Död

Jag sörjer. Det gör så ont i hela kroppen och själen att det känns som att någon håller på att slå ihjäl mig. All kraft försvinner för att jag ska kunna hålla mig ovanför yta och med jämna mellanrum så sticker det till i min mage som om någon nyss tryckte in en kniv i mig.


Vi måste flytta på katterna. Mina bebisar kan inte bo hos oss längre, för Johan mår bara sämre och sämre och får allt svårare att andas på sina träningar. En av hans träningskompisar, Sofie, har ett år kvar på läkarutbilndningen där hon har inriktat sig för att bli lungläkare, säger åt honom varje gång dom har tränat att katterna måste flyttas. Astma. Immunförsvaret håller på att brytas ner och om vi inte gör något nu så kommer astman att bli bestående. Hon vet. Hon har varit med om det själv och nu så pluggar hon till att vara expert på området.

Kattungarna har jag varit helt förberedd på att dom ska bort. Det är ingen fara på taket. Bruno har jag inte lika nära "kontakt" med som med Bullen, eftersom hon redan har två Mammor. Hon ska bo hos Mimmi tills vidare.

Men Bullen. Min ögonsten och min älskling. Han är 5-6 år gammal, men väldigt gammal för sin ålder eftersom han har varit sjuk hela sitt liv. Han har magproblem och hetsäter så att han kräks om det inte har funnits mat i skålen på någon timme eller tre. Han har problem med pälsen, eftersom han har mjäll och tappar tofsar när han blir stressad. Väldigt lättestressad och det blir alltid lika jobbigt för honom när man flyttar på honom. Det tar minst två månader innan han kan slappna av och innan det så tappar han päls och mår jättedåligt. Vad gör vi med honom?

Jag har som en galning försökt hålla undan allt katthår. Vi har köpt luftrensare med HEPA-filter och använder en dammsugare med HEPA också. Men det funkar inte och situationen är ohållbar. Vi måste avliva honom. Så enkelt är det.

Jag vill inte utsätta honom för en flytt till helt främmande människor, om det ens är någon som vill ta hand om honom. Jag kan dessutom inte stå ut med tanken på att han får en annan Mamma som försöker gosa med den där jädra tjurskallen. Han är Min tjurskalle och jag tror helt ärligt att han inte skulle må bra av att vara hos någon annan. Jag märker direkt när han mår dåligt, även fast han inte visar några fysiska symptom och jag vet direkt vad som måste göras. Avmaskning för att få igång magen igen, loppmedel för att ta hand om pälsen. Allt.

Men nu måste jag ta honom till veterinären för att avliva honom. Jag måste ringa och boka en tid och sen sitta och vänta på att alarmet ska pipa och han ska dö. Jag ska döda honom. För han förtjänar inte att utsättas för mer flyttar. Vi har flyttat runt så mycket det senaste året att det är läskigt. Och jag tänkte att det skulle vara slut med flyttandet nu. Att vi skulle kunna slå oss till ro här och låta honom få rehabilitera sig något år. Men så blir det inte, för jag vet att jag och Johan kommer att bo tillsammans föralltid. Jag vet det. Och han förtjänar inte att det ska komma nya människor och ta hand om honom bara för att det är så synd om honom. Ingen är värdig honom. Jag kan inte släppa ifrån mig honom till en ny familj och aldrig mer se honom och aldrig veta hur det går för honom. För jag skulle aldrig orka ta kontakt med dom.

Jag har bestämt mig för att avliva honom och många stöder mig i mitt beslut. Alla förutom Johan, eftersom han blir helt förtvlivlad av att se mig må såhär över att han ska dö. För jag mår inte alls bra. Inte på något sätt alls. Jag bara gråter och gråter och så fort jag tänker på honom eller klappar på honom så gråter jag ännu mer. Han är ju min bebis. Jag har torkat upp hans spyor och hans bajsränder som han drar när han är stressad. Jag har tvättat kläder han har pillat på (vilket han har slutat med nu) och rensat kattlådan jätteofta för att han inte ska bajsa någon annanstans. Och nu ska han försvinna och han kommer aldrig någonsin att komma tillbaka. Det spelar ingen roll om vi avlivar honom eller inte. Han kommer aldrig tillbaka och om han bara byter hem så skulle det plåga mig till döds och han skulle inte heller må bra av det.

Han kommer aldrig mer tillbaka.

Så vi ska avliva honom när kattungarna ska flytta och Bruno med dom. Sen får jag plocka ner kattställningen och tvätta matskålarna och dammsuga upp det sista katthåret. Sen behöver jag aldrig mer göra det. Eller så avlivar vi honom tidigare. Jag vet inte. Just nu har vi beslutat att inte ta något beslut om det. Vi vet att han kommer att försvinna och både jag och Johan sörjer och gråter. Vi måste få säga hejdå ordentligt först. Kramas och gosa med honom. Ta tassavtryck (faktiskt Johans idé. Han vill tatuera in dom.) och sen bara förbereda oss på vad som komma skall. Först tänkte jag att vi bara skulle göra det så fort som möjligt för att slippa all denna ångest, men jag känner att det bara skulle göra saken ännu värre. Jag måste få hantera det här på mitt sätt.

All denna sorg. All ångest. Det finns så mycket av det, av flera olika anledningar. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Innan Johan for på jobbet så kollade han på mig och sa att jag skulle försöka göra någonting idag. "Försök att kliva upp och göra någonting. Det känns nog lite bättre då." Men det är som att allting bara trycker ner mig i sängen och drar all livslust ur mig.


Han kommer aldrig mer tillbaka. Mitt lilla hjärtegryn.