Det här är en hälsning till min syster:
http://www.youtube.com/watch?v=4OmhRCgmSTU&feature=related
Hur kan du gå vidare?
Gott nytt år och pussa på Ellen!
MVH
/En undrande, förtvivlad tjej på 23 höstar
onsdag 31 december 2008
Hungrig
Jag och Johan gick och storhandlade igår, vuxna som vi är. Folk har alltid sagt att man inte ska gå och handla när man är hungrig och det är dumheter. Vi var båda två hungriga som svältande vargar och vi handlade därför mycket mat. Att handla mycket mat är smart, för då slipper man gå och handla hela tiden.
Idag var tanken att jag skulle gå på gymmet men såg alldeles nyss att det är stängt idag och jag blev inte ledsen.
Vi handlade en såndär UFO-grej igår, en sån som man skickar upp i himmelen genom att tända ett ljus, så nu kan Vilmer vara med också i vårat nyårsfirande. Jag och Johan ska vara bara vi två ikväll och äta fin middag. Jag spenderar hellre en sånhär kväll med honom än att fara ut och supa. Vi har ju nästan aldrig tid att spendera med varandra, så det känns bra att börja det nya året med honom.
Nu har jag ätit en riktig monsterfrukost med gröt och mackor och ska lägga mig i sängen igen och kolla på Family Guy.
Idag var tanken att jag skulle gå på gymmet men såg alldeles nyss att det är stängt idag och jag blev inte ledsen.
Vi handlade en såndär UFO-grej igår, en sån som man skickar upp i himmelen genom att tända ett ljus, så nu kan Vilmer vara med också i vårat nyårsfirande. Jag och Johan ska vara bara vi två ikväll och äta fin middag. Jag spenderar hellre en sånhär kväll med honom än att fara ut och supa. Vi har ju nästan aldrig tid att spendera med varandra, så det känns bra att börja det nya året med honom.
Nu har jag ätit en riktig monsterfrukost med gröt och mackor och ska lägga mig i sängen igen och kolla på Family Guy.
tisdag 30 december 2008
Nyår
Jag är så vansinnigt trött och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag vill bara sova och sova, det känns som att jag går i vatten. Varje steg känns som hundra. Jag fattar ingenting. Jag kanske är trött efter resan till och från Övik?
Nyår börjar närma sig och jag fattar inte riktigt varför det är en så stor grej. Nu låter jag som en riktigt sur pessimist, men varför fira att ett år har gått? Folk säger att det är en chans att börja om, lägga löften som ska göra livet lättare som man inte håller. Jag måste göra såna löften varje vecka, annars skulle jag inte funktionera.
"Nästa vecka ska jag överleva och imorgon kommer att bli en bättre dag."
Nyår börjar närma sig och jag fattar inte riktigt varför det är en så stor grej. Nu låter jag som en riktigt sur pessimist, men varför fira att ett år har gått? Folk säger att det är en chans att börja om, lägga löften som ska göra livet lättare som man inte håller. Jag måste göra såna löften varje vecka, annars skulle jag inte funktionera.
"Nästa vecka ska jag överleva och imorgon kommer att bli en bättre dag."
måndag 29 december 2008
Skit/tvättdag
Jag håller på att tvätta, vilket jag var väldigt inspirerad till att göra för några timmar sedan. Men när Johan kom hem från jobbet så visade han upp en imponerande stor påse med smutskläder. Det gjorde mig inte glad. Jag hade lagt upp världens plan så att jag skulle hinna med tvätten och våra sängkläder, men nu blev den helt förstörd. Jag fattar ingenting. Varför lägger han inte sin tvätt i tvättkorgen? Varför lägger han sin tvätt i en tvättpåse i klädkammaren? Varför?
Nåväl, det får funka ändå antar jag.
Idag for jag iväg på gymmet och det gick fruktansvärt dåligt. Jag hade glömt min vattenflaska och jag var vansinnigt oattraktiv. Smutsiga mjukisbyxor och ett linne som fick mig se, om möjligt, ännu tjockare. Men jag tränade åtminstone en liten stund innan jag var tvungen att gå därifrån. Usch.
Eftersom jag har tappat bort min sminkväska så var jag tvungen att vandra in på Kicks och storshoppa. Att handla smink är svårt, det är en riktig djungel. Jag tror att jag lyckades att få till det ganska bra ändå. Jag köpte hårfärg också, så nu har jag nyfärgat hår och är nysminkad, bara för att. Jag är ganska snygg, måste jag erkänna.
Trippen till övik och allt julätande har gjort sitt och jag känner att jag måste lägga om kosten ganska rejält här. Nu är det slut på godisätandet! Under dagen har det gått ganska bra, men nu börjar sockersuget smyga sig på och jag blir bitter. Dom första dagarna är värst har jag fått lära mig, så jag får motivera mig med det.
Jag är vansinnigt trött och sliten i kroppen. Det känns som att jag måste vila ikapp mig lite sen mitt öviksbesök, då jag ränt omkring som en galning. Så istället för att ställa väckaren imorgon för att gå på gymmet på förmiddagen så ska jag bara sova tills jag vaknar av mig själv. Sen ska jag somna om en stund till bara för att.
Nu ringde Johan, han har tränat klart och frågade om han skulle köpa med sig någonting hem från affären. Eftersom jag har ett enormt godissug så blev det outhärdligt jobbigt, men beslutet blev ölkorv (??) och mackor. Buhu. Jag vill ha ett kilo godis och femton liter Cola Zero. Sen vill jag ha hundra lussebullar och tio pannkakor.
Nåväl, det får funka ändå antar jag.
Idag for jag iväg på gymmet och det gick fruktansvärt dåligt. Jag hade glömt min vattenflaska och jag var vansinnigt oattraktiv. Smutsiga mjukisbyxor och ett linne som fick mig se, om möjligt, ännu tjockare. Men jag tränade åtminstone en liten stund innan jag var tvungen att gå därifrån. Usch.
Eftersom jag har tappat bort min sminkväska så var jag tvungen att vandra in på Kicks och storshoppa. Att handla smink är svårt, det är en riktig djungel. Jag tror att jag lyckades att få till det ganska bra ändå. Jag köpte hårfärg också, så nu har jag nyfärgat hår och är nysminkad, bara för att. Jag är ganska snygg, måste jag erkänna.
Trippen till övik och allt julätande har gjort sitt och jag känner att jag måste lägga om kosten ganska rejält här. Nu är det slut på godisätandet! Under dagen har det gått ganska bra, men nu börjar sockersuget smyga sig på och jag blir bitter. Dom första dagarna är värst har jag fått lära mig, så jag får motivera mig med det.
Jag är vansinnigt trött och sliten i kroppen. Det känns som att jag måste vila ikapp mig lite sen mitt öviksbesök, då jag ränt omkring som en galning. Så istället för att ställa väckaren imorgon för att gå på gymmet på förmiddagen så ska jag bara sova tills jag vaknar av mig själv. Sen ska jag somna om en stund till bara för att.
Nu ringde Johan, han har tränat klart och frågade om han skulle köpa med sig någonting hem från affären. Eftersom jag har ett enormt godissug så blev det outhärdligt jobbigt, men beslutet blev ölkorv (??) och mackor. Buhu. Jag vill ha ett kilo godis och femton liter Cola Zero. Sen vill jag ha hundra lussebullar och tio pannkakor.
Ellen
Nu är jag tillbaka i Umeå, vilket känns väldigt trist. Igår så började jag gråta för att jag skulle åka hem, jag saknar att bo i Övik. Övik är egentligen världens skitstad, men jag får vara nära min familj. Jag trivs att bo i Umeå, men ibland känns det så ensamt. Jag har vänner förstås, men jag har inte min familj. Och jag har haft så roligt!
Nu ska jag lite snabbt lägga upp några bilder på Ellen innan jag ska skynda iväg till bussen för att åka på gymmet.
Nu ska jag lite snabbt lägga upp några bilder på Ellen innan jag ska skynda iväg till bussen för att åka på gymmet.
Ellen och Mormor
Ellen och morfar
Ellen och morbror Matti
Ellen och morbror Markku
lördag 27 december 2008
Jul
Julen är över och om jag ska sammanfatta det hela så har det varit en bra jul. Vi hade våran traditionella middag/kväll hos Mamma och igår var jag hos pappa med syster&co, vilket gick över förväntan. Pappa var nykter, drack bara en folköl till maten och vi satt och pratade över en kopp kaffe efter maten, precis som en vanlig familj. Väldigt trevligt och oväntat.
Jag har fått träffa Ellen flera gånger nu och jag blir bara mer kär för varenda gång. Ska lägga upp någon bild på henne när jag kommer hem, hon är världens sötaste. Just nu är jag hos Johans föräldrar och väntar på att Johan ska komma ner till stan så vi kan fira vårat fem- års jubileum.
Det blev ytterst lite paketöppnande i år. Johan öppnade vårat paket från big siz' hos mamma och jag öppnade paketen från Johans familj efter deras firande när vi kommit tillbaka. Jag var bara där en sväng, det blir lite väl intensivt med firande i den där familjen. Dom satsar stenhårt på alla högtider och jag känner mig lätt lite obekväm.
Årets bästa julklapp är min borr. Nu jävlar blir det borra av! Det är en bra borr som man kan borra allt med, precis en sån jag ville ha.
Min sminkväska har försvunnit! Jag blir helt nervös. Jag trodde jag hade packat med den, men det hade jag inte. Och nu när Johan skulle åka så hittade han den inte i lägenheten. Den var ingenstans. Jag känner mig alldeles naken. Tur att jag har fått pengar så jag kan köpa nytt smink, om jag nu behöver det. Att förlora sin sminkväska måste vara en på topp-tio listan i dryghet.
Nu ska jag äta choklad och kolla på deras splitternya, jättestora tv.
