Förhoppnings inte imorgon heller

Har du någonsin känt att du står i bakrunden och det är inte riktigt någon som ser dig? Att man bara tittar och väntar på att någon ska vända sig om och räcka ut handen som man kan greppa tag i och sen ryckas in där alla andra befinner sig. Man står som i en egen liten bubbla och utanför är allting så blurrigt och förvirrande. Man står därinne och det är så tyst. Dödstyst. Ingen som pratar, bara i huvudet. Där är det kalas och det är en massa människor som är där som man inte kan ta på. Som är overkliga. Det snurrar av allt snack och av alla tankar. Ofast nedlåtande, för man kan inte komma ut. Hur mycket man än försöker så lyckas man aldrig riktigt. Man lyckas inte. Sen står dom där och stampar. Dom bara stampar och stampar men går aldrig därifrån. Hur gärna man än vill. Men om man tar piller så kan dom försvinna, inte annars. Även fast man andas i fyrkant, tänder lampan, dricker varmchoklad, läser böcker och alla andra magiska trick man ska ta till när man har ångest. Det går inte.

Jag hatar när dom ger mig 'tricks' för att komma ur min lilla ångestbubbla. Skitdåliga tricks. Att dricka varmchoklad hjälper inte mig när jag hör saker som inte finns. Att tända en lampa får inte mig att orka fortsätta en dag till. Dumheter. Det är vad det är. Det är dumheter att dom säger såna saker och minimaliserar mina problem. Det är förnedrande och elakt. Man kan lätt tro att utbildade människor ska hjälpa dom som har problem och ringer i ren desperation efter hjälp. När man ringer för att man inte har någon annan utväg. Man kan lätt tro att dom inte ska tipsa om att läsa en bok när man är mitt uppe i en ångestattack och det inte känns som att man kommer orka leva en sekund till. Dumheter. Usch.

Jag berättade för Jamilla om det här. Om att dom säger såna saker och inte respekterar den ångest man är fast i. Hon tyckte att det var konstigt. Väldigt konstigt. Sen skrev hon en lapp till dom att om jag ringer så ska dom inte säga dumheter. Utan komma med någon slags form av kreativ lösning på problemet. Bara en idé. Vad som helst. Dom kan säga att man kanske kan få träffa en läkare imorgon. Eller att man får komma inte och sova där om man inte orkar mer. Vad som helst. Idioter.

Jag ska få träffa en läkare imorgon klockan 08.30. Prick. Då ska han få titta på mig och sen kommer han att förstå varför jag är där. Det kan jag nästan garantera. Han heter Hans och jag har träffat honom förut. Han verkade väldigt snäll och förstående.

Jag hoppas det iaf. Jag hoppas det väldigt, väldigt mycket. För nu sinar det ut på krafter och jag kommer att kastas ut ur min bubbla och falla ner i det oändliga och inte komma upp på flera år, om jag inte dör av fallet förstås.

Den här ångesten kommer att ta död på mig en vacker dag. Men varje dag tänker jag att det inte får bli den här dagen. Inte just den här dagen. Förhoppningsvis inte imorgon heller.

Och varför i helvete slutar dom inte att stå och stampa?