Förståelse

Idag var sista dagen i min första vecka som studerande och den gick ganska bra. Vi skulle knäppa kort på oss som lärarna skulle ha och som vi ska ha när vi går på våran APU (praktik). Det slog mig inte förrän idag vilken utbildning det här är. Den är hård och tydligen ganska jobbig att läsa. Den är på ett och ett halvt år och sen är man utbildad undersköterska. Det är en bra utbildning, men hård. Mitt första problem är att de första kurserna man ska läsa (man läser två i taget) är psykologi A och Datorkunskap och dom har jag redan läst. Så nu vet jag inte riktigt hur/vad jag ska göra, eftersom jag inte har någon tid med min mentor förrän på Måndag. Det är en annan tjej som hade samma problem som jag pratade med idag, och hon ska läsa Arbetsmiljö och säkerhet under tiden tills nästa kurser börjar. Sen berättade hon att om jag inte kunde plugga över helgen så skulle det nog vara nästintill omöjligt att hinna med i tempot. Kursen ska vara avklarad på två till tre veckor och jag har missat näsatn hela första veckan nu.

Pratade en snabbis med min mentor idag (som by the way verkar vara hur bra som helst) och förklarade läget. Sen var jag tvungen att fråga om hur jag egentligen ska göra med dagarna jag är sjuk, eftersom jag inte tar något bidrag/lån från CSN. Då blev han mest förvirrad och började fråga en massa om hur det egentligen gick till och hur jag egentligen kunde plugga utan pengar.

Jag är inte alls feg när det gäller att berätta om den situationen jag lever i. Jag har inga problem alls när folk frågar om mina ärr eller liknande, men just idag kände jag mig lite obekväm. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag jag inte själv vill bli påmind om hur det egentligen är, utan vill hellre bara kunna gå i skolan som en normal människa? Inte behöva tänka på hur jobbigt det kan bli utan bara sikta på det positiva och skita i det andra. Men jag var ju tvungen att veta om hur jag gör när jag inte orkar vissa dagar. Skulle jag lämna in något slags form av intyg från psyket? Och oftast när människor frågar om saker så har dom svårt för att sätta in sig och visa förståelse för min situation. Det är lätt att jag inte blir tagen på allvar och då blir jag bara frustrerad och otrevlig.

Men så fort jag bara nämnde att jag gick på skolan för att i första hand lära mig att vara bland människor, så förstod han vad jag menade. (Att han undervisade i både psykologi och psykiatri kan ju ha nånting med saken att göra..) Han blev väldigt förvånad över att jag orkat varit där nu under veckan och sa att vi måste diskutera det hela mer när vi hade vårat möte.

Det är så skönt när människor förstår vilket arbete det ligger bakom att bara orka kliva upp på morgonen vissa dagar. Den här veckan har jag varit makalöst ångestfylld på kvällarna, bara för att jag vet att det kommer en ny dag imorgon och att jag måste vara laddad för att orka med den. Jag måste gång på gång kolla på schemat och gå igenom vad jag ska göra under dagen. Vad som förväntas av mig och snabbt göra en uträkning på hur mycket jag kommer att orka. Går det att dra ner på någonting för att orka göra det här?

När människor sen förstår det och uppmuntrar mig till att fortsätta är det alltid som att en liten sten faller från mina axlar, och speciellt när det är människor jag absolut inte haft någon kontakt med alls innan. Han gjorde det, och jag är väldigt väldigt glad över att han är min mentor.

Men när dom pratade om utbildningen i sin helhet idag så blev jag verkligen inspirerad och jag vill SÅ gärna orka med det här. Åtminstone en hel termin. Jag siktar på tre, för hela utbildningen är på tre terminer. Men om jag klarar bara en så kommer jag att vara nöjd med det, för då har jag klarat av någonting som jag för kanske för två år sen aldrig kunnat föreställa mig att orka med. En termin. Det känns relativt överkomligt, även nu när jag sitter med ångest som susar i öronen på mig. Ska nog ta en Xaaaanooooor.

Fy fan vilken ångest jag har.

Hetsätning

Jag ramlade idag när jag skulle springa till bussen för att åka till gymmet och möta MagiskaMalin. Jag skulle hoppa över en grej som var runt en decimeter hög och sen landade jag med foten snett och ramlade. Eftersom det åkte förbi en bil alldeles just då så var jag uppe på fötterna nästan innan jag nådde marken och fortsatte gå, men foten vek sig under mig så jag haltade den sista biten till busshållsplatsen. När jag väl satte mig ner så pulserade det hela vägen upp för benet och jag ringde direkt till Johan och var ynklig. Jag bestämde mig för att halta mig hem i regnet.