Jag har fått träffa Ellen flera gånger nu och jag blir bara mer kär för varenda gång. Ska lägga upp någon bild på henne när jag kommer hem, hon är världens sötaste. Just nu är jag hos Johans föräldrar och väntar på att Johan ska komma ner till stan så vi kan fira vårat fem- års jubileum.
Det blev ytterst lite paketöppnande i år. Johan öppnade vårat paket från big siz' hos mamma och jag öppnade paketen från Johans familj efter deras firande när vi kommit tillbaka. Jag var bara där en sväng, det blir lite väl intensivt med firande i den där familjen. Dom satsar stenhårt på alla högtider och jag känner mig lätt lite obekväm.
Årets bästa julklapp är min borr. Nu jävlar blir det borra av! Det är en bra borr som man kan borra allt med, precis en sån jag ville ha.
Min sminkväska har försvunnit! Jag blir helt nervös. Jag trodde jag hade packat med den, men det hade jag inte. Och nu när Johan skulle åka så hittade han den inte i lägenheten. Den var ingenstans. Jag känner mig alldeles naken. Tur att jag har fått pengar så jag kan köpa nytt smink, om jag nu behöver det. Att förlora sin sminkväska måste vara en på topp-tio listan i dryghet.
Nu ska jag äta choklad och kolla på deras splitternya, jättestora tv.
måndag 22 december 2008
Martin
Jag har sovit en natt igen och det börjar kännas i kroppen. Jag fattar inte riktigt vad som har hänt, men helt plötsligt så har jag börjat sova helt konstigt. Jag sover i 2 till 3 timmars intervaller och vaknar hela tiden. Jag fattar ingenting, hoppas att det släpper snart.
Idag ska jag åka ner till Övik och jag borde verkligen packa nu, men jag är så himla trött.
Det jag egentligen skulle säga är att jag har världens sötaste småbröder. Martin har ringt och skickat sms för att kolla när jag kommer. Han ringde alldeles nyss och frågade när jag skulle komma ner och vad jag skulle göra ikväll. Vi kom fram till att vi skulle umgås ikväll.
Martin besöker våran mormor och morfar regelbundet, hälsar på min syster och hjälper henne (speciellt då hon var gravid) och han kramas med mamma.. allt. Han är nog en av dom snällaste människor jag känner. Och roligaste.
Nu blev jag inspirerad till att packa, jag vill hem!
Idag ska jag åka ner till Övik och jag borde verkligen packa nu, men jag är så himla trött.
Det jag egentligen skulle säga är att jag har världens sötaste småbröder. Martin har ringt och skickat sms för att kolla när jag kommer. Han ringde alldeles nyss och frågade när jag skulle komma ner och vad jag skulle göra ikväll. Vi kom fram till att vi skulle umgås ikväll.
Martin besöker våran mormor och morfar regelbundet, hälsar på min syster och hjälper henne (speciellt då hon var gravid) och han kramas med mamma.. allt. Han är nog en av dom snällaste människor jag känner. Och roligaste.
Nu blev jag inspirerad till att packa, jag vill hem!
söndag 21 december 2008
Hångel
Idag har jag slagit på stort och paketpysslat. Eftersom allt som har med paket att göra är ångestfyllt, så såg jag verkligen inte framemot projektet, men i slutändan så satt jag på köksgolvet med tejp, presentpapper och snören över hela golvet. Eftersom jag och Johan är så vansinnigt coola så har vi svart papper. Så vansinnigt häftigt. Var bara tvungen att nämna det.
Imorgon är en öviksresa planerad och det gör mig nöjd. Har två ärenden på stan innan jag kan åka. Jag har dock känt mig väldigt krasslig idag, feber på intågande, såklart.
Pappa ringde mig idag. Eller, han ringde till Johan, för jag hade inte min telefon på mig så jag missade det. Så han ringde till Johan och gratulerade honom för sin 3:e plats i Sm och berättade att det skulle vara julmiddag hos honom, kom inte ihåg vilken dag. Det första jag sa åt Johan när han ringde var att jag inte ville prata med honom, men han frågade inte ens efter mig och jag vet inte riktigt om jag kanske blev lite besviken.
Jag är inte alls sugen på att åka och äta middag hos honom. Johan kan inte följa med och jag vill nog egentligen inte fara dit iöverhuvudtaget. Men som vanligt känner jag mig kluven i relationen till Pappa, allt tvivel försvinner aldrig. När Johan berättade att Pappa har fått ett halvår tjänsteledigt från brandstationen så var min direkta kommentar: "Det har han bara tagit så han kan supa som han vill." För jag tror att det är så. När han kan planera sitt schema själv, så kan han därför supa när han vill också.
Och samtidigt skriker hela min själ efter bekräftelse.
Nåväl, nu ska jag inte låta han förstöra en kväll till. Han har ju en tendens att gräva sig in i mitt samvete och mina tankar så alla kvällar den mannen har förstört i mitt liv går inte att räkna. Och dessutom så har jag och Johan ett inplanerat hångel som kommer att äga rum snart. Vi bestämde tidigt idag att vi skulle hångla när han hade borstat tänderna, så nu blir det hångel! Hångel är grymt underskattat. Ni som har en partner: planera in ett hångel, det blir garanterat trevligt. Bestäm det gärna några timmar innan, så man får vänta lite. Det är dagens relationstips, för såna kommer jag ofta med.
Och förresten! Min syster har gett upp den, i mina ögon sett, ultimata och odödliga förälskelsen i Måns Zelmerlöw. Hon har börjat tvivla. Fy fan. Om jag fick bestämma skulle jag gärna ha ett inplanerat hångel med honom.
Imorgon är en öviksresa planerad och det gör mig nöjd. Har två ärenden på stan innan jag kan åka. Jag har dock känt mig väldigt krasslig idag, feber på intågande, såklart.
Pappa ringde mig idag. Eller, han ringde till Johan, för jag hade inte min telefon på mig så jag missade det. Så han ringde till Johan och gratulerade honom för sin 3:e plats i Sm och berättade att det skulle vara julmiddag hos honom, kom inte ihåg vilken dag. Det första jag sa åt Johan när han ringde var att jag inte ville prata med honom, men han frågade inte ens efter mig och jag vet inte riktigt om jag kanske blev lite besviken.
Jag är inte alls sugen på att åka och äta middag hos honom. Johan kan inte följa med och jag vill nog egentligen inte fara dit iöverhuvudtaget. Men som vanligt känner jag mig kluven i relationen till Pappa, allt tvivel försvinner aldrig. När Johan berättade att Pappa har fått ett halvår tjänsteledigt från brandstationen så var min direkta kommentar: "Det har han bara tagit så han kan supa som han vill." För jag tror att det är så. När han kan planera sitt schema själv, så kan han därför supa när han vill också.
Och samtidigt skriker hela min själ efter bekräftelse.
Nåväl, nu ska jag inte låta han förstöra en kväll till. Han har ju en tendens att gräva sig in i mitt samvete och mina tankar så alla kvällar den mannen har förstört i mitt liv går inte att räkna. Och dessutom så har jag och Johan ett inplanerat hångel som kommer att äga rum snart. Vi bestämde tidigt idag att vi skulle hångla när han hade borstat tänderna, så nu blir det hångel! Hångel är grymt underskattat. Ni som har en partner: planera in ett hångel, det blir garanterat trevligt. Bestäm det gärna några timmar innan, så man får vänta lite. Det är dagens relationstips, för såna kommer jag ofta med.
Och förresten! Min syster har gett upp den, i mina ögon sett, ultimata och odödliga förälskelsen i Måns Zelmerlöw. Hon har börjat tvivla. Fy fan. Om jag fick bestämma skulle jag gärna ha ett inplanerat hångel med honom.
lördag 20 december 2008
Usch! Men bra ändå
Alla som känner mig vet att jag nästan alltid drar allt till sin spets och nöjer mig inte med mellanting. Allt ska vara extremt och tänja på gränser.
Scars on Broadway är ett band med några av medlemmarna i System of a Down. Eftersom jag gillar dom väldigt mycket så kunde det här bandet inte gå fel. Tyvärr var skivan ganska trist, förutom en låt, Chemicals. Det är en helt obscen text och han som sjunger ser helt störd ut. Jag kan inte sluta skratta åt både låten och sångaren.
Over and out
http://www.youtube.com/watch?v=XOI-kDSetqU&feature=related
Scars on Broadway är ett band med några av medlemmarna i System of a Down. Eftersom jag gillar dom väldigt mycket så kunde det här bandet inte gå fel. Tyvärr var skivan ganska trist, förutom en låt, Chemicals. Det är en helt obscen text och han som sjunger ser helt störd ut. Jag kan inte sluta skratta åt både låten och sångaren.
Over and out
http://www.youtube.com/watch?v=XOI-kDSetqU&feature=related
Hemlängtan
Tanken är att jag ska gå och handla nu. Handla saker så att vi kan göra tacos. Efter vi har ätit så kommer vi antagligen titta på en film och jag kommer att somna. Det är bra att man vet hur det kommer att vara.
Jag har slagit in inte mindre än två paket idag. Att bara slå in dom är ett stort steg, viktig bearbetning innan det händer på riktigt. Då jag ska öppna paket. Förbereda. I år har jag köpt två presenter. En stor till Mamma och en bra åt en av mina småbröder, får i år har vi hemliga tomten och jag blev Martins. Jag längtar hem så mycket! Egentligen så kunde jag ha åkt ner redan igår, men det känns som att jag måste vila mig först, jag är fortfarande helt knäckt efter sista veckan i skolan.
Jag är himla trött idag. Dels för att jag somnade klockan fem i morse och dels för att det aldrig går över, det slutar aldrig. Man kan tro att det slutar, men egentligen tar det sig bara i ny form och attackerar på ett annat sätt.
