Förberedelse

Igår kom jag hem efter några välbehövliga dagar i Övik. Jag fick träffa Maarit, Ellen, Markku, Martin, Mamma och Fahlander&co. Jag for hem tidigare för att förbereda mig mentalt inför den kommande veckan, vilket är den första veckan på lite svårare tider med skolan. Det kommer att bli mycket, svårt och nästintill omöjligt. Men att få sitta här hemma och ordna bland alla skolpapper, kolla i kalendern och tänka ut vilka kläder jag kan ha osv osv, ger mer än vad folk kan tro. För mig ger det väldigt mycket att planera och tänka ut strategier, även när det kommer till dom minsta sakerna. Och samtidigt som jag gör dessa saker så tänker jag hela tiden att det kommer att gå bra, att jag kommer att klara av det här och att om jag inte gör det, så är det inte hela världen. Då har jag mina backup-planer.

Jag har klurat lite på var jag vill ha min APU. Jag har kollat på kartor, räknat avstånd, kollat bussar.. you name it. Men nu har jag kommit på var jag helst vill vara. Jag vill gärna inte praktisera inom hemtjänsten, för då åker man mest runt till olika hem och hjälper dom städa eller någon annan hemsyssla. Det här hemmet jag vill vara på är ett servicehus som är inriktat på dementa patienter.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit igång med "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Det var han som skrev "Flyga drake" som jag och Johan såg på film för ett tag sen och det var en av dom finaste filmerna jag sett. Så nu måste jag ju läsa den här boken, den verkar vara bra. Jag läser alldeles för lite nu när jag har börjat gå i skolan. Jag saknar att läsa en riktigt bra bok och fastna totalt i den. Och att spela! Jag saknar orken och tiden att sitta och spela.

Jag hade ganska stora planer för den här dagen, men jag satte igång Torsk på Tallinn och tro det eller inte; jag somnade. Min kropp är trött. Min hjärna är trött. Det är inte att jag har ovanligt mycket ångest eller att jag har överbelastat kroppen. Men jag är trött ändå. Jag behöver nog slå mig till ro lite.

Vi fick inte lägenheten på Carlshem som vi ville ha, men vi kom överrens om att det kanske är lika bra. Det är nog inte rätt tillfälle att flytta just nu. Jag skulle nog må bra av att inte flytta under vårterminen då det kommer att bli mycket att göra i skolan och med min praktik.

Nu måste jag gå på affären och handla middag åt Johan.

Dåligt

Det var inget smart drag att inte ta medicinen igår. Jag skulle ha tagit en av dom, varför gjorde jag inte det?

Strax efter jag skrivit förra inlägget började jag göra mig iordning och föll nästan ihop på golvet. Lamictalen gör mig helt konstig. Jag mådde fruktansvärt illa och var kallsvettig och vit i ansiktet. När jag gick iväg till skolan så kändes det som att jag gick en halvmeter ovanför marken och jag hade svårt att greppa pennan och lyckas få ner ord. Det gick ganska dåligt, men det är bättre att ha försökt än att inte ha gjort det.

Sen har jag mått ganska bra hela förmiddagen men nu när jag kom hem så slog det bara till och nu mår jag fruktansvärt dåligt i kroppen. Jag känner mig helt surrealistisk och jag borde äta, men jag är inte hungrig och mår illa. Eller.. jag mår konstigt. Riktigt dåligt.

Och jag som ska åka till övik om en och en halv timme!

Nattvaka

Det är snart dags för prov och jag kan för allt i världen inte förstå vars hela natten har tagit vägen. Jag har varit vaken hela natten, som jag alltid är innan prov, för att hinna plugga det där absolust sista. Men inatt har det inte blivit nåt gjort alls. Jag fattar ingenting. Det borde gå bra, hoppas jag. Det kan ju inte mer än åt helvete liksom.

Jag tog nyss ett bad och glömde mitt schampoo i träningsväskan, så nu luktar mitt hår manligt och bra. Det känns intressant.

Och jag har helt glömt bort att jag ska till övik idag! Allt pluggande, tränande och lägenhetsletande har fått mig att totalt glömma bort den trevliga trippen som väntar. Vi ska äta middag och sova hos Johans föräldrar för att imorgon åka ner till Sollefteå och hänga hos Mika som ska tatuera Johans ena sida av bröskorgen. Där vid revbenen. Det kommer nog att bli jävligt hett. Mika är duktig.

Jag får se om jag orkar åka med ner dit, det är mest bara drygt att sitta och vänta i ex antal timmar medan Johan tatuerar sig och pratar en massa med Mika. Det är som att sitta i ett väntrum. Så jag får se. Jag spenderar hellre dagen med min familj, om man säger så.