Det märks att Johan tränar kampsport kan jag lova. Han visste direkt hur/vad vi skulle göra och hade stödskydd framme och virade in min fot på ett mycket invecklat (i mina ögon sett) och konstigt sätt och sen kändes det genast lite bättre. Sen blev jag snabbt diagnostiserad och fick gå och lägga mig en stund. Jag har stukat min fot. Jag tänkte att jag bara hade vrickat den ganska mycket, men han förklarade att det inte alls var så i det här fallet.

Vi kanske ska flytta igen. IGEN. Fast den här gången är det bara till en tvåa i samma hus med en bättre balkong och bara en liten trappa upp från entrén. För Johans arbetskamrat Jonas ska flytta ner till stockholm (vilket faktiskt känns sorgligt) och det innebär att vi kan välja mellan den här lägenheten och den mindre. Det lutar nog att det blir den mindre. Lägre hyra och (mycket) bättre läge. Balkongen är åt rätt håll och det är som sagt bara en liten trappa upp. Fast jag måste nog gå och hälsa på Jonas en sväng och checka in lägenheten först.

Dom flesta av mina saker åker ner i ett källarförråd och det innebär att min sur-rum försvinner och vi måste lösa det på något annat sätt.

Vi har fått ägare till alla katterna nu, alla utom Bullen. Men jag orkar inte tänka på det så jag lämnar det ärendet på en gång.

Min pappa har sålt vårat hus i växte upp i bara för någon dag sen. 1250000 fick han för det. EN MILJON! Jag fattar ingenting. För det där jävla rucklet. När han ringde lät han lättad och glad och förklarade att vi barn och skulle få pengar. Han känner nog något obligatoriskt ansvar att ge oss pengar nu när han har så mycket. Det är bra. Jag håller på att bli en liten borgare tror jag. Jag har några tusenlappar som bara ligger där och väntar, eftersom jag utgår ifrån att det kommer att inträffa sig en enorm kris då försäkringskassan kommer att kräva mig på pengar. Även fast dom har skrivit ett brev till mig om att dom fått sina pengar nu, så är jag övertygad om att dom snart kommer med en räkning på jättemånga tusenlappar. Jag vet inte riktigt varför dom ska göra det, men dom kommer nog snart. Dom jävlarna.

Jag tjock och bedrövad. Det är alldeles tyst i lägenheten, men det bara dånar i huvudet. Jag har hetsätit hela dagen, utan att kräkas. Jag är tjock och äcklig. Och har ingen viljestyrka. Må jag brinna i helvetets skärseldar om jag inte rycker upp mig snart.

Gratulationer

Jag har färgat mitt hår rött och färgat mina ögonbryn mörkare. En makeover helt enkelt. Väldigt trevligt och oväntat.

Jag har varit i skolan sen i Måndags och jag är inte bara lite besviken. Det har varit helt galet tråkigt och ska vara det nu den första veckan. Det känns som att dom bara har en massa lektioner för att fylla ut tiden. Idag var det en tant som pratade om självförtroende och inlärningsmetoder. Dom har pratat om inlärningsmetoder ända sen i Måndags. Jag blir helt snurrig av deras "tal", mest eftersom jag inte alls kan koncentrera mig så länge som jag borde. Efter absolut max en halvtimme så tappar jag greppet och förstår ingenting. Det snurrar i huvudet och jag börjar trumma med fingrar och rita spiralringar över hela sidor. Sen sitter jag så i två timmar, förstår ingenting. Sen får man rast och allting börjar om igen.

Nu i efterhand så förstår jag varför det faktiskt gick ganska bra på estet. Då fick man med jämna mellanrum göra någonting annat än att sitta och lyssna på föreläsningar. Då fick man skapa, eller lära sig att skapa. Och lektionerna var helt klart roligare, eftersom det var en massa roliga människor där och de flesta lärarna var helt fantastiska och gav en massa inspiration.

