Idag mår jag så himla mycket bättre. För stunden iaf.
Det slog mig igår att mitt dåliga mående kan bero på att jag inte har ätit ordentligt på ett tag. Förut när jag tog min Lamictal på morgonen kunde jag inte ta den om jag inte ätit en monsterfrukost, annars blev jag sjuk. Så nu ska jag satsa på att äta mat, vilket är svårt eftersom jag helt tappat aptiten. Jag blir inte hungrig längre. Tydligen en vanlig biverkan från concertan, men det borde släppa.
Johan är ledig idag och vi ska gå in till stan och Johan ska köpa en kabel till datorn, men eftersom jag har känt mig så dålig dom senaste dagarna så får jag se om jag vågar mig ut på långpromenad.
Annars så har vi haft en fluga i sovrummet hela natten, vilket har drivit mig till vansinne. Jag har därför inte sovit ordentligt. Och den är så snabb! Den har förföljt mig hela förmiddagen. Jag vet inte vad jag göra!
fredag 31 juli 2009
torsdag 30 juli 2009
Arg
Jag är på dåligt humör. Jag vet inte riktigt varför, det är inte medicinrelaterat och därför blir jag förvirrad.
Igårkväll så kläckte Johan ur sig att jag skulle kanske tänka på att det var sent och att jag spelade piano. Jag blev trött. Imorse innan han gick iväg på jobbet så sa han:"Om du orkar, så kanske du kan göra något här hemma.." och jag fick helt onödigt en snedtändning och blev tjurig. Ibland känns det bara så nedvärderande.
Igårkväll så kläckte Johan ur sig att jag skulle kanske tänka på att det var sent och att jag spelade piano. Jag blev trött. Imorse innan han gick iväg på jobbet så sa han:"Om du orkar, så kanske du kan göra något här hemma.." och jag fick helt onödigt en snedtändning och blev tjurig. Ibland känns det bara så nedvärderande.
onsdag 29 juli 2009
Tjurskallighet
Jag trodde att jag helt seriöst inte skulle orka pallra mig iväg till läkaren, men det gick! Och det var helt klart värt det.
Jag fick träffa en läkare som heter Lotta och hon var jättesöt. Och det var inte som ett vanligt läkarmöte där man ska vara så effektiv som möjligt utan hon tog lång tid på sig och pratade faktiskt med mig. Vi pratade länge om allt möjligt, hon ville nog se vars jag står nuförtiden när det kommer till diagnos och sånt. Tydligen så känner hon sig trygg i att öka medicineringen och trygg i det faktum att jag inte kommer att lägga mig ner och ge upp om den inte funkar. Vi pratade om tjurskallighet, vilja och överlevnadsinstinkt.
Det finns så mycket hjälp att få! Jag blir helt yr. Om inte just Concerta funkar för mig så finns det många andra mediciner som kan hjälpa, man börjar med den här för den är mest "snäll". Hon berättade mycket om ADHD, som jag inte visste. En massa saker som stämde in. Helt plötsligt så känner jag mig inte som en hjärnskadad mongis, utan som en människa som många andra, jag är bara sjuk. Små konstiga beteenden och sätt jag har för att klara av vardagen är sånt man går igenom med arbetsterapeut, jag har kommit långt utan rätt hjälp.
Hon berättade också om känslan av misslyckande. Hur en del människor som lider med ADHD helt enkelt inte orkar kämpa mer, man har misslyckats så många gånger att det inte är värt besväret. Det kändes bra att jag inte var en av dom människorna.
Jag är positivt inställd till livet, kommer inte att ge upp i första taget och fortsätter satsa stenhårt på det jag vill ha. Det är många som inte orkar/vill det.
Vilken tur jag har haft ändå.
Jag fick träffa en läkare som heter Lotta och hon var jättesöt. Och det var inte som ett vanligt läkarmöte där man ska vara så effektiv som möjligt utan hon tog lång tid på sig och pratade faktiskt med mig. Vi pratade länge om allt möjligt, hon ville nog se vars jag står nuförtiden när det kommer till diagnos och sånt. Tydligen så känner hon sig trygg i att öka medicineringen och trygg i det faktum att jag inte kommer att lägga mig ner och ge upp om den inte funkar. Vi pratade om tjurskallighet, vilja och överlevnadsinstinkt.
Det finns så mycket hjälp att få! Jag blir helt yr. Om inte just Concerta funkar för mig så finns det många andra mediciner som kan hjälpa, man börjar med den här för den är mest "snäll". Hon berättade mycket om ADHD, som jag inte visste. En massa saker som stämde in. Helt plötsligt så känner jag mig inte som en hjärnskadad mongis, utan som en människa som många andra, jag är bara sjuk. Små konstiga beteenden och sätt jag har för att klara av vardagen är sånt man går igenom med arbetsterapeut, jag har kommit långt utan rätt hjälp.
Hon berättade också om känslan av misslyckande. Hur en del människor som lider med ADHD helt enkelt inte orkar kämpa mer, man har misslyckats så många gånger att det inte är värt besväret. Det kändes bra att jag inte var en av dom människorna.
Jag är positivt inställd till livet, kommer inte att ge upp i första taget och fortsätter satsa stenhårt på det jag vill ha. Det är många som inte orkar/vill det.
Vilken tur jag har haft ändå.
Försenad kväll
Okej. Jag kan alltså konstatera att mitt läkarbesök imorgon kommer att gå snett. Antingen kommer jag att vara alldeles för trött för att orka bry mig, eller så kommer jag att vara speedad och galen.
Och allt detta för en lam version av japanska The Ring. Ha!
Och allt detta för en lam version av japanska The Ring. Ha!
tisdag 28 juli 2009
Tråkigt
Jag har tråkigt. Johan borde komma hem snart. Tanken är att vi ska kila över till Amer och se på The Grudge 3, men jag börjar tvivla. Jag ska träffa en läkare imorgon klockan ett och om jag tar min medicin så himla mycket senare än nu så kommer jag aldrig att vakna.
Nu kom han hem!
Nu kom han hem!
Galet
Herregud! Om du någonsin lär dig spela det här stycket så får du alla pengar jag någonsin kommer att tjäna. Hennes händer ser fan overkliga ut! Kolla in händerna efter ca. 3 minuter.. Jag blir helt rädd.
Begravning
Såg ett stavfel i förra inlägget. Det som är på stråken heter inte Hagel utan Tagel. Vilken miss!
Jag har en ovana att bestämma och öva på låtar inför begravningar. Begravningar som förhoppningsvis inte händer inom den närmaste framtiden. Men ibland så hittar jag bara låtar som skulle passa så himla bra på en del människors begravningar att jag måste planka ut den, skriva ner den och öva på den. Att jag hittar låtar till bröllop händer såklart också, men 80% av fallen så handlar det om begravningar.
Att jag redan har en lista på låtar jag vill ha på mitt eget bröllop är ju självklart. Även fast det också är så långt borta att jag inte kan se det, så är jag väldigt naiv och väntar med spänning. Ibland kollar jag på bröllopsklänningar. I smyg sådär. Lägger till fina ringar bland Favoriter så jag hittar tillbaka till dom lätt.
Varför är jag så besatt av personliga högtider? Varför längtar jag så mycket efter att gifta mig? Det är inte likt mig, min generella syn på världen gör att det inte riktigt stämmer in. Känns det som iaf. Det kanske bara är något mål i livet. Som att jag ska klara av skolan, gifta mig, skaffa barn, få körkort.. jag måste nog alltid längta efter något större för att orka existera dom jobbiga dagarna.
Och varför i hela friden planerar jag begravningar?
Jag har en ovana att bestämma och öva på låtar inför begravningar. Begravningar som förhoppningsvis inte händer inom den närmaste framtiden. Men ibland så hittar jag bara låtar som skulle passa så himla bra på en del människors begravningar att jag måste planka ut den, skriva ner den och öva på den. Att jag hittar låtar till bröllop händer såklart också, men 80% av fallen så handlar det om begravningar.
Att jag redan har en lista på låtar jag vill ha på mitt eget bröllop är ju självklart. Även fast det också är så långt borta att jag inte kan se det, så är jag väldigt naiv och väntar med spänning. Ibland kollar jag på bröllopsklänningar. I smyg sådär. Lägger till fina ringar bland Favoriter så jag hittar tillbaka till dom lätt.
Varför är jag så besatt av personliga högtider? Varför längtar jag så mycket efter att gifta mig? Det är inte likt mig, min generella syn på världen gör att det inte riktigt stämmer in. Känns det som iaf. Det kanske bara är något mål i livet. Som att jag ska klara av skolan, gifta mig, skaffa barn, få körkort.. jag måste nog alltid längta efter något större för att orka existera dom jobbiga dagarna.
Och varför i hela friden planerar jag begravningar?
måndag 27 juli 2009
Cooolt!
Idag har det hänt spännande saker!
Som jag nämnde tidigare så sket det sig ganska rejält med strängar till fiolen, men jag tog med den upp till Umeå ändå av någon anledning. På vägen från bussen in till stan så går jag förbi Musikanten (en ganska stor musikaffär här i Umeå. Typ tio gånger större än den i Övik..) och jag övervägde att gå in med fiolen där. Men efter tidigare erfarenheter så har jag bara sett en miljon gitarrer/basar hängandes efter väggarna och så många elpianon att man är tvungen att slingra sig igenom affären. Mycket mums alltså.
Men jag chansade alltså och knallade in på affären i hopp om att hitta strängar där och försöka mig på projektet själv. Om det inte funkar så finns det många fiolbyggare här i Umeå.
När jag kommer in i affären så hittar jag ganska snabbt en liten vägg med fioler och innan jag hunnit vända mig om för att gå till kassan och fråga efter hjälp så kommer en liten flintskallig man med stora glasögon för att hjälpa mig. Jag förklarade läget: jag har en fiol som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vill gärna att den ska få strängar och att jag ska få den att funka.
Han blir helt exalterad och ögonen glimtade till lite, han blev väldigt intresserad. Det är tydligen väldigt få ungdomar som kommer med gamla fioler till affären och det var liksom hans område, minst sagt. Jag plockar fram fiolen, han tar den i sina händer och sen får jag världens största leende tillbaka. Det är tydligen en väldigt, väldigt fin fiol som är värd ganska mycket. Den är väldigt lätt och det är bra, förklarade han. Han vred och vände på den, hittade siffrorna 1725 och blev om möjligt ännu mer exalterad. Antagligen så startade företaget som gjort fiolen år 1725, så den är nog inte från just det året. Men nån gång under 1700-talet är den kanske byggd! Herregud! Här går jag runt med en liten raring som är minst hundra år gammal i ett dåligt fodral som nästan faller sönder.
