Alla tragiska människors dag

Jag ska hålla tal idag på svenskan. Jag är laddad till tusen. Jag älskar att hålla tal! Klart jag blir nervös, det blir jag alltid när jag ska upp på scen eller stå inför folk. Men när jag väl står däruppe så njuter jag i fulla drag och vill aldrig gå därifrån. Jag har verkligen ett megastort behov av att få uppmärksamhet. Mhm.

Jag gjorde mitt Miljökunskapsprov igår. Det gick käpprätt åt helvete kan jag lova. Jag kom dit för sent vilket ledde till att jag var tvungen att fråga snällt och verkligen be om att få göra provet, vilket jag egentligen inte skulle ha fått. Men herr spanare efter fuskisar, gjorde ett undantag. Jag är så manipulativ att det är läskigt. Eftersom denna mycket oväntade händelse skedde, så blev jag helt förvirrad. Såntdär får inte hända i min värld. Det är förbjudet! Jag blir helt speedad och förstår ingenting. Jag skojar inte. Jag kan inte tänka rakt och får panik. Vill springa hem och gömma mig från världen och hata mig själv för att jag inte klarar av saker. Men den här gången var jag mycket modig och vuxen och stod för mitt katastrofala och pinsamma misstag. Det skulle jag inte ha gjort förut. Gamla Martina skulle ha skitit i att fara dit och sen skitit i hela kursen av ren, skär rädsla över att läraren skulle bli arg.

Hur modig och vuxen jag må ha varit så slapp jag inte undan alla skitsidor av mig själv. Jag kunde inte. Jag kunde ingenting. Även fast jag kunde det, så kunde jag inte få ner det på papper, hur mycket jag än försökte. Jag satt i en halvtimme, sen försvann den minimala koncentration och jag fick panik. "Jag kan inte. Jag förstår inte frågorna. Jag borde dö. Jag vill dödödö." Så jag var tvungen att gå därifrån. Jag skrev obegripliga svar så fort jag kunde och sen halvsprang jag därifrån och for hem till Johan och grät själen ur mig. Just då önskade jag mest av allt att jag inte var ensamen. Att jag fick krypa ihop och bara gömma mig från världen för att sen gråta, gråta och gråta. Låta allting komma ut, allt jobbigt som händer. Allt som bygger upp sig och som gör att jag känner mig som en tickande bomb.

Jag har tur om jag får godkänt på provet:
"Skulle du äta musslor från Östersjön? Motivera."
"Nej det skulle jag inte, det finns för få av dom."

Haha, jag är verkligen dummast i hela världen. Jag undrar hur mycket hon kommer att skratta åt mig? Ganska mycket. Jag är nog den dumma blondinen alla säger att jag är. Jag är dum i huvudet och har en IQ på tio. Jag kommer aldrig att lyckas med någonting i mitt liv. Vem fan är jag som tror att jag kommer att kunna gå som snickarlärling till hösten? Ha! Det vet vi ju allihop att det inte kommer att gå bra. Det är ganska tur att jag kommer att kunna vara sjukskriven hela mitt liv om jag vill. För om man inte blir frisk i huvudet så får man vara det, det vet jag. Det har dom berättat för mig. Så jag ska inte känna någon press över att prestera. Försöka, men om det inte går ska jag inte klandra mig själv. Bara släppa det och prova någonting annat.

Jag blir ännu mer deprimerad än vad jag redan var. Jag har ont i själen. Jag vill bara gråta resten av livet, som jag hoppas tar slut imorgon för då tar mina mediciner slut och jag måste köpa nya för 1600:- vilket jag inte kan göra eftersom jag inte fått mina pengar från Försäkringskassan och som vanligt hänger mitt liv på en tråd som FK håller i. Birgitta från Försäkringskassan är min livlina och jag hatar varenda stund av det, även fast hon är mycket snäll mot mig. Nästan alla på Försäkringskassan är det. Dom vill mig bara väl och säger snälla saker men det blir bara fel för dom ibland, vilket jag förstår. Men ju snällare dom är desto mer vill jag bara dö, eftersom det känns som ett bra bevis på hur sjuk jag egentligen är.





Jag: Jävla alla hjärtans dag! Jag fattar ingenting av den här dagen, den är ju egentligen bara en dag som handlar om hur omtyckt man är. Minns du när man gick på högstadiet då man fick rosor? Om man inte fick någon ros var man inte omtyckt. Om man fick en massa så var man en bra och cool människa. Kommer du ihåg?

Johan: ..jag fick aldrig någon ros av nån.

Jag: Men kommer du ihåg dom där bollarna man fick på cuper och sånt? När man blev 'matchens lirare'? Det skapade också en massa intriger. Jag hatade att få dom!"

Johan: ..jag fick aldrig nån boll.

(En kommentar om detta utdrag ur Martinas klumpiga liv är att Johan lät precis som Ior från Nalle Puh.)

Det är ju bara så sorgligt och jag blir så arg. Människor är så elaka. Mot dom snällaste.