Trött

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur saker och ting kunde ha blivit, ibland så slås jag ner totalt av känslan misslyckande och ikväll är en sån kväll. Jag vrider och vänder på allt som har gått snett och känner en obotlig längtan efter det jag kunde ha fått, om "omständigheterna" hade varit lättare.

Tänk om jag inte blivit så sjuk som jag blev när jag gick på gymnasiet! Tänk om jag hade kunnat hålla fast i det som fanns då och inte lyckas tappa greppet helt. Tänk om.

Och visst, jag ska verkligen inte plåga mig själv med sånahär tankar. Det är klart att jag inte ska tänka om hur saker skulle kunna ha varit, för det är inte så det blev. Det som blev är den jag är nu, vad jag har ådstakommit och vad jag har gått igenom. Men ibland så längtar jag så innerligt efter något annat.

Idag mår jag alltså inte så himla bra. Jag är oändligt trött på alltihopa. Det finns säkert logiska anledningar till denna totalångest och det finns säkert material att skriva en hel bok om alla känslor som rusar genom kroppen. Men i slutändan så är jag bara trött. Idag är jag trött. Det är svårt att precisera sig mer än så, jag är trött. Trött på tester, provresultat, mediciner, diagnoser, sjukskrivning, försäkringskassan, psykiatriska avdelningen, ångest, ensamhet och framförallt allt detta kämpande. Konstant kämpande efter något jag inte ens vet vad det är.

Jag måste hela tiden vara på min vakt och inte låta skölden svikta för en enda sekund, för då rasar allt samman så snabbt att det är overkligt. Och idag har jag haft skölden helt nere och PANG säger det bara.

Jag har sånahär kvällar med jämna mellanrum. Kvällar då jag bara vältrar mig i självömkan och tänker på allt jag vill ha men inte får. Kvällar då jag bryter ihop totalt och slutar på golvet i tusen bitar. Då jag inte tror på mig själv en endaste sekund, allt känns som en förlust. Ingenting hjälper. Det hjälper inte att prata med Johan, ta mediciner, ringa till mamma eller ringa till psyket. Inget hjälper.

Men till slut, när jag fått ur mitt monster som legat och lurat ett tag, när jag fått gråta själen ur mig och när jag har fått ge mig själv den tiden att gråta så kan jag samla ihop mig själv och se framåt. Skriva nya listor, ta tag i den där disken eller plocka fram noterna med det där stycket som jag aldrig blir klar med utan bara lägger undan i ren frustration.

Fast just nu ska jag låta mig själv få vara trött, ledsen, ynklig, olycklig och ge det utrymme som behövs, för det har jag fan gjort mig förtjänt av.

Avbrott

Är hemma i Umeå igen efter en kort semester som avbröts p.g.a. testet jag ska göra imorgon. Jag behöver nog inte ens kommentera hur irriterande det är. Vi åker tillbaka på Torsdag igen, för jag ska träffa Emma på Torsdag. Sen får det vara nog! Jag går inte med på fler tester och avbrott i våran semester! Herregud.

Det har varit fantastiskt väder och alldeles för varmt för att man ska kunna vara ute. Det som är så bra med att vara i Skillingen är att det är en strand 20 meter från stugan och i sjön har det varit riktigt varmt. Tillräckligt varmt för att jag ska kunna simma en liten stund. Tyvärr så grät jag ungefär 80% av våran korta simtur ut i sjön. Jag trivs mycket, mycket bättre där vid stranden. Men det var guld värt att kunna svalka av sig lite. Så nu har jag varit ute i solen i två dagar utan att bränna mig, tack gode gud för solskydd! Annars skulle jag ha brunnit upp och antagligen inte ha någon hud kvar vid det här laget. Det har jag fått lära mig den hårda vägen, minst sagt.

Nu ska jag sitta och tjura över att jag måste upp med hjälp av väckare imorgon, förbannelse!

