Har du någonsin känt att du står i bakrunden och det är inte riktigt någon som ser dig? Att man bara tittar och väntar på att någon ska vända sig om och räcka ut handen som man kan greppa tag i och sen ryckas in där alla andra befinner sig. Man står som i en egen liten bubbla och utanför är allting så blurrigt och förvirrande. Man står därinne och det är så tyst. Dödstyst. Ingen som pratar, bara i huvudet. Där är det kalas och det är en massa människor som är där som man inte kan ta på. Som är overkliga. Det snurrar av allt snack och av alla tankar. Ofast nedlåtande, för man kan inte komma ut. Hur mycket man än försöker så lyckas man aldrig riktigt. Man lyckas inte. Sen står dom där och stampar. Dom bara stampar och stampar men går aldrig därifrån. Hur gärna man än vill. Men om man tar piller så kan dom försvinna, inte annars. Även fast man andas i fyrkant, tänder lampan, dricker varmchoklad, läser böcker och alla andra magiska trick man ska ta till när man har ångest. Det går inte.
Jag hatar när dom ger mig 'tricks' för att komma ur min lilla ångestbubbla. Skitdåliga tricks. Att dricka varmchoklad hjälper inte mig när jag hör saker som inte finns. Att tända en lampa får inte mig att orka fortsätta en dag till. Dumheter. Det är vad det är. Det är dumheter att dom säger såna saker och minimaliserar mina problem. Det är förnedrande och elakt. Man kan lätt tro att utbildade människor ska hjälpa dom som har problem och ringer i ren desperation efter hjälp. När man ringer för att man inte har någon annan utväg. Man kan lätt tro att dom inte ska tipsa om att läsa en bok när man är mitt uppe i en ångestattack och det inte känns som att man kommer orka leva en sekund till. Dumheter. Usch.
Jag berättade för Jamilla om det här. Om att dom säger såna saker och inte respekterar den ångest man är fast i. Hon tyckte att det var konstigt. Väldigt konstigt. Sen skrev hon en lapp till dom att om jag ringer så ska dom inte säga dumheter. Utan komma med någon slags form av kreativ lösning på problemet. Bara en idé. Vad som helst. Dom kan säga att man kanske kan få träffa en läkare imorgon. Eller att man får komma inte och sova där om man inte orkar mer. Vad som helst. Idioter.
Jag ska få träffa en läkare imorgon klockan 08.30. Prick. Då ska han få titta på mig och sen kommer han att förstå varför jag är där. Det kan jag nästan garantera. Han heter Hans och jag har träffat honom förut. Han verkade väldigt snäll och förstående.
Jag hoppas det iaf. Jag hoppas det väldigt, väldigt mycket. För nu sinar det ut på krafter och jag kommer att kastas ut ur min bubbla och falla ner i det oändliga och inte komma upp på flera år, om jag inte dör av fallet förstås.
Den här ångesten kommer att ta död på mig en vacker dag. Men varje dag tänker jag att det inte får bli den här dagen. Inte just den här dagen. Förhoppningsvis inte imorgon heller.
Och varför i helvete slutar dom inte att stå och stampa?
torsdag 28 februari 2008
onsdag 27 februari 2008
..det skulle faktiskt vara ganska trevligt..
Ibland känner jag bara sån hopplöshet. Att det aldrig kommer att bli bra, utan allt kommer bara att fortsätta i uppförsbacke. Har fått gå på en massa 'extra möten', som dom kallar det, hos min psykolog. Hon heter Jamilla och är väldigt snäll. Hon har fått förlängd anställning i tre månader till och det känns fantastiskt skönt att inte behöva byta nu när det går sådär. Eller, sådär och sådär, helt åt helvete faktiskt. Men i slutändan så är jag tacksam över att det ens går ihop med saker och ting. Att jag ens orkar kliva upp på morgonen. Det känns lite som att jag är bortskämd när jag gnäller men kan fortfarande kliva upp på morgonen. Konstigt.
Det är människor som stampar överallt. Dom finns nog inte egentligen, för om man tänker lite logiskt så säger alla människor runt mig att dom inte finns. Att dom inte kan höra dom. Men jag hör dom. Mycket. Och jag blir lika livrädd varje gång. Varje dag. Nästan varje timme. Till slut tappar man greppet om verkligheten, man faller ner i det mörka hålet där det inte finns någon verklighet utan bara en känsla av att det inte står rätt till. I vanliga fall så brukar det släppa i perioder och jag kan tänka logiskt, men när det inte släpper och det håller i sig alldeles för länge så blir det väldigt svårt att lyssna på människor i allmänhet. Då är det svårt att försöka förstå att det faktiskt finns något annat än det jag lever i.
Både jag och dom på psyket vet vad som behövs för att komma till bukt med problemet. Det behövs piller. Starka piller. Hjärnan är så slutkört att den helt enkelt slutar funka som den ska. Det kan nog vilken människa som helst råka ut för. Att man kör ut sig helt och hållet och saker och ting faller sönder runt en. En del människor har bara lättare att falla ännu djupare än möjligt och då går hjärnan 'sönder' helt enkelt.
"Föreställ dig en normal människas stresstålighet i jämförelse med din. Inte förrän då kan du förlåta dig själv för ditt fall. Du måste förstå att alla andra människor drabbas av det du går igenom nu, men andra människor klarar inte av att falla så djupt utan att ta livet av sig. Dom är inte vana att det går så tungt. Dom lägger in sig själva. Låter någon annan ta hand om problemen och släpper allt, precis som du gjorde förut. Men nu står du tjurskalligt på dina ben och går framåt även fast det är en orkan just där du går, där det egentligen inte ens är möjligt att gå. Inte ens jag kan förstå det. Så du ska absolut inte känna ångest över din situation, du ska snarare hylla dig själv till den grad att du nästan ser dig själv som en gud. För du är starkare än någon annan människa jag någonsin mött."