Jag ringde till Carina häromdagen och bokade om våran tid och hon har inte ringt upp. Hon ligger helt klart på minus-listan. Borde ringa och förnya mitt recept idag också. Drygt att hålla på att tjata, vilket jag alltid måste göra. Det blir alltid strul. Alltid.

Annars så ligger vi tvåa på en lägenhet som är i samma hus som Jennys! Det är spännande, jag hoppas verkligen att vi får den, det skulle ju vara hur kul som helst. Jenny är bra!

Nä, nu kanske jag ska ta och försöka plugga lite. Puuh

Arg

Jag är arg.

Jag är rosenrasande, ursinnigt, vansinnigt arg. Jag vill skrika och slåss. Förstöra saker. Det känns som att jag nått någon magisk gräns.

Idag fick jag en snabb överblick på det nya schemat som börjar nästa vecka. Då börjar två kurser och en av dom är Sjukvård som jag redan är trött på. Jag vet hur dryg den kommer att vara och det är en stor kurs som ska läsas på relativt kort tid. Jag kommer att gå i skolan fyra dagar i veckan och dom flesta är heldagar = det kommer inte att funka. Det gör mig arg.

Jag var och tränade, vilket oftast brukar lätta lite på ångesttrycket. Men inte idag, för jag är inte nöjd. Idag är jag inte nöjd med något jag gör. Allt jag gör är värdelöst och otillräckligt.

Så nu sitter jag här och är arg. Jag blev arg när jag låg i badet, vilket var oväntat. Jag brukar faktiskt bli ganska avslappnad och lugn när jag har badat, det är nog därför jag badar så mycket. Ilskan bara sköljde över mig.

Jag fick min kallelse till läkaren och tiden är inte förrän om en månad. Det gör mig väldigt arg. Min kontaktperson kan brinna i helvetet.

Det fanns ingen ketchup till min glamorösa middag bestående av korv och makaroner. Det gör mig arg.

Jag blev förföljd av en äcklig gubbe större delen av dagen. Först var jag lite rädd, nu i efterhand blir jag bara arg.

Jag måste köpa studielitteratur för 600:-. Pengar jag inte har. Det gör mig arg.

Jag har prov på Onsdag och jag blir arg.

Det ligger en hinna av otillräcklig över mig och jag blir inte bara frustrerad. Jag blir arg.

Känslan över att konstant föra en kamp mot mig själv och mina brister driver mig till vansinne. Det är jobbigt att kriga mot sig själv, mot alla känslor och beteenden som varit naturliga för mig hela mitt liv. Det är svårt att veta vad man ska kämpa emot och ibland blir jag förvirrad. Det är så mycket nytt och svårt och även fast jag står med ostadiga ben och vinglar så ställs det så höga krav på mig. Inte bara av andra utan också av mig själv. Nya intryck, regler, förväntningar och framförallt dom nya strukturerna som ska byggas upp trycker ner mig i marken.

Först tänkte jag att jag inte ska låta min ilska välla över mig, men jag insåg snabbt att jag faktiskt får vara arg. Det får man vara. Men eftersom jag inte kan känna något i lagom nivå så blir jag helt galet förbannad. Så nu har jag stängt av telefonen och tackar gudarna för att Johan är på träning så att jag inte skulle ge utlopp för all ilska på honom, det blir lätt så.




Jag är arg. Jag är arg över min otillräcklighet och över min inkompetens. Jag är arg på människor och system runt mig. Jag är arg för min svaghet och jag är arg för att jag inte är så stark som jag vill vara. Och som folk förväntar sig att jag ska vara.

Melankoli

Jag känner mig melankolisk och nedstämd. Jag har saker jag måste göra och jag kommer inte igång. Imorgon är det Måndag och jag har saker att göra tills dess, men jag förstår inte riktigt uppgifterna. Jag förstår inte vad det är tänkt att vi ska skriva om.

Jag måste gå och hämta ut mina böcker också. Måste beställa mer studielitteratur och det kostar ju multum! Herregud.

För att muntra upp mig själv så lyssnar jag på Helen Sjöholm där hon sjunger i en av dom mest fantastiska filmerna på jorden. Jag relaterar alltid den här låten till mig själv. Det är som att jag själv sjunger den eller har skrivit den. Den tar orden ur min mun.

http://www.youtube.com/watch?v=ridUqEFixQ0&feature=related

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Tjockis

Den här dagen har varit lite sådär, måste jag erkänna. Jag missförstod tiden och kom en halvtimme försent till en lektion som var en timme lång. När vi slutat så satt jag och Sanna och redde ut lite vad Tora egentligen hade sagt, bara för att förstå att det inte funkade med skolans datorer. Så vi kunde inte renskriva det på en gång, så jag tog på mig uppgiften och ska göra det nu i helgen. Hon har prov på Måndag, så det kändes som en smart idé.