Kiss

Idag har jag varit och gjort ett drogtest och det var väldigt, väldigt obehagligt. Jag skulle kissa i en mugg medan en smått bitter kvinna stod i andra änden av rummet och tittade på mig. Stirrade kan man nog kalla det. Sen tog samma kvinna blodprov på mig utan handskar eller skyddsrock efter några misslyckanden i jakten på blod. Jag blev så trött.

Jag är vansinnigt trött på det här nu. Jag vill inte göra mer undersökningar, ta fler prover, utredas och allt annat påhitt. På Tisdag har jag tydligen fått en tid för en EEG, en undersökning som tar en timme att göra. Jag vill inte. Jag står inte ut med att dom letar efter fel och nuförtiden så hittar dom det. Fel efter fel efter fel. Med drogtestet så kommer jag antagligen att få göra om för att jag har druckit alldeles för mycket vatten i nervositet för provet. Om man ska fuska på provet så ska man dricka jättemycket vatten och därmed späda ut gifterna genom urinet. Grattis.
Det var smart tänkt av mig.

Det är lite deprimerande när jag tänker på hur dom senaste veckorna har sett ut. Det jag egentligen har gjort är att sitta och vänta på provsvar. Få veta att det är rejäla fel på hela skiten. Förbannelse!

När jag pratade med Emma så kände jag mig så trött. Trött och sliten. Dom har totalt sugit ut all kraft och jag är inte sen att beklaga mig över det. Jag var nästan upprörd, det är sällan. Jag är oftast lugn och beskedlig under samtal, men idag började jag prata sådär snabbt som jag gör när jag är irriterad eller upprörd. Jag totalt manglar allt som går att mangla, och det haglade förbannelser över alltihopa. Det är en bra egenskap ibland, dagar som den här är det en sämre egenskap. Det smiter lätt ut en orättvis förbannelse och jag ångrar mig i efterhand. Men idag ångrade jag inte så mycket. Hon är där för att ta emot min ångest och idag fick hon smaka på röran.

"Förbannelse över er! Ni bokar tider, skickar remisser och letar fel som galningar utan att jag hänger med. Helt plötsligt så får jag världens bomb ner på mig från himlen och helt plötsligt ska det vara arbetsterapeuter, kalendrar och schema på min vardag. Idag fick jag sitta och pissa med en sur tant i samma rum, vet du hur det känns? Vet nån av er jävla fuckers hur det känns att ligga halvnaken i ett rum och hur det känns när någon motherfucking idiot kommer instormandes och slår upp dörren? Min vilopuls lär vara på 170 slag/minut. Har någon på det här jävla sjukhuset någon aning om vad man sysslar med? Att man arbetar med människor? Och ja, jag vet, du har egentligen ingenting med saken att göra. Men hur ska jag kunna veta det? Jag vet ju ingenting, utan här snurrar det på och helt utan min vetskap får jag tider för olika tester som jag inte hade någon aning om att jag skulle göra, varför och hur det går till."

Efter tio minuter hade jag fått ur mig det mesta. Hon satt alldeles tyst och bara tittade på mig, granskade mitt beteende. Ibland känns det skönt att ge någon något så spännande som ett utbrott av något slag. Jag är alltid lugn och sansad, funderar högt och bollar idéer, tankar.

Men idag fick hon något intressant att anteckna iaf.

Trögt

Jag börjar bli trött. Ett liv utan några rutiner alls börjar bli jobbigt. Imorgon drar vi tillbaka till Umeå för träning, fest och möte på psyket. FÖrhoppningsvis så får jag göra mitt drogtest då också, så jag får det ur vägen. Jag är dock av någon konstig anledning riktigt nervös, men jag har kommit på att det inte är för att dom ska hitta en massa dåliga saker i mig, utan för att jag inte vet vars jag ska vara, hur det går till och när det blir.

Min mobil har slut på batterier och jag har som alltid tappat bort laddaren. Den borde vara uppe i Skillingen sen midsommar, borde ringa dit. Eftersom jag inte har några batterier i telefonen så vet jag inte telefonnumret till Emma så jag kan inte ta reda på hur det blir på Fredag. Mongo.