Men jag förstår inte. Jag förstår inte vad hon säger för hon är så långt borta. Hon är i en annan verklighet och alldeles för långt borta. Hennes språk är inte samma som mitt, utan något helt annat.
Det är intressant att jag inte kan äta dom mediciner jag egentligen borde. Hon håller med mig. Jag behöver Benso-preparat. Gärna i koncentrerad form rätt i blodet. Men det går ju inte riktigt. Jag har ju trots allt missbrukat dom jävlarna, så både dom och jag känner en väldigt stor tveksamhet till att använda sig av såna. Men i slutändan finns det inget val och man måste lösa problemet på något annat sätt. Jag kan fara dit och hämta ett piller i taget, Johan kan få ansvaret över dom, jag kan få svära på min död.. Det finns många alternativ. Jag går bara med på det första. För även fast hela min kropp och hjärna skriker efter dom så vet jag att det kan bli så svårt att det är bättre att ta livet av sig på en gång. Men samtidigt så behöver jag dom. Väldigt mycket. Då kanske jag kan komma tillbaka till eran värld. Det skulle vara trevligt.
Jag har hemlängtan. Jag vill hem till Mamma.
Det är människor som stampar överallt. Dom finns nog inte egentligen, för om man tänker lite logiskt så säger alla människor runt mig att dom inte finns. Att dom inte kan höra dom. Men jag hör dom. Mycket. Och jag blir lika livrädd varje gång. Varje dag. Nästan varje timme. Till slut tappar man greppet om verkligheten, man faller ner i det mörka hålet där det inte finns någon verklighet utan bara en känsla av att det inte står rätt till. I vanliga fall så brukar det släppa i perioder och jag kan tänka logiskt, men när det inte släpper och det håller i sig alldeles för länge så blir det väldigt svårt att lyssna på människor i allmänhet. Då är det svårt att försöka förstå att det faktiskt finns något annat än det jag lever i.
Både jag och dom på psyket vet vad som behövs för att komma till bukt med problemet. Det behövs piller. Starka piller. Hjärnan är så slutkört att den helt enkelt slutar funka som den ska. Det kan nog vilken människa som helst råka ut för. Att man kör ut sig helt och hållet och saker och ting faller sönder runt en. En del människor har bara lättare att falla ännu djupare än möjligt och då går hjärnan 'sönder' helt enkelt.
"Föreställ dig en normal människas stresstålighet i jämförelse med din. Inte förrän då kan du förlåta dig själv för ditt fall. Du måste förstå att alla andra människor drabbas av det du går igenom nu, men andra människor klarar inte av att falla så djupt utan att ta livet av sig. Dom är inte vana att det går så tungt. Dom lägger in sig själva. Låter någon annan ta hand om problemen och släpper allt, precis som du gjorde förut. Men nu står du tjurskalligt på dina ben och går framåt även fast det är en orkan just där du går, där det egentligen inte ens är möjligt att gå. Inte ens jag kan förstå det. Så du ska absolut inte känna ångest över din situation, du ska snarare hylla dig själv till den grad att du nästan ser dig själv som en gud. För du är starkare än någon annan människa jag någonsin mött."
Men jag förstår inte. Jag förstår inte vad hon säger för hon är så långt borta. Hon är i en annan verklighet och alldeles för långt borta. Hennes språk är inte samma som mitt, utan något helt annat.
Det är intressant att jag inte kan äta dom mediciner jag egentligen borde. Hon håller med mig. Jag behöver Benso-preparat. Gärna i koncentrerad form rätt i blodet. Men det går ju inte riktigt. Jag har ju trots allt missbrukat dom jävlarna, så både dom och jag känner en väldigt stor tveksamhet till att använda sig av såna. Men i slutändan finns det inget val och man måste lösa problemet på något annat sätt. Jag kan fara dit och hämta ett piller i taget, Johan kan få ansvaret över dom, jag kan få svära på min död.. Det finns många alternativ. Jag går bara med på det första. För även fast hela min kropp och hjärna skriker efter dom så vet jag att det kan bli så svårt att det är bättre att ta livet av sig på en gång. Men samtidigt så behöver jag dom. Väldigt mycket. Då kanske jag kan komma tillbaka till eran värld. Det skulle vara trevligt.
Jag har hemlängtan. Jag vill hem till Mamma.
onsdag 20 februari 2008
Vilmer
Igår tror jag att dom dåliga dagarna nådde sin topp och jag grät. Jag grät mycket. Mest av sorg tror jag. Över att saker och ting tar slut, att dom rinner som sand mellan fingrarna och ibland som en sten i huvudet. Det gör så ont! Människor försvinner, oftast så väljer jag det själv, dock mot min egen vilja. Jag är fan den fegaste människan jag någonsin träffat. Jag tar inget initiativ utan sitter bara och med panik i hela kroppen och ser hur alla andra runt mig försvinner. Allt försvinner.
Jag grät också över Vilmer. Han fyller snart ett år. Eller, snart och snart, om ungefär prick två månader. Jag fattar det inte riktigt. Det är så otroligt hjärtskärande att han inte finns här med oss och får äta tårta med ett ljus på när han fyller år för första gången. Att han inte får sitta i mitten av uppmärksamheten med allas ögon på sig. Ögon fyllda av massa känslor som inte går att mäta. Oändlig kärlek. Det gör alltid lika ont att komma på att han faktiskt inte finns här. Jag tänker inte på det, för han finns alltid här ändå. Han är alltid i bakgrunden i allt jag gör. I allt min familj gör. Då sitter han där och tittar på och flinar med det där leendet som gör att jag blir alldeles pirrig i magen. Ibland slår det mig att han ändå inte finns här på något sätt. Att han inte går att ta på, hur gärna man än vill. Klart jag är tacksam för att han finns här ändå på det sätt han är, men jag vill kunna lyfta upp! Jag vill kunna lyfta upp honom och snurra runt honom i luften och krama andan ur honom. Sen skulle han och jag göra en massa bus och retas med min syster och hennes man Fredrik. (MAN!! Hör ni, hennes karl. Helt konstigt på ett bra sätt.)
