...

Det är intressant hur snabbt livet vänds.

Jag sover hos min mamma nu, han sover hos sina föräldrar. Hur blev det såhär? Jag hade planerat helt annorlunda, det var inte såhär det skulle bli. Min saga hade ett lyckligt slut, inte det här.

Men det blir nog bra i slutändan.

...

Jag älskar honom mer än livet självt.

Om han vill att jag ska gå för att han ska känna sig lycklig, så kommer jag att göra det. Även fast jag lämnar min själ hos honom.

Slut

Jaha. Då var det över. Sju veckor av hårt slit har nått sitt slut och nu är jag klar. Det känns väldigt konstigt, jag trodde att det skulle kännas skönt men det känns snarare ganska tungt. Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt klarar av att vara ute i arbetslivet och jag gör det bra. JAG ÄGER.

Nåväl. Ikväll ska vi äta på kinarestaurang, gå på bio och sen ska jag ligga blickstilla till imorgon då vi tar vårt pick och pack och drar ner till övik.

Det har varit snuskigt kallt idag, kallare än igår, och jag måste nog böka in mig under ett täcke eller två för att få tillbaka värmen. Det spelar ingen roll hur mycket kläder man har på sig, man fryser ändå. Jag frös om armarna under min enorma vinterjacka, så kallt har det varit.

Nu ska jag kolla om mimmi vill hänga en stund innan jag och johan ska på restaurang. Det här kommer nog bli en bra kväll.

Trött deluxe

Jag har dragit ner på mitt cola zero-drickande. Mitt dagliga intag av cola zero var läskigt. Minst en liter om dagen, på riktigt. Så jag har börjat dra ner. Nu är det en burk om dagen som gäller. Detta har lett till: huvudvärk, sämst humör och trötthet. Jag saknar cola. Nu har det ju gått några dagar, så jag hoppas på att det värsta kommer att släppa.

Imorgon är min sista dag. 07.30 till 17.00. Jag vet fan inte om jag fixar det. Just nu känns det inte som det, jag vill lägga mig ner och gråta, dricka några liter cola zero, äta en enorm mängd godis och sen bara vältra mig i min ångest.

Nu har jag disk som har väntat på mig alldeles för länge. Huvva.

Men FAN! Jag måste ju duscha också. Förbannelse.

Mjoo

Jag har en konstant olustig känsla i magen. Något som bara ligger och gror. Det kommer upp en känsla av total förtvivlan med jämna mellanrum, men den där lättade känslan man får efter att ha gråtit själen ur sig, kommer dock inte.

Nu har jag bara två dagar kvar på min praktik. Jag är snuskigt trött och vill ha jullov nu på en gång. Fast jag måste erkänna att det samtidigt svider lite i själen, jag har ju lärt känna fantastiska människor och jag kommer att sakna en del av brukarna. En del är bara så sköna människor att det går ju inte att förstå. Dom säger så mycket roligt och har så många roliga funderingar kring allt i vardagen, en del saker som sägs kan jag gå runt och fnissa över hela kvällen.

Men jag vill ha jullov. Jag vill åka ner till övik och kramas med min familj. All ångest och bedrövelse ska jag lämna här, den får inte följa med. Fast jag kommer nog inte kunna slippa undan så lätt.

Jag vill bara att problemet ska vara löst. Jävla skit!

-

Jag vill inte leka den här leken mer.

Ångest of doom

Hela historien om hur jag mår när Johan är ute och super, är material för en bok på 700 sidor. Jag mår piss.

Men jag for på bio ikväll. Åtminstone någonting. Jag såg 2012 på helskön plats där jag kunde lägga upp fötterna på sätet framför mig. Väldigt underskattat att fara ensam på bio, hur bekvämt som helst ju.

Igår laddade jag ner tre filmer för att kunna maniskt titta på filmer i hopp om att glömma bort min konstiga dödsångest som jag inte kan hantera. Att fara på bio var ett mycket bättre alternativ, helt klart. Att se på filmen och sen vara ute i friska luften lite var guld värt och nu ska jag antingen sätta igång en talbok från twilight-serien och diska, eller sätta igång någon av filmerna jag laddade ner igår.

Jag måste distrahera mig själv.

Fjantigheter

Idag har jag spenderat större delen av min vakna tid med min värsta kompis, herr ångest.

Något som kan driva mig till vansinne är den omotiverade ångesten. Den där ångesten som bara är där. Samma stund som jag öppnar ögonen så lägger den sig som en tjock hinna över hela mig. Den finns inte där av någon anledning, den fyller ingen funktion. Men ändå tar den upp så mycket plats, tid och ork.

När jag blir trött, antingen fysiskt eller psykiskt, så tappar jag greppet. Förr i tiden så fick jag bara totalångest och blev som ett litet monster. Men nu är det sånadär små, självdestruktiva beteenden som kommer fram i ljuset.

Att inte kunna kontrollera sina känslor och handlingar är helt fruktansvärt. Man vet, samtidigt som man tänker det, att det inte är rationella tankar eller känslor. Dom är inte berättigade och dom får en att göra och säga så fjantiga saker.

Ett av mina ibland mest plågsamma problem är att jag blir så jävla omogen. Jag tänker, säger och beter mig som en femåring. Som tur är har jag lärt mig att tänka en stund innan jag häver ur mig saker, men det tog en väldigt lång tid innan jag lärde mig det. Men i slutändan så fortsätter jag att skämmas över hur jag tänker, även fast jag inte spelar ut det.

Så, jag och Johan sitter i soffan. Jag gör ett tappert försök att knövla in mig i hans knä med målet att få kramas lite. När det inte går så bra så blir jag lite kinkig. Jag vet inte vad det är jag säger, men Johan säger "Alltså, jag är inte så kramsugen."

Här tänder det till i min hjärna och jag sätter mig upp igen och kryper tillbaka på min sida. Det är inte så farligt. Han vill bara inte riktigt kramas just nu. Han säger det inte för att vara elak och det betyder ingenting, jag brukar ju inte hellre vilja mysa jämt.

Vi fortsätter vårat tv-tittande medan jag gång på gång påminner mig själv att det är dags att släppa det. Det finns ingen anledning att gräma det. Kom igen.

En stund senare ska Johan iväg på träning. Efter han är klar på sin träning så ska jag han göra någonting sportigt med sin klass, så han kommer inte hem förrän efter halv elva. Hans träning är nog jobbig för mig, att han sen ska iväg och göra saker med sin klass resten av kvällen gör saken bara värre. Jag har inte ens vant mig vid det faktum att han har börjat skolan. Men det är det han vill göra. Ingen annan skulle reagera över det som jag gör.

Och nu kommer det klassiska, det ohejdbara. Superbarnsliga Martina går till attack.

Han vet att jag är ångestfylld och löjlig, så han ber mig komma ut till hallen för att pussa mig på pannan.

"Men du, kom hit nu!"
-Varför?
"Kom bara hit."
-Vad ska du göra?
"Men åh, kom hit nu."
-Nä. Jag är inte kraamsuuugen.
"Herregud! Jag går nu iaf. Hejdå."
-Hejdå.


Det här förloppet från min sida fyller ingen funktion alls. Det följer ingen logisk bana och är bara helt och totalt värdelöst. Och jag vet att det är det, men det händer utan att jag hinner med. Samtidigt som jag säger orden så skenar min hjärna åt alla håll och jag tänker så mycket ologiskt att det är läskigt.

Men jag antar att alla har sånahär dagar, då det inte riktigt går ihop. Problemet för mig är att jag bränner alla broar till att räknas som en vuxen människa. Och det finns ingen anledning för mig att vältra mig i den här skammen.

Nu är mitt nästa mål att bara släppa det. Lugna ner mig lite.

Feta fingrar

Jag har feta fingrar.

Att jag är fet är något jag kan leva med, men som dom flesta andra så finns det en obotlig längtan att bli mer attraktiv än vad man är. Spelar ingen roll hur man ser ut, man hittar alltid något man vill ändra.

Men irritationen och ilskan över att vara fet blir obetydlig om man jämför med hur mycket jag hatar att ha feta fingrar.

Min teknik vid pianot påverkas inte, jag har snart lika bra teknik som jag hade på gymnasiet. Det går alldeles utmärkt att spela på både gitarren och fiolen, dom är inte i vägen eller förstör något. Fetman påverkar mig inte rent praktiskt, helt enkelt.

Men jag kan inte sluta tänka på mina fingrar. Jag tittar på dom flera, flera gånger varje dag och nästan äcklas av dom. Om Johan skulle fria och jag skulle behöva välja ut en ring.. usch. Bara tanken på det ger mig panik. Jag skulle vara tvungen att välja en ring med stor storlek och det hela skulle bara bekräfta det faktum att jag har äckliga händer.

Jag har fräscha naglar och jag är aldrig torr om händerna. Jag smörjer in dom flera gånger varje dag, för jag hatar att ha torr hud.

Men mina feta fingrar förstör allt. Allt! Hur fräsch jag än är och hur snygg jag än är, så har jag feta fingrar.

Förbannelse!

Medicin

Idag fick jag stanna hemma. Dels för att jag fortfarande känner mig lite krasslig, men det är så lite att jag egentligen skulle ha kunnat fara. Den största och egentliga anledningen är att jag inte har fått min medicin. Jag pratade med Emma i Torsdags men har fortfarande inte fått något recept. Och idag är hon ledig, så jag har fått ringa runt lite men det borde lösa sig nu.

Den här medicinen gör mig sjuk. Jag äter så hög dos och så fort jag rubbar på den så blir jag jättesjuk. Jag vinglar, mår vansinnigt illa, känner mig overklig och mår riktigt, riktigt dåligt. Det är nästan att jag inte kan stå upp ett längre tag. Helt värdelöst!

Men jag hade några mg hemma från ett gammalt uttag som jag har haft liggandes ett bra dag. Jag ska ta 300 mg och jag hade tre 25 mg tabletter. Men om jag inte hade haft dom så skulle jag nog inte stå upp.

Jag är helt vansinnigt trött. Nu är mitt största projekt att lyckas få medicinerna utskrivna, vingla iväg till apoteket och gärna orka kila iväg till ålidhem för att hämta ut mitt paket som har legat där alldeles för länge.

Utlåtande

Ännu en tröttsam dag. Jag har så mycket att säga och skriva om min praktikplats. Det händer intressanta saker hela tiden som jag iakttar, ifrågasätter och funderar över. Men att jag har sekretess och kan skriva en hel bok om vad jag tänker på, så jag lägger det åt sidan.

Jag kan dock berätta om att jag har fått min kopia på läkarutlåtandet som har skickats till Försäkringskassan. Det är roligt att läsa papper som ska in till FK, dom är så dramatiska! Om man ska öka chansen att få igenom en ansökan så ska man överdriva, mycket. Så när jag läste igenom det började jag nästan att fnissa lite.

Men hon har skrivit ett bra utlåtande. Nu är det bara att vänta och se. Jag är grymt nervös över det faktum att dom kan rycka mattan under fötterna på mig, men det kommer nog att lösa sig.