Vi står och pratar en stund och han berättar upprymd om hur den är byggd och hur det egentligen funkar och vi kommer överens om att han ska få fixa iordning den så att den går att spela på. Stämskruvarna ska smörjas, byta strängar, lägga till finstämmare på varje sträng (vilket bara fanns på E-strängen) och putsa upp den rent i allmänhet. Han skulle kolla på stråken också, vilket han trodde skulle kunna rädda men om det inte går så byter han hagel helt på den. Eftersom det kostar uppemot 800:- så hoppas jag på att det går bra ändå.
Annars så var stråken från samma tid och inte alls i samma kvalitét, vilket drar ner värdet rent i allmänhet. Men hur mycket fiolen kan vara värd kunde han inte svara på just nu, han ville kolla närmare på den. Han skulle sätta igång med det på en gång och skicka den till en kollega som är en hejare på det där med att rusta upp just gamla fioler. Det skulle bli klart på ungefär en vecka, förhoppningsvis, den hamnade snabbt högt upp på listan av fioler som ska kollas över. Han blev så glad! Det gjorde min dag.
Det kan kosta mycket att rusta upp en fiol, beroende på hur mycket pengar man vill lägga ner. Det kan gå på hur många tusenlappar som helst om man vill ha speciella strängar och sånt, men eftersom jag bara ska använda den som nybörjare tyckte han att vi skulle sätta en gräns på 1000:-, men han kunde inte säga hur mycket det skulle kosta. Dom ska ringa när dom har kommit upp till den gränsen och sen ska vi komma överens om hur mycket jag är redo att satsa på den.
Fatta hur spännande! Jag ringde direkt till Lasse, som blev helt galet glad. Inte så mycket för att den kan vara värd en större summa pengar, utan för att den kom in på lagning och att jag tagit tag i saken. Det är ju en fiol som har legat i deras garderob i många år och innan dess tror jag att hans pappa hade den och han hade i sin tur ärvt den av sin farfar. Eller nåt sånt (det kan ha varit från Ingrids sida också). Den har gått i släkten länge och den betyder mycket för dom.
Så nu kommer jag att vänta med stor spänning efter att dom ska höra av sig och berätta mer. Och förhoppningsvis så går det att ordna upp stråken också, annars kommer det att skena iväg ordentligt med pengar som jag egentligen inte har.
Men åh så glad jag blir. Inte för min egen skull, utan för Johans föräldrars skull och för den där glada mannen som inte sett en så gammal fiol på flera, flera år. Så himla häftigt!
Annars så har jag gjort pizzasallad och städat i lägenheten (vilket jag var tvungen att göra, det var vitkål i hela lägenheten) och nu är jag alldeles trött. Jag och Johan gick hem från stan för att svänga förbi på BudoNord och köpa TaeKwonDo-skor till honom inför den nya säsongen.
Mycket, mycket spännande..
Som jag nämnde tidigare så sket det sig ganska rejält med strängar till fiolen, men jag tog med den upp till Umeå ändå av någon anledning. På vägen från bussen in till stan så går jag förbi Musikanten (en ganska stor musikaffär här i Umeå. Typ tio gånger större än den i Övik..) och jag övervägde att gå in med fiolen där. Men efter tidigare erfarenheter så har jag bara sett en miljon gitarrer/basar hängandes efter väggarna och så många elpianon att man är tvungen att slingra sig igenom affären. Mycket mums alltså.
Men jag chansade alltså och knallade in på affären i hopp om att hitta strängar där och försöka mig på projektet själv. Om det inte funkar så finns det många fiolbyggare här i Umeå.
När jag kommer in i affären så hittar jag ganska snabbt en liten vägg med fioler och innan jag hunnit vända mig om för att gå till kassan och fråga efter hjälp så kommer en liten flintskallig man med stora glasögon för att hjälpa mig. Jag förklarade läget: jag har en fiol som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vill gärna att den ska få strängar och att jag ska få den att funka.
Han blir helt exalterad och ögonen glimtade till lite, han blev väldigt intresserad. Det är tydligen väldigt få ungdomar som kommer med gamla fioler till affären och det var liksom hans område, minst sagt. Jag plockar fram fiolen, han tar den i sina händer och sen får jag världens största leende tillbaka. Det är tydligen en väldigt, väldigt fin fiol som är värd ganska mycket. Den är väldigt lätt och det är bra, förklarade han. Han vred och vände på den, hittade siffrorna 1725 och blev om möjligt ännu mer exalterad. Antagligen så startade företaget som gjort fiolen år 1725, så den är nog inte från just det året. Men nån gång under 1700-talet är den kanske byggd! Herregud! Här går jag runt med en liten raring som är minst hundra år gammal i ett dåligt fodral som nästan faller sönder.
Vi står och pratar en stund och han berättar upprymd om hur den är byggd och hur det egentligen funkar och vi kommer överens om att han ska få fixa iordning den så att den går att spela på. Stämskruvarna ska smörjas, byta strängar, lägga till finstämmare på varje sträng (vilket bara fanns på E-strängen) och putsa upp den rent i allmänhet. Han skulle kolla på stråken också, vilket han trodde skulle kunna rädda men om det inte går så byter han hagel helt på den. Eftersom det kostar uppemot 800:- så hoppas jag på att det går bra ändå.
Annars så var stråken från samma tid och inte alls i samma kvalitét, vilket drar ner värdet rent i allmänhet. Men hur mycket fiolen kan vara värd kunde han inte svara på just nu, han ville kolla närmare på den. Han skulle sätta igång med det på en gång och skicka den till en kollega som är en hejare på det där med att rusta upp just gamla fioler. Det skulle bli klart på ungefär en vecka, förhoppningsvis, den hamnade snabbt högt upp på listan av fioler som ska kollas över. Han blev så glad! Det gjorde min dag.
Det kan kosta mycket att rusta upp en fiol, beroende på hur mycket pengar man vill lägga ner. Det kan gå på hur många tusenlappar som helst om man vill ha speciella strängar och sånt, men eftersom jag bara ska använda den som nybörjare tyckte han att vi skulle sätta en gräns på 1000:-, men han kunde inte säga hur mycket det skulle kosta. Dom ska ringa när dom har kommit upp till den gränsen och sen ska vi komma överens om hur mycket jag är redo att satsa på den.
Fatta hur spännande! Jag ringde direkt till Lasse, som blev helt galet glad. Inte så mycket för att den kan vara värd en större summa pengar, utan för att den kom in på lagning och att jag tagit tag i saken. Det är ju en fiol som har legat i deras garderob i många år och innan dess tror jag att hans pappa hade den och han hade i sin tur ärvt den av sin farfar. Eller nåt sånt (det kan ha varit från Ingrids sida också). Den har gått i släkten länge och den betyder mycket för dom.
Så nu kommer jag att vänta med stor spänning efter att dom ska höra av sig och berätta mer. Och förhoppningsvis så går det att ordna upp stråken också, annars kommer det att skena iväg ordentligt med pengar som jag egentligen inte har.
Men åh så glad jag blir. Inte för min egen skull, utan för Johans föräldrars skull och för den där glada mannen som inte sett en så gammal fiol på flera, flera år. Så himla häftigt!
Annars så har jag gjort pizzasallad och städat i lägenheten (vilket jag var tvungen att göra, det var vitkål i hela lägenheten) och nu är jag alldeles trött. Jag och Johan gick hem från stan för att svänga förbi på BudoNord och köpa TaeKwonDo-skor till honom inför den nya säsongen.
Mycket, mycket spännande..
Umeå
Idag ska jag åka hem igen. Tyvärr så åkte min syster iväg till någon grotta eller vad det nu var, så några strängar till fiolen blev det inte den här gången. Det får bli någon annan dag istället. Lämnar den nog här, den går ju ändå inte att spela på.
Jag är trött och sliten och kan inte sova. Vaknade tidigt imorse och har inte kunnat somna om. Funderar på att gå ut med hundarna en stund så mamma slipper göra det när hon vaknar.
Mycket intressant inlägg. Mhm.
Jag är trött och sliten och kan inte sova. Vaknade tidigt imorse och har inte kunnat somna om. Funderar på att gå ut med hundarna en stund så mamma slipper göra det när hon vaknar.
Mycket intressant inlägg. Mhm.
söndag 26 juli 2009
Övik
Jag är i Övik och det känns som att jag har ätit för en hel vecka. Mamma-mat äger allt! Det spelar ingen roll vad hon gör, allt blir bara så mycket bättre än när man gör själv.
Jag och Mamma har haft en riktig heldag idag. Vi for och hälsade på moffa på sjukhuset, handlade, hälsade på Vikar och nu ligger hon och snarkar på soffan. Igår fick jag träffa systeryster och Ellen och hängde med Martin. Jag är så nöjd!
Dock så fattas det en ganska stor bit: Johan. Jag brukar inte sakna honom så mycket som jag gör just nu, det kan snarare vara ganska skönt att få vara ifrån varandra en stund. Men inte nu. Jag saknar honom så det nästan svider lite i hjärtat. Men imorgon åker jag hem igen. Musikaffären var såklart stängd i Lördags, så vi ska gå dit imorgon istället och köpa strängar och fixa med fiolen. Kolla lite på stråken måste vi göra också. Jag vill så gärna att den ska funka!
Det var för övrigt lite sorgligt att hälsa på moffa. Han såg ut som en av mina framtida patienter. Som dom där vi får se på film hur man borstar tänderna på. Det sved. Han har väldigt ont eftersom en körtel har blivit infekterad eller nåt och har svullit upp. Han har fått penicillin i några dagar nu och jag hoppas verkligen att det blir bättre snart. Man vet ju själv hur det känns att ha riktigt jobbig tandvärk, det är ett rent helvete.
Jag har så tråkigt!
Jag och Mamma har haft en riktig heldag idag. Vi for och hälsade på moffa på sjukhuset, handlade, hälsade på Vikar och nu ligger hon och snarkar på soffan. Igår fick jag träffa systeryster och Ellen och hängde med Martin. Jag är så nöjd!