Det är ganska jobbigt att bli såhär. Att inte kunna släppa det som varit och inte kunna leva i nutiden. Jag har svårt för det. Jag har svårt för att hålla reda på vad som är verklighet och vad som inte är det. Om jag tänker intensivt på att få busa med Vilmer så känns det verkligen som att jag gör det. Och sen gör det alltid lika ont när jag kommer på att det inte är på riktigt. Men det brukar ta ett tag. Det är precis som när jag hör saker. Men det är nog inte så konstigt ändå, om man hör en tv så vet man ju att den finns där. Om man hör en fågel så vet man att den finns där. Med hörsel så kan man bekräfta att saker existerar, precis som med synen och hörseln och alla andra sinnen. Men oftast så klarar man sig med ett sinne för att kunna bekräfta existens. Så det är nog inte så konstigt att jag är övertygad om att det finns människor utanför min dörr. Att dom vill mig illa, om man utgår från deras sätt att tala och gå omkring. Stampande och ivriga att få komma in. Det är klart att man blir övertygad om att dom finns där.
Men idag ska bli en bättre dag. Det har jag lovat mig själv.
Jag grät också över Vilmer. Han fyller snart ett år. Eller, snart och snart, om ungefär prick två månader. Jag fattar det inte riktigt. Det är så otroligt hjärtskärande att han inte finns här med oss och får äta tårta med ett ljus på när han fyller år för första gången. Att han inte får sitta i mitten av uppmärksamheten med allas ögon på sig. Ögon fyllda av massa känslor som inte går att mäta. Oändlig kärlek. Det gör alltid lika ont att komma på att han faktiskt inte finns här. Jag tänker inte på det, för han finns alltid här ändå. Han är alltid i bakgrunden i allt jag gör. I allt min familj gör. Då sitter han där och tittar på och flinar med det där leendet som gör att jag blir alldeles pirrig i magen. Ibland slår det mig att han ändå inte finns här på något sätt. Att han inte går att ta på, hur gärna man än vill. Klart jag är tacksam för att han finns här ändå på det sätt han är, men jag vill kunna lyfta upp! Jag vill kunna lyfta upp honom och snurra runt honom i luften och krama andan ur honom. Sen skulle han och jag göra en massa bus och retas med min syster och hennes man Fredrik. (MAN!! Hör ni, hennes karl. Helt konstigt på ett bra sätt.)
Det är ganska jobbigt att bli såhär. Att inte kunna släppa det som varit och inte kunna leva i nutiden. Jag har svårt för det. Jag har svårt för att hålla reda på vad som är verklighet och vad som inte är det. Om jag tänker intensivt på att få busa med Vilmer så känns det verkligen som att jag gör det. Och sen gör det alltid lika ont när jag kommer på att det inte är på riktigt. Men det brukar ta ett tag. Det är precis som när jag hör saker. Men det är nog inte så konstigt ändå, om man hör en tv så vet man ju att den finns där. Om man hör en fågel så vet man att den finns där. Med hörsel så kan man bekräfta att saker existerar, precis som med synen och hörseln och alla andra sinnen. Men oftast så klarar man sig med ett sinne för att kunna bekräfta existens. Så det är nog inte så konstigt att jag är övertygad om att det finns människor utanför min dörr. Att dom vill mig illa, om man utgår från deras sätt att tala och gå omkring. Stampande och ivriga att få komma in. Det är klart att man blir övertygad om att dom finns där.
Men idag ska bli en bättre dag. Det har jag lovat mig själv.
söndag 17 februari 2008
Ett till..
Nu kom det ett till inlägg. Se på tusan!
Johan ringde från jobbet och frågade om vi inte skulle fara och spela biljard efter han har slutat. Han läste mitt blogginlägg och ringde sen. Han är en bra karl. Mycket bra. Han skulle döda drakar för min skull.
Jag har sån jävla abstinens. Jag hatar att ha abstinens. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli av med den. En gång missbrukare, alltid missbrukare. Min mun fylls upp av saliv och jag blir alldeles stressad. "Bara en till. Sen ska jag sluta. Sen ska jag aldrig mer ta ett piller. Aldrig. Jag lovar. Lovar lovar lovar." Sen att jag lovade det när jag slutade också har ingenting med saken att göra. När jag spolade ner dom sista med ångest överallt och lovade mig själv att aldrig mer göra mig själv så illa som jag gjort. Nu är det över.
Men just nu är jag redo att göra det mesta bara för att få ha möjligheten att plocka upp dom pillren jag slängde.
Fanfanfan vilken ångest jag får. Jag ser verkligen ner på mig själv för att jag fastnade. Nästan hatar mig själv. Men jag vill samtidigt bara ha mer. Mer piller. Så många att dom aldrig kommer att ta slut. Då tycker jag ännu mer illa om mig själv. Men jag kan ju inte hjälpa det. GAH!
Det här blir ett osammanhängande inlägg för jag är helt trasig och osammanhängande.
Usch. Nu kommer jag börja googla på utländska apotek där man kan beställa tabletter utan att ha recept. Det kostar multum. Otroligt mycket. Minst några hundralappar för ett 30-pack Imovane. Vågar inte ens tänka på hur mycket en burk Stesolid skulle kosta. Det finns också mycket värre saker man kan beställa, men det tänker jag inte gå in på här.
Jag googlar alltid på dom här sidorna när det går tungt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att ibland så känns det som att det är så långt bort att det inte är lönt att sträva efter det. Det är skönt att få lite distans.
En gång missbrukare, alltid missbrukare.
Johan ringde från jobbet och frågade om vi inte skulle fara och spela biljard efter han har slutat. Han läste mitt blogginlägg och ringde sen. Han är en bra karl. Mycket bra. Han skulle döda drakar för min skull.
