..det skulle faktiskt vara ganska trevligt..

Ibland känner jag bara sån hopplöshet. Att det aldrig kommer att bli bra, utan allt kommer bara att fortsätta i uppförsbacke. Har fått gå på en massa 'extra möten', som dom kallar det, hos min psykolog. Hon heter Jamilla och är väldigt snäll. Hon har fått förlängd anställning i tre månader till och det känns fantastiskt skönt att inte behöva byta nu när det går sådär. Eller, sådär och sådär, helt åt helvete faktiskt. Men i slutändan så är jag tacksam över att det ens går ihop med saker och ting. Att jag ens orkar kliva upp på morgonen. Det känns lite som att jag är bortskämd när jag gnäller men kan fortfarande kliva upp på morgonen. Konstigt.

Det är människor som stampar överallt. Dom finns nog inte egentligen, för om man tänker lite logiskt så säger alla människor runt mig att dom inte finns. Att dom inte kan höra dom. Men jag hör dom. Mycket. Och jag blir lika livrädd varje gång. Varje dag. Nästan varje timme. Till slut tappar man greppet om verkligheten, man faller ner i det mörka hålet där det inte finns någon verklighet utan bara en känsla av att det inte står rätt till. I vanliga fall så brukar det släppa i perioder och jag kan tänka logiskt, men när det inte släpper och det håller i sig alldeles för länge så blir det väldigt svårt att lyssna på människor i allmänhet. Då är det svårt att försöka förstå att det faktiskt finns något annat än det jag lever i.

Både jag och dom på psyket vet vad som behövs för att komma till bukt med problemet. Det behövs piller. Starka piller. Hjärnan är så slutkört att den helt enkelt slutar funka som den ska. Det kan nog vilken människa som helst råka ut för. Att man kör ut sig helt och hållet och saker och ting faller sönder runt en. En del människor har bara lättare att falla ännu djupare än möjligt och då går hjärnan 'sönder' helt enkelt.

"Föreställ dig en normal människas stresstålighet i jämförelse med din. Inte förrän då kan du förlåta dig själv för ditt fall. Du måste förstå att alla andra människor drabbas av det du går igenom nu, men andra människor klarar inte av att falla så djupt utan att ta livet av sig. Dom är inte vana att det går så tungt. Dom lägger in sig själva. Låter någon annan ta hand om problemen och släpper allt, precis som du gjorde förut. Men nu står du tjurskalligt på dina ben och går framåt även fast det är en orkan just där du går, där det egentligen inte ens är möjligt att gå. Inte ens jag kan förstå det. Så du ska absolut inte känna ångest över din situation, du ska snarare hylla dig själv till den grad att du nästan ser dig själv som en gud. För du är starkare än någon annan människa jag någonsin mött."

Men jag förstår inte. Jag förstår inte vad hon säger för hon är så långt borta. Hon är i en annan verklighet och alldeles för långt borta. Hennes språk är inte samma som mitt, utan något helt annat.

Det är intressant att jag inte kan äta dom mediciner jag egentligen borde. Hon håller med mig. Jag behöver Benso-preparat. Gärna i koncentrerad form rätt i blodet. Men det går ju inte riktigt. Jag har ju trots allt missbrukat dom jävlarna, så både dom och jag känner en väldigt stor tveksamhet till att använda sig av såna. Men i slutändan finns det inget val och man måste lösa problemet på något annat sätt. Jag kan fara dit och hämta ett piller i taget, Johan kan få ansvaret över dom, jag kan få svära på min död.. Det finns många alternativ. Jag går bara med på det första. För även fast hela min kropp och hjärna skriker efter dom så vet jag att det kan bli så svårt att det är bättre att ta livet av sig på en gång. Men samtidigt så behöver jag dom. Väldigt mycket. Då kanske jag kan komma tillbaka till eran värld. Det skulle vara trevligt.

Jag har hemlängtan. Jag vill hem till Mamma.