Igår var jag och köpte en bikini-överdel, vilket är ett i stort sett omöjligt uppdrag efter man har varit på FinInunder och handlat underkläder. Där kostar det en massa pengar, men det finns inga ord för hur skönt dom sitter. Men eftersom jag har det lite snålt med pengar och har en bikini som är för liten så köpte jag en billig som satt sådär bara för att jag ska kunna simma och därmed gå ner i vikt och kan ha min gamla bikini som är bra. Jag är så smart ibland. Ha!

Nu ska jag duscha och försöka komma igång på riktigt.

Semester!

Jag ska bara snabbt uppdatera så att mina trogna bloggläsare äntligen får något vettigt att läsa. Jag har egentligen en massa saker att skriva om, men jag vill mest bara skriva att jag njuter av livet fullt ut nu när vi har semester. Jag trodde inte att jag skulle njuta så mycket som jag gör nu.

Dessutom så har jag lyckats läsa igenom en bok: "Jag dödade mitt barn", vilket var ett rejält antiklimax. Storyn är självklart intressant, jag menar, hon dödar sitt eget barn. Hon skjuter först barnet och sen sig själv. Barnet dör men hon överlever.

Trots detta intressanta ämne så lyckas översättaren driva mig till vansinne med konstiga meningsuppbyggningar och andra irriterande saker. Herregud. Men när jag låg i badet igår och läste det sista så fastnade jag för en bit som skrevs av psykologen (som för övrigt skriver om händelsen mest):

Jag trodde att jag förstod vad Michele menade. Självmord är vanligtvist inte logiskt. När någon är djupt deprimerad på det sätt som förmodligen har samband med en betydande kemisk obalans i hjärnan, tycks självmordstankarna dyka upp med närmast vulkanisk styrka. Plötsligt finns de bara där. Det gör egentligen ingen skillnad och levnadsförhållandena berättigar dessa tankar. Liksom smärta automatiskt blir resultatet av ett skärsår tycks tankar på döden och självdestruktion automatiskt bli resultatet av svår depression.

Annars så måste jag bara få tillägga lite snabbt: Att jag verkar självcentrerad beror på att du läser min blogg som handlar om mig. Den handlar inte om något annat än mig själv, mina tankar och min syn på världen. I min blogg handlar allt om mig, bara mig. Den "desperata" jakten efter en diagnos grundar sig i att när man får rätt diagnos så kan man få den rätta hjälpen och man kan se problemet från ett annat håll än vad man gjorde innan. Om vi inte hade lyckats komma fram till att större delen av min ångestproblematik grundar sig i att jag lider av adhd, så skulle vi fortsätta att arbeta med problemet från fel håll och försöka dämpa min ångest med piller i oändliga förändringar och jag skulle inte komma någonstans.

Och förresten: har man inte en alkoholiserad förälder har man ingen aning om vad man snackar om. PAOW!

Men nu blir det en promenad ner till stan, glass och sol med människor jag älskar mer än allt: Lillebror Martin och livskamrat Johan. Jag är löjligt lycklig.

Stress

Jag vet inte vad jag ska göra! Det finns alldeles för många papper som måste kopieras och skickas in, så jag börjar gråta. Sen ringer Johan och berättar att han inte kan få sitt senaste lönebesked och jag får total panik. Jag måste ha det papperet, annars så får jag inget bostadstillägg. Så nu är det kört.

Vi bestämde också att vi skulle städa lägenheten ordentligt nu innan vi far på semester och istället för att hjälpa mig att städa så åker han och fiskar hela dagen. Så igår städade jag nästan hela lägenheten jättemycket, men inte sovrummet. Det var en såndär riktig städning, nästan som en flyttstädning. Efter jag hade gjort det jag bestämt mig för att göra så ställde jag in dammsugaren igen. Det har jag nog aldrig gjort. Jag tömde inte vattnet ur skurhinken, men jag ställde in dammsugaren! Och dessutom så tvättade jag.

Men i vilket fall som helst så ligger Johan rejält på minus just nu.

