Syster, hur fasen klarar du av det där?

Jag har försökt med yoga, för första gången i mitt liv. Ett fint pass med en människa med röst som får det att pirra i huvudet (jag vet inte om andra kan känna det, men en del människor gör att det pirrar i bakhuvudet när någon har en mysig röst). Fasen vad svårt det är! Jag är smidig som en full elefant och det där var den ultimata nybörjarfilmen. Vinglade runt och halkade när det var övningar där man skulle stå upp. Haha! Tur att jag var ensam hemma..

Idag har jag varit på långpromenad med Sofie som tog några timmar och nu är jag trött som en galning. Jag har tagit min medicin och ska lägga mig ganska snart. Imorgon är det viktigt möte på Försäkringskassan!

Nu ska jag nog tvinga Johan att massera mig med Zon, för jag har snuskigt ont i ryggen och huvudet. Den lilla fläcken bak på ryggen jag har haft ont i någon vecka eller två har spridit sig sakta men säkert upp mot huvudet och totalt dödat allt i sin väg. Jag har kletat på liniment flera kvällar i rad nu men när jag pratade med Sofie (som snart är utbildad läkare) så fick jag lära mig att liniment inte ger någonting egentligen. Så nu är det Zon som gäller. Först spikmatta, sen Zon med tillhörande massage och sen sömn. Over and out.

Tristess

Men herregud så uttråkad jag är! Jag tog en ordentlig sovmorgon till nio och åt glass till frukost. Av någon anledning så känner jag att jag har förtjänat lite firande, jag vet faktiskt inte riktigt varför.

Problemet med att kliva upp tidigare på morgonen är att man har hela dagen på sig att göra saker. Ibland är det bra, idag är det sämre. Jag har verkligen ingenting att göra. Jag har redan pluggat klart för dagen och är i allmänhet bara klar med saker. Johan är ute och fiskar med Tore så jag skickade ett meddelande till Sofie med förfrågan om en promenad men jag har inte fått något svar. Antar att jag går ut en stund själv. Jag älskar hösten! Det är så skönt när det blir sådär lagom kallt ute och man får ta på sig vantar.

Äh. Storstädning?

Röktornet

Efter Mimmis lilla studiekris så lockade jag ut henne och vi körde till tornet för att röka. Vi åkte bil och rökte. Sen satte vi oss på McDonalds och gick igenom det hon redan har gjort och vi la upp en tidsplan, väldigt produktiva alltså. Varje gång vi är uppe i det där tornet stormblåser! Det slår aldrig fel. Men det är alltid kul att klättra upp dit, lyssna på musik och dansa lite. Väldigt trevligt.







Annars så har jag varit på skolan idag och lyckats överleva en fruktansvärd förmiddag med konstant genomgång av schizofreni. Efter det tog jag en promenad till stan i trevlig höstkyla och satt två timmar och försökte få ordning på mitt arbete. Jag har nog lyckats ta mig igenom det värsta. Nu borde det gå lite lättare.

Jag klev upp klockan sex imorse, så jag är riktigt trött nu. Snart sängdags. Just i detta ögonblick håller jag på att ladda ner en instruktionsvideo för yoga. Sug på den du!

Nämen!

Hoppsan!




Jag fick ett MVG med 48 poäng av 50 möjliga! Hurra!

Mjukstart

Idag kliver jag upp sex istället för sju och det är så himla värt det. Att få en mjukstart med Melody Gardot och få packa skoläskan ordentligt.

Jag drömde att jag fick tillbaka mitt prov och att jag fick IG. Sen så gick resten av drömmen ut på att jag ville dö, på riktigt. Det borde egentligen inte bli så. Jag borde få godkänt. Men om jag inte får det så vet jag inte vad jag gör. För jag orkar verkligen inte gå tillbaka och göra om alltihopa.

Annars så har jag bränt ut en skiva med Melody Gardot, som är den ultimata höstskivan. Den ska jag skicka till Lasse utan att skriva en avsändare. Jag älskar sånt! Fatta vilken bra dag det lär bli om man får ett hemligt paket med en bra skiva i. Det kan inte gå snett. Att lämna små lappar och meddelanden, ge bort små presenter och skicka ett sött sms är något jag helt älskar att göra. Det är så himla spännande!