Jag har tränat också och det gick vansinnigt tungt. Jag antar att det gör det när man inte har tränat ordentligt på ett tag och jag känner mig inte alls inspirerad till att fortsätta. Det är inte kul att träna när man är tjock och bedrövad.

Att inse hur tjock man egentligen är känns inte direkt kul. Minst sagt. Jag var tvungen att köpa byxor och det fick mig verkligen att tappa all livslust. Jag köpte en skjorta också, som jag trodde att jag skulle kunna ha så jag provade den inte, men den kan jag inte ha för jag är för tjock. Buhu.

Jag är trött.

Tora

Idag har jag varit och intervjuat en tant som heter Tora. Jag och Sanna (en tjej i klassen) pallrade oss dit och hade med oss både bullar och blomma. Det är ingen smart idé att komma till ett ålderdomshem med bullar och blommor och börja prata med en tant. Det tog alldeles för lång tid. Hon slutade ju inte prata! Hon berättade om hennes Mamma, hennes Pappa och alla hennes syskon (tolv barn)... you name it. Men hon var söt och trevlig och nu har vi hur mycket info som helst att briljera med när vi ska skriva sammanfattningen och lämna in den.

Nu måste jag hitta nån slags form av ork så att jag lyckas ta mig vidare på nya äventyr. Jag är trött, har ont i magen och är ful i håret. Jag hatar att vara ful i håret. Jag har fått min plattång och locktång idag, men eftersom jag är relativt nyduschad så kan jag inte använda plattången. Förbannelse.

Jag är alldeles för trött för att kunna göra någonting känns det som. Jag vill mest bara lägga mig ner och gråta.

Snabbt

Jag var vidrigt trött när jag for till skolan imorse. Hela förmiddagen var ett helvete. Jag tog mina mediciner alldeles för sent igår så dom verkade fortfarande. Jag trodde jag skulle dö. Jag drack två stycken RedBull men lyckades ändå inte riktigt vakna till. Vanligtvis så behöver jag dricka en för att vara speedad i flera timmar, men trots att jag druckit två inom loppet av nån timme så somnade jag när jag kom hem. Då är man trött, gott folk.

Tidigare idag ringde Carina. Eftersom jag nästintill har hotat henne för att hon ska ta kontakt och boka tid åt mig hos en läkare, så ringde hon nu och lät väldigt nervös. Stolt som en tupp så berättade hon att hon hade bokat en tid hos en läkare och satt mig på en väntelista för en utredning. Jag berömde henne, som man berömmer ett barn, men var grundligt besviken över att jag inte skulle få träffa en doktor förrän om en månad. Vilket antiklimax. Jag vill så gärna träffa en läkare så snart som möjligt för att få en remiss skickad till kirurgen, så att jag kan få göra bort skiten. Nu utökades min väntetid alldeles för länge och när jag räknar på det så har jag nog tur innan jag far ut på min andra praktik. Problemet är dock att om jag inte får göra det innan dess, så kan jag nog med största sannolikhet inte åka ut på den. Det känns riktigt surt att behöva vänta. Men det får jag lösa sen. Om det nu blir så att jag inte kan åka ut på praktiken så kan jag ju passa på att läsa kurser som komma skall och göra två praktiker i rad. Men besviken blev jag.

Idag ska jag hämta ut mitt paket med en plattång och locktång som jag beställde. Det känns spännande att ha en plattång men inte ha någon borste. Jag är så cool. Eftersom jag inte har kammat håret på ex antal veckor så börjar det bli riktigt struligt.

Annars så tror jag att det går riktigt bra för mig i kursen vi läser nu, otroligt nog. Vi har snart ett prov som känns helt klart överkomligt. Snart börjar två nya kurser och jag kommer att läsa på heltid igen. Det känns lite sådär. Jag hoppas att det inte blir lika jobbigt som det var förra terminen. Sjukvård och Människan socialt och kulturellt. Sjukvård är en kurs som jag verkligen inte ser framemot, men jag antar att det får funka.

Det går väldigt snabbt omkring mig. Skolan rusar fram med nya kurser, böcker och lärare och jag fattar inte hur jag kan hänga med.

Jag saknar friheten jag fick med piller.

Skavsår

Sorgen över bullen (som har flyttat), sorgen över all ensamhet och den olidliga känslan av otillräcklighet bara vällde ur mig och jag föll sönder i tusen bitar. Hur ska det gå ihop? Hur ska jag få det här att funka? Jag kan inte leva upp till alla krav som ställs. Alla mina år som försvunnit försöker ta sig ikapp och jag hinner inte med att smälta in alla intryck och alla nya rutiner.