Idag ska vi åka ner till Övik och jag måste kopiera några papper och skicka/lämna in, gå på systemet, köpa en bikini och gärna ett par byxor.

Förbannelse! Det är alldeles för mycket nu. FAN

Dagligt vanligt

Herregud så vilse jag är nu! Sjukvården i Umeå Kommun är alldeles för stor och omfattande, så jag kan inte ens hitta vilken vårdcentral jag hör till. Jag har blivit kopplad runt till alla vårdcentraler i hela Umeå känns det som, men nu har jag lyckats få reda på att jag har både Ålidhem och Tegs vårdcentral. Hur jag kan ha det förstår jag inte, men snart ska jag gå iväg till Ålidhem och sätta mig i deras väntrum och hoppas på det bästa. Allt för ett enda blodprov!

Nåväl. Johan har äntligen fått semester och jag tror att vi båda är lite förvirrade över att ha varandras sällskap hela dagarna. Och det har gått en dag. Intressant.

Jag har totalångest över några papper som ska in till Försäkringskassan, för jag förstår inte riktigt vad dom menar. Det suger. Men tydligen så är det faktiskt så att för det kvinnliga könet med ADHD så är pappersarbete något som är nästintill omöjligt att genomföra. Ha! Tänk att en så enkel sak som att organisera sina papper och fylla i formulär ska vara ett nästintill omöjligt berg att besegra.

Jag antar att det här är en såndär bra sak med att jag har fått min diagnos; det finns förklaringar. Det finns förklaringar och exempel som gör att jag helt plötsligt inte känner mig helt dum i huvudet utan att det finns flera med precis samma problem. Men ändå, lite dum känner jag mig alltid när jag inte kan organisera ihop några papper. Usch.

Annars så händer det inte så mycket. Imorgon ska jag få träffa en arbetsterapeut och få ta ett vilo-ekg tidigare på dagen. Om jag lyckas få ta ett blodprov idag så har jag provats klart och sen är det bara att hoppas på att det går att fixa med den nya medicinen innan helgen. Det känns riktigt surt att börja ändra i medicineringen och just därför vill jag sätta igång så snart som möjligt. Jag kommer att må piss. Mitt humör kommer att göra mig till ett monster och jag kommer att vara funktionsoduglig i några dagar. Jag hoppas att det är värt det.

Bullen

Det här kortet togs för ganska precis ett år sen. Vi var hos Johans föräldrar i sommarstugan vid vattnet och han fick vara utomhuskatt några dagar. Det var nog några av hans absolut lyckligaste dagar i sitt liv.

Jag saknar honom så mycket. Ibland så stannar jag upp och kollar på våra förstoringar, tar på hans halsband, kollar i fotoalbumet och bara gråter. Fortfarande.

Han skulle nog ha trivts här i den nya lägenheten, för här hade han haft tillgång till att gå ut och leka med vattnet som rinner alldeles utanför balkongen.

Och just precis nu så skulle jag behöva honom en liten stund bara för att få borra in mitt huvud och lukta på honom, som jag brukade göra. Bara krama om honom hårt, även fast han inte gillade det, och sen bara gråta. Som jag brukade göra. Då skulle han sitta bredvid mig och bara titta på mig, han var ju inte så sugen på att direkt kramas.

Veckorna innan han avlivades, då vi förstod att vi var tvugna att göra oss av med honom men hade inte bestämt hur vi skulle göra, så brukade jag ligga på golvet och gråta och han brukade titta på mig. Ibland, men inte så ofta, brukade han vilja bli klappad på magen när jag grät. Sen brukade vi ligga där. Jag klappade, kramade och gosade in mig så mycket jag kunde i honom och bara grät.

Just då kändes tanken att leva utan honom helt omöjlig och jag brukade gråta i ren förtvivlan när Johan inte var hemma för att inte göra honom så orolig och ledsen han med.

Min ensamma kväll har blivit en gråtkväll. Det behövs. Jag gråter över att han inte finns här och tröstar mig, jag gråter över längtan till min familj och jag gråter för all hopplöshet jag känner.

