En undran

Det här är en hälsning till min syster:

http://www.youtube.com/watch?v=4OmhRCgmSTU&feature=related

Hur kan du gå vidare?

Gott nytt år och pussa på Ellen!

MVH
/En undrande, förtvivlad tjej på 23 höstar

Hungrig

Jag och Johan gick och storhandlade igår, vuxna som vi är. Folk har alltid sagt att man inte ska gå och handla när man är hungrig och det är dumheter. Vi var båda två hungriga som svältande vargar och vi handlade därför mycket mat. Att handla mycket mat är smart, för då slipper man gå och handla hela tiden.

Idag var tanken att jag skulle gå på gymmet men såg alldeles nyss att det är stängt idag och jag blev inte ledsen.

Vi handlade en såndär UFO-grej igår, en sån som man skickar upp i himmelen genom att tända ett ljus, så nu kan Vilmer vara med också i vårat nyårsfirande. Jag och Johan ska vara bara vi två ikväll och äta fin middag. Jag spenderar hellre en sånhär kväll med honom än att fara ut och supa. Vi har ju nästan aldrig tid att spendera med varandra, så det känns bra att börja det nya året med honom.

Nu har jag ätit en riktig monsterfrukost med gröt och mackor och ska lägga mig i sängen igen och kolla på Family Guy.

Nyår

Jag är så vansinnigt trött och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag vill bara sova och sova, det känns som att jag går i vatten. Varje steg känns som hundra. Jag fattar ingenting. Jag kanske är trött efter resan till och från Övik?

Nyår börjar närma sig och jag fattar inte riktigt varför det är en så stor grej. Nu låter jag som en riktigt sur pessimist, men varför fira att ett år har gått? Folk säger att det är en chans att börja om, lägga löften som ska göra livet lättare som man inte håller. Jag måste göra såna löften varje vecka, annars skulle jag inte funktionera.

"Nästa vecka ska jag överleva och imorgon kommer att bli en bättre dag."

Skit/tvättdag

Jag håller på att tvätta, vilket jag var väldigt inspirerad till att göra för några timmar sedan. Men när Johan kom hem från jobbet så visade han upp en imponerande stor påse med smutskläder. Det gjorde mig inte glad. Jag hade lagt upp världens plan så att jag skulle hinna med tvätten och våra sängkläder, men nu blev den helt förstörd. Jag fattar ingenting. Varför lägger han inte sin tvätt i tvättkorgen? Varför lägger han sin tvätt i en tvättpåse i klädkammaren? Varför?

Nåväl, det får funka ändå antar jag.

Idag for jag iväg på gymmet och det gick fruktansvärt dåligt. Jag hade glömt min vattenflaska och jag var vansinnigt oattraktiv. Smutsiga mjukisbyxor och ett linne som fick mig se, om möjligt, ännu tjockare. Men jag tränade åtminstone en liten stund innan jag var tvungen att gå därifrån. Usch.

Eftersom jag har tappat bort min sminkväska så var jag tvungen att vandra in på Kicks och storshoppa. Att handla smink är svårt, det är en riktig djungel. Jag tror att jag lyckades att få till det ganska bra ändå. Jag köpte hårfärg också, så nu har jag nyfärgat hår och är nysminkad, bara för att. Jag är ganska snygg, måste jag erkänna.

Trippen till övik och allt julätande har gjort sitt och jag känner att jag måste lägga om kosten ganska rejält här. Nu är det slut på godisätandet! Under dagen har det gått ganska bra, men nu börjar sockersuget smyga sig på och jag blir bitter. Dom första dagarna är värst har jag fått lära mig, så jag får motivera mig med det.

Jag är vansinnigt trött och sliten i kroppen. Det känns som att jag måste vila ikapp mig lite sen mitt öviksbesök, då jag ränt omkring som en galning. Så istället för att ställa väckaren imorgon för att gå på gymmet på förmiddagen så ska jag bara sova tills jag vaknar av mig själv. Sen ska jag somna om en stund till bara för att.

Nu ringde Johan, han har tränat klart och frågade om han skulle köpa med sig någonting hem från affären. Eftersom jag har ett enormt godissug så blev det outhärdligt jobbigt, men beslutet blev ölkorv (??) och mackor. Buhu. Jag vill ha ett kilo godis och femton liter Cola Zero. Sen vill jag ha hundra lussebullar och tio pannkakor.

Ellen

Nu är jag tillbaka i Umeå, vilket känns väldigt trist. Igår så började jag gråta för att jag skulle åka hem, jag saknar att bo i Övik. Övik är egentligen världens skitstad, men jag får vara nära min familj. Jag trivs att bo i Umeå, men ibland känns det så ensamt. Jag har vänner förstås, men jag har inte min familj. Och jag har haft så roligt!

Nu ska jag lite snabbt lägga upp några bilder på Ellen innan jag ska skynda iväg till bussen för att åka på gymmet.

Ellen och Mormor

Ellen och morfar

Ellen och morbror Matti

Ellen och morbror Markku

Jul

Julen är över och om jag ska sammanfatta det hela så har det varit en bra jul. Vi hade våran traditionella middag/kväll hos Mamma och igår var jag hos pappa med syster&co, vilket gick över förväntan. Pappa var nykter, drack bara en folköl till maten och vi satt och pratade över en kopp kaffe efter maten, precis som en vanlig familj. Väldigt trevligt och oväntat.

Jag har fått träffa Ellen flera gånger nu och jag blir bara mer kär för varenda gång. Ska lägga upp någon bild på henne när jag kommer hem, hon är världens sötaste. Just nu är jag hos Johans föräldrar och väntar på att Johan ska komma ner till stan så vi kan fira vårat fem- års jubileum.

Det blev ytterst lite paketöppnande i år. Johan öppnade vårat paket från big siz' hos mamma och jag öppnade paketen från Johans familj efter deras firande när vi kommit tillbaka. Jag var bara där en sväng, det blir lite väl intensivt med firande i den där familjen. Dom satsar stenhårt på alla högtider och jag känner mig lätt lite obekväm.

Årets bästa julklapp är min borr. Nu jävlar blir det borra av! Det är en bra borr som man kan borra allt med, precis en sån jag ville ha.

Min sminkväska har försvunnit! Jag blir helt nervös. Jag trodde jag hade packat med den, men det hade jag inte. Och nu när Johan skulle åka så hittade han den inte i lägenheten. Den var ingenstans. Jag känner mig alldeles naken. Tur att jag har fått pengar så jag kan köpa nytt smink, om jag nu behöver det. Att förlora sin sminkväska måste vara en på topp-tio listan i dryghet.

Nu ska jag äta choklad och kolla på deras splitternya, jättestora tv.

Martin

Jag har sovit en natt igen och det börjar kännas i kroppen. Jag fattar inte riktigt vad som har hänt, men helt plötsligt så har jag börjat sova helt konstigt. Jag sover i 2 till 3 timmars intervaller och vaknar hela tiden. Jag fattar ingenting, hoppas att det släpper snart.

Idag ska jag åka ner till Övik och jag borde verkligen packa nu, men jag är så himla trött.

Det jag egentligen skulle säga är att jag har världens sötaste småbröder. Martin har ringt och skickat sms för att kolla när jag kommer. Han ringde alldeles nyss och frågade när jag skulle komma ner och vad jag skulle göra ikväll. Vi kom fram till att vi skulle umgås ikväll.

Martin besöker våran mormor och morfar regelbundet, hälsar på min syster och hjälper henne (speciellt då hon var gravid) och han kramas med mamma.. allt. Han är nog en av dom snällaste människor jag känner. Och roligaste.

Nu blev jag inspirerad till att packa, jag vill hem!

Hångel

Idag har jag slagit på stort och paketpysslat. Eftersom allt som har med paket att göra är ångestfyllt, så såg jag verkligen inte framemot projektet, men i slutändan så satt jag på köksgolvet med tejp, presentpapper och snören över hela golvet. Eftersom jag och Johan är så vansinnigt coola så har vi svart papper. Så vansinnigt häftigt. Var bara tvungen att nämna det.

Imorgon är en öviksresa planerad och det gör mig nöjd. Har två ärenden på stan innan jag kan åka. Jag har dock känt mig väldigt krasslig idag, feber på intågande, såklart.

Pappa ringde mig idag. Eller, han ringde till Johan, för jag hade inte min telefon på mig så jag missade det. Så han ringde till Johan och gratulerade honom för sin 3:e plats i Sm och berättade att det skulle vara julmiddag hos honom, kom inte ihåg vilken dag. Det första jag sa åt Johan när han ringde var att jag inte ville prata med honom, men han frågade inte ens efter mig och jag vet inte riktigt om jag kanske blev lite besviken.

Jag är inte alls sugen på att åka och äta middag hos honom. Johan kan inte följa med och jag vill nog egentligen inte fara dit iöverhuvudtaget. Men som vanligt känner jag mig kluven i relationen till Pappa, allt tvivel försvinner aldrig. När Johan berättade att Pappa har fått ett halvår tjänsteledigt från brandstationen så var min direkta kommentar: "Det har han bara tagit så han kan supa som han vill." För jag tror att det är så. När han kan planera sitt schema själv, så kan han därför supa när han vill också.

Och samtidigt skriker hela min själ efter bekräftelse.

Nåväl, nu ska jag inte låta han förstöra en kväll till. Han har ju en tendens att gräva sig in i mitt samvete och mina tankar så alla kvällar den mannen har förstört i mitt liv går inte att räkna. Och dessutom så har jag och Johan ett inplanerat hångel som kommer att äga rum snart. Vi bestämde tidigt idag att vi skulle hångla när han hade borstat tänderna, så nu blir det hångel! Hångel är grymt underskattat. Ni som har en partner: planera in ett hångel, det blir garanterat trevligt. Bestäm det gärna några timmar innan, så man får vänta lite. Det är dagens relationstips, för såna kommer jag ofta med.

Och förresten! Min syster har gett upp den, i mina ögon sett, ultimata och odödliga förälskelsen i Måns Zelmerlöw. Hon har börjat tvivla. Fy fan. Om jag fick bestämma skulle jag gärna ha ett inplanerat hångel med honom.

Usch! Men bra ändå

Alla som känner mig vet att jag nästan alltid drar allt till sin spets och nöjer mig inte med mellanting. Allt ska vara extremt och tänja på gränser.

Scars on Broadway är ett band med några av medlemmarna i System of a Down. Eftersom jag gillar dom väldigt mycket så kunde det här bandet inte gå fel. Tyvärr var skivan ganska trist, förutom en låt, Chemicals. Det är en helt obscen text och han som sjunger ser helt störd ut. Jag kan inte sluta skratta åt både låten och sångaren.

Over and out

http://www.youtube.com/watch?v=XOI-kDSetqU&feature=related

Hemlängtan

Tanken är att jag ska gå och handla nu. Handla saker så att vi kan göra tacos. Efter vi har ätit så kommer vi antagligen titta på en film och jag kommer att somna. Det är bra att man vet hur det kommer att vara.

Jag har slagit in inte mindre än två paket idag. Att bara slå in dom är ett stort steg, viktig bearbetning innan det händer på riktigt. Då jag ska öppna paket. Förbereda. I år har jag köpt två presenter. En stor till Mamma och en bra åt en av mina småbröder, får i år har vi hemliga tomten och jag blev Martins. Jag längtar hem så mycket! Egentligen så kunde jag ha åkt ner redan igår, men det känns som att jag måste vila mig först, jag är fortfarande helt knäckt efter sista veckan i skolan.