Jag visste att du fanns där när jag var i en annan verklighet. Jag kunde inte föreställa mig att du inte skulle finnas där när jag lyckas kravla mig ur helvetet och står på ostadiga ben och vinglar.

Vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen

Att utagera

Idag har jag varit i skolan och det gick över förväntan. Jag kom försent, förstås, men jag kunde hålla mig relativt fokuserad hela förmiddagen. Det är tur att jag bara går halva dagar nu, känns riktigt skönt. Det visade sig också att jag inte alls ligger så långt efter som jag trott.

Efter skolan så lunchade jag och Johan på kinarestaurang och jag for iväg till Carina, den idiotiska tanten. Jag vet inte riktigt vad hon vill mig. Jag har inget behov av henne alls i mitt liv förutom att hon ska fixa med att ordna tider med läkare och fixa med mina mediciner. Idag var dock ett givande möte där hon gav mig många bra nyheter. Jag återkommer om dom.

I slutet av mötet började vi självklart att bråka lite. Vi pratade om vad som är lämpligt i olika situationer, med tanke på mina ärr. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt häver hon ur sig att när hon pratar med flickor som har blivit sexuellt utnyttjade som far ut och festar i kortkort måste förstå att man inte kan gå runt så. What?

Jag kontrade direkt med att fråga om hon egentligen får säga så som kontaktperson? Får hon egentligen ge små vinkar till utnyttjade tjejer om att det faktiskt är lite deras fel att män våldtar dom för att dom går i kortkort? Hon blev väldigt nervös och medan jag fortsatte med mitt långa tal så blev hon mer och mer ihopsjunken i sin lilla fåtölj. Jag började ifrågasätta och fråga efter tjänstefel. Vi började bråka ännu mer och diskussionen blev såpass intensiv att jag nästan ställde mig upp. Hur i hela friden kan hon, som kontaktperson på psykiatriska, ge såna "råd" och "tips" till tjejer?


Det här är mitt tips:

Det alla tjejer som känner sig rädda och utsatta i sånahär situationer ska göra är att lära sig slåss. Det är fan den bästa lösningen. Om jag skulle haft terapi med en tjej som nyss blivit våldtagen skulle jag för det första inte komma med kommentarer om att hon inte ska bli så himla full och att hon ska ta byxor på sig. För det andra så skulle jag hjälpa henne att kunna känna sig trygg i framtiden. Hon måste kunna lita på sig själv och veta att om hon hamnar i en sån situation igen, så kan hon kämpa emot. Självförsvarskurs, för helvete! Ge henne pepparsprej, tårgas och en kurs i hur man försvarar sig på bästa sätt, istället för att sitta still och bara prata.

Det är självklart att man måste bearbeta en sånhär händelse och i mina ögon sett är det bästa sättet att låta henne agera ut sina känslor. Skrika, gråta, slåss, bitas.. you name it. Ställ in henne i ett madrasserat rum med en såndär plastgubbe dom använder för att träna inom kampsport och låt henne få utlopp. Låt henne få hålla på därinne så länge som hon känner att hon orkar och sen prata med henne. Då är hon trött. Och antagligen väldigt ledsen och jag tror att man kommer åt det egentliga problemet då.

När en ångestfylld människa får skrika ut sin ångest och gråta själen ur sig och sen diskutera vad som hände med en duktig psykolog, kan jag nästan garanterat ge resultat. Varför reagerade man så? Vad hände? Det finns ingen mening att prata om ångesten när den är som starkast. Man kan lätt tro att det är så, men om jag utgår ifrån mig själv så tänker jag inte klart när jag har som mest ångest. Jag finns inte utan det enda som finns är ett mörker som försöker tränga sig ut ur kroppen. Ett mörker som bränns. Det enda jag vill ha är piller, rakblad och en hängsnara. Det fyller ingen funktion att prata med mig då. Ge mig ett rum med saker jag kan förstöra och ge mig en timme.

Självklart är det individuellt, men jag skulle fan utgå ifrån att låta en patient göra så. Att få utagera sin ångest är det enda sättet att bli av med den. Skära sig, skrika, måla, skriva, slåss.. allt funkar. Man ska inte skada andra och absolut inte sig själv, men nöden har ingen lag. Jag klandrar ingen. Alla har sitt unika sätt att uttrycka sig och jag tror stenhårt på den fysiska aspekten. Man får aldrig utnyttja den om man söker hjälp, sånt får man experimentera med hemma. Det är dumt i huvudet.

Det må låta grymt och som en tidsresa tillbaka till 70-talet, men jag vill ha tillbaka madrasserade rum! Inga tvångströjor, bara uppsikt. Se till att personen inte skadar sig själv, ställ dit något man kan sparka och slå på och ge järnet. Jag skulle vilja ha en blandskiva med min argaste musik, ljudisolerat rum, madrasserade väggar och en sparkdocka när jag har som mest ångest. Jag tror att dom flesta vill ha det. Frustrationen kan vara outhärdlig.

