...

Det är intressant hur snabbt livet vänds.

Jag sover hos min mamma nu, han sover hos sina föräldrar. Hur blev det såhär? Jag hade planerat helt annorlunda, det var inte såhär det skulle bli. Min saga hade ett lyckligt slut, inte det här.

Men det blir nog bra i slutändan.

...

Jag älskar honom mer än livet självt.

Om han vill att jag ska gå för att han ska känna sig lycklig, så kommer jag att göra det. Även fast jag lämnar min själ hos honom.

Slut

Jaha. Då var det över. Sju veckor av hårt slit har nått sitt slut och nu är jag klar. Det känns väldigt konstigt, jag trodde att det skulle kännas skönt men det känns snarare ganska tungt. Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt klarar av att vara ute i arbetslivet och jag gör det bra. JAG ÄGER.

Nåväl. Ikväll ska vi äta på kinarestaurang, gå på bio och sen ska jag ligga blickstilla till imorgon då vi tar vårt pick och pack och drar ner till övik.

Det har varit snuskigt kallt idag, kallare än igår, och jag måste nog böka in mig under ett täcke eller två för att få tillbaka värmen. Det spelar ingen roll hur mycket kläder man har på sig, man fryser ändå. Jag frös om armarna under min enorma vinterjacka, så kallt har det varit.

Nu ska jag kolla om mimmi vill hänga en stund innan jag och johan ska på restaurang. Det här kommer nog bli en bra kväll.

Trött deluxe

Jag har dragit ner på mitt cola zero-drickande. Mitt dagliga intag av cola zero var läskigt. Minst en liter om dagen, på riktigt. Så jag har börjat dra ner. Nu är det en burk om dagen som gäller. Detta har lett till: huvudvärk, sämst humör och trötthet. Jag saknar cola. Nu har det ju gått några dagar, så jag hoppas på att det värsta kommer att släppa.

Imorgon är min sista dag. 07.30 till 17.00. Jag vet fan inte om jag fixar det. Just nu känns det inte som det, jag vill lägga mig ner och gråta, dricka några liter cola zero, äta en enorm mängd godis och sen bara vältra mig i min ångest.

Nu har jag disk som har väntat på mig alldeles för länge. Huvva.

Men FAN! Jag måste ju duscha också. Förbannelse.

Mjoo

Jag har en konstant olustig känsla i magen. Något som bara ligger och gror. Det kommer upp en känsla av total förtvivlan med jämna mellanrum, men den där lättade känslan man får efter att ha gråtit själen ur sig, kommer dock inte.

Nu har jag bara två dagar kvar på min praktik. Jag är snuskigt trött och vill ha jullov nu på en gång. Fast jag måste erkänna att det samtidigt svider lite i själen, jag har ju lärt känna fantastiska människor och jag kommer att sakna en del av brukarna. En del är bara så sköna människor att det går ju inte att förstå. Dom säger så mycket roligt och har så många roliga funderingar kring allt i vardagen, en del saker som sägs kan jag gå runt och fnissa över hela kvällen.

Men jag vill ha jullov. Jag vill åka ner till övik och kramas med min familj. All ångest och bedrövelse ska jag lämna här, den får inte följa med. Fast jag kommer nog inte kunna slippa undan så lätt.

Jag vill bara att problemet ska vara löst. Jävla skit!

-

Jag vill inte leka den här leken mer.

Ångest of doom

Hela historien om hur jag mår när Johan är ute och super, är material för en bok på 700 sidor. Jag mår piss.

Men jag for på bio ikväll. Åtminstone någonting. Jag såg 2012 på helskön plats där jag kunde lägga upp fötterna på sätet framför mig. Väldigt underskattat att fara ensam på bio, hur bekvämt som helst ju.

Igår laddade jag ner tre filmer för att kunna maniskt titta på filmer i hopp om att glömma bort min konstiga dödsångest som jag inte kan hantera. Att fara på bio var ett mycket bättre alternativ, helt klart. Att se på filmen och sen vara ute i friska luften lite var guld värt och nu ska jag antingen sätta igång en talbok från twilight-serien och diska, eller sätta igång någon av filmerna jag laddade ner igår.

Jag måste distrahera mig själv.

Fjantigheter

Idag har jag spenderat större delen av min vakna tid med min värsta kompis, herr ångest.

