Jag har flyttat!

martinajuntunen.blogg.se

Tvivel

Ursäkta att jag har blivit så dåligt på det här med att blogga.

Varje gång jag har bråkat med honom så börjar jag tvivla. Så jag måste ringa Jenny och fråga om jag gjort rätt i att skälla ut honom, vilket jag alltid har rätt till. Det är så svårt att se det! Jag har så svårt att se rätt och fel när det kommer till känsloutbrott. Och det är klart att jag har känslor för honom. Jag är inte kär, men det gör fortfarande ont. Måhända att jag är ett känslomässigt förfall, men jag tror inte att det är så konstigt att det är såhär.

Nåväl. Annars så är jag helt ledig från allt, vilket kommer att driva mig till vansinne snart. Jag har så tråkigt! Men jag har varit och simmat två gånger den här veckan, det känns lite coolt. Jag måste bli vältränad igen för sjukgymnasten har bråkat på mig. Det var ett ruskigt pinsamt möte, jag känner mig obekväm redan från början då hon klämmer och tar på mig, när hon sen skrattar till lite och säger att det kanske är dags att jag ska börja träna.. usch! Fast hon är väldigt snäll, så jag tog inte så illa upp. Men jag ville sjunka genom jorden. Fast det är bra, jag måste ju verkligen börja träna igen, så det är bra att någon som jagar på mig lite.

Men idag: Övik! Hurra!

Avsky

Jag vet att jag inte ska känna mig otillräcklig. Jag ska inte skämmas över mig själv och mina brister. Men ibland behövs det inte mycket för att det bara ska gå helt åt skogen. Jag var på trevlig middag och pratade med flera trevliga människor. Och en enda liten knuff fick det att vända. Helt plötsligt var det inte trevligt längre, jag ville gå hem.

En enda liten, liten knuff fick mig att tappa balansen totalt och jag skämdes över mig själv. Det gick snabbt, på bara några sekunder kände jag den där fruktansvärda känslan av skam utan några gränser. Tänk vad folk omkring mig har presterat! Människor i samma ålder som mig har körkort, universitetsutbildning, stort socialt nät och berättar om allt spännande dom gjort. Och när folk frågar mig vad jag läser, vad jag är, så har jag inget att svara. Jag har inte gjort något. Jag har inte presterat något.

Alla människor verkar så stora, för jag känner mig så liten. Liten och ynklig, skör som tunn is. Jag har så mycket jag vill ha gjort, som jag vill klara av att göra. Men jag kan inte göra en massa saker för jag funkar inte som jag vill.

Som exempel så älskar jag att läsa. Jag älskar att lära mig saker och jag vill så gärna gå i skolan. Men sen, när det väl gäller, faller jag på mållinjen tack vare mina hjärnspöken och det blir så motsägelsefullt. Jag älskar att plugga, men samtidigt hatar jag det. För jag klarar inte av det. Hur gärna jag än vill och hur mycket jag än älskar att läsa, så klarar jag i slutändan inte av det och jag blir lika deprimerad varenda gång.

Och när jag pratar med människor runt ett bord och jag förstår att alla, precis alla, kring det bordet har någon form av högre utbildning så skäms jag. För jag har inte det. Att lyckas komma ut på en praktik och klara av det känns stort för mig, men när jag ska berätta om vad jag gör så är det så patetiskt. Att prata med en tjej som ska doktorera i historia, eller någon som är utbildad socionom och arbetar med unga brottslingar, eller någon som är utbildad arkeolog.. då skäms jag.

Och jag kan allt det fina med mig. Jag är en bra människa som egentligen ska vara stolt över vad jag gjort, vad jag har klarat av och vem jag är. Men långt därinne så hatar jag mig själv för allt jag aldrig klarat av. Och för allt jag aldrig kommer att klara av.

Så efter jag har varit på en trevlig middag och träffat trevliga människor, så kommer jag hem och ställer mig framför spegeln. Och då, gott folk, finns det ingen människa jag avskyr så mycket som jag avskyr mig själv. Så mycket att jag vill kräkas.

Djävulen

Så. Jag var hos sjukgymnasten igår. Det var en snäll och duktig kvinna som hjälpte mig mycket. Det är intressant hur mycket information hon fick bara av att iaktta mig när jag rörde lite på mig. Vi spelade badminton, hoppade rep och låg på golvet. Sen klämde hon på mig och konstaterade att det är en massa fel i mitt sätt att gå, så allteftersom har jag slitit på saker som man vill ha kvar. Men det största problemet just nu är någon inflammation i några muskler inne i höften/skinkan som jag nu har fått en massa övningar att göra för att dom ska bli glada igen. Det gör ont. Efter jag var hos henne så hade jag så vansinnigt ont att det är löjligt. Jag ville bara att hon skulle sluta trycka på allt som gjorde ont och få gå hem.

Men nu har jag mina övningar som jag duktigt ska göra och ska dit igen om två veckor så ska vi fortsätta. Något som känns väldigt trist är att jag måste köpa inlägg att ha i mina skor för 1800:-.. jag trodde hon skämtade. Så nu har jag inte bara ont, jag har fetångest över det faktum att jag inte har pengar. Skit också!

"Tills nästa gång vi träffas kommer du att ha byggt upp ett så intensivt hat mot mig att jag ska hålla två meters avstånd för att undvika skador."

Det här kommer att bli kul.

OH.MY.GOD

Jag har köpt en ny bok. In i musiken- en bok om musik och medvetande av Peter Bastian och jag har tappat alla ord. Sättet han skriver om musik är helt.. åh. Fantastiskt!

"Den dagen har etsat sig fast i mitt minne. Han var rörd över att möte en beundrare från det avlägsna Danmark, som han trodde var en förstad till "Den lille havfrue", och jag hade fjärilar i magen som om jag stod inför Gud, så vi blev vänner. I köket, där akustiken var bäst, spelade han de första tonerna för mig. Han var två meter lång och nästan lika bred. En riktig jätte, med ett brett, godmodigt ansikte och mitt i allt detta en liten svart klarinett som han blåste i. Det var överväldigande. Åskliknande, öronbedövande starkt, som den starkaste trumpet.
Han spelade först en ballad utan någon speciell rytm, samma typ som den jag hörde honom spela hemma i Egons vardagsrum. Återigen samma kompromisslöshet: alla knep är tillåtna. Dyster svart förtvivlan fyllde rummet och jag visste knappt vad jag skulle göra av mig. Långsamt ändrade han stämningen, spelade mer och mer lyriskt och gick till sist över i en kedjedans: för melodin och så ett fyrverkeri av improvisation, där han med ofattbar vitalitet skyfflade kaskader av energi ut i köket, så att grytlocken klirrade. "

Ojojoj. För 39:- får jag en biljett in i paradiset som en fantastisk bok erbjuder. Senaste boken jag läste, mozarteffekten, var otroligt intressant. Men den här, gott folk, ger mig rysningar.

Uppdatering

Idag kom jag hem från övik efter en helg som blev en massa dagar, mest av lathet. Det är så trevligt att vara där. Mamma har varit på operation så jag och martin har varit i lägenheten alldeles själva. FöräldraFritt! Lite ös.

När jag kom hem så var jag stressad. Det hände en massa saker samtidigt och jag var helt ur balans. Jag hade två kallelser till psyk, som jag inte alls räknat med, så det gjorde inte saken bättre. En "minneskontroll" och en där jag får göra några tester för att kolla hur min kropp mår efter vi har satt in mina nya mediciner. Tydligen är det något dom har börjat göra, så nu ska jag göra det regelbundet. Känns faktiskt ganska skönt att dom håller koll på min kropp.

Imorgon ska jag på stormöte, som jag ser framemot. Min kontaktperson och jag ska träffa en snubbe från något ställe som ska hjälpa mig med praktikplatser. Fatta hur coolt! Det är mest ett introduktionsmöte, så jag ska få träffa honom som ska hålla i mitt liv. Jag är så himla laddad.

Fast annars så är livet lite.. snett. Saker går inte riktigt min väg och det gör mig otroligt frustrerad. Folk omkring mig är ledsna och det sliter hjärtat ur mig. Jag vill bara laga allting, men det går inte riktigt.

Hur?

Det är tråkigt att ha ont. Det gör mig trött, kinkig och gnällig. Jag gjorde helt klart rätt i att höra av mig till vårdcentralen och ordnat en tid, för nu har det ju bara börjat bli löjligt. Vissa dagar är bättre än andra och idag är helt klart en sämre dag. Att det har blivit såhär illa fattar jag inte, hur hände det? Och när? Bara pang boom. Fan också.

Imorgon åker jag ner till övik! Det kommer att bli hur kul som helst att titta på Matti igen och träffa alla andra. Ska svänga förbi och lämna fiolen hos Ingrid och Lasse också, vilket känns lite konstigt. Hur beter man sig med sitt ex's föräldrar? Jag tycker att det känns lite.. jag vet inte. Det kanske inte är någon big deal, men jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag menar, dom var ju en del av min familj men nu är dom helt plötsligt inte det. Dom försvann i samma stund Johan gjorde det och senaste gången jag träffade dom var på nyårsfesten då jag gråtande for hem innan tolvslaget. Vad säger man?

Jag vet inte riktigt hur man beter sig i vissa sociala situationer och måste ibland fråga människor hur man gör. Förr hade jag alltid Johan som backade upp mig och hjälpte till, men nu när han inte är med så måste jag ta hand om allt själv. Och jag har ingen aning om hur man gör/vad man ska göra, när det kommer till vissa situationer och det här är en sån situation. Oftast så klarar jag av dom flesta själv, jag är duktig på att vara social och trevlig samtidigt som jag inte fattar någonting. Men det är svårt att hålla fasaden uppe och inte visa hur nervös man är.

Och just den här situationen ger mig ångest. För jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig gjort det förr. Vilket är det 'rätta' sättet att bete sig?

-

Jag är så liten idag. Jag vill kramas och gosa in mig, bli kramad på och någon som fingrar i håret. Säger att jag är en fin och bra människa, och faktiskt menar det. Så liten är jag.

..

Jag bröt ihop. Det slutade med att jag helt enkelt satt på golvet och grät i vad som kändes en hel evighet. Jag var inte bara mentalt slutkörd, jag blev det fysiskt också. Jag blev som förlamad, kunde inte röra mig. Allt rann bara ur mig, det fanns ingen styrka alls kvar. Och jag ville inte röra på mig, jag ville bara försvinna. Tanken på att kliva upp, se all röra i lägenheten och försöka ta tag i det, gjorde mig bara ännu tröttare. Ingen ork, ingen lust.

Det är längesen jag blev såhär, bara tappar greppet. Om allt. Men på något sätt var det skönt, bara kasta in handduken och acceptera det faktum att det inte går längre, att jag inte orkar. Det var inget jag såg skulle hända, jag bara kör på och väljer att inte se det. Och till slut så small det till, en påminnelse om att jag inte är odödlig.

Så vad gör jag nu? Var börjar jag?

När kommer jag ens vilja börja?

Sorg

Hur mycket kan en relation till en annan människa klara av? Hur många bråk kan man ha utan att skiljas som ovänner?

Självklart så anklagar jag mig själv. Så fort han smällde igen dörren började jag tvivla. Har jag överdrivit det här? Har jag verkligen rätt att bli arg? Fast egentligen så grundar sig min ilska i sorg. För jag kan inte bli att tänka att vi aldrig kommer att kunna vara vänner, som vi sagt så många gånger. Och det gör att mitt hjärta brister i tusen bitar, för jag saknar honom så mycket.

Och ibland så slår det mig vad som har hänt, hur mycket jag bär på och måste tampas med. Hur många nätter jag har gråtit mig till sömn, hur många timmar jag har legat och stirrat ut i tomma intet förlamad av sorg. Det är många nätter, dagar, timmar, nätter, veckor där hela mitt liv har bestått av förtvivlan. Hur mycket jag har sorterat, packat, slängt i en desperat kamp att få ordning i all denna röra.

