Jag har flyttat!

martinajuntunen.blogg.se

Tvivel

Ursäkta att jag har blivit så dåligt på det här med att blogga.

Varje gång jag har bråkat med honom så börjar jag tvivla. Så jag måste ringa Jenny och fråga om jag gjort rätt i att skälla ut honom, vilket jag alltid har rätt till. Det är så svårt att se det! Jag har så svårt att se rätt och fel när det kommer till känsloutbrott. Och det är klart att jag har känslor för honom. Jag är inte kär, men det gör fortfarande ont. Måhända att jag är ett känslomässigt förfall, men jag tror inte att det är så konstigt att det är såhär.

Nåväl. Annars så är jag helt ledig från allt, vilket kommer att driva mig till vansinne snart. Jag har så tråkigt! Men jag har varit och simmat två gånger den här veckan, det känns lite coolt. Jag måste bli vältränad igen för sjukgymnasten har bråkat på mig. Det var ett ruskigt pinsamt möte, jag känner mig obekväm redan från början då hon klämmer och tar på mig, när hon sen skrattar till lite och säger att det kanske är dags att jag ska börja träna.. usch! Fast hon är väldigt snäll, så jag tog inte så illa upp. Men jag ville sjunka genom jorden. Fast det är bra, jag måste ju verkligen börja träna igen, så det är bra att någon som jagar på mig lite.

Men idag: Övik! Hurra!

Avsky

Jag vet att jag inte ska känna mig otillräcklig. Jag ska inte skämmas över mig själv och mina brister. Men ibland behövs det inte mycket för att det bara ska gå helt åt skogen. Jag var på trevlig middag och pratade med flera trevliga människor. Och en enda liten knuff fick det att vända. Helt plötsligt var det inte trevligt längre, jag ville gå hem.

En enda liten, liten knuff fick mig att tappa balansen totalt och jag skämdes över mig själv. Det gick snabbt, på bara några sekunder kände jag den där fruktansvärda känslan av skam utan några gränser. Tänk vad folk omkring mig har presterat! Människor i samma ålder som mig har körkort, universitetsutbildning, stort socialt nät och berättar om allt spännande dom gjort. Och när folk frågar mig vad jag läser, vad jag är, så har jag inget att svara. Jag har inte gjort något. Jag har inte presterat något.

Alla människor verkar så stora, för jag känner mig så liten. Liten och ynklig, skör som tunn is. Jag har så mycket jag vill ha gjort, som jag vill klara av att göra. Men jag kan inte göra en massa saker för jag funkar inte som jag vill.

Som exempel så älskar jag att läsa. Jag älskar att lära mig saker och jag vill så gärna gå i skolan. Men sen, när det väl gäller, faller jag på mållinjen tack vare mina hjärnspöken och det blir så motsägelsefullt. Jag älskar att plugga, men samtidigt hatar jag det. För jag klarar inte av det. Hur gärna jag än vill och hur mycket jag än älskar att läsa, så klarar jag i slutändan inte av det och jag blir lika deprimerad varenda gång.

Och när jag pratar med människor runt ett bord och jag förstår att alla, precis alla, kring det bordet har någon form av högre utbildning så skäms jag. För jag har inte det. Att lyckas komma ut på en praktik och klara av det känns stort för mig, men när jag ska berätta om vad jag gör så är det så patetiskt. Att prata med en tjej som ska doktorera i historia, eller någon som är utbildad socionom och arbetar med unga brottslingar, eller någon som är utbildad arkeolog.. då skäms jag.

Och jag kan allt det fina med mig. Jag är en bra människa som egentligen ska vara stolt över vad jag gjort, vad jag har klarat av och vem jag är. Men långt därinne så hatar jag mig själv för allt jag aldrig klarat av. Och för allt jag aldrig kommer att klara av.

Så efter jag har varit på en trevlig middag och träffat trevliga människor, så kommer jag hem och ställer mig framför spegeln. Och då, gott folk, finns det ingen människa jag avskyr så mycket som jag avskyr mig själv. Så mycket att jag vill kräkas.

Djävulen

Så. Jag var hos sjukgymnasten igår. Det var en snäll och duktig kvinna som hjälpte mig mycket. Det är intressant hur mycket information hon fick bara av att iaktta mig när jag rörde lite på mig. Vi spelade badminton, hoppade rep och låg på golvet. Sen klämde hon på mig och konstaterade att det är en massa fel i mitt sätt att gå, så allteftersom har jag slitit på saker som man vill ha kvar. Men det största problemet just nu är någon inflammation i några muskler inne i höften/skinkan som jag nu har fått en massa övningar att göra för att dom ska bli glada igen. Det gör ont. Efter jag var hos henne så hade jag så vansinnigt ont att det är löjligt. Jag ville bara att hon skulle sluta trycka på allt som gjorde ont och få gå hem.

Men nu har jag mina övningar som jag duktigt ska göra och ska dit igen om två veckor så ska vi fortsätta. Något som känns väldigt trist är att jag måste köpa inlägg att ha i mina skor för 1800:-.. jag trodde hon skämtade. Så nu har jag inte bara ont, jag har fetångest över det faktum att jag inte har pengar. Skit också!