Idag måste jag komma ihåg att köpa en badmössa också. När man har snygg hårfärg, som rött eller rosa, så drar man sig grymt inför att simma för färgen blir ledsen och dålig. Så nu ska jag köpa en badmössa så jag slipper problemet.

Men nu, frukost!

Pink lady

I Fredags var jag till Mimmi för att hjälpa henne med håret. Jag är den okrönte mästaren när det kommer till att färga hår. Speciellt när man håller på med lite mer extrema färger än att färga några ljusbruna slingor i brunt hår. Det är långtråkigt. Men jädrar vad bra jag är på att bleka sönder hår! Det är min bästa skill.

Så jag skulle iväg och hjälpa Mimmi med att förnya sin rosa hårfärg eftersom hon hade fått utväxt. I slutändan så kom jag därifrån med lite rosa hår jag med. Det var ruskigt roligt och det föll sig helt naturligt att jag också skulle göra rosa i mitt hår. Jag hade ju ändå fått blond utväxt i mitt svarta hår och såg därför lite skallig ut. Så vi köpte blekmedel till mig med och blekte några centimeter för att sen göra dom rosa. Det är så himla fint!



Imorgon är det skola och jag funderar på att göra något så coolt som att ta med mig datorn till biblioteket och skriva på mitt arbete. Jag ligger efter i min oskrivna planering. Vi kanske får tillbaka våra prov också. Jag är så nervös! Om jag fick underkänt så vet jag inte vad jag gör.

OCH jag har slagit min lilltå. Jag lyckades smacka in den i vardagsrumsbordet och nu är den röd och svullen. Förbannelse!

Kärleksbekymmer

Jag känner att jag har tappat min blogginspiration lite dom senaste dagarna. Jag har inte riktigt nånting att skriva om.

Nåväl. Idag ska jag äta middag hos Mimmis mormor, vilket hon har väntat på något år eller två. Hon ringer ju Mimmi varenda dag minst två gånger och vill att hon ska komma dit, så det blir bra att hålla henne lite sällskap.

Annars så fortsätter problemen här i hemmet och jag börjar bli väldigt trött på det här. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa det och om jag ska vara ärlig så känner jag mig inte alls motiverad till att ens försöka. Det driver mig till vansinne. Det är tungt att kämpa och försöka hela tiden. Man orkar inte försöka jämt när man misslyckas varje gång.

För att sammanfatta våra problem kan man nog säga att vi inte drar jämt. Vi har tappat tråden, drar åt olika håll och ligger inte på samma våglängd.

Hur många problem kan ett förhållande arbeta sig igenom?

Slagen kämpe

Jag gjorde det! Jag satt vaken hela natten, lyckades kravla mig till skolan även fast jag var halvdöd och sen skrev jag provet trots kallsvett, illamående och yrsel p.g.a. sömnbristen. Jag har inte sovit ordentligt på flera nätter, inte ätit ordentligt och inte mått bra alls.

Men jag gjorde det! Jag skrev mitt prov och svarade på alla frågor (på riktigt) och även fast jag inte kom ihåg alla punkter så kunde jag alltid lista upp några av dom.

Det har nog inte känts såhär bra efter ett prov någonsin. I KICKED ASS!

Nu mår jag dock riktigt dåligt. Feberkänslor och illamående. Jag fryser/svettas samtidigt och försöker desperat att få i mig mat. Jag har inte ätit ordentligt på flera dagar för att jag har mått så illa och att inte äta då gör inte saken bättre. Nu ska jag tvångsmata mig själv med mat och godis, dricka cola, ligga still och vänta på bättre dagar.

Såhär ser jag ut just nu. Sexy lady.





Men herregud så värt det! JAG GJORDE DET!

Sista rycket

Om ungefär tre timmar ska jag skriva mitt prov. Finally. Dödsångesten har ett slut och jag kan återgå till att leva och funktionera nästan som en vanlig människa.