Dock så fattas det en ganska stor bit: Johan. Jag brukar inte sakna honom så mycket som jag gör just nu, det kan snarare vara ganska skönt att få vara ifrån varandra en stund. Men inte nu. Jag saknar honom så det nästan svider lite i hjärtat. Men imorgon åker jag hem igen. Musikaffären var såklart stängd i Lördags, så vi ska gå dit imorgon istället och köpa strängar och fixa med fiolen. Kolla lite på stråken måste vi göra också. Jag vill så gärna att den ska funka!
Det var för övrigt lite sorgligt att hälsa på moffa. Han såg ut som en av mina framtida patienter. Som dom där vi får se på film hur man borstar tänderna på. Det sved. Han har väldigt ont eftersom en körtel har blivit infekterad eller nåt och har svullit upp. Han har fått penicillin i några dagar nu och jag hoppas verkligen att det blir bättre snart. Man vet ju själv hur det känns att ha riktigt jobbig tandvärk, det är ett rent helvete.
Jag har så tråkigt!
fredag 24 juli 2009
TröttTvätt
Idag åker jag ner till Övik! När Jessika har slutat på jobbet så susar vi ner tillsammans och jag ska sova hos min mamma. Imorgon ska jag och min syster förhoppningsvis gå på musikaffären och införskaffa saker till den stackars fiolen och resten av tiden ska jag försöka träffa mina bröder. Äntligen!
Annars så är jag vansinnigt trött. Medicinerna drar sitt strå till stacken och jag skulle kunna sova för resten av mitt liv. Jag har trots detta lyckats tvätta all våran tvätt. Det är så bra att tvätta sånahär dagar, för man hinner sova medan maskinerna arbetar. Väldigt behagligt. Nu kommer man dock till den värsta biten: vika och lägga in i garderoben. Det kan ta flera dagar för mig, så jobbigt är det.
Jag saknar Johan.
Annars så är jag vansinnigt trött. Medicinerna drar sitt strå till stacken och jag skulle kunna sova för resten av mitt liv. Jag har trots detta lyckats tvätta all våran tvätt. Det är så bra att tvätta sånahär dagar, för man hinner sova medan maskinerna arbetar. Väldigt behagligt. Nu kommer man dock till den värsta biten: vika och lägga in i garderoben. Det kan ta flera dagar för mig, så jobbigt är det.
Jag saknar Johan.
torsdag 23 juli 2009
Fiolen
Ingrid och Lasse har varit här och vi har handlat och ätit middag tillsammans. Jag är trött, yr och mår riktigt piss. Tack för medicinändringen, igen. Det känns kul.
Något som är mycket spännande är att dom tog med sig fiolen. Som jag har längtat! Den såg himla fin och bra ut, tänkte jag. Jag vet ju inte bättre. Jag har hållit en fiol i mina händer knappt så många gånger att man kan räkna dom på en hand, så jag har ju ingen aning alls om hur dom ska se ut. Så kvällen har haft följande problem:
1. Att stämma fiolen. Hur går det till egentligen? Det var helt omöjligt att få det rätt. Det var inte som att stämma en gitarr, där man försiktigt kan skruva på stämskruvarna och i vissa fall jämföra med pianot. (Man lär sig efter ett tag hur det ska låta..) Detta gick inte alls med fiolen. Den hoppade fram och tillbaka lite hursomhelst och jag höll på att få en hjärnblödning av irritation. Tålamod är inte min grej.
2. En sträng går av. PANG! Jag förstår nu hur dåligt skick dom här strängarna är och när jag kollar lite närmare så ser jag hur gamla dom egentligen är. Jag måste alltså byta strängar.
3. Den lilla trädbiten som ligger mellan strängarna och själva kroppen av instrumentet sitter snett, men bara pyttelite.
4. Det finns inget stöd för nacken.
5. Stråken ser riktigt skräpig ut. Haglet är smutsigt, lite har gått av, men själva skruven där man spänner det funkar.
Det finns alltså lite arbete att göra på den här fiolen. Får se hur mycket det kostar att fräscha upp den lite. Jag hoppashoppashoppas att det går att få den spelbar igen. Jag ska ju lära mig.
Så ikväll har Johan haft sällskap av en skrikande fiol och en svärandes Martina.
Fast jag har pratat med min syster som själv spelat fiol, så imorgon får jag lite hjälp. För imorgon åker jag till Övik! Hurra!
Något som är mycket spännande är att dom tog med sig fiolen. Som jag har längtat! Den såg himla fin och bra ut, tänkte jag. Jag vet ju inte bättre. Jag har hållit en fiol i mina händer knappt så många gånger att man kan räkna dom på en hand, så jag har ju ingen aning alls om hur dom ska se ut. Så kvällen har haft följande problem:
1. Att stämma fiolen. Hur går det till egentligen? Det var helt omöjligt att få det rätt. Det var inte som att stämma en gitarr, där man försiktigt kan skruva på stämskruvarna och i vissa fall jämföra med pianot. (Man lär sig efter ett tag hur det ska låta..) Detta gick inte alls med fiolen. Den hoppade fram och tillbaka lite hursomhelst och jag höll på att få en hjärnblödning av irritation. Tålamod är inte min grej.
2. En sträng går av. PANG! Jag förstår nu hur dåligt skick dom här strängarna är och när jag kollar lite närmare så ser jag hur gamla dom egentligen är. Jag måste alltså byta strängar.
3. Den lilla trädbiten som ligger mellan strängarna och själva kroppen av instrumentet sitter snett, men bara pyttelite.
4. Det finns inget stöd för nacken.
5. Stråken ser riktigt skräpig ut. Haglet är smutsigt, lite har gått av, men själva skruven där man spänner det funkar.
Det finns alltså lite arbete att göra på den här fiolen. Får se hur mycket det kostar att fräscha upp den lite. Jag hoppashoppashoppas att det går att få den spelbar igen. Jag ska ju lära mig.
Så ikväll har Johan haft sällskap av en skrikande fiol och en svärandes Martina.
Fast jag har pratat med min syster som själv spelat fiol, så imorgon får jag lite hjälp. För imorgon åker jag till Övik! Hurra!
Trött
Jag borstade mina tänder, släckte alla lampor, la mig i sängen och grät. Det var väldigt bedrövligt. Johan kom hem och jag fortsatte att gråta och för första gången på länge så ville jag inte prata om det. Jag ville vara ifred.
Jag kände mig så outhärdligt ensam. Det är lätt att glömma bort varför jag egentligen bor här när det blir såhär tråkigt. Jag bor här för att jag får hjälp här, det skulle jag aldrig få i Övik. Sen bor jag här för Johans skull. Eftersom Johan inte känner såhär så ville jag bara vara ifred. Låta mig vara ledsen utan uppmuntrande ord.
Så jag grät en liten stund till innan jag somnade. När Johan ringde idag på sin lunchrast så sa han att han inte hade kunnat sova för att han inte fick prata om det. Hej dåligt samvete. Men jag tror att han förstod.
Idag kommer Ingrid och Lasse upp, om en kvart kommer dom att vara i stan med Johan och jag är inte alls vidare sugen på att vara med. Så jag tror jag kommer att skita i det.
Usch vad trött jag är. Jag gillar inte den här dagen.
Jag kände mig så outhärdligt ensam. Det är lätt att glömma bort varför jag egentligen bor här när det blir såhär tråkigt. Jag bor här för att jag får hjälp här, det skulle jag aldrig få i Övik. Sen bor jag här för Johans skull. Eftersom Johan inte känner såhär så ville jag bara vara ifred. Låta mig vara ledsen utan uppmuntrande ord.
Så jag grät en liten stund till innan jag somnade. När Johan ringde idag på sin lunchrast så sa han att han inte hade kunnat sova för att han inte fick prata om det. Hej dåligt samvete. Men jag tror att han förstod.
Idag kommer Ingrid och Lasse upp, om en kvart kommer dom att vara i stan med Johan och jag är inte alls vidare sugen på att vara med. Så jag tror jag kommer att skita i det.
Usch vad trött jag är. Jag gillar inte den här dagen.
onsdag 22 juli 2009
Ledsen
Johan ringde och berättade glatt att hans föräldrar kommer imorgon. Dom är jättetrevliga människor, jag älskar ju dom. MEN. Att han ringer klockan tio på kvällen och berättar det så får jag bara panik. Jag får panik och måste städa, allt måste se perfekt ut. "Men inte bryr dom sig om det"
När jag mådde absolut som sämst så sa Lasse att han skämdes över oss för att det var så stökigt i vårat hem. Det svider fortfarande. Mycket. Jag var så långt ner man kan komma i en depression. Jag kommer aldrig att kunna må sämre än vad jag gjorde då. Jag orkade inte kliva upp ur sängen, det var ångestmonster överallt och det enda sättet jag hade för att orka leva var att hugga sönder mig själv. Jag åkte in och ut ur akuten, jag klarade mig med nöd och näppe. Ett stort monster åt upp mig inifrån och han skämdes över att det var stökigt. Stökigt. Jag kommer inte ens ihåg hälften av den tiden, jag var helt borta.
Han skämdes. Dom kommer hit imorgon. Johan jobbar hela dagen imorgon och har fortfarande inte kommit hem från sitt fiskande.
Ibland blir jag bara så ledsen. Johan känner mig, bäst av alla människor i världen. Sen blir han irriterad över att jag får panik.
Och det gör mig ledsen. Jag känner mig ensammast i världen. Jag saknar min familj, min familj.
När jag mådde absolut som sämst så sa Lasse att han skämdes över oss för att det var så stökigt i vårat hem. Det svider fortfarande. Mycket. Jag var så långt ner man kan komma i en depression. Jag kommer aldrig att kunna må sämre än vad jag gjorde då. Jag orkade inte kliva upp ur sängen, det var ångestmonster överallt och det enda sättet jag hade för att orka leva var att hugga sönder mig själv. Jag åkte in och ut ur akuten, jag klarade mig med nöd och näppe. Ett stort monster åt upp mig inifrån och han skämdes över att det var stökigt. Stökigt. Jag kommer inte ens ihåg hälften av den tiden, jag var helt borta.
Han skämdes. Dom kommer hit imorgon. Johan jobbar hela dagen imorgon och har fortfarande inte kommit hem från sitt fiskande.
Ibland blir jag bara så ledsen. Johan känner mig, bäst av alla människor i världen. Sen blir han irriterad över att jag får panik.
Och det gör mig ledsen. Jag känner mig ensammast i världen. Jag saknar min familj, min familj.
