...

Jag älskar honom. Jag är inte olyckligt kär, ser ingen framtid med honom. Men ändå så ekar tomheten i lägenheten efter honom. Inte hela tiden, det händer alltmer sällan, men ibland så blir saknaden efter honom så stark att jag tappar allt för en stund. Ju längre tid som går desto mindre blir det. Till slut så kommer jag inte att känna den saknad som jag känner för till slut så kommer jag att hinna ikapp honom och inte känna av saknaden längre.

Jag saknar att känna tryggheten han gav mig. Vetskapen att alltid veta att han stod bakom mig, vad som än händer.

Idag blev det bestämt att han ska flytta så snart som möjligt, dom kan låta honom bo där redan nu. Han kom hit och ville prata om det och jag hade ingen aning om vad jag ska skulle säga, för jag har ingen aning om vad jag känner. Ibland så blir saker för överväldigande och jag får inte riktigt någon ordning i huvudet. Men om man ger mig några minuter att få in informationen så kan jag sen ta beslut och lägga upp en plan.

I samma stund som jag kände en lättnad så kände jag en obotlig sorg. Det är ju det här som är det bästa som kan hända just nu, allt kommer att bli lite lättare när vi inte bor med varandra. Men samtidigt så har jag otroligt svårt att släppa taget, det är nog nästan omöjligt just nu.

Så jag behövde några minuter, kanske 10, sen fick jag lite ordning. Det gick snabbt, för jag har ju minst sagt tänkt och känt om det här dom senaste veckorna.

Nu ska vi ordna med alla papper och sen ska jag försöka få lite ordning här. Han kan ju inte ta med sina möbler än, vilket känns riktigt jobbigt. Men det kanske är bra också, jag får tid på mig att packa ihop saker och ställa in i förrådet. Vad är mitt och vad är hans? Det kommer att bli fruktansvärt sorgligt, men det är nog ett bra sätt att gå vidare.





Det här kommer att bli bra, det här kommer jag att fixa. Jag har ett liv utan honom som väntar, en framtid där jag kan göra precis vad jag vill. Allt kommer att fortsätta, jag kommer att börja om på nytt. Det finns massor med människor runt mig som alltid kommer att finnas där och stötta mig, vad som än händer. Jag kommer att klara det här.

...

Idag har det varit introduktion för minnesträningen och ja, det kommer att bli tufft. Man måste satsa 150% för att få det bästa resultatet, det kommer inte direkt gratis. Men chanserna att få ett bra resultat är mycket höga. Så det är värt det.

Senare på eftermiddagen hade jag ett litet test för att vi ska ha något att jämföra med direkt efter vi är klara och sen tre månader efter för att se hur det håller i sig.

Så nu är jag ruskigt trött. Jag ska göra lite soppa och sen titta på sjunde himlen och lära mig mer om livets viktiga moraliska regler. Dom vet mycket dom där, jag skulle helt klart passa in i deras liv.

..

Imorgon så ska jag på uppstartsmöte för minnesträningen. Jag är inte ett dugg laddad.

Men det här kommer att gå bra. Det kommer att komma bättre tider, saker kommer att lätta. Jag måste bara lära mig att sikta framåt och inte titta bakåt och längta efter det som varit.

...

Bara för en stund sen ringde det en karl och verifierade min plats i minnesträningen och för att informera lite. Nu är det ju tyvärr så att det här börjar nästa vecka och innan dess ska man ha gjort ett test på runt 45 minuter för att kunna se om det har gjort någon skillnad efter dessa 5 veckor och på Fredag är det en introduktion där dom berättar mer ingående om hur det kommer att funka. Och på Torsdag har jag en träff hos Emma. Helt plötsligt så fick jag en massa att göra.

Jag är inte ett dugg sugen på att gå det här. Det kommer att vara riktigt jobbigt. När vi gjorde utredningen så höll vi ju på med just det här, helt enkelt pressa hjärnan, och det var nog något av det jobbigaste jag har gjort. Men det var ju intensivare då, nu är det ju ca. 2 timmar om dagen. Fast det är i fem veckors tid istället.


- Så vi ska ju hinna med att göra ett test på ca. 45 minuter den här veckan för att kunna jämföra med resultatet sen.. har du gjort något test i annat syfte eller nåt?
- Näe, det är bara utredningen jag har gjort.
- När gjorde ni den?
- Ja du. Jag kommer inte riktigt ihåg. Men det var inte så himla längesen, kanske några månader.. ett halvår?
- Hmm.. (bläddra, bläddra) Nä. Det var nästan ett år sen. Vi måste göra ett nytt.



