Fjantigheter

Idag har jag spenderat större delen av min vakna tid med min värsta kompis, herr ångest.

Något som kan driva mig till vansinne är den omotiverade ångesten. Den där ångesten som bara är där. Samma stund som jag öppnar ögonen så lägger den sig som en tjock hinna över hela mig. Den finns inte där av någon anledning, den fyller ingen funktion. Men ändå tar den upp så mycket plats, tid och ork.

När jag blir trött, antingen fysiskt eller psykiskt, så tappar jag greppet. Förr i tiden så fick jag bara totalångest och blev som ett litet monster. Men nu är det sånadär små, självdestruktiva beteenden som kommer fram i ljuset.

Att inte kunna kontrollera sina känslor och handlingar är helt fruktansvärt. Man vet, samtidigt som man tänker det, att det inte är rationella tankar eller känslor. Dom är inte berättigade och dom får en att göra och säga så fjantiga saker.

Ett av mina ibland mest plågsamma problem är att jag blir så jävla omogen. Jag tänker, säger och beter mig som en femåring. Som tur är har jag lärt mig att tänka en stund innan jag häver ur mig saker, men det tog en väldigt lång tid innan jag lärde mig det. Men i slutändan så fortsätter jag att skämmas över hur jag tänker, även fast jag inte spelar ut det.

Så, jag och Johan sitter i soffan. Jag gör ett tappert försök att knövla in mig i hans knä med målet att få kramas lite. När det inte går så bra så blir jag lite kinkig. Jag vet inte vad det är jag säger, men Johan säger "Alltså, jag är inte så kramsugen."

Här tänder det till i min hjärna och jag sätter mig upp igen och kryper tillbaka på min sida. Det är inte så farligt. Han vill bara inte riktigt kramas just nu. Han säger det inte för att vara elak och det betyder ingenting, jag brukar ju inte hellre vilja mysa jämt.

Vi fortsätter vårat tv-tittande medan jag gång på gång påminner mig själv att det är dags att släppa det. Det finns ingen anledning att gräma det. Kom igen.

En stund senare ska Johan iväg på träning. Efter han är klar på sin träning så ska jag han göra någonting sportigt med sin klass, så han kommer inte hem förrän efter halv elva. Hans träning är nog jobbig för mig, att han sen ska iväg och göra saker med sin klass resten av kvällen gör saken bara värre. Jag har inte ens vant mig vid det faktum att han har börjat skolan. Men det är det han vill göra. Ingen annan skulle reagera över det som jag gör.

Och nu kommer det klassiska, det ohejdbara. Superbarnsliga Martina går till attack.

Han vet att jag är ångestfylld och löjlig, så han ber mig komma ut till hallen för att pussa mig på pannan.

"Men du, kom hit nu!"
-Varför?
"Kom bara hit."
-Vad ska du göra?
"Men åh, kom hit nu."
-Nä. Jag är inte kraamsuuugen.
"Herregud! Jag går nu iaf. Hejdå."
-Hejdå.


Det här förloppet från min sida fyller ingen funktion alls. Det följer ingen logisk bana och är bara helt och totalt värdelöst. Och jag vet att det är det, men det händer utan att jag hinner med. Samtidigt som jag säger orden så skenar min hjärna åt alla håll och jag tänker så mycket ologiskt att det är läskigt.

Men jag antar att alla har sånahär dagar, då det inte riktigt går ihop. Problemet för mig är att jag bränner alla broar till att räknas som en vuxen människa. Och det finns ingen anledning för mig att vältra mig i den här skammen.

Nu är mitt nästa mål att bara släppa det. Lugna ner mig lite.