Vilmer

Igår tror jag att dom dåliga dagarna nådde sin topp och jag grät. Jag grät mycket. Mest av sorg tror jag. Över att saker och ting tar slut, att dom rinner som sand mellan fingrarna och ibland som en sten i huvudet. Det gör så ont! Människor försvinner, oftast så väljer jag det själv, dock mot min egen vilja. Jag är fan den fegaste människan jag någonsin träffat. Jag tar inget initiativ utan sitter bara och med panik i hela kroppen och ser hur alla andra runt mig försvinner. Allt försvinner.

Jag grät också över Vilmer. Han fyller snart ett år. Eller, snart och snart, om ungefär prick två månader. Jag fattar det inte riktigt. Det är så otroligt hjärtskärande att han inte finns här med oss och får äta tårta med ett ljus på när han fyller år för första gången. Att han inte får sitta i mitten av uppmärksamheten med allas ögon på sig. Ögon fyllda av massa känslor som inte går att mäta. Oändlig kärlek. Det gör alltid lika ont att komma på att han faktiskt inte finns här. Jag tänker inte på det, för han finns alltid här ändå. Han är alltid i bakgrunden i allt jag gör. I allt min familj gör. Då sitter han där och tittar på och flinar med det där leendet som gör att jag blir alldeles pirrig i magen. Ibland slår det mig att han ändå inte finns här på något sätt. Att han inte går att ta på, hur gärna man än vill. Klart jag är tacksam för att han finns här ändå på det sätt han är, men jag vill kunna lyfta upp! Jag vill kunna lyfta upp honom och snurra runt honom i luften och krama andan ur honom. Sen skulle han och jag göra en massa bus och retas med min syster och hennes man Fredrik. (MAN!! Hör ni, hennes karl. Helt konstigt på ett bra sätt.)

Det är ganska jobbigt att bli såhär. Att inte kunna släppa det som varit och inte kunna leva i nutiden. Jag har svårt för det. Jag har svårt för att hålla reda på vad som är verklighet och vad som inte är det. Om jag tänker intensivt på att få busa med Vilmer så känns det verkligen som att jag gör det. Och sen gör det alltid lika ont när jag kommer på att det inte är på riktigt. Men det brukar ta ett tag. Det är precis som när jag hör saker. Men det är nog inte så konstigt ändå, om man hör en tv så vet man ju att den finns där. Om man hör en fågel så vet man att den finns där. Med hörsel så kan man bekräfta att saker existerar, precis som med synen och hörseln och alla andra sinnen. Men oftast så klarar man sig med ett sinne för att kunna bekräfta existens. Så det är nog inte så konstigt att jag är övertygad om att det finns människor utanför min dörr. Att dom vill mig illa, om man utgår från deras sätt att tala och gå omkring. Stampande och ivriga att få komma in. Det är klart att man blir övertygad om att dom finns där.

Men idag ska bli en bättre dag. Det har jag lovat mig själv.