Jag har sån jävla abstinens. Jag hatar att ha abstinens. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli av med den. En gång missbrukare, alltid missbrukare. Min mun fylls upp av saliv och jag blir alldeles stressad. "Bara en till. Sen ska jag sluta. Sen ska jag aldrig mer ta ett piller. Aldrig. Jag lovar. Lovar lovar lovar." Sen att jag lovade det när jag slutade också har ingenting med saken att göra. När jag spolade ner dom sista med ångest överallt och lovade mig själv att aldrig mer göra mig själv så illa som jag gjort. Nu är det över.
Men just nu är jag redo att göra det mesta bara för att få ha möjligheten att plocka upp dom pillren jag slängde.
Fanfanfan vilken ångest jag får. Jag ser verkligen ner på mig själv för att jag fastnade. Nästan hatar mig själv. Men jag vill samtidigt bara ha mer. Mer piller. Så många att dom aldrig kommer att ta slut. Då tycker jag ännu mer illa om mig själv. Men jag kan ju inte hjälpa det. GAH!
Det här blir ett osammanhängande inlägg för jag är helt trasig och osammanhängande.
Usch. Nu kommer jag börja googla på utländska apotek där man kan beställa tabletter utan att ha recept. Det kostar multum. Otroligt mycket. Minst några hundralappar för ett 30-pack Imovane. Vågar inte ens tänka på hur mycket en burk Stesolid skulle kosta. Det finns också mycket värre saker man kan beställa, men det tänker jag inte gå in på här.
Jag googlar alltid på dom här sidorna när det går tungt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att ibland så känns det som att det är så långt bort att det inte är lönt att sträva efter det. Det är skönt att få lite distans.
En gång missbrukare, alltid missbrukare.
Pang i huvudet
Jag har haft alldeles för många dåliga dagar nu. Dom slutar ju aldrig! Dom bara fortsätter slå mig i huvudet varje morgon. Gång på gång. Ofta så känns det så bra, då känns det som att det värsta är borta och att jag kommer orka att göra någonting idag. Men det blir aldrig så. Det bara fortsätter och fortsätter. Jag undrar om jag ska ringa till psyk? Fast jag vet ju att jag måste vilja ta livet innan jag får hjälp, så jag antar att det inte är lönt.
Är hos Johan nu, funderar på att snart ta och röra mig in mot stan för att lämna hans betalkort till honom och sen åka hem. Åka hem och gråta. Gråta, gråta och gråta. Ingenting spela riktigt någon roll idag. Jag utgår mest bara ifrån att det kommer att gå åt helvete så jag slipper bli besviken.
Det skulle vara så grymt skönt att få flytta ut ur lägenheten nu. Prick NU. Eller, kanske nästa månad. Så jag slipper betala den där jävla hyran mer. Jag hatar den. Mest av allt. Nu när jag kommer att flytta in här kommer jag ju få pengar över varje månad. Det känns overkligt. Jag blir så lycklig! Det kommer att bli alldeles, alldeles underbart.
Solen lyser ute och jag lyssnar på Melee, jag hoppas så mycket att det här blir en bra dag. Jag vill spela biljard! Det är min nya grej förresten, biljard. Biljard är roligt och gör mig glad.
Nu tror jag att jag ska laga mat och sen gå till stan. Heja Martina.
Är hos Johan nu, funderar på att snart ta och röra mig in mot stan för att lämna hans betalkort till honom och sen åka hem. Åka hem och gråta. Gråta, gråta och gråta. Ingenting spela riktigt någon roll idag. Jag utgår mest bara ifrån att det kommer att gå åt helvete så jag slipper bli besviken.
Det skulle vara så grymt skönt att få flytta ut ur lägenheten nu. Prick NU. Eller, kanske nästa månad. Så jag slipper betala den där jävla hyran mer. Jag hatar den. Mest av allt. Nu när jag kommer att flytta in här kommer jag ju få pengar över varje månad. Det känns overkligt. Jag blir så lycklig! Det kommer att bli alldeles, alldeles underbart.
Solen lyser ute och jag lyssnar på Melee, jag hoppas så mycket att det här blir en bra dag. Jag vill spela biljard! Det är min nya grej förresten, biljard. Biljard är roligt och gör mig glad.
Nu tror jag att jag ska laga mat och sen gå till stan. Heja Martina.
torsdag 14 februari 2008
Alla tragiska människors dag
Jag ska hålla tal idag på svenskan. Jag är laddad till tusen. Jag älskar att hålla tal! Klart jag blir nervös, det blir jag alltid när jag ska upp på scen eller stå inför folk. Men när jag väl står däruppe så njuter jag i fulla drag och vill aldrig gå därifrån. Jag har verkligen ett megastort behov av att få uppmärksamhet. Mhm.
Jag gjorde mitt Miljökunskapsprov igår. Det gick käpprätt åt helvete kan jag lova. Jag kom dit för sent vilket ledde till att jag var tvungen att fråga snällt och verkligen be om att få göra provet, vilket jag egentligen inte skulle ha fått. Men herr spanare efter fuskisar, gjorde ett undantag. Jag är så manipulativ att det är läskigt. Eftersom denna mycket oväntade händelse skedde, så blev jag helt förvirrad. Såntdär får inte hända i min värld. Det är förbjudet! Jag blir helt speedad och förstår ingenting. Jag skojar inte. Jag kan inte tänka rakt och får panik. Vill springa hem och gömma mig från världen och hata mig själv för att jag inte klarar av saker. Men den här gången var jag mycket modig och vuxen och stod för mitt katastrofala och pinsamma misstag. Det skulle jag inte ha gjort förut. Gamla Martina skulle ha skitit i att fara dit och sen skitit i hela kursen av ren, skär rädsla över att läraren skulle bli arg.
