Den dryga

Idag gick det riktigt tungt på minnesträningen. På vägen hem pratade jag med mamma, jag håller på att tvätta och rent i allmänhet så finns det inte så många mörka moln idag. Alltså, många förutsättningar för att det här ska vara en bra dag.

Men det är inte det, inte längre. Det är svårt att se sambandet mellan minnesträningen och den totala hopplösheten när man är mitt upp i den.

Jag är inte ens kär i honom. Oftast så saknar jag inte honom utan känner oftare och oftare bara en frustration. Men lik förbannat så kan jag ibland bara få en käftsmäll av förvirring och obotlig längtan efter det som varit. Och när jag pratar med honom så hör jag hur han inte alls känner samma sak, nu finns jag inte längre. Jag är den dryga gamla flickvännen som bara är i vägen, hon som bara är en pain in the ass. Det gör mig ibland riktigt förbannad. Han lovade. Sen lovade han ännu mer, efter vi gjort slut.

Men när jag inte blir förbannad, så blir jag otroligt förtvivlad. Jag kan inte glömma honom som han glömt mig, han har varit så viktig i mitt liv att jag inte kan lägga honom helt åt sidan. Han var mitt livs kärlek.


Nu kommer jag nog att avlida av huvudvärken som konstant följer med mig var jag än går. Mitt vänstra öga kommer nog att ploppa ur huvudet.