Jag behöver äta ordentligt, sova ordentligt och ha lagom ångest. Jag är så himla trött nu, ögonen nästan faller ner mot min vilja. Jag sov bara några få timmar förra natten, i vanliga fall så sover jag åtta till tio timmar varje natt för då funkar jag som bäst. Och natten innan det så hade jag ju min lilla kräkattack och sov lite. Vafan. Hur länge har jag sovit dåligt egentligen?

Men jag försöker ändå att hålla mig vid gott mod och jag kan verkligen inte göra bättre än vad jag har gjort nu. Jag missräknade allting helt och sen stod jag med en miljon saker att läsa istället för hundra. Men jag har läst hela dagen och hela natten. Jag är ju en jävla stjärna som lyckades med att räkna fel, men jag har gjort det bästa iaf. Känns skönt att veta.

Efter provet så ska jag och Sanna fira att vi gjort provet med en fika och jag måste gå på banken. Sen ska jag unna mig att shoppa lite. Två lampskärmar, en plastblomma och.. jag kommer inte ihåg det sista.

Jag bytte till höstgardiner och helt plötsligt blev det jättemörkt i våran lägenhet. Vi behöver taklampor, vi har ingen. Vi har bara mindre lampor.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är helt slut i huvudet. Och nu börjar jag känna mig stressad. Jag har kvar saker att göra.

Och jag mår illa! Fan också.

Men snart är det över. Snart, snart, snart.

Kräk

När jag skulle gå och lägga mig igår så kräktes jag. Jag vet inte varför, men helt plötsligt så kräktes jag jättemycket på golvet på väg mot toaletten. Hade mått illa större delen av dagen så jag hade inte ätit så mycket heller. Jag vande mig till slut med att må illa så jag tänkte inte riktigt på det och PANG, så var det spya på golvet. Fick rusa in till toaletten där jag kräktes upp allt jag hade i magen och sen gick jag och la mig. En liten kräkattack, helt enkelt.

Idag har jag mått sådär, men nu när jag har ätit lite så mår jag sådär illa igen. Skitskumt.

Jag vill inte kräkas mer!

Att plugga

Det här med att plugga är verkligen inte min grej. Jag har alltid haft svårt för det och dom senaste desperata försöken att klara av några kurser har lett till en massa ångest och bedrövelse.

Det är en vanesak att plugga. Från början är det riktigt jobbigt att ställa in sig på det faktum att man alltid har något att göra och kunna, men det brukar släppa efter ett tag när man vant sig.

Tyvärr så kommer den här vändpunkten aldrig för mig. Jag har aldrig orkat hålla ut såpass länge att den gör det, för innan den gör det är det bara skit. Förbannelse! Jävla kuk i röven! Bajs på pinne!

Ångest of doom.

pluggdag

Den här dagen ska enbart gå till att plugga. Jag ska fortsätta att plugga till provet och skriva lite mer på mitt arbete. Jag känner mig stressad över mitt arbete, även fast det är över fyra veckor innan det ska vara klart och presenteras. Det är så himla invecklade grejer som jag ska lyckas förstå och förklara. Kognitiva modeller är svårt.

Men yeah. Det här kommer att gå bra.

Dator

Jag har köpt en dator!

Johan har ju köpt en ny bärbar (för 8000!) och hade en stationär från tidigare, så egentligen så är det nog med datorer. MEN, ingen av dom har varit mina. Jag har aldrig ägt en egen dator och det kan driva mig till vansinne. Jag kan inte ställa in den som jag vill, ladda ner vad jag vill eller göra något annat.

Men nu har jag köpt en egen dator, verkligen inte dyr och avancerad. Men den har allt jag behöver. Jag kan ladda ner en massa saker, surfa på internet och skriva skolarbeten.

