En påse kött

Jag har ingenting att säga längre. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna formulera mina känslor, som jag annars kan göra hur lätt som helst.

Det är bestämt att katterna ska bort. That's it. Förhoppningsvis så hittar vi ett hem till Bullen, annars måste vi avliva honom. Så nu drar vi i alla trådar som finns. Bekantas bekanta är vi inne på nu. En av Jessikas vänner blev väldigt fäst vid Bullen när hon träffade honom när vi var i övik, så just nu så väntar vi på att hon ska komma hem från Tunisien så vi kan fråga om hon kan ta hand om honom.

Pappa och jag har pratat med varandra för första gången på någon månad eller två. Jag bröt isen och ringde till honom, jag gav alltså upp våran osynliga principkamp. Idag ringde han och babblade på i en och en halv timme, nykter. Han ringde för att fråga om jag och Johan ville ha en påse med kött. Jag fnissar nästan lite när jag tänker på det, för det känns lite som nån slags form att vriden kärleksförklaring när han ringer runt till sina barn och frågar om dom vill ha en Konsumpåse med kött. När man har djur som man slaktar själv så blir det mycket kött. Så mycket att det inte får plats i de två/tre frysboxarna. Så nu kommer vi att få konstiga köttbitar som jag inte riktigt vet vad man gör med. När man inte vet vilken slags del det är på ett djur, hur lagar man då till det?

Egentligen så är jag lite smyg-vegetarian. Jag drar mig oftast för att äta kött och mina små "fobier" mot att äta diverse djurslag blir bara fler och fler. Men det känns åtminstone lite bättre när man vet vars köttet kommer ifrån och hur djuren har mått när dom levt.

Min mage är i totalt uppror och har tömt sig själv totalt på all slags form att föda två gånger på två/tre veckor. Jag måste passa mig för vad jag äter, för minsta lilla felsteg gör att magen slutar funka. Jag kan inte dricka mjölk längre och min glutenallergi är på topp.

Var hos Jamilla och pratade lite häromdagen. Hon arbetar på en annan avdelning nu, så om jag vill ha regelbunden terapi så får jag prata med någon annan. Hon kan dock vara min kontaktperson som jag får träffa nån gång i månaden, vilket känns helt överkomligt. När jag var där så pratade jag om hur trött jag var. Jag är så himla trött. Vissa dagar orkar jag nästan inte kliva upp ur sängen, utan ligger som förstenad och väntar på nästa dag. Akut depression, jotack. Förstår precis vad hon menar, för när hon lägger upp det och förklarar hur hon ser på hur jag reagerar och pratar, så blir det helt uppenbart hur jag mår. Det syns väldigt tydligt på hur jag pratar om saker och ting, vilka ord jag använder mig av. Vissa perioder har jag flera gånger nämnt och pratat om att känna sig övergiven, några andra är jag bara arg och frustrerad, utan att jag riktigt vet om det själv. Jag är inte medveten om på hur många olika sätt jag visar hur jag mår, men när hon visar och förklarar så förstår jag vad hon menar. Jag vet dock inte riktigt innebörden av just akut depression och det är faktiskt ingenting jag tänker lägga ner någon tid på att läsa om.

Just för tillfället är jag jävligt förkyld, vilket är helt värdelöst. Jag snorar, nyser och hostar som en galning. Och det gör ont i mina öron. Det är världens lock i öronen som gör att jag hör ännu sämre än vanligt, och jag kan inte få bort det. Det gör ont bara jag försöker.

Over and out