..

Det är intressant hur snabbt allt kan ändras i mitt huvud. Mina känslor och tankar blåser omkring som om det vore storm och till slut blir jag som förlamad. Jag sitter bara där, får ingen ordning. Hur mycket jag än försöker hålla mig till verkligheten, så har jag ingen styrka kvar för att hålla fast mig och skapa ordning. Så jag ligger där och tittar. Min styrka rinner mellan mina fingrar och till slut så orkar jag inte göra något fysiskt. Jag har ingenting att säga till om, jag är fast där i sängen med ångest som får det att krypa i skinnet och exploderar inombords.

Det enda som behövs för att sätta igång den här processen är den minsta lilla förändring. Jag har redan från början väldigt svårt att anpassa mig till nytt och nu finns det inget spelutrymme alls. Igår fick jag veta att Johan ska flytta in hos Danne istället för att bo kvar i lägenheten som var planen och då raserade allt. Det är ju inte någon stor grej egentligen. Jag har ju ändå flyttat ut här då och har egentligen inte med det att göra.

Men planen var att han skulle bo kvar här och jag skulle flytta till en lägenhet i närheten så vi kan springa över till den andra utan att behöva strula med buss. Bara kunna springa över för att kunna äta middag. Men nu blir det inte så. Nu kommer det inte att bli av och inte funka som våran egentliga plan, så allt raserades.

Och igår skulle vi gå på bio. Vi hade båda två sett framemot det, vi bokade biljetter för flera dagar sen. Men sen blev det sådär jobbigt igen. Som sagt, det behövs inte mycket för att trigga igång en storm.

Jag vill inte vara den här människan mer. Jag vill inte vara i vägen mer. Han dumpade mig för att jag stod i vägen för hans utveckling och nu vill jag inte vara den människan mer. Så igår när Danne ringde (eller sms:ade, jag kommer inte ihåg) och erbjöd Johan festande, som vanligt, så berättade han glatt att han skulle iväg på fest efter bion. Då brast det för mig. Istället för att låta mig själv skena iväg i hans närvaro så tog jag en dusch och grät lite. Varför ska jag stå ut med att känna mig i vägen? Varför ska jag plågas av det faktum att han ska springa iväg på fest så fort vi kommit ut ur bion?

Så jag sa som det var. Jag var inte så dramatisk som jag skulle ha kunnat vara, bara lugn och saklig. Det var lika bra att han ringde Danne på en gång, vi kan gå på bio någon annan gång, för helt plötsligt så kändes det bara som att han skulle ha roligare med Danne än med mig. Och jag vill inte vara i vägen. Sen började en lång diskussion.

Och jag vet att det här i slutändan var en totalt egoistisk handling. Jag orkade helt enkelt inte plågas och vara orolig för det faktum att han hellre ville vara någon annanstans istället för med mig på bion. Då får det vara, jag orkar inte.

Vi for på bio ändå och hade det väldigt trevligt. Det känns oväntat nog inte konstigt att umgås, vi är varandras bästa vänner. Vi kan lugnt sitta och prata om allt det här och reda ut saker vi kommer på. Men känslan av att vara i vägen och otillräcklig är något som alltid finns i bakhuvudet, speciellt när jag visste att så fort vi kom ut från bion så skulle han ringa till någon annan för att fortsätta ha roligt.

Och ja, jag vet. Jag överdriver säkert. Jag kan inte riktigt se det själv, men det är säkert någon som tycker det.

...

Jag såg just en dokumentär om barn med ADHD och till slut så satt jag bara och grinade. Jag vet inte varför, men en stark känsla av bedrövelse och hopplöshet. Det är väldigt sällan jag ens reflekterar över allt det där, det finns ju inte direkt något att göra åt det. Allt har inte förändrats bara för att jag fått min diagnos, problemen är fortfarande samma som tidigare.

Helt plötsligt så är jag inte sjuk. Helt plötsligt räknas mina problem som ett funktionshinder och bara sådär så ändras mina förutsättningar inom alla områden. Det är minst sagt jobbigt och vissa stunder så kan jag inte sluta tänka på hur jag måste anpassa min omgivning för att fixa det jag vill göra. Jag vill ha en utbildning för att sen kunna arbeta med det jag vill.

