"Det var ju inte i ditt prutthål iaf!"

Jaha. Idag hände det. Det overkliga. Jagtrodde att det var omöjligt att känna sig så naken som jag har gjort idag. Jag har varit hos gynekologen. Hon var en läskig kvinna i femtioårsåldern som skelade med ögonen och hade så starka glasögon så ögonen blev förstorade. Hon var läskig och så fort hon kom in i väntrummet kände jag avsky. Vi kom in i det kala rummet med den läskiga stolen och hon säger helt enkelt åt mig att ta av mig mina byxor. Nästintill ingen presentation, inget småprat. Ingenting. Jag blev som väntat kräknervös och vågade inte röra mig. Sen tog jag helt enkelt av mig mina byxor med "Nu-när-du-ändå-är-här" tanken i huvudet. "Det-är-bara-att-göra-det". Men inte nog med att jag skulle ta av mig mina byxor; jag skulle ta av mig trosorna också! Visst, jag visste ju redan från början att vi skulle komma till denna kritiska punkt, men inte så snabbt. Jag ville vänja mig vid miljön först. Vänja mig vid att vara där. Känna nån slags form av förtroende för människan som snart skulle titta in i min murra. Jag får panik bara jag tänker på det här. Helt seriöst. Jag får ångest. Jag ska aldrig, aldrig mer gå dit. Inte till henne iaf. Hon var helt sjukt äcklig. Hon sa en massa äckliga saker och Åh. Hon är så äcklig! Uäck! Men för att göra en historia kort så får man helt enkelt ligga där utan byxor och trosor med rumpan i vädret, bresandes och med en stor lampa rätt upp i det heliga. Att det sen var en helt vidrigt äcklig tant därnere gjorde absolut inte saken bättre. Aldrig mer säger jag er gott folk, aldrig mer.

Jag var helt skakad när jag gick ut därifrån. På promenaden till bussen som skulle föra mig till IKSU så började jag bearbeta denna fruktansvärda händelse och kom fram till följande: Det är en fin idé att man ska kolla efter cancer i murran, men nån måtta får det väl ändå vara. Måste det egentligen vara en så fruktansvärd upplevelse att man aldrig mer vill göra om det? Det är väl inte den känslan man ska ha när man ska gå ut därifrån? Man ska väl snarare känna att det kanske inte var så farligt ändå?

Nåväl. Jag orkar inte tänka på det mer. Jag blir så äcklad. Jag kom fram till någon briljant poäng i det hela, men jag kommer inte ihåg vilken. Just nu får jag bara panik.

För övrigt så kan jag informera herrskapet om att mina besök på IKSU verkligen börjat ge resultat. Eller, inte i viktnedgång tror jag, men jag känner mig grymt mycket piggare. Jag klarar av att träna i längre och längre perioder. Mitt knä börjar arbeta mot mig, som väntat. Men det kommer att lösa sig på sikt, det vet jag. Jag kan mitt knä. Fast det är läskigt när det känns som att knäskålen hoppar till höger varje gång man tar ett steg. Det gör ganska ont också.

Kvällen har förövrigt spenderats med Herr Fahlander. Popcorn i mängder och Guitar Hero har regerat. Nu är jag trött på den här dagen och alla dess bravader. Jag hatar den här dagen. Hoppas den aldrig mer kommer tillbaka.

Har du en skäggbiff?

Idag har varit en ganska bra dag. Jag är mycket nöjd. Jag lyckades ta mig till skolan imorse och förstod en massa saker på lektioner. Sa en massa smarta saker på labben som andra inte fattade. Det var trevligt, eftersom kemi är så långt ifrån mitt kunskapsområde som man kan komma. Ställ en fråga om musik istället! Jag lyckades även att masa iväg mig till IKSU för att träna. Det gick över förväntan och jag har ont i kroppen. Det känns bra.