Så, kontentan av hela det här inlägget är: Lär tjejer slåss istället för att lägga dom i bollhav och hoppas på att känslorna ska rinna iväg. Ge folk möjlighet att få utagera sin ångest på det sätt dom vill och ge alla ungdomar en utbildning i hur man försvarar sig på bästa sätt.

Jag vill bestämma!

Jävla idioter.

Bajs i lådan

Jag har varit fruktansvärt nedstämd dom senaste dagarna. Jag vet inte riktigt varför, antagligen en massa olika orsaker har legat till grund för det. Men nu känns det som att det börjar släppa.

Imorse fick jag oväntad överraskning: min pappa har förlovat sig! Konstigt. Men jag skickade ett meddelande och grattade och han ringde upp och tackade för att jag ringt upp. (?) Det var ett intressant, utdraget och den sista halvtimmen var otroligt dryg. Tro mig, den mannen kan snacka om sin skog i flera timmar. Det var trevligt att höra att han var så glad. "Hon är sagolik i mina ögon och det är så starka känslor och så stort steg att jag inte vet vad jag ska säga."

Idag ska jag iväg på gymmet och kämpa på. Jag känner mig inte direkt motiverad, om man säger så.

Eftersom det står på vårat schema att vi skulle börja igår så gick jag till skolan, vilket visade sig vara helt onödigt då några av oss inte fått informationen om att vi inte börjar förrän imorgon. Imorgon är en ledig dag, vi har inga lektioner. Intressant. Så imorgon börjar skolan! Och imorgon ska jag träffa min inkompetenta kontaktperson för att prata lite om hur man går tillväga för att få tid hos en kirurg. Vet fortfarande inte riktigt vad jag känner om hela den här historien men en sak är säker: om jag har ärr så kan jag inte jobba inom psykiatrin. Så enkelt är det. Och eftersom jag går hela den här utbildningen enbart för att jobba inom psykiatrin så måste det göras. Men hur förbereder man sig? Vad måste jag tänka på? Eftersom min kontaktperson är dum i huvudet så kan jag inte fundera med henne, så Johan har fått vara kurator här dom senaste dagarna.

Vi har kommit fram till att det helt enkelt är ett sätt att börja ett nytt kapitel, på något invecklat sätt. Jag kommer ju alltid att vara sjuk och jag kommer alltid att minnas den här tiden som varit. Jag har varit så långt ner man kan komma utan att ta livet av sig, men jag överlevde. Med nöd och näppe. Och mitt fysiska bevis är att jag har mina ärr som jag kan titta på och som jag på något sätt har tröstat mig själv med. Det är för svårt att förklara, men det känns väldigt stort och känsligt att gå igenom den här processen.

Jag är helt vansinnigt partysugen så till helgen blir det fest! Och otroligt nog så kan Johan vara med, vilket känns otroligt bra. Jag ska festa öronen av mig.

Nu ska jag göra mig iordning så jag kan visa mig utanför dörren. Eftersom jag har börjat lägga ner en massa tid på mitt hår igen så blir det jobbigt på morgonen. Igår hade jag touperat upp håret (som den poppare jag är) och nu är det riktigt trassligt och jobbigt. Jag äger ingen kam eller borste, på riktigt, så det är lite lurigt att hålla på med hår då. Att ha kam och borste är för loosers och eftersom jag är så vansinnigt cool så har jag inte det. Eller så är jag bara sunkig och lat, jag vet inte riktigt vilket.

Åh nej. Jag kom just på att jag måste gå in till stan först för att lämna Johans jävla tae kwon do-skor som han glömde hemma. Han ska träna dubbla pass idag, så att springa runt barfota är inget att rekommendera. Då använder man tunna, vita skor som kostar runt 1000:-.

Fan också.

Tippex

Jag brukade alltid tänka att jag ska vara stolt över mig själv och det jag har klarat av här i livet. Gå med huvudet högt, kortärmat och inte ge med mig i diskussioner om huruvida jag är en bra människa eller inte. Svag eller stark, stolt eller skam.

Vad är lämpligt och inte? Hur ska man bete sig? Den starkare sidan hos mig, den sida som hela tiden intalar mig att stå på mig, har börjat förtvina. Det jag väljer ut med kärlek och mitt hjärta räcker inte till och man byter ut det, för det är olämpligt.

Jag går inte med huvudet högt längre. Jag går med huvudet vänt åt alla håll och kanter för att passa mig för mig själv och för mina känslor, för jag måste kunna kontrollera mig själv för att kunna vara lämplig. Det finns inget utrymme för ångest eller för känslor jag känner så starkt att jag inte kan kontrollera mig själv.