Jag tror att det är i Februari jag ska påbörja en 'minnesträning' för att förbättra mitt arbetsminne, i första hand. Ca. två timmar varje dag i fem veckor ska jag träffa någon som ska hjälpa mig med min träning. Då kommer jag också träffa en grupp med andra vuxna som har samma problem.

Och det är ju bra. Det är bra att jag får hjälp på dom områden där saker och ting inte riktigt funkar så bra som dom borde.

Det här är väldigt kliché, men det känns orättvist. Varför ska just jag ha det här? Varför ska jag behöva kämpa så hårt med vissa saker? Och framförallt: varför ska jag ha fått gå runt med den här skiten så många år utan rätt hjälp?

Jag brukar inte tänka såhär, faktiskt. Rent i allmänhet så är jag nog mer glad över att det har kommit fram än vad jag är bitter. Men när jag såg på den där dokumentären så kan jag inte låta bli att känna att det är väldigt orättvist. Det gör alltid ont i mig när jag ser sjuka barn, men ikväll sved det ordentligt. Jag känner igen beteendet, frustrationen.

Och sen blir jag så egocentrisk att jag nästan skäms för mig själv, men fan också. Det är orättvist.

..

Oftast när jag kommer hem från skolan kan jag känna en känsla av tillfredsställelse för att jag faktiskt har varit där. Idag gör jag inte det.

Mina prestationskrav jag har byggt upp dom senaste veckorna är löjligt höga. Varför har jag gjort så? Jag som (nästan) alltid varit stolt över mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit trots allt som hänt runtomkring. Jag som alltid säger åt människor att dom ska vara stolta över sig själv och inte låta människors åsikter dra ner dom, vara stolta över vad dom har presterat trots ångest och bedrövelse.

Men nu känner jag mig inte nöjd med något jag gör. När jag spelar piano så kan jag inte sluta öva, för jag kan göra bättre. När jag pluggar blir jag aldrig nöjd. För jag kan göra bättre. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag inte någon jag brukade se, nu ser jag något helt annat. Precis som med ätstörningar då den sjuke inte ser den smala i spegeln som andra gör, utan en överviktig version av sig själv. Ungefär så, fast jag känner mig nästan lite overklig.

Det är som att jag bryter ner mig själv totalt. Känslomässigt är jag så slutkörd att om det skulle visa sig på utsidan skulle jag nog se ut som en gammal tant. Jag går på tomgång, det enda som finns kvar är den där plågsamma känslan av total ensamhet, trots att jag inte är ensam. Jag var tvungen att titta lite närmare för att kolla om mina ögon verkligen hade ändrat färg, dom ser gråa ut. Grått och tomt i blicken, istället för grön/blå färg så såg jag bara tom ut.

Så när jag klev upp i morse och tvättade ansiktet stannade jag upp. Det är första gången jag ser mig såhär. Jag har alltid exploderat i känslor och fått utlopp för dom, nu äter dom upp mig inifrån.

..

Jag är trött. Självklart så ger gårdagens festande sin del i det hela. Men jag är trött. Jag har för mycket saker att göra och för lite kraft att kunna göra dom. Idag borde jag göra saker, det är en sån dag. Inte att jag måste göra något, utan jag borde göra något. Viktig skillnad.

Nu vill jag bara gå och lägga mig igen, men jag kommer bara att ligga och vrida mig för att jag borde göra saker.

Kom igen nu.

..

Jag har väldigt svårt att fokusera mig. En minut känns det bra, nästa känns det dåligt. Att stadigt kunna titta framåt är omöjligt för mig, se det hela med logiska och förnuftiga ögon. För rent logiskt är det här bra, men ibland tar känslorna över och jag tappar greppet.

Jag vill inte att något ska förändras, någonsin. Jag vill inte flytta och jag vill vrida tillbaka tiden. Inget av det här ska ha hänt och jag ska kunna drömma om min framtid med honom. Fast för mig kanske inte var så mycket att drömma om, jag väntade mest på att den skulle komma.

Det här suger. Det är helt jävla värdelöst och jag vill inte vara med. Jag hatar att det blev såhär. Jag hatar det faktum att våra liv är i ruiner och jag hatar att allt vi har byggt upp i sex år har krossats mot marken och gått i tusen bitar.

Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet, jag har inget beslut från försäkringskassan om min aktivitetsersättning och jag har börjat gå i skolan. Min lista på saker jag måste göra blir bara längre och längre och jag vet att om jag inte börjar göra saker så kommer det gå helt åt skogen. Jag ligger efter i livet och jag orkar inte försöka ta mig ikapp.

Förbannade helvete!

...

Det kanske är så finurligt att det här är något bra, något jag behöver. Kanske har vi gått på rutin att det bara ska vara oss. Att vi ska gifta oss med varandra, det har ju alltid varit så självklart. Både vi och människor omkring oss blir väldigt förvånade när man inser det faktum att det är slut. För det ska ju inte vara så.

Men innan allt det här så är det lite som att vi har haft skygglapparna på och inte vågat se på olika saker. Som att vi är olika, är vi inte för mycket olika? Men vi har sett det positiva i det, som att vi kompletterar varandra. Jag har sett det så och jag antar att Johan också har det.

När vi blev tillsammans så var vi väldigt lika. Men på dessa sex år så har vi växt otroligt mycket båda två och vi kanske har växt ifrån varandra. Och om vi är så olika som vi kanske är, kan det bli att istället för att komplettera varandra, så skaver vi? Som att vi istället kväver en del av våran personlighet för att kunna arbeta tillsammans mot världen. Inte att det naturligt ligger som det ska, utan att vi trycker och klämmer in, för det är bara så det ska vara.

Han är min trygghet. Han är marken jag står på och när inte mina ben orkar stå så håller han upp mig. Halva min själ är hans och hela mitt hjärta ligger i hans händer.

Vem är jag utan honom? Vi har varit tillsammans så länge att han är halva mig, vad är det som kommer fram nu?

Det är just det här som är varför han gjort slut, för att utforska sig själv utan mig. Det kanske är bra för mig med.

Kanske är det här det bästa som har hänt oss.

..

Har ni känt den där känslan av att stå still men allting rör sig ändå? Hela jorden snurrar vidare, allt går vidare, alla människor rör på sig.

Jag går omkring, andas och lever. Men det är som att mitt inre har lagt ner helt. Jag känner inte längre några behov av något. Jag kan äta, men jag är inte hungrig. Allt går av ren rutin, nästan. En del saker har försvunnit helt.

Allt går på tomgång.

Nu ska Mimmi snart komma och hämta mig, jag ska sova hos henne i natt. Johan och Lasse kommer tillbaka ikväll och om det var bara Johan så skulle det ju ha gått bra, även fast det är ganska jobbigt. Men att vara med Lasse en hel kväll fixar jag inte. Jag ids inte ens försöka.

Det är bra att hon ska hämta mig. Jag behöver paus från att inte riktigt finnas. Nu måste jag få finnas en stund.

Skola

Jag gick iväg till skolan i morse för introduktion och herregud, hur är det tänkt att nån levande människa ska klara av en planering som den här?

Den här kursen är på 100 gymnasiepoäng och vi ska göra kursen på två veckor. TVÅ VECKOR! Så på Fredag nästa vecka ska jag ha ett prov på hela kursen och vi ska ha tre redovisningar för lärare och två inom gruppen som är på fyra personer.

Jag är inte gjord för att studera, det är inte min grej. Jag är inte dum eller osmart, det går bara inte. Ett av mina problem som kom fram i min utredning visade att jag har fruktansvärt dåligt arbetsminne, om jag ska lära mig något så måste jag läsa det minst 50 gånger. Att det kom fram var otroligt skönt, man kan ju lätt känna sig lite dum i huvudet när man aldrig fixar vissa saker.

Och att jag inte klarar av hur mycket som helst när det kommer till skola kan jag leva med. Jag behöver bara lite extra tid, för det tar ett tag för mig att bara lyckas komma igenom ett kapitel och lära mig det som står. Jag måste läsa det många gånger, skriva upp många gånger och gnugga in allting i min stackars lilla hjärna. Under tiden jag gör det så måste man räkna med ex antal misslyckade försök på att komma igång i överhuvudtaget och perioder på max tio minuters koncentration.