Hur modig och vuxen jag må ha varit så slapp jag inte undan alla skitsidor av mig själv. Jag kunde inte. Jag kunde ingenting. Även fast jag kunde det, så kunde jag inte få ner det på papper, hur mycket jag än försökte. Jag satt i en halvtimme, sen försvann den minimala koncentration och jag fick panik. "Jag kan inte. Jag förstår inte frågorna. Jag borde dö. Jag vill dödödö." Så jag var tvungen att gå därifrån. Jag skrev obegripliga svar så fort jag kunde och sen halvsprang jag därifrån och for hem till Johan och grät själen ur mig. Just då önskade jag mest av allt att jag inte var ensamen. Att jag fick krypa ihop och bara gömma mig från världen för att sen gråta, gråta och gråta. Låta allting komma ut, allt jobbigt som händer. Allt som bygger upp sig och som gör att jag känner mig som en tickande bomb.
Jag har tur om jag får godkänt på provet:
"Skulle du äta musslor från Östersjön? Motivera."
"Nej det skulle jag inte, det finns för få av dom."
Haha, jag är verkligen dummast i hela världen. Jag undrar hur mycket hon kommer att skratta åt mig? Ganska mycket. Jag är nog den dumma blondinen alla säger att jag är. Jag är dum i huvudet och har en IQ på tio. Jag kommer aldrig att lyckas med någonting i mitt liv. Vem fan är jag som tror att jag kommer att kunna gå som snickarlärling till hösten? Ha! Det vet vi ju allihop att det inte kommer att gå bra. Det är ganska tur att jag kommer att kunna vara sjukskriven hela mitt liv om jag vill. För om man inte blir frisk i huvudet så får man vara det, det vet jag. Det har dom berättat för mig. Så jag ska inte känna någon press över att prestera. Försöka, men om det inte går ska jag inte klandra mig själv. Bara släppa det och prova någonting annat.
Jag blir ännu mer deprimerad än vad jag redan var. Jag har ont i själen. Jag vill bara gråta resten av livet, som jag hoppas tar slut imorgon för då tar mina mediciner slut och jag måste köpa nya för 1600:- vilket jag inte kan göra eftersom jag inte fått mina pengar från Försäkringskassan och som vanligt hänger mitt liv på en tråd som FK håller i. Birgitta från Försäkringskassan är min livlina och jag hatar varenda stund av det, även fast hon är mycket snäll mot mig. Nästan alla på Försäkringskassan är det. Dom vill mig bara väl och säger snälla saker men det blir bara fel för dom ibland, vilket jag förstår. Men ju snällare dom är desto mer vill jag bara dö, eftersom det känns som ett bra bevis på hur sjuk jag egentligen är.
Jag: Jävla alla hjärtans dag! Jag fattar ingenting av den här dagen, den är ju egentligen bara en dag som handlar om hur omtyckt man är. Minns du när man gick på högstadiet då man fick rosor? Om man inte fick någon ros var man inte omtyckt. Om man fick en massa så var man en bra och cool människa. Kommer du ihåg?
Johan: ..jag fick aldrig någon ros av nån.
Jag: Men kommer du ihåg dom där bollarna man fick på cuper och sånt? När man blev 'matchens lirare'? Det skapade också en massa intriger. Jag hatade att få dom!"
Johan: ..jag fick aldrig nån boll.
(En kommentar om detta utdrag ur Martinas klumpiga liv är att Johan lät precis som Ior från Nalle Puh.)
Det är ju bara så sorgligt och jag blir så arg. Människor är så elaka. Mot dom snällaste.
Jag gjorde mitt Miljökunskapsprov igår. Det gick käpprätt åt helvete kan jag lova. Jag kom dit för sent vilket ledde till att jag var tvungen att fråga snällt och verkligen be om att få göra provet, vilket jag egentligen inte skulle ha fått. Men herr spanare efter fuskisar, gjorde ett undantag. Jag är så manipulativ att det är läskigt. Eftersom denna mycket oväntade händelse skedde, så blev jag helt förvirrad. Såntdär får inte hända i min värld. Det är förbjudet! Jag blir helt speedad och förstår ingenting. Jag skojar inte. Jag kan inte tänka rakt och får panik. Vill springa hem och gömma mig från världen och hata mig själv för att jag inte klarar av saker. Men den här gången var jag mycket modig och vuxen och stod för mitt katastrofala och pinsamma misstag. Det skulle jag inte ha gjort förut. Gamla Martina skulle ha skitit i att fara dit och sen skitit i hela kursen av ren, skär rädsla över att läraren skulle bli arg.
Hur modig och vuxen jag må ha varit så slapp jag inte undan alla skitsidor av mig själv. Jag kunde inte. Jag kunde ingenting. Även fast jag kunde det, så kunde jag inte få ner det på papper, hur mycket jag än försökte. Jag satt i en halvtimme, sen försvann den minimala koncentration och jag fick panik. "Jag kan inte. Jag förstår inte frågorna. Jag borde dö. Jag vill dödödö." Så jag var tvungen att gå därifrån. Jag skrev obegripliga svar så fort jag kunde och sen halvsprang jag därifrån och for hem till Johan och grät själen ur mig. Just då önskade jag mest av allt att jag inte var ensamen. Att jag fick krypa ihop och bara gömma mig från världen för att sen gråta, gråta och gråta. Låta allting komma ut, allt jobbigt som händer. Allt som bygger upp sig och som gör att jag känner mig som en tickande bomb.
Jag har tur om jag får godkänt på provet:
"Skulle du äta musslor från Östersjön? Motivera."
"Nej det skulle jag inte, det finns för få av dom."
Haha, jag är verkligen dummast i hela världen. Jag undrar hur mycket hon kommer att skratta åt mig? Ganska mycket. Jag är nog den dumma blondinen alla säger att jag är. Jag är dum i huvudet och har en IQ på tio. Jag kommer aldrig att lyckas med någonting i mitt liv. Vem fan är jag som tror att jag kommer att kunna gå som snickarlärling till hösten? Ha! Det vet vi ju allihop att det inte kommer att gå bra. Det är ganska tur att jag kommer att kunna vara sjukskriven hela mitt liv om jag vill. För om man inte blir frisk i huvudet så får man vara det, det vet jag. Det har dom berättat för mig. Så jag ska inte känna någon press över att prestera. Försöka, men om det inte går ska jag inte klandra mig själv. Bara släppa det och prova någonting annat.