Om dom hade någon antagningsintervju så skulle jag helt klart gå vidare.

...

Jag bryr mig fortfarande. Även fast jag inte är kär och ser någon framtid med honom, så är han fortfarande den människa som känner mig bättre än någon annan. Jag blir fortfarande svartsjuk och jag vill fortfarande få bekräftelse att jag är värd något. Få den där känslan av att jag efter sex år har lämnat något avtryck och spelar någon roll.

Att jag blir utbytt mot festande och öl kan jag inte förstå. Är jag så obetydlig? Är jag så lätt att byta ut? Fina löften och ord glöms bort i samma stund som nytt umgänge och öl vankas.

Och jag kan inte låta bli att tänka på vad som egentligen har hänt. När jag får ont i magen och ringer så får jag tröst och lugnande ord, men några timmar senare får jag ett meddelande från en kamrat på skolan som varit ute på samma krog. Hur ofta har löften inte gällt som jag inte fått veta? Är det samma som när han väckte mig mitt i natten för att få råd för något som hänt för flera dagar sen, utan att jag har fått veta?

Jag är så trött att jag inte ens orkar bråka.

Det finns ingen respekt för mig eller mina känslor längre. Jag blir konstant krossad av det faktum att jag inte har någon betydelse längre, för jag trodde verkligen att jag hade det.

Så jag for ner till övik.

Kommer du någonsin att sakna mig?

...

Jag önskar att jag hade ett piller som gjorde att jag slutade finnas i hans värld utan att försvinna i alla andras.

Vi vill det båda två nu.

..

Jag gråter mycket nu. Dom senaste dagarna känns det som att gråten aldrig kommer att ta slut, men jag antar att det är en del av hela den här processen.

Hur gör jag för att slå mig lös ur det här? Jag vill inte börja känna samma känslor för flera år sen, frågor som sitter inom mig som aldrig kommer att försvinna. "Är jag mindre värd än öl?" Måhända att det kanske låter som en orealistisk fråga som är helt onödig att ställa, men för mig är det en nödvändig fråga. Den kommer alltid upp. När folk tar ett glas vin kan jag tänka: "undra om hon skulle ställa ifrån sig vinglaset för min skull?" Jag jämför mig alltid med alkohol, för det är som hugget i sten inom mig och även fast det har gått så många år och jag har blivit en vuxen människa, så ekar den frågan inom mig. Mot min vilja kommer frågan upp. Oftast försvinner den lika snabbt som den kom, men ibland stannar den kvar.

Och nu dricks det öl. Hur gör jag för att sluta jämföra mig? Jag förtjänar bättre än det, jag förtjänar bättre än att behöva utsätta mig själv med total ångest då jag är helt övertygad att jag inte är värd mer än en klunk avslagen öl. För så blir det för mig, vare sig jag vill det eller inte.

Jag förtjänar känslan av att veta att han ställer upp, som han har sagt så många gånger, istället för att ta en öl med polarna. Jag förtjänar bättre än det här.

Men jag har ingen aning om hur jag ska göra.

..

Ja, jag skrev provet ändå. Jag kommer att bli förvånad om jag får godkänt, men jag orkar faktiskt inte bry mig så mycket.

Det är inte värt att gå i skolan för all denna ångest. Det är ingen bra idé för mig att gå i skolan just nu, men snart lugnar väl allt ner sig här hemma och livet går vidare. Så jag kan plugga senare, men inte nu. Jag fick dock veta att jag fick VG på kursen innan den här. Ni vet den där kursen på 100 poäng som skulle läsas på två veckor. Jag är väldigt nöjd.

Idag ringde Emma för att informera att min minnesträning förhoppningsvis börjar vecka 9, så det blir ju alldeles lagom att jag inte pluggar mer just nu. Dom kunde dock inte garantera någon plats just för tillfället, men Emma sa att det inte borde vara något problem. Jag hoppas innerligt att jag får godkänt nu, det blir ett helvete att göra om provet. För det var verkligen en riktig pain in the ass.

Men nu är det verkligen något konstigt som händer: Jag är ledig. På riktigt. Ingen skola att ha ångest över, ingen alls. Även fast jag inte pluggar när jag borde och laddar ner en film istället, så ligger den där ångesten över mig. Skolångesten.

Nu har jag bara min dödsångest kvar.