Så egentligen borde jag nog inte studera, det blir mest bara en massa ångest. Det kommer med mycket annat som jag också måste hålla koll på som jag har lite svårt att hantera. Mina raseriutbrott, ångesten, frustrationen.. ja.

Men det går, bara jag får lite tid. Den här gången får jag ingen tid. Och kanske borde jag inte ens ge mig in i det här, jag måste egentligen ta det lugnt. Det är alldeles för rörigt omkring mig, alla rutiner är förstörda och ingenting stämmer.

Jävla fan. Jag vill ju göra det här. Förbannat!

...

Idag har jag städat. Jag har slut på batterier i min telefon och min laddare är hos Jenny och Matti. Hoppas dom kan komma och lämna den, dom har inte hört av sig. Det börjar bli lite sent att strula på med bussar. Undra om jag har någon väckarklocka, jag måste upp i tid imorgon. Ska till skolan för introduktion.

Jag är helt avtrubbad. Det är som att jag går runt i en dimma, trampar i vatten. Jag råkade slå tån mot en tröskel (antar jag) men märkte det inte förrän jag såg att det blödde genom strumpan.

När åt jag senast? Jag kan inte komma ihåg när jag åt en måltid senast. Jag har tryckt in några majskex nu och då, bara för att jag vet att man borde äta. Men nu kommer jag inte ihåg. Tänkte på det när jag kände att jag var tvungen att sätta mig ner en stund när jag stod och diskade.

Det är konstigt ändå. Det är inga extrema känslor. Jag gråter ibland, men i det stora hela så känner jag ingenting. Inga känslor, ingen hunger, ingen törst. Allt har stängts av.

Det är ungefär som att jag sover, men jag lever i min värsta mardröm.

..

Väldigt intressant. Det känns som att han har slitit hjärtat ur mig, fysiskt. Inte bara mentalt.

Allt inom mig skriker. Outtömlig gråt och läskiga känslor om total ensamhet.

Jag vill inte gå och lägga mig. Klockan är 04.37. Undra hur länge man kan vara vaken?


Hur kan han göra såhär mot mig?

..

Du ville prata häromdagen
Och helt plötsligt blev det tyst
Jag undrar vad som hände
Vi som skrattade nyss





Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och kan inte skilja på om jag vill vara med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig

Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär emot mig

..

Tystnad kan plåga. Jag har gjort det mesta. Jag har spelat musik hela dagen, min gitarr har gått varm och mina fingrar har glidit över pianot. Min hjärna har gjort allt för att undvika denna tystnad som jagat mig ett tag nu. Det är tankar som inte fyller någon funktion egentligen, men man måste ändå tänka dom. Eller så är det bara känslor som man måste få ut. Inte extrema känslor. Bara den där skuggan av ångest som svävar omkring en. Som spänningshuvudvärk.

Hans plats i soffan är tom och det ekar av tomheten.

..

Idag är jag trött. Jag är trött på det här. Idag har mina krafter runnit ur mig och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är trött på den här tiden, trött på alla tankar och all stress.

Det är bara en stor och mörk röra som jag inte kan hitta ut ur. Just nu kan jag inte se något ljus i tunneln, det står bara still.

Det är stökigt i lägenheten. Ingenting är som det ska vara, alla saker är på fel plats. Hur jag än försöker organisera så ligger ingenting rätt. Jag köpte mappar, hålslagare, pärm.. Allt för att kunna organisera mina viktiga papper. Men det är på fel plats. Mina noter ligger inte rätt, mina nya får inte plats någonstans. Mina böcker står på samma plats, men dom står inte där dom ska. För inget i den här lägenheten är på rätt ställe längre.




Är hon vackrare än mig?

..

Jag försov mig till tandläkaren. Nu får jag inte bara betala 300:- i avgift, jag måste också ta tjuren vid hornen och våga ordna en ny tid.

Nu är det helt fel. Jag har varit vaken nästan hela natten, antagligen för att jag somnade på Jenny och Mattis soffa igår och sov några timmar mitt på dagen. Hur det gick till vet jag inte.