Det har småregnat här i några dagar nu och mitt hår blir lockigt (!) av det. Det blir alldeles fluffigt, fast på ett ganska sött sätt. Eftersom jag har kort hår så blir det inte riktiga lockar, men håret "svänger ut" och ser alldeles vilt ut. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men det är ganska häftigt att det har blivit såhär efter jag rakade av mig allt mitt hår. Innan så var det rakt, men nu är det helt annorlunda. Antagligen så har mitt skick på håret gjort sitt innan jag rakade av mig det, jag kanske har haft såhär jättelänge utan att ha vetat om det.

Äh. Jag har inget viktigt att säga. Förutom grattis till min lillebror som fyller arton (!!!) år idag. Skulle nog egentligen ha velat åka ner till Övik och gratulera honom genom att gå på puben, men eftersom han inte har skaffat något leg än så går inte det. Så jag har varit helt inställd på att åka ner till helgen, så nu blir jag alldeles förvirrad. Jag saknar ju alla.

En påse kött

Jag har ingenting att säga längre. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna formulera mina känslor, som jag annars kan göra hur lätt som helst.

Det är bestämt att katterna ska bort. That's it. Förhoppningsvis så hittar vi ett hem till Bullen, annars måste vi avliva honom. Så nu drar vi i alla trådar som finns. Bekantas bekanta är vi inne på nu. En av Jessikas vänner blev väldigt fäst vid Bullen när hon träffade honom när vi var i övik, så just nu så väntar vi på att hon ska komma hem från Tunisien så vi kan fråga om hon kan ta hand om honom.

Pappa och jag har pratat med varandra för första gången på någon månad eller två. Jag bröt isen och ringde till honom, jag gav alltså upp våran osynliga principkamp. Idag ringde han och babblade på i en och en halv timme, nykter. Han ringde för att fråga om jag och Johan ville ha en påse med kött. Jag fnissar nästan lite när jag tänker på det, för det känns lite som nån slags form att vriden kärleksförklaring när han ringer runt till sina barn och frågar om dom vill ha en Konsumpåse med kött. När man har djur som man slaktar själv så blir det mycket kött. Så mycket att det inte får plats i de två/tre frysboxarna. Så nu kommer vi att få konstiga köttbitar som jag inte riktigt vet vad man gör med. När man inte vet vilken slags del det är på ett djur, hur lagar man då till det?

Egentligen så är jag lite smyg-vegetarian. Jag drar mig oftast för att äta kött och mina små "fobier" mot att äta diverse djurslag blir bara fler och fler. Men det känns åtminstone lite bättre när man vet vars köttet kommer ifrån och hur djuren har mått när dom levt.

Min mage är i totalt uppror och har tömt sig själv totalt på all slags form att föda två gånger på två/tre veckor. Jag måste passa mig för vad jag äter, för minsta lilla felsteg gör att magen slutar funka. Jag kan inte dricka mjölk längre och min glutenallergi är på topp.

Var hos Jamilla och pratade lite häromdagen. Hon arbetar på en annan avdelning nu, så om jag vill ha regelbunden terapi så får jag prata med någon annan. Hon kan dock vara min kontaktperson som jag får träffa nån gång i månaden, vilket känns helt överkomligt. När jag var där så pratade jag om hur trött jag var. Jag är så himla trött. Vissa dagar orkar jag nästan inte kliva upp ur sängen, utan ligger som förstenad och väntar på nästa dag. Akut depression, jotack. Förstår precis vad hon menar, för när hon lägger upp det och förklarar hur hon ser på hur jag reagerar och pratar, så blir det helt uppenbart hur jag mår. Det syns väldigt tydligt på hur jag pratar om saker och ting, vilka ord jag använder mig av. Vissa perioder har jag flera gånger nämnt och pratat om att känna sig övergiven, några andra är jag bara arg och frustrerad, utan att jag riktigt vet om det själv. Jag är inte medveten om på hur många olika sätt jag visar hur jag mår, men när hon visar och förklarar så förstår jag vad hon menar. Jag vet dock inte riktigt innebörden av just akut depression och det är faktiskt ingenting jag tänker lägga ner någon tid på att läsa om.

Just för tillfället är jag jävligt förkyld, vilket är helt värdelöst. Jag snorar, nyser och hostar som en galning. Och det gör ont i mina öron. Det är världens lock i öronen som gör att jag hör ännu sämre än vanligt, och jag kan inte få bort det. Det gör ont bara jag försöker.

Over and out

Finns det snälla, rara nån som bor ute på landet som kan ta hand om min bebis? Snälla.