Något som kan driva mig till vansinne är den omotiverade ångesten. Den där ångesten som bara är där. Samma stund som jag öppnar ögonen så lägger den sig som en tjock hinna över hela mig. Den finns inte där av någon anledning, den fyller ingen funktion. Men ändå tar den upp så mycket plats, tid och ork.

När jag blir trött, antingen fysiskt eller psykiskt, så tappar jag greppet. Förr i tiden så fick jag bara totalångest och blev som ett litet monster. Men nu är det sånadär små, självdestruktiva beteenden som kommer fram i ljuset.

Att inte kunna kontrollera sina känslor och handlingar är helt fruktansvärt. Man vet, samtidigt som man tänker det, att det inte är rationella tankar eller känslor. Dom är inte berättigade och dom får en att göra och säga så fjantiga saker.

Ett av mina ibland mest plågsamma problem är att jag blir så jävla omogen. Jag tänker, säger och beter mig som en femåring. Som tur är har jag lärt mig att tänka en stund innan jag häver ur mig saker, men det tog en väldigt lång tid innan jag lärde mig det. Men i slutändan så fortsätter jag att skämmas över hur jag tänker, även fast jag inte spelar ut det.

Så, jag och Johan sitter i soffan. Jag gör ett tappert försök att knövla in mig i hans knä med målet att få kramas lite. När det inte går så bra så blir jag lite kinkig. Jag vet inte vad det är jag säger, men Johan säger "Alltså, jag är inte så kramsugen."

Här tänder det till i min hjärna och jag sätter mig upp igen och kryper tillbaka på min sida. Det är inte så farligt. Han vill bara inte riktigt kramas just nu. Han säger det inte för att vara elak och det betyder ingenting, jag brukar ju inte hellre vilja mysa jämt.

Vi fortsätter vårat tv-tittande medan jag gång på gång påminner mig själv att det är dags att släppa det. Det finns ingen anledning att gräma det. Kom igen.

En stund senare ska Johan iväg på träning. Efter han är klar på sin träning så ska jag han göra någonting sportigt med sin klass, så han kommer inte hem förrän efter halv elva. Hans träning är nog jobbig för mig, att han sen ska iväg och göra saker med sin klass resten av kvällen gör saken bara värre. Jag har inte ens vant mig vid det faktum att han har börjat skolan. Men det är det han vill göra. Ingen annan skulle reagera över det som jag gör.

Och nu kommer det klassiska, det ohejdbara. Superbarnsliga Martina går till attack.

Han vet att jag är ångestfylld och löjlig, så han ber mig komma ut till hallen för att pussa mig på pannan.

"Men du, kom hit nu!"
-Varför?
"Kom bara hit."
-Vad ska du göra?
"Men åh, kom hit nu."
-Nä. Jag är inte kraamsuuugen.
"Herregud! Jag går nu iaf. Hejdå."
-Hejdå.


Det här förloppet från min sida fyller ingen funktion alls. Det följer ingen logisk bana och är bara helt och totalt värdelöst. Och jag vet att det är det, men det händer utan att jag hinner med. Samtidigt som jag säger orden så skenar min hjärna åt alla håll och jag tänker så mycket ologiskt att det är läskigt.

Men jag antar att alla har sånahär dagar, då det inte riktigt går ihop. Problemet för mig är att jag bränner alla broar till att räknas som en vuxen människa. Och det finns ingen anledning för mig att vältra mig i den här skammen.

Nu är mitt nästa mål att bara släppa det. Lugna ner mig lite.

Feta fingrar

Jag har feta fingrar.

Att jag är fet är något jag kan leva med, men som dom flesta andra så finns det en obotlig längtan att bli mer attraktiv än vad man är. Spelar ingen roll hur man ser ut, man hittar alltid något man vill ändra.

Men irritationen och ilskan över att vara fet blir obetydlig om man jämför med hur mycket jag hatar att ha feta fingrar.

Min teknik vid pianot påverkas inte, jag har snart lika bra teknik som jag hade på gymnasiet. Det går alldeles utmärkt att spela på både gitarren och fiolen, dom är inte i vägen eller förstör något. Fetman påverkar mig inte rent praktiskt, helt enkelt.

Men jag kan inte sluta tänka på mina fingrar. Jag tittar på dom flera, flera gånger varje dag och nästan äcklas av dom. Om Johan skulle fria och jag skulle behöva välja ut en ring.. usch. Bara tanken på det ger mig panik. Jag skulle vara tvungen att välja en ring med stor storlek och det hela skulle bara bekräfta det faktum att jag har äckliga händer.

