..

Jag bröt ihop. Det slutade med att jag helt enkelt satt på golvet och grät i vad som kändes en hel evighet. Jag var inte bara mentalt slutkörd, jag blev det fysiskt också. Jag blev som förlamad, kunde inte röra mig. Allt rann bara ur mig, det fanns ingen styrka alls kvar. Och jag ville inte röra på mig, jag ville bara försvinna. Tanken på att kliva upp, se all röra i lägenheten och försöka ta tag i det, gjorde mig bara ännu tröttare. Ingen ork, ingen lust.

Det är längesen jag blev såhär, bara tappar greppet. Om allt. Men på något sätt var det skönt, bara kasta in handduken och acceptera det faktum att det inte går längre, att jag inte orkar. Det var inget jag såg skulle hända, jag bara kör på och väljer att inte se det. Och till slut så small det till, en påminnelse om att jag inte är odödlig.

Så vad gör jag nu? Var börjar jag?

När kommer jag ens vilja börja?