Längtan efter morgondagen

Jag har lovat mig själv att kolla upp mina knän. I flera år har jag tampats med speciellt mitt högra knä. På alla olika sätt och vis har jag försökt undvika det faktum att det är något som inte riktigt står rätt till. När jag var ung och fräsch och spelade en massa fotboll så började det göra ont. Då träffade jag en läkare och efter ganska mycket slitgöra så blev det ganska bra igen och jag fortsatte med livet. Men det kommer alltid tillbaka. Så fort jag börjar röra på mig så känner jag av det. Nu har jag promenerat riktigt mycket den senaste tiden och eftersom jag inte har tränat på gymmet för att bygga upp muskler och sånt, så gör det helt enkelt skitont.

Det är så lurigt, eftersom det jämt kommer smygandes och gör lite småont större delen av tiden, man vänjer sig ju till slut. Och eftersom det inte är sådär kritiskt så struntar jag helt enkelt i det. Men nu gör det ont och det blir bara värre och värre. Jag måste börja träna på gymmet, mot min vilja, för att kunna träna upp just musklerna kring knäna. Jag måste matcha min träning med träning för knäna, och det har jag inte gjort eftersom jag har börjat promenera så mycket. Så den här gången så blev det helt konstigt och PANG så sitter jag med onda knän. Jävla skit.

Så imorgon ska jag ringa och kolla vad jag ska göra. För det funkar inte. Jag skulle behöva kolla upp min huvudvärk också, ordna så att jag får migränmedicinen jag har haft tidigare. Usch och fy vad drygt. Jag har dragit mig för det här i flera år nu. Men imorgon blir det av! Har inte direkt så mycket annat för mig ändå. Måste ringa tandläkaren också och kolla när jag skulle dit egentligen, har tappat bort tiden. Och jag borde ringa försäkringskassan, kan dom inte sluta bråka och ta ett beslut nån gång? Det känns lite trist att inte kunna betala hyran.

Imorgon blir en tråkig dag, jag ser inte framemot den alls.

Annars så har jag storhandlat idag. Mimmi kom och hämtade upp mig och i bilen hade hon "sin fia" och vi drog till ica maxi. Jag hade en jättelång lista och tänkte att det skulle vara en hel miljon saker och massa kassar. Det var det inte. När man bor själv så köper man rejält mindre mat, vilket jag fortfarande inte vant mig vid. Tidigare idag så traskade jag ner till sjukhuset för att hämta ut mediciner och stannade på ica, så just nu har jag bara ont i mina knän och vill aldrig mer röra på mig. Och jag har ont i huvudet också. Oj, så bedrövligt det är.