Helgen spenderades i Örnsköldsvik och på möhippa för min systeryster som ska gifta sig alldeles för snart, det känns overkligt. Det är liksom för bra för att vara sant. Möhippan började på Strutsfarmen där vi fick göra chokladpraliner. Det var svårt, kletigt men vansinnigt gott. Sen åt vi lunch på samma ställe. Då äter man upp strutsarna som står utanför fönstret. Det kändes lite.. jag vet inte. Läskigt, måste jag nog säga. Kändes även lite absurt att bli så intensivt påmind om vad man egentligen stoppade i munnen. Jag gillar inte riktigt sånt. Men det gick bra, för jag åt en sallad som det inte alls var mycket kött på. Det var mest peppar. Sen skulle the crew of möhippa dra vidare på nåt ställe där man kunde göra halsband n'shit. Jag var dock för trött, sliten och stressad över hemfärden så jag valde att åka till Ingrid och Lasse. Det var skönt att få lägga sig och sova. Såntdär tar på krafterna för mig. Jag var inte förberedd för dom ringde några sekunder innan och frågade om jag skulle med, eftersom dom inte visste att jag var i Övik. Ingen mental förberedelse alls gör mig väldigt stressad, men det gick faktiskt väldigt bra. Det är snälla människor.

Ingrid lagade mat. Kyckling, wok och couscous. Jag kunde inte äta det. Jag har svårt för att äta kyckling ibland och äventyret med strutsarna gjorde att jag blev lite äcklad. Jag hatar att bli påmind om vad jag äter. Är nog född till vegetarian. Kyckling kommer helt klart att bli nästa sak jag inte kan äta. Som fisk. Det går inte att äta fisk. Det låser sig i hjärnan och jag blir så äcklad. Jag kan inte äta kyckling med ben i, det kan jag inte med något kött alls, men nu börjar även kycklingfilé ge mig den där äckliga känslan. Snart kommer det inte att gå alls. Garanterat.

Jag köpte även mat idag, vilket kändes som ett magiskt ögonblick. Jag köpte så jag kan göra grönsakssoppa. Det är min favorit nuförtiden. Inget kött och inget äckel. Bara goda saker som man inte behöver känna totalångest över att äta. (Tro mig, jag är inte anorektiker eller liknande, jag är bara kräsen.) Jag gillar att vara en god medborgare så jag köper det mesta ekologiskt. Det känns bra. Idag bar jag också maten i en papperspåse. Det är också en såndär sak som gör mig glad.

På Fredag ska jag till gynekologen för första gången i hela mitt liv. Det känns väldigt obehagligt. Från det år man fyller 23 ska man få en tops upp i murran för att kontrollera så att man inte har fått cancer där. För det första gillar jag inte idén med att visa upp murran bara sådär för en främmande människa och för det andra så känner jag mig mycket osäker på hur man ska bete sig.

För inte så längesedan så pågick det en intressant diskussion bland mig och mina vänner om hur mycket könshår man egentligen ska ha och hur ofta man ska ha supersnygga underkläder som får vilken karl som helst att lägga sig ner och dö av en hjärtattack. När jag fick min mongoanfall på Coop och krampade och slog i huvudet i betonggolvet, så kom det en mycket vacker ambulandsman och hämtade mig. Jag vaknade upp i ambulansen och var självklart inte en vidare glad tjej, men han var snygg och det gjorde situationen åtminstone lite bättre. Detta leder ju självklart till frågan: Tänk om jag hade ramlat och slagit mig någonstans så att denna snygga ambulanskille skulle vara tvungen att ta av mig mina byxor eller ännu värre; ta av mig mina trosor, vilket intryck skulle jag då ge denna man om jag hade mina sunkigaste trosor och könshår som täcker halva låret? (Som tur är har jag dock inte det problemet att mitt könshår har en tendens att växa på olämpliga ställen förutom på just själva könet.) Man vill ju såklart göra ett bra intryck om man skulle vilja få denna karl på fall, vilket man inte lyckas med om man har detta på sig under byxorna.

Låt mig citera min gode kamrat Jessika: "Ja, inte fan vill man ha nån skäggbiff därnere så man är lika sexig som en gran."

Frågan är nu denna: när man ska på gynekologbesök, hur ska ens privata delar se ut? Vad är lagomt? Jag vet inte riktigt vars gränsen går för porrmurra och äckelmurra.

Om man kan svara på detta får man gärna skicka ett sms till mig, eftersom det tydligen är lite invecklat att lämna kommentarer.

Tack på förhand!

..det där med atomer.. finns dom egentligen?

Har nu levt under existensminimum alldeles för länge och det börjar ta på kroppen. Mina funktioner som människa har drastiskt minskas från ungefär tio till tre. Jag kan inte tänka, sova, prata sammanhängande osv osv. Egentligen kanske det inte är så illa egentligen, men det känns som så och det är det som räknas.