Jag är himla trött idag. Dels för att jag somnade klockan fem i morse och dels för att det aldrig går över, det slutar aldrig. Man kan tro att det slutar, men egentligen tar det sig bara i ny form och attackerar på ett annat sätt.

Trevligheter

Idag har varit en bättre dag än dom senaste. Jag har varit i skolan, tränat och hängt hos Jenny. Jag ska snart ta nattbussen hem.

Hos Jenny har det varit, minst sagt, intressant. Jenny har en internetkompis som hon pratar med genom ett headset, Linus. Denna Linus hade kompisar där och dom drack öl. Sen ville dom se oss nakna. Dom utstötte beklagande stön när det kom fram att vi faktiskt inte var nakna och inte kommer att bli det. Det kändes som i högstadiet, då flickorna fnissar och pojkarna är odrägliga. Nu har vi sett på Twilight och jag blev lite mer kär i den filmen. Det är andra gången jag ser den, jag gillar den väldigt skarpt, den kommer antagligen att hamna i samma klass som Cloverfield. En film jag kan se om och om igen.

Nu är jag trött.

Och sen sa Martina: Nä, nu skiter jag i det här.
Sen försvann hon.

Trött x3

Jag tycker inte om att bli påmind om saker. Jag tycker inte om att komma på hur långt det är kvar och hur långt det är kvar att gå till jag blir nöjd.

Min konstanta känsla av vemod släpper inte taget, jag bara sjunker ner i det och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte ens gör något motstånd till att göra något åt det, jag bara låter det vara. Kanske är bäst så. Jag vet inte.

Jag och Johan har börjat leta efter en ny lägenhet, så nu ska jag flytta. Igen. Det känns fruktansvärt drygt, men efter att ha haft ex antal diskussioner om flytt så har vi gemensamt kommit fram till att det är lika bra att göra det. Men först blir det till att leta, leta och leta. Jag orkar/tänker inte flytta till en lägenhet där vi inte kan föreställa oss att bo ett bra tag. Så det måste ligga relativt nära stan, universitetet och affär, då behöver vi inte flytta om det blir så att någon av oss börjar plugga på universitetet eller annat dumt. Nu kommer jag inte kunna göra det på absolut minst ett och ett halvt år till, men ändå. Jag tror inte att jag ens vill göra det då.

Känslan som gror i magen är otrevlig. Den har legat där ett tag nu och idag fick jag en liten käft på smällen (metaforiskt) och den fick mig att känna så liten som jag egentligen är. Jag kan inte, är inte kapabel. Jag räcker inte till.

Trött x2

Ofta brukar jag kunna sätta ord och formulera min känslor. Jag brukar kunna uttrycka mig genom musik, text eller tal. Jag lyckas alltid få ut det mesta ur kroppen på massor av olika sätt.

Men nu kan jag inte det. Det känns som att jag går omkring i ett töcken och jag är trött. Måste börja plugga till provet jag har på Torsdag, det är inte mycket eller ett stort prov, men det är ett prov.

Igår sa Johan att han var orolig. Jag tror inte att han någonsin har sagt det. När jag tänker på det så är det ganska konstigt att han inte har sagt det tidigare, med tanke på hur dåligt jag mått när jag varit med honom.

Imorse så vaknade jag vid åtta-tiden och var pigg, men när jag varit vaken en stund så kom jag på att det inte fanns någon anledning till att vara vaken så jag gick och la mig igen och sov till tolv. Jag behövde inte sova så länge, jag var egentligen pigg, men jag tvingade mig själv till att somna.

Vi pratade om att flytta till en annan lägenhet häromdagen. Den här lägenheten är otroligt fin och helt perfekt, men vi får inget kontrakt på den och det gör mig vansinnigt nervös. När jag hade låst mig ute så pratade jag med våran hyresvärd och hon nämnde lite i förbifarten att vi inte borde ta för givet att vi får bo i den här lägenheten, just för att vi inte har något kontrakt. Vi har inga rättigheter och dom kan bokstavligen talat kasta ut oss ur lägenheten när dom vill.

Det känns otroligt drygt att flytta. Den här gången är det dock inte "Martina-syndromet" som spökar, utan det är ren fakta. "Martina-syndromet" är benämningen på min rastlöshet. I flera år har jag flyttat, bytt mål i livet och alltid letat efter något bättre. Dom senaste veckorna har jag tvivlat mycket på hur jag vill ha det, precis som vanligt. En gång i halvåret vill jag flytta och skaffa något bättre. Men den här gången har jag kommit fram till att det här är det bättre. Jag går en bra utbildning och bor bra och har bra vänner. Min familj är fantastisk och jag funktionerar relativt bra.

Men den här flytten är alltså inte grundad på min rastlöshet, utan på min nervositet. När vi pratade om en flytt så ger den inte bara oss rättigheter, utan den ger också Johan mer frihet att göra det han vill göra. Nu är han låst i sitt arbete, just för att vi bor här. Tänk om han vill börja studera? Eller skaffa ett nytt jobb? Ibland känner han att han inte kan utvecklas mer på det här arbetet och han strävar alltid efter att utvecklas, det gör ju alla människor, men för Johan är det otroligt viktigt.

Johan vill inte flytta tillbaka till Övik och jag klandrar honom inte. Han trivs som fisken i vattnet här, både på sitt arbete och i sin klubb. Eftersom hans Tae Kwon Do är en så stor del i hans liv, så skulle jag nästan inte ens vilja flytta tillbaka till Övik just för det. Han skulle bli olycklig, helt klart. För i Övik finns det ingen bra klubb som den här han tränar i nu.

Och jag vill ju såklart avsluta min utbildning och jag vantrivs ju inte direkt. Jag trivs häruppe jag med, så vi stannar här. Det känns skönt att åtminstone veta vilken stad vi ska bo i iaf.

Men nä, flytten är ingenting jag ska oroa mig för. Den kommer senare, om några månader kanske.

Äh. Jag vet inte vad jag ska göra av den här dagen. Det är en dålig dag.

Trött

Idag hade jag min gruppredovisning i skolan och som vanligt var det jag som fick hålla igång den. Dom två jag redovisade med läste i papperen hela vägen igenom och stod tysta när dom läst klart. Hur har man tänkt att en redovisning ska gå vidare då? Jag står inte ut med nervös tystnad när jag står upp bland människor. Om jag är nervös så skakar jag i händerna (vilket inte är någon höjdare när man spelar piano), så då har jag helt enkelt händerna i byxfickorna när jag pratar. Och dessutom så ska man skriva upp stödord som man håller sig till. Om man har skrivit informationen, så har man åtminstone en aning om vad texten handlar om, och om man då skriver upp stödord så löser det sig. Gah!

Jag har varit trött idag. Jag försov mig imorse, även fast jag gick och la mig klockan tio igårkväll och när jag kom hem från skolan så sov jag i tre timmar. Jag är helt knäckt, jag går verkligen på sista batteriet nu. Nu är det bara fyra dagar kvar. Fyra dagar. Ett prov och ett arbete, sen är jag klar.

Malin

Jag går nu in i sista veckan av skolan innan jullov. Jag börjar se ett ljus i tunneln, så att säga. Snart får jag åka hem till min familj! Ja!

Det enda jag vill med det här inlägget är att tipsa om min favorit, Malin. Malin är världens snällaste och alla bra saker i världen. Hon är inte bara en av världens bästa människor, hon är en av dom bästa artisterna någonsin. Och jag överdriver inte. Och Malin, om du läser det här: jag saknar dig!

http://www.myspace.com/malinnystrm

(PS. Oh brother är den nya låten.. DS)

Imorgon har jag en gruppredovisning, ett större arbete ska skrivas innan veckans slut och på Torsdag har jag ett litet prov, sen är jag klar! Det känns helt klart överkomligt med tanke på hur mycket det har varit.

Glad lucia!

Glad lucia och 3:e Advent (imorgon) och en massa sånt!

(Kolla hur långt hår jag har!)

Kvällen/natten hos Mimmi blev som väntat en succé och vi hade hur roliga som helst. Nu sitter jag här med tomteluvan på sned och är allmänt nöjd. Snart ska jag göra något att äta.

Har mycket skolarbete att göra i helgen. Jag vet inte riktigt vars det kom ifrån, men helt plötsligt känns allt överkomligt och som att det kommer att lösa sig bra med skolan. Jag känner mig lite inspirerad igen, efter en liten "jag vill inte plugga det här för det är det tråkigaste jag någonsin har varit med om" -kris.

Att kolla på kurser på universitet är alltid inspirerande. Jag längtar och bygger upp mål. "Nån dag ska jag orka och klara av att plugga det där". Alltid bra. Att bli legitimerad undersköterska med inriktning på psykiatrisk vård är helt klart en grej jag önskar att jag var. Fast nu är det så snortråkiga kurser att jag nästan blir självmordsbenägen när jag tänker på dom. Om jag bara orkar göra dom värsta kurserna så får jag se fram emot dom som är roliga, dom som jag är där för att studera. Jag vill ju läsa psykiatri! Men innan dom kurserna kommer så måste jag gå ut på två APU, en på ålderdomshem och en på sjukhus, och det ser jag verkligen inte framemot.

Nåväl. Nu ska jag göra sparrissoppa!

Mardröm

Det har varit en otrevlig natt till idag. Jag har börjat tänka mycket på bron man går över när man ska in till stan från där vi bor. Nu ligger det mörk is under och det är väldigt obehagligt. Jag är inte bara höjdrädd, jag är rädd för vatten och framförallt is. Det gillas inte.

Och nu, på kvällarna, kan jag inte tänka på annat än att jag hoppar ner från den här bron. Jag kan inte sluta se bilden framför ögonen på mig och jag föreställer mig hur kallt och ont det måste göra att hoppa genom isen, om man ens överlever. Och jag kan inte sluta! Det är riktigt jobbigt, jag får svårt att andas. Igår kväll var det riktigt jobbigt, antagligen för att vi såg en film där det var vinter och krig. Dom gick genom isen där och en massa dog. Pathfinder tror jag den heter.

När Vilmer dog drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Utdragna, fruktansvärda och ångestfyllda mardrömmar där känslan man hade när man vaknade satt i nästan hela dagen. Dom kändes alldeles för verkliga att till slut blev det svårt att skilja på verklighet och drömmar. Dom här mardrömmarna förföljde mig mycket i två till tre månader, men sen släppte dom. Jag minns inte riktitg vad det var som fick det att sluta, det var något med att jag fick titta på hans fotoalbum eller gravplats med min syster.

Inatt drömde jag en sån mardröm, fast om Johan. Väldigt obehaglig var den och känslan vill inte släppa. När han for på jobbet imorse så kunde jag inte somna om, så nu sitter jag bara här och har ont i magen. När jag vaknade av hans väckare (han är en sån som ställer väckaren 45 minuter innan han egentligen ska kliva upp så att han får snooza ett tag, det är inte så populärt måste jag säga), så kröp jag snabbt över på hans sida och gömde mig under hans täcke.

