Tecken

Jag har slutat sminka mig. Helt. Jag har gett upp idén att ens försöka dölja mina konstiga prickar i ansiktet och slutat göra iordning mitt hår så det är alldeles fluffigt och rufsigt. Och jag trodde aldrig att det kunde ha den effekt det faktiskt har! Jag gick över på "killavdelningen" på iksu där killar biffar upp sig och började lyfta med mina vikter på tre kilo, bara för att provocera lite sådär. Utan smink, konstigt hår och ärr på armarna stod jag bara där. Jag är häftigast.

Det känns som att allting börjar om igen. Mimmi flyttar upp till Umeå för att plugga, det börjar bli kallare och kallare ute och jag är peppad och övertygad om att allting kommer att bli så bra den här hösten och vintern. Jag hoppas att det inte blir som förra hösten. Eller som någon annan gång. Jag hoppas att det går bra den här gången. Riktigt bra.

Igår när jag åkte hem från iksu så började en karl prata med mig på bussen. Han satt bredvid, fast på andra sidan av bussen och skulle kommentera busschaufförens ryckiga körande. Och jag fattade ingenting, som vanligt. Jag har börjat höra så vansinnigt dåligt och måste hela tiden säga Va? Jag vill lära mig teckenspråk för att kunna visa att jag inte hör bra, men när jag berättade det för Herr Fahlander så tyckte han att det var lite fjantigt sådär.

Men det känns jobbigt, på riktigt. Jag skäms över att inte höra, speciellt när invandrare pratar, eftersom dom bryter. Om människor mumlar och inte artikulerar bra så hör jag inte heller. Läser nog en hel del på läppar. Det skulle vara så skönt att kunna teckna att jag inte hör, så folk slutar fråga. När jag klev av bussen så var det två invandrare som frågade efter vägen till stadshuset. Lika jobbigt den gången med. Jag hörde inte och jag förstod inte vad dom sa. Jag får ångest och blir om möjligt ännu mer stressad vilket bara gör saken värre.

Om man sitter och diskuterar med en människa så går det lättare, eftersom man ganska snabbt förstår att jag inte hör bra. Plus det faktum att jag säger att jag inte hör bra och att dom måste prata tydligare. Men när jag träffar en människa på gatan som frågar något så hinnar jag inte riktigt förklara att jag hör dåligt. Just därför vill jag kunna prata lite på teckenspråk. Då slipper jag åtminstone undan från dom där jobbiga situationerna som jag bara får ångest av. Bättre att verka vara döv än att illa fäkta.

Tänker avsluta inlägget med ett utdrag ur "det är bäst att glömma hela kroppen".


Och så tänker jag, att om jag äter, då ger jag lillfingret till djävulen och han tar mycket mer än bara handen. Han tar mitt jag, min självaktning och min sinnesfrid. Han tar mig helt och håller och jag är rädd. Jag öppnar kylskåpsdörren, för det är det enda jag kan göra.