Jag vet inte om det är motiverat eller inte, om jag har förstorat upp saker eller om jag helt utan grund byggt upp en ilska. Det är säkert så.

Men jag kan inte låta bli att undra: kommer jag någonsin kunna förlåta honom för allt det här?

Längtan efter morgondagen

Jag har lovat mig själv att kolla upp mina knän. I flera år har jag tampats med speciellt mitt högra knä. På alla olika sätt och vis har jag försökt undvika det faktum att det är något som inte riktigt står rätt till. När jag var ung och fräsch och spelade en massa fotboll så började det göra ont. Då träffade jag en läkare och efter ganska mycket slitgöra så blev det ganska bra igen och jag fortsatte med livet. Men det kommer alltid tillbaka. Så fort jag börjar röra på mig så känner jag av det. Nu har jag promenerat riktigt mycket den senaste tiden och eftersom jag inte har tränat på gymmet för att bygga upp muskler och sånt, så gör det helt enkelt skitont.

Det är så lurigt, eftersom det jämt kommer smygandes och gör lite småont större delen av tiden, man vänjer sig ju till slut. Och eftersom det inte är sådär kritiskt så struntar jag helt enkelt i det. Men nu gör det ont och det blir bara värre och värre. Jag måste börja träna på gymmet, mot min vilja, för att kunna träna upp just musklerna kring knäna. Jag måste matcha min träning med träning för knäna, och det har jag inte gjort eftersom jag har börjat promenera så mycket. Så den här gången så blev det helt konstigt och PANG så sitter jag med onda knän. Jävla skit.

Så imorgon ska jag ringa och kolla vad jag ska göra. För det funkar inte. Jag skulle behöva kolla upp min huvudvärk också, ordna så att jag får migränmedicinen jag har haft tidigare. Usch och fy vad drygt. Jag har dragit mig för det här i flera år nu. Men imorgon blir det av! Har inte direkt så mycket annat för mig ändå. Måste ringa tandläkaren också och kolla när jag skulle dit egentligen, har tappat bort tiden. Och jag borde ringa försäkringskassan, kan dom inte sluta bråka och ta ett beslut nån gång? Det känns lite trist att inte kunna betala hyran.

Imorgon blir en tråkig dag, jag ser inte framemot den alls.

Annars så har jag storhandlat idag. Mimmi kom och hämtade upp mig och i bilen hade hon "sin fia" och vi drog till ica maxi. Jag hade en jättelång lista och tänkte att det skulle vara en hel miljon saker och massa kassar. Det var det inte. När man bor själv så köper man rejält mindre mat, vilket jag fortfarande inte vant mig vid. Tidigare idag så traskade jag ner till sjukhuset för att hämta ut mediciner och stannade på ica, så just nu har jag bara ont i mina knän och vill aldrig mer röra på mig. Och jag har ont i huvudet också. Oj, så bedrövligt det är.

Döden

Jag finner det väldigt förvirrande när det kommer till döden. Man pratar om det, läser om det, ser det på teven men när det väl händer i verkligheten så förstår man ingenting. När Matti nästan dog så var jag förvirrad i flera dagar, det går inte riktigt att greppa. En människa som alltid funnits där, försvinner ut i tomma intet och kommer aldrig tillbaka. Det är väldigt fascinerande, på ett otroligt obehagligt sätt.

Att Jard faktiskt tog livet av sig för ett tag sen, går inte att fatta. Det är som helt overkligt. Och jag känner inte Jard, jag spelade med honom ganska mycket ett tag på gymnasiet, men mer känner jag honom inte. Jag blev mest påverkad av det faktum att Mimmi kände honom så väl. Men när man tänker på det, hur stört är det egentligen? Jag får ingen ordning på det och det flashar bara förbi en massa bilder och föreställningar om hur det måste ha sett ut. Jag kan inte greppa det på något annat sätt än att föreställa mig hur det måste ha sett ut. Att se en död människa, speciellt någon man älskar, kommer man någonsin över det? Utan själ, bara ett tomt skal.

Idag har jag ännu en gång blivit påmind om hur illa det faktiskt är, hur fruktansvärt plågsamt det är med döden. Att gå runt och vänta på döden, är bara en lång och utdragen process av hemska föreställningar, ångest och förtvivlan. Det finns inget man kan göra. Och även fast det är något av det mest självklara i våra liv, så är det så fruktansvärt att man inte kan hantera det.

Rent logiskt så borde man inte vara så totalt vettskrämd inför döden. Men när det väl kommer till kritan så tappar man all logik och allt förnuft, det finns inte längre. Det enda som finns är den där totala rädslan över att faktiskt förlora någon man älskar, för man vet att man aldrig får tillbaka dom. Det är en enkelbiljett.

Så jag vet inte riktigt vad man ska säga. Hur tröstar man en människa som genomgår något så mäktigt att man inte kan säga det med ord? När ord inte räcker till, inget räcker till, vad gör man då?

Den dryga

Idag gick det riktigt tungt på minnesträningen. På vägen hem pratade jag med mamma, jag håller på att tvätta och rent i allmänhet så finns det inte så många mörka moln idag. Alltså, många förutsättningar för att det här ska vara en bra dag.

Men det är inte det, inte längre. Det är svårt att se sambandet mellan minnesträningen och den totala hopplösheten när man är mitt upp i den.

Jag är inte ens kär i honom. Oftast så saknar jag inte honom utan känner oftare och oftare bara en frustration. Men lik förbannat så kan jag ibland bara få en käftsmäll av förvirring och obotlig längtan efter det som varit. Och när jag pratar med honom så hör jag hur han inte alls känner samma sak, nu finns jag inte längre. Jag är den dryga gamla flickvännen som bara är i vägen, hon som bara är en pain in the ass. Det gör mig ibland riktigt förbannad. Han lovade. Sen lovade han ännu mer, efter vi gjort slut.

Men när jag inte blir förbannad, så blir jag otroligt förtvivlad. Jag kan inte glömma honom som han glömt mig, han har varit så viktig i mitt liv att jag inte kan lägga honom helt åt sidan. Han var mitt livs kärlek.


Nu kommer jag nog att avlida av huvudvärken som konstant följer med mig var jag än går. Mitt vänstra öga kommer nog att ploppa ur huvudet.

ARG

Idag var jag hos Emma och det var konstigt. Jag vet inte riktigt vad man pratar om när man mår bra, det kändes krystat.

Men jag är arg. Efter en massa antal dagar av frustration så blev jag idag knuffad över gränsen och nu kan jag inte sluta vara arg. Jag vill skrika, slå sönder och slåss. Jag är less. Det kryper i skinnet på mig.

Sista chansen nu, kompis.

Skala av

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om nuförtiden. Att vara glad flera dagar i rad har inte hänt på flera år, vad gör man när man inte har någon ångest som hänger över en som ett mörkt moln? Vad tampas man med?

Fast försäkringskassan bråkar, som vanligt. Nu har det blivit missförstånd och jag står utan bostadstillägg och kan därför inte betala hyran. Jag kommer såklart att få det retroaktivt, men jag skulle gärna kunna betala min hyra innan jag får ett brev från kronofogden. Jag längtar tills nästa månad, då kommer jag att vara miljonär om man jämför med den här.

Jag vill ha alla saker ur lägenheten. Ibland vill jag bara ta allt som han ska ta med sig och kasta ut genom fönstret. Inte för att jag är arg på honom, bara för att jag kan bli så vansinnigt frustrerad på allt som ligger överallt som inte är mitt. Ibland så kan jag känna den där saknaden, bara för att hans saker är här och det är orättvist, för han har inte det problemet. Men tids nog så kommer dom att vara borta och jag kan börja fylla min lägenhet med mina saker. Tyvärr så har jag inte så mycket saker, men då kan jag iaf börja köpa allteftersom. Nu är det alldeles proppfullt i lägenheten och det börjar bli det i förrådet också.

Nåväl. Jag började häromnatten skruva ner köksluckor, utan att riktigt veta varför. Jag har omorganiserat skafferier och sakta men säkert så börjar det bli väldigt hemtrevligt. När man har luckor överallt i köket så känns det så kallt. Vita luckor som gömmer allt. Så då tar jag bort dom. Idag var jag på röda korset och handlade lite burkar, vilket blev hur trevligt som helst. Det här kommer att bli en mysig lägenhet. Min alldeles egna.

Och ikväll så bytte jag strängar på min gitarr. Att byta nylonsträngar är ett jävla skitgöra. Jag hatar det! Tidigare så har Lasse gjort det med jämna mellanrum, söt som han är. Men nu måste jag spendera en hel kväll bara för att få strängarna att sluta stämma ur sig hela tiden, för nylonsträngar gör så. Man måste töja, töja och töja innan man kan stämma gitarren ordentligt. Jag blir helt vansinnig. Ostämda instrument är djävulens påhitt, det bara gnisslar i huvudet. Just därför är det väldigt bekvämt att spela piano, man behöver inte oroa sig för att det stämmer ur sig.


Men kolla så fint det börjar bli!

Konstigt

Jag mår bra.. och det känns väldigt konstigt. Ibland så väntar jag nästan på bakslaget, men det kommer inte.

Det enda som finns som ett mörkt moln är min ekonomi. Försäkringskassan har fortfarande inte tagit något beslut och hyran ska betalas den 30:e och den här månaden har det varit löjliga mängder utgifter för tandläkare och mediciner. Och en dubbel telefonräkning. Nästa månad slipper jag såna utgifter, för nästan 3000:-, men då måste jag köpa dammsugare, micro, vattenkokare.. en massa saker som jag behöver till lägenheten som man inte klarar sig utan en längre stund. Och jag måste köpa en säng.. huvva.

Men det löser sig nog. Största problemet just nu är hyran, resten kommer när det kommer. Det får jag lösa då.

Nu ska jag fortsätta ordna lite här i lägenheten. Det är saker överallt.

Tråkigaste

Allt har blivit bättre. När jag kom dit på morgonen och såg honom ligga i sängen med alla skärmar, sladdar och rör ner i halsen så blev det för mycket för mig. Jag fattade ingenting. Jag fick skaka hand med flera människor som pratade med mjuk röst som ville trösta, prata med poliser samtidigt som jag var helt bedövad. Allting hände så snabbt, även fast det kanske inte gjorde det. Jag vet inte riktigt. Till slut ville jag bara gå hem. Dom skulle inte väcka upp honom på några timmar, temperaturen var tvungen att gå upp till 36/37 grader och innan det skulle dom göra en skiktröntgen, så jag gick hem. Jag var tvungen att ringa resten av familjen.

Det går inte att med ord förklara alla känslor som rusade i kroppen då, så jag tänker inte ens försöka. Och det har tagit flera dagar för mig att komma över chocken, men nu är jag nog klar med det mesta. Livet fortsätter.

Jag har börjat packa ner mer av Johans saker och när han kommer förbi nästa gång ska vi hjälpas åt att flytta saker till förrådet så att vi kan packa ner mer. Jag bor inte direkt i den största lägenheten, så lådorna får verkligen inte plats.

Världens tråkigaste blogginlägg. Men folk har en tendens att bli sjukt nervösa när jag inte uppdaterar med jämna mellanrum. Så ja, jag lever!

Det värsta

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Dom senaste dagarna har minst sagt varit helt tumultartade och jag har nog inte riktigt fått ordning på mig själv än.

Man hittades livlös i skogen i Umeå


Klockan 8.30 hittades en man i 25-årsåldern i en skogsdunge i Umeå.
Han var då kraftigt nedkyld och vårdas nu på intensivvårdsavdelningen på universitetssjukhuset.
Skadorna är livshotande och händelsen rubriceras som grov misshandel.