Jag gör så ibland på nätterna när jag får mycket ångest eller blir rädd för att jag hör något läskigt. Som nazister som patrullerar utanför på gatan. Ibland så behöver jag inte väcka honom utan bara krypa in under hans täcke, för i sömnen så lägger han iordning sig så att jag kan ligga på hans arm och i sömnen så ger han mig en puss på pannan och håller handen med mig. Det är oftast det enda jag behöver för att kunna lugna ner mig, ibland måste jag väcka honom för att få gråta en stund.

Jag hör ditt hjärtas jämna slag

Mitt huvud mot ditt bröst i nattens timmar

Vi ska vara tillsammans när dag läggs till dag

För dit du går, går också jag

...

Min själ, min kropp har lust till dig

Din andedräkt som hettar i mitt öra

rymmer samma längtan som värker i mig

Min kropp, min själ har lust till dig

Utrag ur Kristina från Duvemåla - Min lust till dig

Julpynt

Jag har för första gången i hela mitt långa liv på 23 år och 5 års lägenhetsboende utan föräldrar julpyntat. Och då snackar vi julpyntat, med gardiner och allt. Inte i köket, men i vardagsrummet. Gardiner, julgran med ljus i... you name it. Jag är självklart väldigt stolt över detta och därför måste jag lägga upp bilder som bevis.

Det är städat och fint, våra båda fönster ser väldigt juliga ut. Dock så finns det ett hörn kvar av rummet kvar, det värsta hörnet. Martinas hörn.

Nu blev bilderna lite konstiga, för jag kunde inte använda blixt på granen och fönstret, för det blev alldeles för ljust. Men på andra bilden använder jag blixt, så det blev jätteljust i jämförelse. Men äh, ni fattar poängen.

Det här hörnet är mitt alldeles egna hörn och eftersom det är förbjudet att röra så har Johan gjort ett tappert försök att sätta en fin ängel på pianot och en ljusgrej vid dörren. (PS. Det är hans tavla som hänger ovanför pianot, inte min. Jag gillar inte kinesiska/japanska tecken vidare mycket. Jag tycker att den är ful. Ovanför hänger dock hans intyg på hans graderingar i svarta bältet, dom är snygga.. DS)

Problemet med det här hörnet är att jag faktiskt har ordning på mina noter där, även fast det inte ser ut som så. Noter jag arbetar mig, har arbetat med och vill arbeta med.. det finns ex antal olika kategorier och jag har stenkoll på var dom ska vara någonstans. Och om jag nu ska städa upp i det här hörnet, så förstörs allt. Systemet utgår ifrån min stol, det finns inom räckhåll när jag sitter och spelar och om jag nu ska börja rota i dom här noterna så blir det problem. Då måste jag alltså sätta mig vid pianot och sortera dom och utgå ifrån min stol och lägga noterna i fina högar. Jag får ställa en ljusstake där eller nåt istället.

Jag hade tänkt att försöka pallra iväg mig till gymmet idag, men eftersom jag har börjat en intensiv diet, så går det inte. Jag är alldeles svag i kroppen.

Målet med min idé är att helt enkelt inte äta ordentligt. Fråga mig inte hur eller varför, det blev bara så. Jag åt en frukt igår och började fundera på hur länge man egentligen skulle klara sig med bara frukt som huvudföda (och vatten förstås). Det verkar inte gå vidare bra, men det är kul att kolla hur tjurskallig jag kan vara. Det är en idiotisk idé men jag kan inte låta bli. Typiskt mig. Jag hinkar i mig vatten, för jag är törstig hela tiden. Antagligen för att jag låg och svettades hela natten och nu kallsvettas jag mest bara. Och då har det bara gått ett dygn..

Idag borde jag göra mer knäck, för Johan åt upp alla jag hade gjort. Jag klandrar honom inte, dom var helt perfekta.

Regn

Kanske borde uppdatera, kanske berätta något spännande.

Jag bråkade idag! Det var skönt att häva ur sig förbannelser för den där kvinnan. Hon bara förstör, och idag så fick hon höra det också. WoaH!

Idag har jag gjort absolut ingenting, förutom att skälla ut Carina då. Hade egentligen prov, men eftersom jag missade en förmiddag så vet jag inte vad vi har prov på. Hela den här kursen har gått åt skogen. Det blev för mycket och jag tappade greppet där ett tag. Men nu ska jag försöka få allting på plats igen.

Idag har en gubbe kommit och kollat på våran frys och pratat om att renovera hela köket och sen kom hyresvärden, som jag har varit livrädd för. Hon är snäll och gav mig ett intyg på att vi får kopiera våran nyckel. Hon ser bara läskig ut, hon är jättesnäll.

Men jo. Jag kanske borde gå och lägga mig en stund.

Det regnar ute och jag måste gå och handla snus.

Existens

Jag kan inte sova som jag brukar kunna göra. Jag brukar kunna somna väldigt fort annars, men nu när Johan inte är här så måste jag vänta till medicinerna börjar verka för att kunna somna. Jag saknar honom.

Idag har varit en jobbig dag. Det känns som att jag hela tiden arbetar på min enorma lista med saker att göra, men varje gång jag har gjort en sak så kommer det upp någon annan. Ibland två. Sånahär perioder tar knäcken på mig, det är så mycket som måste göras och så lite ork att göra det. Det blir för mycket och allting rasar samman. Men eftersom jag är van att livet stannar och jag inte orkar mer, så hittar jag ganska snabbt greppet igen och kan fortsätta.

Nästa vecka kommer att bli tung den med, men inte lika tung som den här har varit. Det är ingen ordning på någonting, inget stämmer. Jag måste styra upp alltihopa, på alla plan. Hur orkar man? I slutändan så ligger jag bara i sängen och stirrar rätt upp i taket och jag funderar alltid på hur jag ska orka med nästa problem. Och problemet efter det. Och sen nästa. Jag måste lägga upp strategier och kolla över min ångest och planera. Hur mycket energi ska jag ge för det här problemet? Och nästa? Hur gör jag för att överleva?

Och sen håller jag fast mig själv. Jag låser mig mentalt för att inte tappa greppet, för allt i mig skriker efter att släppa lös monstret som ligger och äter upp mig inifrån. Bara skrika ut det. Kasta saker, skrika, förstöra.

När jag ligger såhär i mörkret själv med mina egna tankar kan jag inte låta bli att börja tänka på om det egentligen är tänkt att jag ska leva det här livet. Det kanske inte är tänkt att jag ska orka med allting och att allt egentligen är ett enda stort misstag. Att börja ifrågasätta sin egen existens är fruktansvärt obehagligt. Jag undviker att tänka på sånt så länge det går, minskar möjligheterna till att finna rum till att göra det. Det är svårt att komma ihåg det ljusa, när allt är mörker.

Jag kan härmed presentera att jag bor med Johan Fahlander- bronsmedaljör i SM, TaeKwonDo -78 kg gruppen.

Han är självklart besviken över att han inte vann alltihopa, men jag är så stolt över honom.





Annars är den här kvällen en förbannelse.

Spänning

Okej, det här är för spännande. Johan ska alltså köra sin första match om ca. 2 timmar och redan nu så vibrerar jag i hela kroppen. Det blir för spännande!

Skitdag i klass ett

Idag har varit en riktigt jobbig dag.

Det hela började med att jag försov mig=jag missade gruppredovisningen och får antagligen skriva ett arbete med 6 (!) olika situationsbeskrivningar ang. äldreomsorg och hur jag skulle göra/inte göra. "Motivera dina svar!" Jag behöver inte ens börja försöka förklara hur jobbigt det känns.

Men jag höll vid gott mod och planerade in att komma dit efter lunch, då vi har våran sista Vård- och Omsorgs lektion. Vi skulle få reda på hur det gick på provet och avrunda kursen. Förmiddagen gick åt till att avsluta monsterarbetet jag skrev på hela kvällen igår och att ringa runt till min familj.

Vi är många i min familj, för många. Egentligen så har jag "bara" fyra syskon. Tre av oss har respektive, skilda föräldrar en har en respektive och en har en som kan räknas som respektive. (Hasse, han har varit med ett tag. Han ses som familjemedlem.)

I våran familj så firar vi jul två gånger. En hos Mamma, dagen innan, och en hos mormor, morfar och pappa, på själva julafton. Men den här julen har större delen av min familj valt att strula till allting med att resa bort till olika ställen, men dom har inte bestämt sig än. Jag och min syster (som vanligt) skvallrade ihop oss och delade på uppgiften att ringa runt till alla dessa människor. Jag fick Mamma, hon tog Matti (min storebror) som har fått för sig att ta med mig Markku (en av mina småbröder) till våran vinterstuga istället för att vara med oss. Vi behöver beslut, för i år ska vi köra någonting i "hemliga tomten"-stil då vi ska köpa bara en present till någon. Det blir bättre så. Vi slipper köpa en massa presenter och jag slipper få sån jävla ångest.

Sagt och gjort så ringde jag till Mamma och pratade en stund, där fick jag också tag på Markku som jag haffade tag i på samma gång. Sen, helt utan anledning, så ringde jag till Pappa. Fråga mig inte varför, jag vet helt ärligt inte. Det var mycket ledsamt att prata med honom. Han är riktigt sjuk nu och han är väldigt förvirrad. Och jag måste ge lite credit till mig här för att jag är så pedagogisk. Jag är expert på att prata med utvecklingsstörda, fyllon och andra som har problem. Och tyvärr så räknas han med i den här gruppen. I gruppen där man gång på gång måste förklara vissa saker med lättare ord och kommunicera på ett helt annat sätt än vad man gör när man pratar med en människa som inte har problem. Han hänger inte med när man pratar, blir förvirrad och glömmer bort sig, sluddrar, blir osäker.. Men idag försökte jag inte få fram någon information på en gång, jag bara lät honom prata. Så han pratade, pratade och pratade. Tiden gick och jag började känna mig stressad, det enda jag ville veta var om han skulle fara bort över jul med sin brud eller inte. Men han pratade på om sitt jobb, djur han har dödat, att han har tagit tjänsteledigt, hans renoveringsprojekt.. Ibland lyckades jag komma in i samtalet, inte för att jag hade något att säga, utan bara för att påminna honom att det var jag som pratade med honom, ingen annan. Han glömmer bort det annars och det måste vara jobbigt att glömma bort vem man pratar med, och pinsamt förstås.

När min telefon fick slut på batteriet så drog jag en djup suck, dels av lättnad och dels av sorg. Men klockan var mycket och jag var tvungen att kasta på mig mina kläder och springa in till skolan. Alla var borta, dörren var låst. Nåväl, tänkte jag. Så var det med det, inget att tjura över. Så jag gick på stan en sväng och köpte lite julpynt och saker så att jag kan göra knäck, för i år ska jag försöka satsa på julbak (!!).

När jag kom hem och skulle låsa upp dörren så ser jag till min förfäran att jag tagit fel nycklar med mig. Våran dörr är en dålig dörr, där man bara stänger igen den för att den ska låsas, man behöver ingen nyckel för att göra det och eftersom jag varit så stressad, så hade jag tagit med mig fel nyckelknippa. Jag hade ingen mobiltelefon, för den var på laddning och jag var blöt om fötterna och våran hyresvärd var inte hemma. Då började jag nästan gråta.