Nu måste jag baka. Vi ska ha fika med oss för avslutningen på skolan. Jag är ruskigt dålig på att baka så det blir intressant. Peace out.

Mediciner

Jag pratade med Emma idag. Vi har inte träffats på jättelänge, för varje gång vi har ett möte inplanerat så lyckas nån av oss vara upptagen eller sjuk. Men vi pratade lite över telefonen och jag förklarade att mina Ritalin inte gav så himla mycket. Jag ska ju ta en på eftermiddagen när min concerta börjar gå ur kroppen så jag inte blir så himla trött. Men jag har inte känt någon förbättring så det känns ganska onödigt att äta den. Hon pratade med min läkare och dom kom fram till att jag istället ska dubbla dosen. Känns väl lite sådär. Vi har kämpat för att dra ner på mediciner ett tag nu, så det känns lite surt att bara byta ut en medicin mot en annan. För jag äter mycket mediciner. Nu äter jag 4 mediciner varje dag och har en vid behov. Nu är den jag tar vid behov en väldigt svag medicin eftersom jag inte har så stort behov av starkare ångestdämpande. Jag har mina stunder av total förtvivlan då är den medicinen är ganska meningslös.

Det är ganska läskigt när man ser över min medicinering. Jag är för tillfället helt och hållet beroende av dom för att få min vardag att funka. Ibland så känner jag mig så stolt över hur bra jag klarar av saker nuförtiden, men när jag kommer på att jag har så vansinnigt mycket mediciner så... ja. Det känns inte lika roligt då.

Nåväl. Ju mer jag tänker på sånthär, desto värre blir det. Att tänka på villa, volvo och bebis kan göra mig helt gråtfärdig. Samma sak när det gäller utbildning och arbete. Men jag kan oftast tränga undan det och bestämma mig för att se saker för vad dom är just nu, inte allt jag har framför mig. En sak i taget.

Bajsätare

Jag spenderar och njuter av min lediga dag med huvudvärk, slöhet och är aningens bedrövad. Min playdate med Jenny har bytt dag IGEN, jag påbörjade projektet att stryka julgardiner men kom inte ens halvvägs och jag måste göra en lunchlåda till imorgon då jag börjar 07.30.

Nu ska jag gömma mig under täcket.

Väskan

Så, jag har fyllt år. Jag är nu 24 år gammal men känner faktiskt ingen åldersnoja utan jag känner lite prestationsnoja. Som att jag borde ha presterat mer i mitt liv än vad jag faktiskt har gjort. Men jag antar att det kommer, att jag kommer ha bockat av fler punkter på listan tills nästa gång jag fyller år.

Jag hade världens bästa födelsedag! Något som är väldigt bra med att vara 'vuxen' är att man kan välja hur man vill fira saker. Jag hatar kalas. Så jag och Johan hade en mycket välbehövlig heldag tillsammans med en telefon som gick varm. Alldeles lagom dag.

Min fantastiska pojkvän gav mig min fantastiska väska.







Snart kommer jag att bli seriös och börja uppdatera min blogg mer än en gång i veckan. Jag lovar.

Operation

Jag har påbörjat ett projekt som går under namnet: Hitta-ställe-åt-saker-som-inte-får-plats-någonstans-men-som-ändå-måste-stoppas-undan-för-jag-vill-inte-att-dom-ska-stå-på-golvet-och-ta-upp-halva-lägenheten.

Det är nästintill omöjligt att hitta någon plats för dom här sakerna, för det finns ingen. Nu kör jag på min backup och knölar in dom ovanför våra skåp. Det är saker som vi inte använder så ofta, men som inte kan stoppas in i förrådet för då måste vi gå ut och strula nästa gång vi behöver använda resväska eller luftmadrass som exempel. Johan måste använda dom sakerna ovanligt ofta när han far iväg på tävlingar och träningar och sånt. Dom tar mycket plats i en lägenhet som är på 50 kvm.

Imorgon så börjar jag 07.30 och slutar 15.00 och jag är inte ett dugg laddad. Jag vill fortsätta vara ledig och bara strunta i det, men när jag väl kommit dit så känns det nog bättre. Jag är där Tisdag och Onsdag, ledig Torsdag, Fredag och sen är jag där Lördag, Söndag. Ser faktiskt fram emot att vara där på helgen, då händer det mer roliga saker än att koka gröt, väcka folk och dela ut luncher.

Och Johan ska opereras imorgon! Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men han har en liten, liten spricka längst ner på tummen. Han har haft ont ett tag och bestämde sig för att kolla upp det när han ändå skulle ordna ett nytt recept för astma-mockajängen. Problemet med den här lilla, lilla sprickan är att den sitter där det är riktigt dålig blodgenomströmning så måste han ha en plastskena i tre månader. I morse så bestämdes det att han skulle ha en skruv där för att kunna läka snabbare och bättre. Så imorgon opereras han. Stackars liten.

Äh. Jag har inte så mycket att säga. En enkel söndasuppdatering.

..

Öppnar balkongen och skriker, ställer sig på stolen och gör honnör, springer in på toaletten och skrattar hysteriskt. Kastar kontokort. Kniven ligger alldeles framför på bordet. På bara några få minuter har det hela urartat och Micke är fortfarande borta. Hur lång tid ska det ta att hämta papper från bilen? Förbannelse! Inte vika med blicken. Lugn. Inte ge den respons han vill ha. Bara några decimeter från ansiktet. Inte backa. Le, fortsätt prata. Lugnt. Vars fan är kniven?

"Vet du vad jag vill göra nu?"
- Berätta
"Jag vill sticka kniven i dig."
- Det låter onekligen väldigt dumt. Varför vill du göra det?
"För att jag vill att du ska dra härifrån."
- Då är det lättare om du bara ber om att jag ska göra det istället för att dunka kniven i bordet.
"Men jag vill hellre skära dig med kniven."
- Låter onödigt.
"Du vet att jag gillar det va? Att jag gillar att sticka kniven i folk."
- Jo, jag har förstått det. Det måste vara jobbigt att vilja göra något så gärna som du vill stoppa in kniven i folk och aldrig få göra det..
"Är du rädd?"
- Nja.. jag vet att du är en snäll kille. Jag tvivlar starkt på att du skulle vilja göra mig så illa.
"Litar du på mig?"
- Inte egentligen. Jag känner ju inte dig så bra. Kan jag lita på dig?
"Nä, det kan du inte."
- Synd.. fast jag vet att du är en smart kille, det har vi ju redan kommit överrens om när vi pratade tidigare. Eller hur?
"Jao. Jag kan väldigt mycket.."
- Coolt! Vad kan du mest om?

Bekännelse

Jag tänker nu tacka alla skattebetalare hjärtligt. Tack gode gud för högkostnadsskyddet på sjukvård och medicin! Senaste gången jag var på Apoteket hämtade jag ut mediciner för ungefär 3500:-. I mitt medicinskåp har jag mediciner för flera tusen. Om det inte vore för högkostnadsskyddet på mediciner så skulle jag inte ha råd att ta några mediciner och om jag inte skulle göra det så skulle jag inte må vidare bra. Inte bra alls. Så tack, kära skattebetalare.









Nu har jag äntligen gjort bort mina två heldagar där jag slutar 20.00! Jag är helt sjukligt trött och jag trodde helt seriöst att jag inte skulle klara av hela dagen idag. Men det syns tydligen ganska bra på mig när jag är trött, även fast jag aningens desperat försökte dölja det hela. Imorgon är jag bara där fem timmar, mycket välbehövligt.

Som vanligt är Johan borta över helgen för taekwondo-äventyr. Och om jag ska vara helt ärlig så gör det mig inte bara ledsen, det gör mig olycklig. Det svider i själen och jag är outhärdligt trött på att vara tkd fru.

Men snart kommer det nog att kännas bättre. Efter ett tag så blir jag van vid ensamheten och det känns inte lika tung. Men varje gång jag får veta att han åker iväg några dagar så slås jag ner till backen, jag saknar honom lika mycket varje gång. Det skulle inte skada att kunna vara ledig någon dag eller tre från träningar och tävlingar. Det är alltid träning, tävling, läger eller något annat dumt.

Jag har fortfarande så ont i höger sida av ryggen att jag får huvudvärk. Ibland så bara svartnar det till för ögonen och jag måste stå blick stilla för att få tillbaka verklighetskänslorna. Men lik förbannat så orkar jag inte göra något åt det. Jag försöker tigga till mig en liten massage, men den blir aldrig av.

Det känns alltså ganska bedrövligt nu. Igår kväll och ikväll så känns det tungt. Inte bara för att jag kör slut på mig fullständigt på dagarna, jag kommer hem till en lägenhet som ger mig huvudvärk. Att hjälpa en tant att städa som sitter i hörnet med sina läskiga händer och smaskar på en hård karamell och beklagar sig över att hon inte tycker om mig på dagen och sen komma hem bara för att känna den där ensamhetskänslan.. Nä. Det blir lite för mycket.

Tur att det är en söt farbror som gillar mig väldigt mycket och som gärna berättar det på kvällsfikat. Han gifte bort mig igår till en annan brukare, för jag är så underbar att jag bara förtjänar det bästa. Att jag redan har ett förhållande var oväsentligt. En bröllopsresa till Ryssland och en brukare som var mig värdig är lösningen. Ikväll var han inte lika pigg, men när jag försiktigt frågade hur läget var idag så tittade han på mig och berättade hur skönt det faktiskt är att någon bryr sig.

Imorgon ska jag få träffa en minst lika söt och snäll farbror. Det ser jag framemot.

Övik

Ja, jag är sämst på att uppdatera min blogg.

I helgen var jag på 50-års kalas hos min big sugah mama. Det var så roligt! Jag fick träffa hela min familj och jag fikade så jag inte kunde stå rakt. Det fanns en miljon kakor och jag är fortfarande i en sockerchock. Men det viktigaste: jag fick min egna lilla smörgåstårta! Det är ganska trist att vara allergiker rent i allmänhet. För mig är det mest trist eftersom jag inte kan fika med människor. Bröd, kakor, tårtor.. allt som man fikar i vanliga fall. När jag fikar på café så finns det väldigt sällan något jag kan äta, så det får bli något att dricka. Jag har iaf aldrig ätit smörgåstårta, men mamma gjorde en liten till mig.





Och inte nog med det, min syster hade bakat en chokladtårta!




Fast den här kvällen innehöll faktiskt mer än tårtor. Det är alltid lika trevligt att få träffa hela familjen. Det händer ju faktiskt väldigt sällan, för vi är så många. Det är vid jul vi brukar träffas allihopa. På våran lilla egna julafton kvällen innan själva julafton.


Två bevis på att man aldrig ska lämna kameran (telefonen) på bordet:







Och sen har vi den här stjärnan som helt omotiverat började dra av sig byxorna när jag skulle knäppa en bild (med riktigt läskiga ögon..):




Storebror och födelsedagsbarnet. Plus Morris.