Jag har slagit in inte mindre än två paket idag. Att bara slå in dom är ett stort steg, viktig bearbetning innan det händer på riktigt. Då jag ska öppna paket. Förbereda. I år har jag köpt två presenter. En stor till Mamma och en bra åt en av mina småbröder, får i år har vi hemliga tomten och jag blev Martins. Jag längtar hem så mycket! Egentligen så kunde jag ha åkt ner redan igår, men det känns som att jag måste vila mig först, jag är fortfarande helt knäckt efter sista veckan i skolan.
Jag är himla trött idag. Dels för att jag somnade klockan fem i morse och dels för att det aldrig går över, det slutar aldrig. Man kan tro att det slutar, men egentligen tar det sig bara i ny form och attackerar på ett annat sätt.
Trevligheter
Idag har varit en bättre dag än dom senaste. Jag har varit i skolan, tränat och hängt hos Jenny. Jag ska snart ta nattbussen hem.
Hos Jenny har det varit, minst sagt, intressant. Jenny har en internetkompis som hon pratar med genom ett headset, Linus. Denna Linus hade kompisar där och dom drack öl. Sen ville dom se oss nakna. Dom utstötte beklagande stön när det kom fram att vi faktiskt inte var nakna och inte kommer att bli det. Det kändes som i högstadiet, då flickorna fnissar och pojkarna är odrägliga. Nu har vi sett på Twilight och jag blev lite mer kär i den filmen. Det är andra gången jag ser den, jag gillar den väldigt skarpt, den kommer antagligen att hamna i samma klass som Cloverfield. En film jag kan se om och om igen.
Nu är jag trött.
Hos Jenny har det varit, minst sagt, intressant. Jenny har en internetkompis som hon pratar med genom ett headset, Linus. Denna Linus hade kompisar där och dom drack öl. Sen ville dom se oss nakna. Dom utstötte beklagande stön när det kom fram att vi faktiskt inte var nakna och inte kommer att bli det. Det kändes som i högstadiet, då flickorna fnissar och pojkarna är odrägliga. Nu har vi sett på Twilight och jag blev lite mer kär i den filmen. Det är andra gången jag ser den, jag gillar den väldigt skarpt, den kommer antagligen att hamna i samma klass som Cloverfield. En film jag kan se om och om igen.
Nu är jag trött.
torsdag 18 december 2008
onsdag 17 december 2008
Trött x3
Jag tycker inte om att bli påmind om saker. Jag tycker inte om att komma på hur långt det är kvar och hur långt det är kvar att gå till jag blir nöjd.
Min konstanta känsla av vemod släpper inte taget, jag bara sjunker ner i det och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte ens gör något motstånd till att göra något åt det, jag bara låter det vara. Kanske är bäst så. Jag vet inte.
Jag och Johan har börjat leta efter en ny lägenhet, så nu ska jag flytta. Igen. Det känns fruktansvärt drygt, men efter att ha haft ex antal diskussioner om flytt så har vi gemensamt kommit fram till att det är lika bra att göra det. Men först blir det till att leta, leta och leta. Jag orkar/tänker inte flytta till en lägenhet där vi inte kan föreställa oss att bo ett bra tag. Så det måste ligga relativt nära stan, universitetet och affär, då behöver vi inte flytta om det blir så att någon av oss börjar plugga på universitetet eller annat dumt. Nu kommer jag inte kunna göra det på absolut minst ett och ett halvt år till, men ändå. Jag tror inte att jag ens vill göra det då.
Känslan som gror i magen är otrevlig. Den har legat där ett tag nu och idag fick jag en liten käft på smällen (metaforiskt) och den fick mig att känna så liten som jag egentligen är. Jag kan inte, är inte kapabel. Jag räcker inte till.
Min konstanta känsla av vemod släpper inte taget, jag bara sjunker ner i det och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte ens gör något motstånd till att göra något åt det, jag bara låter det vara. Kanske är bäst så. Jag vet inte.
Jag och Johan har börjat leta efter en ny lägenhet, så nu ska jag flytta. Igen. Det känns fruktansvärt drygt, men efter att ha haft ex antal diskussioner om flytt så har vi gemensamt kommit fram till att det är lika bra att göra det. Men först blir det till att leta, leta och leta. Jag orkar/tänker inte flytta till en lägenhet där vi inte kan föreställa oss att bo ett bra tag. Så det måste ligga relativt nära stan, universitetet och affär, då behöver vi inte flytta om det blir så att någon av oss börjar plugga på universitetet eller annat dumt. Nu kommer jag inte kunna göra det på absolut minst ett och ett halvt år till, men ändå. Jag tror inte att jag ens vill göra det då.
Känslan som gror i magen är otrevlig. Den har legat där ett tag nu och idag fick jag en liten käft på smällen (metaforiskt) och den fick mig att känna så liten som jag egentligen är. Jag kan inte, är inte kapabel. Jag räcker inte till.
tisdag 16 december 2008
Trött x2
Ofta brukar jag kunna sätta ord och formulera min känslor. Jag brukar kunna uttrycka mig genom musik, text eller tal. Jag lyckas alltid få ut det mesta ur kroppen på massor av olika sätt.
Men nu kan jag inte det. Det känns som att jag går omkring i ett töcken och jag är trött. Måste börja plugga till provet jag har på Torsdag, det är inte mycket eller ett stort prov, men det är ett prov.
Igår sa Johan att han var orolig. Jag tror inte att han någonsin har sagt det. När jag tänker på det så är det ganska konstigt att han inte har sagt det tidigare, med tanke på hur dåligt jag mått när jag varit med honom.
Imorse så vaknade jag vid åtta-tiden och var pigg, men när jag varit vaken en stund så kom jag på att det inte fanns någon anledning till att vara vaken så jag gick och la mig igen och sov till tolv. Jag behövde inte sova så länge, jag var egentligen pigg, men jag tvingade mig själv till att somna.
Vi pratade om att flytta till en annan lägenhet häromdagen. Den här lägenheten är otroligt fin och helt perfekt, men vi får inget kontrakt på den och det gör mig vansinnigt nervös. När jag hade låst mig ute så pratade jag med våran hyresvärd och hon nämnde lite i förbifarten att vi inte borde ta för givet att vi får bo i den här lägenheten, just för att vi inte har något kontrakt. Vi har inga rättigheter och dom kan bokstavligen talat kasta ut oss ur lägenheten när dom vill.
Det känns otroligt drygt att flytta. Den här gången är det dock inte "Martina-syndromet" som spökar, utan det är ren fakta. "Martina-syndromet" är benämningen på min rastlöshet. I flera år har jag flyttat, bytt mål i livet och alltid letat efter något bättre. Dom senaste veckorna har jag tvivlat mycket på hur jag vill ha det, precis som vanligt. En gång i halvåret vill jag flytta och skaffa något bättre. Men den här gången har jag kommit fram till att det här är det bättre. Jag går en bra utbildning och bor bra och har bra vänner. Min familj är fantastisk och jag funktionerar relativt bra.
Men den här flytten är alltså inte grundad på min rastlöshet, utan på min nervositet. När vi pratade om en flytt så ger den inte bara oss rättigheter, utan den ger också Johan mer frihet att göra det han vill göra. Nu är han låst i sitt arbete, just för att vi bor här. Tänk om han vill börja studera? Eller skaffa ett nytt jobb? Ibland känner han att han inte kan utvecklas mer på det här arbetet och han strävar alltid efter att utvecklas, det gör ju alla människor, men för Johan är det otroligt viktigt.
Johan vill inte flytta tillbaka till Övik och jag klandrar honom inte. Han trivs som fisken i vattnet här, både på sitt arbete och i sin klubb. Eftersom hans Tae Kwon Do är en så stor del i hans liv, så skulle jag nästan inte ens vilja flytta tillbaka till Övik just för det. Han skulle bli olycklig, helt klart. För i Övik finns det ingen bra klubb som den här han tränar i nu.
Och jag vill ju såklart avsluta min utbildning och jag vantrivs ju inte direkt. Jag trivs häruppe jag med, så vi stannar här. Det känns skönt att åtminstone veta vilken stad vi ska bo i iaf.
Men nä, flytten är ingenting jag ska oroa mig för. Den kommer senare, om några månader kanske.
Äh. Jag vet inte vad jag ska göra av den här dagen. Det är en dålig dag.
Men nu kan jag inte det. Det känns som att jag går omkring i ett töcken och jag är trött. Måste börja plugga till provet jag har på Torsdag, det är inte mycket eller ett stort prov, men det är ett prov.
Igår sa Johan att han var orolig. Jag tror inte att han någonsin har sagt det. När jag tänker på det så är det ganska konstigt att han inte har sagt det tidigare, med tanke på hur dåligt jag mått när jag varit med honom.
Imorse så vaknade jag vid åtta-tiden och var pigg, men när jag varit vaken en stund så kom jag på att det inte fanns någon anledning till att vara vaken så jag gick och la mig igen och sov till tolv. Jag behövde inte sova så länge, jag var egentligen pigg, men jag tvingade mig själv till att somna.
Vi pratade om att flytta till en annan lägenhet häromdagen. Den här lägenheten är otroligt fin och helt perfekt, men vi får inget kontrakt på den och det gör mig vansinnigt nervös. När jag hade låst mig ute så pratade jag med våran hyresvärd och hon nämnde lite i förbifarten att vi inte borde ta för givet att vi får bo i den här lägenheten, just för att vi inte har något kontrakt. Vi har inga rättigheter och dom kan bokstavligen talat kasta ut oss ur lägenheten när dom vill.
Det känns otroligt drygt att flytta. Den här gången är det dock inte "Martina-syndromet" som spökar, utan det är ren fakta. "Martina-syndromet" är benämningen på min rastlöshet. I flera år har jag flyttat, bytt mål i livet och alltid letat efter något bättre. Dom senaste veckorna har jag tvivlat mycket på hur jag vill ha det, precis som vanligt. En gång i halvåret vill jag flytta och skaffa något bättre. Men den här gången har jag kommit fram till att det här är det bättre. Jag går en bra utbildning och bor bra och har bra vänner. Min familj är fantastisk och jag funktionerar relativt bra.