"Tills nästa gång vi träffas kommer du att ha byggt upp ett så intensivt hat mot mig att jag ska hålla två meters avstånd för att undvika skador."

Det här kommer att bli kul.

OH.MY.GOD

Jag har köpt en ny bok. In i musiken- en bok om musik och medvetande av Peter Bastian och jag har tappat alla ord. Sättet han skriver om musik är helt.. åh. Fantastiskt!

"Den dagen har etsat sig fast i mitt minne. Han var rörd över att möte en beundrare från det avlägsna Danmark, som han trodde var en förstad till "Den lille havfrue", och jag hade fjärilar i magen som om jag stod inför Gud, så vi blev vänner. I köket, där akustiken var bäst, spelade han de första tonerna för mig. Han var två meter lång och nästan lika bred. En riktig jätte, med ett brett, godmodigt ansikte och mitt i allt detta en liten svart klarinett som han blåste i. Det var överväldigande. Åskliknande, öronbedövande starkt, som den starkaste trumpet.
Han spelade först en ballad utan någon speciell rytm, samma typ som den jag hörde honom spela hemma i Egons vardagsrum. Återigen samma kompromisslöshet: alla knep är tillåtna. Dyster svart förtvivlan fyllde rummet och jag visste knappt vad jag skulle göra av mig. Långsamt ändrade han stämningen, spelade mer och mer lyriskt och gick till sist över i en kedjedans: för melodin och så ett fyrverkeri av improvisation, där han med ofattbar vitalitet skyfflade kaskader av energi ut i köket, så att grytlocken klirrade. "

Ojojoj. För 39:- får jag en biljett in i paradiset som en fantastisk bok erbjuder. Senaste boken jag läste, mozarteffekten, var otroligt intressant. Men den här, gott folk, ger mig rysningar.

Uppdatering

Idag kom jag hem från övik efter en helg som blev en massa dagar, mest av lathet. Det är så trevligt att vara där. Mamma har varit på operation så jag och martin har varit i lägenheten alldeles själva. FöräldraFritt! Lite ös.

När jag kom hem så var jag stressad. Det hände en massa saker samtidigt och jag var helt ur balans. Jag hade två kallelser till psyk, som jag inte alls räknat med, så det gjorde inte saken bättre. En "minneskontroll" och en där jag får göra några tester för att kolla hur min kropp mår efter vi har satt in mina nya mediciner. Tydligen är det något dom har börjat göra, så nu ska jag göra det regelbundet. Känns faktiskt ganska skönt att dom håller koll på min kropp.

Imorgon ska jag på stormöte, som jag ser framemot. Min kontaktperson och jag ska träffa en snubbe från något ställe som ska hjälpa mig med praktikplatser. Fatta hur coolt! Det är mest ett introduktionsmöte, så jag ska få träffa honom som ska hålla i mitt liv. Jag är så himla laddad.

Fast annars så är livet lite.. snett. Saker går inte riktigt min väg och det gör mig otroligt frustrerad. Folk omkring mig är ledsna och det sliter hjärtat ur mig. Jag vill bara laga allting, men det går inte riktigt.

Hur?

Det är tråkigt att ha ont. Det gör mig trött, kinkig och gnällig. Jag gjorde helt klart rätt i att höra av mig till vårdcentralen och ordnat en tid, för nu har det ju bara börjat bli löjligt. Vissa dagar är bättre än andra och idag är helt klart en sämre dag. Att det har blivit såhär illa fattar jag inte, hur hände det? Och när? Bara pang boom. Fan också.

Imorgon åker jag ner till övik! Det kommer att bli hur kul som helst att titta på Matti igen och träffa alla andra. Ska svänga förbi och lämna fiolen hos Ingrid och Lasse också, vilket känns lite konstigt. Hur beter man sig med sitt ex's föräldrar? Jag tycker att det känns lite.. jag vet inte. Det kanske inte är någon big deal, men jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag menar, dom var ju en del av min familj men nu är dom helt plötsligt inte det. Dom försvann i samma stund Johan gjorde det och senaste gången jag träffade dom var på nyårsfesten då jag gråtande for hem innan tolvslaget. Vad säger man?

Jag vet inte riktigt hur man beter sig i vissa sociala situationer och måste ibland fråga människor hur man gör. Förr hade jag alltid Johan som backade upp mig och hjälpte till, men nu när han inte är med så måste jag ta hand om allt själv. Och jag har ingen aning om hur man gör/vad man ska göra, när det kommer till vissa situationer och det här är en sån situation. Oftast så klarar jag av dom flesta själv, jag är duktig på att vara social och trevlig samtidigt som jag inte fattar någonting. Men det är svårt att hålla fasaden uppe och inte visa hur nervös man är.

Och just den här situationen ger mig ångest. För jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig gjort det förr. Vilket är det 'rätta' sättet att bete sig?