Men herregud vad försäljaren försökte lura mig! Hur sjukt som helst. Från början så sa han att jag inte borde köpa datorn. Sen började han med en massa konstiga ord och sånt, jag förstod som väntat ingenting. Lillebror Markku som kan saker om datorer sa åt mig att köpa den här datorn, den har allt jag behöver. Men den här försäljaren försökte alltså att förklara för mig att den inte är bra. Som tur hade jag Matti och Jenny med mig och Matti började ifrågasätta saker. Det visade sig att killen inte förstod vad han pratade om och redan där tyckte han inte om oss. Att jag sen inte ville köpa en extra försäkring för löjligt mycket, en spray som man rengör skärmen med eller någon väska gjorde honom riktigt tjurig.

"Men har du den här sprayen då?"
- Ja, vi har en sån hemma. (Det är faktiskt tillåtet att ljuga lite, annars så slutade han ju aldrig!)
"Men har du just den här? Den här innehåller det och det och är jättebra!"
-Ja, vi har en såndär hemma. Jag behöver ingen sån.
"Nähä. Behöver du en väska då?"

Och det bara fortsatte.

Men till slut så gav han upp och surade istället. Om Jenny och Matti inte hade varit med skulle jag ha brutit ihop. Blir så himla stressad av såntdär, mest för att jag inte kan någonting om datorer.

Men nu äger jag en alldeles egen, fin dator! Hurra!

...
"Eller, hur var det han sa Jenny? Sa inte Johan att vi bara skulle komma in, handla datorn utan en massa andra saker och ta hem den till honom? Jo, det var så han sa. Så nej, vi vill inte ha det. Vi vill bara ha datorn."


Annars så har jag haft ett awesome dygn hos Jenny med hon och Matti. Jag verkar dock som att jag har lyckats bli smittad av influensan dom satt och bar på.

Fast redan innan så har jag haft ont i huvudet, trots värktabletter, konstant i flera dagar.

Arga Martina

Bildbevis:




Det såg helt sjukt ut. Den var nästan dubbelt så stor som den andra! Fast nu har svullnaden gått ner en massa, men jag har fortfarande inga knogar.

Annars så äger jag alla!

Prov

Jag har prov på Tisdag.

Det här har självklart fått mig ur balans och igår så fick jag en riktig snedtändning och grät i minst en timme. Och inte bara sådär lite gråt, utan hysterisk gråt. Jag tömde mig själv på känslor och helt plötsligt så blev jag arg. Arg, besviken, frustrerad och trött. Mest på mig själv.

Så istället för att hantera det vuxet och moget så dunkade jag istället in handen i väggen och den svällde upp. Den gjorde så ont idag att jag åkte tidigare från skolan för att träffa farbror doktorn. Han klämde på den, konstaterade att den var trasig och skickade en remiss till röntgen uppe på lasarettet. Där fick jag röntga, vänta några timmar och sen ringde han upp (dom skickade bilderna till honom) och han berättade att det inte alls var någon fraktur. Jag tror att han nämnde något om att jag lyckats 'böja' till skelettet utan att bryta det. Men i det stora hela så är det bara ett monstruöst blåmärke.

Och det gör ONT. Så nu sitter jag här med en hand stor som en tegelsten och hela dagen har varit väldigt bedrövlig.

Jag vill inte leka den här leken mer!

Existens

Så, ja. Jag rymde. Mimmi kom och hämtade mig och sen dess har jag bara skitit i alltihopa. Det blev för mycket och jag la ner hela verksamheten. Jag behöll det väsentliga, men resten sket jag bara i.

Men nu är jag tillbaka.

Spenderar min Lördagskväll med att sitta ensam och äta godis, vara sunkig och zappa runt på teven. Alldeles lagom. Johan är ute med sina klasskamrater.

Jag har inget att säga. Jag ville mest bara informera att jag är tillbaka. Och jag har färgat mitt hår svart igen. Det kommer i perioder. Rött eller svart. Men rött när så jävla mycket arbete eftersom man måste färga om det flera gånger, för det blir orange. Fult orange. Jag hatar när jag har tvättat ur den snygga röda hårfärgen, så det fick bli svart. Nu är jag en cool tjej igen.

Men jag lever, frodas och mår bra. Förutom min monstruösa mensvärk som tar döden på mig. Vissa månader så tar den nästan död på mig. På riktigt. Imorse vaknade jag av att jag hade så ont och jag har haft ipren konstant i blodet hela dagen.