Men den här flytten är alltså inte grundad på min rastlöshet, utan på min nervositet. När vi pratade om en flytt så ger den inte bara oss rättigheter, utan den ger också Johan mer frihet att göra det han vill göra. Nu är han låst i sitt arbete, just för att vi bor här. Tänk om han vill börja studera? Eller skaffa ett nytt jobb? Ibland känner han att han inte kan utvecklas mer på det här arbetet och han strävar alltid efter att utvecklas, det gör ju alla människor, men för Johan är det otroligt viktigt.
Johan vill inte flytta tillbaka till Övik och jag klandrar honom inte. Han trivs som fisken i vattnet här, både på sitt arbete och i sin klubb. Eftersom hans Tae Kwon Do är en så stor del i hans liv, så skulle jag nästan inte ens vilja flytta tillbaka till Övik just för det. Han skulle bli olycklig, helt klart. För i Övik finns det ingen bra klubb som den här han tränar i nu.
Och jag vill ju såklart avsluta min utbildning och jag vantrivs ju inte direkt. Jag trivs häruppe jag med, så vi stannar här. Det känns skönt att åtminstone veta vilken stad vi ska bo i iaf.
Men nä, flytten är ingenting jag ska oroa mig för. Den kommer senare, om några månader kanske.
Äh. Jag vet inte vad jag ska göra av den här dagen. Det är en dålig dag.
måndag 15 december 2008
Trött
Idag hade jag min gruppredovisning i skolan och som vanligt var det jag som fick hålla igång den. Dom två jag redovisade med läste i papperen hela vägen igenom och stod tysta när dom läst klart. Hur har man tänkt att en redovisning ska gå vidare då? Jag står inte ut med nervös tystnad när jag står upp bland människor. Om jag är nervös så skakar jag i händerna (vilket inte är någon höjdare när man spelar piano), så då har jag helt enkelt händerna i byxfickorna när jag pratar. Och dessutom så ska man skriva upp stödord som man håller sig till. Om man har skrivit informationen, så har man åtminstone en aning om vad texten handlar om, och om man då skriver upp stödord så löser det sig. Gah!
Jag har varit trött idag. Jag försov mig imorse, även fast jag gick och la mig klockan tio igårkväll och när jag kom hem från skolan så sov jag i tre timmar. Jag är helt knäckt, jag går verkligen på sista batteriet nu. Nu är det bara fyra dagar kvar. Fyra dagar. Ett prov och ett arbete, sen är jag klar.
Jag har varit trött idag. Jag försov mig imorse, även fast jag gick och la mig klockan tio igårkväll och när jag kom hem från skolan så sov jag i tre timmar. Jag är helt knäckt, jag går verkligen på sista batteriet nu. Nu är det bara fyra dagar kvar. Fyra dagar. Ett prov och ett arbete, sen är jag klar.
söndag 14 december 2008
Malin
Jag går nu in i sista veckan av skolan innan jullov. Jag börjar se ett ljus i tunneln, så att säga. Snart får jag åka hem till min familj! Ja!
Det enda jag vill med det här inlägget är att tipsa om min favorit, Malin. Malin är världens snällaste och alla bra saker i världen. Hon är inte bara en av världens bästa människor, hon är en av dom bästa artisterna någonsin. Och jag överdriver inte. Och Malin, om du läser det här: jag saknar dig!
http://www.myspace.com/malinnystrm
(PS. Oh brother är den nya låten.. DS)
Imorgon har jag en gruppredovisning, ett större arbete ska skrivas innan veckans slut och på Torsdag har jag ett litet prov, sen är jag klar! Det känns helt klart överkomligt med tanke på hur mycket det har varit.
Det enda jag vill med det här inlägget är att tipsa om min favorit, Malin. Malin är världens snällaste och alla bra saker i världen. Hon är inte bara en av världens bästa människor, hon är en av dom bästa artisterna någonsin. Och jag överdriver inte. Och Malin, om du läser det här: jag saknar dig!
http://www.myspace.com/malinnystrm
(PS. Oh brother är den nya låten.. DS)
Imorgon har jag en gruppredovisning, ett större arbete ska skrivas innan veckans slut och på Torsdag har jag ett litet prov, sen är jag klar! Det känns helt klart överkomligt med tanke på hur mycket det har varit.
lördag 13 december 2008
Kvällen/natten hos Mimmi blev som väntat en succé och vi hade hur roliga som helst. Nu sitter jag här med tomteluvan på sned och är allmänt nöjd. Snart ska jag göra något att äta.
Har mycket skolarbete att göra i helgen. Jag vet inte riktigt vars det kom ifrån, men helt plötsligt känns allt överkomligt och som att det kommer att lösa sig bra med skolan. Jag känner mig lite inspirerad igen, efter en liten "jag vill inte plugga det här för det är det tråkigaste jag någonsin har varit med om" -kris.
Att kolla på kurser på universitet är alltid inspirerande. Jag längtar och bygger upp mål. "Nån dag ska jag orka och klara av att plugga det där". Alltid bra. Att bli legitimerad undersköterska med inriktning på psykiatrisk vård är helt klart en grej jag önskar att jag var. Fast nu är det så snortråkiga kurser att jag nästan blir självmordsbenägen när jag tänker på dom. Om jag bara orkar göra dom värsta kurserna så får jag se fram emot dom som är roliga, dom som jag är där för att studera. Jag vill ju läsa psykiatri! Men innan dom kurserna kommer så måste jag gå ut på två APU, en på ålderdomshem och en på sjukhus, och det ser jag verkligen inte framemot.
Nåväl. Nu ska jag göra sparrissoppa!
Har mycket skolarbete att göra i helgen. Jag vet inte riktigt vars det kom ifrån, men helt plötsligt känns allt överkomligt och som att det kommer att lösa sig bra med skolan. Jag känner mig lite inspirerad igen, efter en liten "jag vill inte plugga det här för det är det tråkigaste jag någonsin har varit med om" -kris.
Att kolla på kurser på universitet är alltid inspirerande. Jag längtar och bygger upp mål. "Nån dag ska jag orka och klara av att plugga det där". Alltid bra. Att bli legitimerad undersköterska med inriktning på psykiatrisk vård är helt klart en grej jag önskar att jag var. Fast nu är det så snortråkiga kurser att jag nästan blir självmordsbenägen när jag tänker på dom. Om jag bara orkar göra dom värsta kurserna så får jag se fram emot dom som är roliga, dom som jag är där för att studera. Jag vill ju läsa psykiatri! Men innan dom kurserna kommer så måste jag gå ut på två APU, en på ålderdomshem och en på sjukhus, och det ser jag verkligen inte framemot.
Nåväl. Nu ska jag göra sparrissoppa!
onsdag 10 december 2008
Mardröm
Det har varit en otrevlig natt till idag. Jag har börjat tänka mycket på bron man går över när man ska in till stan från där vi bor. Nu ligger det mörk is under och det är väldigt obehagligt. Jag är inte bara höjdrädd, jag är rädd för vatten och framförallt is. Det gillas inte.
Och nu, på kvällarna, kan jag inte tänka på annat än att jag hoppar ner från den här bron. Jag kan inte sluta se bilden framför ögonen på mig och jag föreställer mig hur kallt och ont det måste göra att hoppa genom isen, om man ens överlever. Och jag kan inte sluta! Det är riktigt jobbigt, jag får svårt att andas. Igår kväll var det riktigt jobbigt, antagligen för att vi såg en film där det var vinter och krig. Dom gick genom isen där och en massa dog. Pathfinder tror jag den heter.
När Vilmer dog drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Utdragna, fruktansvärda och ångestfyllda mardrömmar där känslan man hade när man vaknade satt i nästan hela dagen. Dom kändes alldeles för verkliga att till slut blev det svårt att skilja på verklighet och drömmar. Dom här mardrömmarna förföljde mig mycket i två till tre månader, men sen släppte dom. Jag minns inte riktitg vad det var som fick det att sluta, det var något med att jag fick titta på hans fotoalbum eller gravplats med min syster.
Inatt drömde jag en sån mardröm, fast om Johan. Väldigt obehaglig var den och känslan vill inte släppa. När han for på jobbet imorse så kunde jag inte somna om, så nu sitter jag bara här och har ont i magen. När jag vaknade av hans väckare (han är en sån som ställer väckaren 45 minuter innan han egentligen ska kliva upp så att han får snooza ett tag, det är inte så populärt måste jag säga), så kröp jag snabbt över på hans sida och gömde mig under hans täcke.
Jag gör så ibland på nätterna när jag får mycket ångest eller blir rädd för att jag hör något läskigt. Som nazister som patrullerar utanför på gatan. Ibland så behöver jag inte väcka honom utan bara krypa in under hans täcke, för i sömnen så lägger han iordning sig så att jag kan ligga på hans arm och i sömnen så ger han mig en puss på pannan och håller handen med mig. Det är oftast det enda jag behöver för att kunna lugna ner mig, ibland måste jag väcka honom för att få gråta en stund.
Och nu, på kvällarna, kan jag inte tänka på annat än att jag hoppar ner från den här bron. Jag kan inte sluta se bilden framför ögonen på mig och jag föreställer mig hur kallt och ont det måste göra att hoppa genom isen, om man ens överlever. Och jag kan inte sluta! Det är riktigt jobbigt, jag får svårt att andas. Igår kväll var det riktigt jobbigt, antagligen för att vi såg en film där det var vinter och krig. Dom gick genom isen där och en massa dog. Pathfinder tror jag den heter.
När Vilmer dog drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Utdragna, fruktansvärda och ångestfyllda mardrömmar där känslan man hade när man vaknade satt i nästan hela dagen. Dom kändes alldeles för verkliga att till slut blev det svårt att skilja på verklighet och drömmar. Dom här mardrömmarna förföljde mig mycket i två till tre månader, men sen släppte dom. Jag minns inte riktitg vad det var som fick det att sluta, det var något med att jag fick titta på hans fotoalbum eller gravplats med min syster.
