"Det var ju inte i ditt prutthål iaf!"

Jaha. Idag hände det. Det overkliga. Jagtrodde att det var omöjligt att känna sig så naken som jag har gjort idag. Jag har varit hos gynekologen. Hon var en läskig kvinna i femtioårsåldern som skelade med ögonen och hade så starka glasögon så ögonen blev förstorade. Hon var läskig och så fort hon kom in i väntrummet kände jag avsky. Vi kom in i det kala rummet med den läskiga stolen och hon säger helt enkelt åt mig att ta av mig mina byxor. Nästintill ingen presentation, inget småprat. Ingenting. Jag blev som väntat kräknervös och vågade inte röra mig. Sen tog jag helt enkelt av mig mina byxor med "Nu-när-du-ändå-är-här" tanken i huvudet. "Det-är-bara-att-göra-det". Men inte nog med att jag skulle ta av mig mina byxor; jag skulle ta av mig trosorna också! Visst, jag visste ju redan från början att vi skulle komma till denna kritiska punkt, men inte så snabbt. Jag ville vänja mig vid miljön först. Vänja mig vid att vara där. Känna nån slags form av förtroende för människan som snart skulle titta in i min murra. Jag får panik bara jag tänker på det här. Helt seriöst. Jag får ångest. Jag ska aldrig, aldrig mer gå dit. Inte till henne iaf. Hon var helt sjukt äcklig. Hon sa en massa äckliga saker och Åh. Hon är så äcklig! Uäck! Men för att göra en historia kort så får man helt enkelt ligga där utan byxor och trosor med rumpan i vädret, bresandes och med en stor lampa rätt upp i det heliga. Att det sen var en helt vidrigt äcklig tant därnere gjorde absolut inte saken bättre. Aldrig mer säger jag er gott folk, aldrig mer.

Jag var helt skakad när jag gick ut därifrån. På promenaden till bussen som skulle föra mig till IKSU så började jag bearbeta denna fruktansvärda händelse och kom fram till följande: Det är en fin idé att man ska kolla efter cancer i murran, men nån måtta får det väl ändå vara. Måste det egentligen vara en så fruktansvärd upplevelse att man aldrig mer vill göra om det? Det är väl inte den känslan man ska ha när man ska gå ut därifrån? Man ska väl snarare känna att det kanske inte var så farligt ändå?

Nåväl. Jag orkar inte tänka på det mer. Jag blir så äcklad. Jag kom fram till någon briljant poäng i det hela, men jag kommer inte ihåg vilken. Just nu får jag bara panik.

För övrigt så kan jag informera herrskapet om att mina besök på IKSU verkligen börjat ge resultat. Eller, inte i viktnedgång tror jag, men jag känner mig grymt mycket piggare. Jag klarar av att träna i längre och längre perioder. Mitt knä börjar arbeta mot mig, som väntat. Men det kommer att lösa sig på sikt, det vet jag. Jag kan mitt knä. Fast det är läskigt när det känns som att knäskålen hoppar till höger varje gång man tar ett steg. Det gör ganska ont också.

Kvällen har förövrigt spenderats med Herr Fahlander. Popcorn i mängder och Guitar Hero har regerat. Nu är jag trött på den här dagen och alla dess bravader. Jag hatar den här dagen. Hoppas den aldrig mer kommer tillbaka.