Sen har jag en massa desperata försök att få bild på min absoluta favoritbrud Ellen, men det är i det stora hela omöjligt. Hon är aldrig tillräckligt still för att kameran ska kunna hänga med. Det närmaste bild på henne jag har är när man mest bara ser en massa tänder som attackerar. När jag väl träffar henne så försöker jag boosta upp mig själv så mycket som möjligt, så jag klänger på henne som ett plåster.

Jag har en bild på älsklingsJenny också, men den är så oglammig att jag inte tänker lägga upp den.

Annars så fick jag vara ledig idag, hade läkartid vid nio och efter lunch så skulle dom ha något möte som jag inte skulle vara med på. Det kändes lite surt från början eftersom jag laddat hela helgen och var just på väg till bussen i regnet. Men det var väl lika bra att inte fara alls.

Johan kommer hem ikväll! Jag har saknat honom väldigt mycket. Tyvärr gick det inte så himla bra i Kroatien. Han förlorade sin fight och som alltid var det vinna eller försvinna. Så han fick bara köra en fight. Men han lät glad ändå, han har haft trevligt.

Men inte lika trevligt som jag! Jag var i övik i regnet. Och ja just det ja! Vi for iväg ett gäng för att bowla och när vi kom dit var det DISCOBOWLING! Jag var helt lycklig. Det blinkade och lyste överallt och känslan av mellanstadie-disco gjorde det bara ännu bättre.





Nu ska jag fortsätta städa.

3

Heldag 3 av 3. Hurra!

Jag är tröttare än tröttast och det känns riktigt drygt att fara iväg. Men laddaladdaladda! Det är så kul när jag väl är där, det här fixar jag.

FUCK YEAH BRING IT ON!

Oröttvisa

Idag så fick jag sitta med på ett möte med en föredetta brukare där man skulle se hur behovet ser ut nu och om det ska tas ett nytt beslut. Det var en söt kvinna som skulle ta detta beslut och vi satt tillsammans och pratade lite. Eller, jag pratade inte. Det är inte riktigt min del i det hela. Jag satt bara och lyssnade.

Det finns så mycket sorgligt här i världen. Så många olyckliga öden där sjuka människor inte platsar i systemet.

Den här gången var det en kvinna i 40-års åldern som hade fått en hjärtattack för några år sen och sen blivit deprimerad och väldigt psykiskt sjuk. Tidigare så hade hon fått lite hjälp hemma, men avbokade nästan hela tiden så när hon reste bort några månader så hamnade hon på en s.k "inaktiv brukare" lista och det hela skulle nu kollas upp igen.

När hon kom in så skrattade hon mycket och gav intrycket att vara väldigt pigg och glad. Berättade glatt om sitt nya barnbarn och hur hon rest så mycket, att hon kommit igång med sitt liv igen. Ville börja läsa några kurser om det hon är intresserad av och hur mycket bättre allt var.

Det första jag tänkte på var att hon var så himla uppjagad. Hon hade just kommit från sitt barnbarn och var på så himla bra humör. Sen att jag mest bara och såg på hur all kraft rann ur henne och i slutändan satt hon och grät. Från hundra till noll på en kvart. Det var stora och omfattande ekonomiska bekymmer, svårighet att gå och handla p.g.a. värk och problem med att komma igång med städning. Ångesten gjorde henne handikappad, precis dom orden valde hon.

Det som bekymrade mig mest var att hon inte riktigt fick den respons hon så väl behövde. Det var så mycket problem och ångest, men det enda som fick uppmärksamhet var det faktum att hon pratat så glatt tio minuter tidigare. Man utgick ifrån det och slussade henne vidare till sin nya kontaktperson (inom vilket område vet jag inte) och det bestämdes att denna kontaktperson skulle hjälpa henne med alla problem. Det lovades att hon alltid kunde ringa till Mona och att det alltid kunde tas nya beslut om hjälp som det här bostödet kan ge.

Sen fick hon torka sina tårar och mötet var över. Hon stannade kvar och läste tidningen och sen gick hon hem och det sved i min själ. Jag vet ju precis hur det känns, känslan av att behöva hjälp men inte får det. För det har ju funkat bättre nu.

En del brukare vi har ger vi precis det stödet hon behöver. Att någon kommer dit, pratar en stund och sen hjälper henne med något som behövs göra. Men det faktum att hon varit på så bra humör i början av mötet gjorde att hon inte ens blev erbjuden denna hjälp.

Och just det påminde mig om hur bedrövligt det är. Hur regler är formade för att på ett eller annat sätt bli ett besvär. Vi kunde ju inte hjälpa henne att handla, för då gäller regeln att man ska gå på närmaste affär och hon ville handla på en större affär som är billigare. Men avståndet räknas från bostödets adress och inte från hennes, även fast det var närmare till stora coop från henne. Vi kunde inte hjälpa henne med dittan och dattan för att problemen inte gällde just oss utan soc, landstinget eller kommunen.

Men alla dessa problem resulterade i slutändan det faktum att livet var alldeles för tufft och det klarade hon inte av. Men detta resultat räknades inte in, eftersom problemen inte var något vi kunde göra något åt. Hon hamnade mellan systemen. För sjuk för att behöva hjälpen och för frisk för att vi kunde erbjuda den.

Och utan att egentligen ha fått svar på alla frågor så fick hon gå hem utan svar och med den där hopplöshetskänslan. Det var helt seriöst inget dom la märke till. Dom tänkte inte på vad mötet resulterade i och dom tänkte inte på att om några månader så kommer hon att komma tillbaka med behov av hjälp vid städ och handling och behovet av socialt stöd där vi kommer hem till henne för att prata en stund. Och den hjälpen kommer då att vara mycket mer omfattande.

Efter hon gått hem så pratade jag lite med Mona. Jag sa att det där inte alls kändes bra, hur kunde det bli så?
"Vad menar du? Vi kunde ju inte hjälpa henne med problemen, det är inte vårat arbete."
- Men nu när hon inte får den här hjälpen som socialt stöd på två timmar i veckan, tror du inte att det kommer att bli värre då? Hon orkar ju inte handla själv och att städa är något som kräver alldeles för mycket kraft och energi. Jag kan lova det att det ser ut som ett bombnedslag hemma hos henne. Hon behöver ju inte direkt den bördan nu när hon mår som hon gör. Vi kan inte kan hjälpa henne med problemen, men är inte våran roll att hjälpa henne med resultatet dom ger? Är inte det också ett problem?
"Men hon sa ju själv att hon inte behövde den hjälpen. Hon berättade ju hur bra allting var och att hon var så mycket bättre. Eller?"
-Jo, det gjorde hon. Men efter hon hade lugnat ner sig lite efter hennes upplyftande träff med sitt nya barnbarn så blev det ju bara himla bedrövligt alltihop..
"Såhär är läget lilla vännen: Vi kan inte hjälpa henne med problemen. Det är inte vårat ansvar."
-Men är det inte ett problem att hon inte orkar med vissa saker i vardagen? Hon behöver ju hjälp och det räcker ju med bara kanske två eller tre timmar i veckan..

Och även fast vi egentligen hade resurserna att hjälpa henne, både tid och pengar, så fick hon inte hjälpen. Vi diskuterade det hela och i slutändan så kom jag fram till att det inte erbjöds hjälp för att hon inte hade krävt den. Om hon skulle ha kommit till mötet förberedd och sagt mer precist vad hon behövde hjälp med så skulle det låta helt annorlunda. Problemet var att man inte läste mellan raderna och det förväntades inte att man skulle göra det heller. Tåget hade gått och hon missade det.

Jag antar att man vänjer sig till slut. Livet är väldigt hårt och orättvist och man måste kämpa för att få det man vill ha. Man ska inte be om hjälp, man måste kräva den. Och gör man inte det så får man gå hem utan den.

Men jag kan inte låta bli att tänka att om en utbildad terapeut skulle vara med så skulle det hela ha resulterat i något helt annat. Då skulle det faktum att hon hade en omfattande utredning av hennes ångest och besvär spela någon roll och att hennes tårar inte var krokodiltårar.

Jag gillar inte lata människor. Jag hatar när lata människor får mer hjälp än sjuka och fullkomligt avskyr en av våra brukare. När man läser i pärmen så förstår man läskigt snabbt att det här ENBART beror på lathet. Jag vettefan hur det har gått till. Men när man läser så ser man hur det hela har eskalerat på några år. Liten bit i taget har människan lyckats lura till sig mer och mer hjälp, pengar och löjligt omfattande omvårdnad. Alla vet om det och beklagar sig, men ingen kan göra något pga en massa regler och skit.

När man läser i den här kvinnans papper så ser man en desperat kämpande kvinna med en massa olyckliga omständigheter som lett henne ner i ett mörkt träsk. Inte ens jag med mina cyniska ögon kan se någon lathet eller liknande. Jag lusläser dessa pärmar varje dag och ser över alla utvärderingssamtal och ibland så kan jag hitta någon liten del som kanske inte stämmer. Då frågar jag, får svar och kan gå vidare.

Men när jag frågar om den här kvinnan så är det ingen som vet, för hon har inte krävt någon hjälp utan frågat snällt.

Förbannelse!

Nåväl. Jag tänker inte sitta och gräma mig över det här mer. Jag har gjort det hela dagen och nästan fascinerats av människors sätt att hantera problem. Nu tänker jag diska, göra lite mat och sen vänta på att få umgås lite med min karl. På Torsdag börjar han röra sig mot Kroatien för tävling och jag är borta hela dagarna, han på kvällarna och resten av tiden så vill jag sova. Ikväll ska vi kramas!

Men annars: väldigt trevlig och rolig dag.

Trött och ont på rumpan

Jag har klarat av min första heldag! Hurra!

Eftersom tanten jag ska gå med nu inte kom idag (ringde klockan halvåtta och sa att hon var sjuk. Dom är två på morgonen..) så har jag fått gå med en gullig tant som heter Mona. Jag gillar Mona. Hon har en tendens att bli väldigt uppslukad i diskussioner, lever ute på landet och är sådär rund och mjuk människa. Genomgod. Så jag gillar henne.

När det visade sig att det bara skulle vara vi två till klockan tio och hade en miljon brukare att väcka och få igång, så blev det himla snurrigt alltihopa. Jag vet inte riktigt hur hon fick ihop det, men på något vänstervis så löste det sig. Vi har cyklat till en brukare som bor alldeles för långt borta för mig. Jag har inte cyklat på hur länge som helst, sadeln var för hög och jag hade mina råcoola gummistövlar på mig. Så nu har jag ont på rumpan. Det har hänt en massa spännande saker idag. Herregud vilket roligt jobb ändå. Jag får faktiskt träffa dom som det står om i psykiatriböckerna. Häftigt och fascinerande, minst sagt.

Men i det stora hela har det varit en väldigt bra dag. Nu är jag dock så trött att det blir sängdags snart. Måste orka göra något att äta först och ha som lunchlåda först.

Imorgon är heldag 2 av 3. Let's go!

Morgonfel

Jag fick inte sova mer än 6 timmar inatt. Sammanlagt. Det känns helt värdelöst. Ångesten lurar runt hörnet och jag vill bara gå och lägga mig igen. Det här var ju inte min plan! Förbannelse!

PLUS så har jag mensvärk.

Söndag/Måndagsångest

Heter det måndagsångest eller söndagsångest när man har ångest inför måndag? Man har ju ångesten på söndag, men inför något som är på måndagen.

I vilket fall så känner jag mig redan stressad över imorgon. Jag är nog inte gjord för heldagar. Från 07.30 till 17.00 ska jag befinna mig på arbetsplatsen. Men jag vet att jag kommer att fixa det. Jag har samma tider måndag, tisdag och onsdag, sen är jag ledig och åker ner till övik för firande av kära moder på 50-års dagen.

Igår for vi till Tore och Sofie och spelade super mario på deras wii. Det var vansinnigt roligt, fast jag var så himla trött. Och när jag är trött så hänger jag inte riktigt med och förstod inte riktigt deras skämt som är snabba ordskämt. Det är som att hjärnan blir långsammare och jag fattar ingenting. Det gick jättesnabbt att köra och större delen av tiden så känns det som att jag bara gasade mot en vägg.

Hur orkar man göra saker på helgerna efter man har varit igång en vecka? Jag är ju ovan, men jag förstår verkligen inte. Hur i hela friden orkar man jobba heltid alla vardagar, vara ledig två dagar och sen börja om? Jag kommer att gå i ide när jag är ledig och bara sova i hundra år.

Det känns så just nu iaf. Men det är nog för att jag är vansinnigt trött idag. Gick och la mig alldeles försent och vaknade därför försent. Klockan är ju redan tjugo över ett för fasen!

Dags att vakna till nu. Ta en huvudvärkstablett, gnugga axeln och gå och handla. Och börja ladda inför imorgon! Bring it on!

I'M AWESOME!!

Jag hoppas att du får löss i analen

Jag står inte ut med alla dessa människor som trotsigt säger: "Ja JAG tänker då inte ta den där sprutan! Jag har hört att man kan dö av den och hur stor är chansen att man smittas? "

JAG BLIR HELT JÄVLA FUCKING GALEN PÅ ALLA DESSA MÄNNISKOR!! Jag hoppas att dom smittas. Jag HOPPAS att dom blir sjuka. Synd bara att dom kan smitta sin mormor eller kanske sitt barn, med det som dör. Sen hoppas jag att dom förevigt bär den skulden och känner ångest innan dom ska sova. Alla nätter. För resten av livet. Och att dom drömmer mardrömmar och deras stackars mormor kommer och hemsöker dom och gör arga saker, för att hon blev mördad av sitt eget barnbarn.

Och att man dör?

Kan man dö av vaccinet?

Det har inte förekommit några dödsfall i samband med de kliniska prövningar som gjorts på ca 9000 personer med prototypvaccinet.


Det som kan inträffa vid vaccination är att en person som är kraftigt allergisk mot något ämne i vaccinet får en kraftig överkänslighetsreaktion, en så kallad anafylaktisk reaktion. Dessa reaktioner kan vara livshotande om allergin är svår.


#394

Källa: Läkemedelsverket

Frågan uppdaterad: 2009-10-16 16:47



Ja, jag är så arg. Jag är så arg att jag önskar att människor blir sjuka. Förhoppningsvis har resten av deras omgivning vaccinerat sig så att dom inte blir smittade av denna patetiska, avskyvärda människan som hävdar sig att ha rätten att smitta ner andra, trots att läkare och landsting skriker om att folk ska vaccinera sig.

Men dom vet bättre. För dom har självklart läst på och kollat upp fakta innan dom trotsigt låter som en femåring utan lördagsgodis.

Jävla idioter.

Alkohol

Jag har lyckats deleta några inlägg. Det var inte så smart gjort, måste jag ju erkänna.

Nåväl.

Idag har jag varit alldeles jätteledig och varit extremt lat. Igår var min tredje dag på praktiken och jag fick träffa många skitcoola brukare som jag fascinerades väldigt mycket av. Att läsa i alla pärmarna är min bästa sysselsättning någon brukar avbokar eller att jag helt enkelt inte har något att göra.

Imorgon går jag min fjärde dag och antagligen sista dagen den här veckan. Som jag har förstått det så ska jag inte vara där något i helgen, men jag antar att jag kommer att vara det någon annan helg.

Jag har en tendens att glömma hur grymt allt kan vara ibland. Hur bedrövligt det faktiskt är och hur tungt människor omkring mig har. Aningens naiv vandrar jag omkring tills något faller i bitar och jag kommer på hur jobbigt det är. Jag brukar glömma bort hur pappa har det. Det är något jag lägger åt sidan helt, tills ångesten kommer med posten och något påminner mig. Ett mail, ett telefonsamtal, ett sms. Det behövs inte så mycket. Bara att något eller någon, oftast omedvetet, smäller upp den gamla nyheten i ansiktet på mig.

Det är egentligen inget konstigt med att han dricker som han gör. Det är inget nytt och det är egentligen inget jag borde bli förvånad över. Men när jag får veta att det inte alls har blivit bättre även fast jag trott det.. det svider lika mycket varje gång.

Han ringde ju igår och var så himla glad och trevlig. Jag var glad och kände en lättnad över att han ringde och pratade med mig. Men var han full då? Var det innan han började dricka, eller satt han och drack medan vi pratade? Eller var han redan full?

Jag kanske har tappat stinget. Jag har kanske glömt bort hur han låter på fyllan, förr kunde jag avgöra det redan efter första ordet. Men nu börjar jag tvivla på mig själ och min egenskap att höra bara på andningen hur mycket han har druckit.

Men jag orkar inte. Jag kände det idag. Och oftast så kan jag intala mig själv att jag inte bryr mig mer och jag lägger det åt sidan. Sen får jag en påminnelse om hur läget egentligen ligger till och det börjar om från början. För det slår alltid lika hårt. No mercy.

Så jag skickade ett meddelande till mimmi, vi åkte bil, rökte och köpte en cheeseburgare på McDonalds. Som vi alltid gör. Det är våran tradition. Sen hämtade jag ut min otroligt fräna telefon och har spenderat kvällen med att få ordning på den.

Imorgon ska jag lägga det åt sidan, för imorgon ska jag iväg på min fjärde dag. Jag ska lyssna på musik i min fräna telefon när jag åker bussen, hälsa på och umgås med galningar och sen ska jag komma hem. Och om jag inte minns helt fel så ska herr fahlander bjuda ut mig på bio imorgon. Det blir bra.

Ikväll ska jag däremot låta den där sorgsna känslan i bröstet få ta den plats den kräver.

Dag 1

Jag har gått min första dag på praktiken idag. Det var trevligt, men inte så spännande. Hela dagen har varit snuskigt lugn och jag har fått träffa tre brukare. Men jag trivs nog ganska bra. Snälla människor som jobbar där, inte så många anställda.

Det är som en hemtjänst fast för psykiskt sjuka. En del behöver mer hjälp, en del mindre. Ibland är det bara 'titt-besök' där man helt enkelt går dit och kollar så att allt är bra. Frågar hur det står till och om det har hänt något spännande under dagen.

Fast jag har inte fått interagera med så många idag. Eller, nästan ingen. En kille med schizofreni ville bara att vi skulle gå därifrån och en tant som skulle väckas var morgonsur och ville inte veta av en.

Men dagen har varit trevlig och jag är väldigt nöjd över min första dag. Det här kommer att gå bra.

.

Det är så konstigt. En såndär sak som händer på film men inte i verkligheten. Bara sådär.

Vad säger man? Vad gör man?

Helt plötsligt så dog han bara. Även fast han varit allvarligt psykiskt sjuk så kan man inte riktigt föreställa sig att han skulle ta livet av sig.

Men den här gången fullföljde han sina planer.

Dans!

Vinnare för snyggaste maskeraddräkt fick minsann min karl som var en råsnygg robot. Jag var Edward scissorhand med läskig knivhand och allt.

När Johan vann så tvingade jag honom till en liten segerdans och att jag säger: "Dansa min clown" vet jag inte, så det kan vi stryka. Jag har flera videos från kvällen, men den här är en av dom roligaste för Peter (zebran) träder in i dansen. Peter blev väldigt full och på efterfesten var han nog det roligaste på hela festen. Det var helt sjukt.

Trött

Jag har ont i huvudet. Pulserande smärta på högra baksidan av huvudet. Det är helt värdelöst, förbannade mediciner.

Imorgon börjar jag min praktik och jag är inte ett dugg laddad. Jag ser verkligen inte framemot det och jag vill helt ärligt bara skita i att gå dit. Rädslan över att misslyckas ställer sig i vägen och jag kan inte riktigt ta mig förbi, jag har fastnat. Tanken är att jag idag ska leta reda på var jag ska så jag slipper irra omkring klockan sju imorgon bitti, men jag kommer antagligen att strunta i det med. Det får lösa sig imorgon, helt enkelt. Jag har ju en hum om vars det är, det går nog bra.

Det jag nog ha mest ångest över är att jag inte har några inneskor. Jag borde egentligen åka in till stan och köpa ett par, men det orkar jag nog inte heller. Jag är helt slutkörd sen helgens bravader och ska spendera min dag i trasiga mjukisbyxor, tovigt hår och klubborna jag handlade igår.

Nu blir det en dag i sunkighetens tecken!

Perspektiv

Ikväll så har jag pratat med många människor och det slog mig hur mycket bedrövelse det är som kretsar runt oss. Sjuka flickvänner, ångest, social fobi, alkoholproblem, ekonomiska bekymmer.. you name it. Alla i våran ålder, alltså runt 25.

Känslan av maktlöshet susade i köket och alla har vi varsitt helvete att handskas med. Ibland är det samhället som har knuffat ut en i ingenmansland och ibland är det ens respektive som varken bekänner eller ser problemen som svävar omkring. Desperata försök till att hjälpa, när är tvångsvård berättigat? När går det över den magiska gränsen och var drar man denna gräns? Gränser har en tendens att töjas ut ju längre man lever med problemen och helt plötsligt så förstår man att man inte har kontroll längre.

Det är intressant att se hur andra människor har det, vad som egentligen ligger under ytan och kokar.

Herregud.

Klockan är bara kvart över ett och jag har gjort mer än vad jag har gjort sammanlagt under hela veckan. Känns det som.

Imorse så såg jag över mitt kontrakt efter attacken från översminkade bruden som stod mellan mig och min yoghurt. Det visade sig att samma telefon med samma abonnemang är ett halvår billigare ( 259 kr/månaden)om man beställer över internet. Jag skrev till Halebops kundtjänst där dom förklarade att det är billigare över internet då man slipper mellanhänder. Så jag ringde till Phone House, stod i telefonkö en halvtimme och sen var det klart. Undra hur många som har blivit blåsta på det här? Nu har hon tagit bort mitt abonnemang så jag kan göra ett nytt, likadant, och billigare.