Jag blir ännu mer deprimerad än vad jag redan var. Jag har ont i själen. Jag vill bara gråta resten av livet, som jag hoppas tar slut imorgon för då tar mina mediciner slut och jag måste köpa nya för 1600:- vilket jag inte kan göra eftersom jag inte fått mina pengar från Försäkringskassan och som vanligt hänger mitt liv på en tråd som FK håller i. Birgitta från Försäkringskassan är min livlina och jag hatar varenda stund av det, även fast hon är mycket snäll mot mig. Nästan alla på Försäkringskassan är det. Dom vill mig bara väl och säger snälla saker men det blir bara fel för dom ibland, vilket jag förstår. Men ju snällare dom är desto mer vill jag bara dö, eftersom det känns som ett bra bevis på hur sjuk jag egentligen är.
Jag: Jävla alla hjärtans dag! Jag fattar ingenting av den här dagen, den är ju egentligen bara en dag som handlar om hur omtyckt man är. Minns du när man gick på högstadiet då man fick rosor? Om man inte fick någon ros var man inte omtyckt. Om man fick en massa så var man en bra och cool människa. Kommer du ihåg?
Johan: ..jag fick aldrig någon ros av nån.
Jag: Men kommer du ihåg dom där bollarna man fick på cuper och sånt? När man blev 'matchens lirare'? Det skapade också en massa intriger. Jag hatade att få dom!"
Johan: ..jag fick aldrig nån boll.
(En kommentar om detta utdrag ur Martinas klumpiga liv är att Johan lät precis som Ior från Nalle Puh.)
Det är ju bara så sorgligt och jag blir så arg. Människor är så elaka. Mot dom snällaste.
måndag 11 februari 2008
"Ta emot pillren martina. ta dom, ta dom, ta dom."
Jag har nyss varit hos läkaren. På psyket. Jag tycker att såna möten kan vara ganska trevliga, faktiskt. Så länge jag inte behöver träffa Hanna Lodenius så är jag nöjd. Idag fick jag träffa Hans. Hans var en trevlig man och sa smarta saker. Eller, inte så smarta egentligen, men han var trevlig iaf. Det känns som lite meningslöst att gå till en läkare när båda två vet att det inte ska sättas in några mediciner, inga medicinökningar.. ingenting. Men det är ganska trevligt att få gå dit och få beröm för att man är så duktig.
När han kommer och ska hämta mig från väntrummet har han en läkarkandidat med sig. (Heter det så? Läkarkandidat? Det var en kille som studerade för att bli läkare helt enkelt.) Jag har inga problem alls med att ha såna med på möten. Dom sitter ju bara där i ett hörn och säger ingenting. Bara skriver i sina små block. Vissa kan känna sig stressade av det och jag förstår inte varför. Det gör ju alla psykologer, kuratorer och läkare. Dom gör ju inget annat än att sitta och skriva. Tyst sitter dom och skriver ner ens minsta lilla rörelse. "Patienten trummar fingrarna mot benen, tecken på nervositet."
Enda problemet med dessa små tysta djur i hörnet, är att ibland är dom drop dead gorgeous. Den här killen var det. Sånt gör mig mycket nervös, för när han sitter där och tittar på mig med sina ögon som skriker av medlidande, så vill jag inget annat än att börja gråta. Berätta om hur hemskt mitt liv är och att jag vill ta livet av mig. Snälla, snälla ta hand om mig snygga killen som sitter i hörnet. Snälla. Samtidigt som jag bara vill skrika ut min överdrivna sorg och ångest så jag får en kram, så vet jag ju att om jag skulle säga någonting sånt så skulle dom spärra in mig på en gång och köra in sobrl i koncentrerad form rätt i blodet, eftersom dom vet vad jag är kapabel till att göra. Det står i mina papper. Mhm.
Fast egentligen är det inte så farligt. Dom brukar tappa intresset väldigt snabbt när jag börjar prata. Extra snabbt försvinner det när jag ingående beskriver vad jag tänker på och hur jag fungerar egentligen. Då vet jag att mina chanser till en kram snabbt är som bortblåst. Då blir jag snabbt en patient och inte ett potentiellt kramobjekt. Jag blir ganska tråkig, bara en patient som alla andra. Motsatsen är dock när jag berättar om mitt tablettmissbruk. Då blir alla läkare och praktikanter som galna. (Fast jag tror inte att dom blir det på det kramiga sättet.) Dom skriver frenetiskt i sina papper och vägrar släppa ämnet. "Hur kändes det att komma på det? Hur klarar du dig nu? Missbrukar du något annat?" När jag lungt och sansat berättar att det enda jag missbrukar är snus, så blir dom ännu mer exalterade. Det är som att ge godis till en svältande hund. Extra roligt blir det om man drar ut på det litegrann. Undviker ämnet lite, retas. Låter dom kommer tillräckligt nära så dom kan lukta på det men ändå inte ge dom det dom vill ha. Det dom vill ha är min ångest över det. Att jag erkänner (Vilket jag redan har gjort?), om hur jag ser ner på mig själv över min förmåga att inte kunna kontrollera mig själv när det kommer till saker som kan dämpa min ångest för bara en sekund. Då får dom se ner på mig dom med. Sånt gillar dom.