Jag måste ta tag i så många saker. Det finns papper och räkningar jag måste fixa med och jag kan inte göra det hur mycket jag än försöker.

Jag gråter över att alla dessa försök till studier, alla drömmar, helt plötsligt har fått ny form. Nu måste jag se alla drömmar ur ett annat perspektiv. Jag måste tänka logiskt. Jag måste anpassa mig.

Jag vill att han ska komma tillbaka. Jag vill att han ska sitta på golvet och att jag kan lägga mig ner på golvet bredvid och gråta och bli tröstad av hans sällskap.

Nattpromenad

Jag var hos Jenny och hade trevligt med henne och Matti hela kvällen igår och efter det försökte jag gå hem men gick vilse alldeles för många gånger. Herregud vad Umeå är stort. Men det var ändå en investering för framtiden att gå hem, jag kan ju inte sova utan honom. Och en långpromenad är inget som dödar mig. Det var ganska mysigt att gå i sommarnatten, fast jag måste erkänna att det stundvis kändes obehagligt att irra omkring på ensamma cykelvägar.

Igår fick jag en kallelse till sjukhuset för att göra ett vilo-ekg, vad det nu är. Måste verkligen lyckas pallra mig iväg för att ta blodprovet så att jag kan börja med medicinjusteringarna innan midsommar. Antagligen så kommer jag att må så dåligt att det inte blir något firande i år, att missa firandet känns som en hädelse mot familjen Fahlander. Men jag orkar nog egentligen inte bry mig.

På tal om Fahlander så har min karl åkt iväg med Amer för att köpa en bärbar dator som han så länge har längtat efter. Han jobbar hela natten så jag ska satsa stenhårt och gå iväg på affären och köpa lösgodis, vilket jag har längtat efter flera dagar.

Annars så har jag megaångest över att inte bo i övik. Jag saknar min familj. Tydligen så lyckades pappa med en riktig höjdare i idioti och jag blir som vanligt arg och förbannar det faktum att jag inte har körkort och bil. Förbannelse över honom!

Frågeställning: ADHD?

Inom området för exekutiva funktioner noteras svårigheter med strategival och planering, något som bland annat försvårar inlärning, minnesmöjligheter och förmågan att organisera sitt vardagsliv. Det är för patienten svårt att mobilisera, planera och genomföra uppgifter som kräver mental uthållighet men som inte är automatiserade. Det är inte svårighetsgraden på en uppgift, utan karaktären och villkoren för den som avgör om den blir utförd.

Idag har jag en massa att göra, saker jag verkligen borde göra. Jag borde skriva en lista och börja arbeta efter den, men det är som att jag är fastlåst i stolen. När jag väl kommer mig upp ur sängen/soffan/fåtöljen så vankar jag bara av och an.

Jag kom aldrig iväg till Emma igår. Jag försökte ringa några gånger, men det var antingen upptaget eller ingen som svarade och hon har uppenbarligen ingen telefonsvarare vilket hon var förvånad över att hon inte hade. När hon ringde upp mig pratade vi en stund och jag började av någon anledning att gråta. Det är väldigt, väldigt sällan jag börjar gråta när jag pratar med någon på psyket. Förutom när det är mobila teamet förstås, för dit ringer jag när jag är på gränsen till att tappa greppet helt.

Ingen av oss var riktigt redo för mitt lilla utbrott och jag skämdes nästan lite över att göra det, men jag kunde inte kontrollera mig. Jag är så trött. Även fast det inte händer mycket runt mig så är jag så trött på att vara vaken. Jag läser om ADHD på internet och förstår att man inte bara kan ta körkortet när man fått diagnosen utan att det måste göras en liten utredning om man ska få ta det för tydligen så visar det sig att en alldeles för stor del av olyckor i trafiken innehåller personer med ADHD. Det gör mig trött.

Vad gäller inlärning och minne noteras tydliga inlärnings- och minnessvårigheter, både visuellt och verbalt. Resultatet visar på nedsatt visuell och verbal episodisk minnesförmåga samt betydande svårigheter med framplockning. När arbetsminnet avlastas klarar patienten fler uppgifter.