I onödan
Men herregud! Det är inte sant! Emma ringde just. Hon blev orolig över att jag var så upprörd/ledsen när vi träffades igår, så hon hade pratat med överläkaren idag och dom hade kommit fram till att jag ska gå upp i den dosen jag hade innan vi drog ner den. Jag har ju mått som en döende aggressiv skabbapa i två veckor nu!
Åååh.
Men hon är snäll, jag blev glad över att hon ringde och jag tackar hjärtligt för att hon pratar med läkare, bokar tider och allt hon fixar med. Hon ska på semester nästa vecka och har fixat så att jag ska få träffa en annan tjej bara för att kolla läget. Hon har bokat tid hos en läkare för uppföljning. Hon blir alltid lika förvånad när jag tackar henne. "Jag gör ju bara mitt jobb." Vadå bara ditt jobb? Oftast inom vården så är det väldigt få som sköter sitt jobb så noggrant som hon gör. Jamilla skötte också sitt jobb, men hon var lite mer omständig. Jag gillar Emma!
Men jag gillar INTE att jag nu ska höja dosen igen. Allt detta slit för inget. Dom drog inte ner på Concertan iaf, antar att jag får vara tacksam för det.
Åååh.
Men hon är snäll, jag blev glad över att hon ringde och jag tackar hjärtligt för att hon pratar med läkare, bokar tider och allt hon fixar med. Hon ska på semester nästa vecka och har fixat så att jag ska få träffa en annan tjej bara för att kolla läget. Hon har bokat tid hos en läkare för uppföljning. Hon blir alltid lika förvånad när jag tackar henne. "Jag gör ju bara mitt jobb." Vadå bara ditt jobb? Oftast inom vården så är det väldigt få som sköter sitt jobb så noggrant som hon gör. Jamilla skötte också sitt jobb, men hon var lite mer omständig. Jag gillar Emma!
Men jag gillar INTE att jag nu ska höja dosen igen. Allt detta slit för inget. Dom drog inte ner på Concertan iaf, antar att jag får vara tacksam för det.
Arg deluxe
En arg dag igen, jag hoppas den blir bättre.
Något som irriterar mig till vansinne är när saker och ting inte går min väg. Alla blir väl irriterade när det strular, men testa på att rubba känslomässiga stabiliseringsmediciner samtidigt. Stabil som ett korthus i storm. Så nu är jag arg igen och egentligen så är det helt oberättigad ilska, vilket gör saken bara värre. Låt mig förklara:
Johan är och fiskar. Jag hatar när Johan åker iväg och fiskar, jag vet inte riktigt varför, men jag hatar det. Jag hatar fiskar. Eftersom Johan har en tendens att fiska i ett dygn i sträck så kan han därför inte lämna några garantier för när han kommer hem. Jag har alltså ingen aning om när han kommer hem och det är här skon klämmer. Vi måste handla och eftersom Johan har lånat bil över dagen så tänkte jag att det skulle vara himla smart om vi for och storhandlade nu när vi kan. Dom stora affärerna stänger vid klockan tio.
Men då är det ju så att Johan inte kan lämna några garantier att han ska hinna hem innan dess och det gör mig helt galen. Dom for klockan sex imorse! Affärerna stänger klockan tio ikväll! Och jag får egentligen inte beklaga mig över det här, eftersom hans fisketurer är heliga och självklart far detta faktum och petar på en av mina ytterst svaga punkter: aggression. Det man inte får, vill man ha ännu mer.
Så nu när vi pratade så blir jag kort i tonen och avslutar samtalet innan jag kommer att snedtända totalt och börja gråta/skälla/skrika/döda och försöker helt desperat att hålla mig i skinnet. Det gick sådär.
"Nä, jag har verkligen ingen aning när vi blir klara. Det är inte säkert att vi hinner."
- Men vadå, ska ni fiska i över 16 timmar?
"Jaa, som jag säger: jag vet inte."
- Jaha. Men då vet jag. (Här biter jag mig i läppen för att inte låta så dramatisk som jag egentligen vill.)
".. är du arg?"
- Jao. Jag är väl inte på det bästa humöret. Men vi hörs väl senare. (Varning! Avsluta samtalet. Fort!)
" Vi har fått en fisk som väger 1,5 kilo!"
- Jaha. Vad kul för er. (Kämpa!)
" Okej. I love you..? (i frågande tonfall, han kollar hur arg jag egentligen är.)
- Älskar dig med. Vi hörs sen. KLICK.
Jag hinner alltså precis att utbyta våra artighetsfraser vi har gentemot varandra innan jag måste lägga på luren för att inte bli galen.
Han är inte dum. Han spelar säkert, för om han nu skulle säga att vi ska åka och handla och inte kommer hem innan allt stänger så skulle det bli helt fel. Då skulle jag verkligen bli helt galen, han vet hur det funkar. Då skulle det ta dagar innan jag skulle släppa det. Jag skulle komma tillbaka till det flera, flera gånger och använda det som den bästa förklaringen till varför jag är arg och irriterad, även fast det kan handla om något helt annat. Något fjantigt. Då är det bättre att säga att man är arg på något man faktiskt har rätt att vara arg på, annars så fattar han ju vilken fjant man är.
Sen att han går mig på nerverna när han sitter uppe halva nätterna (vilket leder till att jag inte kan somna) och sen beklagar sig över att han är trött, gör inte saken bättre. Jag har varit på dåligt humör några dagar nu och det är den här stackaren som får ta smällen. Helvete! Förbannelse!
Jag var hos Emma igår också och hela träffen avslutades med dryga nyheter att hela den här medicinförändringen kommer att dras ut på ännu mer och jag säger tjurigt: nu vill jag gå hem. Det säger jag bara när jag blir riktigt arg, irriterad eller ledsen. Jag säger det och innan hon har hunnit svara så är jag påväg ut genom dörren.
Jag har alltså utvecklats lite när det kommer till att kunna kontrollera mig när jag blir arg. Jag hinner precis smita iväg innan det brister, jag hinner precis lägga på luren innan jag skriker ut en liten förbannelse.
Men nu är jag alltså arg igen och jag kommer antagligen att fortsätta vara det åtminstone till imorgon. Antagligen så kommer jag inte att svara i telefonen när han ringer, för jag vet att jag bara kommer att visa hur fjantigt arg jag är.
HELVETE. BAJS PÅ PINNE. FÖRBANNELSE.
Något som irriterar mig till vansinne är när saker och ting inte går min väg. Alla blir väl irriterade när det strular, men testa på att rubba känslomässiga stabiliseringsmediciner samtidigt. Stabil som ett korthus i storm. Så nu är jag arg igen och egentligen så är det helt oberättigad ilska, vilket gör saken bara värre. Låt mig förklara:
Johan är och fiskar. Jag hatar när Johan åker iväg och fiskar, jag vet inte riktigt varför, men jag hatar det. Jag hatar fiskar. Eftersom Johan har en tendens att fiska i ett dygn i sträck så kan han därför inte lämna några garantier för när han kommer hem. Jag har alltså ingen aning om när han kommer hem och det är här skon klämmer. Vi måste handla och eftersom Johan har lånat bil över dagen så tänkte jag att det skulle vara himla smart om vi for och storhandlade nu när vi kan. Dom stora affärerna stänger vid klockan tio.
Men då är det ju så att Johan inte kan lämna några garantier att han ska hinna hem innan dess och det gör mig helt galen. Dom for klockan sex imorse! Affärerna stänger klockan tio ikväll! Och jag får egentligen inte beklaga mig över det här, eftersom hans fisketurer är heliga och självklart far detta faktum och petar på en av mina ytterst svaga punkter: aggression. Det man inte får, vill man ha ännu mer.
Så nu när vi pratade så blir jag kort i tonen och avslutar samtalet innan jag kommer att snedtända totalt och börja gråta/skälla/skrika/döda och försöker helt desperat att hålla mig i skinnet. Det gick sådär.
"Nä, jag har verkligen ingen aning när vi blir klara. Det är inte säkert att vi hinner."
- Men vadå, ska ni fiska i över 16 timmar?
"Jaa, som jag säger: jag vet inte."
- Jaha. Men då vet jag. (Här biter jag mig i läppen för att inte låta så dramatisk som jag egentligen vill.)
".. är du arg?"
- Jao. Jag är väl inte på det bästa humöret. Men vi hörs väl senare. (Varning! Avsluta samtalet. Fort!)
" Vi har fått en fisk som väger 1,5 kilo!"
- Jaha. Vad kul för er. (Kämpa!)
" Okej. I love you..? (i frågande tonfall, han kollar hur arg jag egentligen är.)
- Älskar dig med. Vi hörs sen. KLICK.
Jag hinner alltså precis att utbyta våra artighetsfraser vi har gentemot varandra innan jag måste lägga på luren för att inte bli galen.
Han är inte dum. Han spelar säkert, för om han nu skulle säga att vi ska åka och handla och inte kommer hem innan allt stänger så skulle det bli helt fel. Då skulle jag verkligen bli helt galen, han vet hur det funkar. Då skulle det ta dagar innan jag skulle släppa det. Jag skulle komma tillbaka till det flera, flera gånger och använda det som den bästa förklaringen till varför jag är arg och irriterad, även fast det kan handla om något helt annat. Något fjantigt. Då är det bättre att säga att man är arg på något man faktiskt har rätt att vara arg på, annars så fattar han ju vilken fjant man är.
Sen att han går mig på nerverna när han sitter uppe halva nätterna (vilket leder till att jag inte kan somna) och sen beklagar sig över att han är trött, gör inte saken bättre. Jag har varit på dåligt humör några dagar nu och det är den här stackaren som får ta smällen. Helvete! Förbannelse!
Jag var hos Emma igår också och hela träffen avslutades med dryga nyheter att hela den här medicinförändringen kommer att dras ut på ännu mer och jag säger tjurigt: nu vill jag gå hem. Det säger jag bara när jag blir riktigt arg, irriterad eller ledsen. Jag säger det och innan hon har hunnit svara så är jag påväg ut genom dörren.
Jag har alltså utvecklats lite när det kommer till att kunna kontrollera mig när jag blir arg. Jag hinner precis smita iväg innan det brister, jag hinner precis lägga på luren innan jag skriker ut en liten förbannelse.
Men nu är jag alltså arg igen och jag kommer antagligen att fortsätta vara det åtminstone till imorgon. Antagligen så kommer jag inte att svara i telefonen när han ringer, för jag vet att jag bara kommer att visa hur fjantigt arg jag är.