Sorg

Dom på psykiatriska säger jämt att jag ska höra av mig om det blir för mycket.

För mycket sorg? Finns det egentligen för mycket sorg? Hur ska jag kunna veta när sorgen övergår till ångest?

Död

Jag sörjer. Det gör så ont i hela kroppen och själen att det känns som att någon håller på att slå ihjäl mig. All kraft försvinner för att jag ska kunna hålla mig ovanför yta och med jämna mellanrum så sticker det till i min mage som om någon nyss tryckte in en kniv i mig.


Vi måste flytta på katterna. Mina bebisar kan inte bo hos oss längre, för Johan mår bara sämre och sämre och får allt svårare att andas på sina träningar. En av hans träningskompisar, Sofie, har ett år kvar på läkarutbilndningen där hon har inriktat sig för att bli lungläkare, säger åt honom varje gång dom har tränat att katterna måste flyttas. Astma. Immunförsvaret håller på att brytas ner och om vi inte gör något nu så kommer astman att bli bestående. Hon vet. Hon har varit med om det själv och nu så pluggar hon till att vara expert på området.

Kattungarna har jag varit helt förberedd på att dom ska bort. Det är ingen fara på taket. Bruno har jag inte lika nära "kontakt" med som med Bullen, eftersom hon redan har två Mammor. Hon ska bo hos Mimmi tills vidare.

Men Bullen. Min ögonsten och min älskling. Han är 5-6 år gammal, men väldigt gammal för sin ålder eftersom han har varit sjuk hela sitt liv. Han har magproblem och hetsäter så att han kräks om det inte har funnits mat i skålen på någon timme eller tre. Han har problem med pälsen, eftersom han har mjäll och tappar tofsar när han blir stressad. Väldigt lättestressad och det blir alltid lika jobbigt för honom när man flyttar på honom. Det tar minst två månader innan han kan slappna av och innan det så tappar han päls och mår jättedåligt. Vad gör vi med honom?

Jag har som en galning försökt hålla undan allt katthår. Vi har köpt luftrensare med HEPA-filter och använder en dammsugare med HEPA också. Men det funkar inte och situationen är ohållbar. Vi måste avliva honom. Så enkelt är det.

Jag vill inte utsätta honom för en flytt till helt främmande människor, om det ens är någon som vill ta hand om honom. Jag kan dessutom inte stå ut med tanken på att han får en annan Mamma som försöker gosa med den där jädra tjurskallen. Han är Min tjurskalle och jag tror helt ärligt att han inte skulle må bra av att vara hos någon annan. Jag märker direkt när han mår dåligt, även fast han inte visar några fysiska symptom och jag vet direkt vad som måste göras. Avmaskning för att få igång magen igen, loppmedel för att ta hand om pälsen. Allt.

Men nu måste jag ta honom till veterinären för att avliva honom. Jag måste ringa och boka en tid och sen sitta och vänta på att alarmet ska pipa och han ska dö. Jag ska döda honom. För han förtjänar inte att utsättas för mer flyttar. Vi har flyttat runt så mycket det senaste året att det är läskigt. Och jag tänkte att det skulle vara slut med flyttandet nu. Att vi skulle kunna slå oss till ro här och låta honom få rehabilitera sig något år. Men så blir det inte, för jag vet att jag och Johan kommer att bo tillsammans föralltid. Jag vet det. Och han förtjänar inte att det ska komma nya människor och ta hand om honom bara för att det är så synd om honom. Ingen är värdig honom. Jag kan inte släppa ifrån mig honom till en ny familj och aldrig mer se honom och aldrig veta hur det går för honom. För jag skulle aldrig orka ta kontakt med dom.

Jag har bestämt mig för att avliva honom och många stöder mig i mitt beslut. Alla förutom Johan, eftersom han blir helt förtvlivlad av att se mig må såhär över att han ska dö. För jag mår inte alls bra. Inte på något sätt alls. Jag bara gråter och gråter och så fort jag tänker på honom eller klappar på honom så gråter jag ännu mer. Han är ju min bebis. Jag har torkat upp hans spyor och hans bajsränder som han drar när han är stressad. Jag har tvättat kläder han har pillat på (vilket han har slutat med nu) och rensat kattlådan jätteofta för att han inte ska bajsa någon annanstans. Och nu ska han försvinna och han kommer aldrig någonsin att komma tillbaka. Det spelar ingen roll om vi avlivar honom eller inte. Han kommer aldrig tillbaka och om han bara byter hem så skulle det plåga mig till döds och han skulle inte heller må bra av det.