Som tur är så jobbar min kompis Jenny bara en pytteliten promenad härifrån så jag gick dit i hopp om att hon fortfarande var kvar så att jag kunde låna hennes telefon. Hon hade egentligen slutat, men hon hade försovit sig på morgonen, så hon var kvar. Jag fick låna hennes telefon, men eftersom jag inte har något nummer till våran hyresvärd så ringde jag till Mimmi. Mimmi har bil, telefon, behöver inte skynda sig tillbaka till jobbet och är bra på att hjälpa. Hon kom in till stan och hämtade upp mig, men hon hade bråttom. Hon skulle hämta en av katterna hos veterinären (kastrering), hämta upp Freddis och åka ner till övik. Men först for vi och åt och funderade på hur jag skulle kunna få kontakt med min hyresvärd. Vi började få bråttom, för katten skulle hämtas upp och susade iväg till hennes lägenhet (den ligger någon mil utanför Umeå) och hämtade hennes bärbara dator (tack gud för mobilt bredband). På vägen in till stan igen så kollade jag både Eniro och Hitta.se, men hittade henne inte. Johan hade numret till Åke (som äger fler fastigheter, han är inte våran hyresvärd) och efter några samtal så fick jag tag på honom. Han gav mig numret till min hyresvärd, som skulle ha en huvudnyckel. Jag ringer till henne, men hon har inte kvar sin huvudnyckel, för målaren hade glömt lämna tillbaka den idag, så jag ringer tillbaka till Åke och får åka till honom och hämta en nyckel där.

Sen kom jag in i min lägenhet igen. Jag lämnade nyckeln hos vår hyresvärd, som nu kommit hem och passade på att prata med henne om våran frys som är trasig och om att kopiera våran nyckel. Jag fick ta av mig mina blöta skor, byta till mjukisbyxor och äta en macka. Sen ställde jag alarm på två timmar och somnade som en stock. Jag verkligen däckade. När jag vaknade igen var allting mycket bättre.

Så nu har jag lyssnat på min julskiva som jag bränt iordning med utvalda julsånger med Celtic Woman, satt upp julgardiner, storstädat vardagsrummet och pyntat våran gran. Det blev inget bak ikväll, det får bli imorgon.

Dagens hjältar är Jenny och Mimmi. Det är tur att jag har så bra vänner, dom är världens bästa.

Jag är dock fortfarande lite sorgsen efter samtalet med min pappa. Utdrag ur samtalet:

Pappa: Blablabla vi har fått så mycket jobb i företaget nu och blablabla vi måste arbeta hårt nu, men det går bra för jag har tagit tjänsteledigt från räddningstjänsten blablabla.
Jag: Ursäkta att jag avbryter pappa, men jag måste bara få fråga. Du säger alltid att vi måste göra det och det i ditt företag.. vem är den andra? Det är väl bara du som jobbar i ditt företag, eller hur?
Pappa: Ja, men vi har så mycket arbete att vi måste vara flera.
Jag: Men pappa, det är ju bara du som jobbar..
Pappa: Ja, men vi jobbar ju så hårt!
Jag: Det vet jag redan pappa, du jobbar nästan lite för hårt och mycket... men, du är fortfarande en person. Du är inte vi, du är bara en person. Vi betyder ju att man är flera stycken.
Pappa: Men i ett såhär stort företag så jobbar vi väldigt hårt.
Jag: Jaa, det gör du verkligen pappa...

Det är sorgligt. Jag pratade med Mimmi och hennes förslag var att han kanske fortfarande hade svårt med svenskan, att han inte kunde förstå skillnaden. Men eftersom han har bott i Sverige sen han var 16 år gammal, så kan han svenska hur bra som helst. Han kan ibland ha svårt att skilja på hon och han, men det är allt. Och vissa ord uttalar han lite roligt. Som filosofera.. för honom blir det: filosoifiera. Jag har också uttalat det orden så, jag har jättesvårt att uttala det på något annat sätt.. antagligen för att han alltid har sagt det så ända sen jag var liten. Men tyvärr så är det nog inte det att han har svårt att se skillnaden på vi och jag för att han super sönder sig själv. Det blir bara fler och fler sånadär små saker. Det är sorgligt.

Igår pratade jag med Johan om att ändra mitt namn också. Min pappa har alltid stavat mitt namn med två i. Martiina, och jag vet inte riktigt varför, men det känns som att jag vill ha det så egentligen. Jag tycker att det är fint så och jag tycker att det är fint att ha ett finskt förnamn. Även fast det uttalas på samma sätt, så känns det fint att ha det med två i. Det tåls att fundera på.

Nåväl. Nu ska jag fortsätta dricka min kolsyrade vatten (min Soda Streamer RULES!) och titta på någon film.

Upp till kamp, igen.

Jag har nu fått veta att Försäkringskassan inte kommer att fortsätta sponsra mig i mitt studerande. Det är en jättesöt tjej från Försäkringskassan som tar beslut som har ringt mig två gånger nu. Första gången för att fråga hur allt gick och förklara läget och andra gången efter hon pratat med någon viktig människa. Det ser inte direkt bra ut.

Dom kommer självklart inte att rycka mattan under fötterna på mig, det vet jag. Deras inställning till studier är dock väldigt intressanta. Såhär är läget:

När man har aktivitetsersättning så går det ut på att man så snabbt som möjligt ska kunna komma ut i arbetslivet. Deras uppdrag är att hjälpa till att sponsra och stötta i aktiviteter man tar för sig för att kunna komma framåt, oftast bara aktiviteter så att man ska kunna ta sig ur lägenheten. Dom betalar studielitteratur och liknande för att hjälpa en, som i mitt fall, att få ett slutbetyg från gymnasiet, för det ökar chanser till ett jobb väsentligt.

Nu när jag läser på en yrskesutbildning gäller inte det här. Fråga mig inte hur eller varför, för det förstår jag inte. Eftersom det lutar mot att jag kommer att gå ner till 50% studietakt så blir utbildningen mer utdragen, vilket dom inte vill. Dom vill inte att jag iöverhuvudtaget ska studera på en yrkesutbildning.

Men okej, det är jag med på. Jag fattar inte varför, men om dom säger så då är det så. Då går jag till CSN och tar lån, vilket är överkomligt med tanke på att det är en yrkesutbildning som ger mig jobb så fort jag är klar.

Nu till det intressanta: istället för att jag ska få studera så måste jag gå på praktik på en arbetsplats, och jag har inget att säga till om. Jag försökte förklara för tjejen att jag inte tänker gå på någon praktik nu när jag har påbörjat det här, utan har snarare tänkt att jag ska avsluta det här så att jag har möjligheter till att få jobb. Men icke, det ska jag inte. Jag ska ut på praktik, för det är det snabbaste sättet för att få ut mig i arbetslivet. Då försökte jag ännu en gång förklara för tjejen att det inte är det smartaste draget att tvinga ut mig på en praktikplats för att sen, när mitt "avtal" med försäkringskassan går ut (februari 2010), sitta på bar backe och inte ha någon utbildning eller chans till arbete där jag trivs. "Det är inte vårat problem. Våran enda uppgift är att få ut dig så snabbt som möjligt, tyvärr."

Okej, då vill jag inte ha med dom att göra mer. Jag tänker inte sätta mig i den situationen som dom gärna vill sätta mig i nu. Men, då måste vi gå igenom en omfattande utredning om huruvida jag är kapabel till att klara mig själv, vilket jag inte är om man kollar på mina papper. Det är nu det blir riktigt intressant. Har dom egentligen rätten att tvinga mig ut på en praktikplats mot min egen vilja? Jodå tycker hon, det är dom som har ansvaret för vad som händer med mig till februari 2010. När jag snabbt kommer med en kontring att om dom har ansvaret för vad som händer med mig, varför bryr dom sig inte ett dugg om vad jag känner och tycker om det här, så blir hon lite frustrerad och förklarar ännu en gång att jag ska ut i arbetslivet så snart som möjligt. Det är deras uppgift.

Om deras uppgift är att ta hand om mig på bästa sätt (vilket i deras ögon är att tvinga ut mig på en praktik) har dom då inte något ansvar om hur jag skulle må om dom nu sätter ut mig på en arbetsplats när jag inte vill det? Jag kanske blir självmordsbenägen? Vad vet dom om det? (Som vanligt drar jag allting till sin spets). Då blir det annat ljud i skällan och om det blir så, då ska vi tydligen gå tillbaka till det här systemet och börja om allting igen.

Jag mest bara suckade, vilket jävla strul. Igen. Jag har strulat med dom här tidigare, just för att komma in i det här systemet och nu blir det en kamp utan dess like att försöka komma ur det.

Hon tog namn och nummer till min värdelösa kontaktperson på psyket, som enbart kommer att tjata om att jag har mer ADHD-drag än vad som står i mina papper. Jag tycker att det är bullshit och jag tänker verkligen inte hålla på att dra en massa lögner för att fortsätta att få pengar. Om jag inte har rätt till att få pengar, tänker jag inte kräva det heller. Det är helt dumt i huvudet att utnyttja och mjölka ur så mycket pengar som möjligt genom att beklaga sig över att det är så synd om en.

Jag har problem, såklart. Men jag tycker inte att jag har såpass omfattande problematik som den här Carina-jäveln snackar om. Jag klarar mig nätt och jämnt på att studera på 100% hastighet, men det är inte nyttigt för mig och jag tänker inte fortsätta med det om det blir såhär igen. Nu har jag tur att jag läst en av dom två kurserna som börjar nu, så jag hamnar automatiskt på 50%, sen får jag se hur det känns. Att fara ut på en praktplats (genom utbildningen) där jag kommer att vara från klockan 8 till 5 alla vardagar ser ut som en hel omöjlighet i mina ögon och jag kommer antagligen att dra ner den praktiken till 50%, dom resterande 50% får jag göra någon annan gång, helt enkelt.

Nåväl, nu får jag väl bara vänta och se vad dom bestämmer och gör. Jag har kollat igenom CSN-papper för att få veta hur man gör för att söka lån, men fan i helvete att jag kommer att tryckas ut på någon praktikplats om jag inte vill. Måste läsa igenom all information igen om aktivitetsersättningen och vad som egentligen gäller, vad jag har rätt till och vad jag är skyldig till att göra.

För det här låter ju inte klokt.

Till något annat: Jag skrev mitt prov igår, efter ex antal gråtattacker och jag tror att det gick ganska bra. Jag hoppas det iaf. Idag ska jag skriva ett stor och omfattande arbete om att någon ska dö och hur man ska ta hand om den personen på bästa möjliga sätt. Jag har en gruppredovisning imorgon och prov på Måndag, sen är jag klar.

Fanskap

"Ja hejsan, det här var Karin från psykiatriska, läkaren. Jag ska föra över dina recept nu, det var Xanor Depot och Seroquel va?"
-Jo, det är dom som har tagit slut. Sätter du in mina Xanor på 1mg den här gången?
"Jaa..eller, det står inget i dina papper om det. Är det bestämt så?
-Ja, enligt min kontaktperson skulle det vara löst..
"Men det står inget här i din journal.."
-Okej, då tar jag upp det med henne när hon kommit tillbaka från sin tjänsteresa då.
"Vad bra. Vad är klockan förresten? Oj, kvart i fem... då hinner du nog inte på Apoteket..
-Nä, det kommer jag inte att göra.
"Klarar du dig till imorgon då?"
-Jag har väl inte så mycket val (nervöst skratt)
" (nervöst skratt) Då ber jag om ursäkt för det"
-Ingen fara. Bara jag kan hämta ut dom imorgon så.