Mannen hittades i en skogsdunge vid studentområdet Ålidhem i Umeå på måndagsmorgonen av en person som var ute och rastade sin hund.
– Hunden markerade på kroppen, säger jourhavande förundersökningsledare Mats Bruhn på polisen i Umeå.
Berättar inte hur han hittades
I vilket skick mannen hittades är polisen förtegen om.
– Vi vill inte kommentera om hur han var klädd.
Mannen, som är identifierad och i 25-årsåldern, är okänd av polisen och bosatt i Umeå.
Han vårdas nu på intensivvårdsavdelningen på Norrlands Universitetssjukhus. När han fördes iväg med ambulans andades han.
– Han är kraftigt nedkyld. Vi har en bra koll på det övriga skadeläget, men man har inte kunnat undersöka honom så väl eftersom man då riskerar att det kalla blodet i till exempel fötterna då riskerar att komma in i hjärtat, säger Mats Bruhn.
– Han har en väldigt låg temperatur i kroppen. Skadorna är livshotande.
Sågs senast i söndags
Det är oklart hur länge mannen legat i skogsdungen.
– Men han sågs senast under senare delen av söndagskvällen, säger Mats Bruhn.
Trots brottsrubriceringen säger polisen att misstanken om brott är låg.
– Vi utreder om han kan ha gjort det mot sig själv, den misstanken är lika stark som misstanken om brott.
Polisen har spärrat av platsen och försöker säkerställa spår med tekniker på plats.
Polisen har inte kunnat höra mannen.
– Nu ska vi hålla förhör med personer runtomkring honom, säger Mats Bruhn.

- Aftonbladet 2010-03-22



Den värsta dagen i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så rädd. När jag kom dit på morgonen hade han 28 graders kroppstemperatur och låg i respirator. Men sakta men säkert började han, mot alla odds, få upp temperaturen. På eftermiddagen kunde dom väcka upp honom, koppla bort respiratorn och allt gick bra.

Det är helt otroligt.

Världsförälder

Jag fick just ett väldigt trevligt samtal från en otroligt glad tjej på unicef. Hon berättade om vilka barn som hade fått hjälp från alla pengar jag skänkt den senaste tiden och nu är jag en stolt världsförälder. Det känns lika bra att det dras automatiskt, annars måste jag sitta och strula hela tiden för att skänka pengarna.

Vilken fantastisk helg!

Hopp

Jag vet inte riktigt när eller hur det hände, men jag har kommit över någon gräns. För första gången på flera månader känner jag en lättnad, som att en tung sten fallit av mina axlar.

Det ligger ett lugn i lägenheten. Det är inte bara ångest och bedrövelse som svävar omkring mig utan dom senaste dagarna har jag omgivits av känslan hopp. Jag går inte runt och skrattar hela tiden, jag faller ner i mitt träsk. Men jag vet att jag kommer upp igen, det går snabbare och snabbare att komma upp ur det. Det börjar gå framåt. Jag kan känna en förändring i minnet, sånadär småsaker som funkar bättre nu. Dom senaste dagarna har jag lagat ordentlig mat åt mig själv, inte bara stoppa i mig några riskakor eller koka makaroner.

Det är som att jag ramlar framåt. Jag skrapar knäna, men det är framåt. Förut ramlade jag bakåt.

Dag 13

Idag ställde jag in.

Papper är inte min grej. Jag har blivit mycket bättre på att hantera papper, ringa viktiga samtal och organisera mig. Men nu är det för mycket. Försäkringskassan lyckades ju göra 'fel', så nu måste jag fylla i hundra papper och kopiera lika många för att inte åka 3000:- minus nästa gång jag får pengar, som jag får på Fredag. Sen efter jag har skickat in alla papper, så måste jag göra om samma sak. Fast med andra papper. Jag måste söka bostadstillägg för den här månaden, eftersom mitt tydligen har gått ut och sen söka ett nytt eftersom jag kommer att betala hela hyran själv. Det ska jag också göra den här månaden, men eftersom jag inte har kontraktet och fått hyresavin i mitt namn, så går jag på back.

Så jag får ångest. Jag får ren panik och nu irrar jag bara omkring i tappra försök att få ihop det. Det är papper överallt, inget ligger där det ska i hela lägenheten.

Men det ska tydligen inte vara såhär jobbigt, dom har erbjudit hjälp flera gånger men jag har alltid tackat nej. Varje gång jag ska fylla i papper så ångrar jag det beslutet bittert och tänker att jag borde säga till. Men när jag väl träffar Emma så har jag oftast fyllt i allting och tänker att det gick jättebra, när det egentligen inte gjorde det med tanke på all fruktansvärd ångest. Så jag blir tjurskallig.

Och nuförtiden har jag blivit jätteduktig på det här med framförhållning och planering! Det är väldigt sällan jag missar på att skicka i papper i tid, nu är det bara en massa människor omkring mig som gör fel. Läkaren glömde skicka in min ansökan tillsammans med läkarintyget, även fast hon sa att hon skulle göra det. Så efter några veckor utan beslut så ringde jag till försäkringskassan och fick panik. Den här gången är det INGEN från försäkringskassan som påmint mig om det faktum att mitt bostadstillägg också går ut tillsammans med aktivitetsersättningen, ingen nämnde alltså att jag måste söka om det tillägget också. Jag har pratat med flera människor på försäkringskassan och ingen har sagt något! Dom har istället sagt att det har blivit något fel och att det ska ordnas. Tills den nervösa kvinnan ringde och berättade att det inte alls var så.

Förbannade människor. Jag blir bitter. Och nu har jag också en massa andra papper som jag måste ordna med när det kommer till Johan.

Jag funderar på att ringa Emma, jag orkar inte. Jag fixar det inte. Jag ger upp.

Och jag har en viss liten herre jag måste ringa till också. Nu får han ta hand om några papper. Bredband, hushållsel, hemförsäkring.. jag ger upp. Det får han ordna. Han måste ordna med sin adressändring så snabbt som möjligt också, annars kan jag inte söka det nya bostadstillägget.

Så idag blev det ingen minnesträning, jag måste ordna med saker först. Det går inte, det har tagit stopp.

FÖRBANNADE JÄVLA HELVETE HÄSTBAJS I ÖGAT KOTTE I PRUPPHÅLET.

Dag 12

Jag slog på stort och sov i sängen inatt. Det var magiskt att vakna. Utvilad och glad kilade jag iväg till minnesträningen och det var helt gräsligt, såklart. När jag gick därifrån så kunde jag inte låta bli att tänka på hur fantastiskt skönt det skulle vara att komma hem till någon. Tänk så otroligt att få komma hem och bli tröstad, få mat och sen bara bli klappad på. Jag skulle behöva en sån kväll. Så liten känner jag mig.

Jag hatar papper. Jag hatar att fylla i papper, ringa viktiga samtal och ordna med saker. Jag hatar det så innerligt och jag hatar det faktum att det är jag som måste göra allt nuförtiden. Nu har jag så mycket att göra på den fronten att jag blir galen. Jag har fått alldeles för mycket att göra nu när Johan har dragit. Jag sitter i en lägenhet med alla hans saker kvar, kontrakt som fortfarande står i hans namn som måste skrivas över.. och minnesträningen på det. Jag borde egentligen inte ha något annat på schemat, det sa dom redan från början.

Men jag vill inte dumpa över allt på Johan. Jag vill att han ska ha det bra. Och om man ska ha det bra, då ska man hålla sig så långt bortifrån det här som möjligt.

Dag 11

Det har varit en fruktansvärd dag. Alla övningar jag gjorde gick åt skogen och det drog ut på tiden, ju fler fel desto längre tid. Och jag har förstått att programmet byter ut övningarna man gör bäst på, för en som liknar den man är sämst på. Förbannelse.

Så min traditionella attackdepression var total och jag låg mest i soffan och ville försvinna. Då ringer en nervös kvinna från försäkringskassan och informerar om hur många fel som har gjorts från deras håll och att jag nu tappar 3000:- nästa månad om jag inte lyckas skicka in papper så snart som möjligt. Alla jag har pratat med har missat att informera mig om det här, så nu sitter jag i klistret. "Det är himla synd att det blir såhär, men nu får vi göra det bästa av det här. Jag behöver dom här och dom här papperna innan då och då.." Och hon förväntade sig ett riktigt bråk, men jag är för trött. Jag orkar inte hålla på med det här längre. Papper, beslut, minnesträning, Johan, pengar, räkningar, röra.. det tar för mycket kraft.

Jag började gråta. Hon försökte desperat att trösta men det gick inte, droppen som fick bägaren att rinna över. Jag sa att jag ska ordna det hela och avslutade samtalet. Nu har jag alltså en massa pappersarbete framför mig, som jag egentligen inte skulle ha behövt göra. Det är en massa, massa misstag från deras sida och hon var verkligen ledsen över det. Hon fattade inte ens hur det hade gått till.

Jag orkar inte med den här röran. Det är saker överallt, inget ligger där det ska. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag och jag går bara omkring och våndas över det. Sen blir det för mycket och hjärnan lägger av, jag kommer ingenvart. Jag vankar omkring i lägenheten, tittar på allt som måste göras och tappar fokus. En miljon listor, planeringar i kalendern och försök att få överblick. Men det går inte och ju längre tid det går, desto värre blir det.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Det är för mycket och jag står ensam i skiten.

FUCK YOU

Jag har helt och totalt vänt på dygnet. Idag vaknade jag till liv runt 18.00.

Igår hade jag en otroligt trevlig dag. Större delen av dagen spenderades hemma hos Jenny där Jon var på besök och efter det for jag iväg på en inflyttningsfest. Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag for på fest ensam och den här gången var det också till en bekant tjej som jag aldrig riktigt pratat med. Men det var hur trevligt som helst!

Det är intressant att vara singel och oftast så tycker jag inte alls om det. Jag känner mig halv och det finns inget som kan fylla det utrymmet just nu. Även fast jag vet att det egentligen borde finnas det nu, han har fyllt det. Men jag kan inte. Fast ibland, ibland så känner jag inte av det.

Igår så tvättade jag och för första gången på väldigt länge så var det bara mina kläder jag tvättade och det kändes som en stor grej. Jag älskar att tvätta och den här gången så blev jag intensivt påmind om att han verkligen har försvunnit, först fick jag den där tunga känslan i bröstet. Men sen kändes det ju faktiskt ganska bra. Jag hade tid att vika ihop all tvätt redan i tvättstugan och jag behövde inte tvätta en massa genomsura tävlingsdräkter. Det är inget jag har haft som en tung börda, men det är klart att det är jobbigare att tvätta någon annans tvätt också. Den här gången var det bara mina kläder och det var inte så himla mycket tvätt. Det fanns tid för att vika ihop, städa undan i tvättstugan och ändå ha en massa tid kvar. Så det kändes bra och jag kunde lägga den där obotliga saknaden åt sidan.

Det finns många liknande saker och situationer där det för några veckor sen kändes outhärdligt men som nu börjar kännas lättare. Som att komma hem till lägenheten. Från början var det outhärdligt att komma hem ensam utan att han också var här, men nu kan det kännas riktigt skönt att komma hem till sin alldeles egna lägenhet. Ha en massa plats i garderoben och badrummet. Slippa bli besviken.

Fast jag är väldigt frustrerad. Jag har börjat känna en vansinnig ilska och när jag väl känner den tror jag att mitt huvud ska explodera. Och jag vill ha svar.

Eftersom jag enbart har känt hur deprimerad jag är, bara känt saknaden, så har jag börjat leta efter dom andra känslorna i det här. Då blir jag lite rädd. Det är mycket ilska, avsky och ibland hat. Ibland så känner jag mig som en mullrande vulkan som vill hoppa på första bästa person bara för att få slå ner någon.

Folk säger hela tiden att jag inte bara ska känna saknaden och sorgen. Nu när jag försöker göra det, så tror jag inte att det är så himla bra idé. Vill vi ens kolla åt det hållet?