Men nu blev allt snett. Jag hade gjort en mycket välplanerad plan för den här dagen. Gå till tandläkaren - gå till skolan för inskrivning - gå vidare in till stan - handla saker för att kunna organisera mina papper och en bok jag behöver - tvätta och städa undan. Tvättiden skulle jag boka på vägen mot tandläkaren, för det går inte att boka över internet. Något fel på hemsidan, så nu bokar man i huset intill.

Inte nog med allt detta, jag hittade räkningar jag har glömt betala nu över jul. Jag trodde vi hade tagit med alla! "Om inte räkningen betalats innan den 13:e går det vidare till inkasso." HELVETE! Det är den 13:e idag, hoppas att det går bra.

Eftersom jag nu är helt uppe i varv så sprängs nästan mitt huvud. Saker jag inte ens hade tänkt ge någon tid idag, får helt plötsligt en massa utrymme. När får jag veta om försäkringskassans beslut? Tänk om dom börjar bråka, vad gör jag då? Hur ska jag få pengar till att köpa möbler jag måste ha till nya lägenheten? Vad behöver jag för möbler? Var ska jag bo? Vad ska jag göra nu? Hur kunde han göra så? Vem är jag utan honom? Hur ska jag hitta marken igen?

Hur ska jag göra med medicinen där dom skrivit fel dosering i jämförelse med senaste gången? När kommer Emma att ringa upp? Hur ska jag boka ny tid hos tandläkaren? När ska jag boka tid för tvätt? Ska jag fortfarande locka mitt hår idag? Hur kommer det att gå i skolan? När ska jag gå dit? Kommer jag att misslyckas igen? När ska jag egentligen ta ner julgardinerna? Vilka tallrikar vill jag köpa?

Herregud. Allt samtidigt, ingen nåd. Jag försöker desperat att skriva listor, men får inte ihop dom.

När jag tappar greppet som jag gör nu, tappar jag allt försvar jag har byggt upp. Jag måste strukturera upp mina egna tankar nuförtiden. Annars försvinner jag i alla frågor som ställs och drunknar i alla känslor som rusar genom kroppen. Känslor av förtvivlan, panik, sorg, förvirring, chock, ilska.. jag låter inte mig själv få tänka framåt. En dag i taget. Inte tänka på vårat bröllop, våran bebis, våran framtid. Men när det blir fel så tappar jag kontrollen.

TYST!

..och allt för att jag missade en tid hos tandläkaren.

..

Nu har jag tagit hem min resväska. Jag tänker packa upp den, vika in mina kläder i garderoben och sen ska jag sova i min säng.

Det är väldigt spännande just nu, angående mitt boende. Jag har ju anmält mig på lägenhet efter lägenhet och hamnar alltid långt ner på listan. Dom som kommer på sjunde plats och uppåt har en chans och jag hamnar på 7:e plats varenda gång. Men den här lägenheten var jag femma på och har sakta men säkert klättrat uppåt. Jag har tackat ja till den, så om jag nu skulle komma etta så skulle jag få den. Sista svarsdatumet var igår och nu ligger jag tvåa. Eftersom jag ligger tvåa så har alltså ettan svarat ja, men det har inte stått "tilldelad annan" så nu har det antagligen blivit något fel. Men ändå!

Det är den ultimata lägenheten för mig. Den ligger bara något hus från våran lägenhet, en etta på 29 kvm med sovalkov på andra våningen. Huset ligger alldeles intill skogen och JAG VILL HA DEN!

Vi har tagit ett gemensamt beslut att jag ska bo i närheten så vi lätt kan springa över till varandra. Det är ju faktiskt så, att efter alla känslostormar har lagt sig lite, är vi bästisar. Han känner mig mer än någon annan på hela jorden. Vi kan skopa fisar i soffan och gräva fingret mot hjärnan via näsan, bredvid varandra.

Men först måste jag få flytta och reparera mig själv. Få distans, ordning och struktur.

Jag funderar på att hitta upp personen som är etta och döda den. Jag vill verkligen ha lägenheten. Mitt i all denna bedrövelse är livet skyldig mig:
- Den här lägenheten
- Att beslutet går igenom hos Försäkringskassan
- Att jag lyckas få ordning på min ekonomi.