Nåväl. Jag lever.

Instängd

Idag mår jag inte alls vidare bra. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner mig så himla instängd. Jag vill bort härifrån. Åka någonstans och bara skita i alltihopa.

Tyvärr är jag fattigare än ett afrikabarn utan ris, så jag kommer absolut ingenstans.




Jag måste åka.

Krig i tomteskogen!

Minns ni när man var liten och triggade igång varandra om något litet så att det sen blev jättestort? När jag var liten så var vi tre stycken i vårat "gäng" som bodde nära varandra. En gång så la jag och en av killarna en sten och slog in det som ett paket, la det utanför den andra killens dörr och plingade på. Sen sprang vi snabbt som vinden och gömde oss och detta triggade igång världens rabalder. Triangeldramat var dramatiskt och intensivt men gick över på någon timme eller två.

I alla dessa små grupper av vänner i tioårs-åldern så kan jag lova att det finns intriger utan dess like. Små i våra ögon, stora i deras.

Intriger börjar storma upp utan dess like och jag är helt förbluffad över hur en del människor hanterar problem. I våran ålder. Som vi alla vet så har jag ganska svårt för att släppa saker och är allmänt störd när det kommer till en del saker. Men här har vi alltså en människa som är VÄRRE än mig. Hur går det till? Det är helt magiskt.

Jag kan som inte riktigt formulera mig när det kommer till det här. Jag är fortfarande väldigt, väldigt förvånad. Denna lilla händelse var helt klart ett startskott för ett krig som legat under ytan i flera månader nu och bara pyrt, samlat kraft och eskalerat. Nu känns det som att det är ett riktigt krig. Folk tar ställning, väljer sida och laddar krafterna. Något så banalt som att avsluta en vän-relation på facebook har helt tappat proportion och det är bara löjligt alltihop. Jättelöjligt. Skrattretande löjligt! Men, det hindrar inte det faktum att det har börjat och jag hakar på, såklart!

IT'S SO ON!


Nästa gång jag skriver kommer jag inte att vara en igångtriggad tioåring som är upprymd och aningens tillfredsställd över att det är en riktig catfight på gång.

Att göra en läxa

Det gick lite sådär att plugga. Jag har verkligen världens sämsta arbetsminne, så jag måste läsa samma sak om och om igen. Allt! Och eftersom det är så vansinnigt frustrerande så grät jag lite för att jag blev så arg. BuhuBuhu så synd det var om mig. Jag längtar till när jag har vant mig lite med det här att plugga så att det går lättare. Övning ger färdighet.

Jag blir verkligen som en obstinat tonåring med hormoner deluxe när jag är trött. Allting känns fel och jag vill inte leka mer. Jag ångrade bittert att jag inte hade börjat tidigare med läxan den här veckan så jag skulle ha sluppit att sitta där och stressa och Johan kom med ett förslag att jag skulle skriva upp ett schema.

Precis alla jag pratar med tycker att jag ska börja skriva schema. Schema och listor, strukturera upp min vardag. Emma tjatar om det och senaste gången vi träffades började vi ju skriva upp en lista på hur mina eftermiddagar ser ut. 17.00 ska jag laga mat, 17.30 ska jag äta maten, 18.15 ska jag diska, 19.00 ska jag spela piano.. och jag är seriös. Så noggrant ska det vara.

Men eftersom jag fortfarande är kinkig över det här med att jag nuförtiden måste skriva schema och hålla ordning på saker, vilket jag aldrig har kunnat göra i hela mitt liv, så blir jag tjurig som en femåring.

"Ska vi inte försöka skriva ett schema då? Det spelar ju egentligen ingen roll när jag kan äta, du kan ju laga mat själv."
-Klart jag kan. Men det blir ju helt fel om du kommer en halvtimme senare och börjar laga din mat. Att du ligger en halvtimme efter mitt schema, det är ju helt bisarrt.
"Men det är inget du ska bry dig om. Följ ditt schema så gör jag det bästa för att hänga med på din planering, men jag kan ju tyvärr inte hänga med på allt. Det vet du.
-Ja, det vet jag. Men jag vill inte skriva något schema!
..här kommer det fram några krokodiltårar...
-Jag vill inte skriva något schema eller några listor! Jag vill inte leka den här leken mer.