På Tisdag nästa vecka ska jag träffa min kontaktperson för att prata om mina ärr. Jag kan få hjälp med laserkirurgi att dölja dom så mycket som möjligt för att sen kunna tatuera över dom. Som om man skrivit ett fel med bläckpenna så ska jag istället för att stryka över det med ett streck ska jag använda Tippex.

Jag trodde inte att det skulle kännas såhär, jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. Men det är så många små saker som gör att jag skäms över mig själv och vad jag gör. Jag är en pusselbit som inte passar och ett steg på vägen är att ta bort dom. Sudda ut dom så att dom inte syns mer.

Alla känslor av skam och otillräcklighet har knuffat mig ut i ingenting. Jag vet inte vem jag är längre. Det enda jag vet är att jag inte alls på något plan kan känna mig stolt längre, för nu är jag olämplig.

Jag bara svamlar nu, skriver allt jag tänker i samma sekund jag tänker det. För det är såhär det är, ingen ordning alls.

Men nu finns det en tid i min kalender då jag ska få träffa en människa för att dra igång processen för att få läkarhjälp med mina ärr. Nu kommer det finnas en tid då jag ska ta bort dom fysiska bevis jag har på min sjukdom.

Känns det bättre för dig då?

Nu är det gjort

http://www.blocket.se/vi/19717541.htm?ca=2_s

Mitt hjärta gråter. Nu är det bara att hoppas på att någon hör av sig.

Annons

Nu har jag skrivit klart våran annons och nu väntar jag på att Johan ska komma hem så får han godkänna det hela. Han vill garanterat vara med och bestämma lite, det är ju hans bebis också. Det gör minst lika ont i honom fast för honom är det nog ännu värre. Det är hans allergi och han plågas säkert mycket av att jag är så ledsen.

Låten som har gått på repeat ikväll är Infected Mushroom - Becoming insane. Grymt bra låt och fruktansvärt bra video.

Jag känner mig väldigt kluven angående skolan, men det får jag ta någon annan gång. Ska ta och diskutera det med Johan först.

Titta på den här videon!

http://www.youtube.com/watch?v=Z6hL6fkJ1_k&feature=related

Bullen

Imorgon ska vi sätta ut våran annons med hopp om att hitta ett nytt och bra hem åt Bullen. Vi har dragit oss i det längsta för att göra det och Johan påminde mig om att vi måste göra det. Han är allergisk och hans allergi blir bara värre och värre ju längre Bullen bor här.

Jag började skriva lite smått på annonsen men avslutade den aldrig för jag började storgråta. Då hade Johan redan gått och lagt sig, så jag petade till honom och sa att jag var ledsen, han vaknade direkt. Det spelar ingen roll hur djupt han än sover, minsta lilla viskning från mig om att jag är ledsen eller mår dåligt väcker honom direkt. Sen grät jag. Och grät.

Jag vill ha kvar Bullen. Jag saknar honom redan. Han är så viktig i mitt liv att det gör fysiskt ont i bröstet när jag tänker på att han inte ska stanna kvar här utan ska flytta iväg till en annan kattmamma som ska gosa med honom. Jag känner mig redan svartsjuk, han är ju min. Ingen annans. Han är min lilla bebis som jag älskat sen första gången jag såg honom och som jag tagit hand om. Jag har torkat hans kräk, hans bajsränder, behandlat hans skabb (han hade det på riktigt), bråkat med honom om att klippa hans klor och gråtit när han mått dåligt. Och han har tagit hand om mig, på alla sätt en katt kan göra.

Något som plågar mig mycket är det faktum att jag aldrig kommer att kunna ha djur omkring mig mer. Jag har alltid drömt om att ha en egen hund. Jag har vuxit upp bland djur och det kommer att känna olidligt tomt utan att ha ett.

Men mest kommer det att kännas olidligt tomt utan att ha Bullen här. Det gör vansinnigt ont att tänka på det.

Så jag är ledsen och jag gråter. Jag gick alldeles nyss för att hämta ut mina ångestdämpande men apoteket hade stängt, för idag är det tydligen Trettondedag jul. Det är helt dumt i huvudet med sånahär dagar. Jävla skitdagar. Jävla helvete.

Jag började gråta på vägen hem. Jag är ett mentalt förfall.

Jävla fan. Fy fan för det här.