Annars så ska jag till tandläkaren imorgon. Jag kan inte med ord förklara hur nervös och ångestfylld jag är. Jag skäms över mina tänder, på riktigt. Mina tänder är värdelösa med hål i, tandköttet är sabbat efter allt snusande.. uuusch! Och dessutom så hatar jag tänder rent i allmänhet också. När vi fick se på filmer om hur vi ska ta hand om gamlingars tänder så höll jag nästan på att kräkas. Så jävla vidrigt.

..

Ikväll sover jag hemma och bedrövelsen sitter i väggarna. Jag tror inte Johan påverkas nämnvärt på den, men den förföljer mig. Min ångest börjar få skepnad och springer förbi i ögonvrån. Jämt.

Jag börjar bli ordentligt sliten. Det är ett konstant tryck över mig och det börjar sätta sina spår. Det är som att jag bara stänger av. Så fort jag får tillfälle så lägger all verksamhet ner och jag blir overklig, kan se mig själv ligga i soffan. Eller sitta på bussen. Eller promenera.

Hos Jenny och Matti går det bättre. Då har jag sällskap som inte sliter hjärtat ur mig, men ångesten hänger över mig som en mörk skugga. jag skulle med all säkerhet inte fixa något av det här om jag inte hade dom.

Men nu är jag hemma. Egentligen så kanske jag inte borde vara det, jag kanske borde ta avstånd helt och bo hos dom ända till helgen då Johan åker iväg till Barcelona.

Fast jag måste ju möta ångesten nån gång. Jag kan inte gömma mig från mitt hem i all evighet, jag kommer ju ändå att bo kvar här i någon månad eller tre. Det är mitt hem också, inte bara hans.

Imorgon ska jag till Emma. Jag vet inte vad jag ska säga, jag har nästan alltid något ämne jag behöver diskutera eller reda ut, men inte den här gången. Jag känner inget behov av att diskutera det här, även fast det är just därför jag ska dit. Jag vill inte spela upp det här gång på gång, allt som har hänt. Vad han har gjort, sagt eller tagit. Det är bara slut.

Men var går gränsen mellan förväntad ångest i en sånhär situation och sjuklig ångest?

Jävla helvete. Förbannelse och fanskap. Klamydia, herpes, hemorrojder och svininfluensa. Bajs på pinne och samurajattack.

..

The type of guy who doesn’t see
What he has until she leaves
Don’t let me go
Cause without me, you know you’re lost
Wise up now or pay the cost
Soon you will know







We got along
We got along
We got along until you did that
Now all I want is just my stuff back
Do you get that?
Let me repeat that
I want my stuff back

..

Jag förtjänar bättre än det här.

..

Jag har verkligen grävt ner mig själv. Jag har nästan bara sovit sen jag kom till Jenny. Inte duschat, ätit något som kan räknas som mat eller tagit medicinerna ordentligt. Mina kläder hänger fortfarande på tork för jag har inte orkat packa ner dom.

I det stora hela så gör jag precis allt det som man inte ska göra när det går tungt. Då ska man ha rutiner. Sikta på att sova bra och äta ordentligt. Gå ut en stund varje dag OCH ta medicinerna ordentligt.

Men jag tycker ändå att jag kämpar på bra. Med jämna mellanrum så slås jag sönder av saknad och bedrövelse, men har lyckats hålla en bra distans till ångesten. Det är bara någon timme här och där som jag längtar hem och längtar efter tider då det kommer att funka bättre. Tiden för en månad sen. Jag längtar efter all tid som inte är just precis nu.

Mitt sällskap kan inte vara bättre än såhär! Om jag inte skulle ha varit här så skulle jag inte ha fixat det alls. Jenny och storebror Matti, Neko och den lilla kisseungen.. det kan inte gå fel med det sällskapet.

Idag måste jag hem en sväng för att hämta ett papper och imorgon ska vi äta middag tillsammans för att fira att han äntligen har fått göra bort den där jävla tentan of doom. Det blir trevligt att få ladda upp batteriet lite.

Men att hitta en lägenhet är nästan omöjligt. Antagligen för att en ny termin har startat. Jag fattar inte hur jag ska lyckas med att hitta någonstans att bo. Den som ger mig någonstans att bo i nån månad eller tre får allt jag kan ge. Dig kommer jag att älska i all evighet.

Nåväl. En dag i taget. Dagens projekt är att rycka upp mig lite. Kämpa!