Det är så orättvist! Emma säger gång på gång att jag inte ska läsa in mig på det negativa, att det är det positiva som betyder något i det stora hela. Att det finns så mycket positivt och lovande i mig som visar på att jag kommer att komma dit jag vill i livet.

Varför ska jag behöva kämpa så hårt för? Varför ska jag behöva börja gråta i telefonen för att jag är helt knäckt över att jag befinner mig i den situationen jag befinner mig i?

Patienten uppvisar en stark social begåvning och en förmåga till känslomässig närhet. Hon är även språkligt begåvad i det att hon är verbal och nyanserad i sitt tal samt har lätt för att uttrycka sig. En annan av patientens styrkor är kreativitet. Patienten har vilja och drivkraft, vilket utgör ytterligare resurser.






Antar att det är dags att skriva en lista.

Och grattis till älskade, älskar lillebror som tar studenten idag! Hurra! Jag älskar dig!

I gott bevar

Igår fick jag träffa Malin en stund och resten av dagen/kvällen så låg jag totalt däckad tills ungefär nu. Jag ska träffa Emma idag, tror jag. Det är så pinsamt, för vi skriver jämt nya lappar om tider. Varje gång jag är där så får jag en ny lapp med nästa tid och jag tappar jämt bort den. Så nu måste jag få tag på henne, för vi brukar träffas på Torsdagar.

Jag måste som vanligt strula på med Bostadstillägg med Försäkringskassan och idag ska jag verkligen beklaga mig över det hos Emma. Hon tycker att det är dumt att jag ska känna sån totalångest som jag gör över alla dom där sakerna. Hon tycker istället att vi ska göra det tillsammans och att hon ringer dom där samtalen som jag drar mig för att ringa. Men jag måste ringa Telia, vilket jag har dragit mig för i minst en vecka. Det är en räkning jag inte har betalat för att jag tappat bort den, så jag har gått och väntat på en påminnelse som inte kommer. Så snart droppar det väl in en anmärkning från Kronofogden. Jävla cp.

Nu ska jag lyssna på I gott bevar från Kristina från Duvermåla och grina lite. Så trött är jag.

Läkare

Idag fick jag träffa läkaren! Det var ett lyckat möte med en duktig läkare som var vänligt trevlig. Det ska sättas in en ny medicin, concerta, och dras ned på Lamictal. Innan jag får börja med detta så måste jag göra en magnetröntgen på hjärnan och ta lever/blodprover, så det kommer att ta typ tre veckor innan jag får börja göra ändringarna. Men det känns bra att det kommer att hända något. Jag börjar på den lägsta dosen och sen så ökar vi tills det känns bra. Samtidigt som min Lamictal dras ner.

Lamictalen kommer att vara ett helvete att dra ner på. Om jag har glömt att ta en tablett så blir jag rent fysiskt sjuk och kommer inte upp ur sängen, bokstavligen talat. Jag mår helt vidrigt dåligt. Jag hoppas att dom biverkningarna släpper snabbt. Dom är dessutom mina mediciner för stämningsstabiliserande, så jag kommer antagligen att vara ett monster under tiden. Trevligt.

Jag känner mig nedstämd. Jag vet inte riktigt varför. Jag har legat och sugit åt mig sol på balkongen, städat, lagat mat, betalat räkningar, vilat, duschat.. jag har gjort allt man egentligen ska göra på en dag. Som en robot har jag gått omkring och gjort saker som ska göras.

Nä. Jag har nog egentligen inget mer att säga. Jag väntar på att få och gå och lägga mig och väntar på en ny dag. Imorgon kanske jag orkar gå och träna.

Dagliga bestyr

Jag städar och tvättar och det känns som att jag trampar i vatten. Jag håller på att tvätta sofföverdrag till soffan, som var ruskigt skitiga. När jag märkte det så blev jag helt förskräckt och akutbokade en tid i tvättstugan. Usch.