Jag åt nyligen, ganska precis för tio minuter sen, några Bullens Pilsnerkorvar som jag tappert brukar klämma i mig i mina svagaste stunder; på festival, efter magsjuka, när jag är bakis (=festival) eller när jag som nu, inte har ätit ordentligt på ett bra tag. Redan efter fem minuter så vill dom klämma sig ut genom samma hål dom kom in och det känns mycket obehagligt. Jag vet att jag inte får kräkas upp dom, eftersom jag verkligen behöver nån slags form av näring i kroppen, men just nu kan jag inte göra annat än att drömma om att få spotta ut dom och aldrig mer äta just Bullens Pilsnerkorv. Jag vet dock att vid nästa tunga period vid intensivt alkoholdrickande eller svält, så kommer jag att längta lika mycket efter dom som jag gjorde för ungefär tolv minuter sen.



Till något annat: Myshästen farbror Vikar har nu varit på äventyr på röntgenavdelningen på Örnsköldsviks travbana. Jag har inte kunnat sova inatt p.g.a. nervositeten över att det inte ska gå bra och nu vågar jag inte ringa för att uppdatera mig om hur det har gått. Ringde förut, men då var dom inte klara än, så Jessika skulle ringa upp. Hon har dock inte gjort det, så jag vågar inte ringa och störa.

(En minut senare..)

Fast just nu så gjorde jag det. Det hade inte gått så bra utan han får åka på operation i Stockholm och får sedan stå på total boxvila tre månader, sen ha en liten "läkningshage" och sen stå i stall. Det var prick det här vi befarade och nu känns det som om nån har slagit mig i magen med en sten. Det är då fan att det inte ska funka nån gång.

Någonting som har börjat lösa sig dock, mot all förmodan, är allt strul med Försäkringskassan. Allting gick bara åt helvete med dom, men nu har dom styrt upp det hela. Jag har fått pengar retroaktivt för förra månaden då jag var tvungen att stå för en hyra på 5300:- (!!!) när jag lever på en inkomst på runt 5000:- . Lägg då gärna till diverse räkningar för läkarbesök, terapi, tandläkare.. listan kan göras lång. Det är vid sådana tillfällen en viss Herr Fahlander kommer till mycket stor nytta. Han är alldeles för snäll och har under hela månaden bjudit mig på mat. Han kändes som ängeln Gabriel när han kom insvävandes i min lägenhet med mat från McDonalds.
Ibland undrar jag varför jag inte är gift med karln. Mitt liv skulle bli så mycket enklare då. Han skulle få sköta om hushållsbestyren och jobba in kosingen medans jag skulle ligga i soffan och klia mig i prutten.



..ju längre mitt blonda hår blir, desto dummare blir jag. Jag orkar inte förklara vad jag har gjort, men det är en massa dumma saker som jag har kläckt ur mig vid olämpliga tillfällen. Jag är orolig för detta problem. Jag kommer att bli dum i huvudet. Det är synd.

Förbannelse

Nån slags form av overklig situation börjar närma sig. En känsla av hopplöshet, sorg och panik. Sorgen är helt obeskrivbar och jag är rädd. Har inte gjort något annat än gråtit dom senaste dagarna. Det känns bara så.. jag vet inte. Stort. Jag vet att även fast det kommer ett nytt namn på mina papper så förändras inte mitt liv. Allt kommer bara att fortsätta som vanligt. Ingenting kommer att ändras. Men jag känner ändå samma panik som jag gjorde förra gången jag fick en diagnos. Det känns bara så jävla läskigt på något sätt. Det är så konstigt när man kan titta på ett papper där det står vad det är för fel. Vad det är för något som inte funkar och får det att gå ihop. Det känns otroligt obehagligt.

Det känns ganska hopplöst nuförtiden. Var på skolan för att skriva in mig och det var helt otroligt förvirrande och jobbigt och jag höll på att kräkas. När jag väl kom ut därifrån så skakade jag i hela kroppen och ville aldrig mer gå in dit. Jag känner mig inte alls taggad för det här.
Jag finns liksom alltid där och ska ta hand om. Folk ringer och frågar hur dom ska göra och hur dom ska bete sig. Hur dom ska orka. Hur ska jag kunna veta? Jag ligger ju i sängen själv och kommer inte upp. Bara gråter och gråter i en alldeles för stor lägenhet alldeles för ensam. Ingen tänker riktigt på vad som händer med mig. Hur rädd jag är och hur trött jag är av vetskapen om att det aldrig någonting kommer att bli riktigt bra. Någonsin. Fast det visste jag redan, så det är inget nytt.