Fast jag tror att det har blivit lite bättre. Jag vaknar inte varje natt av att jag sätter mig upp i sängen och drar efter andan, som att nån kväver mig. Det har jag en tendens att göra nuförtiden. Men nu somnar jag utan att vakna av panik och skriker rätt ut i luften. Ungefär som att vakna av sina egna snarkningar.

För till slut så måste jag ju gå vidare, jag har inget annat val.

..

Jag har saker att plugga. Vi har prov för hela kursen på Fredag och jag har på riktigt inte läst någonting. Inte en enda mening. Vi har ju haft våra gruppredovisningar, men jag har bara läst på lite lätt innan någon av dom. Jag har ingen aning om vad den här kursen handlar om.

Men jag kan inte. Jag har inte kört fast, jag kör åt fel håll.

Så nu sitter jag här med ångest upp över öronen, oförmögen att komma någonstans. Jag måste på affären också.

Förbannelse! Jag blir så frustrerad att det vibrerar i kroppen. Jag klättrar på väggarna, går från en sak till en annan utan att göra något alls. Sätter mig vid pianot, kliver upp. Tar upp gitarren, lägger ner den igen. Öppnar boken, stänger den.

DET HÄR KOMMER ATT TA DÖD PÅ MIG!

..

Det här är för stort för mig. Jag får ingen ordning på det här, hur mycket jag än försöker så gör jag något fel. Jag har inga ord för att kunna beskriva det, det är alldeles för stort.

Jag har fysiskt ont i kroppen. När jag gråter är jag på gränsen till att spricka. Varje gång jag blir påmind om att jag inte längre spelar någon roll så exploderar jag inombords.

I morse när jag tvättade ansiktet så såg jag mina mörka, mörka ringar under ögonen. Jag såg ut som ett spöke. Jag har sett trött och sliten ut ett bra tag nu, men nu ser jag nästan döende ut. Likblek, tomma och gråa ögon som är slitna efter allt gråtande och mörka ringar.

Vad händer när det har gått för långt?

..

Jag vet att jag inte ska fråga, inte be om saker.

Men i natt behöver jag honom.

..

Vi hade pratat över internet den kvällen och kommit överrens om att vi skulle åka skridskor, att han skulle låna deras bil och komma och hämta mig. Så med pirr i magen så letade jag mina skridskor på väggen i våran läskiga källare.

I bilen hade han en blandskiva med låtar jag retade honom lite för, inte riktigt min musiksmak. Jag tittade på honom i smyg och förundrades över hur vansinnigt snygg han var, jag älskar när han kör bil. Det var i slutet av december, alldeles vid jul, så det var becksvart ute. Det snöade lite lätt och var alldeles lagom kallt ute.

Han hjälpte mig att knyta på mig mina skridskor. Han har ju spelat hockey och kunde därför knyta skridskor betydligt bättre än vad jag kunde med mina svaga pianofingrar. Sen vinglade jag iväg ut i mörkret på Skyttis med svaga fotvrister och förvånades över att jag faktiskt var och åkte skridskor.

När jag träffade honom gick han med böjd rygg och flackande blick. Han var väldigt liten efter ett konstant tryck på självförtroendet i flera år med elaka kommentarer, men hans blick utstrålade, och gör det fortfarande, renhjärtad godhet. Så jag föll för honom, han kidnappade mitt hjärta.

Jag minns nästan inget i mitt liv. Väldigt få saker kommer jag ihåg, på gott och ont. Men den här natten kommer jag ihåg, bättre än något annat. Jag kommer ihåg alla mina känslor, mina tankar, hur han såg ut. Sättet han rörde sig på, hur han pratade.

Jag stormade in i hans liv som en blond orkan och klamrade mig fast. Jag bökade ordning en plats i hans famn.

Nu går han med rak rygg, stolhet i blicken och den lilla Joppe jag träffade finns inte längre kvar. Nu måste han flytta på mig för att kunna fortsätta växa, han har mer att utföra i sitt liv som han inte kan göra med mig. Han har börjat leta efter något han inte vet vad det är, men jag vet att han kommer att hitta det. Till slut så kommer han att känna sig fullständig och kunna ta nästa steg i livet. Slå sig till ro.







Den senaste tiden har jag gråtit av ångest. Skräckslagen har jag legat i sängen och lyssnat på mina monster som har erövrat mig totalt. Jag har tejpat fast dörrhandtaget på ytterdörren och gråtit i ren panik.

Ikväll har jag gråtit av sorg. Sorg och saknad som är så stark att det fysiskt känns som att mitt hjärta ska slitas ur bröstkorgen.