Varför står jag här?

Jag har en mycket fascinerande egenskap, ett beteende som jag inte riktigt lägger märke till. Det slår mig bara ibland.

När jag skulle hämta min snusdosa som låg på sängen så händer följande:
Jag kliver upp ur soffan --> börjar röra mig mot sovrummet --> stannar i dörröppningen och tänker "varför står jag här?" --> vänder och går in i badrummet och tänker "varför står jag här?" --> går tillbaka till soffan och kommer sen ihåg vad det var jag skulle hämta och gör ett tappert försök med precis samma resultat. Den tredje gången hämtar jag min snusdosa.

Jag undrar hur ofta jag gör såhär? Hur många gånger har jag försökt göra något som har slutat med att jag misslyckas utan att märka det? Att jag tappar ord, glömmer saker och är lite förvirrad är ju ingen nyhet. Men att jag är såhär disträ visste jag inte. Nästan lite läskigt. Jag kan ju inte ha gjort såhär när Johan bodde här, då skulle han ha sagt till. Och ibland har jag frågat honom vad det var jag skulle göra när jag har glömt bort vars och varför jag var på väg. Men då har jag åtminstone lagt märke till det.

Det här måste jag försöka lägga märke till, det skulle minst sagt vara intressant att få veta hur ofta det händer.

Nattpresent

Jag håller på att städa undan lite här hemma. Fast jag kan inte hålla på så långa stunder, för då tippar jag bara. Men det har blivit bättre, som tur är. Jag sorterar mest bland saker där man kan sitta på golvet. Böcker, skivor, filmer.. sånt.

Det blir väldigt sorgligt ibland när jag kommer till något lite mer speciellt. Något som påminner mig om hur många bra stunder vi har haft, som jag nu måste packa ner i en påse eller ställa undan.

Vi har alltid haft en massa brända skivor som inte är märkta och jag har aldrig riktigt orkat lyssna igenom dom. Men ikväll så gjorde jag det och den första skivan jag satte igång var skivan Johan hade i bilen alldeles i början av vårat förhållande. Jag började nästan gråta. Jag hoppade snabbt mellan låtarna på skivan och efter jag kommit till sista spåret så stängde jag snabbt av allt. Precis som att jag tvångsmässigt sitta och lyssna på hela skivan, men göra det så snabbt som möjligt.

Men det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Jag la ifrån mig skivan och stoppade in nästa istället. Det går Martinas skiva på den, men jag vet inte vars den kommer ifrån, känner inte igen handstilen.

Det är helt seriöst en av dom bästa blandskivorna jag har haft. Alla låtarna är skitbra och den som har bränt skivan har nog lagt ner ganska mycket tid på den. För alla låtarna är för mig, speciella låtar.

Och jag vet inte riktigt vad det är, men jag behövde den här skivan just nu. Den är speciellt gjord för mig, det är någon som har lagt ner såhär mycket tid för att bränna den perfekta skivan för min skull.

Den har räddat mig bland dammråttorna och nostalgiska kärleksminnen, det finns något annat än det här.

Dag 9

Så. Igårkväll gjorde jag en ganska rejäl miss, jag tog två doser av min kvällsmedicin istället för en. Det är inte det smartaste jag har gjort. Jag fattar inte hur jag lyckades med det, jag stod för fasen och funderade på om jag inte redan hade tagit medicinerna men lik förbannat så tog jag dom med motiveringen att jag faktiskt skulle upp tidigt idag och om jag nu hade missat att ta dom så skulle jag aldrig somna. Den tankebanan är helt idiotisk, men ja.

Efter en halvtimme börjar det kännas väldigt konstigt och jag förstod ganska direkt att jag tagit två doser. Jag tar två mediciner på kvällen. En tar jag för stämningsstabiliserande, Lamictal, (som vi btw ska börja trappa ner på och ta bort helt) och den andra tar jag för att sova, Seroquel. Insomningstabletter är ju inte direkt någon höjdare i längre perioder, så den här funkar hur bra som helst. Den är egentligen inte gjord för att sova, tror jag, men jag däckar efter 1-2 timmar och jag har inget att säga till om saken.

För några månader sen, alldeles innan adhd kom på tal, försökte vi dra upp Lamictalen ett snäpp. Men jag mådde så dåligt att jag inte fixade det, så vi la ner projektet. Jag är uppe i min maxdos. Igår fick jag i mig dubbla dosen jag har nu. Min Seroquel är också uppe i hög dos.

Så jag fick panik. Det är löjligt höga doser redan från början och jag kommer ihåg hur dålig jag blev när vi försökte dra upp min Lamictal och hur jag mådde när jag började med Seroquel och när vi höjde dosen. Jag mådde så dåligt av Lamictalen att jag var tvungen att åka in på akuten, och då höjde vi från 300 mg till 400 mg. Igår fick jag i mig 600 mg.

Jag ringde 112 för att fråga hur jag skulle göra. Och medan jag pratade med kvinnan blev jag bara värre och värre, på bara några minuter. Hon sa att jag skulle klä på mig och låsa upp ytterdörren så dom kunde komma och hämta mig och hon kopplade mig till giftinformationen. Jag berättade vilka mediciner jag äter, hur stora doser jag har fått i mig och dom kollade helt enkelt upp hur farligt det kan vara med just dom här två medicinerna. Det är ju alltid farligt att ta för många tabletter, frågan är om det är livshotande. Med dom här två medicinerna är det inte livshotande med tanke på hur mycket jag har fått i mig och hon sa att det säkert skulle gå bra, men att det är på gränsen. Det handlar ju lite om vilket skick jag är i redan från början. Så vi kom överrens om att jag skulle stanna hemma, men om jag kände mig sämre skulle jag ringa direkt så kan dom komma och hämta mig. Helt onödigt att åka ambulans till akuten om det inte är så farligt.

Jag mådde helt förbannat dåligt. Jag var så trött av min Seroquel att jag ville sova i hundra år, men Lamictalen gjorde att jag mådde så dåligt att jag inte kunde somna.
Efter en stund så ringde dom från sos för att fråga hur jag mådde. Det var väldigt fint.

Sen hade jag en helvetesnatt och har inte kunnat gå, jag bara tippar. Jag kan fortfarande inte vara uppe på benen mer än max fem minuter. Jag skulle till Emma imorse med vi pratade över telefon och hon fick tag på min läkare för att fråga om hur vi ska göra nu och jag har nu 2 medicinfria dygn framför mig. Förbannelse! Jag kommer verkligen må som en överkörd apa med skabb och bli lika trevligt som en kotte i prupphålet.

Så ingen minnesträning idag heller. Det känns helt värdelöst, minst sagt.

Frågestund

Jag tror att det som gör det här så svårt för mig är att han har varit med i min familj. Han har varit en så stor del i min familj och när han går iväg är det ett stort, stort hål och det är svårt att fylla den platsen. Hur fyller man det här stora hålet efter en familjemedlem?

Och det är här det stora problemet kommer in i leken: han känner inte samma sak. Han ser inte mig som en förlorad familjemedlem, han ser mig som sin gamla flickvän. Jag antar att det är därför jag blir så förvånad över att han har gått vidare, för jag fattar inte ens hur man gör det.

Inatt pratade över telefon och det var väldigt konstigt. Han är en helt annan människa. Och det är ju det som är grejen med allt det här, så det är ju bra. Men det är så konstigt. Det är konstigt när han säger saker som att det faktiskt har gått tre månader och jag måste sluta bry mig så mycket.

Hur länge får man sörja egentligen? Finns det någon regel om hur lång tid det får ta innan man måste gå vidare? För om man ser på den oundvikliga sanningen, så är jag känslomässigt sjuk. Jag har enorma svårigheter när det kommer till känslor och att hantera dom, det finns en anledning till varför jag har gått i terapi i massor av år. Jag brukar glömma det och just därför känns det konstigt att veta att jag är flera veckor efter honom, när han påminner mig om det. För jag känner mig dum, trög och långsam. Jag vill inte vara hans dryga ex som frågar om han har börjat dejta än, för det vill han inte att jag ska ha något att göra med. Så han blir irriterad när jag frågar och jag blir frustrerad över att han inte ger mig något svar. "Varför vill du veta det? Nån dag kommer jag ha hittat någon och då blir du bara ledsen. Så varför frågar du?"

Jag har ingen aning. Även här blir det svårt för mig. Är tanken att man inte ska fråga sånt? För jag känner mig otroligt dum för att jag inte fattar, så jag skäms över mitt beteende som jag inte kan bestämma över och det snurrar snabbt igång en spiral ner mot ångesten i första klass.

Så jag har inte en susning om vad jag ska göra. Det är så mycket som jag inte förstår i allt det här, som jag inte ens är i närheten av att förstå. Och samtidigt som jag sitter här och är förvirrad, så traskar han iväg. För han har fattat biffen, han vet hur man ska göra. Jag är för långsam och det ger mig panik.

Och ja, jag vill veta tider och inte få höra att det får ta den tid det tar. Jag vill ha något att sträva efter, för jag tror inte att jag kan följa Johans tidsschema. För jag litar inte riktigt på skygglappar och rusa framåt snabbare än en gasell mot gräset som är grönare på andra sidan av staketet. Det är helt klart en bra taktik, men jag tror att jag ska hålla mig borta från den. Jag kommer med största sannolikhet att få ett bakslag.

Men ett ungefärligt schema är något jag letar efter med strålkastare och megafon.

Dag 8

Vad menar folk med att klara sig? Vad är det som händer när man inte klarar sig? Dör man då?

Frågan går att använda när det handlar om fysiska prestationer, men att ställa frågan till någon som t.ex. är ledsen, då följer den ingen logik. Det kanske bara är jag, men jag fattar verkligen inte frågan och ännu mindre vad det är för svar jag ska ge.

Nåväl. Idag tog det 26 minuter att göra klart alla övningar och klä på mig ytterkläderna igen. Tiden visar hur stressad jag kände mig, över ingenting. Det är inte direkt något ovanligt beteende, men idag var det extremt. Sen nästan sprang jag till affären, hem och var just på väg att försöka diska när pappa ringde. Sen satt jag i telefon i en halv evighet, så nu är jag raka motsatsen än för 4 timmar sen.

Varje gång jag har pratat med pappa blir jag ledsen, det slår aldrig fel. Ibland mer, ibland mindre. Idag blev jag ganska mycket ledsen. Johan svängde förbi en snabbis för att hämta kläder och självklart så satt jag och smågrät i soffan efter mitt samtal med pappa. På väg till dörren så frågade han om jag klarar mig, sen försvann han.

...

Ikväll känns det ungefär såhär.














Dåligt ljud- check
Dålig bild- check
Miss av sista repliken- check

"Good work everyone!"

Dag 7

Precis när jag stängde ytterdörren så kräktes jag. Eftersom jag inte har mått illa eller ätit något jag inte tål, så blev jag väldigt förvånad. Det bara kom. Jag slet upp dörren igen och mitt kräk hamnade på hallgolvet. Så jag ställde in dagens träning och gosade ner mig i soffan istället. Allteftersom så har jag mått mer och mer illa, jag ber till någon helig gud att få slippa undan någon magsjuka. Snälla.

Men det är fasen bättre med magsjuka än om jag hade ätit något fel, för det är helt fruktansvärt. Då känns det precis som att nån håller på att elda upp mina inälvor och allt gör ont. Jag kräks till jag inte har något mer att kräkas, sen kräks jag lite mer, jag får ont i hela kroppen och en del gånger är det nästan som att jag kan se mig själv utifrån, känner mig helt overklig. Men det beror på hur mycket jag har fått i mig. På midsommar åt vi mat som dom hade använt kryddblandning till, vilket vi inte riktigt fattade förrän jag började känna mig dålig. Den lilla, lilla mängden fick mig att kräkas inälvorna ur mig och spendera kvällen i soffan. Men när vi var i Piteå för ett par år sen och åt på kinarestaurang så åt jag friterat, vilket jag inte tål (frityrsmeten). Det var helt fruktansvärt. Jag trodde helt seriöst att jag skulle dö.