Inatt drömde jag en sån mardröm, fast om Johan. Väldigt obehaglig var den och känslan vill inte släppa. När han for på jobbet imorse så kunde jag inte somna om, så nu sitter jag bara här och har ont i magen. När jag vaknade av hans väckare (han är en sån som ställer väckaren 45 minuter innan han egentligen ska kliva upp så att han får snooza ett tag, det är inte så populärt måste jag säga), så kröp jag snabbt över på hans sida och gömde mig under hans täcke.
Jag gör så ibland på nätterna när jag får mycket ångest eller blir rädd för att jag hör något läskigt. Som nazister som patrullerar utanför på gatan. Ibland så behöver jag inte väcka honom utan bara krypa in under hans täcke, för i sömnen så lägger han iordning sig så att jag kan ligga på hans arm och i sömnen så ger han mig en puss på pannan och håller handen med mig. Det är oftast det enda jag behöver för att kunna lugna ner mig, ibland måste jag väcka honom för att få gråta en stund.
Jag hör ditt hjärtas jämna slag
Mitt huvud mot ditt bröst i nattens timmar
Vi ska vara tillsammans när dag läggs till dag
För dit du går, går också jag
...
Min själ, min kropp har lust till dig
Din andedräkt som hettar i mitt öra
rymmer samma längtan som värker i mig
Min kropp, min själ har lust till dig
Utrag ur Kristina från Duvemåla - Min lust till dig
tisdag 9 december 2008
Julpynt
Jag har för första gången i hela mitt långa liv på 23 år och 5 års lägenhetsboende utan föräldrar julpyntat. Och då snackar vi julpyntat, med gardiner och allt. Inte i köket, men i vardagsrummet. Gardiner, julgran med ljus i... you name it. Jag är självklart väldigt stolt över detta och därför måste jag lägga upp bilder som bevis.
Det är städat och fint, våra båda fönster ser väldigt juliga ut. Dock så finns det ett hörn kvar av rummet kvar, det värsta hörnet. Martinas hörn.
Nu blev bilderna lite konstiga, för jag kunde inte använda blixt på granen och fönstret, för det blev alldeles för ljust. Men på andra bilden använder jag blixt, så det blev jätteljust i jämförelse. Men äh, ni fattar poängen.
Det här hörnet är mitt alldeles egna hörn och eftersom det är förbjudet att röra så har Johan gjort ett tappert försök att sätta en fin ängel på pianot och en ljusgrej vid dörren. (PS. Det är hans tavla som hänger ovanför pianot, inte min. Jag gillar inte kinesiska/japanska tecken vidare mycket. Jag tycker att den är ful. Ovanför hänger dock hans intyg på hans graderingar i svarta bältet, dom är snygga.. DS)
Problemet med det här hörnet är att jag faktiskt har ordning på mina noter där, även fast det inte ser ut som så. Noter jag arbetar mig, har arbetat med och vill arbeta med.. det finns ex antal olika kategorier och jag har stenkoll på var dom ska vara någonstans. Och om jag nu ska städa upp i det här hörnet, så förstörs allt. Systemet utgår ifrån min stol, det finns inom räckhåll när jag sitter och spelar och om jag nu ska börja rota i dom här noterna så blir det problem. Då måste jag alltså sätta mig vid pianot och sortera dom och utgå ifrån min stol och lägga noterna i fina högar. Jag får ställa en ljusstake där eller nåt istället.
Jag hade tänkt att försöka pallra iväg mig till gymmet idag, men eftersom jag har börjat en intensiv diet, så går det inte. Jag är alldeles svag i kroppen.
Målet med min idé är att helt enkelt inte äta ordentligt. Fråga mig inte hur eller varför, det blev bara så. Jag åt en frukt igår och började fundera på hur länge man egentligen skulle klara sig med bara frukt som huvudföda (och vatten förstås). Det verkar inte gå vidare bra, men det är kul att kolla hur tjurskallig jag kan vara. Det är en idiotisk idé men jag kan inte låta bli. Typiskt mig. Jag hinkar i mig vatten, för jag är törstig hela tiden. Antagligen för att jag låg och svettades hela natten och nu kallsvettas jag mest bara. Och då har det bara gått ett dygn..
Idag borde jag göra mer knäck, för Johan åt upp alla jag hade gjort. Jag klandrar honom inte, dom var helt perfekta.
måndag 8 december 2008
Regn
Kanske borde uppdatera, kanske berätta något spännande.
Jag bråkade idag! Det var skönt att häva ur sig förbannelser för den där kvinnan. Hon bara förstör, och idag så fick hon höra det också. WoaH!
Idag har jag gjort absolut ingenting, förutom att skälla ut Carina då. Hade egentligen prov, men eftersom jag missade en förmiddag så vet jag inte vad vi har prov på. Hela den här kursen har gått åt skogen. Det blev för mycket och jag tappade greppet där ett tag. Men nu ska jag försöka få allting på plats igen.
Idag har en gubbe kommit och kollat på våran frys och pratat om att renovera hela köket och sen kom hyresvärden, som jag har varit livrädd för. Hon är snäll och gav mig ett intyg på att vi får kopiera våran nyckel. Hon ser bara läskig ut, hon är jättesnäll.
Men jo. Jag kanske borde gå och lägga mig en stund.
Det regnar ute och jag måste gå och handla snus.
Jag bråkade idag! Det var skönt att häva ur sig förbannelser för den där kvinnan. Hon bara förstör, och idag så fick hon höra det också. WoaH!
Idag har jag gjort absolut ingenting, förutom att skälla ut Carina då. Hade egentligen prov, men eftersom jag missade en förmiddag så vet jag inte vad vi har prov på. Hela den här kursen har gått åt skogen. Det blev för mycket och jag tappade greppet där ett tag. Men nu ska jag försöka få allting på plats igen.
Idag har en gubbe kommit och kollat på våran frys och pratat om att renovera hela köket och sen kom hyresvärden, som jag har varit livrädd för. Hon är snäll och gav mig ett intyg på att vi får kopiera våran nyckel. Hon ser bara läskig ut, hon är jättesnäll.
Men jo. Jag kanske borde gå och lägga mig en stund.
Det regnar ute och jag måste gå och handla snus.
söndag 7 december 2008
Existens
Jag kan inte sova som jag brukar kunna göra. Jag brukar kunna somna väldigt fort annars, men nu när Johan inte är här så måste jag vänta till medicinerna börjar verka för att kunna somna. Jag saknar honom.
Idag har varit en jobbig dag. Det känns som att jag hela tiden arbetar på min enorma lista med saker att göra, men varje gång jag har gjort en sak så kommer det upp någon annan. Ibland två. Sånahär perioder tar knäcken på mig, det är så mycket som måste göras och så lite ork att göra det. Det blir för mycket och allting rasar samman. Men eftersom jag är van att livet stannar och jag inte orkar mer, så hittar jag ganska snabbt greppet igen och kan fortsätta.
Nästa vecka kommer att bli tung den med, men inte lika tung som den här har varit. Det är ingen ordning på någonting, inget stämmer. Jag måste styra upp alltihopa, på alla plan. Hur orkar man? I slutändan så ligger jag bara i sängen och stirrar rätt upp i taket och jag funderar alltid på hur jag ska orka med nästa problem. Och problemet efter det. Och sen nästa. Jag måste lägga upp strategier och kolla över min ångest och planera. Hur mycket energi ska jag ge för det här problemet? Och nästa? Hur gör jag för att överleva?
Och sen håller jag fast mig själv. Jag låser mig mentalt för att inte tappa greppet, för allt i mig skriker efter att släppa lös monstret som ligger och äter upp mig inifrån. Bara skrika ut det. Kasta saker, skrika, förstöra.
När jag ligger såhär i mörkret själv med mina egna tankar kan jag inte låta bli att börja tänka på om det egentligen är tänkt att jag ska leva det här livet. Det kanske inte är tänkt att jag ska orka med allting och att allt egentligen är ett enda stort misstag. Att börja ifrågasätta sin egen existens är fruktansvärt obehagligt. Jag undviker att tänka på sånt så länge det går, minskar möjligheterna till att finna rum till att göra det. Det är svårt att komma ihåg det ljusa, när allt är mörker.
Idag har varit en jobbig dag. Det känns som att jag hela tiden arbetar på min enorma lista med saker att göra, men varje gång jag har gjort en sak så kommer det upp någon annan. Ibland två. Sånahär perioder tar knäcken på mig, det är så mycket som måste göras och så lite ork att göra det. Det blir för mycket och allting rasar samman. Men eftersom jag är van att livet stannar och jag inte orkar mer, så hittar jag ganska snabbt greppet igen och kan fortsätta.
Nästa vecka kommer att bli tung den med, men inte lika tung som den här har varit. Det är ingen ordning på någonting, inget stämmer. Jag måste styra upp alltihopa, på alla plan. Hur orkar man? I slutändan så ligger jag bara i sängen och stirrar rätt upp i taket och jag funderar alltid på hur jag ska orka med nästa problem. Och problemet efter det. Och sen nästa. Jag måste lägga upp strategier och kolla över min ångest och planera. Hur mycket energi ska jag ge för det här problemet? Och nästa? Hur gör jag för att överleva?
Och sen håller jag fast mig själv. Jag låser mig mentalt för att inte tappa greppet, för allt i mig skriker efter att släppa lös monstret som ligger och äter upp mig inifrån. Bara skrika ut det. Kasta saker, skrika, förstöra.