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

..

Jag hörde alla viska om natten
Dom visste vad som hänt
Det som en gång vart mitt blev nu vårt

Och jag kände dina ögon den natten
Dom följde varje steg
Dom såg mig som någon annan
Och jag kände mig som det

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat, för länge sen

Du släckte alla ljusen den natten
Och det tände varje rum
Det vackra sa farväl och jag försvann

Du släckte alla ljusen den natten
Och jag minns varje sekund
Din sorg blev deras glädje för en stund.

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen
För länge sen

Åh jag drömde om en framtid som glömmer
Och jag drömmer om en framtid utan dig

Och fast jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Så kan vänner viska och löften brista om och om igen
Håller du mig kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen

Jag har väldigt mycket att göra. Det enda jag har gjort den senaste tiden är att ligga i soffan. Några undantag såklart, men i det stora hela så har jag bokstavligen talat legat i soffan hela dagarna.

Det som är absolut nödvändigt är:
Duscha
Diska
Äta
Kamma håret
Gå ut med sopor
Hämta mediciner och börja ta dom ordentligt igen
Hitta soffbordet under allt skräp

Det här är alltså sånt jag MÅSTE göra inom en mycket snar framtid. Något som är riktigt konstigt är det faktum att jag har gjort allt skolarbete i tid. Jag har inte lagt ner mycket tid på det, men jag har gjort det. I all denna röra så har jag gjort klart något som jag nästan aldrig har kunnat göra tidigare.

Hur lång tid har det gått egentligen? När dumpade han mig? Hur länge har jag legat här?

Jag har bara vaga minnen om vad jag har gjort. Nu när jag tänker efter så har jag inte riktigt någon aning om vars mina dagar har tagit vägen..

Fan, vad läskigt.

..

Nuförtiden så blir det lätt att jag 'fastnar', rent känslomässigt. Det är som att allting bara stannar upp och allt runt mig försvinner, det enda som finns kvar är känslan. Och eftersom det här inte är dom lyckligaste tiderna i mitt liv, så blir det också inte dom lyckligaste känslorna heller.

Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer. Ibland så lamslås jag av sorg och saknad, men oftast så fastnar jag i den här tröga leran av ångest. Det finns inget annat, jorden slutar snurra. Allt som finns kvar är ångesten. Jag orkar inte prata, inte andas, inte existera. Samtidigt som jag vill dra mig in i ångesten och bara gömma mig, så kämpar jag desperat för att inte göra det.

Min hjärna är utmattad. Min verklighetsuppfattning har blivit skev och jag kan inte få någon ordning på den. Och det blir bara värre och värre.

Jag får panik. Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag har inget försvar. Det lilla jag hade att försvara mig med mot mina hjärnspöken är utnött.



Och du. Hur många dagar gäller regeln att fortsätta kämpa och inte ge upp? 48 dagar?

,,,

Martina goes emo och citerar Kent

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
för sex, musik och våld
var det vackraste som hänt mig
sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
ser enkelt ut på håll


Jag kan för allt i världen inte förstå att han är lycklig nu. Varje gång vi träffas, varje gång vi pratar, så får jag höra om hans spännande äventyr och hur bra allting är. Att det antagligen beror på massiv förträngning är säkert sant. Men ändå.

Jag vill inte att han ska vara olycklig, faktiskt. Det är bara tungt att konstant få höra hur roligt och kul han har det, att han helt plötsligt är så himla lycklig. Platsen som var min har bytts ut mot puben och öl.

Samtidigt som han har så himla roligt och 'lever livet' som ungkarl, så ligger jag i soffan och vill sluta andas.

...

Jag har tappat alla ord. Det finns inga kvar. Men för att sammanfatta:

Jag har fått förlängning på mitt bidragssystem, tre år till. Det är minst sagt skönt och väldigt trevligt att något går min väg i all denna bedrövelse.

Annars så är jag ensam och oväntat nog så känns det faktiskt ganska skönt.

,

Jag har kommit hem till Umeå igen.

Det är lustigt, under hela tiden jag har varit i övik har jag längtat hem, men när jag väl for så längtade jag efter övik. Inte alls ambivalent människa. Det var precis som att jag förstod att jag inte kommer hem till min säng, utan kommer hem till all denna ångest och bedrövelse. Som att jag hade glömt bort problemen.

Jag har haft en trevlig och mycket välbehövligt helg. Jag har fått se Matti live, även fast jag smet undan den maffiga metalkonserten för att kolla på melodifestivalen i rummet intill. Kändes väldigt hårdrock. Och jag har träffat nästan hela min familj. Alla utom Maarit. Jag har hunnit med att repa en stund med Sanna också.