Hur kan tanken vara att man ska orka någonting om man vet att man aldrig kommer att lyckas? Jag vill t.ex. så gärna gå den här snickarutbildningen till hösten, men jag vet redan nu att jag inte kommer att orka hela vägen igenom. Att jag kommer tappa livslusten och bara lägga mig ner och sluta funktionera. Som jag gjorde på estet. Jag slutade funka, slutade känna och slutade tänka. Jag orkade inte. Dom mycket få gångerna jag kollat på slutproduktionen så ser jag att det inte var jag som satt där. Jag ser helt frånvarande ut. Jag var inte där. Brukar inte titta på den där inspelningen. Jag blir så sorgsen av att titta på det. Jag tyckte faktiskt om att gå i den där klassen. Jag tyckte om människorna, stämningen och all musik. Jag tyckte om dom flesta lärarna och jag tyckte om alla ämnen vi läste. Men ändå så orkade jag inte. Jag orkade inte spela musik och jag gjorde helt gräsligt dåligt ifrån mig. Slutproduktionen låter som ett jävla helvete och jag vet att om jag skulle sätta mig och ge det ett par timmar med koncentration så skulle det sitta som sten sen. Då skulle jag inte ha behövt noter eller något annat. Men jag gjorde inte så. Jag höll mig nätt och jämnt över ytan och struntade sen i allt annat. Jag var så himla otrevlig mot människor och hatade allt och alla stundvis. Resten av tiden grät jag mest för att jag inte kunde. Tror inte riktigt att någon förstod riktigt hur illa det var. Dom fattade med största sannolikhet att det var dåligt. Men inte riktigt Hur dåligt.

Så i slutändan spelar det ingen roll hur mycket jag än kämpar och hur mycket jag än försöker. Jag kommer lik förbannat inte att orka hela vägen och det plågar mig så fruktansvärt mycket. Jag har aldrig lyckats avslutat någonting och det är helt otroligt jobbigt. Jag kan inte göra det jag vill, för jag vet att jag aldrig kommer att avsluta det hela. Jag är så trött på det. Jag är så trött på att aldrig orka hela vägen. När det går så tungt som det gör nu så kan jag inte låta bli att fundera på vikten av att leva i överhuvudtaget. Är det värt det? Är det värt alla besvikelser, all sorg och all frustration? Visst, det finns många bra saker med det hela, men dom dåliga är så tunga. Just nu känns det som att det inte är värt det.

Det är inte värt besväret. Jag kommer aldrig att klara av någon av dom sakerna jag vill göra. Jag kommer aldrig klara av att skaffa barn, gå utbildning. Kommer aldrig att klara av att kunna bo på samma plats mer än ett år eller slå mig till ro i överhuvudtaget. Det här gör mig helt jävla galen och ingenting faller på plats i skallen. Jag orkar inte.
Jag orkar inte mer.

Dagens saknad: Jenny

Meningslöst

I sånahär tider så tappar jag allt. Försvinner i mig själv och glömmer allt omkring mig. Andras känslor finns det ingen plats för, bara mina egna. Men även fast jag är så fokuserad på mig själv så tappar jag bort mig själv i ångesten. Nåväl, jag antar att man ska vara tacksam för att man ens orkar leva och för att det bedövande släpper lite efter ett tag.

Idag är det tänkt att jag ska fara till psykologen Jamilla, men jag är inte direkt den mest positiva tjejen idag och vill egentligen inte fara dit. Jag har ingen lust att fara dit och bråka, vilket vi kommer göra. Eller, inte bråka, mest tjafsa.

Jag såg på Resident Evil igår! Jag blir alltid, alltid, alltid så exalterad av dom filmerna. Jag blir helt tänd på musiken och på Milla. Jag vill vara som henne! Hon är alldeles vältränad, snygg och en jävel på att slåss. Allt jag någonsin drömt om! Jag borde lägga in soundtracket på min mp3-spelare så jag blir lika exalterad när jag tränar som jag blir när jag sitter och sölar chips mellan brösten på mig. Tyvärr så har min USB-kabel slutat funka till telefonen. Det tycker jag är konstigt, eftersom den är helt splitterny. Irriterande.