Så, en varning till svenska folket: om du är lika dum som jag och lyckas med konsttricket att bli övertalad av en försäljare, kolla över det hela sen. Men från första början, prata inte med dom.

Jag önskar att jag bara hade gått därifrån. Bara säga: jag vill inte ha. Hejdå. Men jag är för väluppfostrad, så jag kan inte vara otrevlig eller oartig. Mina lama försök till flykt krossades totalt.

Herregud. Vilken slyna! Skitskalle! Förbannelse över henne.

Annars så har jag varit på stan och handlat det sista till min halloween-utstyrsel, skosnören och en subwaymacka till min karl. Jag lär ju äga på halloween. Johan hade tänkt att klä ut sig till Mario, men han är nog lite försent ute. Jag är i tid. Framförhållning deluxe.

Och jag har varit hos Emma. Det var lika trevligt, välbehövligt och bra som vanligt. Jag läser så mycket om terapi och behandlingar, jag kan alla trick för att klara mig i vardagen och jag klarar mig i allmänhet väldigt bra. Men lik förbannat så är det lika utvecklande att prata med henne i 45 minuter. Hon är bra. Jag gillar henne. Senare i månaden så ska jag få träffa en läkare för medicinutvärdering och ny ansökan till FK. Det blir nog bra i slutändan.

Well then. Over and out.

PANG!

Idag har varit en såndär konstig dag då jag bara har suttit och gjort absolut ingenting. Jag har inte fyllt någon funktion alls. Men jag bestämde mig för att gå på ica och handla lite yoghurt och frukt och sånt. Jag kom ut därifrån utan själ, för den har jag sålt till Halebop som äger den i 24 månader. Hur hände det här?

Dom luriga försäljare hade ställt upp sitt torn som alla desperat försöker att gå förbi utan att man ska fastna i deras klor. Jag kom inte undan.

"Har du Telia eller Halebop?"
- Ehm, jaa. Jag har nyss bytt till Halebop.
"Men då är det precis Dig vi vill prata med!
- Alltså, jag kom bara hit för att köpa yoghurt, jag har lite bråttom.
"Det här tar bara några minuter, kom så ska jag visa."

Sen var det kört. Det gick så snabbt och jag försökte gång på gång slippa undan med kommentarer som: "Jag kan inte ta sånahär beslut här och nu, jag måste få fundera på det. Jag måste prata med min sambo först. Min mamma sitter ute i bilen och väntar. Jag är sjuk, jag måste gå." You name it.

Men hon som kvävde mig var stenhård och blev nästan lite arg med jämna mellanrum då jag drog mina vita lögner, hon visste att jag ljög. Dum som jag är så sa jag att jag faktiskt håller på att leta efter en telefon och abonnemang på deras sida men inte bestämt mig än, utan måste fundera och räkna lite till på det. Hon slet upp en fräsig telefon och började prata om den. Jag förstod ingenting. När jag köpte min dator så fick lillebror hjälpa mig att välja ut, storebror följa med på affären.. jag klarar inte sånthär. Jag vet inte vad dom pratar om.

Till slut så sa jag att hon inte skulle vara så arg, jag ville bara inte. Jag orkar inte nu. "Men om jag inte skulle hjälpa dig med det här erbjudandet nu vore jag inte alls snäll, för det här gör att du sparar en massa pengar."

Så jag gav upp. Jag skrev på ett papper och ska få hem en telefon om två till tre veckor. 200:- i månaden första halvåret, sen börjar man betala för själva abonnemanget på 59:- med. Jag orkade inte och när hon sa att om jag inte var nöjd så kunde jag ångra mig och ringa till kundtjänst. Det blir min plan.

Fast samtidigt så har jag ju faktiskt letat efter en telefon, men att skriva upp sig på 24 månader är inget jag direkt gillar. Och jag vill ju ha Halebop.

Men PANG! Nu har jag sålt min själ till en läskig brud med för mycket smink på ica. Jag som bara ville ha laktosfri yoghurt och päron.

UtomhusMartina

Jag struntade i den här dagen. Jag skenade iväg i känslor och sen tänkte jag inte ens försöka komma igång igen. Men jag ringde min praktikplats och fick ett problem: kläder. Man arbetar mycket utomhus och måste därför ha bra kläder att använda. När man kollar i min garderob finner man: huvtröjor, koftor och tygskor. Jag har kanske fem par tygskor i olika färger och använder huvtröjor eller en tjock kofta som jacka. Kläder jag behöver är:
- Inomhusskor, tofflor
- Skor att ha utomhus. Regnstövlar, fodrade kängor.
- Regnkläder
- Vinterjacka

Så jag tog bussen in till stan för att shoppa kläder att ha utomhus och det gick helt värdelöst dåligt.

Jag har aldrig varit en utomhusmänniska. Jag förstår inte idén med att vandra, klättra upp för berg och dricka varmchoklad. Istället sitter jag inne med elementet på högsta värme och under ett täcke. Enda gången jag är utomhus på riktigt och leker i snön är när jag är i Sunnersta och kör skoter. Aldrig annars.

Men jag antar att det är lika bra att börja uppskatta att vara utomhus. Jag har ju nästan börjat tycka om att ta en promenad ibland. Han jag pratade med (som var hur trevlig som helst) förklarade arbetet som "typ en hemtjänst, fast för folk med psykiska problem. Det är mycket utomhus med promenader och sånt. Så du måste ta med dig slitstarka, oömma, varma och sköna kläder. Tänk på att du ska vandra omkring i dom där kläderna i sju veckor, lugnt värt att spendera pengar på."

Så jag åkte som sagt in till stan och började leta efter kläder på helt nya avdelningar, sport och utomhus. Det är ju snuskigt dyrt! Jag irrade omkring i minst två timmar och det hela slutade med en skitsnygg huvtröja. Enbart.

Mitt äventyr får fortsätta imorgon. Då ska jag köpa den där svindyra, men faktiskt ganska snygga, jackan som är en såndär överdragsjacka eller vad man nu kallar det. Den tål vind, vatten och om man köper en fleecejacka att ha under så är den varm också. Smart. Synd att den kostar runt tusenlappen minus fleecejackan.

Jag måste nästan köpa byxorna till också. Och hitta ett par tofflor som INTE är crocs och sitter skönt.

Fasen. Jag håller på att bli vuxen.

Lång uppdatering.

Jag vet inte riktigt. Det är tyst och tung stämning här i lägenheten. Det kanske bara är jag, men det känns så himla övergivet här, som om vi båda har gett upp kampen och bara väntar på att något ska trycka det hela över linjen. Den magiska gränsen. Men som sagt så är det kanske bara jag, antagligen bara jag. Det brukar vara jag. Snart känns det nog bättre.

I helgen var det tävling! Jag satsade stenhårt med att köpa luftmadrass och tandborstar med plastfodral som man kan packa med sig. Lakan, täcken och kuddar, jag vägrar att sova obekvämt. Det är dessutom mycket bättre för Johan att få sova ordentligt natten innan tävlingen.

Jag åkte upp med Ingrid och Lasse som bodde på hotell hela helgen. Lasse fick min present: en bränd skiva med Melody Gardot och den var väldigt uppskattad. Sen åkte vi bil i det gråa regnet med långsam musik som får det att pirra i själen med jämna mellanrum. Det hela kändes väldigt lugnt och avslappnat. Trevligt. Vi mötte upp dom andra på kinarestaurang och innan det så drack jag och Ingrid lite cider och blev lite småfulla. Det kändes inte riktigt passande, men det var väldigt kul.

Vi fick sova i en egen liten gympasal och eftersom det bara var avancerade vuxna med så var det väldigt tyst och lugnt. Det var dock riktigt jobbigt att lamporna tändes automatiskt i hela hallen när man rörde på sig och slocknade inte förrän efter fem minuter. Jag låg vaken och var kissnödig i minst en timme på morgonen, för jag ville inte väcka dom andra.

Själva tävlingen var som den alltid varit: högljudd, påfrestande och tröttsam. Men Ingrid och Lasse for iväg en sväng på stan någon timme eller två och jag följde med. Det är inte så himla roligt att sitta ensam och vänta, Johan var kantdomare hela förmiddagen.

När det väl var Johans tur så gick det inte så himla bra. Han förlorade och fick 'bara' en bronsmedalj. Väldigt trist. Jag vänjer mig aldrig vid att Johan inte vill prata efter han har tävlat, speciellt inte efter en förlust, så när jag kom och strök honom försiktigt över ryggen drog han sig undan och morrade något. Johan blir aldrig arg. Enda gången jag kan komma ihåg att han har varit arg, är efter en förlust. Så när han väl blir arg så blir jag lika förtvivlat rädd och ledsen.

Och efter ett påfrestande dygn (och dom senaste veckorna för den delen..)med ny miljö och nya människor så är jag inte direkt den stabilaste människan, så jag bröt ihop på toaletten och grät minst en halvtimme. Jag ringde till Jenny, som alltid, och bara grät och grät. Jag känner mig som en alien när jag är bland dessa människor. Dom är hur snälla som helst, nästan dom snällaste människor jag känner, men jag är inte 'en av dom'. Jag kan inget om taekwondo, är inte intresserad av träning och har inte varit med på alla andra tävlingar.

Men i överlag så tycker jag att det hela gick väldigt bra. Förutom att Johan förlorade, förstås.

Den här veckan har jag lov och nästa Måndag så börjar jag min praktik på sju veckor. Herregud så nervös, rädd och hysterisk rädd jag är för det hela. Jag har aldrig varit ute i arbetslivet förut, jag har aldrig klarat av att orka med saker hela vägen och jag är ruskigt rädd för att inte kunna sköta 'jobbet' och göra fel. Men det måste gå bra, den här gången måste det bli bra. Imorgon ska jag ringa dit och fråga när jag kommer första dagen och om jag kanske t.om. ska komma dit på studiebesök och kolla in stället. Heja Martina!

Jag lever

Jag vet inte. Jag borde nog uppdatera mig lite oftare. Att skriva deprimerade inlägg och sen försvinna är ingen höjdare. Folk gillar inte det. Men nu händer det!

Idag har jag varit på ö&b med Jenny. Jag for dit för att köpa en luftmadrass, våran gamla gick sönder, och jag kom ut med saker för inte mindre än 530:-. Den där affären är hur farlig som helst ju! Men det var kul och eftersom jag nästan enbart köpte saker vi har användning för så jag är förlåten.

Något jag hade huvudfokus på var just övernattningssaker. Imorgon åker vi till Skellefteå för tävling och ska sova i en gympasal (eller liknande) och jag laddar batterierna. Pappa förde över 1000:- till mitt konto idag som är till Johans tävling. Han är en väldigt snäll man. Det är lätt att man glömmer bort det, men han vill faktiskt folk väl. Tyvärr misslyckas han katastrofalt med jämna mellanrum, det gäller att hitta dom där stunderna för att orka hoppas.