HELVETE. BAJS PÅ PINNE. FÖRBANNELSE.
måndag 20 juli 2009
Lista
Jag är arg! En känslostorm, minst sagt. Jag avskyr honom. Jag ser ner på honom, för det han är i slutändan är en blåst, misslyckad liten stackare som inte vet bättre. Om han skulle dö skulle inte jag bli ledsen. Och jag kan inte släppa det!
Här är en lista på vad jag irriterar mig mest på just nu:
- Han som jag nämnt ovan
- Språknazister som klagar på andras stavningsfel i bloggar
- Folk som inte passar tider eller gör det dom sagt att dom ska göra
- Folk som säger att dom hatar barn och inte vill se foton på gravidmagar
- Folk som berättar för mig hur jag ska hantera mina känslor, när dom inte kan hantera sina egna. Fuck off!
- Mitt hår
- Gamla människor/tröga människor/människor som gör saker för långsamt
Jag tar inget ansvar och tänker inte försvara eller förklara. Jag tänker sitta här och se ner på människor och inte vara en god medmänniska. Sådetså!
Här är en lista på vad jag irriterar mig mest på just nu:
- Han som jag nämnt ovan
- Språknazister som klagar på andras stavningsfel i bloggar
- Folk som inte passar tider eller gör det dom sagt att dom ska göra
- Folk som säger att dom hatar barn och inte vill se foton på gravidmagar
- Folk som berättar för mig hur jag ska hantera mina känslor, när dom inte kan hantera sina egna. Fuck off!
- Mitt hår
- Gamla människor/tröga människor/människor som gör saker för långsamt
Jag tar inget ansvar och tänker inte försvara eller förklara. Jag tänker sitta här och se ner på människor och inte vara en god medmänniska. Sådetså!
Trögt
Jag avskyr att vakna tidigt och inte kunna somna om, även fast jag är hur trött som helst. Och egentligen borde jag gå och simma, nu när jag ändå inte kan sova, men det lär ju inte hända.
Jag behöver en sysselsättning. Tidigt imorse så låg jag och funderade om jag borde kliva upp eller inte, finns det någon mening? Jag har ju inte direkt något att kliva upp för, om man inte räknar med att träna (vilket jag gör typ två gånger i veckan). Vad ger det egentligen att kliva upp på morgonen till en vardag kantad med ångest och bedrövelse? Jag fyller ingen funktion.
Johan är orolig över att jag är ledsen så ofta, sorgsen. Jag skulle kunna satsa en förmögenhet på att min ganska rejäla svägning ner i det tröga mörka bara beror på medicinerna. Men det är inte så illa att jag inte orkar göra någonting. Jag gör det som behövs göra, men inte så mycket mer.
Imorgon ska jag träffa Emma, jag hoppas att hon har ett supermirakelpiller som väntar på mig.
Jag har helt tappat motivationen till den här medicinförändringen.
Jag behöver en sysselsättning. Tidigt imorse så låg jag och funderade om jag borde kliva upp eller inte, finns det någon mening? Jag har ju inte direkt något att kliva upp för, om man inte räknar med att träna (vilket jag gör typ två gånger i veckan). Vad ger det egentligen att kliva upp på morgonen till en vardag kantad med ångest och bedrövelse? Jag fyller ingen funktion.
Johan är orolig över att jag är ledsen så ofta, sorgsen. Jag skulle kunna satsa en förmögenhet på att min ganska rejäla svägning ner i det tröga mörka bara beror på medicinerna. Men det är inte så illa att jag inte orkar göra någonting. Jag gör det som behövs göra, men inte så mycket mer.
Imorgon ska jag träffa Emma, jag hoppas att hon har ett supermirakelpiller som väntar på mig.
Jag har helt tappat motivationen till den här medicinförändringen.
söndag 19 juli 2009
Uppdatering
Idag har vi haft en riktigt ledig dag. Ätit god mat, sovit, gjort chokladbollar och suttit stilla. Väldigt trevligt.
Imorgon slutar Johan vid tre och då ska vi gå på stan. Vi har saker att köpa som vi har dragit oss för att göra, av någon konstig anledning. Elvisp, kabel för datorn, kolsyrepatron.. såna saker. Jag har fått i uppdrag av Johan att lyckas komma på något smart sätt att förvara alla mina noter där Johans bärbara kan stå också när den inte används. Vi har ju inte direkt många kvadratmeter att röra oss på, så det är lite lurigt. Jag har vansinnigt mycket noter, en hel flyttlåda och just nu står dom i en banankartong och på det så står Johans dator när den inte används. Så vi behöver något som kan liknas med en byrå fast pytteliten. Lurigt. Synd att jag inte har någon möjlighet att snickra! Jag skulle snabbt kunna rita upp något smart.
Förhoppningsvis så kommer Jessika ihåg att ta med sig fiolen upp till Umeå så jag får något att göra på dagarna. Jag behöver något att göra, för just nu går jag mest bara runt och mår dåligt av medicinförändringarna och kan därför inte boka upp mig på saker. Ska träffa Emma till veckan och ska passa på att gå och ta det där jädra leverprovet som jag har dragit mig för och om jag inte minns helt fel så kommer vi att dra upp dosen av concertan nu i veckan också.
Bra uppdatering va? Usch, jag har tappat stinget.
Imorgon slutar Johan vid tre och då ska vi gå på stan. Vi har saker att köpa som vi har dragit oss för att göra, av någon konstig anledning. Elvisp, kabel för datorn, kolsyrepatron.. såna saker. Jag har fått i uppdrag av Johan att lyckas komma på något smart sätt att förvara alla mina noter där Johans bärbara kan stå också när den inte används. Vi har ju inte direkt många kvadratmeter att röra oss på, så det är lite lurigt. Jag har vansinnigt mycket noter, en hel flyttlåda och just nu står dom i en banankartong och på det så står Johans dator när den inte används. Så vi behöver något som kan liknas med en byrå fast pytteliten. Lurigt. Synd att jag inte har någon möjlighet att snickra! Jag skulle snabbt kunna rita upp något smart.
Förhoppningsvis så kommer Jessika ihåg att ta med sig fiolen upp till Umeå så jag får något att göra på dagarna. Jag behöver något att göra, för just nu går jag mest bara runt och mår dåligt av medicinförändringarna och kan därför inte boka upp mig på saker. Ska träffa Emma till veckan och ska passa på att gå och ta det där jädra leverprovet som jag har dragit mig för och om jag inte minns helt fel så kommer vi att dra upp dosen av concertan nu i veckan också.
Bra uppdatering va? Usch, jag har tappat stinget.
lördag 18 juli 2009
Bullen
Jag drömde om Bullen inatt. Att när jag klev upp så låg han i soffan och njöt.
Det gör ont att bli påmind om döden. Att han inte finns mer känns på något sätt overkligt och jag tror att jag på något omedvetet plan väntar på att han ska hitta hem.
Jag saknar honom så mycket.
Gravid
Jag har alldeles nyss burit in den sista tvätten från tvättstugan, ställt in maten ur dom vansinnigt tunga matkassarna och snart ska jag steka lite kyckling till våran kycklingsallad. Idag är jag alltså vuxen. Jag är ingen räka idag.
Jag måste bara få tillägga att jag inte är gravid. Jag förstår nu att det kan tolkas som så i föregående inlägg där Johan berättar om vilken bra mamma jag kommer att bli. Det är bara något jag oroar mig över nuförtiden, det där med framtiden och så. Folk börjar ju föröka sig lite överallt i våra kretsar och det leder självklart till att det pinglar i äggstockarna. Jag börjar ofta gråta när jag tänker på om vi i framtiden skaffar barn, mitt självförtroende är inte direkt på topp nuförtiden.
Så han brukar trösta mig med det. Med att jag visst kommer att kunna bli en bra mamma och att jag visst kommer att klara av skola, jobb, körkort.. you name it. Allt som komma skall.
Men jag är inte gravid. Bara så ni vet.
Nu ska det stekas kyckling, huvva. Kyckling är läskigt.
Jag måste bara få tillägga att jag inte är gravid. Jag förstår nu att det kan tolkas som så i föregående inlägg där Johan berättar om vilken bra mamma jag kommer att bli. Det är bara något jag oroar mig över nuförtiden, det där med framtiden och så. Folk börjar ju föröka sig lite överallt i våra kretsar och det leder självklart till att det pinglar i äggstockarna. Jag börjar ofta gråta när jag tänker på om vi i framtiden skaffar barn, mitt självförtroende är inte direkt på topp nuförtiden.
Så han brukar trösta mig med det. Med att jag visst kommer att kunna bli en bra mamma och att jag visst kommer att klara av skola, jobb, körkort.. you name it. Allt som komma skall.
Men jag är inte gravid. Bara så ni vet.
Nu ska det stekas kyckling, huvva. Kyckling är läskigt.
fredag 17 juli 2009
Varför gömmer du dig, lilla räkan?
När jag blir orolig och nervös så kryper jag ofta ner i sängen och gömmer mig. Jag vet inte om det är något jag har gjort hela mitt liv eller om det är ett beteende som har kommit dom senaste åren. Jag hade ingen ångest liggandes över mig igårkväll, bara rastlöshet. Den inre rastlösheten, som nämns så många gånger i mina papper. Den rastlösheten.
Jag kryper snabbt ner i sängen, gör mig till en liten boll och drar ett täcke över. Jag trycker in täcket under benen så att det blir tätt och försöker göra det så tätt som möjligt. Sen försöker jag att inte få panik för att jag inte får luft. Ren fräsch, luft.
Sen kommer han in. Han har borstat sina tänder, tagit på sig en vit, tíght t-shirt och luktar gott. "Men räkan? Varför ligger du där?" Han lägger sig bredvid och lyfter bort täcket över mitt huvud. Inga svar behövs utan automatiskt så gnider jag mitt huvud mot hans axel. Den inre rastlösheten. "Vad är du orolig över?"
Sen börjar våran lilla konversation som skulle kunna liknas med terapeutiskt samtal. "Varför är du så orolig lilla räkan? Det är okej att oroa sig, men när det påverkar för mycket måste man lugna ner sig lite." Jag berättar att jag är så orolig att någon ska dö. Tänk om någon i min familj dör. Oron över att något hemskt ska hända har jag alltid och vissa stunder så får den ta över. Irrationell oro.