Varför sa jag inte att det inte alls gick bra och kunde åka upp dit och hämta så att jag kan ta nu? Varför?

Och vad fan i helvete, jävla Carina. "Det står inget i din journal.." What the fuck! Förbannelse över henne, här går hon runt och lovar dosökningar och massa annan skit och här satt jag med en trevlig läkare på telefon och (i mina ögon sett) skämmer ut mig själv. Det är nog det första som står i min journal med en stor röd stämpel "Ge henne inga bensopreparat!" Det känns som en dålig lögn för att få benso. Förbannelse över henne!

Jag var så nära att skriva ett argt mail till henne. Hon snackar så mycket bullshit och jag kan inte lita på henne alls. Men det är nog bättre att ta över telefon, tror jag. Jag måste lik förbannat prata med henne sen på Onsdag, så det är väl lika bra att ta det då. Det här funkar ju inte!

Ska nog ta och skriva en sammanfattning på mina doseringar också, det är ju ingen som har koll på nånting. Det skrivs ut fel doseringar lite hela tiden, som jag inte följer förstås, vilket snabbt leder till att mina mediciner tar slut snabbare än vad dom ska göra. Det är inte så populärt.

Fan vad arg jag blir på den där jävla skitskallen! Usch. Hela kvällen är förstörd, för jag kan som vanligt inte släppa saker och ting. Nu kommer jag gå runt och tänka på hur arg jag är till Onsdag, och då kommer det med största sannolikhet ha vuxit så mycket att jag kommer att bli helt vild när jag pratar med henne. Men.. Ja, hon förtjänar en riktig jävla käftsmäll och utskällning.

HELVETE!

Och jag måste plugga också. Jag har mycket att göra den här veckan, mycket. Att strula med mediciner var det sista jag behövde. Fan också.

Den eviga kampen

Jag fick just prata med tanten jag pratade med igår om mina mediciner. Jag börjar må riktigt dåligt och apoteket stänger klockan fem.

"Jaaa.. du minns ju vad jag sa igår: recept på helgerna är väldigt lågt prioriterade.." Va? Det är inget dom har sagt till mig iaf. Men jag valde att lägga det åt sidan och istället förklara att jag börjar må väldigt dåligt och att det är ganska viktigt. Då fick jag genast en aggressiv respons: "Men om du hade haft lite framförhållning så skulle vi inte haft det här problemet!" Jag: -Åh herregud, lugna ner dig kvinna! Ta dig samman! Och du vet redan vad jag har sagt om den här framförhållningsfrågan. Men det har inget med saken att göra, kommer ni att fixa med mina mediciner idag eller inte? Jag fick ett mycket bittert svar att dom skulle höra av sig om/när dom fixat med receptet.

Jag la på utan att tacka eller säga hejdå. Det var lika bra, för jag är ett mentalt ras och skulle lungt kunna mordhota, bara för att jag blir så frustrerad. Och jag vet redan från början att jag inte är den mest trevliga och förstående patienten när det kommer till sånahär situationer. Jag hamnar lätt i bråk och ska hela tiden hävda att jag har rätt till vård och att dom är där för att hjälpa mig. Dom gillar inte när folk kräver.

Och jag har ju en tendens att gå folk på nerverna, för jag snappar snabbt upp deras svaga punkter och sen trycker jag där, gång på gång på gång. Till slut så brister det och dom blir helt galna. Som med den här tanten, hennes akilleshäl är att hon blir alldeles för lätt aggressiv och häver ur sig smått nedlåtande kommentarer = jag har rätt att klaga på hennes beteende och hennes kunskaper = hon blir galen. "Tycker du verkligen att du har rätt att behandla mig som patient på det här sättet? Vaaa?" Eller om vi ska dra det hela till sin spets: "Kan jag få prata med någon annan istället? Du är alldeles för otrevlig och arg." Jag kan nästan sälja min själ på att det skulle krossa henne totalt, på flera olika sätt. Take that, motherfucker. Sen kan jag fortsätta hur länge som helst. Provocera, provocera och provocera. Det är min grej.

Fast nu på senaste tiden så tycker jag att jag har varit ovanligt lugn och trevlig. Idag kunde jag ha blivit helt galen och förklarat vilka jävla skitskallar dom är och att dom ska tag i det här nu.

Usch. Men nu känns det lite bättre, för nu har jag gråtit en stund och kastat iväg lite småsaker, så nu känner jag mig lite lugnare. Jag måste gå på affären och köpa snus.

Skitskallar

Psyket har jävlat till sig igen, inte helt oväntat. Ingenting kan bara flyta på där, inget. Saker och ting strulas till om och om igen och jag blir helt galen! Nu handlar det om min medicinering. Jag har slut på mediciner, på både Seroquel och Xanor depot. Mina Seroquel tar jag på kvällen och nu har jag tagit dom sista. Mina Xanor har det varit slut på några dagar nu. Xanor tar jag regelbundet för att hålla min ångest (och mitt humör!) i schack.

Jag mailade min konstiga kontaktperson för några dagar sen och berättade att jag var tvungen att få nya recept på dom här medicinerna, men när hon inte hörde av sig så försökte jag ringa henne igår. Under förmiddagen så hamnade jag på telefonsvararen men talade inte något meddelande utan försökte ringa. Efter lunch så berättade telefonen att hon nu farit iväg på tjänsteärende och kommer inte tillbaka förrän på Onsdag (!). Så jag ringde mobila teamet, tyvärr ganska sent på eftermiddagen eftersom jag inte fick reda på att hon skulle vara borta. Kanske vid tre/fyra tiden nånstans. Där sa dom att en läkare skulle kolla och fixa med det där när hon hade tid och det slank med en aningens bitter kommentar gällande framförhållning och liknande. Helt desperat försökte jag förklara att jag faktiskt hade varit ute i tid, men att hon försvunnit. Jag förstod ganska snabbt att det var helt meningslöst att förklara det för den här bittra kvinnan och avslutade samtalet. Jag ringde igår och dom lovade mediciner senast idag.

Så idag pallrade jag mig iväg in till stan för att hämta ut mina mediciner, vilket var omöjligt. Dom hade inte skickat något recept. Jag blir fruktansvärt bitter och frustrerad och ringer upp dom så fort jag kommit utanför dörren. "Jaaa, jag ser här nu att doktorn inte har hunnit skicka något recept.." Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja bråka, jag vet att det inte fyller någon funktion när man har med dom att göra. Men snart skulle det vara fixat lovade hon. Jag tjatade till mig att dom skulle ringa när dom hade skickat något recept. Dom har fortfarande inte ringt. Jag förklarade tydligt för tanten i andra änden att det var ganska bråttom, men det är inget dom riktigt tar på allvar, precis som vanligt.

Jag betonade också problemet med att det inte är många apotek som är öppna på en Söndag, men jodå, det var det ju uppe på universitetssjukhuset berättade hon med väldigt irriterad röst. Jag förstod att det var dags att avsluta samtalet, hon var om möjligt ännu mer irriterad än vad jag var.

Så konsekvenserna av det här strulet blir mitt humör. Jag är irriterad, arg, ledsen, hysterisk.. you name it. Allt virvlar omkring som i en tornado och det är fruktansvärt jobbigt. Just nu har jag lust att bara ringa till dom och skrika i telefonen och förklara vilka jävla idioter dom är. Dom förstår och respekterar inte konsekvenser av deras handlande och jag vill bara döda dom. Och dom här människorna jobbar inom vården.

Jag förstår och respekterar att dom har mycket att göra, men när jag möts av irritation och nedlåtande ton så blir jag galen. Om hon istället bara skulle förklara att dom har mycket att göra och att doktorn skulle kolla på det så snart som möjligt utan att fräsa att det visst finns apotek öppna och att det inte alls går att ringa upp. Det är ju helt oväsentliga saker att bråka om, jag vill bara ha mina mediciner.

Så nu är jag ett jävla monster och känner mig helt galen. Min kropp skriker efter lugnande och min hjärna med. Jag behöver dom för att kunna funktionera åtminstone lite som en normal människa.

Skitskallar.

Nu måste jag fokusera på något bra, och det gör jag bäst genom att lyssna på den här tjejen. Hon är violinisten i Celtic Woman, som är mina favoriter at the moment. Man kan inte bli annat än glad. Hon är så liten, sprallig och talangfull!

http://www.youtube.com/watch?v=-wzMfSiOkMQ

Godnattvisa

Okej. Det var väldigt dumt att lyssna på den här låten innan man ska gå och lägga sig. Man kan inte göra annat än att bli kär i violinisten. Du kommer att dö.

http://www.youtube.com/watch?v=FKrx-4Awe70&feature=related

Oh holy night

Nu när juletider börjar närma sig, så börjar min årliga sökan efter bra versioner på jullåtar. Varje år går jag igenom ex antal skivor och videoklipp. Min sökan efter en bra på Oh holy night är nu över. Det finns inget bättre än det här.

Oh holy night är en mäktig låt, mycket. Det som gör mig aningens förtvivlad är alla dessa eviga versioner av den, där allt handlar om hur starkt man kan sjunga den. Det första man tänker på när man hör namnet är Tommy Körberg. Och visst, han är väl en bra sångare (jag har dock aldrig förstått det "stora" med honom..) och visst, han kämpar på bra i sin version. Men där handlar allt om att han kan sjunga starkt och kraftigt. Det förstör hela låten. I mina öron så krossar den här idén om att man ska sjunga den så starkt som möjligt allt. Allt. Med Tommy Körberg så använder han bara sin röst och inte låten i sig. Den här låten kan man utnyttja väldigt mycket, just för att den är så mäktig som den är. Den är mäktig, så den behöver ingen skrålande artist som förstör det häftiga i låten.

Att Tommy Körberg är så poppis när det kommer till den här låten kommer jag aldrig att förstå. Det är omöjligt för mig att fatta det häftiga i att kunna sjunga starkt och kraftigt i den här låten.

Dom här tjejerna gör den ultimata versionen av låten. Dom är sockersöta sopraner, som inte alls har gått hem hos mig tidigare. Det är mycket fördomar bland musiker om just sockersöta sopraner, åtminstone hos mig. Men här äger dom allt. Dom fullstäntigt krossar mina fördomar och ger mig den version av låten jag alltid velat ha.

Dom sjunger rent, enkelt och stämmorna ljuder samman så perfekt som det går att få det. Violinisten är magnifik och allting är tillsammans blir så mäktigt att jag börjar gråta. Jag har suttit och smågrinat här framför datorn flera gånger idag. Jag kan inte få nog. Det är ju helt briljant! Tack för att det äntligen finns en bra version av den här låten.


http://www.youtube.com/watch?v=cZ-8jYpa1-o

Handikappad

Jag har struntat i att gå till skolan idag. Jag vet inte riktigt varför, för jag är inte så trött egentligen. Det känns bara onödigt att gå dit, för det här är ännu en dryg kurs där man inte går igenom fakta, utan bara svamlar på om hur man ska möta en människa. För mig är det helt självklart att inte bete sig som en idiot i vissa situationer. "Du känner dig rädd och osäker, det här kunde ju hända dig. Hur pratar du med Jennifer för första gången?"