..

Ingen av oss har några svar att ge. Var jag än vänder min blick, vad jag än gör, så ser jag inget annat än frågor. Hela min tillvaro har ställts upp och ner, inget stämmer. All trygghet jag byggt upp har raserats på några dagar.

Den väg jag bestämde mig för att gå och dom målen jag har haft framför mig finns inte längre.

Hur jag kunde bli så sviken förstår jag fortfarande inte. Hur någon har krossat mig såhär trodde jag inte var möjligt. Om han hade skjutit mig hade det gjort mindre ont än vad det gör ibland.

Jag har packat min resväska.

Kommer vi att hitta tillbaka till varandra?

...

Jag vill ha en lägenhet. Nu. Jag MÅSTE få en lägenhet med så snabb inflyttning som möjligt. Hela våran plan går åt skogen om jag inte kan flytta väldigt snart.

Imorgon packar jag min resväska och bosätter mig hos Jenny några nätter.

Våran plan just nu är att vara ifrån varandra. Johan behöver distans och jag tror att det är minst lika bra för min egen del. Det skadar ju inte att känna sig självständig i en egen lägenhet med egen inkomst. Men jag ser inte alls framemot det här.

Det är himla konstigt. Vi har gjort slut, Johan dumpade mig. Men nu behöver/vill han ha tid för sig själv för att kunna på varför han gjorde slut för att sen förhoppningsvis kunna fortsätta vårat förhållande. Så jag är en upptagen singel.

Men jag tänker inte sitta och bara vänta. Jag ska ta tillfället i akt och utvecklas jag med. Jag ska göra saker jag inte har gjort och utforska mig själv. Kanske börja göra något nytt? Jag har många förslag på saker jag kanske borde försöka mig på, saker jag har drömt om att göra. Här följer några exempel:
- Köpa en symaskin
- Bli en ninja
- Köpa en elgitarr
- Bygga saker

Jag tänker fortsätta att kämpa på med mina studier som nu kommer att vara på distans och jag kommer fortsätta leva mitt liv.

Men min själ kommer alltid vara en del av honom. Han är mer än halva mig.

Jag hoppas att vi klarar av det här.

...

Jag är helt slut. Inatt har jag skiftat mellan att skrika som en galning och kasta saker omkring mig, och sen fått en tröstande roll för att trösta och lugna ner honom.

Det blev himla invecklat nu. Den lugna känslan i lägenheten har bytts ut mot något jag inte kan sätta ord på, jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Jag har aldrig känt mig så sviken, så lurad. Och panikslagen. Jag trodde aldrig att han skulle göra såhär mot mig. Sen fick det helt plötsligt fruktansvärda konsekvenser och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Något som också skapar problem är att jag älskar honom. Jag vill inget annat än att han ska vara lycklig och för att han ska kunna bli det så måste jag stötta honom. Vi är varandras absolut närmaste vänner, och jag har inte hjärta att lämna honom i den här röran. Även fast jag kanske borde. Jag borde ta mina väskor och fara, men jag kan inte bara lämna honom här i en av sina värsta stunder i livet.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag låg så länge i sängen och tittade upp i taket att jag fick ont i nacken. Jag kände hur livet rann ur mig. Sakta men säkert så rinner jag ner i en pöl och tappar allt.

Vad fan gör jag nu?

...

Så. Vi ska flytta isär. Vilken relation vi har till varandra vet inte riktigt någon av oss. I det stora hela så är det såhär: Johan har dumpat mig. Han vill ha distans, mest för att försöka förstå varför han gjorde slut. För egentligen så vill han fortsätta ha ett förhållande med mig. Han älskar mig, är kär i mig. Men det här är något han måste få göra. Minst sagt en livskris. Han måste få utrymma för att utvecklas och förstå vad det var som hände när han helt plötsligt vaknade upp på morgonen och hävde ur sig att det var över. Måste komma ifatt något han inte vet vad det är.

Relativt flummigt, men det funkar ganska bra ändå. Jag har börjat leta efter lägenhet och hur vi ska göra innan dess vet vi inte riktigt. För jag kan inte leva i en resväska och fara runt till kompisar ända till jag har fått en lägenhet, det går inte och det vet vi båda två. Det skulle vara förödande för min lilla, lilla mur jag har byggt upp mot ångesten det innebär att inte ha ordning på saker.