När jag ligger såhär i mörkret själv med mina egna tankar kan jag inte låta bli att börja tänka på om det egentligen är tänkt att jag ska leva det här livet. Det kanske inte är tänkt att jag ska orka med allting och att allt egentligen är ett enda stort misstag. Att börja ifrågasätta sin egen existens är fruktansvärt obehagligt. Jag undviker att tänka på sånt så länge det går, minskar möjligheterna till att finna rum till att göra det. Det är svårt att komma ihåg det ljusa, när allt är mörker.
lördag 6 december 2008
Spänning
Okej, det här är för spännande. Johan ska alltså köra sin första match om ca. 2 timmar och redan nu så vibrerar jag i hela kroppen. Det blir för spännande!
Skitdag i klass ett
Idag har varit en riktigt jobbig dag.
Det hela började med att jag försov mig=jag missade gruppredovisningen och får antagligen skriva ett arbete med 6 (!) olika situationsbeskrivningar ang. äldreomsorg och hur jag skulle göra/inte göra. "Motivera dina svar!" Jag behöver inte ens börja försöka förklara hur jobbigt det känns.
Men jag höll vid gott mod och planerade in att komma dit efter lunch, då vi har våran sista Vård- och Omsorgs lektion. Vi skulle få reda på hur det gick på provet och avrunda kursen. Förmiddagen gick åt till att avsluta monsterarbetet jag skrev på hela kvällen igår och att ringa runt till min familj.
Vi är många i min familj, för många. Egentligen så har jag "bara" fyra syskon. Tre av oss har respektive, skilda föräldrar en har en respektive och en har en som kan räknas som respektive. (Hasse, han har varit med ett tag. Han ses som familjemedlem.)
I våran familj så firar vi jul två gånger. En hos Mamma, dagen innan, och en hos mormor, morfar och pappa, på själva julafton. Men den här julen har större delen av min familj valt att strula till allting med att resa bort till olika ställen, men dom har inte bestämt sig än. Jag och min syster (som vanligt) skvallrade ihop oss och delade på uppgiften att ringa runt till alla dessa människor. Jag fick Mamma, hon tog Matti (min storebror) som har fått för sig att ta med mig Markku (en av mina småbröder) till våran vinterstuga istället för att vara med oss. Vi behöver beslut, för i år ska vi köra någonting i "hemliga tomten"-stil då vi ska köpa bara en present till någon. Det blir bättre så. Vi slipper köpa en massa presenter och jag slipper få sån jävla ångest.
Sagt och gjort så ringde jag till Mamma och pratade en stund, där fick jag också tag på Markku som jag haffade tag i på samma gång. Sen, helt utan anledning, så ringde jag till Pappa. Fråga mig inte varför, jag vet helt ärligt inte. Det var mycket ledsamt att prata med honom. Han är riktigt sjuk nu och han är väldigt förvirrad. Och jag måste ge lite credit till mig här för att jag är så pedagogisk. Jag är expert på att prata med utvecklingsstörda, fyllon och andra som har problem. Och tyvärr så räknas han med i den här gruppen. I gruppen där man gång på gång måste förklara vissa saker med lättare ord och kommunicera på ett helt annat sätt än vad man gör när man pratar med en människa som inte har problem. Han hänger inte med när man pratar, blir förvirrad och glömmer bort sig, sluddrar, blir osäker.. Men idag försökte jag inte få fram någon information på en gång, jag bara lät honom prata. Så han pratade, pratade och pratade. Tiden gick och jag började känna mig stressad, det enda jag ville veta var om han skulle fara bort över jul med sin brud eller inte. Men han pratade på om sitt jobb, djur han har dödat, att han har tagit tjänsteledigt, hans renoveringsprojekt.. Ibland lyckades jag komma in i samtalet, inte för att jag hade något att säga, utan bara för att påminna honom att det var jag som pratade med honom, ingen annan. Han glömmer bort det annars och det måste vara jobbigt att glömma bort vem man pratar med, och pinsamt förstås.
När min telefon fick slut på batteriet så drog jag en djup suck, dels av lättnad och dels av sorg. Men klockan var mycket och jag var tvungen att kasta på mig mina kläder och springa in till skolan. Alla var borta, dörren var låst. Nåväl, tänkte jag. Så var det med det, inget att tjura över. Så jag gick på stan en sväng och köpte lite julpynt och saker så att jag kan göra knäck, för i år ska jag försöka satsa på julbak (!!).
När jag kom hem och skulle låsa upp dörren så ser jag till min förfäran att jag tagit fel nycklar med mig. Våran dörr är en dålig dörr, där man bara stänger igen den för att den ska låsas, man behöver ingen nyckel för att göra det och eftersom jag varit så stressad, så hade jag tagit med mig fel nyckelknippa. Jag hade ingen mobiltelefon, för den var på laddning och jag var blöt om fötterna och våran hyresvärd var inte hemma. Då började jag nästan gråta.
Som tur är så jobbar min kompis Jenny bara en pytteliten promenad härifrån så jag gick dit i hopp om att hon fortfarande var kvar så att jag kunde låna hennes telefon. Hon hade egentligen slutat, men hon hade försovit sig på morgonen, så hon var kvar. Jag fick låna hennes telefon, men eftersom jag inte har något nummer till våran hyresvärd så ringde jag till Mimmi. Mimmi har bil, telefon, behöver inte skynda sig tillbaka till jobbet och är bra på att hjälpa. Hon kom in till stan och hämtade upp mig, men hon hade bråttom. Hon skulle hämta en av katterna hos veterinären (kastrering), hämta upp Freddis och åka ner till övik. Men först for vi och åt och funderade på hur jag skulle kunna få kontakt med min hyresvärd. Vi började få bråttom, för katten skulle hämtas upp och susade iväg till hennes lägenhet (den ligger någon mil utanför Umeå) och hämtade hennes bärbara dator (tack gud för mobilt bredband). På vägen in till stan igen så kollade jag både Eniro och Hitta.se, men hittade henne inte. Johan hade numret till Åke (som äger fler fastigheter, han är inte våran hyresvärd) och efter några samtal så fick jag tag på honom. Han gav mig numret till min hyresvärd, som skulle ha en huvudnyckel. Jag ringer till henne, men hon har inte kvar sin huvudnyckel, för målaren hade glömt lämna tillbaka den idag, så jag ringer tillbaka till Åke och får åka till honom och hämta en nyckel där.
Sen kom jag in i min lägenhet igen. Jag lämnade nyckeln hos vår hyresvärd, som nu kommit hem och passade på att prata med henne om våran frys som är trasig och om att kopiera våran nyckel. Jag fick ta av mig mina blöta skor, byta till mjukisbyxor och äta en macka. Sen ställde jag alarm på två timmar och somnade som en stock. Jag verkligen däckade. När jag vaknade igen var allting mycket bättre.
Så nu har jag lyssnat på min julskiva som jag bränt iordning med utvalda julsånger med Celtic Woman, satt upp julgardiner, storstädat vardagsrummet och pyntat våran gran. Det blev inget bak ikväll, det får bli imorgon.
Dagens hjältar är Jenny och Mimmi. Det är tur att jag har så bra vänner, dom är världens bästa.
Jag är dock fortfarande lite sorgsen efter samtalet med min pappa. Utdrag ur samtalet:
Pappa: Blablabla vi har fått så mycket jobb i företaget nu och blablabla vi måste arbeta hårt nu, men det går bra för jag har tagit tjänsteledigt från räddningstjänsten blablabla.
Jag: Ursäkta att jag avbryter pappa, men jag måste bara få fråga. Du säger alltid att vi måste göra det och det i ditt företag.. vem är den andra? Det är väl bara du som jobbar i ditt företag, eller hur?
Pappa: Ja, men vi har så mycket arbete att vi måste vara flera.
Jag: Men pappa, det är ju bara du som jobbar..
Pappa: Ja, men vi jobbar ju så hårt!
Jag: Det vet jag redan pappa, du jobbar nästan lite för hårt och mycket... men, du är fortfarande en person. Du är inte vi, du är bara en person. Vi betyder ju att man är flera stycken.
Pappa: Men i ett såhär stort företag så jobbar vi väldigt hårt.
Jag: Jaa, det gör du verkligen pappa...
Det är sorgligt. Jag pratade med Mimmi och hennes förslag var att han kanske fortfarande hade svårt med svenskan, att han inte kunde förstå skillnaden. Men eftersom han har bott i Sverige sen han var 16 år gammal, så kan han svenska hur bra som helst. Han kan ibland ha svårt att skilja på hon och han, men det är allt. Och vissa ord uttalar han lite roligt. Som filosofera.. för honom blir det: filosoifiera. Jag har också uttalat det orden så, jag har jättesvårt att uttala det på något annat sätt.. antagligen för att han alltid har sagt det så ända sen jag var liten. Men tyvärr så är det nog inte det att han har svårt att se skillnaden på vi och jag för att han super sönder sig själv. Det blir bara fler och fler sånadär små saker. Det är sorgligt.
Igår pratade jag med Johan om att ändra mitt namn också. Min pappa har alltid stavat mitt namn med två i. Martiina, och jag vet inte riktigt varför, men det känns som att jag vill ha det så egentligen. Jag tycker att det är fint så och jag tycker att det är fint att ha ett finskt förnamn. Även fast det uttalas på samma sätt, så känns det fint att ha det med två i. Det tåls att fundera på.
Nåväl. Nu ska jag fortsätta dricka min kolsyrade vatten (min Soda Streamer RULES!) och titta på någon film.
Det hela började med att jag försov mig=jag missade gruppredovisningen och får antagligen skriva ett arbete med 6 (!) olika situationsbeskrivningar ang. äldreomsorg och hur jag skulle göra/inte göra. "Motivera dina svar!" Jag behöver inte ens börja försöka förklara hur jobbigt det känns.
Men jag höll vid gott mod och planerade in att komma dit efter lunch, då vi har våran sista Vård- och Omsorgs lektion. Vi skulle få reda på hur det gick på provet och avrunda kursen. Förmiddagen gick åt till att avsluta monsterarbetet jag skrev på hela kvällen igår och att ringa runt till min familj.