Vi pratar en stund om allt möjligt. När han hittar en tår så blir han förvånad och säger: "Men gråter vi verkligen, räkan?" Han kollar med jämna mellanrum om jag gråter, det gör han alltid och när han väl hittar en tår så blir han förvånad. Jag kan gråta lite närsomhelst när vi ligger i sängen och pratar. I vardagligt tal så kan jag komma på mig själv att gråta. Inte storgråta, utan det rinner liksom bara några tårar. Det gör aldrig det när jag är med någon annan, bara med honom.
Han låter mig få vara liten och ynklig och kallar mig lilla räkan, hans alldeles egna lilla räka. Hans räka som kommer att bli en sån bra mamma. Hans räka som kommer att gå i skolan och klara av den. Han pratar om framtiden med sån entusiasm. Min lilla räka. Jag vet inte om det är något medvetet han gör: att prata om den ljusa framtiden som om den vore helt självklar.
Sen påminner han mig om dom mest självklara saker som jag behöver få höra. En påminnelse om att inte låta känslor ta över, en kärleksförklaring och en puss i pannan.
Jag är hans oroliga, ynkliga, nervösa lilla räka. För alltid.
Jag kryper snabbt ner i sängen, gör mig till en liten boll och drar ett täcke över. Jag trycker in täcket under benen så att det blir tätt och försöker göra det så tätt som möjligt. Sen försöker jag att inte få panik för att jag inte får luft. Ren fräsch, luft.
Sen kommer han in. Han har borstat sina tänder, tagit på sig en vit, tíght t-shirt och luktar gott. "Men räkan? Varför ligger du där?" Han lägger sig bredvid och lyfter bort täcket över mitt huvud. Inga svar behövs utan automatiskt så gnider jag mitt huvud mot hans axel. Den inre rastlösheten. "Vad är du orolig över?"
Sen börjar våran lilla konversation som skulle kunna liknas med terapeutiskt samtal. "Varför är du så orolig lilla räkan? Det är okej att oroa sig, men när det påverkar för mycket måste man lugna ner sig lite." Jag berättar att jag är så orolig att någon ska dö. Tänk om någon i min familj dör. Oron över att något hemskt ska hända har jag alltid och vissa stunder så får den ta över. Irrationell oro.
Vi pratar en stund om allt möjligt. När han hittar en tår så blir han förvånad och säger: "Men gråter vi verkligen, räkan?" Han kollar med jämna mellanrum om jag gråter, det gör han alltid och när han väl hittar en tår så blir han förvånad. Jag kan gråta lite närsomhelst när vi ligger i sängen och pratar. I vardagligt tal så kan jag komma på mig själv att gråta. Inte storgråta, utan det rinner liksom bara några tårar. Det gör aldrig det när jag är med någon annan, bara med honom.
Han låter mig få vara liten och ynklig och kallar mig lilla räkan, hans alldeles egna lilla räka. Hans räka som kommer att bli en sån bra mamma. Hans räka som kommer att gå i skolan och klara av den. Han pratar om framtiden med sån entusiasm. Min lilla räka. Jag vet inte om det är något medvetet han gör: att prata om den ljusa framtiden som om den vore helt självklar.
Sen påminner han mig om dom mest självklara saker som jag behöver få höra. En påminnelse om att inte låta känslor ta över, en kärleksförklaring och en puss i pannan.
Jag är hans oroliga, ynkliga, nervösa lilla räka. För alltid.
torsdag 16 juli 2009
Anledning: kärleken. Det finns så mycket kärlek omkring mig. Människor omkring mig kastar kärlek på mig så att jag nästan drunknar. Jag får så mycket och behöver inte ge något tillbaka, jag får sätta mig i ett hörn och bara suga åt mig allt jag kan och boosta upp mig själv inför en ny dag. Ingen förväntar sig att jag ska orka alla dagar och ingen förväntar sig några resultat. När jag faller håller dom upp bomull så det inte gör så ont att landa i betongen. Jag är bortskämd.
Just därför ska jag orka med en dag till.
Just därför ska jag orka med en dag till.
onsdag 15 juli 2009
Bättre
Idag känns allting mycket bättre. Jag fick gråta mig själv till sömns, helt slutkörd. Blev väckt vid sjutiden imorse av en konstigt sms från Dan och åt mat. Det kändes som att jag inte hade ätit på år och dar, så jag slog på stort och gjorde korv och makaroner. Sen somnade jag igen. Mycket välbehövligt.
Jag är ruskigt beroende av Cola Zero, kom jag på idag. När jag vaknade igen kunde jag inte tänka på något annat än Cola Zero, så jag sprang iväg på affären och handlade. Yrvaken och förvirrad.
Dagen har spenderats med en ledig och trött Johan och snart ska vi gå iväg på en promenad till Ålidhem för att hämta ut ett paket till mig. Spännande! Jag har beställt en Bh från Internet, jag är i desperat behov av underkläder eftersom jag har blivit så tjock, så jag chansade och beställde från Internet. Om den passar så blir jag en mycket glad tjej. Underkläder är ett helvete när man är tjock, har stora bröst och är aningens kräsen efter att ha handlat på FinInUnder i Övik där det kostar multum. Jag är fattig. Även fast jag egentligen inte är det, jag har ju egentligen pengar, men jag vill lära mig spara pengar nu. Lägga dom på saker som betyder något och lyckas spara ihop lite pengar tills när Johan ska tävla i Stockholm i December. Jag vet, det är lång tid dit, men det är bra att ha lång tid på sig att lära.
Nu ska jag nog ta och väcka upp Johans från hans dåsande så vi kan gå iväg till Ålidhem och hämta ut mitt paket, köpa sallad som man får blanda själv och bara vara tillsammans.
Och ja just det ja! Tydligen så har Ingrid och Lasse en gammal fiol som ligger och skräpar som jag ska få låna och prova att spela på. Jag har fått min käre bror att lova att om jag lär mig spela den här låten ska han se ut som trummisen hon spelar med. Det kommer att bli rock n'roll!
Checka in!
Jag är ruskigt beroende av Cola Zero, kom jag på idag. När jag vaknade igen kunde jag inte tänka på något annat än Cola Zero, så jag sprang iväg på affären och handlade. Yrvaken och förvirrad.
Dagen har spenderats med en ledig och trött Johan och snart ska vi gå iväg på en promenad till Ålidhem för att hämta ut ett paket till mig. Spännande! Jag har beställt en Bh från Internet, jag är i desperat behov av underkläder eftersom jag har blivit så tjock, så jag chansade och beställde från Internet. Om den passar så blir jag en mycket glad tjej. Underkläder är ett helvete när man är tjock, har stora bröst och är aningens kräsen efter att ha handlat på FinInUnder i Övik där det kostar multum. Jag är fattig. Även fast jag egentligen inte är det, jag har ju egentligen pengar, men jag vill lära mig spara pengar nu. Lägga dom på saker som betyder något och lyckas spara ihop lite pengar tills när Johan ska tävla i Stockholm i December. Jag vet, det är lång tid dit, men det är bra att ha lång tid på sig att lära.
Nu ska jag nog ta och väcka upp Johans från hans dåsande så vi kan gå iväg till Ålidhem och hämta ut mitt paket, köpa sallad som man får blanda själv och bara vara tillsammans.
Och ja just det ja! Tydligen så har Ingrid och Lasse en gammal fiol som ligger och skräpar som jag ska få låna och prova att spela på. Jag har fått min käre bror att lova att om jag lär mig spela den här låten ska han se ut som trummisen hon spelar med. Det kommer att bli rock n'roll!
Checka in!
tisdag 14 juli 2009
Sjuk
Jag börjar bli riktigt sjuk. Det jag tyckte kändes jobbigt igår har blivit dubbelt så jobbigt. Hur många gånger jag än försöker rätta till tavlan så hänger den snett, hur mycket jag än försöker så har jag sockerdricka i höger fot. Massor med små saker som inte stämmer. Det flimrar till på skärmen med jämna mellanrum, en lampa tänds i ögonvrån, en sten faller från taket.. Jag mår illa.
Det skulle nog ha varit bra om Johan var hemma. Jag kan inte få i mig någon mat, det går inte. Jag mår så illa och är så trött. Jag fick för mig att gå iväg Mariehems centrum och handla frukt och sen gå och sätta mig på en äng och läsa Vilhelm Moberg, tills jag kom på att det kändes som att jag satt i en vattenpöl, även fast filten var på gräset. Jag kollade flera gånger! Haha, herregud. Det måste ha sett roligt ut.
Men jag har fått i mig lite frukt iaf. Försökte nyss göra något så glammigt som pulvermos och värma lite köttfärssås sen tidigare, men jag kunde inte få till mosen. Antingen så var den som en soppa, eller så var den alldeles pulvrig. Eftersom jag inte kan ge mog någon gång så höll jag på ganska länge med det så nu har vi potatismos i hela köket och det slutade med att jag försökte få i mig lite köttfärssås. Inte mums. Och i vanliga fall är jag mästare på att göra pulvermos!
Igår fick jag träffa Jessika och Zappo en sväng där på kvällen och det var fantastiskt skönt. Att komma ut en stund. På kvällarna blir det lättare, av någon konstig anledning. Så jag längtar till ikväll. Johan jobbar cpmycket idag men är ledig imorgon och dagen efter det, så jag tänkte fråga Jessika ifall vi får sno Zappo någon av dom dagarna så vi kan ha en mysig utflykt. Hoppas att det blir bra väder, annars blir det lite lurigare eftersom Johan är allergisk. Självklart så tycker han att det inte spelar någon roll, men i slutändan så är det jag som måste sanera lägenheten på hundhår för att jag får så dåligt samvete.
Och jag måste ju ta ett leverprov den här veckan också, det hade jag glömt.
Jag vill att Johan ska komma hem. Nu. På en gång. Jag är sjuk och ska därför passas upp, det är ju våran grej. Nu när han har börjat jobba igen är jag trånsjuk utan dess like. Helt galet. Jag vill ha hundra barn, gifta mig, köpa bil, bygga hus och köpa audi. Jag tror inte att det är det första han tänker på när han kommer hem idag. Jag vinner i äckelhets-vm.
Och nu ringde Jessika! Vad trevligt. Ikväll ska vi kanske se på film! Hurra!