Annars så mår jag inte bra idag. Jag vet inte riktigt varför, men jag mår dåligt. Jag har ångest och det känns som att en hinna av äckel ligger över mig. Imorse blev jag påmind om att jag var tjock. Jag blir det med jämna mellanrum och det är lika jobbigt varje gång. Men vänta bara! Till slut så kommer jag tillbaka, starkare och nyttigare än någonsin! Jag kommer att äga alla.

Nu måste jag hitta något att äta, annars kommer jag att svälta ihjäl och dö.

Heldag

Kvällen har spenderats hos Sofie och Tore och det gick som vanligt över förväntan för mig. Jag är inkörd på samma gamla spår: det är värdelöst jobbigt att umgås med människor jag inte känner så väl. Det tar alldeles för mycket på krafterna. Detta faktum är något som har ändrats ganska drastiskt. Det tar lite tid för mig att 'komma igång', men när det värsta släpper (vilket går snabbare och snabbare varje gång) så kan jag nästan bete mig som en normal människa.

Jag och Johan gick iväg för att åka karusell efter han slutat jobbet och det blev ett vansinnigt antiklimax för mig. Jag älskar att åka karusell, men jag måste nog åka karusell på Liseberg för att fylla mina behov av dödsångest och adrelaninkickar.

Mitt mående är väldigt intressant. Jag skiftar från total utmattning till att känna mig lugn och harmonisk. Och självklart blir jag totalt superspeedad med jämna mellanrum. Jag vet inte riktigt varför jag blir/är såhär. Jag fattar ingenting nuförtiden. Antagligen för att jag aldrig har sett mitt beteende ur ADHD-synvinkel och för att jag inte riktigt har haft tillräckligt med information för att kunna se och analysera viktiga beteenden och dom små saker jag har för mig.

Jag kan knappt vänta tills jag får träffa läkaren på Måndag. Jag har så många frågor! Det är så mycket jag vill veta, få svar på. Jag har så mycket funderingar kring just medicineringen och jag hoppashoppashoppas på att vi kommer att komma fram till något bra. Men eftersom jag inte vet så himla mycket om medicinering när det kommer till ADHD så kommer hon nog ha något av sina drygaste möten på länge. Jag vill alltid veta allt. När jag mådde som absolut sämst i min depression så åt jag inte mindre än sju mediciner varje dag. Sju! Sen dess bestämde jag mig för att veta vad dom stoppade i mig, varför och hur länge jag skulle äta dom. Nu har jag dock ganska bra koll på dom vanligaste SSRI-preparaten och benso, fast jag blir alltid förvånad och fascinerad över hur alla mediciner kan användas på olika områden. Det är skithäftigt!

Men som sagt så har jag ingen koll alls när det kommer till ADHD. Kommer vi nu att dra ner på någon av dom medicinerna jag äter nu eller kommer vi bara att lägga till en ny medicin? Vi måste lägga till en ny medicin, jag totalvägrar något annat. Nu när vi äntligen har kommit in på rätt spår så ska vi inte bara arbeta med det här genom terapi och andra behandlingsmetoder. Jag kräver att få medicinering som hjälper mig mot just mina ADHD-symptom. Fast det borde vara så att jag får det eftersom det står i mina papper att jag ska få det.

Nu måste jag gå och lägga mig för att Johan är supergnällig och kinkig.

Att leva livet

Jag och Johan pratade om framtiden idag. Det är inte bara jag som fantiserar om bättre tider utan han funderar mycket kring det han med. Vi längtar efter olika saker. Jag längtar efter barn, familj, giftermål och allt som har med det att göra. Han vill 'leva livet' eftersom han känner att han aldrig har gjort det. När han frågar mig om jag inte känner att jag vill leva livet som det egentligen ska levas utan att vara så handikappad av ångesten så vet jag inte riktigt vad jag ska svara.

Självklart så har jag inte fått leva det liv andra kanske har fått göra. Jag har inte fått ta studenten, börjat på universitet eller tagit körkort. Jag har tappat vänner, fått fula ärr och levt i en helt annan verklighet. Ibland så förbannar jag min historia och allt jag har gått igenom, allt jag har missat. Men när folk pratar om att leva livet så förstår jag inte riktigt vad man menar. Menar man då att man som ungdom ska gå på fester, dricka alkohol och leva studentliv?

