Döden

Jag finner det väldigt förvirrande när det kommer till döden. Man pratar om det, läser om det, ser det på teven men när det väl händer i verkligheten så förstår man ingenting. När Matti nästan dog så var jag förvirrad i flera dagar, det går inte riktigt att greppa. En människa som alltid funnits där, försvinner ut i tomma intet och kommer aldrig tillbaka. Det är väldigt fascinerande, på ett otroligt obehagligt sätt.

Att Jard faktiskt tog livet av sig för ett tag sen, går inte att fatta. Det är som helt overkligt. Och jag känner inte Jard, jag spelade med honom ganska mycket ett tag på gymnasiet, men mer känner jag honom inte. Jag blev mest påverkad av det faktum att Mimmi kände honom så väl. Men när man tänker på det, hur stört är det egentligen? Jag får ingen ordning på det och det flashar bara förbi en massa bilder och föreställningar om hur det måste ha sett ut. Jag kan inte greppa det på något annat sätt än att föreställa mig hur det måste ha sett ut. Att se en död människa, speciellt någon man älskar, kommer man någonsin över det? Utan själ, bara ett tomt skal.

Idag har jag ännu en gång blivit påmind om hur illa det faktiskt är, hur fruktansvärt plågsamt det är med döden. Att gå runt och vänta på döden, är bara en lång och utdragen process av hemska föreställningar, ångest och förtvivlan. Det finns inget man kan göra. Och även fast det är något av det mest självklara i våra liv, så är det så fruktansvärt att man inte kan hantera det.

Rent logiskt så borde man inte vara så totalt vettskrämd inför döden. Men när det väl kommer till kritan så tappar man all logik och allt förnuft, det finns inte längre. Det enda som finns är den där totala rädslan över att faktiskt förlora någon man älskar, för man vet att man aldrig får tillbaka dom. Det är en enkelbiljett.

Så jag vet inte riktigt vad man ska säga. Hur tröstar man en människa som genomgår något så mäktigt att man inte kan säga det med ord? När ord inte räcker till, inget räcker till, vad gör man då?