Jag har blivit sämst i hela världen på att uppdatera min blogg. Helt plötsligt. Jag brukar vara bra på att uppdatera folk omkring mig om vad som händer, men nu har den förmågan försvunnit. Jag har inget speciellt att säga. Inget spännande.
Jag har börjat städa iordning allt kaos som jag kom hem till. Dom från saneringsfirman hade ställt alla saker på helt fel plats. Skafferiet, tallrikarna, böckerna.. allt. Jag fattar inte riktigt varför. (Vet inte om jag har berättat om att det brann i vårat hyreshus och våran lägenhet var fylld med sot, så nu har ett företag sanerat lägenheten. Därav all denna panik.) Men när jag såg det så började jag gråta. Mycket.
Jag grät när vi åkte upp till Umeå för att kolla i vilket skick lägenheten var i. Det var sot överallt, jag hade fått ett argt brev från Försäkringskassan, eftersom jag inte har fixat med min adressändring och mitt bostadstillägg. Jag hade också fått en räkning från Radio och Tv-tjänsten. Jag har helt glömt bort att avsluta mitt tv-innehav, så jag var tvungen att fixa med det. Sen hade jag fått ett brev från TryggHansa. Minns inte riktigt vad det var. Jag fick panik. Jag grät och grät. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man hanterar sånahär situationer. Jag kan inte tänka logiskt och föreställer mig bråk, blodbad och världens undergång. Helt seriöst. Det är jobbigt att se hur hela världen faller samman, varje gång det händer saker som jag inte räknat med.
Men nu har jag som sagt börjat städa undan här. Fixa sakerna så att dom ligger på samma plats som förut. Jag som hade ett så bra system! Jag har städat ur våran klädgarderob (förråd) och fått lite ordning och håller därför på att tvätta halva världen i tvättstugan. Sånadär saker som man drar sig för att tvätta. Täckbyxor, gamla filtar, mössor och vantar.. allt.
Jag har satt upp gardinerna igen. Var tvungen att stryka dom först, så jag kände mig som världens bästa hemmafru. Och varit ute på ärenden. Handlat åt min syster på mamma-avdelningen på H&M som inte finns i Övik. H&M finns, men inte någon mamma-avdelning. Försäkringskassan och ett gym svängde jag förbi också, men det gick inte så bra. Gymmet var stängt (??) och Försäkringskassan har ändrat sitt system med blanketterna, så jag förstod ingenting. Måste ringa Birgitta. Och jag var på Apoteket, som strulade en massa. Som väntat, eftersom dom aldrig har min medicin inne. Och sen höll dom på att ge mig en förpackning med Xanor till, även fast jag redan har hämtat ut den jag skulle ha. Det känns stabilt när dom kan slänga ut Benso-preparat åt höger och vänster. Haha.
Ska få träffa en läkare imorgon, Theodor. Jamilla ska också vara med och vi ska ha en diskussion om tillägg i medicineringen. Det behövs, men jag tänker inte låta dom skriva ut mediciner utan att prata med mig. Medicinen jag hämtade ut idag hade dom fördubblat dosen på. Bara sådär. Jag fattar ingenting, hur kan dom inte ens uppdatera en om sånt? Det är ju helt dumt i huvudet.
Dom hade skrivit ut en annan medicin också. En ny, som dom uppenbarligen tycker att jag ska börja med. Den finns inte i FASS, men man får upp en invecklad förklaring av medicinen som egentligen är till för sjuksköterskor och liknande. En Mycket Vanlig biverkan på den här medicinen är anorexia. Jag började skratta när jag läste det. Jag tänker inte ens kommentera vad jag tycker om det. Det känns helt onödigt.
Jag har köpt en ny bok på bokrean. "det är bäst att glömma hela kroppen - om ätstörningar" Det är några tjejer som lider/lidit av bulimi eller anorexia som berättar hur det började, hur det tagit form och hur det har gått. Väldigt intressant bok, lite förvirrande upplägg, men funkar helt klart. Ska avsluta med ett citat ur boken. Enjoy.
”Den största konflikten, som jag inte på något vis kan lösa, är frågan om jag har rätt att förlåta mig själv och glömma de dåliga dagarna och incidenterna eller om just det är tecken på lättja, ett sätt att slippa ta tag i problemet och bortförklaringar som i sig inte leder till någon bättring utan snarare drar ut på alltihop. Jag undrar om jag verkligen är så beroende av min självdestruktivitet att jag i själva verket, innerst inne, inte vill slut på den.”