Det skulle nog ha varit bra om Johan var hemma. Jag kan inte få i mig någon mat, det går inte. Jag mår så illa och är så trött. Jag fick för mig att gå iväg Mariehems centrum och handla frukt och sen gå och sätta mig på en äng och läsa Vilhelm Moberg, tills jag kom på att det kändes som att jag satt i en vattenpöl, även fast filten var på gräset. Jag kollade flera gånger! Haha, herregud. Det måste ha sett roligt ut.
Men jag har fått i mig lite frukt iaf. Försökte nyss göra något så glammigt som pulvermos och värma lite köttfärssås sen tidigare, men jag kunde inte få till mosen. Antingen så var den som en soppa, eller så var den alldeles pulvrig. Eftersom jag inte kan ge mog någon gång så höll jag på ganska länge med det så nu har vi potatismos i hela köket och det slutade med att jag försökte få i mig lite köttfärssås. Inte mums. Och i vanliga fall är jag mästare på att göra pulvermos!
Igår fick jag träffa Jessika och Zappo en sväng där på kvällen och det var fantastiskt skönt. Att komma ut en stund. På kvällarna blir det lättare, av någon konstig anledning. Så jag längtar till ikväll. Johan jobbar cpmycket idag men är ledig imorgon och dagen efter det, så jag tänkte fråga Jessika ifall vi får sno Zappo någon av dom dagarna så vi kan ha en mysig utflykt. Hoppas att det blir bra väder, annars blir det lite lurigare eftersom Johan är allergisk. Självklart så tycker han att det inte spelar någon roll, men i slutändan så är det jag som måste sanera lägenheten på hundhår för att jag får så dåligt samvete.
Och jag måste ju ta ett leverprov den här veckan också, det hade jag glömt.
Jag vill att Johan ska komma hem. Nu. På en gång. Jag är sjuk och ska därför passas upp, det är ju våran grej. Nu när han har börjat jobba igen är jag trånsjuk utan dess like. Helt galet. Jag vill ha hundra barn, gifta mig, köpa bil, bygga hus och köpa audi. Jag tror inte att det är det första han tänker på när han kommer hem idag. Jag vinner i äckelhets-vm.
Och nu ringde Jessika! Vad trevligt. Ikväll ska vi kanske se på film! Hurra!
måndag 13 juli 2009
Sjuk
Jag är sjuk. Jag vaknade som vanligt tidigt, tidigt imorse för att dricka lite vatten och jag höll på att kräkas upp det på en gång. När jag vaknade senare för att kliva upp så mådde jag så vansinnigt dåligt. Jag ville bara gömma mig under täcket. Feberrysningar, vansinnigt illamående, ont i huvudet.. allt.
Nu är Johan på sin första arbetsdag och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Eftersom jag mår piss om jag är uppe på benen för länge så känns det inte som en höjdare att fara och simma. Istället har jag bara strosat omkring här hemma och pysslat med saker.
JAG KAN INTE HITTA VÅRAN VERKTYGSLÅDA MED SPIKAR OCH SKRUVAR I!!! Det driver mig till vansinne! Hur i hela friden kan en verktygslåda försvinna i en lägenhet på 45 kvm?! Förbannelse! FÖRBANNELSE!!
Nu är Johan på sin första arbetsdag och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Eftersom jag mår piss om jag är uppe på benen för länge så känns det inte som en höjdare att fara och simma. Istället har jag bara strosat omkring här hemma och pysslat med saker.
JAG KAN INTE HITTA VÅRAN VERKTYGSLÅDA MED SPIKAR OCH SKRUVAR I!!! Det driver mig till vansinne! Hur i hela friden kan en verktygslåda försvinna i en lägenhet på 45 kvm?! Förbannelse! FÖRBANNELSE!!
söndag 12 juli 2009
Sjuk
Jag mår dåligt. Inte mentalt, utan fysiskt. Kroppen lägger av totalt vissa stunder och jag ramlar till och måste hålla i mig i något för att inte falla i backen. Det känns som att jag kommer att svimma vilken sekund som helst.
Men nu har jag fått äta en ordentlig middag efter en stunds vila, så nu känns allt lite bättre. Vi gick iväg till ica och det kändes som att jag gått flera hundra mil när vi väl kom hem. Usch. Ibland önskar jag så mycket att vi hade bil och jag körkort att det är läskigt.
Men det blir säkert bättre snart. Om någon dag eller två.
Jag önskar att det var idag.
Men nu har jag fått äta en ordentlig middag efter en stunds vila, så nu känns allt lite bättre. Vi gick iväg till ica och det kändes som att jag gått flera hundra mil när vi väl kom hem. Usch. Ibland önskar jag så mycket att vi hade bil och jag körkort att det är läskigt.
Men det blir säkert bättre snart. Om någon dag eller två.
Jag önskar att det var idag.
lördag 11 juli 2009
Hemma
Nu har vi kommit hem efter ett dygn i Övik (skillingen, rättare sagt), där vi har ätit mat och tårta tills vi har storknat flera gånger om. Jag är trött på allt resande nu, men Johans semester tar slut nu och då börjar min. Nu blir det ordning på saker och ting. Resväskan ska packas upp, bilder läggas in på datorn och jag får organisera upp saker här hemma. Även fast det inte ser ut som att det är så rörigt här, så känns det som så.
Johan kom inte in på Personalvetarprogrammet utan är 15:e reserv nu på den första intagningen, så just nu ser det lite mörkt ut. Riktigt trist, men vi hoppas på det bästa. Jag tror att både han och jag skulle må mycket bättre om han skulle börja gå i skola.
Jag är trött, men uttråkad. Jag vill fara och simma imorgon, jag vill att veckan ska sätta igång. Jag vet inte riktigt varför men jag känner mig lite optimistiskt ställd till livet nu. Att få komma igång med den här medicineringen har varit ett hårt arbete och nu vet jag inte vad jag ska tänka på riktigt. Trots det så råkade vi in i bråk så fort vi kom hem. Det slutade med att vi nästan grät båda två, vi är helt slutkörda. Det blir väldigt tufft att ha ett förhållande med någon som är mentalt stabil som ett korthus, för oss båda.
Nu ska jag nog försöka läsa lite i min bok.
Johan kom inte in på Personalvetarprogrammet utan är 15:e reserv nu på den första intagningen, så just nu ser det lite mörkt ut. Riktigt trist, men vi hoppas på det bästa. Jag tror att både han och jag skulle må mycket bättre om han skulle börja gå i skola.
Jag är trött, men uttråkad. Jag vill fara och simma imorgon, jag vill att veckan ska sätta igång. Jag vet inte riktigt varför men jag känner mig lite optimistiskt ställd till livet nu. Att få komma igång med den här medicineringen har varit ett hårt arbete och nu vet jag inte vad jag ska tänka på riktigt. Trots det så råkade vi in i bråk så fort vi kom hem. Det slutade med att vi nästan grät båda två, vi är helt slutkörda. Det blir väldigt tufft att ha ett förhållande med någon som är mentalt stabil som ett korthus, för oss båda.
Nu ska jag nog försöka läsa lite i min bok.
fredag 10 juli 2009
Äntligen
Hon ringde till slut! Nu sätts concerta in och dras ner på lamictal, det ska hämtas ut mer heminevrin och xanor depot. Nu blir det åka av! Jag måste dock fara och ta ett nytt blodprov till veckan, hon var lite orolig över mina levervärden som tydligen är lite dåliga. Nåväl.
Nu ska vi packa färdigt, gå ut i hällregnet för att handla, gå på apoteket och vänta på en buss ner till Husum där vi blir hämtade av Lasse. Kalas på gång.
Nu ska vi packa färdigt, gå ut i hällregnet för att handla, gå på apoteket och vänta på en buss ner till Husum där vi blir hämtade av Lasse. Kalas på gång.
torsdag 9 juli 2009
Regn och tjurigheter
Usch, vilken dålig dag jag har!
Jag var vaken alldeles för länge inatt, Johan var inte hemma. Det är inte ens lönt att gå och lägga sig då, jag kan aldrig somna utan honom och då får man snällt vänta tills medicinen har kickat in ordentligt och det inte går rent fysiskt att hålla sig vaken. Så jag vaknade sent idag med en rejäl huvudvärk. Såndär huvudvärk där man måste ligga blickstilla för att inte kräkas och man måste hålla handen för ögat så att det inte ska ploppa ur.
Tack vare den här huvudvärken så har jag inte lyckats komma iväg till affären utan har spenderat större delen av dagen i sängen med spikmattan, ångest och bedrövelse. Nu har jag slut på snus och måste ha Cola Zero innan jag dör. Problemet är att det nu hällregnar ute och blåser och jag har fortfarande efterdyningar efter min huvudvärksattack. Buhu.
Eftersom jag har varit ultimatkinkig idag så har det smittat av sig på Johan, som är och tränar nu. Och jag kan nästan lova att han kommer att bli irriterad och tjurig om jag ber honom att köpa med sig snus på vägen hem. Då kommer jag att bli ännu tjurigare och gå iväg själv ut i regnet och göra det och sen kommer vi båda två att sitta och tjura i lägenheten. Ser ut som en toppenkväll.
Läkaren har självklart inte ringt idag heller och om hon inte ringer imorgon så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Emma sa åt mig att jag skulle ringa henne om läkaren inte ringer så skulle hon gå och säga åt henne, men det känns helt hopplöst. Just nu iaf.
Usch! Ge mig imorgon!
Jag var vaken alldeles för länge inatt, Johan var inte hemma. Det är inte ens lönt att gå och lägga sig då, jag kan aldrig somna utan honom och då får man snällt vänta tills medicinen har kickat in ordentligt och det inte går rent fysiskt att hålla sig vaken. Så jag vaknade sent idag med en rejäl huvudvärk. Såndär huvudvärk där man måste ligga blickstilla för att inte kräkas och man måste hålla handen för ögat så att det inte ska ploppa ur.
Tack vare den här huvudvärken så har jag inte lyckats komma iväg till affären utan har spenderat större delen av dagen i sängen med spikmattan, ångest och bedrövelse. Nu har jag slut på snus och måste ha Cola Zero innan jag dör. Problemet är att det nu hällregnar ute och blåser och jag har fortfarande efterdyningar efter min huvudvärksattack. Buhu.
Eftersom jag har varit ultimatkinkig idag så har det smittat av sig på Johan, som är och tränar nu. Och jag kan nästan lova att han kommer att bli irriterad och tjurig om jag ber honom att köpa med sig snus på vägen hem. Då kommer jag att bli ännu tjurigare och gå iväg själv ut i regnet och göra det och sen kommer vi båda två att sitta och tjura i lägenheten. Ser ut som en toppenkväll.