Meningslöst inlägg för en meningslös dag.

Skitdag i högsta klass

Det här är den ultimata skitdagen. Jag har drabbats av någonting som till vardags kallas för "oflyt" men som jag själv benämner som "Guds straff till Martina". Detta sjukdomstillstånd innebär att allting strular. Ingenting funkar.

Min visdomstand gick sönder dagen innan nyårshelgen. Det är helt omöjligt att få en läkartid då, så jag började knapra alvedon och ipren. Det gjorde mycket, mycket ont. Så ont att jag nästan börjat gråta vid många tillfällen.
Så idag när det är vardag igen så tänkte jag att jag skulle finna mig en ryggrad och möta min ångest och våga gå till tandläkaren för att försöka få en jourtid. Innan dess var jag tvungen att åka till Carlshem för att lämna in nycklarna, vilket jag självklart hade glömt bort att jag skulle göra. Idag var sista dagen för att göra det, så jag är fruktansvärt imponerad av mig själv att denna idé svepte förbi i hjärnan i någon hundradels-sekund igår. Annars skulle det blivit helt otroligt jobbigt.

Nycklarna skulle vara inlämnade klockan 12.00 idag och jag skulle till tandläkaren på obestämd tid, så jag ställde väckaren på 08.00 för att kunna ringa till tandläkarstället så fort som möjligt på dagen för att kolla hur det funkar med dessa jourtider. Sagt och gjort så ringde jag och fick beskedet att man skulle åka dit och sitta i väntrummet så till slut får man träffa en läkare. Mycket bra, tänkte jag och började genast klä på mig för att åka och lämna nycklarna först eftersom jag inte visste hur lång tid jag skulle behöva vänta på tandläkaren. (Det bör läggas till att jag endast fått några timmars sömn och började känna av min feber som legat och lurat dom senaste dagarna= jag var kinkig.)

Jag lämnar lägenheten och börjar röra mig mot den stora staden, när jag efter halva vägen slås av insikten att jag glömt min egen nyckel. Jag har Mimmis och Dan's, men inte min egen. Så jag var tvungen att gå in till stan för att springa förbi på Herr Fahlanders jobb för att hämta hans nyckel så jag kunde komma in i lägenheten igen. För den här lägenheten är faktiskt så smart att när man drar igen dörren så låser den sig av sig självt. Sen gick jag tillbaka, hittade inte nyckeln, grät i hallen, gick ut i bilen och letade, gick in igen och grät i hallen, hittar nyckeln i en jackficka och gråter en stund till i hallen bara för att allt var så bedrövligt.

Går sedan tillbaka in till stan, springer till bussen, kliver av på Carlshem, går upp till lägenheten och hämtar tvättstugecylindern som jag glömt att hämta, lämnar in skiten, missar bussen med nån sekund, gråter lite, tar en annan buss, åker till sjukhuset, anmäler mig, tandsköterska kommer och hämtar mig, tittar på tanden, tittar på mig, tittar på tanden och går sedan iväg för att hämta en tandläkare som kan dra ut den. Jag gråter lite. Tandläkaren kommer, är otrevlig och kort, lite bitter sådär. Sliter upp munnen på mig och börjar krossa tanden så hon kan plocka ut den i smådelar. (Jag Var bedövad.) Jag gråter. Det är klart, jag går ut, missar bussen, gråter, kräks nästan för det rinner blod i halsen, gråter, åker in till stan.

Allt är bara sådär bedrövligt. Fast nu känns det lite bättre. Jag klarade det! Jag trodde aldrig att jag skulle orka. Nu är jag tillbaka hos Herr Fahlander och ska kolla på serier och äta sunkig mat.

För övrigt så har jag fått veta från en hemlig kontakt att man inte kan lämna kommentarer utan att vara medlem. Nu förstår jag varför jag inte fått svar på mina frågor om pruppsex. Men Dan har förklarat ganska bra ändå.


Nu: Ett citat innan min mat är klar.


Vi befinner oss på nyårsmiddagen och alla vi "ungdomar" sitter vid samma bord och har mycket trevligt. En tjej vid namn Kajsa har skaffat en liten boxervalp och diskussionen handlar just om hundrasen boxer.

