Sorg

Hur mycket kan en relation till en annan människa klara av? Hur många bråk kan man ha utan att skiljas som ovänner?

Självklart så anklagar jag mig själv. Så fort han smällde igen dörren började jag tvivla. Har jag överdrivit det här? Har jag verkligen rätt att bli arg? Fast egentligen så grundar sig min ilska i sorg. För jag kan inte bli att tänka att vi aldrig kommer att kunna vara vänner, som vi sagt så många gånger. Och det gör att mitt hjärta brister i tusen bitar, för jag saknar honom så mycket.

Och ibland så slår det mig vad som har hänt, hur mycket jag bär på och måste tampas med. Hur många nätter jag har gråtit mig till sömn, hur många timmar jag har legat och stirrat ut i tomma intet förlamad av sorg. Det är många nätter, dagar, timmar, nätter, veckor där hela mitt liv har bestått av förtvivlan. Hur mycket jag har sorterat, packat, slängt i en desperat kamp att få ordning i all denna röra.

Jag vet inte om det är motiverat eller inte, om jag har förstorat upp saker eller om jag helt utan grund byggt upp en ilska. Det är säkert så.

Men jag kan inte låta bli att undra: kommer jag någonsin kunna förlåta honom för allt det här?