För det första så kan man inte tänka på att det kunda hända en själv. Att hon ramlade och bröt nacken betyder inte att du också ska göra det och om du tänkte så skulle du antagligen vara så paranoid att du inte skulle kunna jobba inom vården. Du kan känna dig utvecklingsstörd, känna cancerknölar, inbilla dig astma... allt. Det kan ju hända dig med! Hmpf. Det är bara en massa tjafs alltihopa.

För det andra så ska man OM man nu känner sig rädd och osäker, berätta det ganska snart för det är nog en av dom saker man först lägger märke till om man är med en människa. Om en rädd och osäker personlig assistent skulle komma in i rummet för att ta hand om dig när du brytit nacken och är förlamad i benen, skulle iaf jag inte känna mig vidare bekväm.

Men eftersom det här är en så djup kurs så ska man skriva ner en massa bullshit om att man håller henne i handen det första man gör när man kommer in. "Du behöver inte känna dig rädd, jag är här nu." Hon är 29 år gammal, inte ett barn. Hon behöver inte få förklarat och påpekat att det är så synd om henne nu när hon har blivit förlamad. Det vet hon redan, du är där för att hjälpa henne. Om hon skulle vara ledsen så skulle jag såklart trösta, men om hon bara sitter där alldeles lungt, så skulle jag aldrig trösta henne för att hon är sjuk. Jag är där för att ge henne hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt. Ett normalt liv innehåller inte en massa människor som stryker henne på kinden och tycker synd om henne. Hon är inte utvecklingsstörd eller ett barn, hon vill med största sannolikhet bara vara en normal människa.

Men det är klart att det finns människor som vältrar sig i självömkan för att dom är sjuka, för att uppmärksamhet. Men om hon vore en sån så skulle jag hjälpa henne att gå vidare till nästa fas: acceptera läget. Jag skulle inte uppmuntra beteendet och inte ge henne anledningar till att fortsätta tycka synd om sig själv. Åh stackars stackars. "Jag förstår att det här är jättejobbigt, men vet du vad vi gör? Vi går på affären och handlar glass istället för att sitta härinne!" Vi gör någonting kul och trevligt istället, för det finns fortfarande saker kvar att leva för. Och det finns fortfarande en massa saker du kan göra. Jag är mästare på att vältra mig själv i självömkan, och om jag skulle få en massa stackars stackars hela tiden så skulle jag inte komma någonstans. Då ger dom mig rätten till att sluta kämpa.

Usch. Jag kommer antagligen få underkänt i den här kursen. Jag är ju iskalla Martina. Jag har ju verklighetsförankring. Herregud. Jag tycker inte att man ska slösa på dom minimala resurser som finns och jag tycker inte att man ska fjompa med människor. Dom är sjuka, inte dumma i huvudet.

Gah!

Julpynt

Jag fick ett paket igår av Johan. Ett riktigt paket med papper och tejp, och det gick ganska bra att öppna. Så fort jag såg det så var det som att någon drog åt ett skärp runt lungorna på mig så det pep när jag andades, men jag kunde! Han hade köpt en Soda Streamer! Det var en mycket bra present och jag blev väldigt glad.

En annan sak jag blev väldigt glad över var att Anna ringde. Anna är en barndomskompis som jag spelade fotboll med så länge som jag spelade. Vi har glidit ifrån varandra väldigt mycket, mest för att jag blev sjuk. Jag försvann ju bara, inte så konstigt. Men varje gång jag fyller år så ringer hon. Förra året var hon utomlands, men ringde ändå. Det är väldigt fint och jag blir väldigt glad. Fick ett sms från Isabell också, också en barndomsvän. Att dom kommer ihåg alltså, det är så häftigt.

Förra sommaren så var jag med dom och några andra fotbollskamrater på grillfest och utgång på puben. Jag frågade snällt om det var okej att ta av mig min långärmade kofta och kände mig alldeles lugn och glad. Det är bra människor och det känns ibland som att vi kommer från helt olika världar, men när jag väl är med dom så känns det som att jag varit med hela tiden.

Egentligen så är det tänkt att jag ska plugga idag för mitt omprov imorgon, men jag skickade just ett mail till lärarna och sa att jag gärna gjorde det på Onsdag istället. Det borde nog gå bra. Idag vill jag ha en riktigt ledig dag för att städa och dona innan vi ska julpynta här i hemmet. Jag ska kolla över våran julgran också, den mår nog inte så bra efter förra julen då vi missbrukade snö på flaska. Det var väldigt fint, men inte så bra för granen. Och eftersom jag är vuxen, så ska jag gå på stan och kolla efter mer julpynt. T.ex. gardiner.

Oooh. Jag är så vuxen!

Födelsedag

Idag är det min födelsedag och jag har mest gömt mig hela dagen. Mimmi ringde så vi har ätit mat och godis och därför kan det klassas som firande. Jag ska gå in till stan sen och äta med Johan och kolla på julpynt, det blir bra.

Jag är mest trött och sliten. Det som är bra med att räknas som vuxen är det att man inte behöver ha något firande. Och när man bor i en vuxen lägenhet så kan man låsa dörren och inte låta nån komma in. Hah!

Igår fick jag världens finaste present av Mamma. Det är en sagobok som heter Strit, och den var hon tvungen att läsa om och om igen när jag var liten. Men eftersom boken är så gammal (1966!) så har vi inte lyckats få tag på den, vilket jag har velat i flera år, men nu hade hon köpt den via internet på något antikvariat! Jag började gråta när jag öppnade den. Dels för att det är en av dom finaste presenterna jag någonsin fått och dels för att jag var ett mentalt förfall efter att inte ha sovit någonting och haft ett stort prov under hela dagen.

Nu ska jag nog sova innan jag ska gå in till stan och möta Johan.

Stackars Märta

Idag började en ny kurs på skolan: Social Omsorg. Ännu en såndär flummig kurs där man bara sitter och snackar om helt självklara saker.

Hela förmiddagen var ett helvete, jag var trött, hungrig och bitter. Att läraren sen står och babblar på om samma sak i flera timmar gör inte saken bättre.

Det som gjorde hela förmiddagen värt besväret var där på slutet, där en tjej berättat en tårdrypande historia om sin döda morfar. Stämningen var djup och nu kunde man verkligen berätta allt man ville. Allt som man hade på hjärtat.

Jag ville dö.

Berättandet fortsatte hos en annan tjej som berättade om när hon jobbat på ett äldreboende och suttit en timme extra med en kvinna, vi kallar henne Märta, som är dement. "Det var så värt det att hoppa över min lunch för att kunna sitta där och prata med henne." What the fuck? Driver hon med mig? Diskussionen fortsatte och fler ljöd samstämmigt om hur bra det var att lägga ner extra tid på en patient. En timme var det minsta man kunde göra för denna Märta, som var ledsen och rädd.

Martina, den iskalla, träder in i diskussionen.

Missförstå mig rätt här: en timme spenderad med en dement patient är inte värt besväret. Jag kan nästan lova att Märta inte kommer ihåg ett ord av vad ni pratade om. Självklart måste man lugna ner lilla Märta och se till att hon inte irrar omkring och är rädd, självklart. Men, det måste finnas en gräns. Att ta hand om denna Märta en timme extra fyller ingen funktion alls, förutom att ni får eran personliga tillfredsställelse för att ni kan känna er som en vårdare utan dess like. Ni får känna er stolta över att ha offrat eran lunch för Märta. Men Märta ser inte det här, för Märta har minne som en guldfisk. Istället ligger Oskar och kissar på sig i sin säng för att ni inte sköter ert jobb som vårdare utan gottar er i erat tappra försök för att få Märta lugn.

Att lägga ner tio minuter extra på en patient tycker jag är självklart. Behöver en patient mer än att gå på toaletten så måste man kunna erbjuda den extra hjälpen, som att kanske koka kaffet som hon/han vill ha det. Om patienten är ledsen, så ska man trösta. Det är/kommer att bli vårat jobb och vårat ansvar som vårdare, att ta hand om vårdtagaren.

En dement patient irrar oftast omkring och fattar ingenting. Detta måste vara mycket plågsamt för dom, att inte minnas vad man gör eller varför man är på en plats måste vara förvirrande och jobbigt. Att dom behöver stöd och tröst när dom blir ledsna och förvirrade är en självklarhet, men att lägga ner en timme på att prata om deras sjukdom fyller ingen funktion. Märta har antagligen redan glömt bort det, innan diskussionen är över.

Märta, som lider av senil demens, kommer inte att minnas det du har sagt. Efter fem minuter kommer hon att vara lika förvirrad igen, och din offrade lunchrast har därmed gått förgäves. Oskar kissar på sig och du måste snart trösta Märta igen, för nu är hon ledsen och förvirrad. Igen.

Hur kunde jag säga så? Hur kunde jag tänka så? Borde egentligen människor som jag arbeta inom vården?

Välkommen till verkligheten, gott folk. Här finns det minimala resurser och tillgångar, och det vi ska arbeta med ska gå snabbt och effektivt. Det finns ingen tid och inga pengar till att sitta med Märta en timme. Du ska kunna ge bra vård, men den får inte ta en timme extra.

Eftersom människorna inte slutade ifrågasätta mitt sätt att se på alltihopa, gjorde att jag triggades igång som en pistol. Jag blev vass i munnen, drog saker till sin spets och praktiskt taget förklarade vilka fullständiga idioter dom var. För det var dom. Är dom.


Jag har en helt annan syn på vården än dom flesta har, tror jag. Jag tycker att man måste lära sig se patienter som just patienter. Dom är ditt jobb och inget mer. Det är Dementa Märta och inte Stackars Märta. Det är stor skillnad.

Att patienter som är 80 år och får avancerade och dyra hjärtoperationer är i mina ögon sett, tyvärr, att slösa på resurser. Det är tragiskt och låter hemskt, men så enkelt är det. Det finns för lite pengar inom vården och jag ser ingen mening att spendera dom på patienter som antagligen kommer att dö av operationen. Dom blir sjuka och sängliggande och alla konsekvenser av operationen kommer att ta ut sin rätt. Dom är för gamla för att kroppen ska orka med en operation. Dom är för sjuka för att spendera en timme extra på för dom förstår inte vad du säger. Det är en väldigt obehaglig och jobbig diskussion. Men ibland måste man se verkligheten i vitögat och börja prioritera, även fast det gäller människoliv. Dom gör det redan, det vet vi alla. Dom prioriterar redan vilka som ska få vilka operationer, men det är ingen som vill veta något om det för om man börjar tänka så själv så borde man se sig själv som en fruktansvärd och hemsk människa och vårdare.


Nu borde jag plugga. Jag har ett megaprov imorgon, och jag har inte ens börjat plugga.

Dålig kväll

Idag har jag varit på Mollys dop. Molly har också en liten ängla-storebror i himmelen och hon är helt fantastiskt söt, såklart. Tyvärr glömde jag ta med kameran, men det brukar lösa sig med bilder. Kantorn var den sämsta på länge och jag ångrar mig så mycket att jag inte spelade psalmerna ändå. Det var helt fruktansvärt, i mina öron. Han spelade rent logiskt inte fel, utan det var hans tappra försök till att spica till det som gjorde att jag blev ledsen. Att "jazza" till en psalm är inget som går hem hos mig.

Jag och Johan hade köpt den bästa presenten: en tröja som det stod "lillasyster" på. Den gick verkligen hem. Tyvärr, och som vanligt, var inte Johan med.