Vi är många i min familj, för många. Egentligen så har jag "bara" fyra syskon. Tre av oss har respektive, skilda föräldrar en har en respektive och en har en som kan räknas som respektive. (Hasse, han har varit med ett tag. Han ses som familjemedlem.)
I våran familj så firar vi jul två gånger. En hos Mamma, dagen innan, och en hos mormor, morfar och pappa, på själva julafton. Men den här julen har större delen av min familj valt att strula till allting med att resa bort till olika ställen, men dom har inte bestämt sig än. Jag och min syster (som vanligt) skvallrade ihop oss och delade på uppgiften att ringa runt till alla dessa människor. Jag fick Mamma, hon tog Matti (min storebror) som har fått för sig att ta med mig Markku (en av mina småbröder) till våran vinterstuga istället för att vara med oss. Vi behöver beslut, för i år ska vi köra någonting i "hemliga tomten"-stil då vi ska köpa bara en present till någon. Det blir bättre så. Vi slipper köpa en massa presenter och jag slipper få sån jävla ångest.
Sagt och gjort så ringde jag till Mamma och pratade en stund, där fick jag också tag på Markku som jag haffade tag i på samma gång. Sen, helt utan anledning, så ringde jag till Pappa. Fråga mig inte varför, jag vet helt ärligt inte. Det var mycket ledsamt att prata med honom. Han är riktigt sjuk nu och han är väldigt förvirrad. Och jag måste ge lite credit till mig här för att jag är så pedagogisk. Jag är expert på att prata med utvecklingsstörda, fyllon och andra som har problem. Och tyvärr så räknas han med i den här gruppen. I gruppen där man gång på gång måste förklara vissa saker med lättare ord och kommunicera på ett helt annat sätt än vad man gör när man pratar med en människa som inte har problem. Han hänger inte med när man pratar, blir förvirrad och glömmer bort sig, sluddrar, blir osäker.. Men idag försökte jag inte få fram någon information på en gång, jag bara lät honom prata. Så han pratade, pratade och pratade. Tiden gick och jag började känna mig stressad, det enda jag ville veta var om han skulle fara bort över jul med sin brud eller inte. Men han pratade på om sitt jobb, djur han har dödat, att han har tagit tjänsteledigt, hans renoveringsprojekt.. Ibland lyckades jag komma in i samtalet, inte för att jag hade något att säga, utan bara för att påminna honom att det var jag som pratade med honom, ingen annan. Han glömmer bort det annars och det måste vara jobbigt att glömma bort vem man pratar med, och pinsamt förstås.
När min telefon fick slut på batteriet så drog jag en djup suck, dels av lättnad och dels av sorg. Men klockan var mycket och jag var tvungen att kasta på mig mina kläder och springa in till skolan. Alla var borta, dörren var låst. Nåväl, tänkte jag. Så var det med det, inget att tjura över. Så jag gick på stan en sväng och köpte lite julpynt och saker så att jag kan göra knäck, för i år ska jag försöka satsa på julbak (!!).
När jag kom hem och skulle låsa upp dörren så ser jag till min förfäran att jag tagit fel nycklar med mig. Våran dörr är en dålig dörr, där man bara stänger igen den för att den ska låsas, man behöver ingen nyckel för att göra det och eftersom jag varit så stressad, så hade jag tagit med mig fel nyckelknippa. Jag hade ingen mobiltelefon, för den var på laddning och jag var blöt om fötterna och våran hyresvärd var inte hemma. Då började jag nästan gråta.
Som tur är så jobbar min kompis Jenny bara en pytteliten promenad härifrån så jag gick dit i hopp om att hon fortfarande var kvar så att jag kunde låna hennes telefon. Hon hade egentligen slutat, men hon hade försovit sig på morgonen, så hon var kvar. Jag fick låna hennes telefon, men eftersom jag inte har något nummer till våran hyresvärd så ringde jag till Mimmi. Mimmi har bil, telefon, behöver inte skynda sig tillbaka till jobbet och är bra på att hjälpa. Hon kom in till stan och hämtade upp mig, men hon hade bråttom. Hon skulle hämta en av katterna hos veterinären (kastrering), hämta upp Freddis och åka ner till övik. Men först for vi och åt och funderade på hur jag skulle kunna få kontakt med min hyresvärd. Vi började få bråttom, för katten skulle hämtas upp och susade iväg till hennes lägenhet (den ligger någon mil utanför Umeå) och hämtade hennes bärbara dator (tack gud för mobilt bredband). På vägen in till stan igen så kollade jag både Eniro och Hitta.se, men hittade henne inte. Johan hade numret till Åke (som äger fler fastigheter, han är inte våran hyresvärd) och efter några samtal så fick jag tag på honom. Han gav mig numret till min hyresvärd, som skulle ha en huvudnyckel. Jag ringer till henne, men hon har inte kvar sin huvudnyckel, för målaren hade glömt lämna tillbaka den idag, så jag ringer tillbaka till Åke och får åka till honom och hämta en nyckel där.
Sen kom jag in i min lägenhet igen. Jag lämnade nyckeln hos vår hyresvärd, som nu kommit hem och passade på att prata med henne om våran frys som är trasig och om att kopiera våran nyckel. Jag fick ta av mig mina blöta skor, byta till mjukisbyxor och äta en macka. Sen ställde jag alarm på två timmar och somnade som en stock. Jag verkligen däckade. När jag vaknade igen var allting mycket bättre.
Så nu har jag lyssnat på min julskiva som jag bränt iordning med utvalda julsånger med Celtic Woman, satt upp julgardiner, storstädat vardagsrummet och pyntat våran gran. Det blev inget bak ikväll, det får bli imorgon.
Dagens hjältar är Jenny och Mimmi. Det är tur att jag har så bra vänner, dom är världens bästa.
Jag är dock fortfarande lite sorgsen efter samtalet med min pappa. Utdrag ur samtalet:
Pappa: Blablabla vi har fått så mycket jobb i företaget nu och blablabla vi måste arbeta hårt nu, men det går bra för jag har tagit tjänsteledigt från räddningstjänsten blablabla.
Jag: Ursäkta att jag avbryter pappa, men jag måste bara få fråga. Du säger alltid att vi måste göra det och det i ditt företag.. vem är den andra? Det är väl bara du som jobbar i ditt företag, eller hur?
Pappa: Ja, men vi har så mycket arbete att vi måste vara flera.
Jag: Men pappa, det är ju bara du som jobbar..
Pappa: Ja, men vi jobbar ju så hårt!
Jag: Det vet jag redan pappa, du jobbar nästan lite för hårt och mycket... men, du är fortfarande en person. Du är inte vi, du är bara en person. Vi betyder ju att man är flera stycken.
Pappa: Men i ett såhär stort företag så jobbar vi väldigt hårt.
Jag: Jaa, det gör du verkligen pappa...
Det är sorgligt. Jag pratade med Mimmi och hennes förslag var att han kanske fortfarande hade svårt med svenskan, att han inte kunde förstå skillnaden. Men eftersom han har bott i Sverige sen han var 16 år gammal, så kan han svenska hur bra som helst. Han kan ibland ha svårt att skilja på hon och han, men det är allt. Och vissa ord uttalar han lite roligt. Som filosofera.. för honom blir det: filosoifiera. Jag har också uttalat det orden så, jag har jättesvårt att uttala det på något annat sätt.. antagligen för att han alltid har sagt det så ända sen jag var liten. Men tyvärr så är det nog inte det att han har svårt att se skillnaden på vi och jag för att han super sönder sig själv. Det blir bara fler och fler sånadär små saker. Det är sorgligt.
Igår pratade jag med Johan om att ändra mitt namn också. Min pappa har alltid stavat mitt namn med två i. Martiina, och jag vet inte riktigt varför, men det känns som att jag vill ha det så egentligen. Jag tycker att det är fint så och jag tycker att det är fint att ha ett finskt förnamn. Även fast det uttalas på samma sätt, så känns det fint att ha det med två i. Det tåls att fundera på.
Nåväl. Nu ska jag fortsätta dricka min kolsyrade vatten (min Soda Streamer RULES!) och titta på någon film.
torsdag 4 december 2008
Upp till kamp, igen.
Jag har nu fått veta att Försäkringskassan inte kommer att fortsätta sponsra mig i mitt studerande. Det är en jättesöt tjej från Försäkringskassan som tar beslut som har ringt mig två gånger nu. Första gången för att fråga hur allt gick och förklara läget och andra gången efter hon pratat med någon viktig människa. Det ser inte direkt bra ut.
Dom kommer självklart inte att rycka mattan under fötterna på mig, det vet jag. Deras inställning till studier är dock väldigt intressanta. Såhär är läget:
När man har aktivitetsersättning så går det ut på att man så snabbt som möjligt ska kunna komma ut i arbetslivet. Deras uppdrag är att hjälpa till att sponsra och stötta i aktiviteter man tar för sig för att kunna komma framåt, oftast bara aktiviteter så att man ska kunna ta sig ur lägenheten. Dom betalar studielitteratur och liknande för att hjälpa en, som i mitt fall, att få ett slutbetyg från gymnasiet, för det ökar chanser till ett jobb väsentligt.
Nu när jag läser på en yrskesutbildning gäller inte det här. Fråga mig inte hur eller varför, för det förstår jag inte. Eftersom det lutar mot att jag kommer att gå ner till 50% studietakt så blir utbildningen mer utdragen, vilket dom inte vill. Dom vill inte att jag iöverhuvudtaget ska studera på en yrkesutbildning.
Men okej, det är jag med på. Jag fattar inte varför, men om dom säger så då är det så. Då går jag till CSN och tar lån, vilket är överkomligt med tanke på att det är en yrkesutbildning som ger mig jobb så fort jag är klar.