Så magsjuka är ingenting i jämförelse. Men det är inget jag direkt sitter och längtar efter, jag har inte tid att vara sjuk. Eftersom man måste gå 25 gånger på den här minnesträningen så måste jag nu gå en extra dag. Det finns möjlighet att gå några dagar efter det är tänkt att man ska vara klar, så det finns utrymme. Men inte såpass mycket att jag kan gå runt och vara magsjuk. Då kan man ju inte vistas bland människor på ett tag, även fast man känner sig pigg.

Men mitt största problem just nu är att jag måste på affären. Eftersom Johan tänkte komma hit idag och hämta mer kläder och smågrejer, så kändes det himla bra för att han kan handla på vägen hit. Nu har han dock bestämt sig för att inte komma idag, så jag måste pallra mig iväg på affären. Och det känns ju lite sådär.

Dag 6

Jag sov till klockan två idag. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag gick och la mig, men det var nog ganska sent. Självklart så ställde jag ingen väckare, träningen börjar ju inte förrän vid tre, så jag hade tur att jag vaknade i tid. Det blev en snabb promenad ner till sjukhuset och jag kom precis i tid.

Idag hade det kommit en ny övning. Min favoritövning som jag är bra på och inte behöver tänka så mycket på, hade bytts ut mot en riktigt dryg sifferuppgift. Jag blev alldeles trött, det var sista uppgiften och det bara kröp i kroppen. Så jag blev så frustrerad att jag nästan vibrerade i kroppen och jag ville bara ställa mig upp och skrika rätt ut, förstöra datorn och slå ner någon. Dessutom så träffade den där konstiga kvinnan som jag inte alls tycker om innan jag gick in och hon tog på mig. Jag avskyr henne!

Så jag var utvilad när jag kom dit, när jag kom ut från rummet var jag fruktansvärt trött, hade huvudvärk och var på riktigt dåligt humör. Jag ville bara lägga mig ner och somna på golvet. Fasen vad jobbigt det här är. Skit! Förbannelse!

Men jag traskade hem och handlade mat på vägen hem. Eftersom det var fint väder ute, förutom att det blåste så mycket, så kändes det faktiskt lite bättre. Jag fick lugna ner mig lite. När jag kom hem så har jag fått två räkningar och en av dom var min tandläkarräkning på 1300:-. Den andra var räkningen för mitt bredband och jag blev påmind om att jag nu måste betala alla räkningar själv nu. Allt är helt plötsligt för dyrt. Och jag kommer att vara tvungen att stå för hela hyran och jag kan ju inte få mitt bostadstillägg för den här månaden. Och jag har en undersökning hos tandläkaren den 19:e då vi ska bestämma hur vi ska göra med min kindtand, vilket garanterat kommer gå på några tusenlappar.

Jag blev på dåligt humör igen. Inte ångest och bedrövelse, jag blev bara arg. Det här suger! Och jag kan inte göra något åt det. Bara härda ut och vänta på bättre tider. Rent ekonomiskt så kommer det nog att gå bra, men att veta att istället för att kunna köpa saker jag behöver nu när Johan flyttar så måste jag betala tandläkarräkningar, för mycket hyra och mediciner. Jag har ju mediciner för 1800:- nästa månad att se framemot. JAG BLIR SÅ ARG.

Så hela den här dagen är en riktig kotte i prupphålet. Jag längtar tills imorgon. Det blir en bättre dag för jag tror inte att jag kan vara på så mycket sämre humör än det här.

Helvete

Hos få människor söker jag konstant bekräftelse. Deras åsikter är dom som räknas i slutändan, ofta så utgår jag från vad dom säger och tycker. Jag tappar den vuxna delen i mig själv och den lilla flickan i mig tar över, hon som inte har något riktigt förnuft. Jag blir som ett barn, helt beroende av någon annan.

Jag hatar det. Jag hatar att bli såhär påverkad av någon annans åsikter. För när det, som den här gången, är enbart elaka åsikter så bryter jag ihop. När någon av dessa människor helt enkelt säger att jag är en dålig människa som inte förtjänar bättre än såhär, så blir jag förtvivlad. Annars skulle jag nog inte ha blivit såhär påverkad, om det var någon annan som sa att jag är mindre värd än andra skulle jag inte blivit såhär. Det skulle självklart göra ont i själen, men jag skulle kunna skaka av mig det. Den här gången kan jag inte göra det. Det har bränt sig fast. Och jag vet, han har det verkligen inte lätt och egentligen så borde jag ta med det i mina beräkningar. Men det går inte.

Det här behövde jag verkligen inte.

Förbannelse.

Meningslöst

Jag vet inte riktigt vad det är, men dom senaste dagarna har det börjat kännas ganska meningslöst. Jag är inte så olycklig, ångestfull eller något sånt. Det är en konstig känsla, att det inte riktigt spelar någon roll. Och den är omöjlig att beskriva. Det är mycket nuförtiden som jag inte kan förklara, för jag har aldrig känt det förut. Jag har aldrig varit i en situation som den här.

Jag kan göra precis vad jag vill, för det spelar ingen roll.

Men det går nog över.

Lsd?

Jag har spenderat min eftermiddag och kväll hos Jenny och Matti, där fanns också en bonus i form av lillasyster Hanna. Det har varit trevligt. Jenny köpte ett Wii för ett tag sen och vi spelade SuperMario. Sista banan! Det gick helt åt skogen, men som alltid blev vi båda lika hysteriska. Vi skrek, skrattade och nästan grät av frustration. Jag tror att vi taggar igång varandra lite. Matti spelade in lite och vi lever verkligen om! Herregud. Ibland kan jag verkligen inte hjälpa att tappa kontrollen över mig själv och det är nog värst när jag spelar tv-spel.

Igår såg jag den sjukaste filmen! Jag var helt seriöst tvungen att tänka efter om jag inte hade lyckats få i mig lite lsd, så störd är den. Alice i Underlandet, den gamla versionen. Inte den som går på bio just nu, den kanske jag ska se på med Simon, det är nog värt att åka från Övik till Umeå för att se den i 3D. Den kommer garanterat vara cool. Jag har ju sett både Ice Age 3 och Avatar i 3D och det är riktigt häftigt. Avatar var verkligen hur mäktig som helst i 3D.

Men alltså. Hur skruvad är den här filmen egentligen? Om du inte har sett den, se den! Läskigt.. det sjukaste filmen jag har sett på länge. Och det är en tecknad klassiker.

Dag 5

Jag har nu gått första veckan av fem på min minnesträning. Idag var jag där en halvtimme, klickade så fort det bara gick. Allt var snett och inget stod riktigt åt rätt håll. Men jag var där, jag är nöjd över det.

Johan hämtade upp mig efteråt och vi for en snabbis på Myrorna på jakt efter lampor och sen på McDonalds för en lyxig måltid. Det var väldigt trevligt.

Ikväll skulle jag kila över till Jenny, men fick en massiv attack av lathet, så jag far dit imorgon istället. Tanken är ju egentligen att jag ska fira min första vecka, det är nästan obligatoriskt sa dom, men jag gör nog det bäst här i soffan. Jag har börjat tycka om ensamhet. Speciellt om den är självvald. Blev sugen på att hänga på Mimmi och Max ner till övik, men hon skulle inte upp hit igen förrän på Tisdag och latheten vann denna kamp också. Jag orkar inte strula med att ta buss hem på Söndag. Dom skulle inte köra ner förrän ikväll så jag får inte spendera så mycket tid i övik ändå. Fast det skulle ha varit trevligt att fira mamma som fick sin operationstid idag! Hurra!

Nu ska jag fortsätta mitt projekt för kvällen: sitta still.

Dagens hjälte

Jag gick inte och la mig förrän vid sex-tiden i morse. Pappa ringde vid nio och Johan runt elva, jag kommer inte ihåg mycket av dom samtalen. Men jag kommer ihåg att pappa har varit tvungen att avliva en hund. Något med en bilolycka. Nu har jag dock förstått att det var en av hans egna hundar han pratade om, så jag har försökt ringa upp honom. Att hitta sin hund i så dåligt skick att det inte finns något annat alternativ än att avliva.. Usch. Jag måste få tag på honom.

Idag hände något magiskt. Jag har ju inte direkt dom bästa tiderna just nu, det senaste dygnet har jag bara.. jag vet inte. Mått dåligt kanske. Trött och sliten kanske man kan säga.

Nåväl. Jag var på väg hem från minnesträningen och letade igenom alla skivor jag har på telefonen, det är en del, och jag kunde inte bestämma mig för vilken jag ska lyssna på. Det finns ju alltid låtar/skivor/artister som man lyssnar vid olika tillfällen, men jag vet inte vad det är för musik jag vill lyssna till nu. Det ger mig mycket ångest att inte veta vilken skiva att lyssna på och det har varit så ett tag. Men idag så hände det, jag hittade skivan! Jamie Cullum- The pursuit.




Hur kan jag ha missat den? Det är ju den ultimata skivan. Herregud. Vilken miss! Jag älskar Jamie Cullum och dom två skivorna jag har på telefonen är helt klart väldigt högt upp på min lista av världens bästa skivor i världshistorien.

Vad nöjd jag blir.

Dag 3

Det har varit en dålig kväll. Jag är trött, väldigt trött.

På minnesträningen gick det inte alls bra, har nog haft en dålig dag. Det gick inte ihop i huvudet och det blev bara skit av alltihopa. Självklart måste man räkna med att det kommer sämre dagar, men jag blev riktigt frustrerad vilket inte gjorde saken bättre. Till slut satt jag bara och knappade in allt utan att lägga någon tid på det, jag ville mest gå hem.

Jag lärde dock känna dom andra två i gruppen lite mer. Vi är ju fyra och jag känner redan en av dom sen tidigare, så det var väldigt trevligt. Det må låta som en kliché, men det var väldigt skönt att få prata med någon som har samma problem. Få veta att det inte bara är jag som har konstiga problem, det finns andra som kämpar lika hårt för att få ihop det.

Men jag vet inte riktigt vad det är som har gjort det här till en dålig kväll. Kanske är jag bara trött och sliten, behöver ju inte vara mer komplicerat än så. Som alltid blev jag totaldeprimerad alldeles efter träningen och det kanske inte har släppt riktigt. Det känns nog bättre imorgon.

Men, någon som alltid gör mig gladare, det spelar ingen roll hur dåligt jag än mår, är Mairead Nesbitt. Allt hon gör blir till guld, hennes soloskiva ger mig rysningar varje gång. Utstrålning, teknik och hela hennes tolkning av musik är magnifik. Briljanta musiker gör mig alltid glad.

Och det skadar ju inte att hon är en av världshistoriens sötaste människor och alla klippen med henne på youtube är helt störda. Om man tittar på t.ex. det här klippet och inte småler lite, måste det nog vara något fel. Och att trummisen (den första..) ser ut som någon felplacerad gängmedlem med alldeles för mycket vax i håret och konstiga dansmoves där han struttar runt som en brunstig tjäder, gör saken bara ännu bättre. Men kolla hennes utstrålning när hon ler sådär med hela ansiktet. Åh. Jag kan höja henne till skyarna med flera sidors text.

Kontrakt

Jag och Johan for in till stan idag och ordnade med kontraktet. Nu är det bara jag som står på det och jag kommer att få räkningarna till mig och det är bara jag som kommer att stå på brevlådan. På ett sätt är det sorgligt, men just nu känns det mest skönt. Ett steg på vägen. Nu är det adressändringen och flyttning av möbler som står på tur. Sen är det här på riktigt min alldeles egna lägenhet med bara mina saker.

Det här kommer att bli bra.