Han kommer aldrig mer tillbaka.

Så vi ska avliva honom när kattungarna ska flytta och Bruno med dom. Sen får jag plocka ner kattställningen och tvätta matskålarna och dammsuga upp det sista katthåret. Sen behöver jag aldrig mer göra det. Eller så avlivar vi honom tidigare. Jag vet inte. Just nu har vi beslutat att inte ta något beslut om det. Vi vet att han kommer att försvinna och både jag och Johan sörjer och gråter. Vi måste få säga hejdå ordentligt först. Kramas och gosa med honom. Ta tassavtryck (faktiskt Johans idé. Han vill tatuera in dom.) och sen bara förbereda oss på vad som komma skall. Först tänkte jag att vi bara skulle göra det så fort som möjligt för att slippa all denna ångest, men jag känner att det bara skulle göra saken ännu värre. Jag måste få hantera det här på mitt sätt.

All denna sorg. All ångest. Det finns så mycket av det, av flera olika anledningar. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Innan Johan for på jobbet så kollade han på mig och sa att jag skulle försöka göra någonting idag. "Försök att kliva upp och göra någonting. Det känns nog lite bättre då." Men det är som att allting bara trycker ner mig i sängen och drar all livslust ur mig.


Han kommer aldrig mer tillbaka. Mitt lilla hjärtegryn.

Tecken

Jag har slutat sminka mig. Helt. Jag har gett upp idén att ens försöka dölja mina konstiga prickar i ansiktet och slutat göra iordning mitt hår så det är alldeles fluffigt och rufsigt. Och jag trodde aldrig att det kunde ha den effekt det faktiskt har! Jag gick över på "killavdelningen" på iksu där killar biffar upp sig och började lyfta med mina vikter på tre kilo, bara för att provocera lite sådär. Utan smink, konstigt hår och ärr på armarna stod jag bara där. Jag är häftigast.

Det känns som att allting börjar om igen. Mimmi flyttar upp till Umeå för att plugga, det börjar bli kallare och kallare ute och jag är peppad och övertygad om att allting kommer att bli så bra den här hösten och vintern. Jag hoppas att det inte blir som förra hösten. Eller som någon annan gång. Jag hoppas att det går bra den här gången. Riktigt bra.

Igår när jag åkte hem från iksu så började en karl prata med mig på bussen. Han satt bredvid, fast på andra sidan av bussen och skulle kommentera busschaufförens ryckiga körande. Och jag fattade ingenting, som vanligt. Jag har börjat höra så vansinnigt dåligt och måste hela tiden säga Va? Jag vill lära mig teckenspråk för att kunna visa att jag inte hör bra, men när jag berättade det för Herr Fahlander så tyckte han att det var lite fjantigt sådär.

Men det känns jobbigt, på riktigt. Jag skäms över att inte höra, speciellt när invandrare pratar, eftersom dom bryter. Om människor mumlar och inte artikulerar bra så hör jag inte heller. Läser nog en hel del på läppar. Det skulle vara så skönt att kunna teckna att jag inte hör, så folk slutar fråga. När jag klev av bussen så var det två invandrare som frågade efter vägen till stadshuset. Lika jobbigt den gången med. Jag hörde inte och jag förstod inte vad dom sa. Jag får ångest och blir om möjligt ännu mer stressad vilket bara gör saken värre.

Om man sitter och diskuterar med en människa så går det lättare, eftersom man ganska snabbt förstår att jag inte hör bra. Plus det faktum att jag säger att jag inte hör bra och att dom måste prata tydligare. Men när jag träffar en människa på gatan som frågar något så hinnar jag inte riktigt förklara att jag hör dåligt. Just därför vill jag kunna prata lite på teckenspråk. Då slipper jag åtminstone undan från dom där jobbiga situationerna som jag bara får ångest av. Bättre att verka vara döv än att illa fäkta.

Tänker avsluta inlägget med ett utdrag ur "det är bäst att glömma hela kroppen".


Och så tänker jag, att om jag äter, då ger jag lillfingret till djävulen och han tar mycket mer än bara handen. Han tar mitt jag, min självaktning och min sinnesfrid. Han tar mig helt och håller och jag är rädd. Jag öppnar kylskåpsdörren, för det är det enda jag kan göra.