Sen sätter jag mig och surar ett tag innan jag smyger tillbaka till fåtöljen, slår upp min bok och fortsätter att läsa. Sen ber jag som alltid om ursäkt för att jag skenat iväg igen och han säger som vanligt: "Det finns inget att be om ursäkt för, jag vet att du gör ditt bästa."

Hur kan jag ha sån tur att jag har hittat den här mannen? Jag är verkligen den mest komplicerade och påfrestande flickvän man kan ha och ÄNDÅ så tröstar han och hjälper. Utan att visa hur trött han är, för det måste han bara vara.

Efter vi hade ätit middag och tittat på lite film så gick jag och la mig och vaknade inte förrän vid fem-tiden imorse. Pigg som en lärka. Laddat upp batteriet igen och nu har jag duschat i en evighet.

LaddaLaddaLadda! Here we go!

Läxa

Jag har fortfarande inte gjort min läxa. Våran första läxa som ska vara klar till imorgon. Det är ingen svår läxa, det är bara några frågor. Jag har t.om. gjort några redan. Men dom som är kvar är dom man måste skriva mycket på. Sen är tanken att jag ska lära mig dessa frågor eftersom vårat prov kommer att innehålla några av dom.

Kom igen nu, för helvete.

Kaffe

Jag drack mitt absolut första kaffe igår! Jenny hade slagit på stort och gjort kaffe med grädde, choklad och gud vet vad. Det var inte så himla gott från början, men efter ett tag så blev det nästan lite gott. Hon fick ta min kaffeoskuld.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt så satt jag och drack lite alkohol. Vi blev fnittriga och hade family guy-maraton, rökte cigg och pratade hemlisar. Och jag hann träffa min bror en sväng innan jag for hem. Han var dock helt slut så det blev inte så mycket umgänge och jag var tvungen att fara hem för sista bussen gick.

När jag for hem och irrade runt en del innan jag hittat någon buss, så kände jag av hösten. Jag älskar hösten! Det blåste jättemycket och var sådär lagom kallt. Det hade regnat av och till hela dagen, så luften var alldeles ren.

En alldeles perfekt kväll, alltså.




Idag är Johan på träningsläger här i Umeå och jag måste verkligen ta tag i städning och plugg. En lugn dag.

Bra regndag

Jag har ont i huvudet. När jag vaknade var jag tvungen att hålla handen för vänstra ögat för att det inte skulle ploppa ur. Men jag tog duktigt min medicin och en huvudvärkstablett och låg och drog mig i sängen. När jag vaknade till liv igen så hade huvudvärken nästan försvunnit och jag kände mig som en ny människa.

Den här dagen kommer att innehålla trevliga saker som att spendera lite quality time med Jenny för att hjälpa henne att färga hår och ikväll är det fest. Herregud. Jag har inte varit på fest på jag vet inte hur länge. Jag dricker ju inte alkohol längre efter jag blivit skrämd av resultat på lite lite dåliga levervärden, så jag har lite svårt att anpassa mig till sociala situationer. Jag har helt tappat mina skills när det kommer till att umgås.

Men det kommer att bli bra. Och trevligt!

Jag känner mig laddad inför den här dagen. Tänk vad snabbt en dag blir bättre om man bara bestämmer sig för det. Idag regnar det ute och jag har huvudvärk, men det får bli en bra dag ändå.

..jag måste plugga idag. Jag har en läxa att göra. Jag måste svara på frågorna och börja se över mitt kommande arbete om kognitiv terapi. Det är ett mörkt hål av ångest som ligger och väntar på mig.

Erkännande

Det händer alldeles för ofta att jag tycker så himla synd om mig själv. Jag hatar när människor gör det. När man väljer att sätta sig i soffan och äta choklad tar man ett medvetet beslut att inte göra något åt sig. Det är såklart ett bra beslut ibland, man behöver en paus.