Lägenheter

Idag ringde jag till Carina och samtalet var precis lika krystat som jag befarade att det skulle vara. Hon lät besviken och skamfylld, vilket jag inte alls klandrar henne för. Det var snarare den effekten jag ville ha när jag skällde ut henne som en galen chihuahua. Hon är en dålig kontaktperson och hon fyller ingen funktion i mitt liv, förutom att strula till det för mig förstås. Hennes uppgift är att hålla koll på mina mediciner, inget annat. Jag behöver inget annat från henne, för det ger mer att sätta sig och prata med min Pappa om psykologi än att prata med henne. Då är det illa. Så mitt samtal med henne var väldigt kort, men jag fick fram det jag ville och hon skulle fixa med medicinerna på en gång. Tack.

När jag tänker lite på det så kan jag lätt känna mig lite elak. Men hur skulle jag kunna lägga upp det på något annat sätt? Hon är inkompetent och strular bara till allt. Äh. Jag gjorde det som behövdes göra.

Jag känner mig inte så nedstämd idag. Jag har sovit bra, spenderade en trevlig kväll med Johan igår och gosade just med Bullen. Nu står jag inför valet att gå på en långpromenad eller att åka på gymmet. Hej I-lands problem! Fast jag måste gå och handla också, så det är nog lika bra att gå ut på en promenad. Lite friskluft kan ju vara bra också.

Ringde till Malin också, imorgon ska vi träffas. Jag ska stå utanför hennes dörr och knacka på tills hon öppnar alternativt vänta där tills hon kommer hem om hon är någon annanstans. Tro mig.

Har just ställt mig i kö på flera lägenheter. Både på Johans användare och min. Jag vill få flyttandet ur vägen, helst innan sommaren. Det är smart att båda två har användare på Bostaden. Johan har ett halvt år längre kötid än mig och man får bara ställa sig i kö för tre lägenheter i taget, så nu kan vi ställa oss i kö på sex lägenheter. Dom vi vill mest vill ha använder vi Johans användare för och lägenheter som vi kan tänka oss att ha ställer vi min för. Skitsmart. När/om vi skulle flytta tillbaka till Övik via Övikshem så har jag en användare som snart har stått i två år och eftersom det kommer att ta ett tag innan vi flyttar tillbaka kommer jag ha snuskigt mycket poäng så då kan vi i stort sett välja vilken lägenhet vi vill ha. Hur smart som helst.

Problemet med att hitta en lägenhet här i Umeå är att alla tvåor är för små och alla treor är för dyra. Och dom kan inte vara för långt från stan eftersom Johan ibland jobbar natt och då det inte går några bussar så måste han cykla. Han cyklar gärna, men att cykla 5 km hem från jobbet mitt i natten känns ju inte som någon höjdare.

Nä, nu blir det en promenad.

Krig

Jag har börjat läsa nyheter, vilket jag aldrig har gjort förut. Nu läser jag DN dagligen och det senaste dygnet har jag kollat och hållit mig uppdaterad kring kriget i Gaza flera gånger. Det är helt vidrigt.

- Intensivavdelningen här är full av barn med allvarliga skador. 25 procent av de dödade är kvinnor och barn och 45 procent av de skadade är kvinnor och barn. Detta är det närmaste du kommer en massaker.

Mads Gilbert berättar i radioprogrammet att han tidigare arbetat i krishärdar som Beirut och Afghanistan.

- Det här är det absolut värsta jag har varit med om... speciellt som civilbefolkningen inte har någon chans att komma undan. Den är fast i ett järngrepp av den israeliska ockupationsmakten och kan inte ta sig någonstans.

Jag tror att det påverkar mig extra starkt när dom uppdaterar nyheterna allteftersom, det står klockslag när folk dör liksom.


Invasionen föregicks av ett massivt israeliskt artilleribombardemang, i syfte att döda eller driva bort alla Hamas försvarare i den första försvarslinjen.
Osama Hamdan, Hamas exilledare i Damaskus, stod för rörelsens första reaktion:

- Nu träder vår försvarsstrategi i kraft, den vi nött in otaliga gånger. Himlens portar har öppnats för Hamas martyrer, Inshallah!

Sjuk

Jag kände av det redan igår, men idag fick jag erkänna för mig själv att min kropp är konstig igen. Eller, det är nog egentligen inte min kropp, utan min hjärna. Marken lutar, väggarna är böjliga, kroppen är sned.. allt. Det brukar bli såhär ibland, jag vet inte riktigt varför, och det är fruktansvärt obehagligt. Jag hoppas på att det har med medicinerna att göra, även fast det inte ser ut som så, för annars vet jag verkligen inte vad det kan vara. Ända sen jag for i golvet med huvudet först i betonggolvet på Coop så har min kropp betett sig konstigt med jämna mellanrum. Nu är den konstig igen och jag min hjärna ligger på minus. Fyfan.

Jag har ju kollat upp det här tidigare. Dels en gång ganska snart efter fallet för att utesluta eventuella hjärnblödningar som kommit i efterhand och dels en gång för inte så himla längesen, då det blev så jobbigt att jag fick kramper i kroppen. Det har inte hittats någonting, så dom gissar på att beror på mina mediciner. Jag har ingen aning.