Att jag ska flytta igen känns oerhört drygt. Och att jag inte ska bo med honom gör att det svider ordentligt i hjärtat, men det kanske känns bättre då. Det kanske är något jag också behöver, jag vet inte.

Det sura med att flytta isär är det här med möbler och allt annat vi har gemensamt. Hur man än vrider och vänder på det så måste man köpa nytt. Jag måste ha följande:
-Säng
-TV
-Micro
-Dammsugare

Sängen är på absolut första plats. Man kan klara sig bra utan det mesta, det är bara obekvämt att vara utan. Men en säng måste jag ha. Att sova på en luftmadrass är inte så lockande.

Sen kommer man till alla andra saker man behöver. Bokyllor, porslin, lampor, handdukar.. you name it. Och hur jag ska få råd till detta blir ett mysterium. Men det kommer att lösa sig, det vet jag. Första steget är att hitta en lägenhet, för jag känner mig lite kräsen där. Jag vill bo kvar på Liljansberget! Det är fint, nytt, fräscht och lagom avstånd till allt. Som tur är så är lägenheterna svindyra och små. Det är inte så många som vill ha dom då.

Det känns skönt att ha något att sikta på. Något som är säkert: jag ska flytta.

Det här kommer att gå bra, det måste. Beslutet från FK är något som helt enkelt måste gå igenom, annars har jag inga pengar alls. Men det låg ett brev i postlådan om beslutet för mitt bostadstillägg, där det har bestämts att jag ska få samma summa som jag har nu ända fram till slutet av året. Hur det går ihop vet jag inte riktigt, eftersom dom fortfarande inte har tagit något beslut om jag får fortsätta ha mitt bidrag. Bostadstillägget hänger ihop med aktivitetsersättningen.

Och snart börjar skolan igen. Det händer minst sagt mycket nu. Men som sagt, jag känner mig nästan oroväckande lugn och säker.

En sak, dag och steg i taget.

Imorgon eller nästa dag tar jag min resväska och bosätter mig hos Jenny och Matti några dagar. Hurra!

Time out

"Marple, viskar jag till min hund med ett tragiskt tonfall, 'nu är det bara du och jag. Ensamma i världen.'
Det bästa med mig är att jag har en benägenhet för melodramatiska överreaktioner och samtidigt är absolut medveten om detta i varje sekund - vilket jag naturligtvis aldrig skulle erkänna.
Medan jag gråtande packar mina saker, begraver ansiktet i mina darrande händer eller med italiensk glöd krossar två, tre glas mot väggen händer det ofta att Philipp säger saker som: "Ta nu ett djupt andetag" eller: "Varför ska du alltid hetsa upp dig på det där sättet?" eller: "Lägg av med att spela teater!"
Det är ju som om någon i salongen skulle resa sig upp mitt under slutscenen i Romeo och Julia och ropa till skådespelarna på scenen: "Nej, hör ni, nu får ni väl ta och skärpa er, va!"
Det stör mig när folk inte tar mina överdrivna känsloyttringar på allvar. Jag som lägger ner så mycket möda på dem."

...

Bara tanken på att aldrig mer få krypa in under hans täcke gör att mitt hjärta skriker av förtvivlan. Så, mitt trick för överlevnad är att förneka att det här verkligen händer i verkligheten och att allt kommer att bli bra.

Det är en himla röra alltihopa. Han vet ingenting och det leder till att jag inte vet någonting. Ibland så känns det som att det kanske kommer att lösa sig och ibland så tappar jag andan för att det känns så hopplöst. Jag har inga regler eller bestämmelser, för han kan inte ge dom. Så jag får panik.

Är det något jag har sagt? Är det något jag har gjort?

Är det mitt fel?

Jag saknar honom.

...

Mitt nyårsfirande blev inte direkt lyckat. Jag kämpade tappert, men bara hans närhet bröt ner mitt inre i små smulor och mamma fick hämta mig. Jag bröt ihop samma stund som jag klev in i bilen. Förtvivlan.

Igår åt vi oxfilé men jag kunde lika gärna ha tuggat på en skosula.