Läkaren har självklart inte ringt idag heller och om hon inte ringer imorgon så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Emma sa åt mig att jag skulle ringa henne om läkaren inte ringer så skulle hon gå och säga åt henne, men det känns helt hopplöst. Just nu iaf.
Usch! Ge mig imorgon!
onsdag 8 juli 2009
Ingenmansland
Min vardag består, liksom alla andras, av olika uppgifter som måste göras. Diska, laga mat att äta, kanske handla.. you know. Men varje dag har alltid någon ny uppgift som inte hör till det vanliga. I mitt fall är det oftast möten, tråkiga möten. Läkare, terapeut, försäkringskassan..
Problemet med dom uppgifter som inte är regelbundna är att jag liksom 'kör fast' när jag ska göra dom. Oftast så måste jag ladda i flera timmar för att komma igång och det kan ta fasligt lång tid att göra dom enklaste uppgifterna. Även dom dagliga uppgifterna kan ta väldigt lång tid att göra, om jag har en dålig dag.
Idag var det tänkt att jag skulle gå på iksu (gymmet) och simma, vilket är en av dom nyare uppgifterna på mitt schema. Det är inte varje dag, såklart, och detta leder oftast till mycket bekymmer eftersom det inte hör till mina rutiner som jag nätt och jämt kan klara av. Så idag laddade jag hela bussresan upp till Umeå från Övik men det visade sig vara helt i onödan eftersom jag aldrig kom iväg.
Det är inte själva simningen som är jobbig. Visst, det kan vara ganska tråkigt men jag uppskattar det monotoma i uppgiften. Det som är jobbigt är att komma dit. Det tar ungefär en kvart att gå dit från oss, så det är inte promenaden som är jobbig heller. Jag tog på mig min bikini och mjukiskläder över, packade iordning väskan.. sen tog det stopp. Det gick inte mer. Jag skulle ta på mig skorna och istället för att kliva ut genom dörren så satte jag mig i hallen och började nästan gråta. Det är så frustrerande!
Jag kallar den här stunden, som nu var i hallen, för ingenmansland. Jag sitter där och hjärnan lägger sig på noll, den slutar fungera. Sen börjar jag vanka av och an i lägenheten i ren frustration och Johan brukar nästan alltid komma och krama på mig, för han ser hur jobbigt det blir för mig. "Om du inte orkar, då ska du inte gå. Ta ett beslut; antingen så går du, eller så lägger du ner det totalt och hoppas på en bättre dag."
Folk som känner mig vet att jag inte är lat. Jag kämpar nästan konstant och försöker, försöker och försöker lite till för att komma dit jag vill. När jag försökte plugga så slet jag som ett djur och fick med jämna mellanrum utbrott då jag kunde skrika, gråta och bara lägga mig ner på golvet i ren förtvivlan. När jag gråtit en stund i all bedrövelse så samlade jag ihop mina papper, sorterade dom och försökte platta till dom efter att ha knövlat ihop dom.
Jag har alltid tänkt att det är såhär jobbigt för alla andra människor, att alla kämpar lika hårt och det är inget att gnälla över. Men nu har jag förstått att det här inte är dett s.k 'normalt beteende'. Det är något fel i systemet som gör att det blir svårare och jag kan därför förlåta mig själv lättare över mina misslyckanden.
Men idag kan jag meddela att jag har vunnit och klättrat ur mitt ingenmansland och börjat baka bullar istället för att simma. Jag måste ju väga upp med något.
Jag tror bara att det är viktigt för mig att komma ihåg det här.
Problemet med dom uppgifter som inte är regelbundna är att jag liksom 'kör fast' när jag ska göra dom. Oftast så måste jag ladda i flera timmar för att komma igång och det kan ta fasligt lång tid att göra dom enklaste uppgifterna. Även dom dagliga uppgifterna kan ta väldigt lång tid att göra, om jag har en dålig dag.
Idag var det tänkt att jag skulle gå på iksu (gymmet) och simma, vilket är en av dom nyare uppgifterna på mitt schema. Det är inte varje dag, såklart, och detta leder oftast till mycket bekymmer eftersom det inte hör till mina rutiner som jag nätt och jämt kan klara av. Så idag laddade jag hela bussresan upp till Umeå från Övik men det visade sig vara helt i onödan eftersom jag aldrig kom iväg.
Det är inte själva simningen som är jobbig. Visst, det kan vara ganska tråkigt men jag uppskattar det monotoma i uppgiften. Det som är jobbigt är att komma dit. Det tar ungefär en kvart att gå dit från oss, så det är inte promenaden som är jobbig heller. Jag tog på mig min bikini och mjukiskläder över, packade iordning väskan.. sen tog det stopp. Det gick inte mer. Jag skulle ta på mig skorna och istället för att kliva ut genom dörren så satte jag mig i hallen och började nästan gråta. Det är så frustrerande!
Jag kallar den här stunden, som nu var i hallen, för ingenmansland. Jag sitter där och hjärnan lägger sig på noll, den slutar fungera. Sen börjar jag vanka av och an i lägenheten i ren frustration och Johan brukar nästan alltid komma och krama på mig, för han ser hur jobbigt det blir för mig. "Om du inte orkar, då ska du inte gå. Ta ett beslut; antingen så går du, eller så lägger du ner det totalt och hoppas på en bättre dag."
Folk som känner mig vet att jag inte är lat. Jag kämpar nästan konstant och försöker, försöker och försöker lite till för att komma dit jag vill. När jag försökte plugga så slet jag som ett djur och fick med jämna mellanrum utbrott då jag kunde skrika, gråta och bara lägga mig ner på golvet i ren förtvivlan. När jag gråtit en stund i all bedrövelse så samlade jag ihop mina papper, sorterade dom och försökte platta till dom efter att ha knövlat ihop dom.
Jag har alltid tänkt att det är såhär jobbigt för alla andra människor, att alla kämpar lika hårt och det är inget att gnälla över. Men nu har jag förstått att det här inte är dett s.k 'normalt beteende'. Det är något fel i systemet som gör att det blir svårare och jag kan därför förlåta mig själv lättare över mina misslyckanden.
Men idag kan jag meddela att jag har vunnit och klättrat ur mitt ingenmansland och börjat baka bullar istället för att simma. Jag måste ju väga upp med något.
Jag tror bara att det är viktigt för mig att komma ihåg det här.
Semesterstopp
Idag är vi i Umeå igen. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att vi båda två behövde en paus i allt detta firande av semestern. Helgen var ett enda stort kalas. I fredags så spelade Lasse med sitt band ute i någon byhåla och det kändes verkligen sorgligt att vara där. Jag var uttråkad och satt mest och tittade på fulla bönder där kvinoorna hade för små kläder från 90-talet och alldeles för mycket ögonskugga och karlarna hade fula jeans och snus i hela munnen. Sen dansade dom till rockklassiker som Final countdown och ooa hela natten. Det var väldigt sorgligt.
Lördagen var dock hur rolig som helst! Min syster hade 30-års kalas och alla syskon var på samma ställe samtidigt, vilket händer alldeles för sällan. Det var ungefär hundra tårtor, massor med mat och tack vare min och Johans hjälp var det ballongvalv, ballonger i taket. Det är väldigt uppskattat med oändliga ballonger för ettåringar. Ögonen blev stora som tefat. Vi hade otroligt roligt och trevligt.
Hela den här veckan har jag väntat på samtal från läkaren. Hjärtat har hoppat till lite varje gång det har ringt, men det har aldrig varit hon. Idag ringde Emma och lovade att läkaren skulle ringa den här veckan. Jag vill veta saker, jag vill börja med mina nya mediciner och jag vill sätta igång hela den här processen. Det har redan tagit alldeles för lång tid och det kommer att ta längre tid innan det börjar ge resultat. Det måste ökas sakta men säkert på doseringen och jag kommer säkert inte vara 'klar' innan skolan börjar vilket känns riktigt surt. Men det får funka, finns inte så mycket jag kan göra åt saken.
Nästa vecka tar Johans semester slut vilket kommer att resultera i lika stark ångest jag fick när han började den. Jag förstår inte hur vi står ut ibland. Allt vi gör kantas av ångest och bedrövelse känns det som.
Nåväl. Ikväll ska Johan åka iväg och fiska och jag ska få vara ensam, vilket känns skönt. Jag har bokat tid för att tvätta och jag har köpt saker så att jag kan baka bullar. Dessutom så har jag laddat upp med Ben&Jerry's glass. Alla som har ätit denna svindyra glass vet vad jag pratar om när jag säger: det kommer aldrig någonsin att finnas en godare glass. Aldrig någonsin.
Lördagen var dock hur rolig som helst! Min syster hade 30-års kalas och alla syskon var på samma ställe samtidigt, vilket händer alldeles för sällan. Det var ungefär hundra tårtor, massor med mat och tack vare min och Johans hjälp var det ballongvalv, ballonger i taket. Det är väldigt uppskattat med oändliga ballonger för ettåringar. Ögonen blev stora som tefat. Vi hade otroligt roligt och trevligt.
Hela den här veckan har jag väntat på samtal från läkaren. Hjärtat har hoppat till lite varje gång det har ringt, men det har aldrig varit hon. Idag ringde Emma och lovade att läkaren skulle ringa den här veckan. Jag vill veta saker, jag vill börja med mina nya mediciner och jag vill sätta igång hela den här processen. Det har redan tagit alldeles för lång tid och det kommer att ta längre tid innan det börjar ge resultat. Det måste ökas sakta men säkert på doseringen och jag kommer säkert inte vara 'klar' innan skolan börjar vilket känns riktigt surt. Men det får funka, finns inte så mycket jag kan göra åt saken.
Nästa vecka tar Johans semester slut vilket kommer att resultera i lika stark ångest jag fick när han började den. Jag förstår inte hur vi står ut ibland. Allt vi gör kantas av ångest och bedrövelse känns det som.
Nåväl. Ikväll ska Johan åka iväg och fiska och jag ska få vara ensam, vilket känns skönt. Jag har bokat tid för att tvätta och jag har köpt saker så att jag kan baka bullar. Dessutom så har jag laddat upp med Ben&Jerry's glass. Alla som har ätit denna svindyra glass vet vad jag pratar om när jag säger: det kommer aldrig någonsin att finnas en godare glass. Aldrig någonsin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
