Stillhet

Jag har tappat greppet igen. Jag sitter bara här och väntar. Jag vet inte ens vad jag väntar på, jag bara sitter här och hoppas på att det kommer snart. Något stort som vänder hela mitt liv och skjuter iväg mig mot rätt riktning kanske? Jag hoppas på något stort och magiskt, som aldrig kommer. Fast jag låter ingenting hända heller. Jag har stängt av mig själv, ställt allting på paus och stängt av telefonen.

Däremot så har jag fixat allting inför Vårruset och bäddat ordning åt Bruno för alla kisseungar. Ungefär två veckor kvar nu.

Och snart blir jag moster igen! Det är så spännande och pirrigt lyckligt.

Men i slutändan sitter jag bara här. Tappar alla planer och drömmar om framtiden. Tänker att det kanske är tänkt att det ska vara såhär förevigt. Att jag inte ska kunna lyckas med något som jag vill kunna lyckas med. Och jag skäms över mig själv som fortfarande inte lärt mig vad livet erbjuder mig och vad det är jag får. Jag får inte det jag vill, jag får ta det som finns över. Jag får överlevnad, inte liv.

Fast jag har mycket kvar inombords. Jag är så ambivalent och vet inte vad jag känner egentligen. Det finns så mycket bra, jag kan bara inte nå det.

Allt har stannat igen.