska göra!
Igår, alldeles efter jag skrivit mitt blogginlägg så började jag gråta. Mycket. Jag satt rätt upp och ner och bara grät. Sorgen blev så intensiv och påtaglig att jag nästan kunde ta på den. Johan kom hem från sin träning och jag bara grät. Jag kunde inte sluta. Han höll om mig sådär som han alltid brukar göra och pussade mig i håret. Pratade om hur bra allting kommer att bli i slutändan. Att jag är så duktig. Att jag inte ska tänka på allt det dåliga, utan tänka på allt bra jag har. Att jag har en fantastisk familj som jag älskar så mycket att hjärtat nästan brister. Att jag har vänner, som alltid kommer att finnas där. Alltid. Hur mycket kärlek jag ger och får.
Han har alltid hållit om mig på samma sätt. Han slår armarna om mig som en jättestor björnkram och man känner hans muskler. Hela han är som en muskel, mentalt och fysiskt, och jag vet att ingenting någonsin kommer igenom hans kropp. Han bär på så mycket styrka att jag blir smittad när han kramar mig sådär, så allt blir bättre. Sen pussar han mig i pannan och säger att han älskar mig och alltid kommer att göra det. Han kommer alltid att stanna, allting kommer bli bättre. Han kommer aldrig att gå sin väg.
Och det spelar ingen roll att jag inte vill kramas. Att jag vill gå omkring och skrika ut min ångest och förstöra allting. Att bara lägga mig på golvet och skrika, precis som jag gör när han inte är med. Det spelar ingen roll vad jag än vill eller tänker göra, han kommer alltid med sin björnkram. Han vet att det bästa sättet att få mig lugn är att krama mig. Hårt och länge men alldeles mjukt.
Jag saknar min mamma och min syster. Jag vill hem.
Kevlarsjäl
måndag 7 april 2008
Stolthet
Idag mår jag dåligt. En såndär dag då allting känns.. jag vet inte. Meningslöst. Jag är på bristningsgränsen till att börja gråta. Det har jag varit hela dagen. Och det blev inte bättre av att jag, när jag var på Ersboda, läste igenom en massa texter och dikter jag skrev när jag var runt fjorton-femton. Det var väldigt ångestfyllda saker, vilket ledde till att jag direkt blev ångestfylld. Tänk att jag mått så dåligt så länge. Jämt jämt jämt. I så många år. Jag blir trött av att bara tänka på det. Redan då handlade det om så mycket jag har dragit till sin spets nu när jag varit sjuk. Det är så sorgligt att nästan inte ha några minnen av att vara lycklig. Det var så få stunder. Att inte ha något materiellt bevis på att jag upplevt många. Jag har säkert varit lycklig många gånger, speciellt då. Men det fanns alltid i bakgrunden. Det låg därinne och åt upp mig. Sakta men säkert. Tills det inte fanns någonting kvar och jag fick börja om från början.
Alla dessa dikter och texter, gjorde så ont. Det gör alltid så ont att bli påmind om hur dåligt allt har varit. För det har verkligen varit det. Det var inte tänkt att jag skulle överleva, allt har arbetat mot mig på den punkten och jag kan fortfarande inte förstå att jag lever. Och när jag blir påmind om det gör att jag inte vill leva. Inte på samma sätt som för några år sen, utan på ett helt annat sätt. Jag vet inte riktigt hur det kan förklaras, men det är på ett helt annat sätt.
Att bli påmind om hur långt jag ligger efter gör också sådär ont. Att jag missat så många år och att jag helt plötsligt ska fylla 23. Det känns helt overkligt och absurt. Jag vill inte! Jag vill vara tonåring och inte tänka på hur meningslöst ett liv kan vara. Jag vill kunna säga: "Kom du ihåg när jag var arton och gjorde såhär.." Jag kan inte det, för jag minns ingenting. Allting är som ett stort svart hål som sträcker sig över några år där jag inte minns någonting. Jag har bara små, små minnen. Som jag greppar tag i så hårt jag bara kan. Tänk om jag tappar dom också.
Jag vill kunna gå på universitet, ha en utbildning, kunna jobba och kunna leva på samma sätt som alla andra. Jag vill så mycket men kan så lite. "Du har ju kommit så långt ändå Martina! Tänk på allt du uträttat i din själ." Det är klart jag har varit bra, det är klart att det är en fantastisk bedrift att överleva när man varit så långt borta och vinglat på gränsen. Men jag vill ha det andra har! Jag vill inte behöva känna stolthet över att jag har överlevt. Jag vill kunna känna stolthet över att jag har levt mitt liv på det sätt jag vill.
Jag önskar att jag kunde läsa musik- och psykologikurser på universitet och läsa till musikterapeut i Arvika. Och sen kunna jobba med utvecklingsstörda barn och ungdomar och lära dom kommunicera på ett sätt dom inte kan.
Men jag vet att jag är så långt ifrån att det inte är lönt att sträcka sig efter det längre.
Vilmer fyller snart ett år, och jag kom på mig själv att spela "Ja må du leva" i moll. Sen grät jag lite, där inuti. Sen spelade jag den i dur.
allvar
Alla dessa dikter och texter, gjorde så ont. Det gör alltid så ont att bli påmind om hur dåligt allt har varit. För det har verkligen varit det. Det var inte tänkt att jag skulle överleva, allt har arbetat mot mig på den punkten och jag kan fortfarande inte förstå att jag lever. Och när jag blir påmind om det gör att jag inte vill leva. Inte på samma sätt som för några år sen, utan på ett helt annat sätt. Jag vet inte riktigt hur det kan förklaras, men det är på ett helt annat sätt.
Att bli påmind om hur långt jag ligger efter gör också sådär ont. Att jag missat så många år och att jag helt plötsligt ska fylla 23. Det känns helt overkligt och absurt. Jag vill inte! Jag vill vara tonåring och inte tänka på hur meningslöst ett liv kan vara. Jag vill kunna säga: "Kom du ihåg när jag var arton och gjorde såhär.." Jag kan inte det, för jag minns ingenting. Allting är som ett stort svart hål som sträcker sig över några år där jag inte minns någonting. Jag har bara små, små minnen. Som jag greppar tag i så hårt jag bara kan. Tänk om jag tappar dom också.
Jag vill kunna gå på universitet, ha en utbildning, kunna jobba och kunna leva på samma sätt som alla andra. Jag vill så mycket men kan så lite. "Du har ju kommit så långt ändå Martina! Tänk på allt du uträttat i din själ." Det är klart jag har varit bra, det är klart att det är en fantastisk bedrift att överleva när man varit så långt borta och vinglat på gränsen. Men jag vill ha det andra har! Jag vill inte behöva känna stolthet över att jag har överlevt. Jag vill kunna känna stolthet över att jag har levt mitt liv på det sätt jag vill.
Jag önskar att jag kunde läsa musik- och psykologikurser på universitet och läsa till musikterapeut i Arvika. Och sen kunna jobba med utvecklingsstörda barn och ungdomar och lära dom kommunicera på ett sätt dom inte kan.
Men jag vet att jag är så långt ifrån att det inte är lönt att sträcka sig efter det längre.
Vilmer fyller snart ett år, och jag kom på mig själv att spela "Ja må du leva" i moll. Sen grät jag lite, där inuti. Sen spelade jag den i dur.
allvar
fredag 4 april 2008
Flykten
Jag drömde om nazisterna. Det var ett tag nu sen dom var inblandade i mitt liv, och som väntat var det helt fruktansvärt. Hela drömmen var jag jagad, överallt och hela tiden. Jag fick krypa i högt gräs, vara panikslagen och framförallt vara hungrig. Det hela slutade med att jag satt i ett betongrum med min familj med bara en liten glugg där det var nån snäll själ som stoppade in mat. Tänk om han skulle dö? Vad skulle vi göra då? Det var också vårat enda hål för luft. Och eftersom nazisterna hade sin högsäsong i vårat område skulle vi inte kunna gå ut. Sen kom nazisterna in i vårat hus, dödade personen som stoppade in mat och hittade våran glugg. Dom kikade in och jag kunde då se vad dom såg. Alla i min familj var helt jättemagra och Vilmer och Skrutten var där och jag satt i hörnet och grät, höll för öronen och gungade fram och tillbaka med Vilmer i famnen. Maarit höll i skrutten och Fredrik stod framför dom. Hela min familj såg så.. jag vet inte, trasiga ut. Och eftersom dom inte kunde komma in så murade dom igen vårat luft- och mat hål. Vi dog av syerbrist. Precis när jag höll på dö så vaknade jag med ett ryck och tog världens djupaste andetag, som inte kunde bli vidare djupt eftersom jag hade ett ångestmonster som satt på bröstet.
Alltså, hela drömmen var så jävla vidrig. Den var jätteinvecklad, men allt hängde ihop. Jag hatar sånahär drömmar. Jag blir helt galen av dom. Men efter jag vaknat så fick jag prata med min syster och det var otroligt bra att få bort tankarna på drömmen.
Vilmers första kalas börjar närma sig med stormsteg! Jag blir så glad, för jag vet att det kommer att bli det bästa födelsedags kalaset med allt dom behövs för ett lyckat kalas. Massor med kärlek.
Jag är så jävla kliché, men det får man vara idag.
Alltså, hela drömmen var så jävla vidrig. Den var jätteinvecklad, men allt hängde ihop. Jag hatar sånahär drömmar. Jag blir helt galen av dom. Men efter jag vaknat så fick jag prata med min syster och det var otroligt bra att få bort tankarna på drömmen.
Vilmers första kalas börjar närma sig med stormsteg! Jag blir så glad, för jag vet att det kommer att bli det bästa födelsedags kalaset med allt dom behövs för ett lyckat kalas. Massor med kärlek.
Jag är så jävla kliché, men det får man vara idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