Men nu är jag hemma. Jag klev in i en tom lägenhet och den kommer att fortsätta vara tom i några dagar. Som en ångestversion av spänningshuvudvärk.

Och tydligen så är det här det bästa att göra just nu. Jag kan inte riktigt se det, men alla säger att det är så.

...

Jag älskar honom så mycket att jag ger upp. Ju mer vilja jag har, desto mer påfrestande är jag. Det blir lättare för oss båda om jag bara slutar vara i vägen. För det enda jag vill göra, är det motsatta han vill.

Det går inte med ord att förklara hur skadad jag blir av det här. Jag kämpar desperat emot min paranoia att han ska hitta någon annan, för den gör mig helt galen. När han dricker öl på puben så kan jag inte tänka på något annat, att han ska hitta någon annan. Erfarenheter gräver sig in i min hjärna och jag blir påfrestande. Han blir irriterad och arg över mina frågor.

Jag trodde inte att jag skulle kunna falla såhär hårt av ett avslut. Min kämpaglöd har helt försvunnit, jag orkar inte ens stå på mig. I vissa situationer så borde jag slåss för min rätt, i vanliga fall skulle jag ha gjort det. Men inte nu. Jag är så trött att allt jag har stått och slagits för i hela mitt liv, har jag tappat.

Idag ska jag åka ner till övik och det är minst sagt välbehövligt. Jag ska ladda upp mina batterier. Äta mat, sova och kramas. Få en paus från det här helvetet och få känna känslan av att inte konstant vara i vägen eller vara påfrestande.

För när man hela tiden, konstant, alltid, känner känslan att vara i vägen för den man älskar mest av allt.. Ja. Då vill man inget annat än att sluta existera.

..

Vad skriver man när man inte har något kvar? Jag har inget att ge och det finns inget att ta.

Hur förklarar man känslan av att vara tom? Eller, känslan av att vara totalt jävla värdelös härjar ju fortfarande omkring. Men att det inte finns något annat? Som att jag var ett stort, mörkt hål där små monster hela tiden gnager på gränserna och gör det bara större och större.

Jag önskar att jag var värd mer.

..

Så, jag är på första plats på en lägenhet. Den går på ca. 6000:- i månaden och är en stor tvåa. Först så blev jag trött och ledsen, för nu blir allting på riktigt. Det är ju dock så att ju snabbare jag får flytta desto bättre blir det. Men det tar emot. Jag vill bara gosa in mig i soffan och inte lyfta på täcket i flera veckor.

MEN, sen kom ett väldigt stort problem. Jag har ju inte den största inkomsten om man ser på bara själva bidraget, trots att jag får mer pengar än en studerande. Jag får 7500:- PLUS mitt bostadstillägg som är på 90 procent av hyran. Eftersom inte bostadstillägget står som en stadig inkomst, den ändras ju hela tiden, så ser det ut som att jag enbart har en inkomst på 7500:-, vilket inte är tillräckligt för en så hög hyra.

Så bostaden ringde för att kolla lite hur det egentligen ser ut och helt plötsligt så slår det mig: jag har inga intyg! Jag har inte något nytt intyg på min kommande inkomst och kan då inte heller ge någon uträkning på hur mycket bostadstillägg jag kommer att få.

Jag hade inte tänkt på det här. Det är ju helt meningslöst att söka lägenheter varenda dag och våndas, om jag inte kan ta emot någon. Hur kan jag ha missat det?

Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett, den sits jag fullkomligt hatar att vara i. Det enda jag kan göra är att vänta på försäkringskassan. Jag har inget att säga till om i frågan, det hänger på dom. Hur mitt liv kommer att se ut bestämmer dom. Alla som har väntat på beslut från någon högre makt vet hur det är. Ovissheten, outhärdlig väntan, känslan av att inte ha någon makt över sitt eget liv. Det är dom som bestämmer.

FÖRBANNADE JÄVLA HELVETE!

..

Nu har jag verkligen, på alla plan, tappat fotfästet. Ingenting står på rätt plats och livet virvlar omkring mig och jag får ingen ordning. Alla drömmar har krossats totalt.

Han kommer inte att vara pappa till mitt/mina barn, jag kommer inte att få dansa bröllopsvals med honom.

Det bara slår mig ibland. Jag tycker inte riktigt om att min framtid är tom, för utan honom så är den det.