Förbannelse

Nån slags form av overklig situation börjar närma sig. En känsla av hopplöshet, sorg och panik. Sorgen är helt obeskrivbar och jag är rädd. Har inte gjort något annat än gråtit dom senaste dagarna. Det känns bara så.. jag vet inte. Stort. Jag vet att även fast det kommer ett nytt namn på mina papper så förändras inte mitt liv. Allt kommer bara att fortsätta som vanligt. Ingenting kommer att ändras. Men jag känner ändå samma panik som jag gjorde förra gången jag fick en diagnos. Det känns bara så jävla läskigt på något sätt. Det är så konstigt när man kan titta på ett papper där det står vad det är för fel. Vad det är för något som inte funkar och får det att gå ihop. Det känns otroligt obehagligt.

Det känns ganska hopplöst nuförtiden. Var på skolan för att skriva in mig och det var helt otroligt förvirrande och jobbigt och jag höll på att kräkas. När jag väl kom ut därifrån så skakade jag i hela kroppen och ville aldrig mer gå in dit. Jag känner mig inte alls taggad för det här.
Jag finns liksom alltid där och ska ta hand om. Folk ringer och frågar hur dom ska göra och hur dom ska bete sig. Hur dom ska orka. Hur ska jag kunna veta? Jag ligger ju i sängen själv och kommer inte upp. Bara gråter och gråter i en alldeles för stor lägenhet alldeles för ensam. Ingen tänker riktigt på vad som händer med mig. Hur rädd jag är och hur trött jag är av vetskapen om att det aldrig någonting kommer att bli riktigt bra. Någonsin. Fast det visste jag redan, så det är inget nytt.

Hur kan tanken vara att man ska orka någonting om man vet att man aldrig kommer att lyckas? Jag vill t.ex. så gärna gå den här snickarutbildningen till hösten, men jag vet redan nu att jag inte kommer att orka hela vägen igenom. Att jag kommer tappa livslusten och bara lägga mig ner och sluta funktionera. Som jag gjorde på estet. Jag slutade funka, slutade känna och slutade tänka. Jag orkade inte. Dom mycket få gångerna jag kollat på slutproduktionen så ser jag att det inte var jag som satt där. Jag ser helt frånvarande ut. Jag var inte där. Brukar inte titta på den där inspelningen. Jag blir så sorgsen av att titta på det. Jag tyckte faktiskt om att gå i den där klassen. Jag tyckte om människorna, stämningen och all musik. Jag tyckte om dom flesta lärarna och jag tyckte om alla ämnen vi läste. Men ändå så orkade jag inte. Jag orkade inte spela musik och jag gjorde helt gräsligt dåligt ifrån mig. Slutproduktionen låter som ett jävla helvete och jag vet att om jag skulle sätta mig och ge det ett par timmar med koncentration så skulle det sitta som sten sen. Då skulle jag inte ha behövt noter eller något annat. Men jag gjorde inte så. Jag höll mig nätt och jämnt över ytan och struntade sen i allt annat. Jag var så himla otrevlig mot människor och hatade allt och alla stundvis. Resten av tiden grät jag mest för att jag inte kunde. Tror inte riktigt att någon förstod riktigt hur illa det var. Dom fattade med största sannolikhet att det var dåligt. Men inte riktigt Hur dåligt.

Så i slutändan spelar det ingen roll hur mycket jag än kämpar och hur mycket jag än försöker. Jag kommer lik förbannat inte att orka hela vägen och det plågar mig så fruktansvärt mycket. Jag har aldrig lyckats avslutat någonting och det är helt otroligt jobbigt. Jag kan inte göra det jag vill, för jag vet att jag aldrig kommer att avsluta det hela. Jag är så trött på det. Jag är så trött på att aldrig orka hela vägen. När det går så tungt som det gör nu så kan jag inte låta bli att fundera på vikten av att leva i överhuvudtaget. Är det värt det? Är det värt alla besvikelser, all sorg och all frustration? Visst, det finns många bra saker med det hela, men dom dåliga är så tunga. Just nu känns det som att det inte är värt det.

Det är inte värt besväret. Jag kommer aldrig att klara av någon av dom sakerna jag vill göra. Jag kommer aldrig klara av att skaffa barn, gå utbildning. Kommer aldrig att klara av att kunna bo på samma plats mer än ett år eller slå mig till ro i överhuvudtaget. Det här gör mig helt jävla galen och ingenting faller på plats i skallen. Jag orkar inte.
Jag orkar inte mer.

Dagens saknad: Jenny