Dag 2

Jag hatar tänder. När vi läste om vård för äldre så fick vi lära oss hur viktigt det är att ta hand om deras tänder och hur vi skulle borsta tänderna på dom. Bara jag såg det på film gav mig rysningar. Det går bra att ta hand om mina egna tänder, men när jag använder tandtråd och måste slita lite för att göra rent.. jag får panik. Att borsta någon annans tänder, plocka ut löständer och allt sånt man måste göra är helt vidrigt. Jag får nog med ångest när jag tar hand om mina egna tänder.

Idag har jag har varit hos tandläkaren. Mina tänder är i väldigt dåligt skick efter flera år med mediciner som ger muntorrhet och när man inte är vidare sugen på att leva, är tänderna det minsta problemet. Så nu måste jag fortsätta min evighetskamp för att göra dom glada igen.

Tandläkaren jag går till är världens snällaste och konstigt nog så är det inte helt fruktansvärt att gå dit. Det som ger mig mest ångest är nog att det kostar multum att gå dit.

Idag så blev det lite otrevligt när vi satte igång - jag hade fått för lite bedövning. Jag tänkte inte riktigt på det, det hade ju bedövats lite i munnen och vad vet jag, det kanske inte blir mer bedövat. Så när hon började borra blev jag lite nervös men det gick ju ganska bra och jag hade inte hjärta att säga till, hon skulle bli så ledsen. Och jag visste ju inte hur bedövat det skulle vara. Så jag lät det vara.

Det är något av det dummaste jag har gjort på länge. Det gjorde inte bara fruktansvärt ont, till slut så kom hon väl till någon nerv eller nåt och jag skrek till. Hon fick panik och blev lite arg över att jag inte sagt något tidigare och det slutade med att hon bedövade halva ansiktet på mig.

Att jag tidigare inte har tagit hand om mina tänder kostar mig många tusenlappar i efterhand, det är helt värdelöst. Att gå till tandläkaren med jämna mellanrum kan spara en ruskigt mycket pengar.

Annars så har jag gått på minnesträningen och är helt slut i huvudet. Det finns en massa saker jag måste göra här hemma, lägenheten är äcklig.

Igår flyttade jag lite saker till förrådet och hämtade en ny kartong. Jag måste börja packa lite av hans saker och jag drar mig för det, minst sagt. Det blev helt plötsligt väldigt verkligt. Vad är hans? Vad är mitt? Imorgon ska vi till Bostaden för att ordna med att skriva över kontraktet i mitt namn och jag måste ringa till Försäkringskassan och fråga hur jag ska göra med mitt bostadstillägg, om jag behöver skicka in alla kopior igen med den nya ansökan. Praktiska saker.

Det är väldigt sorgligt.

Dag 1

Idag var första dagen på minnesträningen. När jag gick dit var jag pigg och glad. Sovit ordentligt, ätit ordentligt, tagit mina mediciner ordentligt..

Efter 45 minuter gick jag ut därifrån grinfärdig, trött och bedrövad. Det går inte riktigt att beskriva vad som var det jobbiga. Min hjärna var helt slut, tömd på krafter. Känslan av hopplöshet var total, hur ska jag orka göra det här 24 gånger till?

Imorgon börjar det om. Samma övningar gång på gång, varje dag.

Och dessutom så ska jag till tandläkaren också. Dagen of doom.

Nu ska jag laga mat och vara bedrövad en stund. Usch. Det här kommer inte att bli trevliga dagar.

...

Jag älskar honom. Jag är inte olyckligt kär, ser ingen framtid med honom. Men ändå så ekar tomheten i lägenheten efter honom. Inte hela tiden, det händer alltmer sällan, men ibland så blir saknaden efter honom så stark att jag tappar allt för en stund. Ju längre tid som går desto mindre blir det. Till slut så kommer jag inte att känna den saknad som jag känner för till slut så kommer jag att hinna ikapp honom och inte känna av saknaden längre.

Jag saknar att känna tryggheten han gav mig. Vetskapen att alltid veta att han stod bakom mig, vad som än händer.

Idag blev det bestämt att han ska flytta så snart som möjligt, dom kan låta honom bo där redan nu. Han kom hit och ville prata om det och jag hade ingen aning om vad jag ska skulle säga, för jag har ingen aning om vad jag känner. Ibland så blir saker för överväldigande och jag får inte riktigt någon ordning i huvudet. Men om man ger mig några minuter att få in informationen så kan jag sen ta beslut och lägga upp en plan.

I samma stund som jag kände en lättnad så kände jag en obotlig sorg. Det är ju det här som är det bästa som kan hända just nu, allt kommer att bli lite lättare när vi inte bor med varandra. Men samtidigt så har jag otroligt svårt att släppa taget, det är nog nästan omöjligt just nu.

Så jag behövde några minuter, kanske 10, sen fick jag lite ordning. Det gick snabbt, för jag har ju minst sagt tänkt och känt om det här dom senaste veckorna.

Nu ska vi ordna med alla papper och sen ska jag försöka få lite ordning här. Han kan ju inte ta med sina möbler än, vilket känns riktigt jobbigt. Men det kanske är bra också, jag får tid på mig att packa ihop saker och ställa in i förrådet. Vad är mitt och vad är hans? Det kommer att bli fruktansvärt sorgligt, men det är nog ett bra sätt att gå vidare.





Det här kommer att bli bra, det här kommer jag att fixa. Jag har ett liv utan honom som väntar, en framtid där jag kan göra precis vad jag vill. Allt kommer att fortsätta, jag kommer att börja om på nytt. Det finns massor med människor runt mig som alltid kommer att finnas där och stötta mig, vad som än händer. Jag kommer att klara det här.

...

Idag har det varit introduktion för minnesträningen och ja, det kommer att bli tufft. Man måste satsa 150% för att få det bästa resultatet, det kommer inte direkt gratis. Men chanserna att få ett bra resultat är mycket höga. Så det är värt det.

Senare på eftermiddagen hade jag ett litet test för att vi ska ha något att jämföra med direkt efter vi är klara och sen tre månader efter för att se hur det håller i sig.

Så nu är jag ruskigt trött. Jag ska göra lite soppa och sen titta på sjunde himlen och lära mig mer om livets viktiga moraliska regler. Dom vet mycket dom där, jag skulle helt klart passa in i deras liv.

..

Imorgon så ska jag på uppstartsmöte för minnesträningen. Jag är inte ett dugg laddad.

Men det här kommer att gå bra. Det kommer att komma bättre tider, saker kommer att lätta. Jag måste bara lära mig att sikta framåt och inte titta bakåt och längta efter det som varit.

...

Bara för en stund sen ringde det en karl och verifierade min plats i minnesträningen och för att informera lite. Nu är det ju tyvärr så att det här börjar nästa vecka och innan dess ska man ha gjort ett test på runt 45 minuter för att kunna se om det har gjort någon skillnad efter dessa 5 veckor och på Fredag är det en introduktion där dom berättar mer ingående om hur det kommer att funka. Och på Torsdag har jag en träff hos Emma. Helt plötsligt så fick jag en massa att göra.

Jag är inte ett dugg sugen på att gå det här. Det kommer att vara riktigt jobbigt. När vi gjorde utredningen så höll vi ju på med just det här, helt enkelt pressa hjärnan, och det var nog något av det jobbigaste jag har gjort. Men det var ju intensivare då, nu är det ju ca. 2 timmar om dagen. Fast det är i fem veckors tid istället.


- Så vi ska ju hinna med att göra ett test på ca. 45 minuter den här veckan för att kunna jämföra med resultatet sen.. har du gjort något test i annat syfte eller nåt?
- Näe, det är bara utredningen jag har gjort.
- När gjorde ni den?
- Ja du. Jag kommer inte riktigt ihåg. Men det var inte så himla längesen, kanske några månader.. ett halvår?
- Hmm.. (bläddra, bläddra) Nä. Det var nästan ett år sen. Vi måste göra ett nytt.



Om dom hade någon antagningsintervju så skulle jag helt klart gå vidare.

...

Jag bryr mig fortfarande. Även fast jag inte är kär och ser någon framtid med honom, så är han fortfarande den människa som känner mig bättre än någon annan. Jag blir fortfarande svartsjuk och jag vill fortfarande få bekräftelse att jag är värd något. Få den där känslan av att jag efter sex år har lämnat något avtryck och spelar någon roll.

Att jag blir utbytt mot festande och öl kan jag inte förstå. Är jag så obetydlig? Är jag så lätt att byta ut? Fina löften och ord glöms bort i samma stund som nytt umgänge och öl vankas.

Och jag kan inte låta bli att tänka på vad som egentligen har hänt. När jag får ont i magen och ringer så får jag tröst och lugnande ord, men några timmar senare får jag ett meddelande från en kamrat på skolan som varit ute på samma krog. Hur ofta har löften inte gällt som jag inte fått veta? Är det samma som när han väckte mig mitt i natten för att få råd för något som hänt för flera dagar sen, utan att jag har fått veta?

Jag är så trött att jag inte ens orkar bråka.

Det finns ingen respekt för mig eller mina känslor längre. Jag blir konstant krossad av det faktum att jag inte har någon betydelse längre, för jag trodde verkligen att jag hade det.

Så jag for ner till övik.

Kommer du någonsin att sakna mig?

...

Jag önskar att jag hade ett piller som gjorde att jag slutade finnas i hans värld utan att försvinna i alla andras.

Vi vill det båda två nu.

..

Jag gråter mycket nu. Dom senaste dagarna känns det som att gråten aldrig kommer att ta slut, men jag antar att det är en del av hela den här processen.

Hur gör jag för att slå mig lös ur det här? Jag vill inte börja känna samma känslor för flera år sen, frågor som sitter inom mig som aldrig kommer att försvinna. "Är jag mindre värd än öl?" Måhända att det kanske låter som en orealistisk fråga som är helt onödig att ställa, men för mig är det en nödvändig fråga. Den kommer alltid upp. När folk tar ett glas vin kan jag tänka: "undra om hon skulle ställa ifrån sig vinglaset för min skull?" Jag jämför mig alltid med alkohol, för det är som hugget i sten inom mig och även fast det har gått så många år och jag har blivit en vuxen människa, så ekar den frågan inom mig. Mot min vilja kommer frågan upp. Oftast försvinner den lika snabbt som den kom, men ibland stannar den kvar.

Och nu dricks det öl. Hur gör jag för att sluta jämföra mig? Jag förtjänar bättre än det, jag förtjänar bättre än att behöva utsätta mig själv med total ångest då jag är helt övertygad att jag inte är värd mer än en klunk avslagen öl. För så blir det för mig, vare sig jag vill det eller inte.

Jag förtjänar känslan av att veta att han ställer upp, som han har sagt så många gånger, istället för att ta en öl med polarna. Jag förtjänar bättre än det här.

Men jag har ingen aning om hur jag ska göra.

..

Ja, jag skrev provet ändå. Jag kommer att bli förvånad om jag får godkänt, men jag orkar faktiskt inte bry mig så mycket.

Det är inte värt att gå i skolan för all denna ångest. Det är ingen bra idé för mig att gå i skolan just nu, men snart lugnar väl allt ner sig här hemma och livet går vidare. Så jag kan plugga senare, men inte nu. Jag fick dock veta att jag fick VG på kursen innan den här. Ni vet den där kursen på 100 poäng som skulle läsas på två veckor. Jag är väldigt nöjd.

Idag ringde Emma för att informera att min minnesträning förhoppningsvis börjar vecka 9, så det blir ju alldeles lagom att jag inte pluggar mer just nu. Dom kunde dock inte garantera någon plats just för tillfället, men Emma sa att det inte borde vara något problem. Jag hoppas innerligt att jag får godkänt nu, det blir ett helvete att göra om provet. För det var verkligen en riktig pain in the ass.