Det är väldigt intressant det där. Jag hatar när en del läkare pratar nedlåtande till mig, som om jag vore ett bortskämt barn. "Du vet väl att du aaaaldrig mer kommer att få benso, va? Aldrig nåååågonsin!" Sen ler dom lite sådär överlägset. Dom tror genast att dom har någon slags form av "makt" över mig för att dom har möjlighet till att skriva ut mediciner till mig, som jag aldrig kommer att få. Att jag kommer att göra allt jag kan för att tigga mig till mediciner. När jag sen 'pedagogiskt' och nedlåtande förklarar att jag aldrig mer vill ha sånadär mediciner eftersom jag har en tillräckligt bra självuppfattning så jag förstår att jag måste passa mig för allt som har en dämpande effekt på ångest. Om dom har varit riktigt oförskämda så brukar jag lägga till någon vass kommentar som "Det är ju ganska intressant hur en del läkare kan skriva ut bensopreparat som godis. Sånt får mig att se ner på alla läkare i hela jävla skitsverige som har en helt konstig syn på allt det här med mediciner, precis som att du ser ner på mig som har missbrukat alla dessa mediciner. Sen att ni inte märker någonting är ju helt konstigt. Ni går en jättelång och omfattande utbildning, men ni får inte lära er något om sunt förnuft och om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Om det är nån vi ska ner på i det här rummet är du, min gode vän." Så kan jag fortsätta. Hur länge som helst. Men det beror helt på hur dumma i huvudet dom är. Hur oförskämda dom är.
Den här Hans var väldigt snäll. Jag har sovit dåligt inatt och att jag är helt sönderstressad. Med tanke på min diagnos och allt som står i mina papper är det väldigt dåligt och han ville snabbt diskutera det här med sömnmediciner/lugnande. Han måste ha missat den viktigaste grejen i mina papper, eller så är han bara naiv. Det är nog en stor, röd stämpel där det står att man aldrig någonsin ska ge ut starka mediciner åt mig. Jag förklarade för honom att jag absolut inte under några omständigheter ska ha starka mediciner hemma för att jag har missbrukat dom. Självklart så önskar jag ju att han skulle skriva ut dom, det skulle vara grymt trevligt att ha lite schyssta piller här just precis nu, men självklart är jag alldeles för ärlig och tänker inte efter. Känner inte efter. Jag kan inte känna efter, för allt min hjärna säger är att jag ska hålla käften och ta vad jag kan få.
När jag sa nästan precis dom orden så var det första han sa: "Åh herregud, du är en imponerande människa. Förlåt att jag nämnde det, det måste ha varit jobbigt. Vi lämnar ämnet fort som tusan och går vidare."
Det var skönt. Jag är en duktig människa. Mycket duktig, tjurskallig och ärlig mot mig själv. Det är nog dom egenskaper som har hjälpt mig ut ur den värsta skiten.
Fan vad bra jag är.
När han kommer och ska hämta mig från väntrummet har han en läkarkandidat med sig. (Heter det så? Läkarkandidat? Det var en kille som studerade för att bli läkare helt enkelt.) Jag har inga problem alls med att ha såna med på möten. Dom sitter ju bara där i ett hörn och säger ingenting. Bara skriver i sina små block. Vissa kan känna sig stressade av det och jag förstår inte varför. Det gör ju alla psykologer, kuratorer och läkare. Dom gör ju inget annat än att sitta och skriva. Tyst sitter dom och skriver ner ens minsta lilla rörelse. "Patienten trummar fingrarna mot benen, tecken på nervositet."
Enda problemet med dessa små tysta djur i hörnet, är att ibland är dom drop dead gorgeous. Den här killen var det. Sånt gör mig mycket nervös, för när han sitter där och tittar på mig med sina ögon som skriker av medlidande, så vill jag inget annat än att börja gråta. Berätta om hur hemskt mitt liv är och att jag vill ta livet av mig. Snälla, snälla ta hand om mig snygga killen som sitter i hörnet. Snälla. Samtidigt som jag bara vill skrika ut min överdrivna sorg och ångest så jag får en kram, så vet jag ju att om jag skulle säga någonting sånt så skulle dom spärra in mig på en gång och köra in sobrl i koncentrerad form rätt i blodet, eftersom dom vet vad jag är kapabel till att göra. Det står i mina papper. Mhm.
Fast egentligen är det inte så farligt. Dom brukar tappa intresset väldigt snabbt när jag börjar prata. Extra snabbt försvinner det när jag ingående beskriver vad jag tänker på och hur jag fungerar egentligen. Då vet jag att mina chanser till en kram snabbt är som bortblåst. Då blir jag snabbt en patient och inte ett potentiellt kramobjekt. Jag blir ganska tråkig, bara en patient som alla andra. Motsatsen är dock när jag berättar om mitt tablettmissbruk. Då blir alla läkare och praktikanter som galna. (Fast jag tror inte att dom blir det på det kramiga sättet.) Dom skriver frenetiskt i sina papper och vägrar släppa ämnet. "Hur kändes det att komma på det? Hur klarar du dig nu? Missbrukar du något annat?" När jag lungt och sansat berättar att det enda jag missbrukar är snus, så blir dom ännu mer exalterade. Det är som att ge godis till en svältande hund. Extra roligt blir det om man drar ut på det litegrann. Undviker ämnet lite, retas. Låter dom kommer tillräckligt nära så dom kan lukta på det men ändå inte ge dom det dom vill ha. Det dom vill ha är min ångest över det. Att jag erkänner (Vilket jag redan har gjort?), om hur jag ser ner på mig själv över min förmåga att inte kunna kontrollera mig själv när det kommer till saker som kan dämpa min ångest för bara en sekund. Då får dom se ner på mig dom med. Sånt gillar dom.
Det är väldigt intressant det där. Jag hatar när en del läkare pratar nedlåtande till mig, som om jag vore ett bortskämt barn. "Du vet väl att du aaaaldrig mer kommer att få benso, va? Aldrig nåååågonsin!" Sen ler dom lite sådär överlägset. Dom tror genast att dom har någon slags form av "makt" över mig för att dom har möjlighet till att skriva ut mediciner till mig, som jag aldrig kommer att få. Att jag kommer att göra allt jag kan för att tigga mig till mediciner. När jag sen 'pedagogiskt' och nedlåtande förklarar att jag aldrig mer vill ha sånadär mediciner eftersom jag har en tillräckligt bra självuppfattning så jag förstår att jag måste passa mig för allt som har en dämpande effekt på ångest. Om dom har varit riktigt oförskämda så brukar jag lägga till någon vass kommentar som "Det är ju ganska intressant hur en del läkare kan skriva ut bensopreparat som godis. Sånt får mig att se ner på alla läkare i hela jävla skitsverige som har en helt konstig syn på allt det här med mediciner, precis som att du ser ner på mig som har missbrukat alla dessa mediciner. Sen att ni inte märker någonting är ju helt konstigt. Ni går en jättelång och omfattande utbildning, men ni får inte lära er något om sunt förnuft och om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Om det är nån vi ska ner på i det här rummet är du, min gode vän." Så kan jag fortsätta. Hur länge som helst. Men det beror helt på hur dumma i huvudet dom är. Hur oförskämda dom är.