Nu till det intressanta: istället för att jag ska få studera så måste jag gå på praktik på en arbetsplats, och jag har inget att säga till om. Jag försökte förklara för tjejen att jag inte tänker gå på någon praktik nu när jag har påbörjat det här, utan har snarare tänkt att jag ska avsluta det här så att jag har möjligheter till att få jobb. Men icke, det ska jag inte. Jag ska ut på praktik, för det är det snabbaste sättet för att få ut mig i arbetslivet. Då försökte jag ännu en gång förklara för tjejen att det inte är det smartaste draget att tvinga ut mig på en praktikplats för att sen, när mitt "avtal" med försäkringskassan går ut (februari 2010), sitta på bar backe och inte ha någon utbildning eller chans till arbete där jag trivs. "Det är inte vårat problem. Våran enda uppgift är att få ut dig så snabbt som möjligt, tyvärr."
Okej, då vill jag inte ha med dom att göra mer. Jag tänker inte sätta mig i den situationen som dom gärna vill sätta mig i nu. Men, då måste vi gå igenom en omfattande utredning om huruvida jag är kapabel till att klara mig själv, vilket jag inte är om man kollar på mina papper. Det är nu det blir riktigt intressant. Har dom egentligen rätten att tvinga mig ut på en praktikplats mot min egen vilja? Jodå tycker hon, det är dom som har ansvaret för vad som händer med mig till februari 2010. När jag snabbt kommer med en kontring att om dom har ansvaret för vad som händer med mig, varför bryr dom sig inte ett dugg om vad jag känner och tycker om det här, så blir hon lite frustrerad och förklarar ännu en gång att jag ska ut i arbetslivet så snart som möjligt. Det är deras uppgift.
Om deras uppgift är att ta hand om mig på bästa sätt (vilket i deras ögon är att tvinga ut mig på en praktik) har dom då inte något ansvar om hur jag skulle må om dom nu sätter ut mig på en arbetsplats när jag inte vill det? Jag kanske blir självmordsbenägen? Vad vet dom om det? (Som vanligt drar jag allting till sin spets). Då blir det annat ljud i skällan och om det blir så, då ska vi tydligen gå tillbaka till det här systemet och börja om allting igen.
Jag mest bara suckade, vilket jävla strul. Igen. Jag har strulat med dom här tidigare, just för att komma in i det här systemet och nu blir det en kamp utan dess like att försöka komma ur det.
Hon tog namn och nummer till min värdelösa kontaktperson på psyket, som enbart kommer att tjata om att jag har mer ADHD-drag än vad som står i mina papper. Jag tycker att det är bullshit och jag tänker verkligen inte hålla på att dra en massa lögner för att fortsätta att få pengar. Om jag inte har rätt till att få pengar, tänker jag inte kräva det heller. Det är helt dumt i huvudet att utnyttja och mjölka ur så mycket pengar som möjligt genom att beklaga sig över att det är så synd om en.
Jag har problem, såklart. Men jag tycker inte att jag har såpass omfattande problematik som den här Carina-jäveln snackar om. Jag klarar mig nätt och jämnt på att studera på 100% hastighet, men det är inte nyttigt för mig och jag tänker inte fortsätta med det om det blir såhär igen. Nu har jag tur att jag läst en av dom två kurserna som börjar nu, så jag hamnar automatiskt på 50%, sen får jag se hur det känns. Att fara ut på en praktplats (genom utbildningen) där jag kommer att vara från klockan 8 till 5 alla vardagar ser ut som en hel omöjlighet i mina ögon och jag kommer antagligen att dra ner den praktiken till 50%, dom resterande 50% får jag göra någon annan gång, helt enkelt.
Nåväl, nu får jag väl bara vänta och se vad dom bestämmer och gör. Jag har kollat igenom CSN-papper för att få veta hur man gör för att söka lån, men fan i helvete att jag kommer att tryckas ut på någon praktikplats om jag inte vill. Måste läsa igenom all information igen om aktivitetsersättningen och vad som egentligen gäller, vad jag har rätt till och vad jag är skyldig till att göra.
För det här låter ju inte klokt.
Till något annat: Jag skrev mitt prov igår, efter ex antal gråtattacker och jag tror att det gick ganska bra. Jag hoppas det iaf. Idag ska jag skriva ett stor och omfattande arbete om att någon ska dö och hur man ska ta hand om den personen på bästa möjliga sätt. Jag har en gruppredovisning imorgon och prov på Måndag, sen är jag klar.
Dom kommer självklart inte att rycka mattan under fötterna på mig, det vet jag. Deras inställning till studier är dock väldigt intressanta. Såhär är läget:
När man har aktivitetsersättning så går det ut på att man så snabbt som möjligt ska kunna komma ut i arbetslivet. Deras uppdrag är att hjälpa till att sponsra och stötta i aktiviteter man tar för sig för att kunna komma framåt, oftast bara aktiviteter så att man ska kunna ta sig ur lägenheten. Dom betalar studielitteratur och liknande för att hjälpa en, som i mitt fall, att få ett slutbetyg från gymnasiet, för det ökar chanser till ett jobb väsentligt.
Nu när jag läser på en yrskesutbildning gäller inte det här. Fråga mig inte hur eller varför, för det förstår jag inte. Eftersom det lutar mot att jag kommer att gå ner till 50% studietakt så blir utbildningen mer utdragen, vilket dom inte vill. Dom vill inte att jag iöverhuvudtaget ska studera på en yrkesutbildning.
Men okej, det är jag med på. Jag fattar inte varför, men om dom säger så då är det så. Då går jag till CSN och tar lån, vilket är överkomligt med tanke på att det är en yrkesutbildning som ger mig jobb så fort jag är klar.
Nu till det intressanta: istället för att jag ska få studera så måste jag gå på praktik på en arbetsplats, och jag har inget att säga till om. Jag försökte förklara för tjejen att jag inte tänker gå på någon praktik nu när jag har påbörjat det här, utan har snarare tänkt att jag ska avsluta det här så att jag har möjligheter till att få jobb. Men icke, det ska jag inte. Jag ska ut på praktik, för det är det snabbaste sättet för att få ut mig i arbetslivet. Då försökte jag ännu en gång förklara för tjejen att det inte är det smartaste draget att tvinga ut mig på en praktikplats för att sen, när mitt "avtal" med försäkringskassan går ut (februari 2010), sitta på bar backe och inte ha någon utbildning eller chans till arbete där jag trivs. "Det är inte vårat problem. Våran enda uppgift är att få ut dig så snabbt som möjligt, tyvärr."
Okej, då vill jag inte ha med dom att göra mer. Jag tänker inte sätta mig i den situationen som dom gärna vill sätta mig i nu. Men, då måste vi gå igenom en omfattande utredning om huruvida jag är kapabel till att klara mig själv, vilket jag inte är om man kollar på mina papper. Det är nu det blir riktigt intressant. Har dom egentligen rätten att tvinga mig ut på en praktikplats mot min egen vilja? Jodå tycker hon, det är dom som har ansvaret för vad som händer med mig till februari 2010. När jag snabbt kommer med en kontring att om dom har ansvaret för vad som händer med mig, varför bryr dom sig inte ett dugg om vad jag känner och tycker om det här, så blir hon lite frustrerad och förklarar ännu en gång att jag ska ut i arbetslivet så snart som möjligt. Det är deras uppgift.
Om deras uppgift är att ta hand om mig på bästa sätt (vilket i deras ögon är att tvinga ut mig på en praktik) har dom då inte något ansvar om hur jag skulle må om dom nu sätter ut mig på en arbetsplats när jag inte vill det? Jag kanske blir självmordsbenägen? Vad vet dom om det? (Som vanligt drar jag allting till sin spets). Då blir det annat ljud i skällan och om det blir så, då ska vi tydligen gå tillbaka till det här systemet och börja om allting igen.
Jag mest bara suckade, vilket jävla strul. Igen. Jag har strulat med dom här tidigare, just för att komma in i det här systemet och nu blir det en kamp utan dess like att försöka komma ur det.
Hon tog namn och nummer till min värdelösa kontaktperson på psyket, som enbart kommer att tjata om att jag har mer ADHD-drag än vad som står i mina papper. Jag tycker att det är bullshit och jag tänker verkligen inte hålla på att dra en massa lögner för att fortsätta att få pengar. Om jag inte har rätt till att få pengar, tänker jag inte kräva det heller. Det är helt dumt i huvudet att utnyttja och mjölka ur så mycket pengar som möjligt genom att beklaga sig över att det är så synd om en.
Jag har problem, såklart. Men jag tycker inte att jag har såpass omfattande problematik som den här Carina-jäveln snackar om. Jag klarar mig nätt och jämnt på att studera på 100% hastighet, men det är inte nyttigt för mig och jag tänker inte fortsätta med det om det blir såhär igen. Nu har jag tur att jag läst en av dom två kurserna som börjar nu, så jag hamnar automatiskt på 50%, sen får jag se hur det känns. Att fara ut på en praktplats (genom utbildningen) där jag kommer att vara från klockan 8 till 5 alla vardagar ser ut som en hel omöjlighet i mina ögon och jag kommer antagligen att dra ner den praktiken till 50%, dom resterande 50% får jag göra någon annan gång, helt enkelt.
Nåväl, nu får jag väl bara vänta och se vad dom bestämmer och gör. Jag har kollat igenom CSN-papper för att få veta hur man gör för att söka lån, men fan i helvete att jag kommer att tryckas ut på någon praktikplats om jag inte vill. Måste läsa igenom all information igen om aktivitetsersättningen och vad som egentligen gäller, vad jag har rätt till och vad jag är skyldig till att göra.
För det här låter ju inte klokt.
Till något annat: Jag skrev mitt prov igår, efter ex antal gråtattacker och jag tror att det gick ganska bra. Jag hoppas det iaf. Idag ska jag skriva ett stor och omfattande arbete om att någon ska dö och hur man ska ta hand om den personen på bästa möjliga sätt. Jag har en gruppredovisning imorgon och prov på Måndag, sen är jag klar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