Jag är helt klar med psykiatrikursen nu. Det teoretiska alltså. Alla arbeten, prov och lektioner är avklarade och härnäst kommer praktiken. Det blev en annan plats istället för den jag fick först, jag vet inte riktigt varför. Antagligen så ändrades det för att jag måste ha min praktikperiod förlängd. Men det verkar vara ett bra stället, har inte kollat upp det så noga. Det blir nog bra. Ska ringa dom på måndag nästa vecka. Sen är jag ledig en hel vecka till och börjar måndagen efter det.

Så. Nu ska jag äta en klubba.

När jag gick hem från apoteket så började jag gråta i höstregnet. Jag är trött, men jag vet inte varför eller på vad. Jag känner mig helt slutkörd. Inatt snördes det åt över bröstet ännu en gång och jag grät. Det har kommit alldeles för många små stunder av total bedrövelse med hårt tryck över bröstet då jag helt enkelt bryter ihop.

Helt plötsligt kan jag inte andas ordentligt och jag får panik, försöker lugna mig med alla andingsövningar jag kan och känner mig så tung i kroppen att jag ibland blir helt övertygad om att jag inte orkar resa mig upp igen. På dagar och nätter väller det över mig.

Det börjar inte med att jag är ledsen eller får ångest över någonting, jag kan bara inte andas.

Idag fick jag reda på att jag fick 38 poäng av 40 och skrev ruskigt bra på min fallbeskrivning. Skolan går bra och imorgon har jag min redovisning. Jag sover på nätterna, minus något uppvaknande av totalpanik, och jag har det i allmänhet bra.

Men lik förbannat så kan jag inte andas och jag bara gråter och gråter.

Och just precis nu, just ikväll, så ger jag upp.

Gammal 2

Vad är det för grej med att spela musik jättehögt? Jag förstår inte riktigt.

Visst, det är schysst att pumpa igång någon låt ibland för att sjunga och dansa, men vad fyller hög musik för funktion på en fest? Jag blir jättestressad om folk spelar hög musik medan man pratar, jag fixar det inte. Nuförtiden är det första jag gör när jag ska åka bil är att sänka volymen om den är för hög. Jag förstår inte vitsen med att halvt skrika när man pratar med varandra.

Dom lyssnade på hög musik i vårat hus igår kväll då jag skulle sova. Klockan var runt tio, så jag har ingen rätt att klaga. Så först blev jag sådär irriterad man blir när folk pumpar igång hög musik precis när man ska sova men sen så släppte jag det, för klockan var ju ändå bara tio. Som tur var så spelade dom inte så länge. Men det fick mig bara att fundera lite.

Hör ni hur gammal jag har blivit? Jag blir irriterad på för hög musik och går och lägger mig klockan tio på en lördagskväll för att ha vänt ordning på dom tre timmar jag har vridit framåt innan måndag. Herregud!

Tips

Dagens roligaste (Riktigt dålig kvalité, men ändå):
http://www.youtube.com/watch?v=gIGb-_ld-3w&feature=related

Gammal

Jag håller verkligen på att bli gammal. Jag gick och la mig vid elva igårkväll, så nu är jag trött och väldigt kinkig över att jag måste till Emma.

Det är inte så konstigt att jag inte har orkat göra något dom senaste åren, jag har ju inte sovit ordentligt. I vanliga fall så går jag och lägger mig innan tio och om jag inte gör det, så går allting så vansinnigt tungt dagen efter.

Jag håller på att bli gammal.

Jag äger

Jodå. Jag skrev provet, sov i sexton timmar, skrev arbetet och skickade in det för någon timme sen. Hur mycket äger inte jag? Herregud.

Ja just det ja! Jag fick min praktikplats igår! Det blev ett stödboende, inte demensboende. Yes! Jag fick ett såntdär fint kort också, med min bild på. Ni vet, en såndär namnbricka som man har när man tar hand om andra. Coolt.

Nu ska jag spendera resten av min dag med att köpa godis, sitta still och njuta av att faktiskt vara ledig.

Jag klarar inte av det här. Det går inte ihop i huvudet. Jag har vansinnig huvudvärk som vägrar släppa, trots en armé av huvudvärkstabletter som jag har varit tvungen att ta varje dag i minst två veckor nu. Antagligen för att jag har så jävla ont i nacken/ryggen. Det pulserar i huvudet.

Det är för mycket. Provet är imorgon, arbetet ska vara klart på onsdag och det går bara inte. Jag har kört fast och inget jag gör hjälper. Jag är helt slutkörd och Johan behandlar mig som ett sjukt barn. Han bäddar ner mig innan han far på träningen, för jag sitter bara och stirrar rätt ut i tomma intet. Påminner mig om att jag måste göra något. Sätta igång en film. Bryta mönstret.

Men jag orkar inte. Det går inte. Hela mitt inre rasar i bitar och jag orkar inte hela vägen fram.

Hur är det egentligen?

Hur är det med vaccinet mot influensan? Alla säger olika och vi har fått det här brevet i lådan från landstinget som säger att alla ska vaccinera sig. Inte bara för sin egen skull, utan mest för dom som riskerar att bli allvarligt sjuka.

När jag berättade det här för Johan, att vi måste gå och vaccinera oss, så fick jag svaret: Ja, jag tänker då inte vaccinera mig. Det är bara folk som har lätt att bli sjuka som ska göra det.

Men hur ska det här gå ihop när folk är tjurskalliga som åsnor som vägrar gå och vaccinera sig? Hela projektet går ju i stöpet om inte alla människor går och gör det.

Tydligen så är det såhär: Folk som riskerar att bli allvarligt sjuka av influensan och vårdpersonal kommer först i kön. Sen ska resten av alla människor göra det. Men som jag har förstått det så har inte alla fått den här informationen.

Ja. Jag tänker iaf gå och vaccinera mig. Även fast jag inte tycker om människor vidare mycket för tillfället så vill jag ju inte ta ihjäl dom.







Annars så har jag inte kommit igång med mitt pluggande än. Ångest deluxe.

Att leva

Igår var jag full. Jag och Jenny var fulla och Matti var nykter och chaufför.

Det var väldigt, väldigt längesen jag drack alkohol och jag är inte så himla bra på att göra det. Men det var riktigt kul! Det är alltid kul med Jenny och Matti.

Vi for ut till lite dunkadunka och skakade rumpa. Jag och Matti satt mest still och Jenny dansade. Det var hur många människor som helst där som var riktigt läskiga. Bl.a. en kille som såg ungefär som en dålig version av Marilyn Manson och när han gick förbi så tittade han på mig och slickade sig om läpparna. En kille med hatt kom och pratade med mig också. Han luktade illa och Matti kunde inte regeln: om man är med någon på en pub som blir raggad på av någon läskig, den räddar man. Exempel: om någon skulle börja ragga på Matti så skulle jag luta mig över, lägga handen runt axlarna och fråga "Hur går det älskling?"

Matti kunde inte den regeln så jag fick sitta och prata med den där konstiga killen ett tag. Till slut blev han trött på mig men han gick runt och smygtittade på mig resten av kvällen. Huvva.

Men det var en rolig kväll, trots alla läskiga människor. Vi såg en död igelkott också. Tydligen så springer det omkring en massa igelkottar i hela umeå men jag har bara sett två. Den där döda och en som Dan jagade på Carlshem.

Jag har prov på Tisdag och har försökt plugga hela dagen. Det går inte så bra. Jag känner mig stressad över att vi har prov och att arbetet ska vara klart nu i veckan. Inspirationen är på minus sen beskedet om praktiken. Är det här rätt sak att plugga? Ska jag ens få släppas lös inom vården? Jag känner mig som världens elakaste människa som bara vill människor ont.

Nåväl. Jag ska läsa klart den här kursen iaf. Livskriser får jag ta efter jag är klar med den här dyngan.

Johan var ute igår också och träffade en brud. Dom var nyktra båda två och umgicks därför hela kvällen. Självklart så snedtänder jag som en femåring som inte får något lördagsgodis och får ont i magen. Han ska aldrig träffa brudar, någonsin. Då kommer han säkert på hur dålig flickvän jag är. Jag tycker inte ens om gamla människor, jag är bara elak och hemsk.

När jag har gjort mitt prov och gjort arbetet klart den här veckan ska jag försöka mig på att fara iväg till gymmet. Jag kanske blir snällare och gladare om jag får träna lite. Då ska jag lyssna på arg musik och träna tills jag kräks. Sen blir jag säkert snäll.




Jag har tappat stinget helt. Jag känner mig avtrubbad, har totalångest och är trött. När jag träffar Emma till veckan så får hon hjälpa mig, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Mitt inre spelar mig spratt och jag spelar konstant upp olika scenarion som bara innehåller sorg och bedrövelse. Jag har en tendens att göra sånt när jag inte mår så himla bra och jag kan inte sluta. Det är som att leva i en konstant mardröm där sina värsta farhågor ställs framför en och man kan inte hindra sig själv att kliva in i mörkret och plåga sig själv.

Och jag kan inte slita mig ur det heller. Jag kan ligga i sängen och bara stirra upp i taket och få ont i magen, sitta i soffan och bara sitta i tystnaden och känna hur själen vrids ur på all styrka som man vrider ur en disktrasa på vatten.

Bara jag gör det här klart nu. Skriver provet, avslutar arbetet. Inte mycket kvar. Ladda.

Jag måste vara den hemskaste människan på jorden just nu. Jag får inte ihop det. Mina problem ligger över mig som ett mörkt moln, jag är nästan helt slutkörd. Men lik förbannat.. jag vet inte.

Jag är trött på det här. Trött på att vara ett andrahandsval. Jag fixar det inte och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Nuförtiden kan jag lägga sånt åt sidan, bita ihop och fortsätta köra på. Men ibland blir det för mycket och ensamheten kväver mig.

Min ork har tagit slut och jag sitter i soffan mitt i natten istället för att ligga i sängen. Jag får inte ihop det. Hur blev det såhär? Hur blev det att jag, istället för att bli en aggressiv markatta, istället sätter mig i soffan istället för att fightas?

Det finns inget kvar att hämta här.

Värdighet?

Vet ni vad jag fick idag? Röktornet, cigg och tjeesbörgare på donken. Väldigt välbehövligt. Mimmi är bra på att rädda dagar. Jag är bra på att rädda hennes och hon är bra på att rädda mina.

Imorse fick jag veta att chansen är väldigt stor att jag hamnar på ett demensboende på min praktik. Demens. Med gamla människor.

Det här får mig verkligen att tvivla på om jag egentligen ska jobba inom vården. För just nu tycker jag inte om människor och kan högt säga saker som: "Dom ska ju fan bara dö ändå." Eller: "Bortskämda ungdomar som får bostöd och som det fjompas med. Dom behöver ju bara en käftsmäll!"

Egentligen så tycker jag inte såhär illa om människor. Jag är en snäll, god människa och jag är väldigt omtänksam. Jag tar hand om människor, tröstar och stöttar när det går tungt. Men ibland så blir jag bara så trött på människor, för alldeles för ofta så får jag höra/stöter på människor som enbart existerar för att mjölka på systemet.