Vad menar folk när dom säger att dom vill leva livet fullt ut?

Emma

Idag fick jag träffa min kontaktperson, Emma, på psyket idag. Nu blir det åka av! Jag har börjat landa i det faktum att jag faktiskt lider av ADHD, efter en tid i nån slags form av förnekelse, och på Måndag ska jag få träffa en läkare och titta lite på hur vi ska göra med mina mediciner. Äntligen så börjar vi arbeta från rätt håll och äntligen så kan vi lägga upp en plan för vad vi ska arbeta med.

Hon hade pratat med en arbetsterapeut också, men det är lång väntetid och vi kommer inte att försöka få någon träff innan sommaren. Jag måste kopiera och skicka in mina papper på resultatet till Försäkringskassan, som hon också har pratat med.

Jag gillar henne. Hon tar egna initiativ och fixar med saker runtomkring mig så att jag ska slippa göra så mycket. Hon ringer samtal, bokar tider, kollar vad det finns för hjälp och stöd att få.. hon gör alltså det mesta. Jag har dock lite svårt för att hänga med på våra samtal. Hon har ett helt nytt upplägg på hur vi ska utnyttja tiden. Hon strukturerar upp våra möten som efter ett schema och jag är inte van med det. Men det är ändå bra, för då är vi nog mer effektiva.

Det är intressant att läsa om mina testresultat. Jag läser dom om och om igen. Två och en halv sida där det står vad det är som inte riktigt funkar som det ska. Dom sätter ord på det jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på. Som inre rastlöshet, som kommer upp flera gånger.

När jag läser mina papper så blir jag helt förskräckt över hur mycket jag har plågat mig själv genom att inte veta vad som är fel. Tänk om jag hade fått veta det tidigare! Tänk om jag fått reda på hur mycket som egentligen är "fel" i min hjärna som gör att jag inte alls kan plugga som en normal människa och därmed fått slippa att slita mig i håret och dunka pannan blodig i väggen.

Oväntat nog så grämer jag mig inte över det så mycket som jag egentligen skulle kunna göra. När jag läser om ADHD hos flickor så är det så konstigt, för det är som att jag läser om mig själv. Det jag alltid har trott har varit tonårstjurigheter har inte alls varit bara det, det har varit ett beteende i mycket större omfattning än vad det egentligen var. Det är verkligen jättesvårt att se skillnad på vad som är en revolutionerande tonåring och en tonåring med ADHD.

Men nu börjar jag se en start på det nya och jag kan knappt vänta. Tänk om saker och ting faktiskt blir bättre? Tänk om ny medicinering faktiskt hjälper? Tänk om jag slipper all denna nästintill outhärdliga rastlöshet som har förstört så mycket i hela mitt liv?

Tänk om saker och ting verkligen blir bättre?

Gråtlåt

Åh herregud så bra den här låten är. Hennes röst skär i mitt hjärta och ger mig rysningar. Hon är helt fantastisk! Nu ska jag göra mig iordning, för snart är det dags för årets medalj!

I'm back!

Nu har vi äntligen internet igen! Hurra!

Jag har en massa att uppdatera om, men jag tänker bara ta upp ett ämne: min diagnos.

Jag gick ju igenom otaliga tester under en vecka. en såkallad neurologisk undersökning där dom mätte och kollade hur min hjärna fungerar. Det som är mest spännande är detta: ADHD.

Detta kommer jag självklart att utveckla någon annan dag, för just nu är jag helt slut. Ikväll är det Vårruset häruppe i Umeå och som alltid så kommer vi att vara med och jag borde verkligen börja ladda. Jag är helt knäckt, jag vet inte riktigt varför.

Tråkigt inlägg, men det tar nog ett tag innan jag kommer igång igen med att sönderanalysera allt i min vardag. Men välkomna tillbaka!