Men nu är det verkligen något konstigt som händer: Jag är ledig. På riktigt. Ingen skola att ha ångest över, ingen alls. Även fast jag inte pluggar när jag borde och laddar ner en film istället, så ligger den där ångesten över mig. Skolångesten.

Nu har jag bara min dödsångest kvar.

Fast jag tror att det har blivit lite bättre. Jag vaknar inte varje natt av att jag sätter mig upp i sängen och drar efter andan, som att nån kväver mig. Det har jag en tendens att göra nuförtiden. Men nu somnar jag utan att vakna av panik och skriker rätt ut i luften. Ungefär som att vakna av sina egna snarkningar.

För till slut så måste jag ju gå vidare, jag har inget annat val.

..

Jag har saker att plugga. Vi har prov för hela kursen på Fredag och jag har på riktigt inte läst någonting. Inte en enda mening. Vi har ju haft våra gruppredovisningar, men jag har bara läst på lite lätt innan någon av dom. Jag har ingen aning om vad den här kursen handlar om.

Men jag kan inte. Jag har inte kört fast, jag kör åt fel håll.

Så nu sitter jag här med ångest upp över öronen, oförmögen att komma någonstans. Jag måste på affären också.

Förbannelse! Jag blir så frustrerad att det vibrerar i kroppen. Jag klättrar på väggarna, går från en sak till en annan utan att göra något alls. Sätter mig vid pianot, kliver upp. Tar upp gitarren, lägger ner den igen. Öppnar boken, stänger den.

DET HÄR KOMMER ATT TA DÖD PÅ MIG!

..

Det här är för stort för mig. Jag får ingen ordning på det här, hur mycket jag än försöker så gör jag något fel. Jag har inga ord för att kunna beskriva det, det är alldeles för stort.

Jag har fysiskt ont i kroppen. När jag gråter är jag på gränsen till att spricka. Varje gång jag blir påmind om att jag inte längre spelar någon roll så exploderar jag inombords.

I morse när jag tvättade ansiktet så såg jag mina mörka, mörka ringar under ögonen. Jag såg ut som ett spöke. Jag har sett trött och sliten ut ett bra tag nu, men nu ser jag nästan döende ut. Likblek, tomma och gråa ögon som är slitna efter allt gråtande och mörka ringar.

Vad händer när det har gått för långt?

..

Jag vet att jag inte ska fråga, inte be om saker.

Men i natt behöver jag honom.

..

Vi hade pratat över internet den kvällen och kommit överrens om att vi skulle åka skridskor, att han skulle låna deras bil och komma och hämta mig. Så med pirr i magen så letade jag mina skridskor på väggen i våran läskiga källare.

I bilen hade han en blandskiva med låtar jag retade honom lite för, inte riktigt min musiksmak. Jag tittade på honom i smyg och förundrades över hur vansinnigt snygg han var, jag älskar när han kör bil. Det var i slutet av december, alldeles vid jul, så det var becksvart ute. Det snöade lite lätt och var alldeles lagom kallt ute.

Han hjälpte mig att knyta på mig mina skridskor. Han har ju spelat hockey och kunde därför knyta skridskor betydligt bättre än vad jag kunde med mina svaga pianofingrar. Sen vinglade jag iväg ut i mörkret på Skyttis med svaga fotvrister och förvånades över att jag faktiskt var och åkte skridskor.

När jag träffade honom gick han med böjd rygg och flackande blick. Han var väldigt liten efter ett konstant tryck på självförtroendet i flera år med elaka kommentarer, men hans blick utstrålade, och gör det fortfarande, renhjärtad godhet. Så jag föll för honom, han kidnappade mitt hjärta.

Jag minns nästan inget i mitt liv. Väldigt få saker kommer jag ihåg, på gott och ont. Men den här natten kommer jag ihåg, bättre än något annat. Jag kommer ihåg alla mina känslor, mina tankar, hur han såg ut. Sättet han rörde sig på, hur han pratade.

Jag stormade in i hans liv som en blond orkan och klamrade mig fast. Jag bökade ordning en plats i hans famn.

Nu går han med rak rygg, stolhet i blicken och den lilla Joppe jag träffade finns inte längre kvar. Nu måste han flytta på mig för att kunna fortsätta växa, han har mer att utföra i sitt liv som han inte kan göra med mig. Han har börjat leta efter något han inte vet vad det är, men jag vet att han kommer att hitta det. Till slut så kommer han att känna sig fullständig och kunna ta nästa steg i livet. Slå sig till ro.







Den senaste tiden har jag gråtit av ångest. Skräckslagen har jag legat i sängen och lyssnat på mina monster som har erövrat mig totalt. Jag har tejpat fast dörrhandtaget på ytterdörren och gråtit i ren panik.

Ikväll har jag gråtit av sorg. Sorg och saknad som är så stark att det fysiskt känns som att mitt hjärta ska slitas ur bröstkorgen.

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

..

Jag hörde alla viska om natten
Dom visste vad som hänt
Det som en gång vart mitt blev nu vårt

Och jag kände dina ögon den natten
Dom följde varje steg
Dom såg mig som någon annan
Och jag kände mig som det

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat, för länge sen

Du släckte alla ljusen den natten
Och det tände varje rum
Det vackra sa farväl och jag försvann

Du släckte alla ljusen den natten
Och jag minns varje sekund
Din sorg blev deras glädje för en stund.

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen
För länge sen

Åh jag drömde om en framtid som glömmer
Och jag drömmer om en framtid utan dig

Och fast jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Så kan vänner viska och löften brista om och om igen
Håller du mig kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen

Jag har väldigt mycket att göra. Det enda jag har gjort den senaste tiden är att ligga i soffan. Några undantag såklart, men i det stora hela så har jag bokstavligen talat legat i soffan hela dagarna.

Det som är absolut nödvändigt är:
Duscha
Diska
Äta
Kamma håret
Gå ut med sopor
Hämta mediciner och börja ta dom ordentligt igen
Hitta soffbordet under allt skräp

Det här är alltså sånt jag MÅSTE göra inom en mycket snar framtid. Något som är riktigt konstigt är det faktum att jag har gjort allt skolarbete i tid. Jag har inte lagt ner mycket tid på det, men jag har gjort det. I all denna röra så har jag gjort klart något som jag nästan aldrig har kunnat göra tidigare.

Hur lång tid har det gått egentligen? När dumpade han mig? Hur länge har jag legat här?

Jag har bara vaga minnen om vad jag har gjort. Nu när jag tänker efter så har jag inte riktigt någon aning om vars mina dagar har tagit vägen..

Fan, vad läskigt.

..

Nuförtiden så blir det lätt att jag 'fastnar', rent känslomässigt. Det är som att allting bara stannar upp och allt runt mig försvinner, det enda som finns kvar är känslan. Och eftersom det här inte är dom lyckligaste tiderna i mitt liv, så blir det också inte dom lyckligaste känslorna heller.

Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer. Ibland så lamslås jag av sorg och saknad, men oftast så fastnar jag i den här tröga leran av ångest. Det finns inget annat, jorden slutar snurra. Allt som finns kvar är ångesten. Jag orkar inte prata, inte andas, inte existera. Samtidigt som jag vill dra mig in i ångesten och bara gömma mig, så kämpar jag desperat för att inte göra det.

Min hjärna är utmattad. Min verklighetsuppfattning har blivit skev och jag kan inte få någon ordning på den. Och det blir bara värre och värre.

Jag får panik. Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag har inget försvar. Det lilla jag hade att försvara mig med mot mina hjärnspöken är utnött.



Och du. Hur många dagar gäller regeln att fortsätta kämpa och inte ge upp? 48 dagar?

,,,

Martina goes emo och citerar Kent

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
för sex, musik och våld
var det vackraste som hänt mig
sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
ser enkelt ut på håll


Jag kan för allt i världen inte förstå att han är lycklig nu. Varje gång vi träffas, varje gång vi pratar, så får jag höra om hans spännande äventyr och hur bra allting är. Att det antagligen beror på massiv förträngning är säkert sant. Men ändå.

Jag vill inte att han ska vara olycklig, faktiskt. Det är bara tungt att konstant få höra hur roligt och kul han har det, att han helt plötsligt är så himla lycklig. Platsen som var min har bytts ut mot puben och öl.

Samtidigt som han har så himla roligt och 'lever livet' som ungkarl, så ligger jag i soffan och vill sluta andas.

...

Jag har tappat alla ord. Det finns inga kvar. Men för att sammanfatta:

Jag har fått förlängning på mitt bidragssystem, tre år till. Det är minst sagt skönt och väldigt trevligt att något går min väg i all denna bedrövelse.

Annars så är jag ensam och oväntat nog så känns det faktiskt ganska skönt.

,

Jag har kommit hem till Umeå igen.

Det är lustigt, under hela tiden jag har varit i övik har jag längtat hem, men när jag väl for så längtade jag efter övik. Inte alls ambivalent människa. Det var precis som att jag förstod att jag inte kommer hem till min säng, utan kommer hem till all denna ångest och bedrövelse. Som att jag hade glömt bort problemen.

Jag har haft en trevlig och mycket välbehövligt helg. Jag har fått se Matti live, även fast jag smet undan den maffiga metalkonserten för att kolla på melodifestivalen i rummet intill. Kändes väldigt hårdrock. Och jag har träffat nästan hela min familj. Alla utom Maarit. Jag har hunnit med att repa en stund med Sanna också.

Men nu är jag hemma. Jag klev in i en tom lägenhet och den kommer att fortsätta vara tom i några dagar. Som en ångestversion av spänningshuvudvärk.

Och tydligen så är det här det bästa att göra just nu. Jag kan inte riktigt se det, men alla säger att det är så.

...

Jag älskar honom så mycket att jag ger upp. Ju mer vilja jag har, desto mer påfrestande är jag. Det blir lättare för oss båda om jag bara slutar vara i vägen. För det enda jag vill göra, är det motsatta han vill.

Det går inte med ord att förklara hur skadad jag blir av det här. Jag kämpar desperat emot min paranoia att han ska hitta någon annan, för den gör mig helt galen. När han dricker öl på puben så kan jag inte tänka på något annat, att han ska hitta någon annan. Erfarenheter gräver sig in i min hjärna och jag blir påfrestande. Han blir irriterad och arg över mina frågor.

Jag trodde inte att jag skulle kunna falla såhär hårt av ett avslut. Min kämpaglöd har helt försvunnit, jag orkar inte ens stå på mig. I vissa situationer så borde jag slåss för min rätt, i vanliga fall skulle jag ha gjort det. Men inte nu. Jag är så trött att allt jag har stått och slagits för i hela mitt liv, har jag tappat.

Idag ska jag åka ner till övik och det är minst sagt välbehövligt. Jag ska ladda upp mina batterier. Äta mat, sova och kramas. Få en paus från det här helvetet och få känna känslan av att inte konstant vara i vägen eller vara påfrestande.

För när man hela tiden, konstant, alltid, känner känslan att vara i vägen för den man älskar mest av allt.. Ja. Då vill man inget annat än att sluta existera.

..

Vad skriver man när man inte har något kvar? Jag har inget att ge och det finns inget att ta.

Hur förklarar man känslan av att vara tom? Eller, känslan av att vara totalt jävla värdelös härjar ju fortfarande omkring. Men att det inte finns något annat? Som att jag var ett stort, mörkt hål där små monster hela tiden gnager på gränserna och gör det bara större och större.

Jag önskar att jag var värd mer.

..

Så, jag är på första plats på en lägenhet. Den går på ca. 6000:- i månaden och är en stor tvåa. Först så blev jag trött och ledsen, för nu blir allting på riktigt. Det är ju dock så att ju snabbare jag får flytta desto bättre blir det. Men det tar emot. Jag vill bara gosa in mig i soffan och inte lyfta på täcket i flera veckor.

