"Ta emot pillren martina. ta dom, ta dom, ta dom."

Jag har nyss varit hos läkaren. På psyket. Jag tycker att såna möten kan vara ganska trevliga, faktiskt. Så länge jag inte behöver träffa Hanna Lodenius så är jag nöjd. Idag fick jag träffa Hans. Hans var en trevlig man och sa smarta saker. Eller, inte så smarta egentligen, men han var trevlig iaf. Det känns som lite meningslöst att gå till en läkare när båda två vet att det inte ska sättas in några mediciner, inga medicinökningar.. ingenting. Men det är ganska trevligt att få gå dit och få beröm för att man är så duktig.

När han kommer och ska hämta mig från väntrummet har han en läkarkandidat med sig. (Heter det så? Läkarkandidat? Det var en kille som studerade för att bli läkare helt enkelt.) Jag har inga problem alls med att ha såna med på möten. Dom sitter ju bara där i ett hörn och säger ingenting. Bara skriver i sina små block. Vissa kan känna sig stressade av det och jag förstår inte varför. Det gör ju alla psykologer, kuratorer och läkare. Dom gör ju inget annat än att sitta och skriva. Tyst sitter dom och skriver ner ens minsta lilla rörelse. "Patienten trummar fingrarna mot benen, tecken på nervositet."

Enda problemet med dessa små tysta djur i hörnet, är att ibland är dom drop dead gorgeous. Den här killen var det. Sånt gör mig mycket nervös, för när han sitter där och tittar på mig med sina ögon som skriker av medlidande, så vill jag inget annat än att börja gråta. Berätta om hur hemskt mitt liv är och att jag vill ta livet av mig. Snälla, snälla ta hand om mig snygga killen som sitter i hörnet. Snälla. Samtidigt som jag bara vill skrika ut min överdrivna sorg och ångest så jag får en kram, så vet jag ju att om jag skulle säga någonting sånt så skulle dom spärra in mig på en gång och köra in sobrl i koncentrerad form rätt i blodet, eftersom dom vet vad jag är kapabel till att göra. Det står i mina papper. Mhm.

Fast egentligen är det inte så farligt. Dom brukar tappa intresset väldigt snabbt när jag börjar prata. Extra snabbt försvinner det när jag ingående beskriver vad jag tänker på och hur jag fungerar egentligen. Då vet jag att mina chanser till en kram snabbt är som bortblåst. Då blir jag snabbt en patient och inte ett potentiellt kramobjekt. Jag blir ganska tråkig, bara en patient som alla andra. Motsatsen är dock när jag berättar om mitt tablettmissbruk. Då blir alla läkare och praktikanter som galna. (Fast jag tror inte att dom blir det på det kramiga sättet.) Dom skriver frenetiskt i sina papper och vägrar släppa ämnet. "Hur kändes det att komma på det? Hur klarar du dig nu? Missbrukar du något annat?" När jag lungt och sansat berättar att det enda jag missbrukar är snus, så blir dom ännu mer exalterade. Det är som att ge godis till en svältande hund. Extra roligt blir det om man drar ut på det litegrann. Undviker ämnet lite, retas. Låter dom kommer tillräckligt nära så dom kan lukta på det men ändå inte ge dom det dom vill ha. Det dom vill ha är min ångest över det. Att jag erkänner (Vilket jag redan har gjort?), om hur jag ser ner på mig själv över min förmåga att inte kunna kontrollera mig själv när det kommer till saker som kan dämpa min ångest för bara en sekund. Då får dom se ner på mig dom med. Sånt gillar dom.

Det är väldigt intressant det där. Jag hatar när en del läkare pratar nedlåtande till mig, som om jag vore ett bortskämt barn. "Du vet väl att du aaaaldrig mer kommer att få benso, va? Aldrig nåååågonsin!" Sen ler dom lite sådär överlägset. Dom tror genast att dom har någon slags form av "makt" över mig för att dom har möjlighet till att skriva ut mediciner till mig, som jag aldrig kommer att få. Att jag kommer att göra allt jag kan för att tigga mig till mediciner. När jag sen 'pedagogiskt' och nedlåtande förklarar att jag aldrig mer vill ha sånadär mediciner eftersom jag har en tillräckligt bra självuppfattning så jag förstår att jag måste passa mig för allt som har en dämpande effekt på ångest. Om dom har varit riktigt oförskämda så brukar jag lägga till någon vass kommentar som "Det är ju ganska intressant hur en del läkare kan skriva ut bensopreparat som godis. Sånt får mig att se ner på alla läkare i hela jävla skitsverige som har en helt konstig syn på allt det här med mediciner, precis som att du ser ner på mig som har missbrukat alla dessa mediciner. Sen att ni inte märker någonting är ju helt konstigt. Ni går en jättelång och omfattande utbildning, men ni får inte lära er något om sunt förnuft och om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Om det är nån vi ska ner på i det här rummet är du, min gode vän." Så kan jag fortsätta. Hur länge som helst. Men det beror helt på hur dumma i huvudet dom är. Hur oförskämda dom är.

Den här Hans var väldigt snäll. Jag har sovit dåligt inatt och att jag är helt sönderstressad. Med tanke på min diagnos och allt som står i mina papper är det väldigt dåligt och han ville snabbt diskutera det här med sömnmediciner/lugnande. Han måste ha missat den viktigaste grejen i mina papper, eller så är han bara naiv. Det är nog en stor, röd stämpel där det står att man aldrig någonsin ska ge ut starka mediciner åt mig. Jag förklarade för honom att jag absolut inte under några omständigheter ska ha starka mediciner hemma för att jag har missbrukat dom. Självklart så önskar jag ju att han skulle skriva ut dom, det skulle vara grymt trevligt att ha lite schyssta piller här just precis nu, men självklart är jag alldeles för ärlig och tänker inte efter. Känner inte efter. Jag kan inte känna efter, för allt min hjärna säger är att jag ska hålla käften och ta vad jag kan få.

När jag sa nästan precis dom orden så var det första han sa: "Åh herregud, du är en imponerande människa. Förlåt att jag nämnde det, det måste ha varit jobbigt. Vi lämnar ämnet fort som tusan och går vidare."

Det var skönt. Jag är en duktig människa. Mycket duktig, tjurskallig och ärlig mot mig själv. Det är nog dom egenskaper som har hjälpt mig ut ur den värsta skiten.

Fan vad bra jag är.