På en praktikplats så har man dagverksamhet för ungdomar med inriktning textil (??) och lego! LEGO! Ungdomarna får alltså komma till ett ställe där dom får sy gardiner och bygga ihop legofigurer. Precis som småbarn. Var är värdigheten i det? Jag tyckte att det var nog jobbigt att vara med i BASPEN, som det hette. I övik för att få ut sjukdomar som varit sjukskrivna en lång tid i samhället där dom kan göra någon nytta. Det var helt fruktansvärt. Jag var där två eller tre gånger innan jag gav upp helt, för jag tyckte att det var så pinsamt. Fara ut på picknick och klappa på getter.

Här bygger dom lego.

Hur ska jag kunna jobba med människor?

Cigg

Vet ni vad jag saknar just nu? Röktornet och en cigg.

Skola

Idag hade jag bokat in ett mentorsamtal med PG och jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken.

Jag har ungefär en miljon påbörjade kurser som jag inte har avslutat och därför fått ett betyg med IG och det svider. Även fast jag vet vad det beror på att jag har problem och blablabla. Jävla skit!

Vi gjorde upp en ny planering (igen) och som vanligt känns det lite överväldigande.

Vi har ett prov på Tisdag och arbetet ska vara klart nästa vecka det med. Arbetet går tungt som jag vet inte vad och jag har inte börjar plugga till provet än. Det ligger alltså en liten hög framför mig med saker jag måste göra och då går det bara ännu sämre med allt. Och med det aningens deprimerade mötet så är jag inte alls på topp. Jag däckade igår av utmattning och sov i 14 timmar rakt av. Inte alls slutkörd.

Men laddaladda. Det här måste gå. Det SKA gå. Den här gången ska jag avsluta.

Eftersom jag ska dra ut min praktik lite tidsmässigt så jag slipper gå heldagar så måste jag välja praktikplats till imorgon. Vi har en lista på ställen man kan välja mellan och det här gör mig lite.. jag vet inte. Det känns lite skumt.

Jag vill inte arbeta med gamla människor. Jag tycker inte om gamla och min praktik på ett ålderdomshem är inget jag ser framemot. Men dom flesta platserna man kan välja på inom psykiatrin är just demensboenden. Eftersom jag inte vill arbeta med gamla så finns det inte så himla mycket att välja på. Jag vill gärna jobba med dagverksamhet för att slippa helger och kvällar, vilket PG tyckte att jag skulle sikta på.

Men det är så konstigt att välja mellan dessa platser. Stödverksamhet för unga. En del människor jag har omkring mig har hjälp av sånahär dagverksamheter och helt plötsligt så är jag inte en av dom som söker hjälp, utan är där som stödperson. Det känns skumt. Jag är inte den i behov, jag är den som ger.

Såhär står det på ett av valen: "Stöd till patienter med svår personlighetsstörning, ofta självskadebeteende, suicudala mm. Ibland ADHD, Asperger mm."

För två år sen var jag en av dom som skulle ha behövt en sånhär hjälp. Om jag går in genom dom där dörrarna nu så klassas jag som en stödperson, även fast jag är en ADHD-patient. Hur ska jag kunna ta hand om människor, när jag inte ens vet hur jag ska ta hand om mig själv? När jag själv går i terapi och får hjälp för att ibland klara av mina tunga dagar där rastlösheten tar ihjäl mig och jag inte orkar kliva upp på morgonen? Eller är det kanske just det som kan göra mig till en bra sköterska?

..det känns bara skumt.

Skola

Hela förmiddagen har gått till att prata om schizofreni. Igen. Jag vet inte hur många timmar han har pratat på om schizofreni. Jag satt större delen av tiden och bara iakttog honom, varför är han så engagerad i just den här sjukdomen? Lider någon i hans närhet av den? Han pratar och pratar, skriver snabbt på tavlan och ställer sig ofta i funderande ställning med handen under hakan och kollar på vad han har skrivit, om han har glömt något.

Intressant sjukdom, såklart. Men nån måtta får det väl ändå vara. Herregud!

Nåväl. Det mest intressanta som hände idag är att vi fick reda på vad som ska vara med på nästa prov och hur vi ska redovisa arbetet vi ska ha skrivit till nästa vecka. Jag börjar känna mig riktigt stressad, även fast jag är långt före än dom flesta i min klass. En del har inte ens valt vad dom ska skriva om. När han sen berättar att våran muntliga redovisning av arbetet ska vara på runt en timme så blir hela klassen förfärade. "Jag kan inte redovisa det muntligt, jag får sån ångest!"
"Jag har ju alltid haft ångestproblem, panikångest och sånt, så jag kan inte redovisa det muntligt."

Bah! Lyd reglerna, fuckers! Om man inte är tillräckligt förberedd får man bita det sura äpplet och ställa sig inför människor och inte ha något att säga. Det är bara bra med att ha en redovisning också, man kan inte smita undan.

Jag tror att jag har blivit en liten regelnörd. När vi skulle få veta vad vi hade fått för resultat på provet så blev det sådär flummigt och nån gick dit, kom tillbaka och då fick någon annan gå dit. Inget kösystem alltså. Det är helt värdelöst! Regel, kö och instruktioner är det hetaste just nu. Flummiga svar på viktiga frågor är helt vansinnigt dumt.

Regnig söndag

En grå söndag, precis vad jag behöver. Det är synd att jag måste iväg på affären för att köpa snus, men det funkar. Jag gillar grå söndagar. Man behöver det ibland. Bara sitta inne under filten.

Johan kommer hem senare ikväll så jag har en till dag på mig att vältra mig i sunkighetens tecken. Jag bakade en rulltårta imorse, så efter att ha tvingat i mig några hårdbrödsmackor så hetsåt jag rulltårta. Det var trevligt.

Imorgon ska jag till skolan och känslan av ångest kryper sig sakta inpå. Det blir nog bättre ifall jag läser lite. Vi har prov nästa vecka. Alltså inte den veckan som kommer nu, utan nästa. Den här gången SKA jag förbereda mig bättre och slippa bli sjuk av mat- och sömnbrist.

Äh. Jag känner ingen inspiration. Jag saknar min familj.

Taekwondo-fru

Johan är borta den här helgen. Igen. Jag vet inte riktigt varför det gör mig lite kinkig, vi gör ju ändå ingenting när han är hemma. Typ tittar på tv och sitter still, det är sällan vi har någon seriös aktivitet för oss.

Men ändå. Det är skillnad på att sitta ensam och titta på tv i jämförelse med att ha någon att göra det med.

Den här gången är han i Skellefteå för att vara coach på fighter eftersom det är någon cup för mindre barn eller lägre bältesrang, jag kommer inte ihåg. Sen ska han träna med landslaget.

Eftersom jag är en hemmafru som inte har något vidare spännande liv så ska jag städa idag. Det är allt jag har att göra.

"Ja, då är det kört."

Jag kom nyss hem från domedagsmötet på FK och jag är om möjligt med förvirrad än vad jag var innan. Jag förstår ingenting! Och jag är helt chockad.

Hon sa att jag med 99% säkerhet sitter på det torra. Det här bidragssystemet jag är inne på har stigit upp ända till 30 års ålder, men det är ruskigt svårt att få det från första början för 2008 började det ta slut på pengar och det delas ju inte ut lätt om man säger så. Men eftersom jag redan har bidraget, har en ADHD-diagnos och har 'bra betyg' eller vad man ska kalla det, så verkar det som att det inte skulle vara något problem att få dra ut på det 18 månader till.

Men hela systemet är ju rubbat. Jag får mina pengar MEN dealen med det här systemet är att jag ska komma ut i arbetslivet så fort som möjligt. Jag har skrivit om det här tidigare, men det är mycket värre än vad jag trodde.

Att jag ska ut i arbetslivet så fort som möjligt förstår jag, det säger ju sig självt. Men om jag inte går med på att börja arbetsträna och börja gå på arbetsförmedlingen som samarbetar med FK i den här frågan, så får jag inget bidrag. Om jag inte får förlängning av bidraget från första början så får jag inte vara med och leka heller.

När hon sen frågar mig vad jag siktar på att arbeta med i framtiden så är det ju självklart inom vården och psykiatrin. Men för att få arbeta inom vården måste jag minst vara utbildad undersköterska, vilket jag inte ens är i närheten av. Jag måste läsa alla kurser och göra alla praktiker först. Det är här skon klämmer.

Mina studier ses nu som en aktivitet, inte ett steg mot att kunna göra en praktik, så därför räknas inte studier som något för att komma ut i arbetslivet. Det är en aktivitet som dom gärna inte vill betala för men som dom gör, för dom betalar alla mina aktiviteter. Jag frågar såklart hur det ska gå ihop att jag ska göra en praktik inom vården och sen när bidraget dras in efter 18 månader så kommer jag ju inte kunna fortsätta jobba inom vården eftersom jag inte har pluggat klart, vad gör jag då?

Självklart kan dom inte göra undantag. Jag förstår varför dom har dom här reglerna, det är alldeles för många som mjölkar pengar från dom och det finns inga pengar att spendera. Men deras sätt att resonera är helt sjukt i huvudet. Dom är stenhårda och hon lät nästan iskall när hon förklarade att när man har påbörjat sin praktik (eller vad man nu ska kalla det) så gör dom inget mer. Det spelar ingen roll om man är frisk eller sjuk, man åker ut. Att plugga är inte den snabbaste vägen ut därifrån, så man skickas ut på praktik istället. Man kan få förlängning, som jag antagligen kommer att få, bara en gång och efter det är det över. Då ska man vara klar att arbeta och om man inte är det så finns det inget mer att göra. Hur ska man göra då?

Det finns inget att göra. Då ska man vara redo och klar för att kunna arbeta. Spelar ingen roll om man är deprimerad och inte orkar kliva upp ur sängen, då får man vända sig till soc som inte är vidare sugna på att ge bidrag till någon som inte ens kan försöka skaffa ett arbete.

Nu är det lyckligtvis så att jag har 'rätt' diagnos. Att lida av ADHD innebär inte att man inte klarar av att arbeta som andra människor kanske kan, men man kan ändå arbeta om saker och ting kanske behövs anpassas lite.

Herregud. Det är verkligen invecklat och jag har inte riktigt förstått det här än. Men i stora drag är det: Efter det här bidraget så ska man kunna arbeta. Om man kan det eller inte spelar ingen roll. Där tar deras ansvar slut.

Nåväl. Hon var väldigt snäll och hon var nog lite förvirrad när det kom till dom här nya lagarna. Hon svamlade på ett tag och det slutade med att vi satt båda två och försökte fatta vad det handlade om.

Men när vi fyllde i några papper tillsammans och gick igenom dom som hon fyllt i innan så hade hon skrivit i rutan med positiva egenskaper med stora bokstäver "DRIVKRAFT". Det är populärt att vilja saker och kämpa efter att kunna arbeta och inte vara beroende av myndigheter. Att kämpa hårt varje dag efter känslan av självständighet gör att dom vill hjälpa en mer. Väldigt smart, faktiskt.

Syster, hur fasen klarar du av det där?