MEN, sen kom ett väldigt stort problem. Jag har ju inte den största inkomsten om man ser på bara själva bidraget, trots att jag får mer pengar än en studerande. Jag får 7500:- PLUS mitt bostadstillägg som är på 90 procent av hyran. Eftersom inte bostadstillägget står som en stadig inkomst, den ändras ju hela tiden, så ser det ut som att jag enbart har en inkomst på 7500:-, vilket inte är tillräckligt för en så hög hyra.

Så bostaden ringde för att kolla lite hur det egentligen ser ut och helt plötsligt så slår det mig: jag har inga intyg! Jag har inte något nytt intyg på min kommande inkomst och kan då inte heller ge någon uträkning på hur mycket bostadstillägg jag kommer att få.

Jag hade inte tänkt på det här. Det är ju helt meningslöst att söka lägenheter varenda dag och våndas, om jag inte kan ta emot någon. Hur kan jag ha missat det?

Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett, den sits jag fullkomligt hatar att vara i. Det enda jag kan göra är att vänta på försäkringskassan. Jag har inget att säga till om i frågan, det hänger på dom. Hur mitt liv kommer att se ut bestämmer dom. Alla som har väntat på beslut från någon högre makt vet hur det är. Ovissheten, outhärdlig väntan, känslan av att inte ha någon makt över sitt eget liv. Det är dom som bestämmer.

FÖRBANNADE JÄVLA HELVETE!

..

Nu har jag verkligen, på alla plan, tappat fotfästet. Ingenting står på rätt plats och livet virvlar omkring mig och jag får ingen ordning. Alla drömmar har krossats totalt.

Han kommer inte att vara pappa till mitt/mina barn, jag kommer inte att få dansa bröllopsvals med honom.

Det bara slår mig ibland. Jag tycker inte riktigt om att min framtid är tom, för utan honom så är den det.

..

Det är intressant hur snabbt allt kan ändras i mitt huvud. Mina känslor och tankar blåser omkring som om det vore storm och till slut blir jag som förlamad. Jag sitter bara där, får ingen ordning. Hur mycket jag än försöker hålla mig till verkligheten, så har jag ingen styrka kvar för att hålla fast mig och skapa ordning. Så jag ligger där och tittar. Min styrka rinner mellan mina fingrar och till slut så orkar jag inte göra något fysiskt. Jag har ingenting att säga till om, jag är fast där i sängen med ångest som får det att krypa i skinnet och exploderar inombords.

Det enda som behövs för att sätta igång den här processen är den minsta lilla förändring. Jag har redan från början väldigt svårt att anpassa mig till nytt och nu finns det inget spelutrymme alls. Igår fick jag veta att Johan ska flytta in hos Danne istället för att bo kvar i lägenheten som var planen och då raserade allt. Det är ju inte någon stor grej egentligen. Jag har ju ändå flyttat ut här då och har egentligen inte med det att göra.

Men planen var att han skulle bo kvar här och jag skulle flytta till en lägenhet i närheten så vi kan springa över till den andra utan att behöva strula med buss. Bara kunna springa över för att kunna äta middag. Men nu blir det inte så. Nu kommer det inte att bli av och inte funka som våran egentliga plan, så allt raserades.

Och igår skulle vi gå på bio. Vi hade båda två sett framemot det, vi bokade biljetter för flera dagar sen. Men sen blev det sådär jobbigt igen. Som sagt, det behövs inte mycket för att trigga igång en storm.

Jag vill inte vara den här människan mer. Jag vill inte vara i vägen mer. Han dumpade mig för att jag stod i vägen för hans utveckling och nu vill jag inte vara den människan mer. Så igår när Danne ringde (eller sms:ade, jag kommer inte ihåg) och erbjöd Johan festande, som vanligt, så berättade han glatt att han skulle iväg på fest efter bion. Då brast det för mig. Istället för att låta mig själv skena iväg i hans närvaro så tog jag en dusch och grät lite. Varför ska jag stå ut med att känna mig i vägen? Varför ska jag plågas av det faktum att han ska springa iväg på fest så fort vi kommit ut ur bion?

Så jag sa som det var. Jag var inte så dramatisk som jag skulle ha kunnat vara, bara lugn och saklig. Det var lika bra att han ringde Danne på en gång, vi kan gå på bio någon annan gång, för helt plötsligt så kändes det bara som att han skulle ha roligare med Danne än med mig. Och jag vill inte vara i vägen. Sen började en lång diskussion.

Och jag vet att det här i slutändan var en totalt egoistisk handling. Jag orkade helt enkelt inte plågas och vara orolig för det faktum att han hellre ville vara någon annanstans istället för med mig på bion. Då får det vara, jag orkar inte.

Vi for på bio ändå och hade det väldigt trevligt. Det känns oväntat nog inte konstigt att umgås, vi är varandras bästa vänner. Vi kan lugnt sitta och prata om allt det här och reda ut saker vi kommer på. Men känslan av att vara i vägen och otillräcklig är något som alltid finns i bakhuvudet, speciellt när jag visste att så fort vi kom ut från bion så skulle han ringa till någon annan för att fortsätta ha roligt.

Och ja, jag vet. Jag överdriver säkert. Jag kan inte riktigt se det själv, men det är säkert någon som tycker det.

...

Jag såg just en dokumentär om barn med ADHD och till slut så satt jag bara och grinade. Jag vet inte varför, men en stark känsla av bedrövelse och hopplöshet. Det är väldigt sällan jag ens reflekterar över allt det där, det finns ju inte direkt något att göra åt det. Allt har inte förändrats bara för att jag fått min diagnos, problemen är fortfarande samma som tidigare.

Helt plötsligt så är jag inte sjuk. Helt plötsligt räknas mina problem som ett funktionshinder och bara sådär så ändras mina förutsättningar inom alla områden. Det är minst sagt jobbigt och vissa stunder så kan jag inte sluta tänka på hur jag måste anpassa min omgivning för att fixa det jag vill göra. Jag vill ha en utbildning för att sen kunna arbeta med det jag vill.

Jag tror att det är i Februari jag ska påbörja en 'minnesträning' för att förbättra mitt arbetsminne, i första hand. Ca. två timmar varje dag i fem veckor ska jag träffa någon som ska hjälpa mig med min träning. Då kommer jag också träffa en grupp med andra vuxna som har samma problem.

Och det är ju bra. Det är bra att jag får hjälp på dom områden där saker och ting inte riktigt funkar så bra som dom borde.

Det här är väldigt kliché, men det känns orättvist. Varför ska just jag ha det här? Varför ska jag behöva kämpa så hårt med vissa saker? Och framförallt: varför ska jag ha fått gå runt med den här skiten så många år utan rätt hjälp?

Jag brukar inte tänka såhär, faktiskt. Rent i allmänhet så är jag nog mer glad över att det har kommit fram än vad jag är bitter. Men när jag såg på den där dokumentären så kan jag inte låta bli att känna att det är väldigt orättvist. Det gör alltid ont i mig när jag ser sjuka barn, men ikväll sved det ordentligt. Jag känner igen beteendet, frustrationen.

Och sen blir jag så egocentrisk att jag nästan skäms för mig själv, men fan också. Det är orättvist.

..

Oftast när jag kommer hem från skolan kan jag känna en känsla av tillfredsställelse för att jag faktiskt har varit där. Idag gör jag inte det.

Mina prestationskrav jag har byggt upp dom senaste veckorna är löjligt höga. Varför har jag gjort så? Jag som (nästan) alltid varit stolt över mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit trots allt som hänt runtomkring. Jag som alltid säger åt människor att dom ska vara stolta över sig själv och inte låta människors åsikter dra ner dom, vara stolta över vad dom har presterat trots ångest och bedrövelse.

Men nu känner jag mig inte nöjd med något jag gör. När jag spelar piano så kan jag inte sluta öva, för jag kan göra bättre. När jag pluggar blir jag aldrig nöjd. För jag kan göra bättre. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag inte någon jag brukade se, nu ser jag något helt annat. Precis som med ätstörningar då den sjuke inte ser den smala i spegeln som andra gör, utan en överviktig version av sig själv. Ungefär så, fast jag känner mig nästan lite overklig.

Det är som att jag bryter ner mig själv totalt. Känslomässigt är jag så slutkörd att om det skulle visa sig på utsidan skulle jag nog se ut som en gammal tant. Jag går på tomgång, det enda som finns kvar är den där plågsamma känslan av total ensamhet, trots att jag inte är ensam. Jag var tvungen att titta lite närmare för att kolla om mina ögon verkligen hade ändrat färg, dom ser gråa ut. Grått och tomt i blicken, istället för grön/blå färg så såg jag bara tom ut.

Så när jag klev upp i morse och tvättade ansiktet stannade jag upp. Det är första gången jag ser mig såhär. Jag har alltid exploderat i känslor och fått utlopp för dom, nu äter dom upp mig inifrån.

..

Jag är trött. Självklart så ger gårdagens festande sin del i det hela. Men jag är trött. Jag har för mycket saker att göra och för lite kraft att kunna göra dom. Idag borde jag göra saker, det är en sån dag. Inte att jag måste göra något, utan jag borde göra något. Viktig skillnad.

Nu vill jag bara gå och lägga mig igen, men jag kommer bara att ligga och vrida mig för att jag borde göra saker.

Kom igen nu.

..

Jag har väldigt svårt att fokusera mig. En minut känns det bra, nästa känns det dåligt. Att stadigt kunna titta framåt är omöjligt för mig, se det hela med logiska och förnuftiga ögon. För rent logiskt är det här bra, men ibland tar känslorna över och jag tappar greppet.

Jag vill inte att något ska förändras, någonsin. Jag vill inte flytta och jag vill vrida tillbaka tiden. Inget av det här ska ha hänt och jag ska kunna drömma om min framtid med honom. Fast för mig kanske inte var så mycket att drömma om, jag väntade mest på att den skulle komma.

Det här suger. Det är helt jävla värdelöst och jag vill inte vara med. Jag hatar att det blev såhär. Jag hatar det faktum att våra liv är i ruiner och jag hatar att allt vi har byggt upp i sex år har krossats mot marken och gått i tusen bitar.

Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet, jag har inget beslut från försäkringskassan om min aktivitetsersättning och jag har börjat gå i skolan. Min lista på saker jag måste göra blir bara längre och längre och jag vet att om jag inte börjar göra saker så kommer det gå helt åt skogen. Jag ligger efter i livet och jag orkar inte försöka ta mig ikapp.

Förbannade helvete!

...

Det kanske är så finurligt att det här är något bra, något jag behöver. Kanske har vi gått på rutin att det bara ska vara oss. Att vi ska gifta oss med varandra, det har ju alltid varit så självklart. Både vi och människor omkring oss blir väldigt förvånade när man inser det faktum att det är slut. För det ska ju inte vara så.

Men innan allt det här så är det lite som att vi har haft skygglapparna på och inte vågat se på olika saker. Som att vi är olika, är vi inte för mycket olika? Men vi har sett det positiva i det, som att vi kompletterar varandra. Jag har sett det så och jag antar att Johan också har det.

När vi blev tillsammans så var vi väldigt lika. Men på dessa sex år så har vi växt otroligt mycket båda två och vi kanske har växt ifrån varandra. Och om vi är så olika som vi kanske är, kan det bli att istället för att komplettera varandra, så skaver vi? Som att vi istället kväver en del av våran personlighet för att kunna arbeta tillsammans mot världen. Inte att det naturligt ligger som det ska, utan att vi trycker och klämmer in, för det är bara så det ska vara.

Han är min trygghet. Han är marken jag står på och när inte mina ben orkar stå så håller han upp mig. Halva min själ är hans och hela mitt hjärta ligger i hans händer.

Vem är jag utan honom? Vi har varit tillsammans så länge att han är halva mig, vad är det som kommer fram nu?

Det är just det här som är varför han gjort slut, för att utforska sig själv utan mig. Det kanske är bra för mig med.

Kanske är det här det bästa som har hänt oss.