Jag har fräscha naglar och jag är aldrig torr om händerna. Jag smörjer in dom flera gånger varje dag, för jag hatar att ha torr hud.

Men mina feta fingrar förstör allt. Allt! Hur fräsch jag än är och hur snygg jag än är, så har jag feta fingrar.

Förbannelse!

Medicin

Idag fick jag stanna hemma. Dels för att jag fortfarande känner mig lite krasslig, men det är så lite att jag egentligen skulle ha kunnat fara. Den största och egentliga anledningen är att jag inte har fått min medicin. Jag pratade med Emma i Torsdags men har fortfarande inte fått något recept. Och idag är hon ledig, så jag har fått ringa runt lite men det borde lösa sig nu.

Den här medicinen gör mig sjuk. Jag äter så hög dos och så fort jag rubbar på den så blir jag jättesjuk. Jag vinglar, mår vansinnigt illa, känner mig overklig och mår riktigt, riktigt dåligt. Det är nästan att jag inte kan stå upp ett längre tag. Helt värdelöst!

Men jag hade några mg hemma från ett gammalt uttag som jag har haft liggandes ett bra dag. Jag ska ta 300 mg och jag hade tre 25 mg tabletter. Men om jag inte hade haft dom så skulle jag nog inte stå upp.

Jag är helt vansinnigt trött. Nu är mitt största projekt att lyckas få medicinerna utskrivna, vingla iväg till apoteket och gärna orka kila iväg till ålidhem för att hämta ut mitt paket som har legat där alldeles för länge.

Utlåtande

Ännu en tröttsam dag. Jag har så mycket att säga och skriva om min praktikplats. Det händer intressanta saker hela tiden som jag iakttar, ifrågasätter och funderar över. Men att jag har sekretess och kan skriva en hel bok om vad jag tänker på, så jag lägger det åt sidan.

Jag kan dock berätta om att jag har fått min kopia på läkarutlåtandet som har skickats till Försäkringskassan. Det är roligt att läsa papper som ska in till FK, dom är så dramatiska! Om man ska öka chansen att få igenom en ansökan så ska man överdriva, mycket. Så när jag läste igenom det började jag nästan att fnissa lite.

Men hon har skrivit ett bra utlåtande. Nu är det bara att vänta och se. Jag är grymt nervös över det faktum att dom kan rycka mattan under fötterna på mig, men det kommer nog att lösa sig.

Nu måste jag baka. Vi ska ha fika med oss för avslutningen på skolan. Jag är ruskigt dålig på att baka så det blir intressant. Peace out.

Mediciner

Jag pratade med Emma idag. Vi har inte träffats på jättelänge, för varje gång vi har ett möte inplanerat så lyckas nån av oss vara upptagen eller sjuk. Men vi pratade lite över telefonen och jag förklarade att mina Ritalin inte gav så himla mycket. Jag ska ju ta en på eftermiddagen när min concerta börjar gå ur kroppen så jag inte blir så himla trött. Men jag har inte känt någon förbättring så det känns ganska onödigt att äta den. Hon pratade med min läkare och dom kom fram till att jag istället ska dubbla dosen. Känns väl lite sådär. Vi har kämpat för att dra ner på mediciner ett tag nu, så det känns lite surt att bara byta ut en medicin mot en annan. För jag äter mycket mediciner. Nu äter jag 4 mediciner varje dag och har en vid behov. Nu är den jag tar vid behov en väldigt svag medicin eftersom jag inte har så stort behov av starkare ångestdämpande. Jag har mina stunder av total förtvivlan då är den medicinen är ganska meningslös.

Det är ganska läskigt när man ser över min medicinering. Jag är för tillfället helt och hållet beroende av dom för att få min vardag att funka. Ibland så känner jag mig så stolt över hur bra jag klarar av saker nuförtiden, men när jag kommer på att jag har så vansinnigt mycket mediciner så... ja. Det känns inte lika roligt då.

Nåväl. Ju mer jag tänker på sånthär, desto värre blir det. Att tänka på villa, volvo och bebis kan göra mig helt gråtfärdig. Samma sak när det gäller utbildning och arbete. Men jag kan oftast tränga undan det och bestämma mig för att se saker för vad dom är just nu, inte allt jag har framför mig. En sak i taget.