Johan: Haha! Boxershorts!
Jag: Men åh. Nu fick du till det va? Du är så fantastiskt rolig.
Johan: Men Kajsa skrattade ju! (Vilket hon faktiskt gjorde)
Jag: Men hon är ju dum i huvudet också!

Jag säger inte detta tyst bara för Johan eller bara tänker det vilket skulle ha varit det bästa, utan jag halvt skriker ut det vilket gör att Kajsa hör mycket tydligt och väl vad jag skriker om.
Hela kvällen gick på det där sättet. Jag gjorde bort mig otaliga gånger, tro mig.
Läxa: Tänka först, tala sen.

Den massiva klimakteriefyllan

Jag har aldrig riktigt förstått det här med nyårsafton och nyårslöften. Varför är det så viktigt att det ska vara som en slags form av "nystart" varje gång det blir nytt år? Jag kanske helt enkelt inte förstår för att jag hela tiden har mina "nystarter", jag måste ju jämt starta om från noll och lova mig själv att jag ska klara det bättre den här gången. Annars skulle jag nog inte finnas nu.

Jag var på en såndär riktig nyårsmiddag igår. Trerätters, underhållning och fina kläder som man planerat ett tag. Alla var så fina som dom kunde och drack vin till maten. Snuskiga visor är ett stadigt inslag i den där kretsen. Det sjungs om boobs, snorrar och murror hela tiden. Man kan lätt tycka att det ska vara helt otroligt roligt, men jag har varit med det där sällskapet i stort sett varenda "högtid" dom senaste åren och jag blev trött redan efter första gången. Klart att det är roligt att sjunga om snusk, men när dom gång på gång sjunger samma visor och drar samma skämt, så blir jag uttråkad. Det är tydligen bara jag som blir det.

Man kan säga att det var en massiv klimakterie-fylla. Det är bara tanter som är i klimakteret och gubbar som är i samma ålder som dricker sig redlösa och blir pinsamt äckliga. Jag förstår inte riktigt varför, men jag får intrycket av att dom av någon outgrundlig anledning vill bevisa att dom kan vara som ungdomarna och kunna dricka mycket alkohol utan att dö på kuppen, men jag antar att dom flesta av dom får nog lite hjärtklapp ändå. Det är nog inte så lätt att vara som en ungdom när en del av kroppens olika delar håller på att sluta funktionera. Men det är iaf värt ett tappert försök, som alltid misslyckas iochförsig, att vara ung och fresh. Så då blir dom läskigt fulla och snuskiga mot varandra och jag blir bara så äcklad. Antagligen för att man inte är van att se vuxna lite över medel ta på varandra och vingla omkring.

Jag drack inte en droppe. Det var inte så väntat att något sånthär beslut skulle komma. Jag är så trött på fyllor och att tappa kontrollen. När jag slutade med medicinerna som gjorde att jag blev diffus och tappade verklighetsuppfattningen så var det nog en av dom läskigaste insikterna som slog mig. Att jag inte varit medveten om saker och ting. Jag hade gömt mig i ett rus från insomningstabletter för att slippa ångesten. Jag vill inte komma på nåt sånt igen. Så nu känner jag verkligen inget behov alls av att dricka alkohol. Det smakar illa, jag drar mig in i ett rus och jag vill verkligen inte under några omständigheter bli som min pappa eller min morbror. Alkoholrelaterade problem suger getpung och jag vill aldrig bli en sån människa som inte kan kontrollera sig behov. Jag vill ha kontroll!

Annars var det en trevlig nyårsafton. Människorna där är väldigt snälla och när klockan slagit tolv så kramas man med allihopa. Det var många som önskade mig ett friskt år. Maggan tittade mig djupt in i ögonen och sa att jag lyste. Det lyste omkring mig mer än någonsin och att det här året kommer att bli ett mycket bra år för mig. Jag och Ingrid (Herr Fahlanders moder) kramades länge och vi sa mycket fina saker till varandra. Så fina att jag nästan började gråta. Jag tänker inte skvallra här offentligt om vad vi sa, men jag garanterar att det var mycket fina ord inblandade.

Det nya året kommer nu att invigas med en frukost bestående av rester från gårdagen. Oxfilé, potatisgratäng och rödvinssås. Jag är en borgare idag.