Den här Hans var väldigt snäll. Jag har sovit dåligt inatt och att jag är helt sönderstressad. Med tanke på min diagnos och allt som står i mina papper är det väldigt dåligt och han ville snabbt diskutera det här med sömnmediciner/lugnande. Han måste ha missat den viktigaste grejen i mina papper, eller så är han bara naiv. Det är nog en stor, röd stämpel där det står att man aldrig någonsin ska ge ut starka mediciner åt mig. Jag förklarade för honom att jag absolut inte under några omständigheter ska ha starka mediciner hemma för att jag har missbrukat dom. Självklart så önskar jag ju att han skulle skriva ut dom, det skulle vara grymt trevligt att ha lite schyssta piller här just precis nu, men självklart är jag alldeles för ärlig och tänker inte efter. Känner inte efter. Jag kan inte känna efter, för allt min hjärna säger är att jag ska hålla käften och ta vad jag kan få.
När jag sa nästan precis dom orden så var det första han sa: "Åh herregud, du är en imponerande människa. Förlåt att jag nämnde det, det måste ha varit jobbigt. Vi lämnar ämnet fort som tusan och går vidare."
Det var skönt. Jag är en duktig människa. Mycket duktig, tjurskallig och ärlig mot mig själv. Det är nog dom egenskaper som har hjälpt mig ut ur den värsta skiten.
Fan vad bra jag är.
onsdag 6 februari 2008
Skitdag i högsta klass 2
Jag gillar inte den här dagen. Den är dålig, dålig, dålig och värdelös. Allt har bara gått helt fel och jag är så trött. En lista på allt som är fel idag:
1. Jag har äckliga utslag i ansiktet.
2. Katten vill ha kattsnorre och skriker konstant.
3. Det är ångest i varje hörn.
4. Katten som vill ha kattsnorre tycker att det är en smart idé att kissa på diverse ställen. Ni som vet hur det luktar.. ni förstår. Det är den äckligaste doften just nu.
5. Min finaste väska håller på att gå sönder. Jag måste köpa en ny.
6. Jag har tappat bort mina hörlurar. Jag måste köpa nya.
7. Jag glömde mina icke-nerpissade-vantar på bussen. Jag hatar mig själv.
8. Jag glömde mina mediciner hemma när jag åkte till Övik, så jag tog ingen medicin alls över helgen. Det var dåligt. Kanske därför jag inte orkar kliva upp på morgonen.
Jag orkar inte ens fortsätta lista upp allt dåligt. Jag får ångest. Jag vill bara att det ska sluta. NU.
Helgen var för övrigt fantastisk. Alldeles, alldeles underbar. Det är så vackert och mäktigt att se ren, skär kärlek stå framför en. Att den sen lovar att vara evig och att om den börjar tyna bort eller om det börjar gå tungt, så ska man kämpa med näbbar och klor för att den aldrig ska försvinna. Sen när man som bevittnar detta löfte vet att det aldrig kommer att ta slut. Att den alltid kommer att finnas där, då du min gode kamrat, då känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen på en för att det är så lyckligt.
Och Vilmer var där också. Det var mycket trevligt. Det var ett tag sen jag träffade pojkvaskern.
Jag kommer inte att överleva länge till om jag inte få spoona. Jag har spoon-abstinens. Jag vill krypa ner under fluffet och spoona tills jag får liggsår som blir infekterad utan att det gör ont och sen att jag dör av blodförgiftning alldeles lycklig. Lycklig, lycklig.
1. Jag har äckliga utslag i ansiktet.
2. Katten vill ha kattsnorre och skriker konstant.
3. Det är ångest i varje hörn.
4. Katten som vill ha kattsnorre tycker att det är en smart idé att kissa på diverse ställen. Ni som vet hur det luktar.. ni förstår. Det är den äckligaste doften just nu.
5. Min finaste väska håller på att gå sönder. Jag måste köpa en ny.
6. Jag har tappat bort mina hörlurar. Jag måste köpa nya.
7. Jag glömde mina icke-nerpissade-vantar på bussen. Jag hatar mig själv.
8. Jag glömde mina mediciner hemma när jag åkte till Övik, så jag tog ingen medicin alls över helgen. Det var dåligt. Kanske därför jag inte orkar kliva upp på morgonen.
Jag orkar inte ens fortsätta lista upp allt dåligt. Jag får ångest. Jag vill bara att det ska sluta. NU.
Helgen var för övrigt fantastisk. Alldeles, alldeles underbar. Det är så vackert och mäktigt att se ren, skär kärlek stå framför en. Att den sen lovar att vara evig och att om den börjar tyna bort eller om det börjar gå tungt, så ska man kämpa med näbbar och klor för att den aldrig ska försvinna. Sen när man som bevittnar detta löfte vet att det aldrig kommer att ta slut. Att den alltid kommer att finnas där, då du min gode kamrat, då känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen på en för att det är så lyckligt.
Och Vilmer var där också. Det var mycket trevligt. Det var ett tag sen jag träffade pojkvaskern.
Jag kommer inte att överleva länge till om jag inte få spoona. Jag har spoon-abstinens. Jag vill krypa ner under fluffet och spoona tills jag får liggsår som blir infekterad utan att det gör ont och sen att jag dör av blodförgiftning alldeles lycklig. Lycklig, lycklig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
