Semester

Jag tog en välbehövlig semester från all skit. Jag lämnade den hemma i Umeå och for till skogs istället.

Ungefär 2 mil från Solberg ligger Sunnersta. Där finns ca. 6 invånare, det gjorde iaf det när jag var liten. Antagligen har några dött. I denna ytterst lilla by ligger ett grönt hus lite avsides. Där finns en ladugård och barndomsminnen. Massor med mark som breder sig ut över större delen av gården. Resten är skog. Bara skog och skog. Snårig skog kombinerat med skoterspår. Kör man en bit in i skogen så finns det beundransvärt stora ytor där det inte finns ett enda träd. Kör man någon kilometer eller två längre in i skogen efter den första myren så kommer man till "Café älg" som är ett litet vindskydd där man grillar.

Jag och Jessika packade in våra saker och hunden i den gula volvon och påbörjade resan på tio mil ut i skogen. Flera timmar efter våran planerade tid för avfärden p.g.a diverse anledningar som jag inte tänker gå in på här.

Redan i bilen blev jag nostalgisk. När vi körde förbi den där lilla, lilla kyrkan och kom till trollskogen blev jag alldeles avslappnad. Allt var som förut. Ingenting hade förändrats.

När vi kom fram så började vi dricka våran sprit med mina bröder och deras kompisar. Det var fruktansvärt trevligt. Vi var ett gäng på kanske tio personer som var däruppe och drack sprit.

På Lördag började vi köra skoter. Det är väldigt avslappnande att köra skoter. Jag har gjort det så många år att det var helt fantastisk att få fara ut igen. Bara köra in i skogen och efter alla spår som fanns på precis samma ställen som förut. Det som är skönast är dock att köra utanför i skogen och bara pulsa ut i den nästan meterhöga snön. Ut i skogen bara. Köra ner i diken för att sen vara tvungen att gasa på ganska hårt för att komma ur dom för att slippa köra fast. Då bara yr det snö kring en när man nästan hoppar upp ur diket. Slingra mellan träd och buskar och tippa skotern. Allt var helt fantastiskt!

På måndagen fick vi även besök av solen och vi for ut ganska långt ut i skogen och grävde ner oss i en sluttning i solen och läste böcker. Fast då höll spännremmen på att lägga av så vi var tvungna att puttra på ganska långsamt hem.

Det här var jävligt välbehövligt. Så välbehövligt att man börjar fundera på hur man ens orkar stå ut med all ångest här hemma. Konstigt mycket ångest jag går runt och kånkar på. Jag fattar inte ens att jag överlever.

Men nu har jag fått dumpa av mig lite så nu känns det lättare. Jag hoppas att jag kan fara tillbaka på påsklovet också. Jag längtar redan tills nästa gång jag ska upp. Både jag och Jessika behövde den här pausen från ångesten för att få lite distans till saker. Och det var jävligt trevliga människor där också. Även fast dom var yngre än oss så hade vi fruktansvärt trevligt. Vi söp, skrattade och dom flesta sprang omkring nakna. Min minsta lillebror har mycket nudism i sig så han var väldigt mycket naken. Minst 25% av tiden var han spritt språngande naken.


Jag vill tillbaka!