Jag har börjat städa iordning allt kaos som jag kom hem till. Dom från saneringsfirman hade ställt alla saker på helt fel plats. Skafferiet, tallrikarna, böckerna.. allt. Jag fattar inte riktigt varför. (Vet inte om jag har berättat om att det brann i vårat hyreshus och våran lägenhet var fylld med sot, så nu har ett företag sanerat lägenheten. Därav all denna panik.) Men när jag såg det så började jag gråta. Mycket.
Jag grät när vi åkte upp till Umeå för att kolla i vilket skick lägenheten var i. Det var sot överallt, jag hade fått ett argt brev från Försäkringskassan, eftersom jag inte har fixat med min adressändring och mitt bostadstillägg. Jag hade också fått en räkning från Radio och Tv-tjänsten. Jag har helt glömt bort att avsluta mitt tv-innehav, så jag var tvungen att fixa med det. Sen hade jag fått ett brev från TryggHansa. Minns inte riktigt vad det var. Jag fick panik. Jag grät och grät. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man hanterar sånahär situationer. Jag kan inte tänka logiskt och föreställer mig bråk, blodbad och världens undergång. Helt seriöst. Det är jobbigt att se hur hela världen faller samman, varje gång det händer saker som jag inte räknat med.
Men nu har jag som sagt börjat städa undan här. Fixa sakerna så att dom ligger på samma plats som förut. Jag som hade ett så bra system! Jag har städat ur våran klädgarderob (förråd) och fått lite ordning och håller därför på att tvätta halva världen i tvättstugan. Sånadär saker som man drar sig för att tvätta. Täckbyxor, gamla filtar, mössor och vantar.. allt.
Jag har satt upp gardinerna igen. Var tvungen att stryka dom först, så jag kände mig som världens bästa hemmafru. Och varit ute på ärenden. Handlat åt min syster på mamma-avdelningen på H&M som inte finns i Övik. H&M finns, men inte någon mamma-avdelning. Försäkringskassan och ett gym svängde jag förbi också, men det gick inte så bra. Gymmet var stängt (??) och Försäkringskassan har ändrat sitt system med blanketterna, så jag förstod ingenting. Måste ringa Birgitta. Och jag var på Apoteket, som strulade en massa. Som väntat, eftersom dom aldrig har min medicin inne. Och sen höll dom på att ge mig en förpackning med Xanor till, även fast jag redan har hämtat ut den jag skulle ha. Det känns stabilt när dom kan slänga ut Benso-preparat åt höger och vänster. Haha.
Ska få träffa en läkare imorgon, Theodor. Jamilla ska också vara med och vi ska ha en diskussion om tillägg i medicineringen. Det behövs, men jag tänker inte låta dom skriva ut mediciner utan att prata med mig. Medicinen jag hämtade ut idag hade dom fördubblat dosen på. Bara sådär. Jag fattar ingenting, hur kan dom inte ens uppdatera en om sånt? Det är ju helt dumt i huvudet.
Dom hade skrivit ut en annan medicin också. En ny, som dom uppenbarligen tycker att jag ska börja med. Den finns inte i FASS, men man får upp en invecklad förklaring av medicinen som egentligen är till för sjuksköterskor och liknande. En Mycket Vanlig biverkan på den här medicinen är anorexia. Jag började skratta när jag läste det. Jag tänker inte ens kommentera vad jag tycker om det. Det känns helt onödigt.
Jag har köpt en ny bok på bokrean. "det är bäst att glömma hela kroppen - om ätstörningar" Det är några tjejer som lider/lidit av bulimi eller anorexia som berättar hur det började, hur det tagit form och hur det har gått. Väldigt intressant bok, lite förvirrande upplägg, men funkar helt klart. Ska avsluta med ett citat ur boken. Enjoy.
”Den största konflikten, som jag inte på något vis kan lösa, är frågan om jag har rätt att förlåta mig själv och glömma de dåliga dagarna och incidenterna eller om just det är tecken på lättja, ett sätt att slippa ta tag i problemet och bortförklaringar som i sig inte leder till någon bättring utan snarare drar ut på alltihop. Jag undrar om jag verkligen är så beroende av min självdestruktivitet att jag i själva verket, innerst inne, inte vill slut på den.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar