Förståelse

Idag var sista dagen i min första vecka som studerande och den gick ganska bra. Vi skulle knäppa kort på oss som lärarna skulle ha och som vi ska ha när vi går på våran APU (praktik). Det slog mig inte förrän idag vilken utbildning det här är. Den är hård och tydligen ganska jobbig att läsa. Den är på ett och ett halvt år och sen är man utbildad undersköterska. Det är en bra utbildning, men hård. Mitt första problem är att de första kurserna man ska läsa (man läser två i taget) är psykologi A och Datorkunskap och dom har jag redan läst. Så nu vet jag inte riktigt hur/vad jag ska göra, eftersom jag inte har någon tid med min mentor förrän på Måndag. Det är en annan tjej som hade samma problem som jag pratade med idag, och hon ska läsa Arbetsmiljö och säkerhet under tiden tills nästa kurser börjar. Sen berättade hon att om jag inte kunde plugga över helgen så skulle det nog vara nästintill omöjligt att hinna med i tempot. Kursen ska vara avklarad på två till tre veckor och jag har missat näsatn hela första veckan nu.

Pratade en snabbis med min mentor idag (som by the way verkar vara hur bra som helst) och förklarade läget. Sen var jag tvungen att fråga om hur jag egentligen ska göra med dagarna jag är sjuk, eftersom jag inte tar något bidrag/lån från CSN. Då blev han mest förvirrad och började fråga en massa om hur det egentligen gick till och hur jag egentligen kunde plugga utan pengar.

Jag är inte alls feg när det gäller att berätta om den situationen jag lever i. Jag har inga problem alls när folk frågar om mina ärr eller liknande, men just idag kände jag mig lite obekväm. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag jag inte själv vill bli påmind om hur det egentligen är, utan vill hellre bara kunna gå i skolan som en normal människa? Inte behöva tänka på hur jobbigt det kan bli utan bara sikta på det positiva och skita i det andra. Men jag var ju tvungen att veta om hur jag gör när jag inte orkar vissa dagar. Skulle jag lämna in något slags form av intyg från psyket? Och oftast när människor frågar om saker så har dom svårt för att sätta in sig och visa förståelse för min situation. Det är lätt att jag inte blir tagen på allvar och då blir jag bara frustrerad och otrevlig.

Men så fort jag bara nämnde att jag gick på skolan för att i första hand lära mig att vara bland människor, så förstod han vad jag menade. (Att han undervisade i både psykologi och psykiatri kan ju ha nånting med saken att göra..) Han blev väldigt förvånad över att jag orkat varit där nu under veckan och sa att vi måste diskutera det hela mer när vi hade vårat möte.

Det är så skönt när människor förstår vilket arbete det ligger bakom att bara orka kliva upp på morgonen vissa dagar. Den här veckan har jag varit makalöst ångestfylld på kvällarna, bara för att jag vet att det kommer en ny dag imorgon och att jag måste vara laddad för att orka med den. Jag måste gång på gång kolla på schemat och gå igenom vad jag ska göra under dagen. Vad som förväntas av mig och snabbt göra en uträkning på hur mycket jag kommer att orka. Går det att dra ner på någonting för att orka göra det här?

När människor sen förstår det och uppmuntrar mig till att fortsätta är det alltid som att en liten sten faller från mina axlar, och speciellt när det är människor jag absolut inte haft någon kontakt med alls innan. Han gjorde det, och jag är väldigt väldigt glad över att han är min mentor.

Men när dom pratade om utbildningen i sin helhet idag så blev jag verkligen inspirerad och jag vill SÅ gärna orka med det här. Åtminstone en hel termin. Jag siktar på tre, för hela utbildningen är på tre terminer. Men om jag klarar bara en så kommer jag att vara nöjd med det, för då har jag klarat av någonting som jag för kanske för två år sen aldrig kunnat föreställa mig att orka med. En termin. Det känns relativt överkomligt, även nu när jag sitter med ångest som susar i öronen på mig. Ska nog ta en Xaaaanooooor.

Fy fan vilken ångest jag har.