Jag har försökt med yoga, för första gången i mitt liv. Ett fint pass med en människa med röst som får det att pirra i huvudet (jag vet inte om andra kan känna det, men en del människor gör att det pirrar i bakhuvudet när någon har en mysig röst). Fasen vad svårt det är! Jag är smidig som en full elefant och det där var den ultimata nybörjarfilmen. Vinglade runt och halkade när det var övningar där man skulle stå upp. Haha! Tur att jag var ensam hemma..

Idag har jag varit på långpromenad med Sofie som tog några timmar och nu är jag trött som en galning. Jag har tagit min medicin och ska lägga mig ganska snart. Imorgon är det viktigt möte på Försäkringskassan!

Nu ska jag nog tvinga Johan att massera mig med Zon, för jag har snuskigt ont i ryggen och huvudet. Den lilla fläcken bak på ryggen jag har haft ont i någon vecka eller två har spridit sig sakta men säkert upp mot huvudet och totalt dödat allt i sin väg. Jag har kletat på liniment flera kvällar i rad nu men när jag pratade med Sofie (som snart är utbildad läkare) så fick jag lära mig att liniment inte ger någonting egentligen. Så nu är det Zon som gäller. Först spikmatta, sen Zon med tillhörande massage och sen sömn. Over and out.

Tristess

Men herregud så uttråkad jag är! Jag tog en ordentlig sovmorgon till nio och åt glass till frukost. Av någon anledning så känner jag att jag har förtjänat lite firande, jag vet faktiskt inte riktigt varför.

Problemet med att kliva upp tidigare på morgonen är att man har hela dagen på sig att göra saker. Ibland är det bra, idag är det sämre. Jag har verkligen ingenting att göra. Jag har redan pluggat klart för dagen och är i allmänhet bara klar med saker. Johan är ute och fiskar med Tore så jag skickade ett meddelande till Sofie med förfrågan om en promenad men jag har inte fått något svar. Antar att jag går ut en stund själv. Jag älskar hösten! Det är så skönt när det blir sådär lagom kallt ute och man får ta på sig vantar.

Äh. Storstädning?

Röktornet

Efter Mimmis lilla studiekris så lockade jag ut henne och vi körde till tornet för att röka. Vi åkte bil och rökte. Sen satte vi oss på McDonalds och gick igenom det hon redan har gjort och vi la upp en tidsplan, väldigt produktiva alltså. Varje gång vi är uppe i det där tornet stormblåser! Det slår aldrig fel. Men det är alltid kul att klättra upp dit, lyssna på musik och dansa lite. Väldigt trevligt.







Annars så har jag varit på skolan idag och lyckats överleva en fruktansvärd förmiddag med konstant genomgång av schizofreni. Efter det tog jag en promenad till stan i trevlig höstkyla och satt två timmar och försökte få ordning på mitt arbete. Jag har nog lyckats ta mig igenom det värsta. Nu borde det gå lite lättare.

Jag klev upp klockan sex imorse, så jag är riktigt trött nu. Snart sängdags. Just i detta ögonblick håller jag på att ladda ner en instruktionsvideo för yoga. Sug på den du!

Nämen!

Hoppsan!




Jag fick ett MVG med 48 poäng av 50 möjliga! Hurra!

Mjukstart

Idag kliver jag upp sex istället för sju och det är så himla värt det. Att få en mjukstart med Melody Gardot och få packa skoläskan ordentligt.

Jag drömde att jag fick tillbaka mitt prov och att jag fick IG. Sen så gick resten av drömmen ut på att jag ville dö, på riktigt. Det borde egentligen inte bli så. Jag borde få godkänt. Men om jag inte får det så vet jag inte vad jag gör. För jag orkar verkligen inte gå tillbaka och göra om alltihopa.

Annars så har jag bränt ut en skiva med Melody Gardot, som är den ultimata höstskivan. Den ska jag skicka till Lasse utan att skriva en avsändare. Jag älskar sånt! Fatta vilken bra dag det lär bli om man får ett hemligt paket med en bra skiva i. Det kan inte gå snett. Att lämna små lappar och meddelanden, ge bort små presenter och skicka ett sött sms är något jag helt älskar att göra. Det är så himla spännande!

Idag måste jag komma ihåg att köpa en badmössa också. När man har snygg hårfärg, som rött eller rosa, så drar man sig grymt inför att simma för färgen blir ledsen och dålig. Så nu ska jag köpa en badmössa så jag slipper problemet.

Men nu, frukost!

Pink lady

I Fredags var jag till Mimmi för att hjälpa henne med håret. Jag är den okrönte mästaren när det kommer till att färga hår. Speciellt när man håller på med lite mer extrema färger än att färga några ljusbruna slingor i brunt hår. Det är långtråkigt. Men jädrar vad bra jag är på att bleka sönder hår! Det är min bästa skill.

Så jag skulle iväg och hjälpa Mimmi med att förnya sin rosa hårfärg eftersom hon hade fått utväxt. I slutändan så kom jag därifrån med lite rosa hår jag med. Det var ruskigt roligt och det föll sig helt naturligt att jag också skulle göra rosa i mitt hår. Jag hade ju ändå fått blond utväxt i mitt svarta hår och såg därför lite skallig ut. Så vi köpte blekmedel till mig med och blekte några centimeter för att sen göra dom rosa. Det är så himla fint!



Imorgon är det skola och jag funderar på att göra något så coolt som att ta med mig datorn till biblioteket och skriva på mitt arbete. Jag ligger efter i min oskrivna planering. Vi kanske får tillbaka våra prov också. Jag är så nervös! Om jag fick underkänt så vet jag inte vad jag gör.

OCH jag har slagit min lilltå. Jag lyckades smacka in den i vardagsrumsbordet och nu är den röd och svullen. Förbannelse!

Kärleksbekymmer

Jag känner att jag har tappat min blogginspiration lite dom senaste dagarna. Jag har inte riktigt nånting att skriva om.

Nåväl. Idag ska jag äta middag hos Mimmis mormor, vilket hon har väntat på något år eller två. Hon ringer ju Mimmi varenda dag minst två gånger och vill att hon ska komma dit, så det blir bra att hålla henne lite sällskap.

Annars så fortsätter problemen här i hemmet och jag börjar bli väldigt trött på det här. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa det och om jag ska vara ärlig så känner jag mig inte alls motiverad till att ens försöka. Det driver mig till vansinne. Det är tungt att kämpa och försöka hela tiden. Man orkar inte försöka jämt när man misslyckas varje gång.

För att sammanfatta våra problem kan man nog säga att vi inte drar jämt. Vi har tappat tråden, drar åt olika håll och ligger inte på samma våglängd.

Hur många problem kan ett förhållande arbeta sig igenom?

Slagen kämpe

Jag gjorde det! Jag satt vaken hela natten, lyckades kravla mig till skolan även fast jag var halvdöd och sen skrev jag provet trots kallsvett, illamående och yrsel p.g.a. sömnbristen. Jag har inte sovit ordentligt på flera nätter, inte ätit ordentligt och inte mått bra alls.

Men jag gjorde det! Jag skrev mitt prov och svarade på alla frågor (på riktigt) och även fast jag inte kom ihåg alla punkter så kunde jag alltid lista upp några av dom.

Det har nog inte känts såhär bra efter ett prov någonsin. I KICKED ASS!

Nu mår jag dock riktigt dåligt. Feberkänslor och illamående. Jag fryser/svettas samtidigt och försöker desperat att få i mig mat. Jag har inte ätit ordentligt på flera dagar för att jag har mått så illa och att inte äta då gör inte saken bättre. Nu ska jag tvångsmata mig själv med mat och godis, dricka cola, ligga still och vänta på bättre dagar.

Såhär ser jag ut just nu. Sexy lady.





Men herregud så värt det! JAG GJORDE DET!

Sista rycket

Om ungefär tre timmar ska jag skriva mitt prov. Finally. Dödsångesten har ett slut och jag kan återgå till att leva och funktionera nästan som en vanlig människa.

Jag behöver äta ordentligt, sova ordentligt och ha lagom ångest. Jag är så himla trött nu, ögonen nästan faller ner mot min vilja. Jag sov bara några få timmar förra natten, i vanliga fall så sover jag åtta till tio timmar varje natt för då funkar jag som bäst. Och natten innan det så hade jag ju min lilla kräkattack och sov lite. Vafan. Hur länge har jag sovit dåligt egentligen?

Men jag försöker ändå att hålla mig vid gott mod och jag kan verkligen inte göra bättre än vad jag har gjort nu. Jag missräknade allting helt och sen stod jag med en miljon saker att läsa istället för hundra. Men jag har läst hela dagen och hela natten. Jag är ju en jävla stjärna som lyckades med att räkna fel, men jag har gjort det bästa iaf. Känns skönt att veta.

Efter provet så ska jag och Sanna fira att vi gjort provet med en fika och jag måste gå på banken. Sen ska jag unna mig att shoppa lite. Två lampskärmar, en plastblomma och.. jag kommer inte ihåg det sista.

Jag bytte till höstgardiner och helt plötsligt blev det jättemörkt i våran lägenhet. Vi behöver taklampor, vi har ingen. Vi har bara mindre lampor.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är helt slut i huvudet. Och nu börjar jag känna mig stressad. Jag har kvar saker att göra.

Och jag mår illa! Fan också.

Men snart är det över. Snart, snart, snart.

Kräk

När jag skulle gå och lägga mig igår så kräktes jag. Jag vet inte varför, men helt plötsligt så kräktes jag jättemycket på golvet på väg mot toaletten. Hade mått illa större delen av dagen så jag hade inte ätit så mycket heller. Jag vande mig till slut med att må illa så jag tänkte inte riktigt på det och PANG, så var det spya på golvet. Fick rusa in till toaletten där jag kräktes upp allt jag hade i magen och sen gick jag och la mig. En liten kräkattack, helt enkelt.

Idag har jag mått sådär, men nu när jag har ätit lite så mår jag sådär illa igen. Skitskumt.

Jag vill inte kräkas mer!

Att plugga

Det här med att plugga är verkligen inte min grej. Jag har alltid haft svårt för det och dom senaste desperata försöken att klara av några kurser har lett till en massa ångest och bedrövelse.

Det är en vanesak att plugga. Från början är det riktigt jobbigt att ställa in sig på det faktum att man alltid har något att göra och kunna, men det brukar släppa efter ett tag när man vant sig.

Tyvärr så kommer den här vändpunkten aldrig för mig. Jag har aldrig orkat hålla ut såpass länge att den gör det, för innan den gör det är det bara skit. Förbannelse! Jävla kuk i röven! Bajs på pinne!

Ångest of doom.

pluggdag

Den här dagen ska enbart gå till att plugga. Jag ska fortsätta att plugga till provet och skriva lite mer på mitt arbete. Jag känner mig stressad över mitt arbete, även fast det är över fyra veckor innan det ska vara klart och presenteras. Det är så himla invecklade grejer som jag ska lyckas förstå och förklara. Kognitiva modeller är svårt.

Men yeah. Det här kommer att gå bra.