Men när chokladätandet har övergått till någon form av hysterisk hetsätning så har det gått för långt. Och jag hatar när människor gör så mot sig själva. Jag blir inte bara lite irriterad, jag har lust att skaka om och skrika personen rätt i örat och få upp den på benen igen. Dra fram läderpiskan på tre meter och bara mata på. Upp med dig!

Jag har blivit en chokladätare. Jag vältrar mig kväll efter kväll och tycker synd om mig själv. Ger mig tillåtelse att strunta i en kväll till, vad är meningen?

Ända sen jag fått den här förbannade diagnosen så har jag tappat stinget lite. När jag var hos Emma idag så blev jag sådär tung i kroppen och huvudet. Vi höll på att skriva och strukturera upp min vardagskväll och jag tappar helt motivationen till att orka. Jag gick över universitetsområdet innan och var nog deppad innan jag ens kom innanför dörren. Jag var alltså inte så trevligt samtal. Jag säger det som ska sägas, gör det som ska göras och frågar dom frågor som ska ställas.

"Nu när vi har kollat över resultaten så kan vi ju se att du klassas in i DAMP/ADHD- diagnos.." Som jag har längtat! Äntligen finns det omfattande ord som beskrev alla dessa undanstoppade beteenden som ingen riktigt lagt märke till. Finally!

Men istället för att använda detta resultat så har jag istället valt att vända på det och gräva ner mig i allt jag inte kan och inte kommer att kunna göra. Varför har jag gjort det?

Hur hamnade jag i det här träsket? Varför har jag gett upp?

Johan är utled på mitt beklagande över mitt hemska liv och min hemska framtid. Ingenting kommer att bli bra, det står ju i mina papper! Det kommer aldrig att försvinna och jag har en hel livstid framför mig. Som om jag har fått en heltidsanställning på ett jobb jag avskyr.

Jag måste skriva listor för att ibland klara den minsta sak och vara på vakt så att jag inte traskar ner i träsket som bara ligger några meter bort. En balansgång.

Och det kommer alltid att vara så, vilket jag helt har klamrat mig fast i. Varför försöka? Vad vill jag ens uppnå?

Istället för att känna mig motiverad till att klara kursen jag läser nu, så slår en våg av depression mot mig när jag tittar på universitetet och drömmer om en värld där saker funkar lite bättre.

Det är som att jag är helt trög och inte fattar att det ligger mycket, mycket arbete framför mig. Istället för att se det så vänder jag på huvudet och hoppas på att det ska försvinna.

Jag har tappat stinget. Den människa som uppmuntrar andra till att fortsätta, att orka en stund till har helt tappat målet och klarar inte alls av dom motiveringar jag ger. Jag sitter och skriver mail om ork och förhoppning, när jag själv sitter och vältrar mig i choklad och ångest.

Och även fast det också står på dessa papper alla mina fördelar som faktiskt är ganska många, så väljer jag att läsa dom mer negativa delarna och problemen.

Jag måste rycka upp mig. Ta mig i kragen och börja arbeta med det berg som ligger framför mig.

Så nej, ikväll blir ingen chokladkväll. Istället ska jag göra min läxa från Emma och skriva upp allt bra jag har gjort ikväll. Något som låter så banalt är större än vad man tror.

Dyrgrip

Jag har haft en mycket produktiv dag med Mimmi idag. Vi har ordnat med sånadär jobbiga saker, som egentligen inte är så svåra men ändå tar lång tid. Typ som att byta batterier i internetdosan eller ringa till bovärden för att ordna med nycklar. Ni vet, såna saker.

Det som är intressant är att jag har köpt nytt puder. Jag har aldrig riktigt hittat i sminkdjungeln, men nu har jag hittat mina färger så nu köper jag samma sak varje gång. Att byta känns som ett dagsprojekt, man går vilse direkt!

Men nu vet jag vars jag ska leta och efter att inte hitta det på någon affär eller två så hittade jag den här raringen:





Den kostar 180:-! Herregud.