Jag försökte bleka mitt hår igårkväll också. Det gick helt åt skogen. Att bleka ur rött hår är ett rent helvete och istället för att bli blond som planerat så blev jag orange. Nästan självlysande. Först var jag bara arg och blev trött, men idag så kom jag på att det är ganska coolt ändå. Jag börjar bli långhårig. Orange rules!

Johan har sålt sin själ till djävulen och irrar omkring här i Norrland dygnet runt för att vara domare och för att träna med en annan klubb. Plus att han jobbar natt. Jag känner att jag inte ens behöver kommentera vad jag tycker om saken. Eller, ett ord bara: dumheter. Ikväll får jag dra mitt strå till stacken och pallra mig in till stan och lämna av kostymbyxor och vit skjorta. Det är många minusgrader ute, och jag har dragit mig hela kvällen för att göra det. Jag har försökt stryka skjortan, men konstaterade snabbt att det kändes onödigt, eftersom han antagligen kommer att skrynkla till den ändå.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här kvällen. Jag är ensamen och tänker inte göra några försök till att hitta sällskap. Har snarare slutat svara i telefonen och på sms, jag vet inte riktigt varför. Så till alla som försöker få kontakt med mig: Förlåt.

Äh. Har en massa saker att göra, jag får ångest. Det här är en dålig kväll.

Och just det ja!

شخص ما سوف يكون دائما في عداد المفقودين


http://allehanda.se/mer/reportage/1.243044



(PS. Jag är SÅ inne på arabiska. Arabiska rules! DS)

Eller förresten..

أنا أحب أمي!

التململ هو لي ، كنت انظر إنه من الصعب أن تكون آمنة ومن الصعب أن يكون سعيد

Att bli mamma

Jag var hos min kontaktperson idag, Carina. Carina är inte min vän, för jag tycker inte om henne. Så enkelt är det. Hon är inkompetent och slarvig. Hon ändrar på åsikter och planer från ena stunden till den andra och det gör mig förvirrad och osäker.

Jag fullkomligt hatar när folk berättar för mig vad jag är kapabel till att göra och inte göra. Hon har en tendens att med jämna mellanrum förklara för mig att jag är sjuk och vad det innebär, vilka problem jag har och vad som får mig att må dåligt. När jag försöker förklara för henne att jag redan vet vars mina gränser går och vad jag klarar, så lyssnar hon inte utan ska gång på gång "pedagogiskt" berätta om hur handikappad jag är.

Idag fick jag komma dit efter att ha skrivit ett aggressivt mail angående hela historien om min Xanor-dos. Hon ville reda ut det hela, och det första hon gör när jag kommer in genom dörren är att böja ner på huvudet och be om förlåtelse för att hon strulat till saker och ting. Det är nog det dummaste man kan göra med en människa med mina problem, för jag kan bli fruktansvärt manipulativ. Oftast vet jag faktiskt inte om att jag är det, men det är någonting jag brukar varna folk för. Gå inte på mina lögner. Jag har varit pillertrillare och jag kan gå långt för att få nya tabletter om jag får abstinens.

Min förra kontaktperson, Jamilla, visste om det här och var sträng. Hon satte tydliga gränser och sa ifrån när jag gått för långt. Med det här stjärnskottet kan jag gå hur långt som helst.

När vi pratat ett tag så börjar hon självklart förklara för mig att jag kommer att behöva vara sjukskriven på 50% större delen av mitt liv, om jag har tur så kan jag jobba och funktionera som en vanlig människa på 75%. Men idag gick hon alldeles över gränsen: "Har du någonsin funderat på att skaffa barn?"

Allting stannade upp. Vad menar hon med det? Självklart vill jag skaffa barn. När jag läser olika bebis-bloggar så kan det ibland svida till lite i själen, just för att jag längtar så mycket efter att få ett alldeles eget barn som jag kan älska mer än vad jag älskar livet självt.

"Du måste ju förstå att det kommer att bli väldigt, väldigt svårt för dig att ha barn. Om du inte sover ordentligt på ett tag, så hör du saker som inte finns. Hur tror du att det kommer att bli när du har ett barn som skriker halva nätterna och kräver så mycket uppmärksamhet? Tror du verkligen att du kommer att klara av det? Va?"

Jag höll på att börja gråta. Det hon just sa var att trycka mina värsta mardrömmar upp i ansiktet på mig och gnugga in det.

Hon sa det inte för att vara elak, det vet jag. Hon försökte bara på ett otroligt klumpigt sätt förklara vilka problem det kommer att innebära att skaffa barn för mig. Att det blir annorlunda i jämförelse med andra mammor. Jag kommer att vara tvungen att sluta med min medicinering, vilket antagligen kommer att få enorma konsekvenser. Jag kommer att vara tvungen att lägga mina egna problem åt sidan, och det är inte så lätt som det låter. Jag har mycket problem rent mentalt/fysiskt och jag kommer alltid att ha det. Det är fel på mina signalsubstanser och annat tråkigt, så det känns nästan som en omöjlighet att kunna se mig själv kunna existera och leva på något annat sätt än vad jag gör nu.

Men jag längtar så innerligt. Jag vill så gärna. Och jag vill gärna tro att jag kommer att kunna klara av att vara en bra mamma när jag väl blir det. Att jag kommer att kunna jobba på dagarna och sen hämta vårat barn på dagis och kunna leva ett normalt liv, som andra kan.

För jag vet att om jag inte längtar så som jag gör efter ett liv där jag kan funktionera och lyckas anpassa min miljö runt mina dåvarande problem. så finns det inget att sträva efter. Jag och Johan har lärt oss att leva med mina problem. Självklart så har vi våra dagar, precis som vilket annat par som helst, men vi kan funktionera och klara oss i vardagen. Det är svårt och komplicerat att kunna funktionera som ett förhållande där en har såpass omfattande problematik att personen ifråga (jag) inte orkar kliva upp på morgonen och vill inte leva mer, men vi har lärt oss. Vi har våra rutiner och vi har våra knep för att få det att funka för att undvika panikattacker för att det lurar nazister runt hörnen.

Men kommer vi att kunna lära oss att leva med ett litet barn? Kommer vi att kunna skapa en bra uppväxtmiljö för ett barn?

Det här är saker jag tänker på ofta, och jag klandrar mig själv. För i slutändan så är det mitt fel att våra liv är som dom är. Och att hon med skarp röst förklarar för mig att det är nästintill en omöjlighet att kunna leva med ett barn när man är i den situation som jag är i, gör verkligen inte saken bättre.

Nu vill jag inte skrämma mina trogna bloggläsare: jag vill inte ha barn nu. Ni kan vara lugna. Jag tror att bara tanken på att jag längtar och tänker på det skrämmer livet ur er, så bli inte galna.




Till något annat: Hon vill följa med på mitt nästa möte med Birgitta på Försäkringskassan, då vi ska diskutera om hur vi ska göra med min aktivitetsersättning. Hon vill följa med för att verkligen pressa dom på pengar, för att jag har mer ADHD-problematik än vad som står i mina papper. Jag skäms redan. Jag lovade att lämna hennes e-mail adress så att dom kan hitta tid för ett möte tillsammans, men när jag får tag på Birgitta ska jag förklara hur läget är. Jag vet att hon tar rätt beslut, och om det blir så att jag inte kan fortsätta få mitt bidrag, så vänder jag mig till CSN. Så enkelt är det. Men nu ska ju den här stjärnan följa med och skämma ut mig totalt. Usch!

Mongo

Jävla blogg som inte vill funka. Förbannelse!

Jag har en väldigt dålig morgon. Jag är arg, vansinnigt ångestfylld och trött. Jag är trött på alltihop. Trött på dig. Förbannelse!

Nu ska jag ta några lugnande, äta gröt och vältra mig i självömkan.

Sorg

Sorg är en intressant känsla. Om något sorgligt händer, t.ex. din katt dör, så slutar du aldrig att sörja. Jag kan inte komma på något exempel där sorgen försvinner och det blir bra igen (Med bra igen så menar jag att man helt slutar sörja någonting. att allt ställs tillrätta igen). För varje gång du du blir påmind om vad som hände din katt som du tyckte om så mycket, så svider det till lite i hjärtat, oftast hur gammal du än blir.

När man är mitt uppe i en sorgeprocess så finns det ingen ände, man uppslukas helt av känslan och försvinner i sin egna lilla värld.

Men i slutändan lär man sig leva med sorgen och den blir inte längre ett handikapp. Man kan gå utanför dörren, man kan tänka på framtiden med sorgen som en del av livet.

Anledningen till varför jag funderat så mycket på sorg och på vad den egentligen innebär, är för att min Pappa ringde igår. Han var nykter, trevlig och alldeles som vanlig. Han pratade på om sitt jobb och berättade med stor inlevelse hur populär han på senaste tiden blivit (Han har varit i tidningen två gånger). Och efter vi lagt på, så bröt jag ihop totalt. Alla spärrar släppte och jag bara grät och grät. Johan kom sen hem, när jag gått och lagt mig. Jag var arg och ångestfylld och berättade att Pappa hade ringt, och som vanligt så försökte han peppa upp mig lite och säga det vanliga: Allt kommer att bli bra i slutändan. Då blev jag arg, hur kan han veta det? Hur kan han säga så, när ingen av oss vet någonting? Hur har han mage att berätta eventuella lögner om något som påverkade hela min existens så mycket?

Jag gick ut till upprörd till vardagsrummet och la mig i soffan. Där grät jag ännu mer än innan, jag nästan skrek och varje fiber i kroppen grät.

Sen började jag fundera; varför gör det såhär ont när han ringer? Varje gång han ringer slutar jorden att snurra och jag bara gråter när vi lagt på.

Min slutslats var att varje gång han ringer så blir jag påmind om att han existerar. Jag har stängt honom ute från min värld, just för att allt som har med honom att göra gör så vansinnigt ont i själen. Jag ser honom som ett riktigt svin och tänker på honom som en böld som inte går att få bort, jag vill inte ha med honom att göra. Samtidigt så saknar jag honom så mycket att jag skulle göra nästan vad som helst för att få bekräftelse från honom. Pappas lilla flicka. Jag blir som ett barn med honom runt mig.

Han är en helt främmande människa i min värld. Jag försöker se på honom som någon jag inte känner och som jag inte ska behöva känna ångest när jag ställer krav och sätter gränser för hans beteende. Han är en främmande man som tränger sig inpå mitt liv och förstör. För om jag skulle se honom som min Pappa, som jag älskar utan gränser, så skulle jag gå under. Allt är en försvarsmekanism för att slippa hantera alla känslor jag bär på när det kommer till honom, för dom är så starka och okontrollerbara.

Om jag ser honom som levande, så kan jag inte se något annat än en långsam död mitt framför ögonen på mig.

Förvirring

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det känns lite som att jag har gått rätt in i en vägg.

När jag satt och gjorde provet så kände jag bara att det inte gick mer. Jag orkar inte, det är inte värt all denna ångest. Om jag blir godkänd på provet så kan jag kanske överväga att fortsätta läsa kursen, men det känns inte som att det är så. Det blev för mycket. Nu måste jag satsa stenhårt på Vård och Omsorgskursen och Medicinska Grundkursen får jag lägga åt sidan så länge.

Jag kanske borde ringa Birgitta på FK? Jag vet inte.