Min kropp är cp.

Ledsen

Jag är helt sjukt trött. Jag tog min medicin vid tolv-tiden och jag kan för allt i världen inte förstå att jag fortfarande är vaken. Min kropp sover, försökte just resa mig upp. Det går inte att röra sig. Creepy.

Kvällen har spenderats hos Jenny och det var som väntat en succé.

Jag är ledsen, sorgsen. Jag vet inte varför.

هو مفقود

Syster x2

I mitt inlägg till min syster så fick jag tipset att gå in och kolla lite på Kevin Borg och inse att han också var en liten snygging. Och jag måste erkänna att han är grym på att sjunga, men, han ser ju ut som något katten har släpat in. Måns är snygg och kan sjunga bra!

För att få er att förstå så hänvisar jag till följande youtube-klipp:

http://se.youtube.com/watch?v=uBemSEsz1RQ&feature=related

Det är läskigt. Skjortan plus själva framträdandet i sig gör mig rädd. Hur kan man ställa sig i en live-sändning och inte kunna texten på låten? Det är ett helt tragiskt dåligt framträdande, dom är inte alls samspelade och åååh. Jag blir trött. Jag tänker inte kommentera det mer utan istället låta låten tala för sig själv.

Hjälp!

Kollade just i tidningen om vi startat någon brand med våran ballong och inget verkar ha hänt. Dock hittade jag den här artikeln: http://www.folkbladet.nu/?p=131177

Vi bor på Teg. Tänk om han biter oss!

Gott nytt år!

Jag och Johan firade nyår här hemma i lägenheten igår. Vi tänkte först att vi skulle åka iväg någonstans och festa, men efter en liten överläggning så kom vi fram till att vi skulle stanna hemma och fira med varandra. Vi träffas så sällan och har nästan aldrig tid att göra något, så det här var ju onekligen en möjlighet till att göra det. Johan lagade till en riktigt god middag och jag höll i efterätten.

Vid tolvslaget så skulle vi skicka upp en såndär ballong, dels för att vi inte hade några raketer (jag är livrädd för dom) och dels för att det skulle vara väldans trevligt att skicka upp en till Vilmer också. Det var ett mycket intressant projekt.

När vi kom ut på balkongen så small det överallt och jag som aldrig fattat grejen med raketer och sånt fick förstå det häftiga i dom. Det var verkligen fyrverkerier över hela himmelen! Det var riktigt häftigt. Eftersom vi bor alldeles nära centrum och vid vattnet så hade folk vallfärdats för att komma ner till vattnet och kolla. Det var hur många som helst.



Efter vi har stått och förundrats över både fyrverkerier och människor så påbörjade vi vårat projekt. Båda var mycket laddade.



Vi fick t.om. en liten publik när vi stod där och skrattade. Dom hejade på oss och det var himla trevligt.



När vi trodde att vi fått iordning ballongen och den var tillräckligt fylld med varm luft så släppte vi iväg den. Såhär långt kom den:




Eftersom elden satt under den, precis som i en luftballong, fick vi panik och Johan rusade ner för trapporna för att kolla till den (medan publiken stod och skrattade, antar att dom förstod att det inte var någon fara). Men medan Johan sprang ner så började den lyfta och började sväva iväg i mörkret. Publiken klappade händerna och Johan kom upp igen. Det kändes väldigt fint och viktigt att den fick komma iväg upp till Vilmer. Jag måste vara en av världshistoriens mest engarerade moster.




Eftersom det var två ballonger så gick det bättre med den andra, tror jag. Den svävade iväg ganska snabbt, men steg inte så högt upp i luften. Den for precis över hustaken och vinglade, så jag hoppas att den inte satte eld på något.

Jag skickade ett sms till min pappa och önskade honom gott nytt år. Tillbaka fick jag:

Detsamma! Magsjuka!
Har legat halva natten valen.
Hälsa på när du har vägarna förbi. Junta.

Bara för en stund så ringde han och beklagade sig över att han "pissat ur röven" och berättade att mitt sms hade värmt honom i all sin bedrövelse. Det var väldigt fint sagt och jag kände mig verkligen nöjd och snäll. Sen pratade vi som vanligt om Johan och hur bra han är och om en massa strunt. Han höll inte ett tvåtimmars-tal om sitt jobb och lät nykter. Jag berättade att när nästa tävlingssäsong börjar så kommer Johan antagligen tävla ute i Europa. Då sa han att det finns möjligheter till lite sponsring om vi hade lust.

Det här var en bra början på ett nytt år. Jag hoppas att det fortsätter såhär.

Gott nytt år på er allihopa!