Jag har beställt kläder på internet, blivit besatt av en väska och köpt löjligt dyrt smink. Vad är det som händer?

Äventyr

Efter en heldag fullsmockad med ledighet så kom Mimmi och hämtade upp mig och vi for på våra klassiska äventyr. Vi kör helt enkelt iväg. Det spelar ingen roll vars vi far, vi bara kör. Eller, Mimmi kör och jag sitter bredvid. Vi lyssnar på musik och röker. Himla trevligt!

Men idag hände något extra spännande: vi hittade stället! Ända sen vi flyttat upp till Umeå så har vi letat efter något substitut istället för Klippan i övik, och ikväll hittade vi det. Ute i Holmsund, en bit härifrån. Och det var helt klart värt allt detta letande vi har haft för oss.

Mimmi är som vanligt rock n'roll



Och hon har pyntat sin bil väldigt fint. Det här är inte ens en hundradel av alla fina klistermärken, diamanter, rosa fluffiga saker.. you name it.





Och till slut hittade vi det! Världens högsta torn..




När man hade klättrat upp för alla trapporna så var det såhär högt




Och som vanligt var jag lika rock n'roll och rökte jag med. (Förlåt mamma..)






Imorgon har vi en inplanerad dejt på stan för att leta efter kylskåpsmagneter och tandborstmuggar.

Det bör också läggas till att vi var på Coop och köpte en toalettsits. Helt sjukt att det finns så mycket saker på en 'mataffär'.

Fiolen!

Fatta hur mycket bättre det låter med fiolen nu! Helvete, jag äger fan på att lära mig spela instrument snabbt. Mitt mål just nu är att försöka lista ut hur man egentligen håller för att kunna göra vibrato på den. Jag håller den nog som en byggnadsarbetare som flätar hår: hur klumpigt som helst. Men eftersom jag inte har haft nån slags form av introduktion alls så kan jag inte klandra mig själv.

Jag kan relatera noter till rätt grepp och allt! Det låter mindre och mindre surt för varje dag som går. Till slut kommer jag att vara lika bra som min idol:

Trött

Vi bor alldeles granne med universitetet här i Umeå och nu är nollningen igång. Det springer omkring människor med löjliga kläder som ska göra något coolt för att inviga dom kommande åren på universitetet och lära känna varandra. Brännboll, lekar, alkohol och utklädning som är det heta.

Man kan lätt tro att jag är bitter över det här. Det är jag inte.

Från början var jag bitter, irriterad och ville döda. Men efter ett tag så slog det mig att jag inte alls är arg eller liknande. Jag är bara avundsjuk.

Och ja, jag är mästare på att vältra mig självömkan. Men ibland så slår känslan av misslyckande, avundsjuka och ångest så hårt att jag nästan tippar omkull. Så då lägger jag gärna upp det som att jag är bitter och arg, det är lättare att acceptera och hantera känslor som dom. Jag är van vid att vara den bittra kvinnan som hellre sitter i lägenheten och surar.

Om sanningen ska fram så känner jag mig som en olycklig, patetisk och löjlig varelse som tittar ut genom fönstret och ser livet som jag egentligen skulle vilja ha. Jag är fjantig och tycker synd om mig själv istället för att göra något åt det, som jag vet att det är en del människor som tänker. Varför gör jag inget åt det och bara accepterar att det inte är något jag kan göra åt saken? Vad kan jag egentligen göra?

Dom firar för att skolan ska sätta igång. Jag var på min andra skoldag idag och jag är så slut att jag tappar livslusten. Min ork och motivation till att orka fortsätta är minimal och jag har inte orkat laga mat, städa, duscha eller iöverhuvudtaget göra något kreativt. Dom senaste två dygnen har ibland varit ett rent helvete och jag är så besviken på mig själv. Är det här det bästa jag kan göra? Är det här alla år av terapi, utredningar, mediciner och konstant kämpande, har lett till?

Hur ska man finna motivation till att fortsätta, när resultatet man kämpar efter aldrig uppfylls?

Imorgon blir säkert en bättre dag.