Jag vet ingenting. Jag har dubbelbokat mig själv idag med två saker och jag kan inte välja. En är en "frågesport" i medicinsk grundkurs, där jag kan få högre betyg och kanske inte behöva göra om kursen helt utan bara läsa om mitt förra prov och en brandinformation är i arbetsmiljö och säkerhet, som jag också borde göra ifall jag vill läsa klart kursen så fort som möjligt.

Samtidigt så vet jag inte riktigt vad jag fick för betyg på det senaste provet i medicinsk grundkurs, där det kändes som att det gick helt åt helvete. Men jag vet ju inte. Jag trodde ju att det hade gått bra förra provet, men det gjorde det inte. Jag fick IG, vilket har hänt mig ungefär två gånger i hela mitt liv.

Nu vill jag mest bara gå och lägga mig igen.

Men åh!

Nä vet ni vad. Efter några samtal och diverse dåliga nyheter så känner jag bara att det inte finns någon plats att må dåligt på. Nästan alla människor omkring mig faller som furor, och nu kan inte jag också göra det.

Imorgon ska jag göra mitt prov, så nu ska resten av kvällen gå till att plugga om bakterier och sen en repetition av allt det andra som jag redan har pluggat. Jag måste strukturera upp det här och få grepp om saker och ting, för allting är för svårt att hantera at the moment. Pluggandet ligger i första hand och jag ska göra mitt bästa, jag kan inte göra mer. Jag måste förlåta mig själv för mina brister och inse att jag kanske inte kan plugga så mycket som jag kanske behöver. Jag kan inte koncentrera mig så länge och jag kan inte få ordning på allt i mitt huvud, men det gör ingenting. Det här är som ett test för att se hur mycket jag klarar och jag behöver egentligen inte vara orolig, det går fler tåg så att säga. Jag får alltid fler chanser, just för att jag är sjuk på det sättet jag är.

Efter tre samtal ikväll med mina nära och kära så förstår jag att det inte är riktigt någon som orkar med allt det här strulet, vilket inte alls är konstigt. Systeryster får/måste alltid vara den starka som ska ta tag i saker och ting, men nu måste någon annan hjälpa till här. Om jag bodde i Övik så skulle jag fixa någon som kan skjutsa runt mig i stan så tar jag dom en efter en och slår dom på käften (bokstavligen talat) och förklarar att det får vara nog nu. Det får vara nog med fjanterier och nog med allt hyschhysch som pågår. Nu måste vi ta tag i det här.

Upp till kamp, för helvete!

Jag älskar min Mamma

Det här är en dålig dag. Jag är arg, förkyld, ledsen och trött. Min Mamma fyller år och jag kan inte vara där, Pappa-intrigen tätnar, det är prov imorgon, jag är tjock... allt.

Jag fick en vansinnesutbrott mot Johan alldeles när han skulle fara till jobbet och sen fick jag så dåligt samvete att jag grät lite efter jag hade ringt honom och sagt förlåt.

Eftersom jag mådde väldigt dåligt imorse med min förkylning, så kunde jag inte gå till min kontaktperson på psyket. Det kändes lika bra, jag tål henne inte. Vi tog det över telefon istället, och jag blir äcklad av hennes röst. Det bra med att ta det över telefon är att jag bara kan lägga på när jag vill och den vetskapen gör att det känns ganska bra. Jag fick min vilja igenom och nu får jag nästan själv bestämma över min medicinering. Take that! Nu är jag mest bara snorig. Jag slapp undan lindrigt den här gången.

Jag har jättemycket att plugga. Om jag inte blir godkänd på det här provet så är det kört.

GAH! Jag är så less att jag vill slå sönder saker. Bara kasta saker omkring mig och bara skrika. Det brukade jag göra förut, men då kom polisen och hämtade mig. Grannarna blev oroliga.Det är inte så konstigt när nån skriker helt hysteriskt efter hjälp eftersom dom skulle komma och ta mig och döda mig. Det var när jag slutade med Benso. Jag blev kockibangbang.

Men nu är det ingen som kommer och tar mig. Det är väl mest mig själv jag är rädd för.

Men jävla Pappa. Han är dum i huvudet, men jag saknar honom så mycket att det svider i hjärtat. Det här känns tungt.


Men grattis Mamma! Jag älskar dig, mitt i all denna bedrövelse. Massor!

Kiss och Bajs

Jag har så mycket att göra att det är läskigt. Och just nu är jag vansinnigt trött, men av någon outgrundlig anledning så bokade jag tid för mentorsamtal klockan nio på morgonen. Den dagen jag får sova hur länge jag vill. Smart.

Min röst är helt galen. Jag är så hes att jag nästan inte kan prata, men jag känner mig inte sjuk i övrigt. Det är bara min hals som är sjuk. Det är intressant och väldigt roligt. Jag älskar att vara hes!

Annars så pratade vi om kiss och bajs och allt som hör till. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata om det, för jag tänker på patientens/vårdtagarens situation. Föreställ dig att du är helt pigg i huvudet och kan tänka klart, men din kropp orkar inte så du måste ha hjälp med allt du gör. Nån främmande människa måste tvätta dig och hjälpa dig på toaletten. Men ibland så måste du ha en blöja på dig, där allt kiss och bajs samlas. Sen måste någon annan främmande människa byta blöja på dig när det har samlats för mycket och du har gått runt med det för länge. Och det sorgligaste är att dom hela tiden förbättrar dom här blöjorna, så du kan gå runt i tolv timmar utan att du egentligen behöver byta blöja, för den kan suga upp så mycket. Tolv timmar i ditt eget kiss och bajs. Fyfan.

Fall

Dagen har varit ett levande helvete, allt är helt fel.

Nu är jag bara så vansinnigt less på alltihopa att jag nästan börjar gråta. Så nu kör jag på list-systemet igen. Det är det bästa systemet för att orka göra saker. Annars så ser dom minsta saker ut som ett helt berg, men om man delar upp det så går det bättre. Ikväll är det enkla som att ta ett bad ett helt äventyr i sig. Jag har försökt noppa mina ögonbryn i flera dagar. Så ikväll har varit en kreativ kväll.

Lista för ikväll:
Bada-check
Färga ögonbrynen- check
Noppa ögonbrynen- check
Plugga på om Läkemedel-

Och förresten. Jag fick underkänt på provet jag skrev eftersom jag inte svarat på alla frågor, vilket var kravet. Och vi har ett nytt prov på Fredag. Jag pratade med våran lärare i Vård- och Omsorgsarbete, där jag har ett arbete och två läxor att skriva. Jag borde avsluta min Arbetsmiljö och Säkerhet kurs, och för att göra det så ska jag skriva klart ett arbete och göra ett prov.

Och dessutom så är jag förkyld.


(Får en bamsekram) Johan: "Varför faller man? -Jo, för att lära sig att ta sig upp igen.

Snart ska jag gå till skolan och det enda jag vill göra just nu är att lägga mig ner i sängen igen och bara sova. Har sovit riktigt dåligt inatt och vaknat ofta. Kanske med två timmars mellanrum, så nu är jag helt knäckt. Jag vill inte gå till skolan idag. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Och jag har slut på snus också, så egentligen borde jag gå redan nu så jag hinner köpa. Fast det kanske är lika bra, jag måste ju ändå dra ner på snusandet.

Nä. Nu ska jag rycka upp mig. Det här fixar ju jag! Jag får köpa snus på våran rast och på lunchen kan jag försöka plugga lite efter jag ätit. (Antagligen inte hemma, förra gången jag åt hemma så somnade jag).

Och okej, jag har gått upp i vikt. Så enkelt är det. Men jag visste att jag var tvungen att offra något om jag började skolan igen, så det fick bli vikten. Det blir nog att jag går ner till 50%, och då hinner jag träna. Då kan jag ta tag i det igen. Det är ett senare projekt, och det ger inget att få ångest över det.

Nu blir det åka av! Heja Martina!

Okej. Jag erkänner: jag mår dåligt.

Jag mår riktigt dåligt. Allt jag gör, alla andetag, varje tanke, gör så ont att jag är helt grinfärdig. Jag har tvättat idag, och mellan alla turerna ner i källaren har jag lagt mig ner i sängen och bara stirrat rakt upp i taket. Är det såhär det är tänkt att det ska vara? Kommer jag aldrig att bli frisk?

Och visst, det är klart att jag har gjort framsteg. Det har jag. Men i slutändan så ligger jag i sängen och varje cell i kroppen skriker efter något mer konkret att fokusera smärtan på, precis som förut. Men förut så hade jag inga hämningar, då släppte jag lös monstret och lät det förstöra alltihopa.

Är det verkligen bra att bara ligga här och vänta på ingenting? Det enda som susar i huvudet är piller. Piller, piller, piller. Jag behöver något att stoppa i munnen för att slippa känna såhär, vad som helst. Nu.

Ge mig åtminstone en chans att orka.

Jag saknar Mamma.

För trött

Nä. Jag är för trött för det här. Jag är för trött för att orka öppna ögonen på morgonen och jag är för trött för att kunna sätta mig ner och fokusera mig på något.

Jag har skrivit ett mail till den där jävla Carina. Mitt tålamod tryter och hon får helt enkelt ta och fixa saker nu. Jag är för trött för att orka tjata om det här mer nu. Nu får hon rycka upp sig och sköta sitt jobb.

Pappa har ringt två gånger, och jag har inte orkat svara. Jag vet inte varför. Jag är bara för trött för att orka sitta och lyssna på hans tal på två timmar om sina egna bravader utan att riktigt komma ihåg vem det är han pratar med. Jag är för trött för att visa förståelse och förlåta honom gång på gång. För till slut så försvinner han. Han ringer mig i perioder, sen försvinner han och hör inte av sig förrän nästa gång han behöver prata av sig. Så när han försvinner måste jag alltid hitta på bortförklaringar till varför han har försvunnit den här gången. Bara för att trösta mig själv.

Jag ligger efter i skolan och jag är för trött för att orka ta tag i det.

Jag är för trött för att orka lyssna på Johans, ofta lite bittra, kommentarer om hur dåligt det är att knäcka fingrarna, tjuvröka och snusa för mycket. Om att jag måste ta tag i skolan. "Det är ju bara att göra det", om att jag borde åka och träna och hans bittra suckar när jag gör något som i hans ögon är dumt och onödigt. Jag är för trött för att höra på det.

Jag är alldeles för trött, helt enkelt.

Idag gör det ont att andas för det finns ingen plats för luft. Bara ångest.

Trött

Fy vad tungt det börjar gå i skolan. Herregud så trött och omotiverad jag är. Jag ligger efter i Vård- och Omsorgsarbete och missade hela dagen igår. Jag försov mig eftersom jag kommit hem från Stockholm tre timmar innan, förlät mig själv och bestämde mig för att gå dit efter lunchen. Då kom jag på att jag skulle ha skrivit ett arbete till igår, så då vågade jag inte. Helvete också. Och dessutom så rökte jag tre cigg igår. Moget.

Lite bilder

Eftersom jag fick hålla i videokameran så kunde jag inte fotografera något under matchen, men jag hann få ta några bilder på uppvärmningen. Fast det är nästintill omöjligt att få till något eftersom dom sparkar så vansinnigt snabbt, så det blir mest suddigt.




Johanna är en söt liten tjej som tyvärr förlorade sin första match och fick därför inte vara med mer. Det var väldigt sorgligt och ledsamt.