Hur är det tänkt att man ska orka med vissa saker? Saker som gör så ont i själen att det nästan känns overkligt, hur ska man kunna tackla dom på bästa sätt?
Vårat beslut är oundvikligt. Det finns ingen annan väg att gå och vi vet det. Det är bra att vi är två och att jag inte står ensamen. Det är bra att ha en syster. Att vi kan stå bredvid varandra nu när det känns så tungt.
Jag hade just en av dom värsta panikångest-attackerna på länge. Jag har inte haft det på flera år. Jag fick helt enkelt panik på vägen hit från Umeå. Jag bara grät och grät och ångesten hade inget slut, för nu i efterhand så ligger ångesten fortfarande där och väntar. Precis som innan jag inte kunde göra annat än skrika och gråta i ren frustration. Ren, skär, panik.
Varför kan det inte bara bli bra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar